onsdag 24 augusti 2011

Oljetoppens första offer (del 2)

.

I min föregående text skrev jag om effekterna av dyr olja och dyr energi på de som drabbas först och hårdast när oljan inte längre räcker till alla som vill ha den. Fattiga människor, fattiga länder och fattiga människor i fattiga länder. I denna text följer jag upp förra veckans bensinbrist med exempel på elektricitetsbrist och dess effekter.

I Senegal sitter skräddaren Ousmane Tom och ångrar att han bytte ut sina fotdrivna symaskiner mot elektriska dito för sex år sedan. Strömmen bryts och försvinner ibland i över ett dygn. Det är svårt att driva skrädderiet under sådana villkor. Elkrisen uppskattas halvera landets projicerade ekonomiska tillväxt från fyra till två procent i år. Problemen är komplexa och beror på en kombination av ”de vanliga” faktorerna; misskött statligt elbolag, fel val av energimix i landet, felinvesteringar, stora lån, dyr elektricitet etc.

"The latest bout of cuts comes as a tanker spends a second month languishing off the coast of Dakar waiting to deliver fuel to the country's generators -- a delay which despite official denials is widely put down to [det statliga elbolaget] Senelec's inability to pay."


Samtidigt är frisören Mike Khalil i Beirut utan el i tre till sex timmar varje dag. Hans tre barn har vant sig att läsa läxorna i skenet av stearinljus. På sitt jobb måste han ha tillgång el för att inte tappa kunder under det dagliga tre timmar långa elavbrottet och svaret var att köpa en elgenerator för 4000 dollar. När samhället i ett politiskt turbulent land inte kan bistå med grundläggande tjänster får man göra bäst man kan: ”Everybody is their own government here. They provide themselves with their own basic services”.

I de libanesiska bergsbyarna är det värre och bybor har varit tvungna att vänja sig vid att inte ha tillgång till ström uppemot 10-12 timmar varje dag. I stadsdelar och i byar har företagsamma entreprenörer hittat andra, privata lösningar när staten fallerar. På några olika ställen i byn Aley har en privat företagare satt upp inte mindre än 13 elgeneratorer. Han erbjuder privata abonnemang på elektricitet till de som kan betala för sig vid det tillfällen när staten inte kan leva upp till sina åtaganden och elektriciteten försvinner. Den el som staten kan förse sina medborgare med motsvarar bara runt 60% av efterfrågan.


Fattiga Nepal – inklämt mellan Indien och Kina och utan egen kust – använder mer än 60% av landets exportinkomster för att å sina 30 miljoner invånares vägnar köpa raffinerade petroleumprodukter från Indien. Dessa behövs både som drivmedel för en miljon privata fordon (hälften är motorcyklar) och för att generera el när reservoarerna sinar och vattenkraftverken går på tomgång. Trots detta uppskattas olja (oljeprodukter) bara utgöra drygt 10% av den energi som används i landet (trä utgör 78%). Not: nepaleserna fäller fler träd än vad som är långsiktigt hållbart.

I våras klarade inte det statliga oljeimport-företaget av att betala sina indiska leverantörer i tid. De få bensinstationer som fortfarande hade bensin ransonerade ut den till hugande motorister som fick tanka mellan 5 till 20 liter.


Historierna ovan till trots så är det ändå Pakistan som tar priset. Av någon anledning har jag stött på fler historier från Pakistan än från något annat land, och det ser inte bättre ut än att problemen har fortgått nonstop under de senaste tre åren. Utmaningarna är omfattande och jag kan inte förvägra er denna surrealistiska ögonblicksbild av den allvarliga drivmedelsbristen där:

"Police officials, citing shortage of fuel, have started asking citizens to bring their own cars or pay for fuel for police vehicles used during investigation and recovery raids.
[…]
An investigation officer, speaking on condition of anonymity, admitted that the police routinely ask complainants to pay for fuel and turn down many requests by citizens who ask the police to conduct raids. “The quantity of fuel we have is not sufficient so we try to save it for emergencies,” he said."


