Livet efter oljan

Perspektivskiften

2011-10-31T11:09:00.003+01:00

.Bild: Denna Necker-kub är en fixeringsbild eller "puzzle picture".

Jag är väldigt förtjust i paradoxer och motsägelser. Jag har två pärlor i min mail-signaturfil: ”At least the leak isn’t at our end of the boat” och ”There are two sorts of people – those who divide people into two sorts and the others”. Jag är också förtjust i fixeringsbilder – två bilder i samma, och där ögonen pendlar mellan att se först den ena och sedan den andra, men aldrig båda samtidigt. Också tautologier och plattityder är trevliga och alltid lika tacksamma att använda: ”bollen är rund och allt kan hända”, "om gud vill och skorna håller" och ”vi vill ha Europas bästa skola” (vilket politiskt parti går man i polemik mot, vilket parti vill inte ha Europas bästa skola?).

Därför finner jag ett extra stort nöje i överraskande och kontraintuitiva tolkningar som går emot det allmänna förnuftet (”common sense”). Nästan oberoende av om jag personligen håller med eller inte så är det ett rent nöje att ta del av en intelligent och väl underbyggd (världs-)bild som går helt på tvären mot det som är allmänt accepterat som vedertagen sanning(TM) av såväl mannen på gatan som TPTB (ungefär ”de som har makten”).

Min förra text handlade om Alf Hornborgs bok ”Myten om maskinen” och det är just en sådan där motvalls-bok som inget annat gör än att ifrågasätta vedertagna sanningar. Alf ifrågasätter idén om att tekniska framsteg verkligen utgör framsteg som vi alltid bör sträva efter, och som så småningom kommer alla tillgodo. Han fråga är istället ”om maskinen till själva sitt väsen primärt är ett medel inte för att bespara men för att förskjuta uttaget av tids- och rumsresurser till svagare samhällsgrupper?” Tanken bokstavligen svindlar – tänk om han har rätt? För att citera (Martin Saar som i en kommentar till den förra texten hänvisade till) Sverker Lenas recension av boken i DN förra året: ”Från och med Alf Hornborg blir man aldrig riktigt densamma”.

Jag får själv lite ”sense of wonder” av Alfs bok, något som jag i min ungdom kunde uppleva titt och tätt när jag läste spektakulära science fiction-romaner. Jag läser fortfarande science fiction-romaner, men det är sällan som jag numera läser något som ger motsvarande upplevelser av att ha fjärilar i magen och av att vara tyngdlös högst upp i åkattraktionen precis innan man vänder tillbaka mot jorden. Det är snarare från ”non-fiction” som jag nuförtiden ibland (sällan) kan få sådana kickar.

En bok som gav många sådana upplevelser var Dmitry Orlovs bok ”Reinventing collapse” som jag skrev om för nästan två år sedan. Till skillnad från Hornborg (seriös akademiker) lät Orlov (rysk-amerikansk ingenjör med utpräglat svartsynt sinnelag) sin underfundiga svarta humor lysa igenom på var och varannan sida så att man ibland inte kunde känna sig helt säker på om det han skrev var på skämt eller på allvar (men skämtsamt (?)). Ett exempel som lurifaxen Orlov gav handlade om önskvärdheten av fler ”boondoggles” (”a project that is considered to waste time and money”). Så här skrev jag i min text:

-----

“En återkommande tes som Dmitry driver är att en kollaps tenderar att göra (ekonomiska) svagheter till styrkor och vice versa (matproduktion, konsumentprodukter ovan). Han driver denna linje till dess logiska slutpunkt där den blir helt absurt – eller inte. Det är inte så lätt att avgöra om man ska ta hans förslag på allvar, för perspektivet är så ovant och kontraintuitivt:

  "It is not necessary for the United States to embrace the tenets of command economy and central planning […] We have our own methods that are working almost as well. I call them ”boondoggles.” They are solutions to problems that result in more severe problems than those they attempt to solve. […] The combined weight of all these boondoggles is slowly but surely pushing us all down. If it pushes us down far enough, then economic collapse, when it arrives, will be like falling out of a ground-floor window."  

Om jag tolkar Dmitry rätt borde han tycka att den ekonomiska krisen och dess effekter i USA på det stora hela är av godo. Utifrån att Dmitry menar att en ekonomisk kollaps är oundviklig tolkar jag det som att han borde föredra att ”några i taget” (krisens alla förlorare) får ”möjligheten” att hantera en sönderfallande tillvaro och ”förmånen” att som föregångare (på den väg som många fler kommer att vandra) uppfinna kreativa sätt att klara sig med mindre resurser. För det är i vilket fall mycket bättre än att precis alla samtidigt måste göra detta och då med total anarki och kaos lurandes bakom hörnet.”

-----

I resten av denna text ska jag ge exempel på två andra perspektivskiften som man lätt kan bli yr av.

I början av september var jag på en tvådagars konferens i Norrköping på temat ”Green futures: From utopian grand schemes to micro-practices”. På väg mot hotellet för att sova efter konferensens första dag lyssnade jag på ett avsnitt av radioprogrammet ”This American life” som handlade om ”patent-troll” (jag rekommenderar denna podcast, "When patents attack!"). Jag utesluter inte möjligheten att även Marcus Jarräng på IDG/Computer Sweden lyssnade på samma radioprogram/podcast eftersom han skrev ett helt uppslag om just patenttroll (och även fick framsidan) i Computer Sweden den 18 oktober:

”De kallas för patenttroll. De beskylls för att kosta it-företagen hundratal miljarder kronor. De anklagas för att hämma innovationen. Själva hävdar de att de är uppfinnarnas bästa vänner.”

Det handlar alltså om lömska företag som köper upp, och sedan sitter tysta och håller på luddiga-men-potentiellt-vidsträckta-och-långtgående patent. Dessa troll gömmer sig (om än inte under broar) och dyker upp när du minst anar det för att hävda patentintrång och hota att stämma skiten ur dig ifall du inte hostar upp mången kosing. Inte sällar precis så mycket pengar att det lovande företaget där de driftiga ingenjörerna och entreprenörerna har lagt några år av sina liv med nöd och näppe överlever. Eller så begär de fantasibelopp av Stora Företaget som ersättning för intrång i deras intellektuella rättigheter.

Trollen fungerar med sina krav som en våt filt på små innovativa företag, eller som en straffskatt på innovationer som görs av Stora Företaget. Om, säg, Apple måste betala ut en massa licenspengar för att få använda ”banbrytande” (not very!) patent, så kan du vara helt säker på att det i slutändan är du som konsument som får betala för dessa ökade omkostnader.

Riktigt retsamt är dessutom det faktum att de företag som äger patenten kan vara rena rama ”luftföretag” som inte forskar eller tillverkar något själva, utan vars verksamhet endast består av att köpa upp och ”förvalta” (sitta på) en portfölj av patent – i väntan på att någon ska göra intrång (eller ”intrång”) på deras så kallade intellektuella rättigheter. Den tekniska termen för denna typ av företag är Non-Practicing Entity (NPE) och själva gillar de förstås inte termen "patenttroll". De är i vilket fall lite som spindeln som sitter och väntar på att en liten men smaskig fluga ska fastna i deras fint spunna (osynliga) nät.

Håll med om att det låter fullkomligt vanvettigt! Men, det är på riktigt och det är stora pengar i rullning. För bara några månader sedan bjöd jättarna över varandra innan Google – för att stärka sin patentportfölj – köpte Motorola Mobility för 12.5 miljarder dollar!

“On August 15, 2011, Google announced that it would acquire Motorola Mobility for $12.5 billion subject to approval from regulators in the United States and Europe. In a post on Google's blog, Google Chief Executive and co-founder Larry Page revealed that Google's acquisition of Motorola Mobility is a strategic move to strengthen Google's patent portfolio. […] This purchase was made in part to help Google gain Motorola's considerable patent portfolio on mobile phones and wireless technologies to help protect it in its ongoing patent disputes with other companies, mainly Apple and Microsoft and to allow it to continue to freely offer Android.”

Nå, åter till den där kvällen när jag lyssnade på "When patents attack!" och blodet långsamt började koka av återhållen vreden över det totalt idiotiska i att låta patentlagstiftning och advokater få löpa amok bland unga innovativa teknikföretag (våra hjältar!). De större företagen klarar sig alltid (de kan ju slanta upp och föra kostnaderna vidare), men att krossa människors drömmar just när deras företag är på väg att slå igenom (fint porträtterat i radioprogrammet) kändes oerhört grymt, onödigt och kontraproduktivt.

Jag behövde dock inte vänta längre än till dagen efter innan perspektivskiftet inträdde. Under konferensens andra dag presenterade (ingen mindre än) Alf Hornborg sitt bidrag ”Why solar panels don't grow on trees: The Cartesian roots of technological utopianism”. Hans presentation följdes av en animerad diskussion om önskvärdheten av att sakta ner den teknologiska innovationstakten för att (bland annat) bättre utnyttja och hushålla med ändliga resurser. Nya datorer, nya mobiltelefoner, ny programvara (som inte funkar på hårdvara som är äldre än två år) och ett nytt 4G-nät som ska täcka hela Sverige (igen) gör att vi konsumerar prylar och resurser i en allt snabbare takt. Vilket slöseri med resurser, och vad kan man göra åt det?

Just då slog det mig att ur detta perspektiv är patenttrollen en välsignelse. De gör exakt samma sak som Ludditerna gjorde i början av 1800-talet. De sätter käppar i hjulen och saktar ner farten (eller höjer priset) på teknologisk utveckling och på spjutspetsteknologier. Till skillnad från Ludditerna försöker patenttroll inte förstöra maskinerna rent fysiskt (ordet sabotage kommer eventuellt från ordet "sabot" - träskon som användes för att förstöra Maskinen). Men patenttrollen slänger likväl grus i det kapitalistiska maskineriet och denna gång är drivkraften mer fokuserad - det rör sig inte om något luddigt ofokuserat motstånd mot teknologisk utveckling, utan om en ren och skär profithunger som verkar med stöd av, och inom ramen för det kapitalistiska systemet. Kanske kan man se patenttrollen som en slags femtekolonnare som med systemets egna vapen (främst kapitalstarka profithungriga lagvrängare) bekämpar systemet inifrån?

Till skillnad från Ludditerna (som numera utgör en parentes i historieböckerna) är dagens patentrollen mycket framgångsrika (som sagt, 12.5 miljarder dollar för Motorolas mobiltelefontillverkning). Bäst av allt är dock att patenttrollen är mycket miljövänliga då deras hantlangare (horderna av advokater) för sitt värv inte gör anspråk på några större mängder ändliga fysiska resurser. De utkämpar sina strider i långa rader av rättegångssalar, och de enda resurser som går åt är advokaternas tid och stora mängder pengar som skyfflas in i dessa års- eller decennielånga svarta-hål-processer. Se där, ytterligare en boondoggle!

Den något överraskande slutsatsen är alltså att ur ett Orlovskt/”grönt” perspektiv kan det hända att man borde älska patenttroll och de ”tjänster” de utför!? Vad patentrollen gör är att omfördela pengar och att sätta käppar i hjulen i det innovationsdrivna globala kapitalistiska ekonomiska systemet. Hurra!?

Mitt andra exempel är ständigt aktuellt och handlar om den rad av finans-, bank- och förtroendekriser (eller –farser) som vid det här laget har utspelat sig framför våra ögon under en längre tid. Gudars skymning vad ineffektivt och idiotiskt det är att gång på gång få se dessa (kanske ”olösliga”) problem bli ”lösta” igen och igen av Borg, Merkel, Sarkozy, EU, ECB och IMF – bara för att de efter en förvånansvärt kort tid återkommer från andra sidan graven (igen och igen). ”Vad är det som går och går och aldrig kommer fram till dörren? Vad kan man döda igen och igen utan att den går i graven? En zombie? Nej, den europeiska skuldkrisen”! Senast i torsdags (27/10) skrev Patricia Hedelius i SvD (finns ej på nätet) att det var dags för börsen att ”sluta tro på tomten”:

”Hur gärna världens politiker och börsens investerare önskar sig en mirakelkur eller uttrycker hot, böner eller ånger så kvarstår faktum. Det finns inga snabba enkla lösningar på den europeiska skuldkrisen […]

Bakom tre veckors kursuppgångar ligger ökat förtroende för att politikerna ska lösa de statsfinansiella problemen i Grekland och andra skuldsatta euroländer. Marknadens tilltro eller vilja att tro att världens statsöverhuvuden har kontroll över situationen är förvånande. De politiska hot och uppläxningar som föregått toppmötet har snarare signalerat en stämning av att befinna sig i en sandlåda med ett gäng trotsiga treåringar. EU-politikerna visar med all tydlighet att de är långt ifrån enande och att de tillsammans är redo att metodiskt bocka av impopulära åtgärder för att få ordning på skuldkrisen.”

Snart sagt varje (icke-)beslut som våra europeiska ”topp”-politiker tar verkar handla om att fördröja, men samtidigt försäkra oss om en än större framtida kris som i slow-motion är i antågande. Kartan tappade vi för länge sedan (om det ens funnits någon).

Det är ju nästan som om makthavarna vill att det ska skita sig, eller hur? Om deras agenda hade varit att framkalla en global kris (kollaps?) för det nuvarande politiska och ekonomiska systemet så har de gjort allt rätt! Våra systemförvaltande politiker kan helt enkelt vara samhällsomstörtarnas bästa vänner! De som tror att systemet är ohållbart, och som av det ena eller det andra skälet önskar dess undergång (eller tillbakagång) kunde inte önska sig ”bättre” politiker än de vi har just nu. Alla deras krampaktiga och senfärdiga försök att bevara systemet utgör i själva verket systemets dödskyss! För att citera Alf Hornborg från min föregående text:

”Samhälleliga sammanbrott är kanske trots allt inte så skräckinjagande som vi har inbillat oss. De handlar ju egentligen om att avveckla onödigt komplex och dyrbar infrastruktur: byråkrati och teknik som kostar mer än vad de ger.”

För att sluta där jag började väljer jag ytterligare till citat från min text om Orlovs bok ”Reinvening collapse” (som för övrigt kom ut i en ny reviderad upplaga i våras):

“För Dmitry är de fattiga och de som lyckas leva på marginalerna (”conscientious economic underachievers and various categories of the creatively underemployed”) våra osjungna hjältar. Vi behöver hämta inspiration från dem och från 'Those parts of the population that have recent or continuing experience with circumstances that have forced them to provide for their mutual welfare – recent immigrant groups, minorities and the poor'“.

För Orlov visar de marginaliserade och de fattiga - som biter ihop och hankar sig fram en dag i taget - vägen in i framtiden. För honom har vi mer att lära av dem än av samhällets toppar. Av samma skät tycker jag att det är oerhört intressant att läsa ett reportage om högutbildade greker som ger sig iväg från Aten, bor i stenhuset som farfar byggde, och som försöker skapa sig ett liv på landsbygden som bygger på småskalig biodling.

Har du skänkt det perspektivet någon tanke? Har du kanske någon annan spännande paradox eller ett saftigt perspektivskifte att bjuda på?
.

"Myten om maskinen" av Hornborg (2010)

2011-10-23T23:57:00.001+02:00

.

Varför utvecklas inte utvecklingsländerna och varför tenderar istället de globala inkomstskillnaderna att öka? Varför kan inte andra länder skydda sin miljö lika bra som vi i Sverige, och varför tilltar istället skogsskövlingen, utfiskningen, utsläppen och miljöförstöringen för vart år som går? Dessa frågor besvarar Alf Hornborg, professor i humanekologi i Lund, i form av ett komplext, ambitiöst och långtgående teoretiskt ramverk som han utvecklat i texter som är skrivna under de senaste 15 åren och som nu är samlade i hans bok ”Myten om maskinen: Essäer om makt, modernitet och miljö” (2010).

Jag trodde först att boken var en översättning av hans engelskspråkiga bok från 2001, ”The power of the machine: Global inequalities of economy, technology, and environment”, men flera av de 15 essäerna i den svenska boken skrivna efter 2001. Av de essäer som är skrivna tidigare kan jag också tänka mig att flera inte har blivit översatta till engelska. Hur det nu förhåller sig angående likheterna och skillnaderna böckerna emellan så har jag ändå förstått att det i grunden är en och samma tes som Hornborg framför i de båda böckerna.

Han tes är att teknologisk utveckling är om inte chimär, så i vilket fall till viss (eller till stor) del i första hand en fråga om en omfördelning av resurser från den ekonomiska kartans periferi till dess centrum. Svaret på frågorna ovan står att finna i själva (det osynliga) regelverket för hur ekonomi, handel och teknisk utveckling samverkar och knyter ihop världen till en enda stor produktionsapparat. I periferin finns fattiga länder som exporterar värden till centrum – metaller, olja, skog, jordbruksmark, arbetstid. I värsta fall "levererar" de också utfiskade vatten, skövlade skogar och förödda landskap – som dock kommer oss tillgodo genom att vi tack vare vår (relativa) rikedom kan spara på våra egna vatten, skogar och landskap.

I grunden handlar det alltså om vårt utnyttjade av dem till fördel för våra redan välbeställda privata och nationella ekonomier och till nackdel för deras. I ena riktningen exporteras resurser till centrum, och i andra riktningen går färdiga produkter som säljs till periferin med god förtjänst. Det orättvisa utbytet döljs bakom ett skynke av metafysiska begrepp som vi kallar ”handel” och ”teknikutveckling”.

Vi har lärt oss att teknikutveckling och handel gynnar alla, men för Alf utgör det istället ett finurligt sätt att dölja ett ojämnt och orättvist utbyte. Mervärdena stannar kvar i centrum och används till att ytterligare öka takten på den globala produktionen och konsumtionen av varor, samtidigt som denna ackumulation av kapital i centrum gör att klyftan till periferin ökar ytterligare. Förutom att denna världsordning är orättvis är den också ohållbar. När vi i allt snabbare takt förbrukar ändliga resurser exproprierar vi också framtida generationers handlingsfrihet att använda dessa resurser på sätt som skulle passa dem bättre (till exempel för att hantera effekterna av de problem - miljöförstöring, klimatförändring etc. - som vi skapar).

Tankarna är ovana och strider mot det mesta som vi har lärt oss i skolan, mycket av det vi ser på reklamaffischerna på stan och allt som vi kan se med våra egna ögon när vi blickar ner på våra smartphone-förlängda armar. Men den tidsvinst vi gör när vi skickar ett mail eller åker tåg måste enligt Alf ställas mot de kostnader som har gått åt för att gräva fram kolet, smälta fram stålet och bygga järnvägen, loken och vagnarna. Kanske sparar vi i slutändan in tid på att bygga järnväg (Alf säger inget definitivt i frågan), men samtidigt får man inte glömma bort att när de första järnvägarna byggdes i England så var det vissa människor (fattiga arbetare) som fick ”betala” kostnaderna med sin (underbetalda) tid och andra (rikare) människor som fick åtnjuta fördelarna.

”Tekniken blir i detta perspektiv en institution för omfördelning av tid och rum. Den enes tidsvinst förutsätter den andres tidsåtgång. […] En grundläggande, teknikfilosofisk fråga som vi bör ställa oss är om maskinen till själva sitt väsen primärt är ett medel inte för att bespara men för att förskjuta uttaget av tids- och rumsresurser till svagare samhällsgrupper? […] Är det rentav så att industrialisering på en plats förutsätter dess frånvaro på en annan?”

När vi ser fördelarna med att läsa och skicka mail från vår smartphone (givetvis den senaste modellen), ser vi inte kostnaderna som andra betalar när de plockar ihop den vid ett löpande band i Kina, skadas i en gruvolycka eller får sitt grundvatten förgiftat av tillverkningsindustriella kemikalier. När vi köper en vara ”tänker vi sällan på att det vi byter är timmar ur våra egna liv mot timmar ur andra människors liv, och mot resurser ur andra människors landskap. Vi ser inte hur andra människors arbete och landskap förkroppsligas i varorna på snabbköpshyllorna.

”Konsumtionen är högst där det finns mest pengar [och] miljöbelastningen är störst där det finns minst.” Smutsig verksamhet tenderar att söka sig till ställen där människors miljö och hälsa inte har samma höga prislapp som i Sverige. I det ojämna utbytet ingår förstås det självklara faktum att den som plockar ihop en iPad eller en Nike-sko har svårt att föreställa produktens slutgiltiga prislapp, och i vilket fall aldrig kan spara ihop till pengarna för att köpa en själv.

”Vi funderar i regel inte så mycket över om utbytet är rättvist”, och för att detta ska vara möjligt måste produktionen av varorna ske utom synhåll för konsumenterna. När vi då och då konfronteras med barnarbetare som knyter våra mattor för hand eller omänskliga arbetsförhållanden i en sweatshop kan vi plötsligt skönja kopplingen till produktionen av de varor vi konsumerar. Då blir vi stört förbannade på någon annan – vanligtvis det svenska företag som importerar eller säljer varorna till oss. Därpå följer en ritual där företaget måste påvisa att de inget visste och/eller genast ska vidta åtgärder samt strama upp sina rutiner. Eftersom dessa samband dessvärre är systematiska, ja till och med systemiska, låter de sig inte en gång för alla åtgärdas inom ramen för vårt nuvarande (globala) ekonomiska system.

Men, håller inte kineserna på att bli så rika att de alla kan köpa egna iPads nu? Jo, en del är förstås så rika. Ganska många faktiskt, men Kina är som världen i miniatyr; en liten andel är ofattbart rika, en stigande andel tillhör en växande medelklass (företrädesvis boende längs kusten i öst), men många är tredje-världen-fattiga och bor i Kinas inland och på landsbygden. De som jobbar vid de löpande banden är inte välutbildade urbana ungdomar från Peking eller Shanghai, utan fattiga söner och döttrar till hundratals miljoner ännu fattigare bönder ute på landsbygden.

Men håller inte Kina på att röra sig in från periferin mot centrum i det globala ekonomiska systemet? Jo, en sådan rörelse har vi sett och den kan komma att fortgå (även om det knakar både här och var i tillväxtmaskinen Kina). Men till spelets regler hör att inte alla kan få plats i centrum. i den nuvarande världsordningen behöver ett rikt centrum alltid en fattig periferi som levererar råvaror till den globala produktionsmaskinen (till underpriser).

Om Kina rör sig mot centrum (eller mot semiperiferin) så lämnar också Kina andra länder bakom sig och ”pressar ut” de länder som man ”passerar”. Andra länder kan också röra sig ”utåt” helt av egen kraft när saker och ting helt enkelt funkar sämre än tidigare. Ett exempel är de fem centralasiatiska ”-stans” som med sina 60 miljoner invånare har rört sig ”bakåt” sedan Sovjetunionen gick i graven för 20 år sedan. I takt med att Kina spänner sina ekonomiska muskler och rör sig ”inåt” flyttas den mest okvalificerade och priskänsliga produktionen till länder som är fattigare är Kina; till Vietnam idag och kanske till Kirgizistan imorgon?

Ur Alfs perspektiv är det alltså inte möjligt att sprida teknikens gåvor till alla i hela världen – det ojämna utbytet är en effekt av, och finns inbyggt i systemets konstruktion. Vår rikedom bygger på deras fattigdom (känn på den) och för att vi ska kunna vara rika måste någon annan vara fattig. Ett exempel: ju mer jämlika och ju mer jämnrika alla i världen är, desto större skulle problemen vara för den företeelse som kallas för ”massturism” – men som förstås alltid varit en minoritet av jordens befolkning förunnad. I Alfs värld blir det globala ekonomiska systemet till ett nollsummespel där olika länder manövrerar för att förbättra sina positioner i förhållande till alla andra länder. Det kan bara finnas åtta länder som är ”rikast i världen” (G8-gruppen står för över än 50% av den globala bruttonationalprodukten).

Alfs världsbild bygger på den neomarxistiska ”världssystemteori” som den amerikanske sociologen Immanuel Wallerstein med flera utvecklade i slutet av 1970-talet. Kritiken mot det globala kapitalistiska systemet är massiv:

”Marknaden har […] visat sig vara en mera framgångsrik institution än kolonialism därför att den kräver färre soldater och har gjort det exploaterande draget i råvaruutvinningen mindre tydligt.”

Jag är inte så bekant med dessa teorier, men Alfs försök att använda dem för att koppla ett helhetsgrepp på ekonomi, teknologi och miljö (istället för att som brukligt studera någon av dessa separat) är ovanligt och spännande. Alf är självklart medveten om oljetoppen och nämner redan i bokens inledning att:

”Vi inser att oljepriset kommer att stiga framöver och göra vår nuvarande livsstil all mer ohållbar. En tvåhundraårig bubbla närmar sig bristningsgränsen. I två hundra år har vi kunnat glömma att jordens markyta är den resurs som begränsar oss. Vi har vant oss vid att hämta vår energi från borrhål i jordskorpan i stället för från våra landskap”

Han knyter också elegant ihop energifrågan med (den förfelade) tanken på en självklar och nästa ödesdriven teknisk och ekonomisk utveckling:

”Fossil energi har upplevts som ”billig” endast inom världssamhällets kärnstater. I Peru eller Mozambique har oljan aldrig varit ”billig” – folkflertalet har helt enkelt inte haft råd med den. Våra föreställningar om framsteg och utveckling framställer de globala ojämlikheterna […] som om de vore olika stadier i tiden. […] Vi omger oss med tekniska apparater […] och betraktar teknikens framsteg som framsprungna ur det ymnighetshorn som är vår egen påhittighet”

I en enda mening dömer han också industrijordbruket till döden:

”Dess beroende av fossila bränslen, fosfat och anda ändliga lagerresurser betyder att det förr eller senare kommer att drabbas av drastiska prishöjningar på de sinande resurserna, varefter det inte ens företagsekonomisk kommer att kunna betraktas so en lyckad strategi”.

”Jaha” kan man tycka efter att ha läst så här långt. Det var ju en ovanligt dyster bok, för att förändra på det globala ekonomiska systemet låter sig ju inte direkt göras i en klackspark. Alf skissar visserligen löst på några lösningsförslag i boken, men påpekar att det knappast går att göra honom skyldig till att ha svar på alla frågor bara för att han är duktigt på att identifiera problemen. De förslag till lösningar som han i vilket fall lägger fram ligger ganska väl i linje med vad Transition Towns-rörelsen (”Omställningsrörelsen” i Sverige) och andra rörelser som är ”grönare än Miljöpartiet” förespråkar. Alternativet som antyds är ett (inte totalt men partiellt) samhälleligt sammanbrott:

”Samhälleliga sammanbrott är kanske trots allt inte så skräckinjagande som vi har inbillat oss. De handlar ju egentligen om att avveckla onödigt komplex och dyrbar infrastruktur: byråkrati och teknik som kostar mer än vad de ger.”

Myten om maskinen är inte den lättaste boken att läsa. Språket är varken mer eller mindre komplicerat än det behöver vara, men idéerna är ovana och kräver en stor öppenhet av läsaren. Mycket går emot det många har lärt sig att ta för självklart. Egentligen har jag bara skrivit om den viktigaste linjen i Alfs argumentation här och boken knyter också an till tankar om moderniteten, individen och kulturer.

För den som vill veta kan jag tipsa om en intervju med Alf Hornborg i det senaste numret av tidskriften Effekt (nr 3 2011). Läs även Sverker Lenas recension i DN för ett år sedan.
.

Peak oil computing och hur fattiga använder internet idag

2011-10-10T00:29:00.004+02:00

.
Den här texten bryter ny mark för här ber jag ber er läsare om hjälp med att resonera och tänka. Men innan jag tar två steg framåt måste jag börja med att ta ett steg tillbaka.

I början av året kom jag ut ur garderoben. Efter att ha bloggat anonymt i två och ett halvt år berättade jag (en del) om vem jag egentligen var. Jag skrev också lite om en paradox: Jag var produktiv och skrev fler texter till bloggen under de år jag inte kunde få utlopp för dessa intressen inom ramen för mitt jobb. Men i takt med att möjligheter att kombinera jobb och blogg-intressen börjat öppna upp sig under det senare året så har bloggen kommit lite i skymundan och det har blivit svårare att få, eller ta sig tid att skriva texter här:

“det paradoxala är att ju mer spännande mitt jobb har blivit, och ju mer det ser ut som att jag kan börja ägna mig åt Livet efter oljan-relaterade arbetsuppgifter, desto mindre tid har jag haft att ägna åt bloggen…”

I blogg-inlägget från början av året funderade jag över om det skulle komma texter som vävde samman Livet efter oljan och mitt jobb. Visserligen publicerade jag därefter en serie texter om Peak oil computing (del 1, del 2, del 3, del 4, del 5) som var en översättning och bearbetning av en text jag presenterade på en konferens för ett år sedan, men bortom det har det inte hänt så mycket på den fronten. Tills nu.

