söndag 24 april 2011

Skillnaden mellan Egypten och Libyen

.
För knappt en månad sedan skrev jag en text om Egypten och militären där jag förklarade varför Egyptens militär, till skillnad från militären i flera andra oroliga arabländer, inte brutalt slog ner alla som demonstrerade på Kairos gator. Den texten var främst baserad på ett radioprogram om "Egypt's Military, Inc" (NPR Planet Money, 5 feb 2011). Den här texten utgår från ett annat program som NPR Planet Money sände tre veckor senare och som hette just "The difference between Egypt and Libya":

"When Egyptians rose up against their government, the Egyptian military protected them. When Libyans rose up against their government, the military started shooting. On today's Planet Money, we try to figure out why the responses were so different."

Varför militärens respons i Egypten var som den var kan ni som sagt läsa i en tidigare text om detta. En intressant artikel som jämför responsen från Tunisiens, Egyptens och Jemens militär finns för övrig här. Här kommer jag att koncentrera mig på varför det som händer i Libyen händer i Libyen


Som vi numera vet är Libyen/Khaddafi en värsting jämfört med andra arabländer som också drabbats av protester och oroligheter (så som Tunisien, Egypten och Algeriet). Varför?

När Egyptens militär gav sig ut på städernas gator såg de inte bara demonstranter där, utan också kunder, och "generally, businesses don't like to shoot their customers". Protesterande libyer är dock inte "kunder", utan i bästa fall "klienter" i en mera ålderdomlig tappning av ordets betydelse:

"I antikens Rom var en klient en person, ofta en plebej, som stod under inflytande av en patronus, ett förhållande där man bytte tjänster och gentjänster."

Sex och en halv miljoner libyer har levt i en slags ineffektiv och illa fungeraden andra klassens välfärdsstat. Alla medel kom som en skänk från ovan från Khaddafi/staten, och folkets enda skyldighet var att inte ställa till med problem. Det var väl inte att undra på att Khaddafi kände sig besviken när folket inte fullgjorde sin plikt och istället började protestera och ha annat fuffens för sig...?

Men hur kan det hela gå ihop? Svaret finner man i hur Libyens ekonomi fungerar. Inte mindre än 81% av Libyens ekonomiska aktivitet kan hänföras till direkta inkomster från olja och gas. Varje vecka tjänade Libyen runt 1 000 miljoner dollar. Ytterligare 17% hänför sig till tjänstesektorn, men det mesta handlade om att utföra tjänster kring olje- och gasutvinningen så som att bygga pipelines, hamnar och petrokemiska faciliteter. En extremt stor del av Libyens inkomster kommer alltså från fossilindustrin - och endast en mycket liten del av befolkningen har sin utkomst direkt från dessa industrier.

Detta skiljer sig radikalt från de flesta andra länder där huvuddelen av statens inkomster kommer från företagssamma individer och företag som producerar, jobbar och utför tjänster som sedan beskattas. Till skillnad från Sverige svävar alltså staten fritt i Libyen och landet "behöver inte" (i ekonomisk mening) mer än en liten liten andel av sitt folk. Istället emanerar som sagt allt välstånd från underjorden, och staten (Khaddafi) har nöjt sig med att fördela (en del av) överskottet till befolkningen. Den Libyska staten behöver helt enkelt inte kunniga, produktiva medborgare som skapar ekonomiska värden (som senare beskattas), utan har istället föredragit passiva medborgare som hukar sig och är nöjda med det som staten har skänkt dem. Alltså har inte Khaddafi behövt bry sig om vad folket tycker, vad folket känner och vad folket vill. Han har istället kunna göra precis som han har velat, så länge oljeinkomsterna fortsatt att flyta in (främst från Europa).

Ur detta perspektiv lider alltså Libyen (och många andra länder vars ekonomi till stor del beror på exporten av enskilda råvaror) av något som brukar kallas för
resursförbannelsen (the resource curse) som jag också som hastigast har nämnt i en tidigare text. Naturresurser "borde" vara en källa till välstånd, men i de flesta fall leder dessa istället till att korrupta despotiska ledare tar makten och kontrollerar landets resurser och rikedom. För huvuddelen av befolkningen är resultatet paradoxalt nog oftast sämre än om dessa resurser aldrig hade påträffats i deras länder.

Många av de som deltar i arabvärldens demonstrationer och i revolutioner har mycket höga förväntningar på att en ny regering snabbt ska förbättra medborgarnas liv, deras politiska friheter och deras ekonomiska standard. Men vanligtvis finns inte de ekonomiska resurserna omedelbart tillgängliga och den typen av förändringar som många förväntar sig (bums!) kan inte heller ske i en handvändning eftersom det finns så många eftersatta behov, cementerade vanor och tröga strukturer. Men i Libyen skulle man faktiskt kunna göra en hel del relativt omgående om oljeexporten kom gång och man hade bara en halvbra regering som använde inkomster på vettiga sätt.