Mina små berättelser ovan och förra veckan ska inte okritiskt ses som pusselbitar som visar på en helhet. Som jag nämnde i min förra text är jag osäker på om denna typ av historier har funnits länge eller om frekvensen har ökat på senare tid. En del av problemet är förstås att jag (och de allra flesta av oss) har mycket dålig koll på vad som händer på ”underliga” platser i ”underliga” länder långt bort. Sådant täcks knappast alls av våra tidningar eller på radio. Undantaget är förstås om det finns svenskar på plats som råkar illa ut när det händer något, och i så fall tar nyhetsflödet istället aldrig slut. Flodvågen i Sydostasien 2004 skördade 543 svenska dödsoffer. Aceh-provinsen i Indonesien drabbades hårdast och minst 167 000 människor dog där, ’nuff said.

När det samtidigt inträffade översvämningar i Australien och Brasilien i början av året (och i Pakistan ett halvår tidigare) kunde vi läsa spaltmeter om Australien emedan de senare länderna betydligt snabbare förpassades till notiser. I Australien dog 35 människor och 200 000 människor ”drabbades” (jag vet inte exakt vad det betyder). I Brasilien dog 800 människor av översvämningar och lerskred. I Pakistan dog 1500 människor och 14 miljoner människor ”drabbades”. Trots att Australien ligger på andra sidan jorden är det kulturella avståndet dit så mycket kortare än till Pakistan. Vi har uppenbarligen betydligt svårare att identifiera oss med fattiga bruna människor med andra seder och bruk, än med bleka bilberoende ”västerländska” australiensiska kolexporterande klimatvärstingar som tar bilen till jobbet och en öl framför tvn.

Det jag skriver ovan ska inte i första hand tolkas som kritik, utan mer som en reflektion över tingens bestånd. Vi har lätt för att med rätta se ner på alla genuint okunniga amerikaner som inte vet något om sin omvärld och som får sina nyheter serverade av Fox News, men troligtvis är inte vi heller så allmänbildade som vi själva gärna vill tro. Jag har alltså märkt detta hos mig själv när jag i denna och den föregående texten har (försökt) följa nyheter om länder som befinner sig lång bort från Sverige och i medieskugga. Hur många städer eller provinser i Kina kan du namnge? Dessa texter blev alltså trevande och utforskande till sin karaktär och inte alls så kraftfulla som jag skulle ha velat att de skulle vara. För att citera USAs före detta försvarsminister Donald Rumsfeld:

"There are known knowns; there are things we know we know.

We also know there are known unknowns; that is to say we know there are some things we do not know.
But there are also unknown unknowns – the ones we don't know we don't know."

Om el- och drivmedelskriser inte har ökat i omfattning under de senaste fem åren så försvagas den implicita hypotesen som jag smyger fram ovan och i min föregående text – att oljetoppen är nådd och att den redan har börjat ge sig tillkänna i fattigare länder. Men även om energikriser i fattiga länder är ”same old same old” så hjälper dessa tankeväckande ögonblicksbilder oss att förstå vad energibrist betyder i praktiken när bensinen blir dyrare och tillgången på elektricitet blir otillförlitlig. Min maggropskänsla är att frekvensen och omfattningen har ökat under de senaste 3-5 åren.


Eftersom mina små berättelser inte är representativa kan websajten www.energyshortage.org kanse vara till viss hjälp. Dit rapporteras det in historier om energibrist (olja, kol, naturgas, elektricitet) från nyhetstidningar världen över och sedan sajten startade för snart ett halvår sedan har det flutit in uppemot 800 rapporter (i snitt över fem per dag). Jag tittade lite närmare på rapporterna under en månad (15 juli – 14 augusti) för att stämma av mot de historier jag snappat upp på andra ställen. Hur representativa är de länder från Afrika, Mellanöstern och Sydasien som figurerar i denna text (Senegal, Libanon, Nepal, Pakistan) och i den förra (Kenya, Jemen)?

Av de något fler än 100 rapporter från perioden ifråga kom hälften från 25 olika länder som bidrog med en, två eller tre rapporter vardera. Resten kom från ett halvdussin länder; Pakistan (17), Japan (12), Kina (9), Indien (7), Kanada (6) och Bangladesh (5).

Att Japan har problem i efterdyningarna av Fukushima är inte så konstigt. Kanadas starka närvaro beror på fyra rapporter om bensinbrist i Nova Scotia under första veckan av augusti. En kombination av åskväder och ett stängt oljeraffinaderi tillsammans med ett ovanligt stort tryck på bensinpumparna i samband med en långhelg samt en konsert med U2 i grannprovinsen New Brunswick ökade trycket vid pumparna. Visserligen tog bensinen slut på vissa bensinmackar men det fanns mer att tillgå hos andra. Inte världens undergång direkt.