I min första text om Peak oil computing föreslog jag att man skulle titta på datoranvändningen i ”post-industriella städer” och föreslog Detroit som ett lämpligt studieobjekt (ett ämne som utvecklades i del 2). En läsare (Mossman) föreslog att man också kunde titta på Haiti eller Juarez i Mexiko. Det var inte alls vad jag själv hade tänkt, men jag var så fastlåst i mina egna tankegångar att jag inte direkt kunde komma på varför. Istället var den en annan läsare (Cornucopia) som helt riktigt påpekade att vad jag var intresserad av var ”Hur ser det ut i ett kollapsat I-land, där Detroit får symbolisera detta”.

Redan några månader tidigare, för ganska exakt ett år sedan, publicerade jag ett exjobbsförslag som handlade om just detta och som hette “ICT use in the post-modern city”. Förutom Detroit föreslog jag även studier av andra före detta kol-, stål- och andra tunga-industri-städer på dekis i Europa. Exjobbsförslaget möttes av en del intresse från studenter som hörde av sig, men, eftersom det inte finns något forskningsprojekt (= pengar) som kan betala för resor och andra omkostnader var det ett svårt exjobb att ”sälja in” till en student.

Det närmaste jag har varit att få napp var när en student från Rumänien i början av året uttryckte ett ”huge interest” för att göra detta exjobb antingen i Rumänien eller i Slovakien (tung industri på dekis). Tyvärr föll det på att hennes eget ”huge interest” till trots så låg inte detta exjobbsförslag i linje med vad hennes utbildning förväntade sig att hon skulle göra - så hon var tyvärr tvungen att backa ur.

Innan sommaren dök det dock upp en ny student, E, som var intresserad av detta förslag. Även denna gång hör hon hemma på en annan institution, och för att få ihop det hela måste man alltså hitta överlappningar och jämka ihop något som passar både den institutionen (där hon alltså ska presentera sitt färdiga exjobb) och mig.

Mer specifikt så läser E en magisterutbildning i ”Economics of Innovation and Growth”. Fördelen denna gång var att den gavs av en annan institution på KTH och att det hela verkade görbart efter ett kort samtal med den som var ansvarig för exjobb där. Kanske kunde E lägga in lite mikroekonomiskt teori (”konsumtionsteori” eller ”nyttomaximeringsteori”) och på så sätt anknyta till det hon läst tidigare i sin utbildning? Vi har utgått från det (sånt är inte direkt min kopp te) och nu är exjobbet igång.

Jag och E träffade redan i juni och jag har på vägen fått kompromissa en del. Jag vet inte exakt hur mycket av det ursprungliga förslaget som är kvar och hur många av mina ursprungliga tankar som har blivit avhängda på vägen. Det ”lustiga” i sammanhanget är att studenten som vill göra detta exjobb kommer från Mexiko, så i slutänden är det alltså Mossmans förslag som låg närmast verkligheten och eftersom E nu har köpt flygbiljetter för att åka hem senare i år för att fira jul och då också samla in material till sin uppsats. I vilket fall känns det ganska säkert att det hela kommer att bli av denna gång.

Så här har vi tänkt angående exjobbet. Studenten E kommer från staden Ensenada (Malmö-storlek) som ligger i Baja California (ca 125 km söder om San Diego och knappt 100 km söder om Tijuana). Eftersom detta inte rör sig om en ”post-industriell stad” i den bemärkelse jag hade tänkt så fick vi jobba med att hitta en annan vinkel. I slutänden blev det till en fråga om hur fattiga använder datorer och Internet.

Om vi delar in befolkningen i Ensenada i deciler (tiondelar) så kan man tänka sig att de fattigaste 10% inte använder Internet alls (en del av dem kanske inte ens kan läsa). Låt oss vidare anta att nästa decil är upptagen med att putsa skor och tvätta fönsterrutor på bilar som stannat vid rödljus, och att inte heller de använder sig av Internet. Men kanske använder (en del som befinner sig i) nästa decil Internet? Vi är alltså intresserade av hitta, intervjua och förstå de fattigaste Internetanvändarna. Redan nu när studien knappt har påbörjats laborerar vi med preliminära titlar på den färdiga uppsatsen i stil med ”How do poor people use the Internet?” eller ”The poorest Internet users: A case study of [någonting] in Ensenada, Mexico”

Efter vidare diskussioner med E menar hon att fattiga i Ensenada visserligen har råd med mobiltelefoner, men att de nog inte direkt surfar på nätet med smartphones. Det kan också hända att de har datorer hemma (det är nära till USA och det är inte så svårt att köpa en billig begagnad dator), men att det är färre förunnat att också ha en Internetuppkoppling hemma (inte minst på grund av det dyra och ineffektiva kvasi-monopoltelebolaget Telmex). Alltså borde man hitta de fattigaste Internetanvändarna på Internet-caféer i fattiga stadsdelar i Ensenada och det är således där hon ska tråla efter informanter till sin studie.

I början av året skrev jag (i ”Ut ur garderoben”) att: ”Det kan alltså hända att jag en dag kommer att sträcka ut handen och be om att få ”beforska” just exakt dig.” Jag är inte där ännu, men jag har faktiskt en fråga som jag hoppas att några av er nu kan hjälpa mig med. En del av det som står ovan hamrade jag och E faktiskt ut när vi träffades för ett handledningsmöte i fredags. Eftersom det är olyckligt ifall E måste gå med meddelanden fram och tillbaka mellan mig och sin hemmainstitution har vi därefter bestämt att jag, E och hennes ”extrahandledare” på hemmainstitutionen ska träffas nu kommande fredag och en gång för alla komma överens om studiens inriktning på ett sätt som vi alla kan vara nöjda med. Men det finns en sak jag funderar över och som jag gärna tar emot synpunkter på.

Jag har inte riktigt tänkt på det tidigare, men i fredags insåg jag att man kan tänka sig att detta exjobb tar sig två olika inriktningar. Båda finns representerade i studenten Es exjobbsförslag (”Thesis proposal”) som är lite ofokuserat och som behöver stramas upp.

Den ena inriktningen handlar om vilken roll Internet spelar i (fattiga) mexikaners vardag. Det finns tidigare forskning om vilken roll olika medier spelar i vardagen, se till exempel ”Television and everyday life”, ”TV living: Television, culture and everyday life”, ”The Internet in everyday life”, ”Internet society: Internet in everyday life”. Alltså, hur lätt eller svårt är det, och hur mycket pengar är fattiga mexikaner beredda att lägga på att få tillgång till Internet? Vilken roll spelar, och vilken nytta har de av Internet i sin vardag? Hur många gånger/timmar använder de Internet per vecka? Och så vidare.

Den andra inriktningen handlar om vad (fattiga) mexikaner gör när de väl använder Internet. Läsa mail, Facebook, bloggar, nyheter, lyssna/ladda ner musik, spela spel, chatta, porr-surfa, leta efter information (medicinsk, reseinformation, leta jobb etc.), shoppa online, bankärenden, lära sig använda en viss programvara, ta en distanskurs eller något annat…? Använder man Internet mest för spel, lek och nöje eller för ”nyttiga” instrumentella syften? Använder man främst (eller i vilken kombination använder man) Internet för (med Shirky’s termer) ”personal, communal, public or civic purposes”?

Man kan reducerad dessa frågor till ”what is the role of the Internet in low-income persons’ lives in Ensenada?” respektive ”how do low-income persons in Ensenada use the Internet?”. Troligtvis går det inte går att hårddra på detta sätt, för det går säkert inte att jobba med den ena frågan utan att också komma in på den andra, men frågan är ändå vilken av dessa två frågor som ska upphöjas till att vara överordnad och viktigast? Fokus är allt i en undersökning (exjobb) som ska utföras under en begränsad tidsperiod. Jag kunde i vilket fall inte själv komma på svaret i fredags och jag vet fortfarande inte vilken av dessa två frågor som jag själv är mest intresserad av att få besvarad.

Mitt intresse för hela detta komplex av frågor handlar inte i första hand om fattiga människor i Mexiko, eller om fattiga människor i andra utvecklingsländer, utan om att få ledtrådar till hur vi i väst kommer att använda datorer i en fattigare framtid! Om du tycker att detta låter världsfrånvänt kan jag vara mer konkret: Hur kommer grekerna att använda Internet (datorer, smartphones) efter att landet inom en snar framtid har gått i konkurs och alla där plötsligt kommer att upptäcka att de har blivit mycket fattigare?

Men tillbaka till frågan som jag ber om hjälpa med igen. Det är dags att ta reda på om lite av den sägensomspunna "kolletiva intelligensen" och "massans vishet" finns där ute på Internet! Utifrån mitt (vårt!) intresse av hur vi i väst kommer att använda Internet i en fattigare framtid ber jag dig alltså att fundera, spåna kring, föreslå och argumentera kring vilken av dessa två frågor som är intressantast (och varför?):

• What is the role of the Internet in low-income persons’ lives in [a Mexican city]?
• How do low-income persons in [a Mexican city] use the Internet?

Svara gärna under veckan. Jag behöver all input jag kan få inför mitt möte på fredag!

PS. Angående min dystra syn på Mexikos framtid i största allmänhet, se min tidigare text "Mexiko i riskzonen".
.

Oljan i golfen (del 11) – moratorium

2011-09-28T01:23:00.001+02:00

.
Den föregående texten om oljeolyckan i Mexikanska golfen förra året finns här.

Som en direkt konsekvens av oljeolyckan i Mexikanska golfen förra året utlystes ett moratorium mot djuphavsborrning i den Mexikanska golfen från den 30 maj och sex månader framåt. Det var en slags timeout för att implementera nya säkerhetskrav och ”försäkra sig om” att inga nya olyckor skulle inträffa. Det var också ett sätt för USAs regering att visa sig vara handlingskraftig genom att stänga ladugårdsdörren efter att kossan rymt.

Borrning på mindre än 500 fot påverkades inte, så moratoriet påverkade bara 33 platser för djuphavsborrning/testborrning av de mer 3600 produktionsplattformarna i Mexikanska golfen. Eftersom många plattformar är obemannade och andra bara har en handfull personal är detta dock lite missvisande då det befinner sig betydligt fler människor på just dessa 33 plattformar (hundratals och inte sällan över 1000 personer inklusive olika stödfunktioner). Bortom själva moratoriet (oljeborrstoppet) i sig själv fick moratoriet (symbolhandlingen) en stor roll i spelet kring olyckan. Vilka tankar och känslor kan man projicera på ett moratorium? Många.

En part i målet är staten Louisiana med sina 58 000 jobb inom oljeindustrin och ytterligare 260 000 oljerelaterade jobb (andra uppskattningar är högre). Detta motsvarar sammanlagt 17% av alla arbetstillfällen i delstaten och oljebranschen bidrar med inte mindre än 1/3 av delstatens inkomster. Fast det kan hända att det ”bara” är 10 000 personer som jobbar på just djuphavsriggarna i Mexikanska golfen (plus 25 000 ”stödjande” jobb). Eller fler (se nedan). I vilket fall kom det snabbt signaler från Louisiana att ett moratorium skulle vara en ”gross over-reaction”, att det var för tidigt för att uppskatta effekterna av oljeolyckan och att Katrina i vilket fall var mycket värre för delstaten.

Som jag skrivit tidigare har delstaten Florida helt motstående intressen. Utan en egen oljeindustri men med många turister och långa stränder krävde Floridas senator, Bill Nelson, ett omedelbart stopp för all djuphavsprovborrning bara en vecka efter att Deepwater Horizon sjönk. I Florida är det turismen som drar in de stora pengarna till staten (60 000 miljoner dollar per år).

Journalisten och oljeförfattaren Margonelli (”Oil on the brain”) är initialt positiv till idén om ett moratorium, men påpekar samtidigt att det är poänglöst om USA inte i samband med detta också minskar den mängden olja man konsumerar. I annat fall betyder det bara att man tar sin olja från andra ställen i världen, och eftersom dessa andra ställen ofelbart har sämre miljöskydd än USA så betyder det att man importerar olja i samma takt som man exporterar oljeutsläpp. Vilket alltså betyder att hon i slutändan är negativ till ett moratorium – men hon får förstås mothugg direkt.

Här har vi alltså inte mindre än två exempel på meningsmotståndare med helt olika syn på hur man ska ställa sig till ett moratorium. Rent generellt verkar debatten har varit som mest högljudd innan och precis i början av det sex månader långa moratoriet. Anklagelserna och överdrifterna haglade från båda sidorna. Tidsskriften The Economist presenterar en ganska balanserad bild av de olika positionerna:

”There are strong arguments on either side about the fairness of the ban. Those who oppose it note that a plane crash does not lead government regulators to ban flying, and say the same logic should prevail in this case. Evidence is also mounting, they say, that BP cut corners on Deepwater Horizon, suggesting that the accident was an aberration. A number of experts who helped Mr Salazar prepare his recommendations to the president have come out against his moratorium, calling it “punishing the innocent”.

Those who support the ban, though, point out that the disaster has also proved that the Minerals Management Service, the federal agency that oversees offshore drilling, was more a paper tiger than an assiduous regulator. And if another disaster occurred, they ask, would the government or the industry be able to fight an oil war on two fronts?”

De som var mot ett moratorium hade några väldigt enkla argument som de förde fram och hamrar in gång efter annan; tänk på jobben och tänk på ekonomi! Tidiga uppskattningar från moratorium-motståndare menade att det skulle skjuta hela oljesektorn och flera delstaters ekonomier i sank. Redan 10 dagar efter att moratoriet infördes skrev en lokalblaska att ”Louisiana's economic pain from President Obama's moratorium on oil drilling becomes more acute with each passing day”.

Nästan alla de oljeriggar som påverkades låg utanför delstaten Louisianas kust och tiotusentals jobb (”crewmen, deck hands, engineers, welders, ROV operators, caterers, helicopter pilots, and others who operate and service these vessels”) uppskattades ligga i riskzonen. Jag är inte säker på att jag får ihop matematiken - siffrorna angående hur många som berördes skiljde sig väldigt mycket beroende på källa och tidpunkter för uttalandet. Slutsatsen får vara att ingen hade någon direkt koll och man drog till med siffror som stödde eller som stöddes av de övriga argument man förde fram. Precis som med overksamma fiskare fick dock även enskilda oljearbetare ekonomisk ersättning under moratoriet från en särskild ersättningsfond.

Situationen är ju egentligen absurd. Vissa pratar om en ”symbios” mellan fiske- och olje-branschen. Att många fiskare använder sin båt för att förse oljeplattformarna med transporttjänster när fiskesäsongen är över och att ”oljespillet” visserligen var dåligt, men att de ekonomiska konsekvenserna av moratoriet är värre både för enskilda individer och hela delstater.

I verkligheten finns det ingen symbios, utan snarare två industrier (tre med turismen) som fångat många lokalsamhällen och vissa stater i ett järngrepp - och med utspilld olja går precis allt åt helvete samtidigt. Att vara så beroende av business-as-usual visade sig i detta fall vara oförståndigt och jag tror att vi framöver kommer att få ser fler exempel på detta i vår (över-)specialiserade värld. Detta till trots visade det sig att just de som moratoriet var tänkt att skydda; yrkesfiskare, de som bodde vid kusten och alla andra som drabbades av oljekatastrofen tillhörde de mest högljudda kritikerna av ett moratorium.

Kongressledarmöter från oljestaterna Texas, Louisiana och Mississippi menade att moratoriet var för långt (6 månader) och att de negativa ekonomiska konsekvenserna av moratoriet kunde bli värre än de ekonomiska konsekvenserna av själva oljeolyckan. I staten Louisiana genererar fiskeindustrin inkomster till staten på 3 000 miljoner dollar per år och turismen 8 000 miljoner dollar per år, men oljeindustrin drar in hela 70 000 miljoner dollar per år. Även om moratoriet bara handlade om nya källor på över 500 fots djup, gavs det (åtminstone initialt och av okänd anledning – ”för säkerhet skull”?) inga nya tillstånd för att borra på grundare vatten heller och osäkerheten om vilka regler som gällde spred sig i branschen.

Det fanns också en oro för att ägare till oljeplattformar i Golfen skulle flytta på dem och därigenom göra den ekonomiska skadan permanent eller åtminstone långvarig:

“Once a rig moves, it tends to stay put, fulfilling multiyear contracts. Lower-level jobs are normally filled using the host country’s work force.”

Prislappen på en oljeborrningsplattform (djuphavsmodellen) ligger på uppåt 1 000 miljoner dollar och det kostar knappt 2 miljoner dollar per vecka att driva den. Kanske är det en bättre idé att baxa iväg den till Nordsjön, Västafrika eller Brasilien istället för att låta den stå overksam i ett halvår? (Så blev det dock inte, nästan alla plattformar stod lydigt kvar och väntade.)

Jag känner en viss sympati med porträttet av en 29-årig blue-collar worker som kommer från en fattig håla i södern med 4 000 invånare. Han jobbar på en oljeplattform två veckor i stöten, har ledigt i två veckor och som tjänar 150 kronor i timmen. Det är tillräckligt för att försörja fru och tre barn i åldrarna 1 till 5 år. Om jobbet på oljeplattformen fryser inne finns det inte många andra jobb att välja mellan och alla som går att uppbringa är i vilket fall betydligt sämre. Det får mig att tänka på alla människor vars uppehälle är knutet till fossilsamhället och alla jobb som kommer att förtvina bortom oljetoppen. Jag minns att jag hört att inte mindre än 10% av alla jobb i USA på något sätt är knutna till och beroende av bilar, bildindustrin och bilismen (inklusive transporter, försäkringar, semestrar, reparationer, snabbmat och så vidare). Vad jobbar du själv med?

Utifrån Margonellis argument ovan och många andra ”signaler” känns moratoriet som ett kraftfullt slag i luften. Grundproblematiken, USA beroende av (importerad) olja och oljetoppens ostoppbara logik påverkas inte alls av ett moratorium. Däremot kan det tänkas att det ser bra ut att göra något istället för att göra inget, och varför då inte lägga en kontroversiell verksamhet på is för att ”gå igenom” och ”kvalitetssäkra” den?

“The moratorium 'seems to assume that because one rig failed and although no one yet fully knows why, all companies and rigs drilling new wells over 500 feet also universally present an imminent danger' ”

På det stora hela känns moratoriet som samma typ av klimat-teater som Earth Hour (”rädda världen genom att stänga av all elektricitet en timme om året”). Det handlar mindre om att lösa problem, och mer om att skicka ut lugnande signaler och få det att se ut som om man löser problem. Att "försäkra sig om" att det aldrig kommer att ske en olycka igen genom att man ”går igenom” rutiner och processer är värre än teater – på teater vet både skådespelarna och publiken om att det är teater, men sådana uttalande rör sig antingen om självbedrägeri eller ren och skär cynism.

I mitten av oktober tog USAs inrikesminster ett beslut om att avbryta moratoriet. Vid denna tidpunkt hade läckan blivit tilltäppt ”för länge sedan” och frågan hade inte samma brännande aktualitet längre. Då kan man lite lättare och ”i skymundan” avbryta sitt tilltag, hävda att genomlysningen gick fortare än planerat och att man nu ”försäkrat sig om” att inga olyckor kommer att hända i framtiden. Sedan kan man luta sig tillbaka, hålla tummarna och hoppas på det bästa.

Något gott kom i alla fall ur moratoriet. I juli förband sig fyra av världens största oljebolag (Exxon Mobil, Chevron, ConocoPhillips och Royal Dutch Shell) att lägga 1000 miljoner dollar på att (något sent, men ändå) ta fram ett ”rapid-resonse system” som kan ta hand om, tja, den typ av olycka som inträffade förra året… ifall den skulle inträffa igen, vilket förstås inte kommer att hända eftersom just dessa företag har så mycket bättre säkerhetstänkande än BP. Eller…? Motsägelserna finns ständigt där under ytan. Exxons styrelseordförande sade att:

“It’s doubtful we will ever use it, but this is a risk-management gap we need to fill in order for the government and the public to be confident to allow us to get back to work"

Bara några veckor dessförinnan hade toppchefer inom oljeindustrin erkänt att även ”their spill response plans were outdated and woefully inadequate” när de blev utfrågade av kongressen.

Systemet i sig själv låter nästan lite för bra för att vara sant, det ska kunna vara på plats inom 24 timmar, kunna fånga upp 100 000 fat olja per dag och klara av att hantera oljespill på upp till 3 000 meters djup. Förslaget var frivilligt men säkert också resultatet av en avvägning; hur mycket är den positiva PR som denna nyhet genererar värd? Går det att på detta sätt övertyga Obama och hans administration om att häva oljeborrstoppet? Går det på detta sätt att "mota Olle i grind" och förhindra att kongressen tar beslut om hårdare regler som vissa kongressledamöter försöker baxa igenom? Drygt ett halvår efter detta utspel meddelade i vilket fall The Marine Well Containment Company att systemet är färdigt och att vi kan sova lugnt på nätterna igen - god natt!

Literature:

The New York Times, "A spill of our own" (2010-05-01)

The Washington Post, "In defense of a moratorium on offshore oil drilling" (2010-05-04)

Reuters, "Louisiana warns of over-reaction to Gulf spill" (2010-05-12)

Nola.com, "Louisiana's economic hurt from drilling moratorium warrents action" (2010-06-09)

Rigzone, "NOIA members Cos feel drilling moratorium impacts" (2010-06-11)

Voice of America, "Experts: Drilling moratorium may do more economic damage than oil spill" (2010-06-16)

The New York Times, "Drill ban means hard times for rig workers" (2010-06-17)

CNN Money, "Drilling ban: The jobs at stake" (2010-06-24)

The Economist, "Sue, baby, sue" (2010-07-01)

CNN Money, "Offshore drillers want their jobs back" (2010-07-03)

The New York Times, "4 oil firms commit $1 billion for Gulf rapid-response plan" (2010-07-21)

Inform.com, "Lift 'reckless' oil drill ban, Gulf residents plead" (2010-07-29)

The Washington Post, "Interior considers first deepwater drilling permits since BP spill" (2010-10-22)

USA Today, "Oil companies say they're ready for new spills" (2011-02-17)

.

"Tillväxt till döds" av Tengroth (2010)

2011-09-17T11:39:00.000+02:00

.
Som jag har nämnt ligger jag efter med att skriva om de böcker jag har läst här på bloggen. Senaste gången jag skrev var för ett år sedan (Maass, "Crude world"). Jag har nu en så stor ”backlog” av lästa böcker att jag får börjar skriva om böcker som jag läste för mer än ett år sedan. En sådan bok (som jag läste förra våren) är Stellan Tengroths nätta (150 sidor långa), självutgivna pocketbok ”Tillväxt till döds”.

En central del av Stellans bok handlar om människors oförmåga att förstå exponentiell tillväxt (ränta-på-ränta). Vi kan förstå detta matematiska fenomen i ytlig bemärkelse, men här handlar det alltså om att förstå exponentiell tillväxt på riktigt, djupt i våra hjärtan och i ryggmärgen. Vår oförmåga att greppa innebörden av exponentiell tillväxt är begränsad trots, eller kanske på grund av mer än 100 år av ekonomisk och teknologisk tillväxt. Jag har skrivit om det tidigare, till exempel i texten "Inga träd växer till himeln". Ett exempel:

Om det var praktiskt och ekonomiskt möjligt att utvinna precis all koppar som fanns i jordskorpan så skulle den räcka i 125 miljoner år utifrån dagens utvinningstakt. Men om man istället skulle öka utvinningen med bara 1% per år så tar kopparn istället ta slut på 1400 år!

Med exponentiell tillväxt (ränta-på-ränta) sker den en fördubbling på 72 år ifall man har 1% tillväxt, på 36 år (72/2) med 2% tillväxt, på drygt 14.5 år (72/5) med 5% tillväxt och 7 år (72/10) med 10% tillväxt per år. Under tiden mellan idag och nästa fördubbling av resursuttaget gör vi av med lika mycket koppar som under alla år dessförinnan i världshistorien sammanlagt. Att vi för närvarande använder relativt lite av en sällsynt resurs (till exempel någon ovanlig metall) är alltså till liten tröst ifall exploateringen ökar i snabb takt. Om det istället rör sig om resurs som vi redan utnyttjar hårt och som vi skulle vilja använda ännu mer av (olja, koppar, energi) utgör denna matematik en uppförsbacke som blir svårare och svårare att betvinga för vart år som går.

Tillväxt i naturen kan se ut på endast tre olika sätt. Snabb tillväxt som senare bromsas (vår längd), tillväxt som (sam-)varierar över tiden (antal kaniner och rävar), eller ohämmad tillväxt ända fram till kraschen (cancer-tumören tillväxt).

Trots att vi till mans inte på djupet förstår matematiken och dess implikationer så lever vi numera i en värld av tillväxt. Alternativen till stigande ekonomisk standard, större boendeyta fylld med fler prylar och över tiden gradvis större ”extra large” på McDonalds är ovana, nästan otänkbara. Att tänka bortom ramarna – på en värld utan ekonomisk tillväxt – har blivit hart när omöjligt, trots att detta är mer nödvändigt än någonsin eftersom en sådan värld är på väg till en framtid nära oss vare sig vi vill det eller inte. Det är just denna uppgift - att förklara varför evig tillväxt är omöjlig på enklast möjliga sätt och med enklast möjliga språk - som Stellan Tengroth tar sig för i sin bok.

I Stellans bok blandas ett liv av tankar och funderingar med ett praktiskt bond- (eller snarare ingenjörs-)förnuft. Han vrider och vänder ut och in på fakta, berättelser, resonemang och sina egna erfarenheter och har en fantastisk förmåga att exemplifiera och konkretisera. När han vill förklara tidens förlopp för sin (då) 7-årige son tar han fram en linjal. Varje år får motsvara en millimeter på linjalen; den industriella revolutionen började för två decimeter sedan, vikingarna levde rövare för en meter sedan, våra och schimpansernas vägar skiljdes åt för mellan 6 och 8 kilometer sedan och dinosaurierna (sonens intresse) levde för 65 kilometer sedan.

Även om perspektivet är ödmjukt och genomsyrat av en slags naiv förundran inför hur världen fungerar, så leder det ofelbart till kritiska perspektiv på mycket av det vi idag tar för givet. Boken är lågmäld, förnuftig och resonerande. De senaste decennierna har vi blivit allt duktigare på att spara på resurserna genom att globalt klämma ur mer BNP ur varje krona. Dessvärre har vi under samma period varit ännu duktigare på att både föröka oss och på att öka vår konsumtion (och därmed vårt ekologiska fotavtryck) per person. De besparingar vi har gjort på gungorna står sig slätt mot de förluster vi gjort på karusellerna.

Tankarna är djupa, men texterna är lätt att förstå. Detta är helt enkelt boken att sätta i händerna på en vetgirig tonåring. Den borde utgöra obligatorisk läsning i grund- eller gymnasieskolan som motvikt till gratis läroböcker sponsrade av Svenskt Näringsliv. Till skillnad från många andra som skriver om dessa ämnen (jag själv till exempel) är allt, inklusive (övesatta) citat på svenska.

Med en förtjusning för exempel och vardagliga liknelser plockar Stellan ner abstrakta resonemang till en nivå som är så konkret att en 10-åring – eller för den delen både en ekonom eller en politiker – kan se det ohållbara i vårt sätt att leva och i vårt nuvarande tillväxt-beroende ekonomiska system. När Stellan 2/3-delar in i boken konstaterar att ”det inte går ihop” är det svårt att se vilka argument som skulle kunna övervinna Stellans jordnära resonemang och hans slutsats. Stellan är ingenjör och räknenisse när han inte får ihop matematiken och konstaterar att det inte går ihop så beror det inte på att han inte har försökt...