Att Libyens ekonomi ser ut på det sätt som den gör (alla pengarna kommer från gas och olja) utgör dock ett stort problem som inte nödvändigtvis skulle försvinna bara för att man blev av med Khaddafi. Två månader efter att Mubarak avgått är inte direkt alla Egyptens problem lösta. Nu kan man istället läsa om hur kriminaliteten i Egypten har exploderat och hur en del redan blivit nostalgiska och längtar tillbaka till Mubaraks styre. På vissa håll får skolbarn beväpnad eskort till skolan för att avvärja kidnappningshotet. Kriminella gäng har blivit mycket aktiva när den diskrediterade, handlingsförlamade och till nyligen Mubarak-trogna polisens självförtroende och materiella resurser är körda i botten (t.ex. har många polisstationer brunnit ner och vapen försvunnit).

På motsvarande sätt skulle den eller de som skulle komma efter Khaddafi möta samma incitament och lockas att spela samma spel som Khaddafi; om man kontrollerar oljan behöver man inte folket. Norge är en av få stater som har lyckats övervinna och bryta denna förbannelse.

Ett annat, mer realpolitiskt skäl till att det är dumt för något utifrån (läs: USA) att tvinga fram ett regimskifte framfördes i en artikel i Time Magazine, "Why overthrowing Gaddafi is overrated" i början av månaden:

"The idea of bringing down a terror-sponsoring tyrant may be appealing, but the success rate of regime changes imposed by foreign armies is dismal."

Även i de fall man lyckas med det man föresatt sig tenderar det som kommer efteråt
på initiativ av främmande makter att inte utgöra en stabil lösning. Risken för nya demonstrationer, väpnat motstånd och nya inbördeskrig är dessvärre hög i sådana länder. Även med de bästa av intentioner kan det alltså gå dåligt när "do-gooders" (?) utifrån tvingar fram förändringar som folket ifråga sedan måste leva med.

Ovan har jag beskrivit grunden på vilken Libyens ekonomi vilar, men nu går jag ett steg längre och beskriver varför Libyens ekonomi inte bara är speciell (eller knasig), utan rent av pervers.

Ur Khaddafis perspektiv vill du inte ha en verklig ekonomi där människor tjänar pengar (och betalar skatt), för då kommer en del folk, inklusive politiska motståndare, att börja få inflytande och makt:

"You have an active interest in making sure there are not many ways for regular people to get power or money. You want oil to be the only source of money."

"Unlike other states where the government really wants people to find ways to make money [so they can tax them], Khaddafi works really really hard to make sure he is the only source of wealth."

Vad gör då människor om dagarna i Libyen? Inte speciellt mycket. De går till ett kontor och gör inget speciellt hela dagarna i ände. Folk tar med sig två jackor till jobbet och hänger upp en på en krok och tar på sig den andra när de går iväg och gör något annat (odlar grönsaker, kör taxi eller tar sig en kopp kaffe). Om du som medborgare vill ha något utfört så är det inte ovanligt att det inte händer så mycket; "Ja, han är här, hans jacka hänger där". Fem timmar senare åker du hem i ogjort ärende. Att få saker gjorda tenderar att komma att handla om att ha kontakter (eller pengar till mutor).
Arbetslösheten är (var) uppe i 40% och många som "jobbade" lade alltså inte många strån i kors.

Observera att de höga arbetslöshetssiffrorna knappast lär förändras över en natt även om rikedomen från underjorden används till att diversifiera och utveckla landets ekonomi, och även om rikedomarna fördelas bättre bland folket.

"In another context, the population probably would have been hugely dissatisfied, would have risen earlier, there would have been other pressures that Khaddafi would have had to respond to [by] the vested interests of stakeholders in the Libyan economy - were it a real economy. But it's not a real economy."

När nu Fidel Castro håller på att pensionera sig är Khaddafi den ledare som med sina 42 år suttit längst vid makten. Han tog över i Libyen när han var 27 år gammal och han har medvetet och av privata egoistiska skäl kört landet i botten. Han har nationaliserat alla industrier och det finns väldigt lite privat ägande i Libyen. Han har skapat en välfärdsstat som delar ut mat och tjänster (vatten, el, hälsovård) på samma sätt som en rik delar ut allmosor. Det finns få möjligheter till jobb i Libyen bortom att jobba år staten. Bortom olja och gas producerar Libyen inget speciellt av värde. Libyen importerar inte mindre än 75% (!) av alla sin mat, och utan oljeinkomster är landet Libyen totalt kört – ett minne blott.

Vi ser vad Libyens olja gör med oss; vem som köper den och vad dess frånfall gör med oljepriset. Vad vi inte ser är vad Libyens olja gör med dem; hur extremt beroende libyerna är av sina olje-exportinkomster, och hur stängda kranar omgående skulle betyda ett totalt sammanbrott för Libyen och de miljontals människor som bor i landet.


Men om vi återgår till vad Libyens olja gör med oss, kan man fråga sig om det finns ett samband mellan å ena sidan Khaddafis trevande åtgärder för att styra om sin oljeexport från europeiska marknader mot österländska (Kina, Indien), och å andra sidan västländernas hastiga beslut att engagera sig militärt i Libyen förra månaden? Man behöver inte direkt vara konspirationsteoretiker för att gissa att det finns en viss koppling mellan oljetillgångar och västvärldens beredskap att engagera sig militärt i vissa länder men inte in andra länder. Denna fråga anknyter direkt till temat för en podcast från P1 Konflikt (2 april 2011), "Varför Libyen och inte Elfenbenskusten?". Men istället för ett referat eller en analys av de mestadels idealistiska eller veka argument som framfördes i detta radioprogram så avslutar jag med ett längre citat från en analys av den alltid lika hårt-slående evige kritikern av USAs utrikespolitik Noam Chomsky:

"Suppose [political leaders and commentators] say that the motive for a military action is humanitarian. In itself, that carries no information: virtually every resort to force is justified in those terms, even by the worst monsters [...]