På en världskarta på energyshortage kan man se att Indien och Pakistan ligger i en klass för sig. Mina två stora problem med denna websajt är dock att jag 1) inte har någon aning om vem eller vilka som ligger bakom sajten och 2) att det är svårt att skilja agnarna från vetet. Att en del bensinmackar på grund av olyckliga omständigheter inte har bensin i Nova Scotia, Kanada är inte direkt jämförbart med att 50 miljoner människor i Kinas Guangxi-region lider av sommarens hetta i kombination med de värsta elavbrotten på 20 år. Eller att ”fuel crisis cripples economy” i Tanzania, ”Gas shortage to last 1 year” i Ghana och ”Tribesmen threatens to ”take law into hands” if outages continue” i Pakistan - bara under en enda vecka (måndag 8- söndag 14 augusti).

Ett annat problem med att förhålla sig till informationen på energyshortage är att Pakistan, Japan och Kinas tätpositioner kanske beror på att länderna är relativt utvecklade och att det finns förhållandevis många som läser dagstidningar och har en internet-uppkoppling där? Hur förklarar man annars att det bara finns två rapporter om två incidenter från Jemen och Egypten och en incident vardera från Gaza, Nepal, Libyen och Zimbabwe under perioden ifråga?

Nu har jag dissat energyshortage en del, men jag ska sätta mig in i sajten lite bättre om/när jag skriver om Pakistan, och det kan hända att det är en bra resurs för att löpande hålla koll på specifika länder eller världsdelar. Jag hittade sajten genom att den alltid utmärkte Tom Whipple som skrev om den i slutet av april. Tydligen har sajten funnits tidigare men den hade legat nere några månader och då fått en ansiktslyftning. För Tom råder det ingen tvekan om att lokala energikriser är en trend på uppåtgående:

"In the course of the past month the web site has located and linked to nearly 200 stories that deal with some aspect of the developing global energy shortage [min emfas]. Most of these stories come from local papers and taken together paint a distressing picture of looming societal breakdown in many parts of the world that is not as yet generally appreciated by the public."

Till skillnad från min mer försiktiga hållning råder det för honom ingen tvekan om att sajten bär vittnesbörd om en dyster, nästan apokalyptisk framtid i oljetoppens tecken:

"In South Asia - Pakistan, Bangladesh, Nepal, and later in India - a combination of too many people, hydro-power reducing droughts, depleting fossil fuel reserves and inadequate investment in infrastructure raises the possibility that many urban areas may soon be uninhabitable."

Det finns som vanligt mycket att fundera över och ni får ta detta blogginlägg för vad det är. Pakistan är som sagt ett ”intressant” (kärnvapenbestyckat) land som redan nu befinner sig i ett långsamt sönderfall, men jag har medvetet försökt hålla mig borta för tillfället just för att det finns för mycket att skriva om där. Det kan hända att jag återkommer till detta plågade land i en senare text på samma sätt som jag tidigare har skrivit om Mexiko, Jemen och Egypten. Här kommer dock ytterligare ett smakprov:

"The lights have been going out across Pakistan. From Islamabad to rural villages, residents regularly have to go without power for up to 15 hours a day. The economy is being crippled and there is a very simple reason for it: for some months now, the country's power stations have been unable to afford to import the oil and gas that is needed to power the generators. And with the country's own production of oil and gas going into decline, this problem is only going to get worse."

För att bryta av mot allt elände avslutar jag med ett citat från en text som belyser fördelarna med frekventa elavbrott i Jemens huvudstad Sana:

"Mohammed al-Mahdi, 34 years old, a resident in the old city of Sana'a said the whole family gathered in one room and talk for hours about everything. "I have spent so much time with my family talking about everything. We laughed for hours about anything and everything. I am an Internet and TV freak and I spent long hours in front my computer or glued to the TV. With electricity blackouts, I had time to spend with my kids, wife, my father, my mother and my sisters and brothers. I realized that technology can also be a curse. These two things, TV and Internet have taken me away from my family and I have lost much of the precious times. Ironically, blackouts helped me to know many stuff about my kids that I did not before".
.

tisdag 16 augusti 2011

Oljetoppens första offer (del 1)

.Bild: I kön till bensinpumpen - ögonblicksbild från Libyen.