Hur kan vi då förändra vårt samhälle och vad finns det för vägar framåt? Att sätta upp mål som ligger decennier framåt vad beträffar minskningen av CO2-utsläpp är riskfritt för en politiker. Mycket vatten kommer att rinna under broarna fram tills dess, och ingen idag levande beslutsfattare kommer att hållas personligt ansvarig för en bristande måluppfyllelse som ligger 20 eller 40 år i framtiden.

Stellans förslag är därför lika elegant ur både ett politiskt och ett matematiskt perspektiv. Om vi ska lyckas minska våra CO2-utsläpp med 75% fram till 2050, så får vi helt enkelt bryta ner målen med hjälp av ”milstolpar”. Ett lämpligt intervall för dessa är var fjärde år, för då kan vi ställa våra politiker till svars för varje gången period.

På samma sätt som har haft en exponentiell tillväxt av våra CO2-utsläpp, får vi framöver istället vänja oss vid en spegelvända strategi som består av en exponentiell minskning av våra utsläpp (och därmed även våra resursuttag). För att nå upp till politiska mål om en minskning med 75% fram tills 2050 måste vi från och med nu och under varje fyraårsperiod framöver minska våra utsläpp med inte mindre än 13%. Om målet istället är en minskning av våra CO2-utsläpp med 95% fram till 2050 blir målet desto tuffare – då måste vi minska våra utsläpp med 26% under varje mandatperiod. Smärtsamt – ja. Nödvändigt – ja. Inga eller mer blygsamma minskningar idag måste i annat fall kompenseras av tuffare mål och större umbäranden för våra barn och barnbarn imorgon.

”Tillväxt till döds” handlar främst om olika samband mellan diverse faktorer i vår omvärld, inklusive matematiska sådana; tillväxt, antal människor på jorden, vår resursförbrukning per capita och vår totala resursförbrukning etc. Men boken tassar också in på frågor som handlar om normer och om våra sätt (eller vår oförmåga) att resonera om sådant som hotar den bekväma tillvaro vi (i väst) idag lever i.

De som bor omedelbart nedanför en stor vattendamm är mindre oroliga än de som bor nedströms. Bor man nedanför dammen gör man bäst i att förtränga alla tankar på att den kan gå sönder. Av precis samma skäl fastslår politiker och ekonomer trovisst att ”när ekonomin vänder upp igen…” istället för att tänka tanken ”om ekonomin vänder upp igen…”.

”de förtränger en obehaglig möjlighet [för] om hotet är övermäktigt är det en överlevnadsstrategi att förtränga. […] man [kan] tänka sig några andra förklaringar till att nästan ingen ställer de viktiga men obehagliga frågorna:

- Kan det vara så att de inte är medvetna om problemet? Det finns tjocka böcker om ekonomisk tillväxt som avfärdar konflikten med miljöproblem med några få meningar om att tekniken har löst tidigare problem och kommer att göra det även i framtiden. Och en eventuell brist på naturresurser, det fixar marknaden med sina prismekanismer på ett elegant sätt. […]

- Eller är det så att de inser motsättningen mellan ekologi och ekonomi, men att de inte upplever det som ett akut bekymmer? Som vi har sett går det att för en tid att leva över de gränser naturen sätter. […] Har man inte tagit till sig budskapet […] kan man leva i övertygelsen att det finns gott om tid.

- Om de som styr inte själva drabbas av problemen är det måhända lätt att ligga lågt med obekväma beslut. […] om sociala motsättningar blir tydliga går det kanske att bygga ett högre staket eller hyra in några säkerhetsvakter till. Eller det kan vara på global nivå där effekterna av ett varmare klimat i första hand drabbar länder längre bort.”

Eftersom boken är självutgiven är den inte helt lätt att få tag på, men den går att beställa för endast 35 kronor på adlibris.se. Själv var jag så förtjust i den att jag faktiskt beställde 10 exemplar för att dela ut som present till vänner och bekanta…

Bokens i mitt tycke största problem är titeln. “Tillväxt till döds” är för konfrontatoriskt och kan verka avskräckande. Hade den istället hetat “Tillväxtens villkor” skulle detta ligga bättre i linje med innehållet och dessutom ha chans att locka fler (inte stöta bort potentiella) läsare.

En intressant aspekt kring boken är dess tillkomst. Om jag själv någonsin får tummen ur (när barnen växt upp?) är jag inte oäven för idén att skriva en bok. Men för Stellans del började det med viljan att skriva en bok och bloggen/websajten tillväxtreflektera.se kom till senare som en plattform på nätet och för att marknadsföra boken. Alla aspekter av boken är bekostad av Stellan själv, inklusive tjänsten att knyta till sig en ”författarcoach” som har färdiga coachnings-paket. Hela processen finns beskriven på Stellans websajt, inklusive hans beslut att självpublicera efter att genomlevt diskussioner och en del strul fram och tillbaka med några olika förlag:

”Efter bokmässan mognade beslutet att utgivning i egen regi är det som får gälla. Jag inser att marknadsföring och att nå ut i mediebruset:  Här är jag! Jag har något att säga!  Det är det allra svåraste.  Därav min närvaro på nätet. Sociala medier är inte min starkaste gren, men det är bara att ge sig i kast med det. Jag känner åtminstone två personer som är både duktiga och intresserade. Jag får lära av dem.”

Eftersom Stellan har koll på min blogg antar jag att det bara är en tidsfråga innan han citerar och länkar till denna text på sidan där han samlar på recensioner av sin bok. Därmed blir denna text inlemmad i ett nät av länkar som (för närvarande!) växer exponentiell ute på Internet. Är det hållbart?
.

Oljan i golfen (del 10) – payback time

2011-09-09T14:10:00.004+02:00

.Bild: Kenneth Fineberg.

Denna text följer direkt på förra veckans text, och där den förra ställde många öppna frågor, kommer en del av dessa att besvaras i denna text. Första delen i denna serie om oljekatastrofen i Mexikanska golfen 2010 finns här.

Nu mer än ett år i efterhand kan man undra hur det har gått med frågan om ekonomisk kompensationen för oljekatastrofens offer. Det var säkert besvärligt för precis alla involverade parter att BP själva skötte utbetalningen av ersättning under de första månaderna efter oljekatastrofen i Mexikanska golfen.

Därför utsåg president Obama i juli förra året advokaten Kenneth Feinberg till ”oil spill czar” (eller ”compensation czar” eller ”payout czar”). Med BPs godkännande skulle han en månad senare (i slutet av augusti) ta över det formella ansvaret för att hantera ersättningsfonden på 20 000 miljoner dollar. Feinberg har stor erfarenhet av liknande uppdrag tidigare, bland annat hade han jobbat gratis (!) med att ta hand om ”September 11 Victim Compensation Fund” från 2001 till 2004, och de flesta var nöjda med hans arbete den gången (fast den här gången får han rejält betalt och det är BP som plockar upp räkningen).

Vanan att tillsätta olika ”czars” för att sköta specifika uppgifter har funnits sedan 1930-talet men har exploderat under George W. Bush och Obama. Det har till exempel funnits nio olika ”drug czars” sedan 1971 och på 2000-talet har det bland annat utsetts en ”bird flu czar”, en ”cyber security czar”, en ”bank bailout czar” och en ”Gulf Coast reconstruction czar” (efter Katrina).

Direkt efter Feinberg hade blivit utsedd, men innan han hade tillträtt jobbet, började han turnera längsmed samhällen vid kusten för att informera och bearbeta den hårt drabbade befolkningen. Hans budskap var att han var fristående (inte bunden varken till BP eller till regeringen), att han var opartisk, att han ville arbeta fram en bra överenskommelse som alla involverade parter kunde vara nöjda med och att det bästa vore att acceptera en sådan överenskommelse istället för att dra ärenden till domstolarna. Han menade att domstolsvägen kunde ta flera år och troligtvis ändå resultera i mindre ersättning än den man kunde få genom att förhandla med honom. Även BP vill så snabbt som möjligt lösa så många dispyter som möjligt, istället för att ha olösta frågor om ansvar och ersättningar hängande över sig i många år framöver.

Redan innan Feinberg officiellt tillträdde skickade han ut en massa ”signaler” om vilka som kunde vänta sig ersättning och vilka som inte kunde göra det. Han lade till exempel fram tre hypotetiska scenarier:

• A motel on a beach where there's oil. Feinberg's vote: "Pay them. Pay the claim." • Business at a golf course 50 miles from the Gulf is down 30%. Feinberg's vote: "Dubious." • A restaurant in the North end of Boston that can't get Gulf shrimp. Feinberg's vote: "Highly unlikely."

Många lät sig övertygas av Feinbergs inget-nonsesn-attityd, men inte alla: "Feinberg is full of baloney. He is a lawyer and that is how lawyers talk. I do not believe a word he says"

Vad man kan konstatera är att domstolsvägen tar längre tid och kan resultera i mindre pengar eller i inga pengar alls, men att det finns en chans att det kan bli (mycket) mer pengar också. Ingen vet hur en domstol kommer att göra sina bedömningar efter att all krut har lagt sig – några år från nu.

Ersättningsprocessen delades upp i två delar, där den första delen hanterade det akuta inkomstbortfallet. Dessa pengar kom från en ”emergency payout fund” (”akututbetalningsfonden”) som täckte upp till sex månader av uteblivna inkomster. Den andra och större delen kommer från den ”compensation fund” på 20 000 miljoner dollar som BP satte upp (”kompensationsfonden”) och där man har upp till tre år på sig att beräkna och lämna in sina ersättningsanspråk.

Eftersom det var fruktlöst att försöka beräkna långsiktiga effekter och kompensation så länge oljan fortsatte att läcka ut, var tanken att slututbetalningar från den större fonden skulle vidta några månader efter att läckan blev tilltäppt. Då skulle det ske förhandlingar med varje enskild fordringsägare kring en större klumpsumma som skulle täcka de ekonomiska skador (också långsiktiga) som oljekatastrofen hade åsamkat dem. Det fanns dock en hake; för att få den större klumpsumman måste man samtidigt och för evigt avsäga sig möjligheten att senare dra BP eller regeringen inför domstol. Men vad händer då om de långsiktiga effekterna visar sig vara värre än dagens uppskattningar?

Just kravet på att avsäga sig möjligheten att senare gå till domstol gjorde fiskare och matförädlare som tog hand om fångsten oroade. Ingen kan ju i dagsläget veta om de långsiktiga effekterna av oljan eller av lösningsmedel kommer att bli begränsade eller långvariga. För räkfiskare kommer de initiala ledtrådarna att ges lite snabbare, men för ostronfiskare, vars ostron behöver få vila i sina ostronbäddar i tre år för att växa till sig, är frågan svårare. Ännu svårare är det att förutsäga effekterna på något decenniums sikt, eftersom de inte låter sig förstås med mindre än att man väntar i något decennium eller så. Oroligt sneglar fiskarna norrut, mot Alaska, där ”the 1989 Exxon Valdez spill where Alaska's herring fisheries looked fine for the first few years, then collapsed from disease and still haven't come back.”

Tumregeln är att kompensationen till fiskare är begränsad dubbla (den dokumenterade) förlusten för 2010. För ostronfiskare är taket höjt till tredubbla förlusten 2010 men många känner att Finberg väntar ut dem för att öka pressen på att nå en snabb ekonomisk uppgörelse utanför domstolssalen.

De tre scenarierna ovan ger en viss vägledning, men Feinberg erkände själv att många andra svåra fall kvarstod. Fastighetsmäklare längs kusten led skada, men var det tillräckliga skäl för att få ersättning? Och skulle man göra med orter där turisterna uteblev eller avbokade även fast det inte fanns någon olja på stränderna?

"Determining eligibility for claims for lost profit and lost income where there is no oil on the beach is complicated, and Feinberg doesn't try to say otherwise. "It is a lot easier to deal with fishermen and fish processors and shrimpers and oyster harvesters than it is to deal with tourism, where everybody has been adversely impacted not by oil on the beach but by the perception that there is oil on the beach" said Feinberg There are no hard and fast rules. For those tricky claims, Feinberg has three criteria by which to asses the eligibility of a claim: proximity to the beach, dependence on natural resources (such as fish, beaches, sightseeing) and the nature of the industry."

Att värdera ett människoliv i dollar är svårt, men det var i slutänden ändå just det som Feinberg gjorde när han skulle avgöra vilken ekonomiska kompensationen 9/11-offrens efterlevande skulle få. Men på sätt och vis var den uppgiften enklare än att beräkna den långsiktiga skadan på en räkfiskares försörjningsmöjligheter. Händelserna den 9 september 2001 var i tiden och rummet, men oljekatastrofen har inte något enkelt och avgränsbart ”slut” och den kan också ha (oklara, diffusa) effekter många år eller till och med i decennier framöver.

Av samma skäl (avgränsningen i tid och rum) var endast 35 av 7 300 ersättningsanspråk till 9/11-fonden bedrägliga. Det råa antalet ersättningsanspråk från Golfen tornar dessutom långt över 9/11 – över 125 000 akututbetalningar hade gjorts redan i slutet av sommaren och över 850 000 ersättningsanspråk hade blivit inlämnade ett år efter olyckan.

"Mr. Feinberg said he would work with experts to project the long-term effects. Most people, he knows from experience, will accept the lump-sum payment once it is offered. “The question is, is the payment sufficient” to account for damages into the future, he said. “Am I offering the right amount?” "

Frågor av denna typ måste också fordringsägarna brottas med och så här vindlade en ostronuppköpares tankar fram och tillbaka:

"How do you calculate for what you don't know yet? […] Your livelihood could be in jeopardy for one, two, three years or maybe seven or eight. God only knows." It's complicated to figure out how much he should claim from BP. Should he estimate lost income to date? And how should he factor in what he'll make when many of the now-closed waterways reopen? Should he try to figure out what he could potentially lose a year or two from now if his oyster beds are ruined by oil, dispersants or too much fresh water […] Another tricky factor is the price of oysters […] Any calculation of loss that he and others come up with will need to be proved to BP."

Feinbergs planer stötte inte oväntat på kritik, eftersom det är svårt att uppskatta de långsiktiga effekterna av oljekatastrofen. Kanske tenderar dessa att undervärderas snarare än övervärderas? Å andra sidan har Feinberg även fått kritik från BP som anser att han är för generös i de uppgörelser han har gjort.

Att beräkna utebliven inkomst och ekonomiska effekter är förhållandevis lätt. Att beräkna effekter på kroppen och på hälsan är svårare. Vad är en skälig ersättning för problem med lungorna under resten av ditt liv? Vad händer om effekterna inte ger sig tillkänna förrän 10 år senare? Det är ännu svårare att beräkna en rimlig ersättning för psykologiska problem som ångest, depressioner och psykiska problem (vilka bevisligen har stigit vid kusten). Och hur kan man beräkna kostnaderna för små orter vars samhälleliga väv långsamt slits sönder ifall möjligheterna att bo, jobba, leva och tjäna pengar förtvinar?

Som vanligt är våra konventionella ekonomiska mått fyrkantiga och begränsade. Allt av vikt kan inte mätas, och allt som kan mätas är inte vikt. Oscar Wilde sa att en cyniker är ”en man som vet priset på allt och värdet på ingenting”, men han kunde lika gärna ha pratat om en ekonom!

Feinberg är nu inte ekonom utan jurist, och han är helt klart medveten om de begränsningar som finns när han, liksom jultomten, har fått mandat att ösa pengar omkring sig:

”I can't compensate you in the gulf for a way of life that goes back 100 years. I can only compensate you for financial damages”.

"The emotion associated with this goes way beyond a check or a calculation of damage […] "I can't change the future or the past. I cannot give you back your heritage... all I can do, and sometimes it's very minimal, is give you money."

Hans sympatier till trots så tror Feinberg på järnnäven och på realpolitik. Läser man tillräckligt många av hans uttalanden inser man att även om han har sympati för vaga och svårmätbara effekter på hälsan, på psyket, på lokalsamhällen och på naturen så ingår det inte i hans arbetsbeskrivning att försöka värdera eller ens ta hänsyn till sådant. Han skulle inte själv vara så brysk, men hans budskap är ändå i princip ”bit ihop, gör upp och gå vidare med era liv”.

Nu är inte allt elände och orättvisor. Det finns många som tycker att BP har gjort rätt för sig både vad beträffar de pengar de betalar ut och de jobb som skapades med att rensa upp oljan. Det går inte heller att bortse från att en del människor i de drabbade områdena pressade BP på så mycket pengar som det bara gick. I en intressant artikel om ”spillionaires” finns det en rad exempel på om inte direkt bedrägliga, så i alla fall (kanske) legalt tveksamma och (definitivt) oetiska och sätt att salta räkningarna som man skickade till BP. Ett simpelt exempel är att hyra ut en elgenerator för över 15 000 dollar per månad, när samma generator i vanliga fall hyrs ut för 1 500 dollar per månad. Det finns gott om exempel som är betydligt värre, och som handlar om betydligt större summor än så. I en ”kommun” (parish) härskade svågerpolitiken:

”companies with ties to parish insiders got lucrative contracts and then charged BP for every possible expense. […] Flush with cash from cleanup and claims, many fishermen bought new boats and trucks. Sales at the nearest Chevrolet dealer rose 41 percent.”

Andra tveksamma aktörer som synts mellan oljefläckarna är den våg av lycksökande jurister som trålat klienter längs kusten i förhoppning om att få representera de drabbade. När en efter-olyckan halvt sysselsatt, halvt arbetslös varvsarbetare lämna in sina ersättningsanspråk fick han reda på att en juristfirma som han aldrig hade hört talas om redan hade lämnat in ersättningsanspråk i hans namn. Och han var inte ensam, för ett femtiotal andra personer har också lämnat in formella klagomål om samma sak (och mörkertalet lär vara stort). Andra har blivit erbjudna gratis rådgivning och sedan hux flux upptäckt att de därigenom hade anlitat en advokat. Att reda ut sådana klagomål kan ta månader av ”tjafs” och kommunikation fram och tillbaka, och under tiden är ärendet fryst samtidigt som offret/fordringsägaren kan vara i trängande behov av pengar.

“Vietnamese people tell of contractors who allowed relatives to sign them up in absentia, or who encouraged potential clients to sign official-looking forms — in English — without explaining that the forms were legal retainers.”

Jag har en fäbless för berättelse och ögonblicksbilder och kan därför rekommendera fem porträtt i Los Angels Times av hur livet ter sig ett år efter katastrofen för änkan, sportfiskebåtsägaren, oljeriggsarbetare, turistmanagern och ostronfiskaren. Speciellt änkan har haft det tufft. Hon var höggravid när explosionen på Deepwater Horizon inträffade (tre dagar innan deras sjätte bröllopsdag). Samma dag som hon födde sitt barn fick hon brevledes besked om att barnets far, hennes 28-årige make Gordon, officiellt var ”presumed dead”. Historier som dessa kompletterar de mer kliniska beskrivningar som kommer ut efter att jag kastat mig över och silat igenom många olika källor. Vad sägs till exempel om denna poetiskt kärnfulla beskrivning av hur ostronfiskarens liv har skakats om: ”His old life was defined by the rhythms of nature. These days it seems stuck in politics.”

Sammanfattning.
Ett år efter olyckan (i april i år) hade mer är 500 000 individer och företag lämnat in ersättningsanspråk och 300 000 av dessa hade blivit godkända. De med mer komplexa anspråk väntar för det mesta fortfarande på besked. Kustbevakningen är skiljedomare i de fall där fordringsägarna bestrider besluten, men av 574 klagomål har kustbevakningen inte upphävt ett enda beslut. Kompensationsfonder har 35 kontor utspridda längs kusten och 3 200 personer jobbar med att ta emot och hantera ersättningsanspråken (se där, nya arbetstillfällen!). Kompensationsfonden kommer att fortsätta att göra utbetalningar fram till augusti 2013. Ett år efter olyckan hade knappt 4 000 miljoner dollar hade blivit utbetalat (20% av fondens pengar), det mesta i form av akututbetalningar. Någon månad dessförinnan hade 8 100 individer och företag blivit erbjudna slutförlikning, men endast 200 hade accepterat och dessa hade i snitt kvitterat ut lite mer än 12 000 dollar vardera. BPs aktiekurs halverades från över 60$ till under 30$ under 2010, men har sedan dess studsat tillbaka upp igen.

Litteratur

The Washington Post, ”Louisiana oystermen worry that BP payout won’t be enough” (2010-06-20)

The New York Times, ”For Kenneth Feinberg, more delicate diplomacy” (2010-07-16)

CNN Money, ”Spill czar: ’It’s my call’ ” (2010-07-22)

Reuters, ”Spill puts Obama’s oil fund chief on hostile turf” (2010-07-26)

Reuters, ”For Gulf victims, claims calamity may be improving” (2010-07-27)

CNN Money, ”Florida bets on Feinberg” (2010-07-29)

The New York Times, ”Spill fund may prove as challenging as 9/11 payments” (2010-08-21)

The New York Times, ”Mr. Feinberg and the Gulf settlement” (2010-08-29)

The Washington Post, ”Six months after the spill, BP’s money is changing the gulf as much as its oil” (2010-10-20)

The New York Times, ”BP says spill settlement terms are too generous” (2011-02-17)

Bloomberg Businesweek, ”Few taking final offers to settle oil spill claims” (2011-03-01)

The Washington Post, ” ’Spillionaires’ are the new rich after BP oil spill payouts” (2011-04-13)

Reuters, ”Factbox: Oil spill claims paid total $3.8 billion” (2011-04-15)

Los Angeles Times, ”Gulf oil spill: One year later” (2011-04-16)

The New York Times, ”Many hit by spill now feel caught in claim process” (2011-04-18)

CNN Money, ”BP’s $20 billion fund barely tapped” (2011-04-19)

Breitbart, ”Fishermen in battle for BP oil spill compensation” (2011-04-20)
.

Oljan i golfen (del 9) – skador och ersättningsanspråk

2011-09-01T12:52:00.000+02:00

.
Trogna läsare kommer ihåg att jag förra året skrev en lång serie texter om oljekatastrofen i Mexikanska golfen förra året. Explosionen på oljeplattformen Deepwater Horizon inträffade den 20 april och arbetet med att täppa till oljeflödet på havsbotten blev förra sommarens rysare. Jag började skriva i slutet av juni, men när jag i början av oktober hade kommit till del 8 var jag ganska trött på oljespillet och tog ett uppehåll. Det blev ett långt uppehåll för det är inte förrän nu som jag tar tag i att avsluta serien.

Jag tycker att oljekatastrofen (eller ”oljeolyckan” - jag vägrar att hänvisa till den med det förminskande ”oljespillet”) är intressant av flera orsaker, t.ex. att 1) olyckan och efterspelet ger inblickar i det verkliga priset vi betalar för vår olja och för vår energiintensiva livsstil och 2) miljömässiga och andra risker blir nu mer påträngande när vi nu är tvungna att gå från "lättfångad olja" (som helt frivilligt spritter upp ur marken när vi lyfter på en sten) till "svårfångad olja" (som måste pumpas upp från kilometers djup under havets botten etc.).

Eftersom avbrottet har varit långt kommer jag att hoppa över en del saker som jag tidigare hade tänkt skriva om men som nu känns mindre aktuella. Men det finns fortfarande flera aspekter av oljekatastrofen kvar som jag tycker att det fortfarande är intressant att skriva om. För att fräscha upp era minnen kommer här länkar till de tidigare texterna i serien:

Del 1 – De första dagarna
Del 2 – Föregångarna
Del 3 – Oljebekämpning
Del 4 – Riskhantering och olycksberedskap
Del 5 – Blame game
Del 6 – BPs solkade varumärke
Del 7 – När oljan nådde land
Del 8 – En livsstil går i graven

Ämnet för denna text följer direkt på de två föregående texterna (del 7, del 8). Från att ha beskrivit effekterna på de människor som bodde längs kusten och som drabbades ekonomiskt, fysiskt, psykologiskt och socialt, går jag här vidare med ersättningsanspråken från de drabbade (denna text) och den fond som BP upprättade för att kompensera dem (nästa text).

En del av de texter jag samlat på mig finns ett år senare inte längre tillgängliga på nätet. De flesta av de texter jag använder mig av härrör från sådant som skrevs i mitten av förra sommaren, när dessa frågor diskuterades som livligast i tidningarna. Jag noterar dock en ny topp i skriverierna som inträffade i våras, nära olyckans ettårsdag. Ibland är det faktiskt inte helt fel att vänta ett tag med att skriva; ”gårdagens nyheter” låter passé, men de kan också sammanfatta och bjuda till eftertanke.

Den första vågen av artiklar som handlade om ersättningsanspråk från drabbade började strömma in i början av sommaren (”As oil gushes out, damage claims pour in”), men att pengarna var långsamma på att betalas ut. I början av juni hade BP betat av 19 000 ersättningsanspråk och betalat ut 53 miljoner dollar, men många av de som direkt drabbades började skruva på sig och undra varför det tog så lång tid. Inkomsterna förtvinade och BP var långsamma med att betala ut pengar, men detta till trots måste räkningarna hemmavid ändå betalas.

Många drabbades, men det var i första hand ägare till fiskebåtar och deras besättningar som fick ut pengar (relativt) snabbt. Men även de var missnöjda. Den som ägde en fiskebåt fick ett schablonbelopp om 5000 dollar och besättningsmän fick 2500 dollar per månad i maj och juni - men dessa pengar motsvarar bara en del av vad man kan tjäna på en bra månad och under högsäsongen. En i sammanhanget olycklig omständighet var att olyckan inträffade bara några dagar innan säsongen för räkfiske skulle starta. Alltså hade många precis spenderat pengar på att underhålla sina båtar och på andra förberedelser utan att de hade något för det.

Men inte bara fiskare blev drabbade, och för de som drabbades bara en aning mer indirekt av olyckan (till exempel de som jobbade inom turistindustrin) var det krångligare och tog längre tid att få pengar utbetalda. Tidiga ersättningsanspråk delades schablonmässigt ut baserade på lösa uppskattningar och med låga krav på dokumentation för att styrka anspråket. När processen steg för steg stramades upp från juli och framåt, blev detta ett problem för många:

"those who have applied for help through the claims process have encountered a bureaucratic maze of ever-shifting requirements and 17-page forms."

I början av juli hade BP fått in runt 100 000 ersättningsanspråk. Av dessa hade 51 000 godkänts och nästan 150 miljoner dollar hade betalats ut, men nästan hälften hade lagts åt sidan i väntan på bättre underlag. En månad senare hade 145 000 ersättningsanspråk lämnats in, 104 000 godkänts och 319 miljoner dollar betalats ut.

Många hade inte tillräckliga underlag med sig när de skulle lämna in sina ersättningsanspråk och vissa var tvungna att komma tillbaka och komplettera sina uppgifter flera gånger. I sämsta fall hade de inte tillgång till rätt papper och kunde inte styrka vad de hade jobbat med och hur mycket de hade tjänat tidigare år. De som hade jobbat svart eller grått behövde över huvud taget inte göra sig något besvär. De ca 30 000 vietnamesisk-amerikanska fiskare som bodde längs Golfkusten hade speciellt svårt att skaffa fram underlag och hantera processen; många besättningsmän hoppade från båt till båt och fick ofta betalt med kontanter i handen. Dessutom fann de systemet med att lämna in ersättningsanspråk minst sagt ogenomskinlig och fyrkantigt; många hade stora svårigheter att hantera sida upp och sida ner med text (endast på engelska) på alla blanketter.

Vidare var kontoren där man lämnade in sina handlingar små, undanskymda och svåra att hitta, och de som tog emot och behandlade handlingarna var inte alltid lokalt rekryterade och kunde därför ha dålig kännedom om hur saker och ting gick till i de lokala fiske-, oljeutvinnings- och turistbranscherna. De inlämnade handlingarna skickades inte sällan vidare till helt andra delar av landet och utbetalningarna blev ofta fördröjda och försenade.

I mitten av augusti började det dyka upp oroande tecken på att bedragare poserade som fiskebåtsägare och att uppemot 10% av alla inlämnade ersättningsanspråk kunde röra sig om rena bedrägerier. Lousiana Department of Wildlife and Fisheries påkallade BPs uppmärksamhet efter att de noterade att ansökningarna för att skaffa kommersiella fiskelicenser hade stigit markant efter att Deepwater Horizon exploderade. Efter explosionen sålde de, trots att stora delar av fiskevattnen stängdes ner, 2 200 licenser jämfört med knappt 1 400 under det föregående året. Helt legitima fiskebåtskaptener vittnade också om att de hade blivit erbjudna upp till 1000 dollar för att skriva på dokument som visade att ”spök-besättningsmedlemmar” (som var heta på att lämna in ersättningsanspråk) jobbade hos dem.