In contrast, what motives actually ARE is rarely discussed [...]

While control over oil is not the sole factor in Middle East policy, it provides fairly good guidelines, right now as well. In an oil-rich country, a reliable dictator is granted virtual free rein. In recent weeks, for example, there was no reaction when the Saudi dictatorship used massive force to prevent any sign of protest. [...] Bahrain is a particularly sensitive case because it hosts the US Fifth feet, by far the most powerful military force in the region. [...]

In states lacking major hydrocarbon reserves [till exempel Tunisien och Egypten], tactics vary, typically keeping to a standard game plan when a favored dictator is in trouble: support him as long as possible, and when that cannot be done, issue ringing declarations of love of democracy and human rights -- and then try to salvage as much of the regime as possible [...]

Syria is a tough nut to crack and there is no clear alternative to the dictatorship that would support U.S. goals. Yemen in a morass where direct intervention would probably create even greater problems for Washington. So there state violence elicits only pious declarations.

Libya is a different case. Libya is rich in oil, and though the US and UK have often given quite remarkable support to its cruel dictator, right to the present, he is not reliable. They would much prefer a more obedient client. Furthermore, the vast territory of Libya is mostly unexplored, and oil specialists believe it may have rich untapped resources, which a more dependable government might open to Western exploitation."

Vad kam man säga? Självintresset ljuger inte!
.

måndag 18 april 2011

Vi vill bli fler i vår ekoby!

.
Min fru är bortrest i två veckor så jag är gräsänkling - men mest av allt är jag ensamstående förälder just nu. Dessutom åkte jag på en förkylning förra veckan och var utslagen några dagar. Och så har jag varit datorbefriad i helgen. Nästa text blir därför försenad.

Men under tiden kan ni hålla till godo med ett reportage som sändes på Östnytt igår om ekobyn jag är med i. Tryck på fliken "senaste sändning", vi kommer in knappt en minut in i sändningen. Hur man gör för att hitta detta två minuter långa reportage om en månad vet jag inte, men det verkar i vilket fall som man kan hitta åtminstone den senaste veckans reportage här. Vi finns med i alla de sex senaste sändningarna från och med igår kväll (17/4) klockan 18.10 (just det reportaget är dessutom 30 sekunder längre och lite annorlunda klippt).

Tidigare texter om ekobyn här på bloggen (inklusive en beskrivning av tankeprocessen som föregick beslutet att gå med) finns här:
- Ekoby - att förbereda sig på det värsta? (oktober 2008)
- BRF Bybo Ekoenhet (februari 2009)
- Den stora omskolningen (maj 2009)
- Att ge kurser och att märka träd (december 2009)
- "Rädda Sverige" eller "sköt dig själv och skit i andra" (mars 2010)

Läs mer om Änggärdet här (prospekt, pdf-fil) och om hur du blir medlem här. Till skillnad från riktiga survivalister tycker vi uppenbarligen inte att OpSec är så viktigt och vi hemlighåller inte var vår gård finns. (OpSec = Operations security.) Istället poolar vi våra resurser och välkomnar nya medlemmar (vi bistår till och med med en vägbeskrivning för hur man hittar ut till oss...). För att vara riktigt tydlig: det brukar oftast finnas någon på gården, men vi har inte möjlighet att ta emot besök när som helst - spana istället in de "event" som finns listade här och välj en lämplig aktivitet att delta i och ett lämpligt tillfälle att hälsa på.

Som alternativ till att i vardagen per "default" hela tiden se snett på våra medmänniskor och att misstänkliggöra alla och envar, så förlitar vi oss på nummer-magi ("safety in numbers"), och, förstås, på våra enorma förråd av eldkastare, spanska ryttare, bazookas, mörkersikten och landminor (OBS, skämt).

Jag ber om ursäkt för den lite onödigt raljerade tonen gentemot survivalister ovan - var och en blir salig på sin tro. Jag tycker egentligen att det är berömvärt att förbereda sig inför kriser och katastrofer (eller bara inför sämre tider) och att alla typer av förberedelser i vilket fall är bra mycket bättre än att leva på hoppet och förlita sig på att "någon annan" (samhället) ska fixa alla eventuella problem som kan uppstå. Men, jag kan ändå inte låta bli att personligen känna mig lite kluven inför en del av survivalisternas trosövertygelser (ensam-men-beväpnad är stark och hemligt är bäst).

"Borta bra men hemligt bäst" är för övrigt Kent Agents (trailer) oslagbara motto. ("Kent Agent är en hemliga agent som jobbar på uppdrag av Sveriges barn. Han bor i ett torn med utsikt över hela Sverige och stora delar av världen.").
.

söndag 10 april 2011

Livet efter oljan – boken?

.

Bloggrannen Cornucopia kom nyligen ut med en roman och Ylven har tidigare mumlat något om att hon har lekt med tanken och filat på ett utkast till en roman. Cornucopias roman har visserligen mycket lite med oljetoppen att göra, men man kanske kan hoppas på nästa bok?