Det har blivit en lång frånvaro. Jag jobbade järnet innan sommaren och sedan tog jag semester. Dessutom måste jag erkänna att motivationen att sätta igång och skriva igen har sviktat lite, så vi får se hur det blir med texter framöver, under hösten.

Ett skrivprojekt framöver (ifall jag får tummen ur) är i vilket fall att beta av alla oljetopps-relaterade böcker jag har läst men inte skrivit om här på bloggen. Jag läser ungefär en blogg-relaterad bok i månaden och jag har en ”backlog” på ett år att beta av vid det här laget (samtidigt som jag löpande läser nya böcker – ett av höstens projekt är att läsa några böcker om 30-talets depression i USA). Alla lästa-men-ej-bloggade böcker befinner sig i ett slags limbo i min bokhylla och ger mig en aning dåligt samvete. Jag tillåter mig inte att sortera in dem bland mina lästa böcker förrän jag skrivit om dem på bloggen och det börjar bli besvärande många böcker där nu. Dock tänkte jag skriva om något annat här och nu.


Som var och en förstår betyder inte en nedgång på börsen att alla bolag går ner lika mycket utan det är också ett tillfälle när agnarna sorteras bort från vetet. Företag med högtflygande framtidsplaner men obefintliga intäkter får mattan undanryckt, emedan som de företag som tuffar på och som fortsätter att tjäna pengar står väsentligt bättre rustade att möta stormarna på börsgolven även om intäkterna och vinsterna minskar.

På motsvarande sätt går inte priserna på bostäder ner lika mycket överallt när en bostadsbubbla börjar pysa i kombination med (eller som effekt av) att räntorna blir högre, jobben färre och tiderna sämre. Jag skrev om detta ur ett amerikanskt perspektiv för två år sedan i några olika bloggposter, till exempel i en text som utgick från James Kunstlers bok ”The geography of nowhere: The rise and decline of America’s man-made landscape”:

"Gårdagens splitternya förorter (de senast byggda som ligger längst ifrån städerna) är på väg att bli att bli spökstäder där ”squatters” och kriminella gäng flyttar in i takt med att husägare flyttar ut och lämnar tomma hus efter sig."

Jag skrev om det igen i en bloggpost om att den amerikanska versionen av suburbia var ohållbar och att de senast byggda områdena (exemplifierade av Windy Ridge i North Carolina och Lehigh Acres i Florida) i snabb takt höll på att förvandlas till slumområden. Jag skrev också om bostadsbubblans ojämnt fördelade effekter i en text som handlade om ”extreme commuting” – om pendlare som bor billigt i stora hus långt bort, men som i gengäld måste lägga mer än tre timmar på att resa från och till sina jobb varje dag:

"Det är förstås just de hus som ligger allra längst bort (från allt) som har förlorat mest i värde när priserna på bostäder faller:


'houses priced the same in 2006
[...] but in different parts of a city were selling for dramatically different amounts a year later depending on their distance from the center of town' ".

På motsvarande sätt kommer effekten av oljetoppendyr energi – att slå ojämnt och olika hårt mot olika länder. De länder som ligger sämst till och som analogt med ovanstående resonemang är fattigast, ”sämst byggda” och ligger ”längst ifrån stan” (i det globala ekonomiska systemets periferi) kommer att få känna av effekterna av dyr energi tidigare och hårdare än mer välbeställda och centralt placerade länder som Sverige. Rika och förhållandevis väl fungerande länder som Sverige har betydligt bättre möjligheter att inte tappa hela värdet ”på sina aktier”. Det blir förstås tufft även i Sverige, men vi ligger i vilket fall mycket bättre till än de länder vars aktier kommer att krascha och få hela sitt värde utraderat. Stater som Somalia, Sudan och Haiti - nummer 1, 3 och 5 på Foreign Policys ”Failed States Index 2011” – är antingen på väg dit eller i princip redan där.