De både konkreta och filosofiska frågor som dök upp förra sommaren när inkomstströmmarna blev till rännilar eller helt torkade ut kan kokas ner till: 1) exakt vem ska kompenseras, 2) vad man ska kompenseras för och 3) hur mycket pengar man ska få? Jag betar av frågorna i tur och ordning. I nästa text kommer en del av svaren.

1) Vem ska kompenseras?
De fiskare som på ett direkt sätt led skada av utsläppet fick av naturliga skäl ut pengar förhållandevis snabbt. Om du äger en fiskebåt som du inte kan använda på grund av en oljekatastrof så inverkar det menligt på dina möjligheter att tjäna pengar och försörja din familj. Även de 12 000 oljearbetare som blev arbetslösa i samband med att president Obama drev igenom ett sex månader långt moratorium för all djuphavsborrning var lätta att identifiera. Men många fler led ekonomisk skada.

Eftersom hela turistindustrin gick i stå fanns det många som drabbades direkt. Men var drar man gränsen? Ska sysslolösa byggnadsarbetare och elektriker ersättas? Ska den som ordnar strandbröllop och ersättas? Hur blir det med hennes fotograf, ska han ha ersättning? Ska en ägare till en skaldjursrestaurang långt bort i New Orleans få ersättning för att det inte längre går att få tag på råvaror från Mexikanska golfen? Var drar man i så fall gränsen gentemot andra restauranger som inte är specialiserade på skaldjur, men som ändå har en del sådant på matsedeln?
Och så den fråga som kanske stöttes och blöttes allra mest (?); ska en ägare till en strippklubb i New Orleans få ersättning för att hans inkomster har minskat när klientelet, numera arbetslösa oljearbetare, inte längre har råd att besöka klubben†? Vad ska man vidare göra med de båtägare som inte lidit någon skada, men som oroar sig för att utspilld olja och kemikalier ska förstöra deras båtskrov? Och alla strandnära husägare som får se värdet på sina tillgångar minska, och som har svårt att få dem sålda till ”rimliga” priser? Och så vidare.

En tidig uppskattning utgick från att fastigheterna längs kusten skulle tappa 10% av sitt värde under (minst) de kommande tre åren. Sådana siffror blir snabbt astronomiska, men råden var de gamla vanliga som vi alla har lärt oss att känna igen; sitt stilla i båten:

“The best thing you can do if you’re in real estate in this area is bide your time, don’t panic and don’t try to sell in this environment.”

2) Exakt vad ska man kompenseras för?
Det är förhållandevis lätt att uppskatta hur stort inkomstbortfallet är för fiskare och löntagare, men när man rör sig högra upp i näringskedjan blir avvägningarna klurigare. Hur ska man göra med de som är mer avlägsna och som befinner sig några steg längre bort (matgrossist, matförädling, matdistribution, avlägsna restaurangägare), eller hundratals kilometer bort från oljespillets direkta konsekvenser? Hur ska man behandla minskade inkomster hos ett tvätteri som tvättar lakan åt hotell och strandnära uthyrningslägenheter? Ska ett företag som hyr ut varuautomater med godis och snacks ersättas för sin minskade omsättning när beläggningen på hotellen dyker?

De grossister som köper upp fångster av fisk och skaldjur har större företag och större utgifter, och det är då också svårare att räkna hur mycket pengar de förlorar. Tidigt var de tvungna att avskeda stora delar av sina personalstyrkor. Turistindustrins intressegrupp ansåg att BP omgående skulle betala ut 500 miljoner dollar som skulle användas till marknadsföring. Detta var dock bara tänkt som en första utbetalning för att ersätta de uppskattningsvis 7 600 till 23 000 miljoner dollar som deras uträkningar menade att de skulle tappa under de följande tre åren. Här pratar vi alltså om en industri som sysselsätter hundratusentals människor och som drar in häftiga många tiotals miljarder dollar per år. Deras budskap var att om man omedelbart använder 500 miljoner dollar på marknadsföring, så kommer man att reducera de (förväntade) skadliga effekterna på turismen under de närmaste åren, men det hela rör sig förstås om hypotetiska resonemang som man bör förhålla sig till med en viss grad av skepsis (inte minst eftersom de utgör en partsinlaga).

Ska man strikt kompenseras för inkomstbortfall, eller ska man också försöka beräkna och kräva ersättning för framtida inkomstbortfall? Hur? Hur ska man värdera sådant som näppeligen låter sig reduceras till dollar och cent?

3) Hur mycket pengar ska man få?
Ja, detta är förstås tiotusenkronorsfrågan. Det man kan konstatera är att den tidigare gränsen på 75 miljoner dollar i ersättning för skador (enligt the Oil Pollution Act från 1990) tidigt åkte ut genom fönstret. Efter starka påtryckningar beslutade sig BP för att hosta upp astronomiska 20 000 miljoner dollar till en fond, Gulf Coast Claims Facility (G.C.C.F.), som skulle användas till att ge ekonomisk kompensation för de skador som åstadkommits. Summan motsvarar ganska väl den årliga vinst BP hade haft de senaste åren innan oljekatastrofen.

Fortsättning följer i nästa text.

† Jag har läst om strippklubben flera gången. Kanske rör det sig inte om en, utan om flera olika klubbar, eftersom klientelet ibland uppges bestå av arbetslösa oljearbetare, och ibland av arbetslösa fiskare. Eller så kanske alla dessa historier (rykten?) hänvisar till Mimosa Dancing Club som (enligt ägaren) inte är en stipp-klubb utan bara en helt vanlig bar?

Litteratur:

MSNBC, ”As oil gushes out, damage claims pour in” (2010-05-11)

Bloomberg, ”Oil spill may cost $4.3 Billion in property values” (2010-06-11)

Energy Daily, ”Impoverished by oil spill, still waiting for a check from BP” (2010-06-12)

MSNBC, ”Beach weddings canceled over oil spill” (2010-06-22)

Boston.com, ”Far from Gulf, a cloudy picture for oil fund czar” (2010-06-23)

The New York Times, ”New Orleans chef on her lawsuit against BP: 'I am just angry'” (2010-06-28)

CNN Money, ”BP gets stricter with claims” (2010-07-09)

USA Today, ”Travel industry group wants BP to pay $500 million” (2010-07-23)

CBS News, ”BP, Government reach agreement on oil spill fund” (2010-08-10)

The Christian Science Monitor, ”Gulf oil spill: Are con artists posing as fishermen to scam BP?” (2010-08-16)

The New York Times, ”Many hit by spill now feel caught in claim process” (2011-04-18)
.

Oljetoppens första offer (del 2)

2011-08-24T12:53:00.004+02:00

.

I min föregående text skrev jag om effekterna av dyr olja och dyr energi på de som drabbas först och hårdast när oljan inte längre räcker till alla som vill ha den. Fattiga människor, fattiga länder och fattiga människor i fattiga länder. I denna text följer jag upp förra veckans bensinbrist med exempel på elektricitetsbrist och dess effekter.

I Senegal sitter skräddaren Ousmane Tom och ångrar att han bytte ut sina fotdrivna symaskiner mot elektriska dito för sex år sedan. Strömmen bryts och försvinner ibland i över ett dygn. Det är svårt att driva skrädderiet under sådana villkor. Elkrisen uppskattas halvera landets projicerade ekonomiska tillväxt från fyra till två procent i år. Problemen är komplexa och beror på en kombination av ”de vanliga” faktorerna; misskött statligt elbolag, fel val av energimix i landet, felinvesteringar, stora lån, dyr elektricitet etc.

"The latest bout of cuts comes as a tanker spends a second month languishing off the coast of Dakar waiting to deliver fuel to the country's generators -- a delay which despite official denials is widely put down to [det statliga elbolaget] Senelec's inability to pay."

Samtidigt är frisören Mike Khalil i Beirut utan el i tre till sex timmar varje dag. Hans tre barn har vant sig att läsa läxorna i skenet av stearinljus. På sitt jobb måste han ha tillgång el för att inte tappa kunder under det dagliga tre timmar långa elavbrottet och svaret var att köpa en elgenerator för 4000 dollar. När samhället i ett politiskt turbulent land inte kan bistå med grundläggande tjänster får man göra bäst man kan: ”Everybody is their own government here. They provide themselves with their own basic services”.

I de libanesiska bergsbyarna är det värre och bybor har varit tvungna att vänja sig vid att inte ha tillgång till ström uppemot 10-12 timmar varje dag. I stadsdelar och i byar har företagsamma entreprenörer hittat andra, privata lösningar när staten fallerar. På några olika ställen i byn Aley har en privat företagare satt upp inte mindre än 13 elgeneratorer. Han erbjuder privata abonnemang på elektricitet till de som kan betala för sig vid det tillfällen när staten inte kan leva upp till sina åtaganden och elektriciteten försvinner. Den el som staten kan förse sina medborgare med motsvarar bara runt 60% av efterfrågan.

Fattiga Nepal – inklämt mellan Indien och Kina och utan egen kust – använder mer än 60% av landets exportinkomster för att å sina 30 miljoner invånares vägnar köpa raffinerade petroleumprodukter från Indien. Dessa behövs både som drivmedel för en miljon privata fordon (hälften är motorcyklar) och för att generera el när reservoarerna sinar och vattenkraftverken går på tomgång. Trots detta uppskattas olja (oljeprodukter) bara utgöra drygt 10% av den energi som används i landet (trä utgör 78%). Not: nepaleserna fäller fler träd än vad som är långsiktigt hållbart.

I våras klarade inte det statliga oljeimport-företaget av att betala sina indiska leverantörer i tid. De få bensinstationer som fortfarande hade bensin ransonerade ut den till hugande motorister som fick tanka mellan 5 till 20 liter.

Historierna ovan till trots så är det ändå Pakistan som tar priset. Av någon anledning har jag stött på fler historier från Pakistan än från något annat land, och det ser inte bättre ut än att problemen har fortgått nonstop under de senaste tre åren. Utmaningarna är omfattande och jag kan inte förvägra er denna surrealistiska ögonblicksbild av den allvarliga drivmedelsbristen där:

"Police officials, citing shortage of fuel, have started asking citizens to bring their own cars or pay for fuel for police vehicles used during investigation and recovery raids.
[…]
An investigation officer, speaking on condition of anonymity, admitted that the police routinely ask complainants to pay for fuel and turn down many requests by citizens who ask the police to conduct raids. “The quantity of fuel we have is not sufficient so we try to save it for emergencies,” he said."

Mina små berättelser ovan och förra veckan ska inte okritiskt ses som pusselbitar som visar på en helhet. Som jag nämnde i min förra text är jag osäker på om denna typ av historier har funnits länge eller om frekvensen har ökat på senare tid. En del av problemet är förstås att jag (och de allra flesta av oss) har mycket dålig koll på vad som händer på ”underliga” platser i ”underliga” länder långt bort. Sådant täcks knappast alls av våra tidningar eller på radio. Undantaget är förstås om det finns svenskar på plats som råkar illa ut när det händer något, och i så fall tar nyhetsflödet istället aldrig slut. Flodvågen i Sydostasien 2004 skördade 543 svenska dödsoffer. Aceh-provinsen i Indonesien drabbades hårdast och minst 167 000 människor dog där, ’nuff said.

När det samtidigt inträffade översvämningar i Australien och Brasilien i början av året (och i Pakistan ett halvår tidigare) kunde vi läsa spaltmeter om Australien emedan de senare länderna betydligt snabbare förpassades till notiser. I Australien dog 35 människor och 200 000 människor ”drabbades” (jag vet inte exakt vad det betyder). I Brasilien dog 800 människor av översvämningar och lerskred. I Pakistan dog 1500 människor och 14 miljoner människor ”drabbades”. Trots att Australien ligger på andra sidan jorden är det kulturella avståndet dit så mycket kortare än till Pakistan. Vi har uppenbarligen betydligt svårare att identifiera oss med fattiga bruna människor med andra seder och bruk, än med bleka bilberoende ”västerländska” australiensiska kolexporterande klimatvärstingar som tar bilen till jobbet och en öl framför tvn.

Det jag skriver ovan ska inte i första hand tolkas som kritik, utan mer som en reflektion över tingens bestånd. Vi har lätt för att med rätta se ner på alla genuint okunniga amerikaner som inte vet något om sin omvärld och som får sina nyheter serverade av Fox News, men troligtvis är inte vi heller så allmänbildade som vi själva gärna vill tro. Jag har alltså märkt detta hos mig själv när jag i denna och den föregående texten har (försökt) följa nyheter om länder som befinner sig lång bort från Sverige och i medieskugga. Hur många städer eller provinser i Kina kan du namnge? Dessa texter blev alltså trevande och utforskande till sin karaktär och inte alls så kraftfulla som jag skulle ha velat att de skulle vara. För att citera USAs före detta försvarsminister Donald Rumsfeld:

"There are known knowns; there are things we know we know. 
We also know there are known unknowns; that is to say we know there are some things we do not know. 
But there are also unknown unknowns – the ones we don't know we don't know."

Om el- och drivmedelskriser inte har ökat i omfattning under de senaste fem åren så försvagas den implicita hypotesen som jag smyger fram ovan och i min föregående text – att oljetoppen är nådd och att den redan har börjat ge sig tillkänna i fattigare länder. Men även om energikriser i fattiga länder är ”same old same old” så hjälper dessa tankeväckande ögonblicksbilder oss att förstå vad energibrist betyder i praktiken när bensinen blir dyrare och tillgången på elektricitet blir otillförlitlig. Min maggropskänsla är att frekvensen och omfattningen har ökat under de senaste 3-5 åren.

Eftersom mina små berättelser inte är representativa kan websajten www.energyshortage.org kanse vara till viss hjälp. Dit rapporteras det in historier om energibrist (olja, kol, naturgas, elektricitet) från nyhetstidningar världen över och sedan sajten startade för snart ett halvår sedan har det flutit in uppemot 800 rapporter (i snitt över fem per dag). Jag tittade lite närmare på rapporterna under en månad (15 juli – 14 augusti) för att stämma av mot de historier jag snappat upp på andra ställen. Hur representativa är de länder från Afrika, Mellanöstern och Sydasien som figurerar i denna text (Senegal, Libanon, Nepal, Pakistan) och i den förra (Kenya, Jemen)?

Av de något fler än 100 rapporter från perioden ifråga kom hälften från 25 olika länder som bidrog med en, två eller tre rapporter vardera. Resten kom från ett halvdussin länder; Pakistan (17), Japan (12), Kina (9), Indien (7), Kanada (6) och Bangladesh (5).

Att Japan har problem i efterdyningarna av Fukushima är inte så konstigt. Kanadas starka närvaro beror på fyra rapporter om bensinbrist i Nova Scotia under första veckan av augusti. En kombination av åskväder och ett stängt oljeraffinaderi tillsammans med ett ovanligt stort tryck på bensinpumparna i samband med en långhelg samt en konsert med U2 i grannprovinsen New Brunswick ökade trycket vid pumparna. Visserligen tog bensinen slut på vissa bensinmackar men det fanns mer att tillgå hos andra. Inte världens undergång direkt.

På en världskarta på energyshortage kan man se att Indien och Pakistan ligger i en klass för sig. Mina två stora problem med denna websajt är dock att jag 1) inte har någon aning om vem eller vilka som ligger bakom sajten och 2) att det är svårt att skilja agnarna från vetet. Att en del bensinmackar på grund av olyckliga omständigheter inte har bensin i Nova Scotia, Kanada är inte direkt jämförbart med att 50 miljoner människor i Kinas Guangxi-region lider av sommarens hetta i kombination med de värsta elavbrotten på 20 år. Eller att ”fuel crisis cripples economy” i Tanzania, ”Gas shortage to last 1 year” i Ghana och ”Tribesmen threatens to ”take law into hands” if outages continue” i Pakistan - bara under en enda vecka (måndag 8- söndag 14 augusti).

Ett annat problem med att förhålla sig till informationen på energyshortage är att Pakistan, Japan och Kinas tätpositioner kanske beror på att länderna är relativt utvecklade och att det finns förhållandevis många som läser dagstidningar och har en internet-uppkoppling där? Hur förklarar man annars att det bara finns två rapporter om två incidenter från Jemen och Egypten och en incident vardera från Gaza, Nepal, Libyen och Zimbabwe under perioden ifråga?

Nu har jag dissat energyshortage en del, men jag ska sätta mig in i sajten lite bättre om/när jag skriver om Pakistan, och det kan hända att det är en bra resurs för att löpande hålla koll på specifika länder eller världsdelar. Jag hittade sajten genom att den alltid utmärkte Tom Whipple som skrev om den i slutet av april. Tydligen har sajten funnits tidigare men den hade legat nere några månader och då fått en ansiktslyftning. För Tom råder det ingen tvekan om att lokala energikriser är en trend på uppåtgående:

"In the course of the past month the web site has located and linked to nearly 200 stories that deal with some aspect of the developing global energy shortage [min emfas]. Most of these stories come from local papers and taken together paint a distressing picture of looming societal breakdown in many parts of the world that is not as yet generally appreciated by the public."

Till skillnad från min mer försiktiga hållning råder det för honom ingen tvekan om att sajten bär vittnesbörd om en dyster, nästan apokalyptisk framtid i oljetoppens tecken:

"In South Asia - Pakistan, Bangladesh, Nepal, and later in India - a combination of too many people, hydro-power reducing droughts, depleting fossil fuel reserves and inadequate investment in infrastructure raises the possibility that many urban areas may soon be uninhabitable."

Det finns som vanligt mycket att fundera över och ni får ta detta blogginlägg för vad det är. Pakistan är som sagt ett ”intressant” (kärnvapenbestyckat) land som redan nu befinner sig i ett långsamt sönderfall, men jag har medvetet försökt hålla mig borta för tillfället just för att det finns för mycket att skriva om där. Det kan hända att jag återkommer till detta plågade land i en senare text på samma sätt som jag tidigare har skrivit om Mexiko, Jemen och Egypten. Här kommer dock ytterligare ett smakprov:

"The lights have been going out across Pakistan. From Islamabad to rural villages, residents regularly have to go without power for up to 15 hours a day. The economy is being crippled and there is a very simple reason for it: for some months now, the country's power stations have been unable to afford to import the oil and gas that is needed to power the generators. And with the country's own production of oil and gas going into decline, this problem is only going to get worse."

För att bryta av mot allt elände avslutar jag med ett citat från en text som belyser fördelarna med frekventa elavbrott i Jemens huvudstad Sana:

"Mohammed al-Mahdi, 34 years old, a resident in the old city of Sana'a said the whole family gathered in one room and talk for hours about everything. "I have spent so much time with my family talking about everything. We laughed for hours about anything and everything. I am an Internet and TV freak and I spent long hours in front my computer or glued to the TV. With electricity blackouts, I had time to spend with my kids, wife, my father, my mother and my sisters and brothers. I realized that technology can also be a curse. These two things, TV and Internet have taken me away from my family and I have lost much of the precious times. Ironically, blackouts helped me to know many stuff about my kids that I did not before".
.

Oljetoppens första offer (del 1)

2011-08-16T13:53:00.006+02:00

.Bild: I kön till bensinpumpen - ögonblicksbild från Libyen.

Det har blivit en lång frånvaro. Jag jobbade järnet innan sommaren och sedan tog jag semester. Dessutom måste jag erkänna att motivationen att sätta igång och skriva igen har sviktat lite, så vi får se hur det blir med texter framöver, under hösten.

Ett skrivprojekt framöver (ifall jag får tummen ur) är i vilket fall att beta av alla oljetopps-relaterade böcker jag har läst men inte skrivit om här på bloggen. Jag läser ungefär en blogg-relaterad bok i månaden och jag har en ”backlog” på ett år att beta av vid det här laget (samtidigt som jag löpande läser nya böcker – ett av höstens projekt är att läsa några böcker om 30-talets depression i USA). Alla lästa-men-ej-bloggade böcker befinner sig i ett slags limbo i min bokhylla och ger mig en aning dåligt samvete. Jag tillåter mig inte att sortera in dem bland mina lästa böcker förrän jag skrivit om dem på bloggen och det börjar bli besvärande många böcker där nu. Dock tänkte jag skriva om något annat här och nu.

Som var och en förstår betyder inte en nedgång på börsen att alla bolag går ner lika mycket utan det är också ett tillfälle när agnarna sorteras bort från vetet. Företag med högtflygande framtidsplaner men obefintliga intäkter får mattan undanryckt, emedan som de företag som tuffar på och som fortsätter att tjäna pengar står väsentligt bättre rustade att möta stormarna på börsgolven även om intäkterna och vinsterna minskar.

På motsvarande sätt går inte priserna på bostäder ner lika mycket överallt när en bostadsbubbla börjar pysa i kombination med (eller som effekt av) att räntorna blir högre, jobben färre och tiderna sämre. Jag skrev om detta ur ett amerikanskt perspektiv för två år sedan i några olika bloggposter, till exempel i en text som utgick från James Kunstlers bok ”The geography of nowhere: The rise and decline of America’s man-made landscape”:

"Gårdagens splitternya förorter (de senast byggda som ligger längst ifrån städerna) är på väg att bli att bli spökstäder där ”squatters” och kriminella gäng flyttar in i takt med att husägare flyttar ut och lämnar tomma hus efter sig."

Jag skrev om det igen i en bloggpost om att den amerikanska versionen av suburbia var ohållbar och att de senast byggda områdena (exemplifierade av Windy Ridge i North Carolina och Lehigh Acres i Florida) i snabb takt höll på att förvandlas till slumområden. Jag skrev också om bostadsbubblans ojämnt fördelade effekter i en text som handlade om ”extreme commuting” – om pendlare som bor billigt i stora hus långt bort, men som i gengäld måste lägga mer än tre timmar på att resa från och till sina jobb varje dag:

"Det är förstås just de hus som ligger allra längst bort (från allt) som har förlorat mest i värde när priserna på bostäder faller:  
'houses priced the same in 2006 [...] but in different parts of a city were selling for dramatically different amounts a year later depending on their distance from the center of town' ".

På motsvarande sätt kommer effekten av oljetoppen – dyr energi – att slå ojämnt och olika hårt mot olika länder. De länder som ligger sämst till och som analogt med ovanstående resonemang är fattigast, ”sämst byggda” och ligger ”längst ifrån stan” (i det globala ekonomiska systemets periferi) kommer att få känna av effekterna av dyr energi tidigare och hårdare än mer välbeställda och centralt placerade länder som Sverige. Rika och förhållandevis väl fungerande länder som Sverige har betydligt bättre möjligheter att inte tappa hela värdet ”på sina aktier”. Det blir förstås tufft även i Sverige, men vi ligger i vilket fall mycket bättre till än de länder vars aktier kommer att krascha och få hela sitt värde utraderat. Stater som Somalia, Sudan och Haiti - nummer 1, 3 och 5 på Foreign Policys ”Failed States Index 2011” – är antingen på väg dit eller i princip redan där.

I Sverige finns det – framtida nedskärningar till trots – gott om resurser för att kontra, fördröja och mildra effekterna av oljetoppen och för att i (jämförelsevis) maklig takt röra sig mot att leva i en värld av dyr energi. Det finns, eller det skulle i alla fall kunna finnas tid för att observera, tänka efter, förstå, agera och ställa om. Hur vi kommer att lyckas med det är en annan fråga. När den vise mannen pekar på månen stirrar dåren på fingret. Om vi som samhälle kommer att envisas med att stirra på fingret (missförstå skeenden, vidta fel åtgärder) spelar det förstås ingen roll hur mycket tid och resurser vi har till vårt förfogande…

Vi har vid det här laget tvingats att börja lära oss att leva med dyrare olja. Så sent som år 2002 var priset på olja fortfarande 20 dollar per fat, men sedan dess har priset på olja stigit (och fallit, och sedan stigit igen). Efter att ha toppat på 145 dollar per fat år 2008 föll priset handlöst, men har sedan dess repat sig. För ett halvår sedan pressade oroligheter i arabvärlden upp priset till över 100 dollar per fat igen. Ingen vet om det nya ”normal-priset” på olja är 60 eller 80 dollar per fat eller mer, men om flödet av billig olja nu sinar kan det hända att det inte finns något nytt ”normal-pris”, utan bara en trend där priset pressas upp till en nivå där enskilda människor eller hela nationer prisas ut från marknaden. Termen är ”demand destruction” och jag har skrivit om det tidigare (i samband med Egyptens problem):

"Demand destruction is an economic term used to describe a permanent downward shift in the demand curve in the direction of lower demand of a commodity […] induced by a prolonged period of high prices or constrained supply."

Efter denna långa introduktion kommer jag slutligen fram till dagens ämne. Det jag skriver om ovan behöver inte hänvisa till abstrakta skeenden som kommer att hända i framtiden. Att inte ha råd med olja/bensin/diesel/drivmedel/energi kan vara något som fattiga människor och fattiga länder lever med redan nu. Det behöver inte heller alltid vara just olja (drivmedel) som kniper, för högre priser på olja kommer också att pressa upp priserna även på andra energikällor som i vissa situationer kan ersätta oljan. Oljedrivna elkraftverk kan (dessvärre) ersättas av koldrivna kraftverk och bensin kan ersättas av syntetiska drivmedel framställda av kol, naturgas eller biomassa.

Sedan i våras har jag hållit ögonen öppna efter texter som indikerar att oljan har blivit för dyr för de som bor i land X. Det handlar definitivt inte om en heltäckande inventering utan tvärtom bara just att jag hållit ögonen öppna när jag snubblat över historier från långtbortistan om vad som händer där när energin tryter. Men kanske utgör dessa historier ändå ett tecken i tiden? Kan dessa historier utgöra ”skriften på väggen” och en vägvisare mot framtiden? Jag är själv osäker. Kanske har dessa problem funnits länge på olika platser i världen, kanske är det enda som har förändrats att jag nu börjat spana efter denna typ av texter? Den som söker skall finna, liksom…?

Även om jag hållit ögonen öppna brukar jag snabbt hoppa över alla faktafyllda men telegrafkorta notiser som inte ger en kontext som kan bidra till att man förstår det man läser. Ibland stöter man istället på motsatsen; långa haranger som är skrivna för de som bor i landet ifråga och som förutsätter en massa bakgrundskunskap som jag inte har. Efter en beskrivning av det akuta problemet uttalar sig en minister och sedan följer invecklade utläggningar om vems fel det är (denna eller förra regeringens, giriga oljebolag eller distributörer osv.). Sedan kan texten gå över till att detaljerat göra nedslag i situationen i olika provinser eller i landets infrastruktur samt lite mer övergripande hänvisa till bristande investeringar, krångliga regler för att få olika tillstånd och till en dignande byråkrati. Gäsp.

Vad jag främst har hållit utkik efter är istället berättelser. Vad händer när ”två hål i väggen” förblir just bara ett par hål i en vägg? Vad händer när drömmen om att sätta sig i sin bil och köra mot horisonten ersätts av bensinpumpsköer som sträcker sig mot horisonten? Nedan och i den efterföljande texten ger jag er en handfull ögonblicksbilder från Afrika, Mellanöstern och Sydasien. Det finns många att välja mellan men de blir å andra sidan snabbt repetitiva. En standardhistoria kan se ut så här:

När tillgången på bensin i Kenya akut och utan förvarning sinade i början av maj kryssade desperata bilägare runt mellan bensinstationerna i jakt på de dyra dropparna. Bussar drogs in och de bussar som fortfarande rullade passade på att höja priserna med upp till 70%. Hundratals pendlare fastnade i stadens centrum. Regeringen skyllde incidenten på ”giriga oljebolag”:

"the Government came out in its defence, saying the shortage was unrealistic and blamed it on greedy oil companies determined to subject Kenyans to unwarranted suffering by causing artificial fuel shortage in anticipation of price hikes."

Jag har läst flera liknande historier och finner dessa intressanta då det tydligen oftast inte är så att bensinpriset höjs och bara de rikaste har råd att tanka bilen, utan att bensinbristen ”demokratiskt” drabbar alla – såväl fattiga som rika och såväl privatbilister som de som kör yrkesmässigt. Denna situation kan uppkomma när ett (ibland statligt) oljebolag inte har råd att betala räkningarna för de importerade oljeprodukterna (till exempel bensin och diesel) och de helt enkelt inte får kredit. Vid de tillfällen när priserna istället höjs utifrån någons beslut (eller subventioner tas bort) blir många vanliga medborgare extremt sura och går ut och protester och demonstrerar på gatorna. Ibland våldsamt.