Även jag har lekt med tanken på en roman (jag har en skiss på ett synopsis), men jag har lagt det åt sidan tillsvidare. Även om jag är van skribent har jag aldrig skrivit skönlitteratur och det är mycket man behöver lära sig för att få en dialog att flyta på ett naturligt sätt och för att skapa fylliga, intressanta karaktärsporträtt. Sådant lär man sig inte när man skriver akademiska texter vill jag lova. Jag skulle i och för sig kunna tänka mig att skriva en roman, men i nuläget endast om jag kunde samarbeta med någon som var duktigare än jag på själva hantverket (romanförfattande).

Men, jag tänkte istället berätta lite om mina egna tankar kring en icke-skönlitterär bok, för en sådan bok är ändå kanske lite mer ”min grej”. Att blogga funkar till en viss gräns och efter 2.5 år har jag nu nått runt 1000 unika besökare i veckan (plus de som prenumererar på inläggen med RSS). Men om man vill få fler människor att tänka till så kan man nå en ny publik om man skriver en bok. Då uppenbarar sig dessutom också möjligheten att kunna prata inför publik - för när man har skrivit en bok så är man ”någon” men om man ”bara” bloggar så är man (fortfarande) ingen speciell. I alla fall inte om man bara har 1000 läsare.

Nå, min grej skulle alltså vara att skriva en bok om oljetoppen på svenska. Titeln är förstås redan given, dem måste självklart vara ”Livet efter oljan”. Innehållet får anpassas efter titeln...! Undertiteln är mer öppen, men skulle kanske kunna vara något i stil med ”Baksmällan efter en 100 år lång fest”.

På sätt och vis har jag redan skrivit en bok. Alla texter som är publicerade här på bloggen utgör tillsammans redan en mastig ”bok” på många hundra sidor. Bloggrannen Ljungberg har nyligen givit ut en bok som består av ett urval av texter (137 av ca 1000) som han publicerat på sin blogg mellan 2006-2010. Men att rakt upp och ner klippa och klistra ihop texter från denna blogg skulle nog resultera i en faktafylld, osammanhängande och ack så träig och tråkig bok.

Detta till trots gissar jag att utgångspunkten ändå kan vara lite bättre för min del än för till exempel bloggrannarna Cornucopia eller Flute. I en del av mina texter, som ju vardera ändå är ett par sidor långa, skulle man ju ganska lätt kunna hitta urskiljbara ”kärnor” till kapitel eller till delar av kapitel. Sådana "kärnor" borde kunna utgöra en ”flygande start” jämfört med att gå från många men kortare bloggtexter till en bok. Men i slutänden torde ändå de överlägset viktigaste faktorerna ändå vara tid, eget driv (ambition) och uthållighet (någon slags pliktanda) - oberoende av startpunkt. Ska det man skriver dessutom bli bra krävs det förstås också en massa annat därutöver också (talang etc.)

Men hur skulle man kunna lösa det specifika problemet (litterär träsmak) som skulle uppstå ifall man staplade mina faktafyllda texter på varandra? Jag har funderat på det och kommit fram till två olika sätt att ta sig runt detta hinder.

Det första sättet är att parallellt med arbetet att planera och framställa boken också identifiera personer man vill intervjua för att fördjupa resonemangen och levandegöra texterna. En road trip runt Sverige och ett dussin (väl utvalda och väl planerade) intervjuer senare så skulle man ha ett batteri med spännande citat och intressanta synvinklar som kunde ”luckra upp” en i övrigt säkert ganska faktafylld och kompakt text. Ju tidigare i bokprojektet som intervjuerna genomförs, desto mer inarbetade skulle de bli i den löpande texten, men man kan också tänka sig att man skriver ett kapitel om ämne X och sedan avslutar kapitlet med en konversation (intervju) med någon som kan mycket om X.

Det andra sättet är att faktabaserade kapitel mjukas upp och brytas mot en personlig berättelse som självreflekterande handlar om olika ”kapitel” i min egen färd mot oljetopps-insikter, och om hur mitt eget liv har förändrats på vägen. Inspirationen till ett sådant upplägg kommer främst från Gunnar Lindkvists ”Olja” (som var den första boken jag skrev om på min blogg).


Jag har redan ett utkast till disposition och lite text om vad varje kapitel skulle handla om, men jag skulle egentligen behöva ta ledigt några dagar för att fixa till, strama upp och göra om en ganska lös disposition till en ”road map” som kan bistå med styrfart hela vägen genom ett bokprojekt. Tanken är också att om jag tar fram en tight disposition/road map skulle jag dessutom kunna identifiera ”luckor” i bokens övergripande ”berättelse” och sedan välja att fördjupa mig i dessa ämnen genom att helt enkelt löpande läsa in mig på, och skriva om dem här på bloggen. Det skulle betyda att bloggen delvis skulle kunna tjäna som ett verktyg för att hjälpa till att fokusera på ”nästa sak” (nästa fråga, nästa kapitel) som behöver komma på plats i ett bokmanuskript.

Mitt stora problem är förstås tiden. Jag har inte jobbat något alls med min disposition sedan i somras. Jag hade inte ens tid att regelbundet skriva texter till bloggen under rejäla delar av hösten, och hur ska jag då som forskare, bloggare och småbarnsförälder kunna hitta tid för att jobba med ett bokmanuskript?