I Sverige finns det – framtida nedskärningar till trots – gott om resurser för att kontra, fördröja och mildra effekterna av oljetoppen och för att i (jämförelsevis) maklig takt röra sig mot att leva i en värld av dyr energi. Det finns, eller det skulle i alla fall kunna finnas tid för att observera, tänka efter, förstå, agera och ställa om. Hur vi kommer att lyckas med det är en annan fråga. När den vise mannen pekar på månen stirrar dåren på fingret. Om vi som samhälle kommer att envisas med att stirra på fingret (missförstå skeenden, vidta fel åtgärder) spelar det förstås ingen roll hur mycket tid och resurser vi har till vårt förfogande…

Vi har vid det här laget tvingats att börja lära oss att leva med dyrare olja. Så sent som år 2002 var priset på olja fortfarande 20 dollar per fat, men sedan dess har priset på olja stigit (och fallit, och sedan stigit igen). Efter att ha toppat på 145 dollar per fat år 2008 föll priset handlöst, men har sedan dess repat sig. För ett halvår sedan pressade oroligheter i arabvärlden upp priset till över 100 dollar per fat igen. Ingen vet om det nya ”normal-priset” på olja är 60 eller 80 dollar per fat eller mer, men om flödet av billig olja nu sinar kan det hända att det inte finns något nytt ”normal-pris”, utan bara en trend där priset pressas upp till en nivå där enskilda människor eller hela nationer prisas ut från marknaden. Termen är ”demand destruction” och jag har skrivit om det tidigare (i samband med Egyptens problem):

"Demand destruction is an economic term used to describe a permanent downward shift in the demand curve in the direction of lower demand of a commodity […] induced by a prolonged period of high prices or constrained supply."

Efter denna långa introduktion kommer jag slutligen fram till dagens ämne. Det jag skriver om ovan behöver inte hänvisa till abstrakta skeenden som kommer att hända i framtiden. Att inte ha råd med olja/bensin/diesel/drivmedel/energi kan vara något som fattiga människor och fattiga länder lever med redan nu. Det behöver inte heller alltid vara just olja (drivmedel) som kniper, för högre priser på olja kommer också att pressa upp priserna även på andra energikällor som i vissa situationer kan ersätta oljan. Oljedrivna elkraftverk kan (dessvärre) ersättas av koldrivna kraftverk och bensin kan ersättas av syntetiska drivmedel framställda av kol, naturgas eller biomassa.

Sedan i våras har jag hållit ögonen öppna efter texter som indikerar att oljan har blivit för dyr för de som bor i land X. Det handlar definitivt inte om en heltäckande inventering utan tvärtom bara just att jag hållit ögonen öppna när jag snubblat över historier från långtbortistan om vad som händer där när energin tryter. Men kanske utgör dessa historier ändå ett tecken i tiden? Kan dessa historier utgöra ”skriften på väggen” och en vägvisare mot framtiden? Jag är själv osäker. Kanske har dessa problem funnits länge på olika platser i världen, kanske är det enda som har förändrats att jag nu börjat spana efter denna typ av texter? Den som söker skall finna, liksom…?

Även om jag hållit ögonen öppna brukar jag snabbt hoppa över alla faktafyllda men telegrafkorta notiser som inte ger en kontext som kan bidra till att man förstår det man läser. Ibland stöter man istället på motsatsen; långa haranger som är skrivna för de som bor i landet ifråga och som förutsätter en massa bakgrundskunskap som jag inte har. Efter en beskrivning av det akuta problemet uttalar sig en minister och sedan följer invecklade utläggningar om vems fel det är (denna eller förra regeringens, giriga oljebolag eller distributörer osv.). Sedan kan texten gå över till att detaljerat göra nedslag i situationen i olika provinser eller i landets infrastruktur samt lite mer övergripande hänvisa till bristande investeringar, krångliga regler för att få olika tillstånd och till en dignande byråkrati. Gäsp.

Vad jag främst har hållit utkik efter är istället berättelser. Vad händer när ”två hål i väggen” förblir just bara ett par hål i en vägg? Vad händer när drömmen om att sätta sig i sin bil och köra mot horisonten ersätts av bensinpumpsköer som sträcker sig mot horisonten? Nedan och i den efterföljande texten ger jag er en handfull ögonblicksbilder från Afrika, Mellanöstern och Sydasien. Det finns många att välja mellan men de blir å andra sidan snabbt repetitiva. En standardhistoria kan se ut så här:

När tillgången på bensin i Kenya akut och utan förvarning sinade i början av maj kryssade desperata bilägare runt mellan bensinstationerna i jakt på de dyra dropparna. Bussar drogs in och de bussar som fortfarande rullade passade på att höja priserna med upp till 70%. Hundratals pendlare fastnade i stadens centrum. Regeringen skyllde incidenten på ”giriga oljebolag”:

"the Government came out in its defence, saying the shortage was unrealistic and blamed it on greedy oil companies determined to subject Kenyans to unwarranted suffering by causing artificial fuel shortage in anticipation of price hikes."