Det borde egentligen rent logiskt vara lättare att anpassa sig till (kanske långsamt) höjda priser eller en ransonering av drivmedel än till oförutsägbar och plötslig brist. Den senare lamslår direkt stora delar av samhället och får snabbt konsekvenser för hela ekonomin. I värsta fall säger detta något om människans psyke. Kanske föredrar vi att köra på och hoppas på det bästa fram till den punkt när hela systemet brakar samman, hellre än att på förhand vidta nödvändiga men smärtsamma åtgärder?

Jag har tidigare skrivit två texter om Jemens dystra situation. Av allt jag har läst står bensinbristen i Jemen i en klass för sig. Efter att stammedlemmar attackerade Jemens största pipeline i mitten av mars gick den extrema bensinbristen i juli in på sin andra raka månad:

"Streets are empty as hundreds of thousands of vehicles are off the roads. Thousands of cars line up in front of petrol stations waiting for their turn at the pump. […] Yemenis are forced to either wait more than a week in front of petrol stations or buy it for six times the price on the black market."

Köerna framför bensinstationerna kunde tidvis bli inte mindre än 5 kilometer långa! Jag antar att motorerna är avstängda och att man rullar fram sin bil några meter i taget. Notera det ironiska i att din bil inte längre transporterar dig, utan att du transporterar din bil. En köande bilägare klagar över att bensinpriset är bland de högsta i världen samtidigt som Jemen är ett av de fattigaste länderna i världen, och att landets politiker inte ”arbetar för folket”.

Samtidigt som många förlorar de jobb som de inte längre kan ta sig till dyker det upp nya affärsmöjligheter; ”Families able to get large quantities of petrol force their children to sell it in the black market for substantial profits. Sana'a streets are filled with children under age 13 selling petrol to the highest bidder”. Ett sjukhus i huvudstaden Sana ställde in alla operationer för att de inte hade tillräckligt med elektricitet för att driva sjukhusets maskinpark.

Om det rådde en större samsyn om vari problemet bestod kunde energiproblematiken möjligtvis vara lösningsbar, men så är inte fallet. Vicepresidenten skyller på den islamistiska oppositionen vars supportrar blockerar viktiga vägar. Oppositionen kontrar med att regeringen inte är lämpad att styra landet och måste bytas ut omgående. Protesterande ungdomar på gatan ”believe that the government is creating the petrol and electricity shortage to broaden the Yemeni crisis and weaken the position of the protesters”.

Med andra ord en stor oreda och noll förståelse för att landet ligger riktigt risigt till när den (tidigare) viktigaste exportvaran olja sinar och det fattiga landet istället måste börja importera sin olja. Oljan har dessutom tidigare av förståeliga men likväl oförståndiga skäl varit kraftigt subventionerad. Hur det förhåller sig nu vet jag inte då jag noterar att bilägaren ovan klagade över det höga bensinpriset.

Även om en förlamad transportinfrastruktur är illa nog så nödgas jag ändå dra slutsatsen att brist på elektricitet är värre. I vissa länder bränner kraftverk olja för att generera elektricitet, och när elektriciteten i kraftledningarna fallerar slås en armé av små dieselgeneratorer på för att ersätta bortfallet. I den nästföljande texten går jag vidare med exempel på elbrist.

.

The Colony S01

2011-05-21T08:30:00.001+02:00

.
Den här tiden på året (slutet av terminen) är det mycket att göra och mycket som ska avslutas på mitt jobb. Det var ett tag sedan jag fick upp en text på bloggen – men förra våren var jag å andra sidan tvungen att ta två uppehåll på sammanlagt tre månader (!) så ni har hittills inte alltför mycket att klaga på denna gång…

Även om det var ett tag sedan sist så har jag skrivit en hel del texter om olika böcker som jag har läst, men endast en gång tidigare har jag skrivit om en oljetoppsrelaterad tv-serie. Hösten 2008 skrev jag om ”reality-dokumentär-såpan” Black Gold – men jag kunde dessvärre inte rekommendera den.

Nu har jag i vilket fall sett en dokusåpa som utgör betydligt bättre tv-underhållning, även om jag är lite kluven till min egen fascination för serien och djupt tveksam till den etiska dimensionen av att försätta människor (deltagare) i vissa minst sagt jobbiga situationer… Till exempel har man hyrt in ett gäng utomstående ”huliganer” för att regelbundet höja stressnivån hos deltagarna (och provocera fram interpersonella konflikter som vid dessa tillfällen lätt sjuder över eller exploderar). Speaker-rösten informerar oss tittare om att huliganerna har fått instruktioner om att inte skada deltagarna på något sätt – men att deltagarna själva inte vet om det. Jag har alltså sett första säsongen av serien ”The Colony” (Discovery channel) och i inledningen till varje avsnitt säger speakerrösten:

”Without warning, the world as we know it can come to end. […] a group of volunteers entered a ten-week experiement to see if they can survive, and rebuild, after a simulated viral outbreak leaves Los Angeles and the rest of the planet devastated. Their new home [is] a cordoned-off 80 000 square foot warehouse near downtown Los Angeles. They started with no electricity, no water, and no communication with the outside world. As part of the experiment, an outside gang of looters and thugs challenge the colonists resources and security.”

Deras hemvist är alltså en enorm lagerlokal där bråte blandas med användbara prylar och saker som kan bli ”repurposed” (återanvändas för nya syften). Vad de hittar i lagerlokalen är förstås inte direkt någon slump och med detta grepp leder/styr alltså producenterna gruppens möjligheter och tankar redan från början. Parallellt med (den säkert stenhårt redigerade) handlingen/händelseförloppet kommer det också regelbundet in tre experter som kommenterar och kontextualiserar det som händer i kolonisternas nya liv, hur tekniken som kolonisterna snor ihop fungerar, hur människor reagerar i pressade situationer etc. De tre experterna är en ”engineer/technology analyst”, en psychotherapist/post-trauma specialist” och en ”homeland security advisor” (vad nu exakt det är). Varje avsnitt avslutas med en disclaimer som i sig är lite intressant:

”The participants of ”The Colony” experiment are presented with situations that were created by the producers. They receive support from off-camera experts when their health or safety may be in danger. Viewers should not attempt to egage in the activities depiced in this experiement.”

Vad betyder detta ”don’t do this at home kids”-meddelande? Att allt bara är på låtsas och att ”the end of the world as we know it” (TEOTWAWKI) aldrig kan/kommer att hända? Att det är fel att som tittare fångas av seriens grundläggande premiss (en katastrof kan lura bakom hörnet) och planera för detta i sitt eget liv? Eller (mer troligt) att de inte tar något ansvar för dina knasiga handlingar eller ”experiment” efter att du har sett programmet?

Speakerröstens babblar återkommande om att kolonisterna är ”genomsnittliga amerikaner” men det köper jag inte för en sekund. Alla har kunskaper och förmågor som på ett eller annat sätt är till nytta, och ingen kolonist befinner sig i den pinsamma situation som skulle innebära att de kan just ingenting alls som är till nytta i deras nuvarande belägenhet (en fondförvaltare kanske?). De sex männen och fyra kvinnorna blir istället presenterade som yrkesverksamma inom områdena rocket science, electronics, engineering, handyman, machines, construction, biology, doctor, trauma nurse och martial arts specialist.

För övrigt är ingen av kolonisterna överviktig och ingen är ett religiöst nöt som försöker omvända alla andra. Det finns (av naturliga skäl) inte heller med några barn eller ungdomar och den yngsta deltagaren är 23 år gammal.

En intressant person är ”construction worker” Joey som har ett mångårigt fängelsestraff bakom sig. Detta ger honom för gruppen unika och praktiska kunskaper om (otrevliga, potentiellt våldsamma) människors psykologi och han är en av de personer som är mest benägen att sätta hårt mot hårt när de träffar utomstående eller blir attackerade.

Hans motsats är gruppens skäggige och fridfulle teoretiker, den 49-årige datavetaren/ingenjören/uppfinnar-Jocken John. John bekänner tidigt inför kameran att han inte är förberedd för denna värld och att det är svårt för honom att acceptera att inte alla andra människor i världen (t.ex. huliganerna) är goda. Relativt tidigt i serien plågar det honom att komma fram till att det är legitimt att jobba med att ta fram vapen av olika slag för gruppens försvar, till exempel en slags visuellt spektakulär eldkastare ("bra tv" alla gånger!). Några regelbundet återkommande inslag i serien är:

- 1) Konflikten mellan att jobba-jobba-jobba respektive att ta det lite lugnare. Konflikten mellan att å ena sidan lägga sin tid på att jobba med ”creature comforts” (t.ex. att kunna duscha), och att å andra sidan jobba med ”viktigare” saker så som att stärka det fysiska försvaret så att ingen kan ta sig in. Vissa kolonister trycker på det psykologiskt viktiga i att kunna skapa en känsla av ökat välbefinnande (att kunna duscha) eller åtminstone minskat obehag i denna minst sagt ovana och jobbiga situationen, emedan andra tycker att sådana projekt är frivola och lågprioriterade.

- 2) Konflikten mellan olika personer och personligheter. Denna konflikt är starkast centrerad kring den 47-åriga allt-i-allon (handyman) Mike; en person som är mycket duktig, som kan lite av allt (inklusive viktiga kunskaper om batterier och elektricitet) och som med sina breda kunskaper och sitt praktiska sinnelag gör sig helt oumbärlig för gruppen. Men Mike har svårt att erkänna att han har fel (de få gånger han har det), han kan sura eller får utbrott när andra inte tycker som han och inte vill ”inordna” sig, han hyser en stor skepsis (kanske ett visst förakt) för de med akademisk utbildning och ”fina titlar” som inte kan omsätta sina kunskaper till sådant som är till nytta för gruppen (enligt hans egen definition av vad som är nyttigt och prioriterat). Han verkar också hysa en viss generell skepsis till gruppens kvinnor och deras förmågor – eller kanske till kvinnor i allmänhet.

- 3) Konflikten mellan olika personers expertområden har inte varit enormt stor, men skulle ha kunnat bli större ifall producenterna hade letat efter andra vinklar eller hittat på andra scenarier. Man kan t.ex. tänka sig att läkaren trycker på vikten av att äta en allsidig kost för att förebygga sjukdomar emedan andra i högre utsträckning oroar sig för att (ofta) ge sig ut på riskfyllda utflykter i jakt på mat. En konflikt i denna anda inträffade när den personliga tränaren och självförsvarsexperten Leilani byggde en sandsäck, hängde upp den i ett ”gym” och började träna andra i grunderna för självförsvar (kunna sparka och slå). Speciellt kvinnorna tyckte att det var viktigt att få lära sig hur man gör och de uppskattade också känslan av säkerhet och självförtroende som de fick när de tränade på att försvarar sig genom att göra andra illa. Andra (till exempel den koleriske Mike) tyckte att gymet var en ”waste of time” – eller åtminstone inte prioriterat ”just nu”.

Huruvida möjligheten att kunna duscha eller stärka försvaret är viktigast är förstås en fråga som är omöjlig att besvara. Det beror på, och eftersom hela situationen är fejk från början till slut är det inte lätt att veta vad kolonisterna ”borde” prioritera eller inrikta sig på härnäst. Producenterna kan på subtila sätt ”bestraffa” kolonisterna för att de lägger tid på vissa projekt istället för på andra, och göra detta på ett sådant sätt att det i efterhand (för både tittarna och för kolonisterna själva) är ”helt uppenbart” att kolonisterna gjorde en felprioritering…

Vid ett tillfälle är en person borttagen (”removed”) från hela tv-serien för att simulera att någon kommer bort från de andra och för att undersöka hur gruppen reagerar på att förlora en medlem. Vid ett annat tillfälle (efter att kolonisterna varit isolerade i över en månad) så knatar ”ägaren” in genom den låsta dörren som han öppnar med ”sin” nyckel. Händelsen suddar helt ut gränsen mellan ”reality-tv” och drama (med manus och skådespelare). ”Ägaren” har fått instruktioner om hur han ska bete sig (han är två meter lång och kraftig och hans ”roll” är att vara jävligt jobbig och ifrågasätta alla gruppens medlemmar och regler). Han funktion i tv-serien är helt enkelt att testa gruppens styrka och enighet.

Om man jämför The Colony med amerikanska Survivor (Expedition Robinson) så kan man konstatera att alla kolonisterna var igång i 62 dagar emedan de segaste överlevarna ”bara” är i vildmarken i 39 dagar. Båda gängen har det tufft, och jag tror att överlevarna har mindre mat och hela tiden måste kämpa mot hungern, men jag tror också att kolonisterna har en betydligt tyngre psykisk börda att bära. De går varandra på nerverna men måste ändå samarbeta. I Survivor ändras dynamiken i takt med att medlemmar röstas ut och stammar förenas, emedan alla kolonisternas olater och personligheter skaver mot varandra 24/7 i många långa veckor i rad. Dessutom får de kontinuerligt och helt utan nåd nya tuffa utmaningar skickade mot sig (av de elaka producenterna) på ett sätt som överlevarna oftast slipper. Överlevarna kämpar visserligen mot hungern, mot naturen och i utslagstävlingar mot varandra, men de har åtminstone inte några fientliga stammar i närheten som är ute efter deras huvuden…

På sätt och vis kan The Colony inte sällan kännas som ett levande rollspel (LARP) – fast utan att deltagarna är fullt medvetna om reglerna! Allt som de utsätts för biter som sjutton – eftersom det är designat att göra det. Producenterna trycker på alla knappar för att få kolonisternas känslor i storm. Kolonisterna har inget facit, och även om situationerna egentligen inte är ”på riktigt” så är deras känsloregister (vänskap, fiendskap, hat, ånger, tårar, aggression) det.

En fråga som är svår att skjuta ifrån sig är hur etiskt det är att utsätta människor för det som kolonisterna går igenom. Det är (nuförtiden) omöjligt att genomföra ett vetenskapligt experiment i Europa eller USA som skulle utsätta försökspersoner för en bråkdel av det som kolonisterna genomgår i denna TV-serie.

Ett känt experiment som ändå gjorde just detta är psykologen Philip Zimbardos The Stanford Prison Experiment från 1971. I detta skrämmande experiment tilldelades försökspersonerna slumpmässigt rollerna som fångvaktare eller fångar, men experimentet avbröts i förtid när fångvaktarna hänföll till sadistiska beteenden och en del fångar bröt ihop psykiskt – på mindre än en vecka! Ifall du inte känner till detta experiment bör du se bildspelet på websidan eller se spelfilmen ”Das Experiment” som bygger på denna händelse. Boys and girls, det tillhör allmänbildningen att känna till det här.

Delvis på grund av det som utspelade sig i detta experiment (1971) är det numera omöjligt att genomföra andra experiment av denna typ, men ändå görs det – fast då kallas de (till exempel) för Abu Ghraib. Delvis på grund av vad som hände 1971 är det omöjligt att få genomföra experiment av denna typ idag – om det inte handlar om att göra ”bra tv” förstås! Jag kan tycka att det är lite bakvänt att det av etiska skäl är omöjligt att genomföra ett forskningsexperiment under kontrollerade former och med en vettig frågeställning, men att det går att göra ”samma sak” med det betydligt tarvligare målet att skapa ”bra tv”. Att The Colony genomgående hänvisar till det hela som just ett ”experiment” ökar graden av absurditet ytterligare.

The Colony är en konstig tv-serie av flera olika anledningar. Kanske skiljer den sig inte från andra ”reality”-TV-serier, men jag gissar att de scriptade inslagen och konflikten mellan ”reality” och TV-bolagets hjälpande hand (eller deras käppar i hjulen) är tydligare än i andra serier.

Målet är ju inte att i första hand ”simulera” någonting (”the end of the world as we know it) eller att genomföra ett (vetenskapligt?) ”experiment”, utan endast att skapa ”bra tv”. Den enkla formeln är att utan publik så blir det ingen (kommersiell) tv. Därför kan man ta sig en funderare över upplägget och hur producenterna ”vallar” deltagarna framåt. Det är lätt att tänka sig att om kolonisterna tar dåliga beslut och blir utan mat så kommer producenterna se till att de ”hittar” lite mer mat – för utan mat får man gröt i huvudet, tänker inte redigt och tar jävligt korkade beslut. Det är inte "bra tv". Jag satsar en tusenlapp på att producenterna inte heller skulle tillåta någon kolonist att svälta ihjäl eller att hänfalla till kannibalism :-)

På samma sätt är det troligtvis inte heller meningen att kolonisterna ska få tillräckligt med mat – oberoende av hur duktiga de är. En molande hunger gör bergsäkert kolonisterna lättretade och får dem att brista ut i tv-mässiga tirader, underhålla tv-mässiga konflikter eller initiera tv-mässiga bråk med varandra. Alltså skickar man på dem gammal-testamentliga ”gräshoppssvärmar” av olika slag.

På samma sätt kan man tänka sig att om kolonisterna förbereder sig mot externa hot genom att tillverka fällor eller vapen (en eldkastare), så måste producenterna se till att det uppkommer en situation där vapnet och fällan testas ”på riktigt” (vad som nu är ”på riktigt” efter alla dessa manipulationer). Tv-serien skildrar alltså i mindre utsträckning ett ”verkligt” skeende, och i högre utsträckning en slags dans där varje plan eller handling från producenternas sida resulterar i en mot-plan eller en mot-handling från kolonisternas sida, som i sin tur resulterar i… och så vidare

En sak som kolonisterna börja jobba med redan i avsnitt fyra är att fixa i ordning en lastbil för att ta sig ut ur staden (Los Angeles). Både kolonisterna och producenterna är överens om att gruppen på lite längre sikt måste ta sig ur staden. Hur kolonisterna har kommit fram till detta vet jag inte. Att det helt spontant kommer från dem själva har jag svårt att tro. Jag gissar att det bygger på ledtrådar och tips eller kanske från explicita instruktioner från producenterna (”ert mål på sikt är att ta er ut ur staden”). Det är svårt att förstå TV-serien och den inre dynamiken i händelseförloppet när man inte vet vilka instruktioner deltagarna har fått…

Efter att ha varit isolerade i över 60 dagar lever kolonisterna i sin nya post-apokalyptiska verklighet. Jag kan sitta bekvämt i min fåtölj, stanna programmet, tänka efter och skriva ner några smarta kommentarer till denna text, men för kolonisterna finns det ingen paus- eller avstängningsknapp. De är smutsiga, trötta, sura, ledsna, rädda, stolta, hungriga och törstiga under alla dygnets 24 timmar.

Jag undrar hur ”avprogrammeringen” gick till när det var dags att avsluta tv-serien? Hela vägen till slutet pratar alla kolonister som om den ”verklighet” de levt med så länge verkligen är Verkligheten med stort V och som om de tror att en pandemi har dödat en överväldigande del av befolkningen omkring dem. Men vem hade lätt att lägga allt bakom sig och vem hade svårt att minnas att det ”bara” rörde sig om en tv-produktion när det tog slut? Vem hade familj och barn som kunde ta hand om dem när de kom tillbaka till ett samhälle av ordning (nåja, mer eller mindre) och överflöd (definitivt!)? Jag önskar att någon hade sökt upp kolonisterna ett halvår senare och ställt frågor som:

- Hur tänker du på det som utspelade sig i kolonin så här på lite avstånd?
- Vad var det viktigaste du lärde dig om dig själv och om andra människor?

I många ”reality”-tv-shower brukar deltagarna återförenas under ”civiliserade” former i en studio eller inför en live-publik. Jag önskar att de skulle ha gjort ett sådant extra-avsnitt i The Colony.

Trots alla förbehåll måste jag erkänna att jag blev ganska förtjust i The Colony och att tv-serien faktiskt utgjorde ”bra tv” för mig. Eftersom jag vet att det spelats in ännu en säsong kommer jag att hålla ögonen öppna efter den. Kanske återkommer jag i så fall med en ny text om jag känner att den kan tillföra något utöver det jag redan har skrivit här.

Jag inledde denna text med inledningssnacket som man fick höra i varje avsnitt och jag avslutar med det ödesmättade avslutningssnack som man bara får höra en enda gång – i slutet av det allra sista avsnittet:

”In the 21st century, few people have the neccessary skills in order survive a catastrophic event. A simulated disaster scenario is an invaluable way to prepare, becuase disasters can happen at any time, with no notice.”

.

Resursförbannelsen

2011-05-05T23:58:00.001+02:00

.
Bild: "Blood and oil ... farmers in the Niger delta slaughter animals poisoned by local refineries."

Lika mycket som den förra texten handlade om Libyen, så handlade den också om resursförbannelsen (”the resource curse”). I denna text tänkta jag förklara vad resursförbannelsen innebär. På sätt och vis kan denna text ses som en fristående fortsättning av den text jag skrev om boken ”Crude world” av journalistern Peter Maass i höstas. Redan då tänkte jag att denna utmärkta men skrämmande bok förtjänade en fördjupande text eller en spin-off i form av en text om resursförbannelsen (vilket jag något förhastat nämnde i texten som jag skrev för över 7 månader sedan...). Börja gärna med att läsa den tidigare texten, här kommer en liten aptitretare från den:

”I ”Crude world” uppmärksammas de företrädesvis negativa effekterna av att bo i ett land som påträffar olja. Med oljeinkomsterna följer inte sällan skriande ekonomiska orättvisor, korruption och politisk repression. […] Låt mig repetera; för alla andra länder [utom Norge och Kanada] har oljan varit till mer skada än till nytta. I denna text kommer jag, utifrån Maass bok, att gå igenom en mängd destruktiva effekter som följt av att ha funnit olja i sitt land och under sin mark. Ett exempel är den strukturella tragedi som består av att oljeindustrin klarar sig med så få anställda och att välståndet som skapas av den därmed inte kommer flertalet till nytta i form av arbetstillfällen.”

Resursförbannelsen hänvisar alltså till det faktum att länder med ymniga naturresurser detta till trots vanligtvis inte blomstrar ekonomiskt eller på något annat sätt över huvud taget. Istället tenderar de att (endast-men-massivt) berika en mycket liten del av landets befolkning. Egentligen är det till och med värre än så, för länder med ymniga resurser tenderar (kontraintuitivt) att ha en sämre ekonomisk utveckling än länder med färre resurser.

Resursförbannelsen har egentligen inget specifikt att göra med just olja – det kan röra sig om vilken naturresurs som helt – men i denna text kommer jag ändå att koncentrera mig på och använda olja som det främsta exemplet (”the oil curse”). Bara för att förtydliga så handlar det alltså inte om att dessa länder hamnar på obestånd när oljan (eller vilken resurs det nu må vara) börjar sina, utan om att rikedomarna inte kommer landet och de breda befolkningslagren till nytta ens under utvinningens glansdagar.

Jag börjar med att knyta an till de alltid lika aktuella arabländerna under denna den mest arabiska av vårar. Redan för ett år sedan påpekade den engelskspråkiga Dubai-baserade dagstidningen Khaleej Times i artikeln ”Spillage of the oil curse” att det inte finns en enda demokratisk stat bland de 23 länder vars exportinkomster till största delen kommer från olja och naturgas:

“Especially in Arab countries, the fabulous riches that come from under the ground tend to create overbearing governments with apathetic citizens. “In these systems, the state is large, centralised, and repressive,” [Stanford professor Larry] Diamond wrote [in an essay earlier this (2010) year].

Societies are usually “intensely policed” because “there is plenty of money to lavish on a huge and active state-security apparatus,” and bureaucracies are “profoundly corrupt.” They tend to see the money that pours into state coffers as everybody’s and nobody’s, and therefore more or less free for the taking. The public pays no taxes in the richer states, and in the view of the entrenched potentates no taxation means no need for representation.”

Diamond har blandade känslor inför t.ex. landet Iraks framtid. Även om han medger att landet lider av en skenande korruption (samtidigt som han uppenbarligen utgår från att det inte går att undvika resursförbannelsen), så menar han ändå att det finns så mycket olja i Irak att ”there will be plenty to steal and still some for development”. Detta är alltså ett best-case scenario i ett land som välsignats med mycket rikliga oljeresurser, men med svaga demokratiska institutioner och traditioner! Journalisten Maass (som besökt Irak flera gånger och många andra oljeproducerande länder därtill) har en mer pessimistisk syn på Iraks framtid:

”[Iraq] has too much [oil] for its own good. It seems reasonable to consider that the fighting may not stop until the wells run dry.”

Jag vet att det kan uppfattas som kontraintuitivt, men olja och demokratisering framstår som lika omöjliga att blanda som olja och vatten. Inte nog med att få oljeexporterande länder är demokratiska, efter att ett land har hittat olja så är steg i en demokratiseringsprocess (fria val, yttrandefrihet, ökad politisk frihet etc.) betydligt mindre sannolika att inträffa. Som jag påpekade i min förra text har Libyen en hel drös med egenskaper som gör det ytterst osannolikt att landet inom en överskådlig framtid kommer att bli demokratiskt. Man måste nog vara väldigt naiv för att tro att bevekelsegrunderna för västvärldens militära engagemang i Libyen kommer sig av ”välvilliga” snarare än ekonomiskt kalkylerande skäl:

”Libya’s oil reserves are among the largest and most valuable in the world, and that alone is a big obstacle to democracy. […] regardless of whether Libya’s next leader arises from a democracy movement, at some point he is likely to consider political oppression as a survival strategy that helps hold back all his competitors.”

Skriver man om resursförbannelsen finns den en lång rad sorgliga exempel från Afrika att välja mellan (Kongo, Liberia, Elfenbenskusten, Sierra Leone, Gabon, Angola, Mocambique) och man är på intet sätt begränsad till att peka ut oljan som ensam ansvarig (”blodsdiamanter” har bekostat fler än ett krig i Afrika). Men på få ställen har oljan under så lång tid lett till mer misär och större orättvisor än i Nigeria:

"It's hard to imagine a starker illustration of getting it wrong than an oil shortage in one of the world's biggest oil producers. But that's exactly what regularly happens in Nigeria, as gas stations run dry and thousands of motorists and truckers jam driveways and spill out onto freeways. Partly this is a question of how Nigeria messes up its oil industry — rotting refineries, poor distribution, price-hiking hoarders — and partly it's a sign of how oil messes up Africa.

[…] Our oil powers the world. But in Africa, it creates places [in which] no longer do people think about how to build a nation, only how they can steal from it."

Jag skrev en hel del om Nigeria i min föregående text om resursförbannelsen så det kan räcka med att konstatera att Nigerias centralbank beräknar att oroligheterna i Nigerdeltat (där oljan finns) kostar landet 1000 miljoner USD per månad i minskad export och uteblivna intäkter. Bortom dessa uteblivna inkomster finns det många fler kostnader som är svårare att beräkna men inte desto mindre verkliga för det; miljömässiga, psykologiska, sociala, kostnader för hälsa och för lidande, den höga frekvensen av beväpnade gäng, rån och kidnappningar etc. För den som vill veta lite mer om just Nigeria kan man till exempel titta på ”Vital oil: Photographer Ed Kashi captures Nigeria’s toxic legacy” (Guardian mars 2010) och ”Death and oil in Niger delta’s illegal refineries” (CNN aug 2010)

Konkurrensen från en del andra länder i Afrika är hård, men av Maass bok förstår man att det mycket väl kan hända att Ekvatorialguinea tävlar i en helt egen division i kleptokrati-VM. …Vilket inte betyder att det på något sätt är ”bra” på andra håll och kanter; i Angola kommer 90% av statens inkomster från skatter och avgifter på (utländska) energibolag. År 2005 stod exporten av olja och diamanter tillsammans för 99.3% av Angolas exportinkomster. Trots att Angola tillsammans med Nigeria är Afrikas största oljeproducerande länder så hankar två tredjedelar av befolkningen sig fram på mindre än 2 USD per dag. Angola ligger nära botten (plats 168 av 178) på Transparency Internationals Corruption Perception Index från 2010.