En annan faktor som inte är att leka med är osäkerheten. Det tar många långa timmar att få ihop en bok (speciellt när man är ganska metodisk (pedantisk?) som jag är). Det kan vara en glädje att skriva, men att ta sig tid till att skriva är också en uppoffring där man avstår från annat - men har man någon för det? Vad vill jag egentligen uppnå (bevisa?) med att skriva en bok? Går det förresten att hitta någon som vill förlägga den? Det går självklart att trycka upp den själv (på samma sätt som Cornucopia tryckte sin roman och Stellan Tengroth tryckte sin tillväxtkritiska faktabok).

Det skulle säkert gå att få ihop det ekonomiskt också (det kostar inte så mycket att trycka en bok), men om man gör det själv så finns man fortfarande inte på kartan (det finns inget förlag som pushar för boken och den uppmärksammas av få eller inga dagstidningar etc.). Så vad är poängen? Utlopp för mitt skrivande får jag ju redan här på bloggen… Ja, som ni hör finns det mycket att fundera över och som vanligt hamnar man ofelbart en lång kedja av ”å ena sidan… å andra sidan”. Åtminstone för tillfället får alltså mitt synopsis ligga i byrålådan och stå tillbaka för andra åtaganden (t.ex. denna blogg och denna text!).

Men om jag nu skulle tillåta mig att drömma lite så skulle jag i idealfallet vilja gå ner i arbetstid och jobba mindre – säg 70%. Resten av tiden skulle jag använda till att regelbundet (lite oftare än idag) och mer målinriktat skriva texter till min blogg samt parallellt jobba på att skriva en bok. Fast att jobba (nästan) lika mycket som idag och samtidigt gå ner i inkomst med 30% är förstås inte speciellt attraktivt. Det allra bästa skulle vara att hitta någon som, säg, betalar 20% av min nuvarande månadslön för att få ta del av frukterna av mitt skrivarbete. De sista 10 procenten bjussar jag på! Vem vill betala för min tid? Kanske en tidning av något slag som publicerar mina texter som kolumner (i förkortade versioner), eller som reportage (i förlängd form)? Eller kanske en filantrop eller mecenat av något slag (finns det sådana nuförtiden)? Några andra förslag?

Att mina kära läsare skulle bekosta min tid på något sätt hyser jag inga större förhoppningar till. Jag orkar inte ens bry mig om att reklamisera bloggen – och tror inte heller att det är värt det utifrån fler aspekter än bara de ekonomiska. Men om vi pratar om alternativa sätt att finansiera sin verksamhet bland de som hankar sig fram i cyberrymden så är en av mina absoluta favoriter nerdcore-rapparen MC Frontalot’s ”Valued sucker program”:

How To Give Away Money Like A Sucker
Many people struggle with the moral and emotional burden of excess funds. Finally, there is an easy solution that works perfectly for everyone!

Join the Frontalot.com Valued Sucker Program
1) Get an account :: 2) Donate some money :: 3) Ha ha! Sucker!
What incredible incentives are guaranteed yours when you become a Valued Sucker? […]
Of course, the most important thing is that you don't have the money any more. This help you not to get:
- Mugged
- Swindled
- Invited To Terrible Weekends In Aspen Listening To Some Asshole Talk About Time Shares

Det finns också en schysst disclaimer:

"Frontalot promises to stop begging for money on the internets as soon as he gets totally wealthy from that whole being-a-rapper thing he's been working on."

Vad skulle "valued sucker program" bli om man översatte det till svenska? ”Nyttig idiot-klubben” är lite för hårt och tankarna går dessutom åt fel håll. Men man kanske kan locka med medlemskap i Livet efter oljans VIP-klubb för dig som är ”lättlurad men uppskattad”? Intresserad?


Till sist några ord om två olika frågor som varit uppe till diskussion; vilka ämnen jag ska skriva om framöver samt texternas längd. Jag uppskattar den feedback (och de lovord) jag fick efter mitt förra blogginlägg. Jag har noggrant bokfört era önskemål. Men… det var bara knappt 25 personer som gav återkoppling. Utifrån att jag ändå har över 1000 unika besökare varje vecka så antar jag att jag måste dra slutsatsen att majoriteten (98%) inte bryr sig så mycket om vad jag skriver om, eller är nöjda oberoende av vad jag skriver om. Eller något.

Det var inspirerande att få ta del av era önskemål och jag är övertygad om att jag kommer att bli påverkad av dem (undermedvetet om inte annat), men jag vet inte hur mycket hänsyn jag egentligen ska ta att ta till att sex personer ville läsa om ett visst ämne, emedan ”endast två” ville läsa om ett annat… Nå, vi får se hur det blir och ni har i vilket fall fått en liten glimt av en bredsida av olika ämnen som det kan komma texter om framöver. Angående mina texters längd så tycker vissa att det är för långa:

Du skriver för långa inlägg! Som detta t.ex. Jag orkade med att läsa [ungefär hälften av texten], sedan skummade jag bara igenom resten. Försök att korta ner texterna lite och sprid ut budskapet i fler inlägg istället så blir det mera lättsmält. Du har intressanta åsikter och skriver om vettiga saker men det är många bloggar och sidor som man "måste" hinna med att läsa igenom varje dag och då får inte varje inlägg vara för långt.”