Jag har läst flera liknande historier och finner dessa intressanta då det tydligen oftast inte är så att bensinpriset höjs och bara de rikaste har råd att tanka bilen, utan att bensinbristen ”demokratiskt” drabbar alla – såväl fattiga som rika och såväl privatbilister som de som kör yrkesmässigt. Denna situation kan uppkomma när ett (ibland statligt) oljebolag inte har råd att betala räkningarna för de importerade oljeprodukterna (till exempel bensin och diesel) och de helt enkelt inte får kredit. Vid de tillfällen när priserna istället höjs utifrån någons beslut (eller subventioner tas bort) blir många vanliga medborgare extremt sura och går ut och protester och demonstrerar på gatorna. Ibland våldsamt.

Det borde egentligen rent logiskt vara lättare att anpassa sig till (kanske långsamt) höjda priser eller en ransonering av drivmedel än till oförutsägbar och plötslig brist. Den senare lamslår direkt stora delar av samhället och får snabbt konsekvenser för hela ekonomin. I värsta fall säger detta något om människans psyke. Kanske föredrar vi att köra på och hoppas på det bästa fram till den punkt när hela systemet brakar samman, hellre än att på förhand vidta nödvändiga men smärtsamma åtgärder?


Jag har tidigare skrivit två texter om Jemens dystra situation. Av allt jag har läst står bensinbristen i Jemen i en klass för sig. Efter att stammedlemmar attackerade Jemens största pipeline i mitten av mars gick den extrema bensinbristen i juli in på sin andra raka månad:

"Streets are empty as hundreds of thousands of vehicles are off the roads. Thousands of cars line up in front of petrol stations waiting for their turn at the pump. […] Yemenis are forced to either wait more than a week in front of petrol stations or buy it for six times the price on the black market."

Köerna framför bensinstationerna kunde tidvis bli inte mindre än 5 kilometer långa! Jag antar att motorerna är avstängda och att man rullar fram sin bil några meter i taget. Notera det ironiska i att din bil inte längre transporterar dig, utan att du transporterar din bil. En köande bilägare klagar över att bensinpriset är bland de högsta i världen samtidigt som Jemen är ett av de fattigaste länderna i världen, och att landets politiker inte ”arbetar för folket”.

Samtidigt som många förlorar de jobb som de inte längre kan ta sig till dyker det upp nya affärsmöjligheter; ”Families able to get large quantities of petrol force their children to sell it in the black market for substantial profits. Sana'a streets are filled with children under age 13 selling petrol to the highest bidder”. Ett sjukhus i huvudstaden Sana ställde in alla operationer för att de inte hade tillräckligt med elektricitet för att driva sjukhusets maskinpark.

Om det rådde en större samsyn om vari problemet bestod kunde energiproblematiken möjligtvis vara lösningsbar, men så är inte fallet. Vicepresidenten skyller på den islamistiska oppositionen vars supportrar blockerar viktiga vägar. Oppositionen kontrar med att regeringen inte är lämpad att styra landet och måste bytas ut omgående. Protesterande ungdomar på gatan ”believe that the government is creating the petrol and electricity shortage to broaden the Yemeni crisis and weaken the position of the protesters”.

Med andra ord en stor oreda och noll förståelse för att landet ligger riktigt risigt till när den (tidigare) viktigaste exportvaran olja sinar och det fattiga landet istället måste börja importera sin olja. Oljan har dessutom tidigare av förståeliga men likväl oförståndiga skäl varit kraftigt subventionerad. Hur det förhåller sig nu vet jag inte då jag noterar att bilägaren ovan klagade över det höga bensinpriset.

Även om en förlamad transportinfrastruktur är illa nog så nödgas jag ändå dra slutsatsen att brist på elektricitet är värre. I vissa länder bränner kraftverk olja för att generera elektricitet, och när elektriciteten i kraftledningarna fallerar slås en armé av små dieselgeneratorer på för att ersätta bortfallet. I den nästföljande texten går jag vidare med exempel på elbrist.

.