Även om det finns vissa lovande undantag (Botswana, Ghana), så har de naturresurser som många afrikanska länder blivit välsignade (?) med - åtminstone fram tills nu - snarare varit att betrakta som en förbannelse. Jag har förstått att resursförbannelsen inte handlar om någon enskild (lagbunden) faktor, utan om ett knippe av olika symptom som i sin tur är effekter av olika handlingar och strategier som (eventuellt utifrån olika bevekelsegrunder) i slutänden ändå har haft liknade effekter.

Ofta börjar det med att man i ett fattigt land plötsligt upptäcker en värdefull resurs (olja, koppar, guld). Det nyvunna välståndet föredelas inte bland befolkningen, utan koncentreras istället i händerna på några få. Korruptionen breder ut sig och en repressiv regering klänger sig fast vid makten för att monopolisera exportinkomsterna - samtidigt som en redan fattig befolkning blir alltmer utarmad. Ett stort beroende av (e.g. stora inkomster från) en enskild resurs skuggar och skadar den övriga ekonomin och landets inkomster kan dessutom göra oförutsägbara och tvära kast i takt med att råvarupriserna på världsmarknaden stiger och sjunker. Utifrån detta händelseförlopp följer inte sällan skador på miljön, ekonomisk instabilitet och interna konflikter och motsättningar (och i värsta fall ”eviga” inbördeskrig).

På något sätt – jag är inte helt på det klara med exakt hur – hänger också resursförbannelsen ihop med den ”holländska sjukan”. Även i de fall när exporten av naturresurser kommer folket lite mer (eller rent utan mycket mer) till godo kan det leda till icke-intuitiva negativa ekonomiska effekter för landet ifråga. Ett stort inflöde av pengar gör att landets valuta stiger i värde. Allt som produceras i andra länder blir plötsligt billigare att köpa, samtidigt som alla inhemska (jordbruks- eller industriella) produkter får svårt att konkurrera med billiga importprodukter och blir dessutom omöjliga att exportera. Detta leder i sin tur till att landet blir än mer beroende av exporten av naturresursen ifråga (och priset på denna på världsmarknaden). Landet blir "naturligtvis" också sårbart på nya och ”intressanta” sätt när det nyvunna välståndet slår undan benen för (all) annan produktions i landet.

Det var det som hände i Spanien när de skeppade in galjon efter galjon med guld från Sydamerika på 1500-talet och pengarna utan ansträngningar rullade in. Namnet "den hollänska sjukan" kommer sig av att det hände också i Holland efter att man upptäckte gas-fyndigheter där i slutet av 1950-talet (termen myntades dock inte förrän 1977). Och det händer just nu i Kanada:

I takt med att oljepriset stiger förvandlas Kanada till en energi-supermakt och den kanadensiska dollarn till en petro-valuta. Men, som Jeff Rubin påpekar, ju mer olja Kanada exporterar till USA, desto högre stiger den kanadensiska valutan mot den amerikanska dollarn och desto mindre stål, maskiner, bilar och ost kommer Kanada att producera och sälja till sin stora granne söder om gränsen. På sikt kan det bli svårt att sälja någonting alls till USA – förutom olja.

Det sätt på vilket Norge och andra oljeländer har löst detta problem är genom att investera oljepengarna i en statlig investeringsfond (Sovreign Wealth Fund) för att därigenom ”hindra” oljeinkomsterna från att översvämma landets ekonomi och snabbt spenderas. Sådana fonder har funnits i decennier (”the Kuwait Investment Authority” bildades 1953 – redan innan landet blev självständigt från Storbritannien), men antalet har ökat kraftigt under det senaste decenniet.

I Norge upprättades ”Statens petroleumsfond” 1990 och dess efterföljare är numera en av världens allra största statliga fonder. Av okänd anledning har jag aldrig sett alternativet att istället ”spara oljan i marken” läggas fram. I backspegeln kan man ju konstatera att det var ganska dumt av Norge att pumpa upp så mycket olja de kunde och sälja denna för 20 dollar per fat för 10 år sedan eftersom priset på olja nu återigen står i 100+ dollar per fat… Det kan hända att oljefondens investeringar (trots finanskrisen 2008-2009) har gett en bra avkastning, men när det fortsätter att storma i världsekonomin och börserna kan sjunka som en sten (igen) kanske den retroaktiva bedömningen av gjorda val blir annorlunda…

Visa av andras länders taskiga erfarenheter är en del länder nu betydligt mer eftertänksamma innan de huvudstupa börjar exploatera sina naturresurser i högsta möjliga takt. Ett exempel på detta är Mongoliet som sitter på koppar-, guld-, uran- och kolreserver som uppskattas vara värda tusentals miljoner dollar. I ett land som är 3.5 gånger större än Sverige men som har mindre än 3 miljoner invånare, där 40% av invånarna bor på stäppen, där över 20% lever på 1.25 USD eller mindre per dag (år 2005) och där 29% av befolkningen är undernärd förväntas BNP flerfaldigas på kort tid. President Tsakhia Elbegdorj har en examen från Harvards Kennedy School of Government och hoppas kunna styra sitt land förbi båda Skylla och Karybdis – resursförbannelsen och holländska sjukan. Jag håller tummarna och hoppas att jag slipper skriva om förväntningar som kommit på skam vid ett senare tillfälle…

Mitt allra sista exempel är den djupa skepsis jag känner mot att de naturrikedomar (koppar, järn, guld, kobolt, lithium) som det rapporterades om från Afghanistan för ett knappt år sedan någonsin kommer att komma folket till godo - om de överhuvud taget kommer att kunna exploateras i detta karga och otillgängliga land som plågats av krig och av strider non-stop under de senaste 32 åren…

En lång (lång lång) lista på utmaningar som står mellan dagens Afghanistan och extraktionen av de underjordiska rikedomar som det rapporterades om finns bra beskrivna i en knappt ett år gammal utmärkt artikel från New York Times, ”Next for Afghanistan, the Curse of Plenty?”. Och då valde jag mycket medvetet att i den föregående meningen endast beskriva extraktionen av underjordiska rikedomar som det hägrande slutmålet. Om det mot förmodan skulle gå att utveckla den infrastruktur som är nödvändig samt uppbåda de finansiella muskler och den uthållighet som skulle behövas för att göra någon vinst på hela operationen, så är det en helt annan fråga om huruvida detta skulle komma landet och hela befolkningen tillgodo, eller bara en liten klick av lokala, hänsynslösa krigsherrar samt ”i bästa fall” några utländska gruvbolag:

”Because it takes up to 20 years for a mine to start earning profits and Afghanistan has been a battleground for 31 years, ’no mining company in its right mind would go into Afghanistan now,’ ” – det sista citatet sagt av en amerikansk professor i ”ekonomisk geologi”. [...]

Afghanistan [is] like eastern Congo: home to diamonds and coltan — another mineral vital to modern electronics. Both are full of warring tribes, illiterate populations, corrupt governments and brutal warlords. And both are rugged and remote, far from coastlines and with few roads or railroads, making it hard to get minerals out and policing forces in. Rich as eastern Congo is, the lot of its population for the last 15 years has been disease, starvation and massacres at the hands of local militias and invaders from Rwanda, Angola and Zimbabwe.”

Tar man ett steg tillbaka kan man lika gärna börja med att ifrågasätta om de (av Mainstream Media så okritiskt) rapporterade resurserna över huvud taget existerar, eller om det snarare rör sig om spekulationer, förhoppningar och glädeprognoser. Bloggaren Cornucopia klär effektfullt och förtjänstfullt av SvD inpå bara skinnet här och här.

Ytterligare en cynisk och brutal sanning från samma artikel i New York Times får bli slutorden i denna långa text. Det rör sig om ett konstaterande om att vinsten och nyttan vanligtvis tillfaller något helt annat land än det som "råkar" sitta på den attraktiva resursen ifråga:

”The great empires of the world were built thanks to gold mines, not atop them. It’s the little mercantile nations with their cohesive political systems and fierce navies that have looted the big feudal ones paved with rubies.”
.

Skillnaden mellan Egypten och Libyen

2011-04-24T22:52:00.006+02:00

.
För knappt en månad sedan skrev jag en text om Egypten och militären där jag förklarade varför Egyptens militär, till skillnad från militären i flera andra oroliga arabländer, inte brutalt slog ner alla som demonstrerade på Kairos gator. Den texten var främst baserad på ett radioprogram om "Egypt's Military, Inc" (NPR Planet Money, 5 feb 2011). Den här texten utgår från ett annat program som NPR Planet Money sände tre veckor senare och som hette just "The difference between Egypt and Libya":

"When Egyptians rose up against their government, the Egyptian military protected them. When Libyans rose up against their government, the military started shooting. On today's Planet Money, we try to figure out why the responses were so different."

Varför militärens respons i Egypten var som den var kan ni som sagt läsa i en tidigare text om detta. En intressant artikel som jämför responsen från Tunisiens, Egyptens och Jemens militär finns för övrig här. Här kommer jag att koncentrera mig på varför det som händer i Libyen händer i Libyen

Som vi numera vet är Libyen/Khaddafi en värsting jämfört med andra arabländer som också drabbats av protester och oroligheter (så som Tunisien, Egypten och Algeriet). Varför?

När Egyptens militär gav sig ut på städernas gator såg de inte bara demonstranter där, utan också kunder, och "generally, businesses don't like to shoot their customers". Protesterande libyer är dock inte "kunder", utan i bästa fall "klienter" i en mera ålderdomlig tappning av ordets betydelse:

"I antikens Rom var en klient en person, ofta en plebej, som stod under inflytande av en patronus, ett förhållande där man bytte tjänster och gentjänster."

Sex och en halv miljoner libyer har levt i en slags ineffektiv och illa fungeraden andra klassens välfärdsstat. Alla medel kom som en skänk från ovan från Khaddafi/staten, och folkets enda skyldighet var att inte ställa till med problem. Det var väl inte att undra på att Khaddafi kände sig besviken när folket inte fullgjorde sin plikt och istället började protestera och ha annat fuffens för sig...?

Men hur kan det hela gå ihop? Svaret finner man i hur Libyens ekonomi fungerar. Inte mindre än 81% av Libyens ekonomiska aktivitet kan hänföras till direkta inkomster från olja och gas. Varje vecka tjänade Libyen runt 1 000 miljoner dollar. Ytterligare 17% hänför sig till tjänstesektorn, men det mesta handlade om att utföra tjänster kring olje- och gasutvinningen så som att bygga pipelines, hamnar och petrokemiska faciliteter. En extremt stor del av Libyens inkomster kommer alltså från fossilindustrin - och endast en mycket liten del av befolkningen har sin utkomst direkt från dessa industrier.

Detta skiljer sig radikalt från de flesta andra länder där huvuddelen av statens inkomster kommer från företagssamma individer och företag som producerar, jobbar och utför tjänster som sedan beskattas. Till skillnad från Sverige svävar alltså staten fritt i Libyen och landet "behöver inte" (i ekonomisk mening) mer än en liten liten andel av sitt folk. Istället emanerar som sagt allt välstånd från underjorden, och staten (Khaddafi) har nöjt sig med att fördela (en del av) överskottet till befolkningen. Den Libyska staten behöver helt enkelt inte kunniga, produktiva medborgare som skapar ekonomiska värden (som senare beskattas), utan har istället föredragit passiva medborgare som hukar sig och är nöjda med det som staten har skänkt dem. Alltså har inte Khaddafi behövt bry sig om vad folket tycker, vad folket känner och vad folket vill. Han har istället kunna göra precis som han har velat, så länge oljeinkomsterna fortsatt att flyta in (främst från Europa).

Ur detta perspektiv lider alltså Libyen (och många andra länder vars ekonomi till stor del beror på exporten av enskilda råvaror) av något som brukar kallas för ”resursförbannelsen” (”the resource curse”) som jag också som hastigast har nämnt i en tidigare text. Naturresurser "borde" vara en källa till välstånd, men i de flesta fall leder dessa istället till att korrupta despotiska ledare tar makten och kontrollerar landets resurser och rikedom. För huvuddelen av befolkningen är resultatet paradoxalt nog oftast sämre än om dessa resurser aldrig hade påträffats i deras länder.

Många av de som deltar i arabvärldens demonstrationer och i revolutioner har mycket höga förväntningar på att en ny regering snabbt ska förbättra medborgarnas liv, deras politiska friheter och deras ekonomiska standard. Men vanligtvis finns inte de ekonomiska resurserna omedelbart tillgängliga och den typen av förändringar som många förväntar sig (bums!) kan inte heller ske i en handvändning eftersom det finns så många eftersatta behov, cementerade vanor och tröga strukturer. Men i Libyen skulle man faktiskt kunna göra en hel del relativt omgående om oljeexporten kom gång och man hade bara en halvbra regering som använde inkomster på vettiga sätt.

Att Libyens ekonomi ser ut på det sätt som den gör (alla pengarna kommer från gas och olja) utgör dock ett stort problem som inte nödvändigtvis skulle försvinna bara för att man blev av med Khaddafi. Två månader efter att Mubarak avgått är inte direkt alla Egyptens problem lösta. Nu kan man istället läsa om hur kriminaliteten i Egypten har exploderat och hur en del redan blivit nostalgiska och längtar tillbaka till Mubaraks styre. På vissa håll får skolbarn beväpnad eskort till skolan för att avvärja kidnappningshotet. Kriminella gäng har blivit mycket aktiva när den diskrediterade, handlingsförlamade och till nyligen Mubarak-trogna polisens självförtroende och materiella resurser är körda i botten (t.ex. har många polisstationer brunnit ner och vapen försvunnit).

På motsvarande sätt skulle den eller de som skulle komma efter Khaddafi möta samma incitament och lockas att spela samma spel som Khaddafi; om man kontrollerar oljan behöver man inte folket. Norge är en av få stater som har lyckats övervinna och bryta denna förbannelse.

Ett annat, mer realpolitiskt skäl till att det är dumt för något utifrån (läs: USA) att tvinga fram ett regimskifte framfördes i en artikel i Time Magazine, "Why overthrowing Gaddafi is overrated" i början av månaden:

"The idea of bringing down a terror-sponsoring tyrant may be appealing, but the success rate of regime changes imposed by foreign armies is dismal."

Även i de fall man lyckas med det man föresatt sig tenderar det som kommer efteråt – på initiativ av främmande makter – att inte utgöra en stabil lösning. Risken för nya demonstrationer, väpnat motstånd och nya inbördeskrig är dessvärre hög i sådana länder. Även med de bästa av intentioner kan det alltså gå dåligt när "do-gooders" (?) utifrån tvingar fram förändringar som folket ifråga sedan måste leva med.

Ovan har jag beskrivit grunden på vilken Libyens ekonomi vilar, men nu går jag ett steg längre och beskriver varför Libyens ekonomi inte bara är speciell (eller knasig), utan rent av pervers.

Ur Khaddafis perspektiv vill du inte ha en verklig ekonomi där människor tjänar pengar (och betalar skatt), för då kommer en del folk, inklusive politiska motståndare, att börja få inflytande och makt:

"You have an active interest in making sure there are not many ways for regular people to get power or money. You want oil to be the only source of money."

"Unlike other states where the government really wants people to find ways to make money [so they can tax them], Khaddafi works really really hard to make sure he is the only source of wealth."

Vad gör då människor om dagarna i Libyen? Inte speciellt mycket. De går till ett kontor och gör inget speciellt hela dagarna i ände. Folk tar med sig två jackor till jobbet och hänger upp en på en krok och tar på sig den andra när de går iväg och gör något annat (odlar grönsaker, kör taxi eller tar sig en kopp kaffe). Om du som medborgare vill ha något utfört så är det inte ovanligt att det inte händer så mycket; "Ja, han är här, hans jacka hänger där". Fem timmar senare åker du hem i ogjort ärende. Att få saker gjorda tenderar att komma att handla om att ha kontakter (eller pengar till mutor). Arbetslösheten är (var) uppe i 40% och många som "jobbade" lade alltså inte många strån i kors.

Observera att de höga arbetslöshetssiffrorna knappast lär förändras över en natt även om rikedomen från underjorden används till att diversifiera och utveckla landets ekonomi, och även om rikedomarna fördelas bättre bland folket.

"In another context, the population probably would have been hugely dissatisfied, would have risen earlier, there would have been other pressures that Khaddafi would have had to respond to [by] the vested interests of stakeholders in the Libyan economy - were it a real economy. But it's not a real economy."

När nu Fidel Castro håller på att pensionera sig är Khaddafi den ledare som med sina 42 år suttit längst vid makten. Han tog över i Libyen när han var 27 år gammal och han har medvetet och av privata egoistiska skäl kört landet i botten. Han har nationaliserat alla industrier och det finns väldigt lite privat ägande i Libyen. Han har skapat en välfärdsstat som delar ut mat och tjänster (vatten, el, hälsovård) på samma sätt som en rik delar ut allmosor. Det finns få möjligheter till jobb i Libyen bortom att jobba år staten. Bortom olja och gas producerar Libyen inget speciellt av värde. Libyen importerar inte mindre än 75% (!) av alla sin mat, och utan oljeinkomster är landet Libyen totalt kört – ett minne blott.

Vi ser vad Libyens olja gör med oss; vem som köper den och vad dess frånfall gör med oljepriset. Vad vi inte ser är vad Libyens olja gör med dem; hur extremt beroende libyerna är av sina olje-exportinkomster, och hur stängda kranar omgående skulle betyda ett totalt sammanbrott för Libyen och de miljontals människor som bor i landet.

Men om vi återgår till vad Libyens olja gör med oss, kan man fråga sig om det finns ett samband mellan å ena sidan Khaddafis trevande åtgärder för att styra om sin oljeexport från europeiska marknader mot österländska (Kina, Indien), och å andra sidan västländernas hastiga beslut att engagera sig militärt i Libyen förra månaden? Man behöver inte direkt vara konspirationsteoretiker för att gissa att det finns en viss koppling mellan oljetillgångar och västvärldens beredskap att engagera sig militärt i vissa länder men inte in andra länder. Denna fråga anknyter direkt till temat för en podcast från P1 Konflikt (2 april 2011), "Varför Libyen och inte Elfenbenskusten?". Men istället för ett referat eller en analys av de mestadels idealistiska eller veka argument som framfördes i detta radioprogram så avslutar jag med ett längre citat från en analys av den alltid lika hårt-slående evige kritikern av USAs utrikespolitik Noam Chomsky:

"Suppose [political leaders and commentators] say that the motive for a military action is humanitarian. In itself, that carries no information: virtually every resort to force is justified in those terms, even by the worst monsters [...]

In contrast, what motives actually ARE is rarely discussed [...]

While control over oil is not the sole factor in Middle East policy, it provides fairly good guidelines, right now as well. In an oil-rich country, a reliable dictator is granted virtual free rein. In recent weeks, for example, there was no reaction when the Saudi dictatorship used massive force to prevent any sign of protest. [...] Bahrain is a particularly sensitive case because it hosts the US Fifth feet, by far the most powerful military force in the region. [...]

In states lacking major hydrocarbon reserves [till exempel Tunisien och Egypten], tactics vary, typically keeping to a standard game plan when a favored dictator is in trouble: support him as long as possible, and when that cannot be done, issue ringing declarations of love of democracy and human rights -- and then try to salvage as much of the regime as possible [...]

Syria is a tough nut to crack and there is no clear alternative to the dictatorship that would support U.S. goals. Yemen in a morass where direct intervention would probably create even greater problems for Washington. So there state violence elicits only pious declarations.

Libya is a different case. Libya is rich in oil, and though the US and UK have often given quite remarkable support to its cruel dictator, right to the present, he is not reliable. They would much prefer a more obedient client. Furthermore, the vast territory of Libya is mostly unexplored, and oil specialists believe it may have rich untapped resources, which a more dependable government might open to Western exploitation."

Vad kam man säga? Självintresset ljuger inte!
.

Vi vill bli fler i vår ekoby!

2011-04-18T10:40:00.003+02:00

.
Min fru är bortrest i två veckor så jag är gräsänkling - men mest av allt är jag ensamstående förälder just nu. Dessutom åkte jag på en förkylning förra veckan och var utslagen några dagar. Och så har jag varit datorbefriad i helgen. Nästa text blir därför försenad.

Men under tiden kan ni hålla till godo med ett reportage som sändes på Östnytt igår om ekobyn jag är med i. Tryck på fliken "senaste sändning", vi kommer in knappt en minut in i sändningen. Hur man gör för att hitta detta två minuter långa reportage om en månad vet jag inte, men det verkar i vilket fall som man kan hitta åtminstone den senaste veckans reportage här. Vi finns med i alla de sex senaste sändningarna från och med igår kväll (17/4) klockan 18.10 (just det reportaget är dessutom 30 sekunder längre och lite annorlunda klippt).

Tidigare texter om ekobyn här på bloggen (inklusive en beskrivning av tankeprocessen som föregick beslutet att gå med) finns här:
- Ekoby - att förbereda sig på det värsta? (oktober 2008)
- BRF Bybo Ekoenhet (februari 2009)
- Den stora omskolningen (maj 2009)
- Att ge kurser och att märka träd (december 2009)
- "Rädda Sverige" eller "sköt dig själv och skit i andra" (mars 2010)

Läs mer om Änggärdet här (prospekt, pdf-fil) och om hur du blir medlem här. Till skillnad från riktiga survivalister tycker vi uppenbarligen inte att OpSec är så viktigt och vi hemlighåller inte var vår gård finns. (OpSec = Operations security.) Istället poolar vi våra resurser och välkomnar nya medlemmar (vi bistår till och med med en vägbeskrivning för hur man hittar ut till oss...). För att vara riktigt tydlig: det brukar oftast finnas någon på gården, men vi har inte möjlighet att ta emot besök när som helst - spana istället in de "event" som finns listade här och välj en lämplig aktivitet att delta i och ett lämpligt tillfälle att hälsa på.

Som alternativ till att i vardagen per "default" hela tiden se snett på våra medmänniskor och att misstänkliggöra alla och envar, så förlitar vi oss på nummer-magi ("safety in numbers"), och, förstås, på våra enorma förråd av eldkastare, spanska ryttare, bazookas, mörkersikten och landminor (OBS, skämt).

Jag ber om ursäkt för den lite onödigt raljerade tonen gentemot survivalister ovan - var och en blir salig på sin tro. Jag tycker egentligen att det är berömvärt att förbereda sig inför kriser och katastrofer (eller bara inför sämre tider) och att alla typer av förberedelser i vilket fall är bra mycket bättre än att leva på hoppet och förlita sig på att "någon annan" (samhället) ska fixa alla eventuella problem som kan uppstå. Men, jag kan ändå inte låta bli att personligen känna mig lite kluven inför en del av survivalisternas trosövertygelser (ensam-men-beväpnad är stark och hemligt är bäst).

"Borta bra men hemligt bäst" är för övrigt Kent Agents (trailer) oslagbara motto. ("Kent Agent är en hemliga agent som jobbar på uppdrag av Sveriges barn. Han bor i ett torn med utsikt över hela Sverige och stora delar av världen.").
.

Livet efter oljan – boken?

2011-04-10T12:14:00.008+02:00

.

Bloggrannen Cornucopia kom nyligen ut med en roman och Ylven har tidigare mumlat något om att hon har lekt med tanken och filat på ett utkast till en roman. Cornucopias roman har visserligen mycket lite med oljetoppen att göra, men man kanske kan hoppas på nästa bok?

Även jag har lekt med tanken på en roman (jag har en skiss på ett synopsis), men jag har lagt det åt sidan tillsvidare. Även om jag är van skribent har jag aldrig skrivit skönlitteratur och det är mycket man behöver lära sig för att få en dialog att flyta på ett naturligt sätt och för att skapa fylliga, intressanta karaktärsporträtt. Sådant lär man sig inte när man skriver akademiska texter vill jag lova. Jag skulle i och för sig kunna tänka mig att skriva en roman, men i nuläget endast om jag kunde samarbeta med någon som var duktigare än jag på själva hantverket (romanförfattande).

Men, jag tänkte istället berätta lite om mina egna tankar kring en icke-skönlitterär bok, för en sådan bok är ändå kanske lite mer ”min grej”. Att blogga funkar till en viss gräns och efter 2.5 år har jag nu nått runt 1000 unika besökare i veckan (plus de som prenumererar på inläggen med RSS). Men om man vill få fler människor att tänka till så kan man nå en ny publik om man skriver en bok. Då uppenbarar sig dessutom också möjligheten att kunna prata inför publik - för när man har skrivit en bok så är man ”någon” men om man ”bara” bloggar så är man (fortfarande) ingen speciell. I alla fall inte om man bara har 1000 läsare.

Nå, min grej skulle alltså vara att skriva en bok om oljetoppen på svenska. Titeln är förstås redan given, dem måste självklart vara ”Livet efter oljan”. Innehållet får anpassas efter titeln...! Undertiteln är mer öppen, men skulle kanske kunna vara något i stil med ”Baksmällan efter en 100 år lång fest”.

På sätt och vis har jag redan skrivit en bok. Alla texter som är publicerade här på bloggen utgör tillsammans redan en mastig ”bok” på många hundra sidor. Bloggrannen Ljungberg har nyligen givit ut en bok som består av ett urval av texter (137 av ca 1000) som han publicerat på sin blogg mellan 2006-2010. Men att rakt upp och ner klippa och klistra ihop texter från denna blogg skulle nog resultera i en faktafylld, osammanhängande och ack så träig och tråkig bok.

Detta till trots gissar jag att utgångspunkten ändå kan vara lite bättre för min del än för till exempel bloggrannarna Cornucopia eller Flute. I en del av mina texter, som ju vardera ändå är ett par sidor långa, skulle man ju ganska lätt kunna hitta urskiljbara ”kärnor” till kapitel eller till delar av kapitel. Sådana "kärnor" borde kunna utgöra en ”flygande start” jämfört med att gå från många men kortare bloggtexter till en bok. Men i slutänden torde ändå de överlägset viktigaste faktorerna ändå vara tid, eget driv (ambition) och uthållighet (någon slags pliktanda) - oberoende av startpunkt. Ska det man skriver dessutom bli bra krävs det förstås också en massa annat därutöver också (talang etc.)

Men hur skulle man kunna lösa det specifika problemet (litterär träsmak) som skulle uppstå ifall man staplade mina faktafyllda texter på varandra? Jag har funderat på det och kommit fram till två olika sätt att ta sig runt detta hinder.

Det första sättet är att parallellt med arbetet att planera och framställa boken också identifiera personer man vill intervjua för att fördjupa resonemangen och levandegöra texterna. En road trip runt Sverige och ett dussin (väl utvalda och väl planerade) intervjuer senare så skulle man ha ett batteri med spännande citat och intressanta synvinklar som kunde ”luckra upp” en i övrigt säkert ganska faktafylld och kompakt text. Ju tidigare i bokprojektet som intervjuerna genomförs, desto mer inarbetade skulle de bli i den löpande texten, men man kan också tänka sig att man skriver ett kapitel om ämne X och sedan avslutar kapitlet med en konversation (intervju) med någon som kan mycket om X.

Det andra sättet är att faktabaserade kapitel mjukas upp och brytas mot en personlig berättelse som självreflekterande handlar om olika ”kapitel” i min egen färd mot oljetopps-insikter, och om hur mitt eget liv har förändrats på vägen. Inspirationen till ett sådant upplägg kommer främst från Gunnar Lindkvists ”Olja” (som var den första boken jag skrev om på min blogg).

Jag har redan ett utkast till disposition och lite text om vad varje kapitel skulle handla om, men jag skulle egentligen behöva ta ledigt några dagar för att fixa till, strama upp och göra om en ganska lös disposition till en ”road map” som kan bistå med styrfart hela vägen genom ett bokprojekt. Tanken är också att om jag tar fram en tight disposition/road map skulle jag dessutom kunna identifiera ”luckor” i bokens övergripande ”berättelse” och sedan välja att fördjupa mig i dessa ämnen genom att helt enkelt löpande läsa in mig på, och skriva om dem här på bloggen. Det skulle betyda att bloggen delvis skulle kunna tjäna som ett verktyg för att hjälpa till att fokusera på ”nästa sak” (nästa fråga, nästa kapitel) som behöver komma på plats i ett bokmanuskript.

Mitt stora problem är förstås tiden. Jag har inte jobbat något alls med min disposition sedan i somras. Jag hade inte ens tid att regelbundet skriva texter till bloggen under rejäla delar av hösten, och hur ska jag då som forskare, bloggare och småbarnsförälder kunna hitta tid för att jobba med ett bokmanuskript?