Mitt eget, ironiska svar förblev tyvärr obesvarat av denne läsare:

, […] om jag delade denna text i två eller tre eller flera delar och publicerade varje del men några (få) dagars mellanrum så skulle du känna att det inte var lika "betungande" att läsa texten och att du fick "mer tid" till alla de bloggar som du "måste" hinna läsa varje dag?
 Men har du inte tänkt tanken att det kanske inte är mina inlägg som är för långa, utan alla andra bloggare som publicerar för ofta?

Nå, detta ämne har varit uppe till diskussion en gång tidigare (hösten 2009):

"Du skulle vinna på att klippa ner dina inlägg till ungefär hälften. Då skulle de bli läsliga istället för uttråkande."

Istället för att vidare försvara texternas längd tar jag en genväg och citerar två läsare som gjorde det å mina vägnar:

"Längden på inläggen är perfekt tycker jag. Visserligen brukar jag dra mig för att läsa dina inlägg om jag inte har gott om tid men jag blir desto mer tillfredsställd när tiden sen finns"

Och så min favorit:

"alltså. jag tycker att du skriver skitbra inlägg, hur långa/korta dom än är.
men sedan kan det vara svårt att upprätthålla fokus hos en virrig cockerspaniel som multitaskar med sms, facebook, osv, samtidigt som denna läser din text. långa inlägg är på så sätt bara bra psykologisk krigsföring/omprogrammering för en fragmenterad, stressad cockerspaniel-hjärna."

Min egen ståndpunkt angående texternas längd är denna. I brist på yttre motivation (”extrinsic motivation” så som pengar (se ovan), betyg, tvång, hurra-rop), så är bloggens enskilt viktigaste resurs min egen inre motivation att skriva nya texter och att driva den vidare (”intrinsic motivation” så som eget intresse, nöje, skrivglädje, tillfredsställelsen av att känna att man gör ett bra jobb). Alltså får den inre motivationen styra, och det jag själv känner för går i slutänden alltid före aldrig så många läsares önskemål.

Japp, så är det, för den dagen jag inte längre känner för att skriva mer här så blir det ju inga fler texter. Om ni under tiden och fram tills dess uppskattar det jag skriver är det bra - och i annat fall finns det ju över 196 000 andra svenska bloggar som skriver kortare och mer lättsmälta texter om ämnen som man inte riskerar att få ont i magen av. Varför hänger ni förresten egentligen här istället för där?

.

lördag 2 april 2011

Livet efter oljan - en blick framåt

.Bild: En blick framåt?


Detta är ännu en meta-text – en text som handlar om denna blogg och om arbetet med att driva den. Jag har skrivit några sådana texter tidigare och därigenom sammanfattat bloggens tre första månader samt även de sex, tolv och arton första månaderna. Den senaste texten i denna serien skrev jag för nästan exakt ett år sedan. Skälet till att jag skriver den här texten just nu är för att jag nästa vecka (för tredje året i rad) ska gå på en träff där ”miljö-bloggare” möts och utbyter erfarenheter. Det är ett bra tillfälle att stanna upp och reflektera lite över bloggen och över det gångna året. Fast den här gången kommer jag egentligen blicka mer framåt än bakåt.

Om jag ändå börjar med en kort tillbakablick så har trogna läsare noterat att jag ”kom ut ur garderoben” den 1 januari i år. Nu är det alltså inte längre någon hemlighet att jag heter Daniel Pargman och att jag jobbar på KTH som lektor (lärare och forskare). Jag jobbar på en avdelning som sysslar med medieteknik - teknik och metoder som stöder mänsklig kommunikation över avstånd i tid och rum. Vidare startade jag (ännu) en blogg i höstas där jag (kopplat till min yrkesroll) skriver ca ett inlägg i veckan och lyfter fram något som hänt främst under den gångna veckan (eller som jag har gått och tänkt på den senaste tiden). Endast en mindre del av det jag skriver om på den bloggen har en koppling till sådant jag skriver om här. Ni är för all del välkomna dit, men jag tror att den bloggen bara är av intresse för ett fåtal av de som läser detta.

Eftersom jag periodvis har haft mycket att göra på jobbet blev det ett nästan tre månader långt uppehåll under förra våren/försommaren och ett lika långt uppehåll framåt slutet av året. Det går tyvärr inte att utesluta möjligheten att det kan hända igen, speciellt framåt slutet av året. Jag har också märkt att det funkar bra för mig att ha ett tempo och en tidsplan där jag publicerar en ny text var 8:e dag. Men om jag går två, eller fyra, eller åtta dagar över tiden känns det helt plötsligt inte så viktigt om nästa text blir färdig om ytterligare två, eller tolv, eller tjugotvå dagar senare… Därför försöker jag att hålla mina egna "deadlines" och klämma ur mig en ny text var 8:e dag.

Som trogna läsare har märkt har mina texter över tiden tenderat att gå från ”one-shots” till längre serier av texter. Så kommer det att bli framöver också. Jag har efter två och ett halvt års bloggande samlat på mig en lång lång lång rad med uppslag och ämnen som jag vill skriva om; det här är min 125:e text och jag har nästan lika många uppslag på ämnen för nya texter. Men om jag skulle börja nysta i alla referenser och länkar som jag likt en ekorre har sparat på mig i flera år, så kommer vissa uppslag att expandera och bli till långa serier av texter.

Jag var redan för ett ganska bra tag sedan tvungen att hitta ett system för hur jag skulle hålla reda på alla referenser och länkar jag stöter på och ville spara. Mitt nuvarande system är robust och går ut på att jag sorterar alla uppslag utifrån ett publiceringsdatum. Varje gång jag lägger in en ny referens skjuter jag fram publiceringsdatumet lite. Effekten blir att de ämnen som jag ofta uppdaterar ligger ”längst fram” i kön. Andra sjunker långsamt tillbaka och är efter ett tag inte lika närvarande. När jag nu gick tillbaka och tittade på de uppslag som ligger längst bak i kön hittade jag tio stycken som jag ville skriva om hösten 2008, men där absolut inget har hänt sedan dess. En del av dessa uppslag skulle jag kunna slänga bort (jag är inte längre intresserad av att förkovra mig och skriva om dem), andra kan integreras/uppgå i senare-definierade ämnen.

Tyvärr är kvoten av uppslag på ämnen jag vill skriva om ganska skev i förhållande till antalet texter jag faktiskt hinner producera – det är alltså lätt att komma på någon jag vill skriva om, men svårare att hitta tiden att komma till skott och skriva texten! Om jag för närvarande har hittat ett tempo där jag skriver en (ganska lång) text var 8:e dag så blir det (max) 45 texter per år. (Jag har mycket svårt att tänka mig jag någonsin kan skriva mer än så, annat än om jag (t.ex.) publicerar hälften så långa texter var fjärde dag.) Men alla uppslag och referenser jag samlar på mig skulle säkert räcka till 100 eller 200 texter per år. Alltså inser jag att många uppslag kommer att ligga i byrålådan och förbli oskrivna för evigt. Trist men sant. Jag har själv accepterat det för länge sedan, men jag är lite sur på mig själv över att jag inte mer strategiskt väljer de uppslag jag ska utveckla till serier, utan istället i ganska stor utsträckning har låtit mig styras av tillfälligheter.

När jag väl börjat nysta i något vill jag inte ge mig i första taget. Jag vill ”jobba igenom” ämnet till dess att jag är ”färdig” och själv är nöjd (se till exempel mina nyligen avslutade texter om Egypten). Detta beteende får dock effekten att mitt ”publiceringsfönster” (en text i veckan) tenderar att fyllas ("blockeras"?) av ett ganska litet antal ämnen. Av årets 11 texter (12 med denna) har 5 handlat om Peak oil computing och 5 om Egypten. Efter två och ett halvt år har jag till exempel fortfarande inte börjat skriva om alla de ”mjuka”, socialpsykologiska aspekter av livet efter oljan som jag vill skriva om - fastän jag tycker att de är högintressanta och trots att jag har högar av referenser till saker jag har läst…

För första gången tänkte jag därför låta er läsare bistå mig med lite återkoppling om vilka ämnen ni vill läsa mer om framöver. Av mina mer än 100 uppslag presenterar jag ett urval av 25 nedan. Dessa 25 ämnen sväller ständigt av nya referenser och länkar (som jag nästan dagligen samlar på mig) och vart och ett av dessa ämnen skulle kunna bli till en hel serie texter i bloggen - till skillnad från många av de uppslag som jag inte nämner nedan och som är mer begränsade i sin omfattning. I vilket fall - här är din chans! Vad vill du läsa mer om här på bloggen? Svara genom att lämna en kommentar!


1. Andra toppar bortom oljetoppen (varje ämne kan i sig kan leda till en hel serie med texter); Peak metal, Peak water, Peak phosphorous etc.

2. Båttransporter och den globala handelns framtid. Bonus! Hur ser (de mörka) framtidsutsikterna för flygbranschen och för massturism ut?

3. Bilkulturens ohållbarhet. Om slutet för vår hundraåriga kärleksaffär med bilen.

4. Urbanism och förorter. (De speciellt amerikanska) förorternas ohållbarhet och stadens framtid.

5. Infrastruktur, komplexitet, risk och osäkerhet.

6. IT, dess fotavtryck och dess miljöpåverkan. Internet och sociala medier, datacenter, informationssamhället och elektronikprodukter.

7. Omöjliga projekt; Ski Dubai, Jumeirah, Las Vegas och andra genomkorkade idéer.

8. Krisens effekter i USA och (främst) andra industrialiserade länder. Nyfattigdom, ungdomsarbetslöshet, neddragningar, matkuponger (food stamps) etc. Detta skulle bli en fortsättning som tar vid där jag slutade hösten 2009.

9. Länder (företrädesvis fattiga) som får det tufft efter peak oil. Anknyter till mina tidigare porträtt av några olika länder (Mexiko, Jemen, Egypten).

10. Extrema klimat- (eller oljebrist-) effekter; klimatkrig, klimatflyktingar, klimatterrorism?

11. Mat och olja. Mat och energipriser. Matsystemets energiförbrukning. Mat och befolkning (Malthus). Permakultur, industrijordbruket och konsumenternas dilemma.

12. Överbefolkning. Mat och olja (se ovan) ur ett befolkningsperspektiv. Tillväxt, demografi, projektioner och hot.