En annan faktor som inte är att leka med är osäkerheten. Det tar många långa timmar att få ihop en bok (speciellt när man är ganska metodisk (pedantisk?) som jag är). Det kan vara en glädje att skriva, men att ta sig tid till att skriva är också en uppoffring där man avstår från annat - men har man någon för det? Vad vill jag egentligen uppnå (bevisa?) med att skriva en bok? Går det förresten att hitta någon som vill förlägga den? Det går självklart att trycka upp den själv (på samma sätt som Cornucopia tryckte sin roman och Stellan Tengroth tryckte sin tillväxtkritiska faktabok).

Det skulle säkert gå att få ihop det ekonomiskt också (det kostar inte så mycket att trycka en bok), men om man gör det själv så finns man fortfarande inte på kartan (det finns inget förlag som pushar för boken och den uppmärksammas av få eller inga dagstidningar etc.). Så vad är poängen? Utlopp för mitt skrivande får jag ju redan här på bloggen… Ja, som ni hör finns det mycket att fundera över och som vanligt hamnar man ofelbart en lång kedja av ”å ena sidan… å andra sidan”. Åtminstone för tillfället får alltså mitt synopsis ligga i byrålådan och stå tillbaka för andra åtaganden (t.ex. denna blogg och denna text!).

Men om jag nu skulle tillåta mig att drömma lite så skulle jag i idealfallet vilja gå ner i arbetstid och jobba mindre – säg 70%. Resten av tiden skulle jag använda till att regelbundet (lite oftare än idag) och mer målinriktat skriva texter till min blogg samt parallellt jobba på att skriva en bok. Fast att jobba (nästan) lika mycket som idag och samtidigt gå ner i inkomst med 30% är förstås inte speciellt attraktivt. Det allra bästa skulle vara att hitta någon som, säg, betalar 20% av min nuvarande månadslön för att få ta del av frukterna av mitt skrivarbete. De sista 10 procenten bjussar jag på! Vem vill betala för min tid? Kanske en tidning av något slag som publicerar mina texter som kolumner (i förkortade versioner), eller som reportage (i förlängd form)? Eller kanske en filantrop eller mecenat av något slag (finns det sådana nuförtiden)? Några andra förslag?

Att mina kära läsare skulle bekosta min tid på något sätt hyser jag inga större förhoppningar till. Jag orkar inte ens bry mig om att reklamisera bloggen – och tror inte heller att det är värt det utifrån fler aspekter än bara de ekonomiska. Men om vi pratar om alternativa sätt att finansiera sin verksamhet bland de som hankar sig fram i cyberrymden så är en av mina absoluta favoriter nerdcore-rapparen MC Frontalot’s ”Valued sucker program”:

How To Give Away Money Like A Sucker
Many people struggle with the moral and emotional burden of excess funds. Finally, there is an easy solution that works perfectly for everyone!

Join the Frontalot.com Valued Sucker Program
1) Get an account :: 2) Donate some money :: 3) Ha ha! Sucker!
What incredible incentives are guaranteed yours when you become a Valued Sucker? […]
Of course, the most important thing is that you don't have the money any more. This help you not to get:
- Mugged
- Swindled
- Invited To Terrible Weekends In Aspen Listening To Some Asshole Talk About Time Shares

Det finns också en schysst disclaimer:

"Frontalot promises to stop begging for money on the internets as soon as he gets totally wealthy from that whole being-a-rapper thing he's been working on."

Vad skulle "valued sucker program" bli om man översatte det till svenska? ”Nyttig idiot-klubben” är lite för hårt och tankarna går dessutom åt fel håll. Men man kanske kan locka med medlemskap i Livet efter oljans VIP-klubb för dig som är ”lättlurad men uppskattad”? Intresserad?

Till sist några ord om två olika frågor som varit uppe till diskussion; vilka ämnen jag ska skriva om framöver samt texternas längd. Jag uppskattar den feedback (och de lovord) jag fick efter mitt förra blogginlägg. Jag har noggrant bokfört era önskemål. Men… det var bara knappt 25 personer som gav återkoppling. Utifrån att jag ändå har över 1000 unika besökare varje vecka så antar jag att jag måste dra slutsatsen att majoriteten (98%) inte bryr sig så mycket om vad jag skriver om, eller är nöjda oberoende av vad jag skriver om. Eller något.

Det var inspirerande att få ta del av era önskemål och jag är övertygad om att jag kommer att bli påverkad av dem (undermedvetet om inte annat), men jag vet inte hur mycket hänsyn jag egentligen ska ta att ta till att sex personer ville läsa om ett visst ämne, emedan ”endast två” ville läsa om ett annat… Nå, vi får se hur det blir och ni har i vilket fall fått en liten glimt av en bredsida av olika ämnen som det kan komma texter om framöver. Angående mina texters längd så tycker vissa att det är för långa:

”Du skriver för långa inlägg! Som detta t.ex. Jag orkade med att läsa [ungefär hälften av texten], sedan skummade jag bara igenom resten. Försök att korta ner texterna lite och sprid ut budskapet i fler inlägg istället så blir det mera lättsmält. Du har intressanta åsikter och skriver om vettiga saker men det är många bloggar och sidor som man "måste" hinna med att läsa igenom varje dag och då får inte varje inlägg vara för långt.”

Mitt eget, ironiska svar förblev tyvärr obesvarat av denne läsare:

” Så, […] om jag delade denna text i två eller tre eller flera delar och publicerade varje del men några (få) dagars mellanrum så skulle du känna att det inte var lika "betungande" att läsa texten och att du fick "mer tid" till alla de bloggar som du "måste" hinna läsa varje dag?  Men har du inte tänkt tanken att det kanske inte är mina inlägg som är för långa, utan alla andra bloggare som publicerar för ofta?”

Nå, detta ämne har varit uppe till diskussion en gång tidigare (hösten 2009):

"Du skulle vinna på att klippa ner dina inlägg till ungefär hälften. Då skulle de bli läsliga istället för uttråkande."

Istället för att vidare försvara texternas längd tar jag en genväg och citerar två läsare som gjorde det å mina vägnar:

"Längden på inläggen är perfekt tycker jag. Visserligen brukar jag dra mig för att läsa dina inlägg om jag inte har gott om tid men jag blir desto mer tillfredsställd när tiden sen finns"

Och så min favorit:

"alltså. jag tycker att du skriver skitbra inlägg, hur långa/korta dom än är.
men sedan kan det vara svårt att upprätthålla fokus hos en virrig cockerspaniel som multitaskar med sms, facebook, osv, samtidigt som denna läser din text. långa inlägg är på så sätt bara bra psykologisk krigsföring/omprogrammering för en fragmenterad, stressad cockerspaniel-hjärna."

Min egen ståndpunkt angående texternas längd är denna. I brist på yttre motivation (”extrinsic motivation” så som pengar (se ovan), betyg, tvång, hurra-rop), så är bloggens enskilt viktigaste resurs min egen inre motivation att skriva nya texter och att driva den vidare (”intrinsic motivation” så som eget intresse, nöje, skrivglädje, tillfredsställelsen av att känna att man gör ett bra jobb). Alltså får den inre motivationen styra, och det jag själv känner för går i slutänden alltid före aldrig så många läsares önskemål.

Japp, så är det, för den dagen jag inte längre känner för att skriva mer här så blir det ju inga fler texter. Om ni under tiden och fram tills dess uppskattar det jag skriver är det bra - och i annat fall finns det ju över 196 000 andra svenska bloggar som skriver kortare och mer lättsmälta texter om ämnen som man inte riskerar att få ont i magen av. Varför hänger ni förresten egentligen här istället för där?

.

Livet efter oljan - en blick framåt

2011-04-02T12:12:00.011+02:00

.Bild: En blick framåt?

Detta är ännu en meta-text – en text som handlar om denna blogg och om arbetet med att driva den. Jag har skrivit några sådana texter tidigare och därigenom sammanfattat bloggens tre första månader samt även de sex, tolv och arton första månaderna. Den senaste texten i denna serien skrev jag för nästan exakt ett år sedan. Skälet till att jag skriver den här texten just nu är för att jag nästa vecka (för tredje året i rad) ska gå på en träff där ”miljö-bloggare” möts och utbyter erfarenheter. Det är ett bra tillfälle att stanna upp och reflektera lite över bloggen och över det gångna året. Fast den här gången kommer jag egentligen blicka mer framåt än bakåt.

Om jag ändå börjar med en kort tillbakablick så har trogna läsare noterat att jag ”kom ut ur garderoben” den 1 januari i år. Nu är det alltså inte längre någon hemlighet att jag heter Daniel Pargman och att jag jobbar på KTH som lektor (lärare och forskare). Jag jobbar på en avdelning som sysslar med medieteknik - teknik och metoder som stöder mänsklig kommunikation över avstånd i tid och rum. Vidare startade jag (ännu) en blogg i höstas där jag (kopplat till min yrkesroll) skriver ca ett inlägg i veckan och lyfter fram något som hänt främst under den gångna veckan (eller som jag har gått och tänkt på den senaste tiden). Endast en mindre del av det jag skriver om på den bloggen har en koppling till sådant jag skriver om här. Ni är för all del välkomna dit, men jag tror att den bloggen bara är av intresse för ett fåtal av de som läser detta.

Eftersom jag periodvis har haft mycket att göra på jobbet blev det ett nästan tre månader långt uppehåll under förra våren/försommaren och ett lika långt uppehåll framåt slutet av året. Det går tyvärr inte att utesluta möjligheten att det kan hända igen, speciellt framåt slutet av året. Jag har också märkt att det funkar bra för mig att ha ett tempo och en tidsplan där jag publicerar en ny text var 8:e dag. Men om jag går två, eller fyra, eller åtta dagar över tiden känns det helt plötsligt inte så viktigt om nästa text blir färdig om ytterligare två, eller tolv, eller tjugotvå dagar senare… Därför försöker jag att hålla mina egna "deadlines" och klämma ur mig en ny text var 8:e dag.

Som trogna läsare har märkt har mina texter över tiden tenderat att gå från ”one-shots” till längre serier av texter. Så kommer det att bli framöver också. Jag har efter två och ett halvt års bloggande samlat på mig en lång lång lång rad med uppslag och ämnen som jag vill skriva om; det här är min 125:e text och jag har nästan lika många uppslag på ämnen för nya texter. Men om jag skulle börja nysta i alla referenser och länkar som jag likt en ekorre har sparat på mig i flera år, så kommer vissa uppslag att expandera och bli till långa serier av texter.

Jag var redan för ett ganska bra tag sedan tvungen att hitta ett system för hur jag skulle hålla reda på alla referenser och länkar jag stöter på och ville spara. Mitt nuvarande system är robust och går ut på att jag sorterar alla uppslag utifrån ett publiceringsdatum. Varje gång jag lägger in en ny referens skjuter jag fram publiceringsdatumet lite. Effekten blir att de ämnen som jag ofta uppdaterar ligger ”längst fram” i kön. Andra sjunker långsamt tillbaka och är efter ett tag inte lika närvarande. När jag nu gick tillbaka och tittade på de uppslag som ligger längst bak i kön hittade jag tio stycken som jag ville skriva om hösten 2008, men där absolut inget har hänt sedan dess. En del av dessa uppslag skulle jag kunna slänga bort (jag är inte längre intresserad av att förkovra mig och skriva om dem), andra kan integreras/uppgå i senare-definierade ämnen.

Tyvärr är kvoten av uppslag på ämnen jag vill skriva om ganska skev i förhållande till antalet texter jag faktiskt hinner producera – det är alltså lätt att komma på någon jag vill skriva om, men svårare att hitta tiden att komma till skott och skriva texten! Om jag för närvarande har hittat ett tempo där jag skriver en (ganska lång) text var 8:e dag så blir det (max) 45 texter per år. (Jag har mycket svårt att tänka mig jag någonsin kan skriva mer än så, annat än om jag (t.ex.) publicerar hälften så långa texter var fjärde dag.) Men alla uppslag och referenser jag samlar på mig skulle säkert räcka till 100 eller 200 texter per år. Alltså inser jag att många uppslag kommer att ligga i byrålådan och förbli oskrivna för evigt. Trist men sant. Jag har själv accepterat det för länge sedan, men jag är lite sur på mig själv över att jag inte mer strategiskt väljer de uppslag jag ska utveckla till serier, utan istället i ganska stor utsträckning har låtit mig styras av tillfälligheter.

När jag väl börjat nysta i något vill jag inte ge mig i första taget. Jag vill ”jobba igenom” ämnet till dess att jag är ”färdig” och själv är nöjd (se till exempel mina nyligen avslutade texter om Egypten). Detta beteende får dock effekten att mitt ”publiceringsfönster” (en text i veckan) tenderar att fyllas ("blockeras"?) av ett ganska litet antal ämnen. Av årets 11 texter (12 med denna) har 5 handlat om Peak oil computing och 5 om Egypten. Efter två och ett halvt år har jag till exempel fortfarande inte börjat skriva om alla de ”mjuka”, socialpsykologiska aspekter av livet efter oljan som jag vill skriva om - fastän jag tycker att de är högintressanta och trots att jag har högar av referenser till saker jag har läst…

För första gången tänkte jag därför låta er läsare bistå mig med lite återkoppling om vilka ämnen ni vill läsa mer om framöver. Av mina mer än 100 uppslag presenterar jag ett urval av 25 nedan. Dessa 25 ämnen sväller ständigt av nya referenser och länkar (som jag nästan dagligen samlar på mig) och vart och ett av dessa ämnen skulle kunna bli till en hel serie texter i bloggen - till skillnad från många av de uppslag som jag inte nämner nedan och som är mer begränsade i sin omfattning. I vilket fall - här är din chans! Vad vill du läsa mer om här på bloggen? Svara genom att lämna en kommentar!

1. Andra toppar bortom oljetoppen (varje ämne kan i sig kan leda till en hel serie med texter); Peak metal, Peak water, Peak phosphorous etc.

2. Båttransporter och den globala handelns framtid. Bonus! Hur ser (de mörka) framtidsutsikterna för flygbranschen och för massturism ut?

3. Bilkulturens ohållbarhet. Om slutet för vår hundraåriga kärleksaffär med bilen.

4. Urbanism och förorter. (De speciellt amerikanska) förorternas ohållbarhet och stadens framtid.

5. Infrastruktur, komplexitet, risk och osäkerhet.

6. IT, dess fotavtryck och dess miljöpåverkan. Internet och sociala medier, datacenter, informationssamhället och elektronikprodukter.

7. Omöjliga projekt; Ski Dubai, Jumeirah, Las Vegas och andra genomkorkade idéer.

8. Krisens effekter i USA och (främst) andra industrialiserade länder. Nyfattigdom, ungdomsarbetslöshet, neddragningar, matkuponger (food stamps) etc. Detta skulle bli en fortsättning som tar vid där jag slutade hösten 2009.

9. Länder (företrädesvis fattiga) som får det tufft efter peak oil. Anknyter till mina tidigare porträtt av några olika länder (Mexiko, Jemen, Egypten).

10. Extrema klimat- (eller oljebrist-) effekter; klimatkrig, klimatflyktingar, klimatterrorism?

11. Mat och olja. Mat och energipriser. Matsystemets energiförbrukning. Mat och befolkning (Malthus). Permakultur, industrijordbruket och konsumenternas dilemma.

12. Överbefolkning. Mat och olja (se ovan) ur ett befolkningsperspektiv. Tillväxt, demografi, projektioner och hot.

13. Den politiska inaktivtetens (möjliga) orsaker samt motsvarande frågor beträffande medias (brist på) rapportering om sådant som upptar mina (och era) tankar. Varför förbereder vi oss inte politiskt? Och varför är media inkapabla att låta människor skymta den bistra framtid som väntar oss alla - så att fler har bättre möjlighet att förbereda sig för detta?

14. Carter hade rätt! Om vi (amerikanarna) hade lyssnat, hade vi kunna påbörjat arbetet med att ställa om samhället för mer än 30 år sedan (men ingen ville lyssna på en sådan dystergök och nu sitter vi på pottkanten).

15. Peak oil är en bluff! Vilka säger det, vad säger de, vad tror de på – och varför har de så in i helvete fel!

16. Ymninghetsekonomerna och deras syn på världen ("no worries, mate", världen = Särimner). Analys av deras världsåskådning och kritik mot deras sätt att ”resonera” kring ändliga resurser.

17. När den osynliga handen leder fel. Jevons paradox och exempel på när marknaden inte löser problem, utan istället skapar eller förvärrar dem.

18. Teknoutopister och deras världsbild med ett fokus på de mest extrema av de troende. Jag kom in lite på detta i min första text om peak oil computing (sök på ”Kurzweil”).

19. Ekofascism. Är en tiger värd mer än 1000 människor?

20. Nya tankemodeller och metaforer för att tänka på olje- och energiutmaningar, resursproblematik i allmänhet och alla globala utmaningar som vi nu står inför. Hur tilltro till vetenskap och teknisk utveckling (”scientism”) eller osynliga händer och marknader (”ekonomism”) är vårt tids största och farligaste religioner. Neddykningar i människans psyke och vårt förhållningssätt till ”wicked problems”.

21. Att hantera sin oljetoppsångest eller –depression. Om känslan av att tro att allt kommer att gå åt helvete. Hur behåller man sin mentala hälsa och hur skyddar man sitt sunda förnuft i en värld som är galen?

22. Populärkultur. Peak oil (eller katastrof-) –filmer och –böcker. Dagens barnfilmer och deras budskap. Vilken värld förbereder vi (populärkulturen) oss själva och våra barn inför?

23. Kollaps-teorier och andra teorier om civilisationers tillbakagång eller undergång.

24. Gräsrotsekonomier, lokala valutor och lokalekonomisk återväxt. Den lokala, informella (gråa) ekonomin som hot mot det centraliserade högskattesamhället – men som ett effektivt, resilient och spänstigt löfte inför framtiden?

25. Bok-recensioner. Det var ett tag sedan sist. Jag har inte slutat läsa böcker, men jag har inte skrivit om så många av de böcker jag läst under det senaste året…

En del av ämnena ovan har jag redan skrivit om tidigare, men jag skulle alltså kunna gå tillbaka och fördjupa resonemangen, eller skriva om utvecklingen sedan jag berörde ämnet sist. Alltså, vad skulle du vilja läsa om? Och varför vill du läsa om detta? Kanske kan din röst och dina skäl skänka inspiration och ändra lite på min för närvarande mer eller mindre slumpmässiga urvalsprocess och mina prioriteringar...!

Oberoende av vad ni ”röstar” på så kommer effekten inte att bli omedelbart. Jag har redan en del texter på gång, och i andra fall kanske ett av förslagen (ovan) hör ihop med en oläst bok som jag har i bokhyllan. Så se det mindre som en "beställning" som kommer att bli expedierad omgående, och mer som möjliga inriktningar framöver (senare i år)...

Jag har alltså precis skrivit färdigt fyra-fem texter om Egypten, men jag har redan några ”spin-offs” som jag vill skriva om under våren; skillnaden mellan Egypten och Libyen, de sociala mediernas roll för upproren i arabvärlden samt en text om ”resursförbannelsen” (som jag redan nämnt tidigare). Utifrån att jag precis har avslutat en kvällskurs om ”hur man överlever en zombiekatastrof” tänkte jag också göra en analys av kursen och av zombiegenren ur ett oljetoppsperspektiv. Kursen väckte så många tankar att det säkert lär blir mer än bara en enda text om detta. Vidare har jag faktiskt fortfarande kvar några uppslag som handlar om förra sommarens rysare - oljekatastrofen i Mexikanska golfen. Jag skrev visserligen åtta texter om detta i höstas, men det finns fortfarande några aspekter av katastrofen som jag inte hunnit skriva om.

Något jag ligger grymt efter med är för övrigt att skriva ”recensioner” av de oljetoppsrelaterade böcker jag löpande plöjer. Mitt lästempo ligger på ungefär en bok i månaden, men jag skrev bara ett halvdussin sådana texter förra året och inget alls ännu i år. Det börjar närma sig tio lästa böcker som jag inte "hunnit" skriva om på bloggen, så det finns alltså en rejäl ”backlog” som det skulle ta ett tag att beta av (speciellt eftersom det tillkommer en ny bok till listan varje månad). Lite oljetopps-relaterad fiction har jag också hunnit läsa och den kan jag också skriva om.

Till och med denna meta-text tänkte jag för första gången dela i två delar. Jag återkommer alltså redan om en veckan med fler reflektioner som inte handlar om oljetoppen, men som handlar om att skriva om oljetoppen.

Väl mött!

PS. Hör av dig om du är forskare och har idéer för möjliga gemensamma projekt och ansökningar om forskningsmedel!
.

Egypten och militären

2011-03-25T23:59:00.002+01:00

.
I min föregående text förklarade och rättfärdigade jag min hårdbevakning av Egypten ur ett oljetoppsperspektiv mot bakgrund av att den här blogger ju heter ”Livet efter oljan”. Detta till trots så kommer jag i just den här texten, kanske för första gången i bloggens historia att gå bortom ett olje- och energi-perspektiv. Här tar jag istället min utgångspunkt i den förundran och nyfikenhet som har väckts av vissa ”anomalier” när jag satt mig in i ”fallet Egypten”. Den direkta kopplingen till olja är alltså minimal, men kopplingen till mina föregående (oljerelaterade) texter om Egypten är stark. Syftet med denna text är att göra de senaste månadernas omvälvande händelser i arabvärlden - samt mina egna tidigare texter om Egypten - mer begripliga.

En av de saker som utifrån ett svenskt perspektiv gör Egypten till ett underligt land är den egyptiska militärens roll i samhället. Jag fick upp ögonen för detta när jag lyssnade på två podcasts från BBC från sommaren 2009 (”Mubarak’s Egypt” del 1 och del 2). Jag tog tillfället i akt att lyssna på dessa igen för att skriva denna text. Förutom det har jag också lyssnat på en podcast från NPR Planet Money som kompletterar BBC-programmen på ett bra sätt; ”Egypt’s Military, Inc” (från 5 feb i år).

Rent generellt tycker jag för övrigt att NPR Planet Money är ett sanslöst bra och underhållande radioprogram som jag inte kan berömma nog. De New York-baserade killarna (och några tjejer) som gör programmet är snabbtänkta, slängda i käften, nyfikna på allt och inte rädda för att ställa till synes naiva frågor som ger oväntade svar. De lyckas demystifiera och göra svåra samband inte bara enkla, utan också underhållande. Planet Money är helt enkelt ”Freakonomics” fast på radio – och bäst av allt är att det kommer två nya program varje vecka! Planet Money är radio/podcast när den är som bäst och jag var direkt fångad när jag upptäckte programmet tidigare i år.

Vinkeln på BBCs två radioprogram var ”Mubarak är mer än 80 år gammal och han har styrt Egypten i nästan 30 år. Vad kommer han att lämna efter sig? Om vi snabbspolar bandet framåt kan man idag till exempel fråga sig om alla skolor, sjukhus och bibliotek som är uppkallade efter honom kommer att få behålla sina namn framöver? Litteraturpriset? ”Mubarak police academy”? Tunnelbanestationen i Kairo (en av de största)?

Sedan Egypten genomförde en militärkupp i början av 50-talet och ”pensionerade” kung Farouk och Egyptens monarki har landet haft tre presidenter av rang som styrt landet under längre perioder; Nasser i ett dussin år, Sadat i ett dussin år och Mubarak i 30 år efter att Sadat blev nedskjuten i ett islamistiskt terrordåd. Alla kommer från militären.

För att förstå Egypten av idag (eller av igår) är det inte fel att veta lite mer om Mubarak som person. Sprungen ur militären han egentligen aldrig tagit steget till att bli en politiker som förhandlar och jämkar ihop lösningar. Mubarak har styrt landet som en fältmarskalk - tillsammans en klick nära medarbetare och pekandes med hela handen (”så här ska vi göra”). Han har inte direkt varit öppen för diskussioner med allmänheten (”demokrati”) - för pappa vet bäst. Mubarak är en militär och han är en förvaltare; han gillar inte häftiga förändringar eller politiska reformer, är försiktig, långsam och mycket konservativ. Han har levt disciplinerat och strävat efter att minimera alla risker. Stabilitet har varit det återkommande nyckelordet.

Mubarak gjorde gällande att han stod för ”stabilitet” och han sålde också in ”stabilitet” till Israel och USA. Samtidigt går det inte att frigöra sig från känslan av att både Mubarak och Egypten har rört sig i en riktning mot tilltagande åderförkalkning under de senaste decennierna. Ett slags tillstånd där all förändring representerar ett hot mot stabiliteten och därför har fördröjts eller begravts under en våt filt.

En ökande grad av frustration, desperation och hopplöshet har infunnit sig både hos rika, men speciellt hos fattiga egyptier. I Mubaraks Egypten liberaliserades visserligen ekonomin (speciellt på 2000-talet) och tillväxten var stark, men välståndet var samtidigt mycket ojämnt fördelat. När en del bosatte sig i nybyggda lyxförorter och shoppade i nyöppnade gallerior, bor samtidigt miljoner Kairo-bor i stinkande slumområden utan avloppssystem och där alla tecken på att det ens existerar en stat skiner med sin frånvaro.

Det fanns helt enkelt två Egypten – och båda utmärktes av en stigande frustration, ångest, aggression, depression, apati och likgiltighet. Mest accentuerad är förstås frustrationen hos de fattiga. I Kairo bor det 18 miljoner människor, varav hälften är under 30 år. I Sverige har vi sett revolten vävas in i en berättelse om törst efter frihet och demokrati, men jag har flera gånger tidigare påpekat att det finns mer grundläggande drivkrafter bakom revolterna i Egypten och i resten av arabvärlden:

"The regimes and the leaders are the ones under fire, but it's really about despair over the future [...] The faces of this include the young man with a university degree who cannot find work or the mother who has trouble feeding her family."

"The nonviolent revolutions in both [Tunisia and Egypt] may have been motivated less by abstract commitment to democratic freedom than by widespread experience of a declining standard of living and increased economic insecurity, even in the face of rising GDP."

En narrativ kring ekonomiska orättvisor har kännetecknat protesterna från dag ett. Kairos gator vimlade av oräkneliga gatuförsäljare som försörjde sig i den ”informella” grå ekonomin – och inte sällan hade de fina universitetsexamina. Eftersom jobben inte stod att finna i Egypten var en del egyptier till och med beredda att illegalt försöka ta sig till ett Europa som inte direkt välkomnar dem men öppna armar. En del ”försvann” på vägen i jakten efter ett jobb, en inkomst och ett liv. Även välbärgade och högutbildade människor ville lämna landet. En kvinnlig universitetslärare som intervjuades var på väg att emigrera till Kanada med sina två söner i sin jakt på ”ökad livskvalitet”:

”People are constatly stressed. […] Crime exists in all cities, but I was always proud to say that I can drive at any time in Cairo and wander around the streets feeling safe, but people have become very aggressive because they can not handle a city that is about to explode”.

I denna kaotiska underström av besvikelse och hopplöshet framstod militären som en av de få, eller kanske den enda institutionen som faktiskt fungerade. Jag har i mina tidigare texter om Egypten som hastigast nämnt att Egyptens militär både bakade billigt bröd och hade egna köttbutiker som av politiska skäl ryckte in och sålde subventionerat kött när det behövs. Men Egyptens militär gör så mycket mer. Militären (det vill säga officerarna) utgör i mångt och mycket ett separat samhälle som samtidigt lever i ett slags symbiotiskt, eller kanske parasitärt förhållande till "det vanliga" samhället. Titeln på ett av radioprogrammen ovan, ”Egypt’s Military, Inc” samt titeln på artikeln ”Egypt’s army marches, fights, sells chickens” ger vissa indikationer om hur mycket det är som skiljer sig mellan Egyptens och de flesta andra länders försvarsmakter.

Vad gör då Egyptens militärer annorlunda? Vad gör de som andra inte gör? Listan kan göras lång och innefattar ett omfattande och vidsträckt affärsimperium. Militärens egna fabriker spottar bland annat ur sig buteljerat mineralvatten, olivolja, honung, kläder, möbler, träningsutrustning, kökstillbehör, fläktar, tv-apparater, hushållsredskap, kylskåp, ugnar och mikrovågsugnar, datorer, telekomutrustning, dieselmotorer, bilar, bilverkstäder, cementtillverkning, vägar, broar, kemikalier, gödningsmedel, insektsbekämpningsmedel, linser och optisk utrustning, medicinsk utrustning, jordbruksutrustning och till och med tåglokomotiv, brandbilar och catering- och barnvaktstjänster. Och så de driver hotell också.