13. Den politiska inaktivtetens (möjliga) orsaker samt motsvarande frågor beträffande medias (brist på) rapportering om sådant som upptar mina (och era) tankar. Varför förbereder vi oss inte politiskt? Och varför är media inkapabla att låta människor skymta den bistra framtid som väntar oss alla - så att fler har bättre möjlighet att förbereda sig för detta?

14. Carter hade rätt! Om vi (amerikanarna) hade lyssnat, hade vi kunna påbörjat arbetet med att ställa om samhället för mer än 30 år sedan (men ingen ville lyssna på en sådan dystergök och nu sitter vi på pottkanten).

15. Peak oil är en bluff! Vilka säger det, vad säger de, vad tror de på – och varför har de så in i helvete fel!

16. Ymninghetsekonomerna och deras syn på världen ("no worries, mate", världen = Särimner). Analys av deras världsåskådning och kritik mot deras sätt att ”resonera” kring ändliga resurser.

17. När den osynliga handen leder fel. Jevons paradox och exempel på när marknaden inte löser problem, utan istället skapar eller förvärrar dem.

18. Teknoutopister och deras världsbild med ett fokus på de mest extrema av de troende. Jag kom in lite på detta i min första text om peak oil computing (sök på ”Kurzweil”).

19. Ekofascism. Är en tiger värd mer än 1000 människor?

20. Nya tankemodeller och metaforer för att tänka på olje- och energiutmaningar, resursproblematik i allmänhet och alla globala utmaningar som vi nu står inför. Hur tilltro till vetenskap och teknisk utveckling (”scientism”) eller osynliga händer och marknader (”ekonomism”) är vårt tids största och farligaste religioner. Neddykningar i människans psyke och vårt förhållningssätt till ”wicked problems”.

21. Att hantera sin oljetoppsångest eller –depression. Om känslan av att tro att allt kommer att gå åt helvete. Hur behåller man sin mentala hälsa och hur skyddar man sitt sunda förnuft i en värld som är galen?

22. Populärkultur. Peak oil (eller katastrof-) –filmer och –böcker. Dagens barnfilmer och deras budskap. Vilken värld förbereder vi (populärkulturen) oss själva och våra barn inför?

23. Kollaps-teorier och andra teorier om civilisationers tillbakagång eller undergång.

24. Gräsrotsekonomier, lokala valutor och lokalekonomisk återväxt. Den lokala, informella (gråa) ekonomin som hot mot det centraliserade högskattesamhället – men som ett effektivt, resilient och spänstigt löfte inför framtiden?

25. Bok-recensioner. Det var ett tag sedan sist. Jag har inte slutat läsa böcker, men jag har inte skrivit om så många av de böcker jag läst under det senaste året…


En del av ämnena ovan har jag redan skrivit om tidigare, men jag skulle alltså kunna gå tillbaka och fördjupa resonemangen, eller skriva om utvecklingen sedan jag berörde ämnet sist. Alltså, vad skulle du vilja läsa om? Och varför vill du läsa om detta? Kanske kan din röst och dina skäl skänka inspiration och ändra lite på min för närvarande mer eller mindre slumpmässiga urvalsprocess och mina prioriteringar...!

Oberoende av vad ni ”röstar” på så kommer effekten inte att bli omedelbart. Jag har redan en del texter på gång, och i andra fall kanske ett av förslagen (ovan) hör ihop med en oläst bok som jag har i bokhyllan. Så se det mindre som en "beställning" som kommer att bli expedierad omgående, och mer som möjliga inriktningar framöver (senare i år)...


Jag har alltså precis skrivit färdigt fyra-fem texter om Egypten, men jag har redan några ”spin-offs” som jag vill skriva om under våren; skillnaden mellan Egypten och Libyen, de sociala mediernas roll för upproren i arabvärlden samt en text om ”resursförbannelsen” (som jag redan nämnt tidigare). Utifrån att jag precis har avslutat en kvällskurs om ”hur man överlever en zombiekatastrof” tänkte jag också göra en analys av kursen och av zombiegenren ur ett oljetoppsperspektiv. Kursen väckte så många tankar att det säkert lär blir mer än bara en enda text om detta. Vidare har jag faktiskt fortfarande kvar några uppslag som handlar om förra sommarens rysare - oljekatastrofen i Mexikanska golfen. Jag skrev visserligen åtta texter om detta i höstas, men det finns fortfarande några aspekter av katastrofen som jag inte hunnit skriva om.

Något jag ligger grymt efter med är för övrigt att skriva ”recensioner” av de oljetoppsrelaterade böcker jag löpande plöjer. Mitt lästempo ligger på ungefär en bok i månaden, men jag skrev bara ett halvdussin sådana texter förra året och inget alls ännu i år. Det börjar närma sig tio lästa böcker som jag inte "hunnit" skriva om på bloggen, så det finns alltså en rejäl ”backlog” som det skulle ta ett tag att beta av (speciellt eftersom det tillkommer en ny bok till listan varje månad). Lite oljetopps-relaterad fiction har jag också hunnit läsa och den kan jag också skriva om.

Till och med denna meta-text tänkte jag för första gången dela i två delar. Jag återkommer alltså redan om en veckan med fler reflektioner som inte handlar om oljetoppen, men som handlar om att skriva om oljetoppen.

Väl mött!


PS. Hör av dig om du är forskare och har idéer för möjliga gemensamma projekt och ansökningar om forskningsmedel!
.