Skälen bakom detta underliga arrangemang har sitt ursprung i president Sadats fredsvtal med Israel i slutet av 1970-talet. Under 1960- och 1970-talet hade Egypten väldigt många värnpliktiga och officerare. Efter fredsavtalet minskade behovet av en stor armé på krigsfot, men man ville inte heller släppa ut en flod av unga män i arbetslöshet och missnöje. Militären omformade då sig själv och började bedriva affärsverksamhet. Trupper som var stationerade vid kusten gjorde till exempel överenskommelser med privata aktörer och blev delägare i turisthotell:

”in other words, the military got out of the hostility industry and it got into the hospitality industry. And a whole lot of other industries as well.”

Även om det är svårt att vet helt säkert så kan så mycket som 30 eller till och med 40% av all ekonomisk aktivitet i Egypten hänföras till militärens affärsimperium. Enligt uppgift (från ”inside accounts”) så lägger Egyptens överbefälhavare, Mohamed Hussein Tantawi, en större del av sin arbetsdag på att sköta militärens kommersiella affärerna än vad han lägger på att hantera rent militära spörsmål.

Just här finns, enligt Planet Money, en av förklaringarna till att regimskiftet i Egypten blev så oblodigt. När Egyptens militär förhindrade blodsutgjutelse på Kairos gator så berodde det delvis på att de ”helhjärtat stödde egyptiska folket törst efter frihet” (bla bla bla?), men det berodde också på att det Egyptiska folket utgör deras kundbas.

När Tantawi frotterade sig med demonstranter på Kairos gator var han också en affärsman - verkställande direktör för ”AB Egyptens militär” – och han jobbade med att stärka det egna företagets varumärket hos sina kunder! Om militären istället hade skjutit på demonstranterna så hade de förlorat kunder och ”värdet på deras aktier” hade sjunkit drastiskt. Den egyptiska militären vill också ha "stabilitet" - för de fokuserar inte på krig och våld utan på pengar och konsumtion. Militärens försök att vara ”neutral” i konflikten och senare byta från Mubaraks till folkets sida var på en och samma gång en halsbrytande omvärdering och ett exempel på strategiska kundvård - Tantawis personliga vänskap med Mubarak till trots.

Och "folket" som demonstrerade, vilka var de förresten? Vilka var det som först vågade stå emot och konfrontera polisen? I en kort men mycket intressant text (från Sports Illustrated av alla ställen!) står det att organiserade, militanta medlemmar av fotbollslagens fan clubs spelade en mycket viktig roll i revolten. Tanken svindlar - det är som om om AIKs Black Army skulle leda folket i revolten på huvudstadens gator!

Som officerare har du kunnat se fram emot ett om inte förtrollat liv, så åtminstone en stabil karriär och ett tryggt och privilegierat liv. Du riskerade inte att förlora ditt jobb, du fick som färdig officer omgående en bostad och kunde köpa en bil. Du fick medlemskap i exklusiva klubbar (”country clubs”) där du kunde motionera och umgås med andra militärer på fritiden. Du kunde köpa alla varor som militären producerade 10-15% billigare än civilbefolkningen. På alla andra institutioner i samhället finns det lojala före detta (pensionerade) militärer – ifall de inte blev chefer och managers i militärens egna fabriker. Som general var din lycka gjord.

Egyptens militär är med sina 450 000 soldater den 10:e största styrkan i världen. Till detta tillkommer 400 000 personer i paramilitära styrkor (framför allt säkerhetstjänst och gränsbevakning). Tillsammans med Israel har landet den största miltära styrkan av alla länder i mellanöstern och Afrika. Man kan med fog gissa att militären lägger beslag på en ansenlig andel av statens resurser. Förutom detta får de 1 300 miljoner dollar i militärt bistånd från USA varje år och det militära biståndet är en av Egyptens största inkomstkällor - tillsammans med inkomsterna från turismen och avgifterna från Suez-kanalen.

Militärens makt är mycket långtgående i Egypten – till och med inom staten. Egyptens parlament har varken kunna granska militärens överenskommelser med utländska stater, militärens budget eller militärens inköp av (stora mängder) militärt material. Ingen har kunna granska militärens vidsträckta ekonomiska aktiviteter. Affärsmän var tvungna att konkurrera mot militären och samtidigt söka godkännande från militären för ”any major investment”.

Inte heller pressen har granskat militären och militären pratade inte själv med media. BBC hade stora problem med att få till stånd ett besök en militär fabrik. Även de fabriker som tillverkar civila varor behandlas som om de är topphemliga. Bildspråket i den statsägda televisionen talade dock sitt eget språk; landet är i starka, säkra (militära) händer, militären skänker styrka och stolthet till Egypten och därmed är dess position rättfärdigad. Vanliga människor visste helt enkelt inte så mycket om militären och den fanns en utbredd rädsla mot att kritisera den. Enklast var att inte pratade om den alls. Mubarak kom visserligen från militären, men man kan inte likställa dem. Mubarak styrde landet, men behövde militärens hjälp. Från BBC (2009):

”Secretive, authoritarian, and a law unto itself, the Egyptian military is the hard core of a state that distrustrusts private enterprise and individual freedom. And its’ suport remains crucial to president Mubarak – one of its’ own people.”

Att avsätta Mubarak är en lättare uppgift än att det civila samhället skulle ta kontroll över militärens affärsverksamhet. Det är mycket viktigare för militären att försvara sina egna intressen än det var att försvara Mubarak (även om han ursprungligen var en av dem). Men även om militärerna kanske kan acceptera - eller till och med välkomna - en civil president, så vill de inte ha en civil president som har makt över dem och som tvingar dem att öppna upp sina böcker. Demokrati kan i slutänden inte betyda något annat än civil kontroll över militären, men kommer detta att ske? Antingen blir dagens system kvar eller så blir det inte kvar - och om detta kommer kampen att stå under de närmaste åren:

“What's little known outside Egypt is that the army plays a crucial role in the economy as well. That raises the question: Will the military back reformers if they threaten to dismantle its business interests?”

Detta till trots satte många ”vanliga människor” som var ute och protesterade sitt hopp till militären. Mubarak, hans son (kronprins?) och hans korrupta ministrar och ”affärspartners” sågs som ett värre öde för landet än ett militärt övertagande. BBCs porträtt av Egypten slutar på följande motsägelsefulla sätt:

”Despite the destruction wreaked by the military in political life since 1952, Egyptians apparently feel they have no other option. Many feel that the army is the only coherent and powerful organization in their society. Ironic, perhaps, given that the original stated aim of the 1952 military coup was to create a democratic and just society. Sixty years later, modern Egypt is anything but.”

.

Energi och mat (och Egypten)

2011-03-17T08:10:00.002+01:00

.Bild: Where the action is. Här bor det 80 miljoner egyptier.

För nytillkomna läsare är det kanske inte helt uppenbart vad fyra texter om Egypten (Egypten och avgrunden, Egypten och köttet, Egypten och brödet samt den kommande Egypten och militären) har med energi och Livet efter oljan att göra. För mig och för många andra läsare är kopplingen istället självklar och jag tänkte klargöra och utveckla den här. Sedan jag startade bloggen har de ämnen jag skriver om breddats, och det är kanske inte alltid uppenbart för nya läsare hur allt hänger ihop.

Om vi skalar bort lager av komplexitet och börjar från början så hänger mat och olja (energi) intimt samman. Redan innan vi började använda oss av fossila energikällor (kol för några hundra år sedan, senare olja) var sambandet mellan mat och energi benhårt. Solen badar vår planet i solljus (energi) och en del av denna energi fångas upp och omvandlas till levande materia genom växternas fotosyntes. Alla djur får i sig energi genom att äta växter eller genom att äta djur som äter växter.

Vår mat är alltså lagrad energi vare sig det rör sig om spannmål, frukter, grönsaker, bär eller kött. Alla djur behöver energi och djurens kroppar utgör i sin tur energi som andra djur (köttätare) kan tillgodogöra sig. Vi kan mäta matens energiinnehåll (till exempel i kalorier eller kilojoule). Vi som är rika äter mycket och får inte sällan i oss mer energi än vi gör av med på en dag. Över tiden tenderar vi då att bli tjocka (fett = lagrad energi).

När vi människor började bruka jorden för cirka 10 000 år sedan ökade vi våra jordbruksrelaterade ansträngningar (energi från våra muskler), samtidigt som vi inte var tvungna att anstränga oss för att jaga och samla in lika mycket mat från ”naturens skafferi”. Jordbruk handlar om att få vissa saker att växa (till exempel vete och ris) istället för andra (ogräs, träd). Vi människor vill självklart få sådant att växa som vi kan äta – och naturligtvis sker detta på bekostnad av de behov som andra djur har (”ogräs”, utrymme etc.).

Den areal (territorium) som en grupp jägare-samlare tidigare behövde ta i anspråk kunde genom jordbrukande föda många gånger fler människor och vi blev (långsamt) fler människor på jorden. Huruvida jägare-samlare var friskare och starkare och mest umgicks och festade, eller om detta liv istället var "solitary, poor, nasty, brutish and short" (Thomas Hobbes) och kännetecknades av endemiska lågintensiva konflikter med fientliga grannar finns det olika åsikter om. Gissningsvis handlar det lika mycket om vad vi projicerar på vår förhistoria och vilka berättelser vi som lever nu vill höra som hur det faktiskt förhöll sig.

I och med att vi människor blev jordbrukare började vi i vilket fall anstränga oss och använda mer energi (i form av muskelkraft) för att bruka jorden, men vi fick å andra sidan tillbaka energi i överflöd (i form av mat). ”Energy Return on Energy Invested” (EROEI) var gynnsam – med solens och jordbrukets hjälp vann vi (mat-)lotteriet varje gång (med vissa variationer för missväxtår etc.). Lindkvist menar att småskaligt kretsloppsjordbruk kan leverera 10 gånger mer energi ut i form av mat än den energi människor och djur levererar in i form av arbete och svett. Denna grundläggande och benhårda koppling mellan energi, mat och befolkning kommer från flera olika källorr, men främst från min läsning av Jared Diamonds ”Guns, germs and steel” och Richad Heinbergs ”The party’s over”).

De senaste århundradena och inte minst de senaste 50 årens ”gröna revolution” har gradvis skruvat upp vår matproduktion (både vad beträffar brukad areal, men främst avkastningen) och vi har också snabbt blivit fler och fler människor på jorden. Den ökade matproduktionen har dock hela tiden skett till priset av en ökad energianvändning. På mindre än 100 år har traktorn ersatt hästen i jordbruket och oljan ersatt fysiska ansträngningar från människor och djur.

Eftersom energi i det närmaste har varit gratis under de senaste 50 åren har vi kunna kosta på oss att slösa med den i vår stävan att höja jordbrukets avkastning per arbetad timme. Detta har dessvärre inneburit att det moderna industrialiserade jordbruket inte längre är energimässigt fördelaktigt och att det idag går flera gånger mer energi in i jordbruket än vad som kommer ut ur jordbruket i form av mat. Den energi vi trycker in i det globala (och globaliserade) jordbruket kommer dessutom till allra största delen från fossila energikällor (olja och naturgas). Albert Bartlett har kärnfullt sammanfattat kopplingen mellan energi och mat i det moderna industrijordbruket: “Modern agriculture is the use of land to convert petroleum into food”.

Det globala jordbrukets produktionsvolymer är nuförtiden helt beroende av industrijordbruket, och fossila energikällor utgör essentiella (oersättliga, ej utbytbara) insatsvaror till industrijordbruket. Eftersom de fossila energikällorna är ändliga är våra nuvarande jordbruksmetoder (och de mängder mat som produceras globalt) per definition ohållbara.

I takt med att oljan blir dyrare stiger industrijordbrukets kostnader. Maten blir dyrare och fler människor faller under fattigdomssträcket och har inte längre råd med de (stigande) priser som industrijordbruket "måste" ta för att täcka sina ökande kostnader. Helt plötsligt ser det "inproduktiva" men energieffektiva småskaliga jordbruk som många fattiga nyligen flydde från (i hopp om ett bättre och rikare liv i storstaden) inte så dåligt ut. Det fanns visserligen inget större utrymme för konsumtion, men förhoppningsvis mättade den egna familjens jordbruk i alla fall den egna familjen. Som en av många miljoner fattiga och arbetslösa i Afrikas största stad, Kairo, är din överlevnad idag helt beroende av det extremt generöst prissatta och subventionerade bröd som håller nästippen på en stor del av Egyptens fattiga ovanför vattenytan. Dina möjligheter att odla mat som tätt- och trångbodd (fattig) storstadsbo är självklart minst sagt begränsade.

Oljetoppen (peak oil) transformeras alltså till att också bli en global mattopp (peak food). Fast sambandet är hårdare än så för det är inte bara en fråga om pris och pengar. Betänk igen att ifall "Modern agriculture is the use of land to convert petroleum into food" så är även kopplingen mellan oljetoppen och mattoppen benhård: mindre olja in i jordbruket = mindre mat ut. Trots detta kommer vi framöver att få se fler och fler exempel på rapporter om matkriser på olika håll i världen som (självklart) inte kommer att göra denna koppling. Vi i Sverige kommer att få gräva lite djupare i plånboken för matkassen emedan fler och fler av jordens fattiga blir utprisade från marknaden för ”handelsvaran” mat. I klartext kommer fler att ~~riskera att~~ svälta. Veckans ord är (ännu en gång) ”demand destruction”:

Demand destruction is an economic term used to describe a permanent downward shift in the demand curve in the direction of lower demand of a commodity […] induced by a prolonged period of high prices or constrained supply.

Matsystemets kris kommer alltså som ett brev på posten när oljan (energin) är dyr – vilket den är den idag. I min föregående text om Egypten skrev jag att FAOs matprisindex nu har överstigit de toppnivåer som gjorde att matkravaller exploderade i flera olika länder år 2008. Det verkar dock som de värden på mat-index som jag tidigare hänvisade till var förskjutna en månad. Eller något.

Toppnivån från sommaren 2008 (213.5) passerades i slutet av förra året och priserna för november - februari var enligt FAO själva 213 - 223 - 231 - 236. Matprisindex låg förra månaden alltså mer än 10% högre än den matkravall-inducerande toppnivån från 2008. Att vi inte sett matkravaller explodera ännu (antar jag) beror på att stater – även fattiga – är medvetna om det hot som stigande matpriser utgör för landets stabilitet och att man därför gör vad man kan för att skydda den egna befolkningen. Kanske är denna vilja att ”säkra upp” sina matförråd i sig ett av skälen till att matpriserna gått upp så kraftigt de senaste året - bortom översvämningar, bränder och den spekulation som inte sällan anförs som en stor del (eller hela) förklaringen till stigande globala matpriser?

En sak som är säker är dock att när skörden väl är inne är det just bara den skörden (plus undanlagda lager) som finns att tillgå fram tills nästa skörd - oberoende av hur högt priset klättrar. Det går inte att trolla fram mer spannmål med kort varsel (det vill säga innan nästa skörd bärgas) bara för att priset stiger just nu. Lester Brown har alltså påpekat att världen numera bara är "one poor harvest away from chaos". Utifrån resonemanget ovan vill jag återknyta till Egypten och de problem landet delar med många andra länder i arabvärlden. Ovan har jag alltså reducerat dessa problem till att handla endast om två faktorer: befolkning och mat.

För två hundra år sedan (år 1800) bodde det 3 miljoner människor i Egypten. Befolkningen femdubblades på 140 år och nådde 16.5 miljoner människor år 1939. Idag, 70 år senare, har befolkningen femdubblats igen och det bor närmare 80 miljoner människor i Egypten idag. Nästan alla bor längsmed en smal landremsa kring Nilen, längs kusterna och framför allt i det bördiga Nildeltat (se bilden ovan). Numera bor ungefär hälften av alla egyptier i stora städer och resten bor i småstäder och på landsbygden.

Sverige är med europeiska mått mätt ett stort land (450 000 km2). Egypten är större (1 000 000 km2). Med sina 80 miljoner invånare är landet tättbefolkat, men inte extraordinärt så. I en lista på alla världens länder ligger Egypten ungefär i mitten vad beträffar befolkningstäthet (80 människor/km2 jämfört med Sveriges 20). Men det finns ett stort aber, och det är att landets yta till 96% består av öken där det knappt bor någon alls. Nästan hela Egyptens befolkning på 80 miljoner människor är alltså ihopträngda på mindre än en tiondel av Sveriges yta. ”Nearly everyone in the country lives in a 15,000 square miles [knappt 40 000 km2] of arable land around the Nile Delta.”

Titta på kartan högst upp igen fast nu i uppförstorad version. Den mörkröda färgen står för en densitet på mellan 1000 och 5000 människor/km2. Här bor större delen av Egyptens befolkning. Orange och brandgult betyder 25 till 100 människor/km2 (Egyptiskt genomsnitt - inklusive öknen) och ljus- och mellangul färg betyder 5 till 25 människor/km2 (Svenskt genomsnitt - inklusive landet utanför).

Det tättbefolkade Nildeltat är förstås samma bördiga mark som Egyptens jordbruksmarker finns på. När matproduktion och människor med behov av att ha någonstans att bo konkurrerar om samma mark brukar matproduktionen få ge vika. Speciellt i en globaliserad värld där man fram tills nu har kunna importera mat från ”någon annanstans” för en relativt billig penning.

Egyptens jordbruksmark räcker alltså inte längre till för att förse den fortfarande snabbt växande befolkningen med mat. Egypten importerar idag hälften av all sin mat, och ekvationen ändras hela tiden till det sämre (fler människor, mindre jordbruksmark, lägre matproduktion = större matimport = ökat ohållbar situation, större sårbarhet, mindre marginaler, större social oro etc.). Egypten finns mycket riktigt både på en lista med "10 countries on the verge of a crippling demographic crisis" (januari 2010) och "The 25 goverments that could get crushed by food price inflation" (januari 2011). (Andra länder som finns med på båda listorna är Pakistan och Ukraina.)

Som om denna negativa spiral inte var illa nog blir det dessutom värre om man tar hänsyn till statens budget och de fallande exportinkomsterna. En del av statens inkomster har tidigare kommit från oljeexporten, men nu (typ detta år) går Egypten från att vara en oljeexportör till att bli en oljeimportör. Samtidigt har mat- och bränslesubventionernas andel av BNP exploderat och tredubblats från 3% till 9% bara sedan 2004. Hur man rent ekonomiskt ska få ihop detta framöver är ytterligare en fråga som är både obesvarad och starkt oroande.

Ovan har jag skissat på sambandet mellan främst två faktorer; mat och olja (energi). Vill man fördjupa och problematisera denna bild kan man lägga till andra faktorer så som ekonomi, levnadsstandard, demografi, tillgång till vatten, styrelseskick, islamism, militären, relationerna till andra länder (Israel, USA, arabländer) och så vidare.

Mitt intresse för Egypten kan knytas till oljetoppen på endera av två olika sätt; det går att stipulera en hård respektive en mjuk koppling. En hård koppling ger att den nuvarande ordningen (en värld av möjligheter, ekonomisk tillväxt, ökad befolkning, ökad ekonomisk standard, ökad matproduktion etc.) kan fortgå endast så länge som den billiga energin flödar. När den globala oljeproduktionen inte längre ökar så manifesteras detta inte enbart i form av högre priser på olja (energi), utan i Egyptens fall också i form av ökande matpriser, minskade inkomster från en fallande oljeexport, ökade kostnader för import av mat (och bränsle), en stagnerande ekonomi, försämrad ekonomisk standard och krympande hopp om en bättre framtid. Allt detta resulterar ofelbart i ökad social oro och i Egyptens fall med en revolution. Exakt hur direkt eller indirekt koppling är mellan olja och revolutionen är kan man diskutera, men enligt detta synsätt är revolutionen i Egypten en effekt av att mänsklighetens smekmånad med den billiga oljan är slut.

En mjukare koppling utgår istället ifrån att ursprunget till revolutionen i Egypten inte direkt har något att göra med olja eller andra biofysiska begränsningar. Läser man MSM (main-stream media) är det till exempel lätt att tro att Egyptens revolution var resultatet av en plötslig och häftigt uppflammande önskan om ökad demokratisering hos det egyptiska folket. Jag vill i det sammanhanget passa på att tillägga att jag är mäkta imponerad av att det gick så lugnt till på gatorna och att regimskiftet gick så smidigt (och på bara drygt tre veckor). Efter att det hela var över gick människor till och med ut och började sopa och städa på gatorna! Men, rensopade gator är en sak och det går dessvärre inte lika lätt att sopa alla andra problemen som Egypten har under matten…

Nästa steg i resonemanget om en mjuk koppling är att hävda att även om revolutionen i Egypten inte direkt hade något att göra med oljetoppen, så ger händelseutvecklingen där (och annorstädes) ändå viktiga insikter i sönderfallets dynamik och i den samhälleliga upplösningens fysionomi. Vad händer när ett land tvingas äta de hårda tidernas medicin; när hjulen börjar snurra långsammare, när maten inte räcker eller bensinen i bensinpumparna tar slut, när elektriciteten regelbundet går ner, när handel och transporter utmanas och den nuvarande världsordningen börjar krackelera i kanterna? Även om Egyptens problem inte skulle gå att knyta till oljetoppen, så kommer oljetoppen (och de ekonomiska kriser som kommer i dess kölvatten) att vara den rykande pistolen (”smoking gun”) bakom ett flertal kriser framöver.

Även om jag tror mer på den hårdare kopplingen mellan oljetoppen och å andra sidan ekonomiska vedermödor och samhällelig instabilitet, så kan man hävda att det i slutändan inte spelar så stor roll. Det som är intressant är hur individer och hela samhällen hanterar de kriser de ställs inför. Genom att förstå det kan vi också lättare upptäcka, förstå och kanske till och med förutspå en del av oljetoppens konsekvenser framöver.

För att vara ett land med svaga demokratiska traditioner har maktskiftet i Egypten gått smidigt, men det är inte säkert att oroligheter på andra platser och i andra länder kommer att lösas riktigt lika smidigt (sa någon Bahrain eller Libyen?). Jag tror helt enkelt att bortom produktionskurvor, BNP, importkvoter och annat man kan räkna på så är människor den oförutsägbara faktorn X när ett samhälle förändras (till det sämre) mycket och plötsligt.

En sådan händelseutveckling är inte begränsad till överbefolkade eller oljefattiga diktaturer i arabvärlden, utan är i sann demokratiskt anda öppen för alla som ansöker om medlemskap i denna snart inte lika exklusiva klubb. Händelseutvecklingen kan studeras på närmare håll i europeiska länder som håller på att genomgå sina respektive stålbad (till exempel Grekland, Estland, Island och Irland).

Michael Lewis har kallat sig själv för en "financial distaster travel journalist" och hans långa lands-portätt är extremt läsvärda. På Irland, på Island och i Estland accepterar de flesta stoiskt att de levt över sina tillgångar under ett antal guldår och ångrar sig djupt både å sina egna och nationens vägnar.

I Grekland blir det istället våldsamma protester och upplopp vid varje försök till ”korrigering” av en ohållbar situation. Det är hart när omöjligt att uppbringa en enda individ som är beredd att acceptera eller ta personligt ansvar för något alls, då allting är någon annans fel och tilltron till staten är så bottenlåg att människor inte ser några skäl till att överhuvudtaget betala skatt (sjukvård, utbildning, försvarsmakt?). USA är inte heller någon tebjudning och retoriken hos te-bjudarna (Tea Party) är stundvis extremt Obama-fientlig och hätsk. Lewis nästa "rese-reportage" kommer för övrigt att handla om Kalifornien - håll utkik efter det!

Trots att det är så utomordentligt icke-intuitivt kan det mycket väl vara Dmity Orlov som har rätt när han hävdar att vid en kollaps tenderar svagheter att bli till styrkor och styrkor till svagheter. Vilka länder kommer att klara sig bäst om hela den globala lånekarusellen rasar och alla överutlånade banker (det vill säga alla banker) kraschar? Kan det tänkas att "vinnarna" blir just de länder som idag är de allra mest perifera och ointressanta? Länder som är fattiga, långsamma, omoderna och som knappt har något av värde att erbjuda resten av omvärlden.

Mer specifikt tänker jag på en Molvanien (”just north of Bulgaria and downwind from Chernobyl”). Förlåt, det ska förstås vara Moldavien. En artikel jag läste för något år sedan om detta Europas fattigaste land gjorde ett visst intryck på mig. Frågan var hur de drabbats av den globala finanskrisen och det korta och kärnfulla svaret var ”knappt alls”. Vad spelar global finanskris för roll i ett land där ingen har kreditkort och den genomsnittlige moldaven knappast har några lån? Vad spelar det för roll att världsekonomin går ner för räkning när landet redan befinner sig på en låg (men stabil) ekonomisk nivå och är självförsörjande på mycket som behövs för att överleva (om än inte för att kreti och pleti ska kunna njuta av weekend-resor utomlands)? Att bo i Molvanien när världen står i lågor är, för låna Orlovs liknelse, som att ramla från balkongen när man bor på bottenvåningen. Det är bara att resa sig upp och borsta av sig. Skrattar bäst som skrattar sist?
.

Peak oil computing - post script

2011-03-09T14:36:00.003+01:00

.
Det här är på sätt och vis ett mellan-inlägg. Förra veckans sportlov kom mellan den föregående texten och den påtänkta-men-ännu-inte-skrivna sista (?) texten om Egypten som dessutom kräver mer research. Istället tar jag här upp en tråd som jag tidigare halvt har utlovat att skriva om.

I januari publicerade jag mitt första oljetoppsinspirerade akademiska konferensbidrag i form av en följetong i fyra delar här på bloggen. En text som jag alltså presenterade på en liten konferens i Danmark för ett halvår sedan blev i svenska översättningen till en serie texter här på bloggen om ”Peak oil computing”. Jag nämnde då att jag kunde tänka mig att återkomma och berätta lite mer om det mottagande jag fick på konferensen. Om du snubblade in på denna blogg just exakt här kan det alltså vara en bra idé att läsa de tidigare texterna (första delen finns här), eller kanske helt hoppa över denna text. Jag har delat in återstoden av denna text i tre delar; reaktion, reflektion och rekalibrering.

Reaktion handlar om den omedelbara reaktionen från publiken efter min presentation på konferensen samt i efterföljande samtal. Det ni har sett är texten, men på konferensen höll jag en 20 minuter lång presentation och det var alltså endast presentationen (som ni inte hört) som konferensdeltagarna kunde förhålla sig till och reagera på.

Nå, både texten och presentationen är ganska motvalls. Den gick motvalls mot själva tanken bakom hela konferensen. Temat för konferensen var typ ”allstädes närvarande information alltid och överallt” – hur kommer det att förverkligas i de nordiska länderna och vilka kommer effekterna att vara? Mitt förslag till svar på den frågan var ”inte alls” – för oljetoppen och ekonomiska kriser (etc.) kommer att komma emellan och den förespeglade högteknologiska framtiden kommer aldrig att bli förverkligad. Istället kommer vi att få hanka oss fram i en cyberpunkig framtid på dekis och där framtid och histora, hi-tech och low-tech, begränsningar och möjligheter kommer att tumla runt och blandas i en salig röra. Jag skissar på just ett sådant scenario i min text (i den tredje respektive den fjärde delen) och detta scenario utgörs av en relativt halsbrytande blandning av spekulation och (förhoppningsvis) intelligenta gissningar.

Det jag skrev ihop och presenterade låg rent formellt inte utanför det som det var tänkt att konferensen skulle handla om (relativt öppet specificerat i denna inbjudan till konferensen). Jag började med att läsa inbjudan mycket noggrant och knöt i min text an till, och tog tillfasta på en del kodord, formuleringar och fraser som fanns i inbjudan bara för att därefter vända 90 grader och ge mig iväg vinkelrätt i förhållande till konferensens tänkta inriktning. Faktum är att jag i mitt bidrag försökte bredda konferensens innehåll (samtidigt som och genom att jag sköt mycket av det som sades på konferensen i sank), eftersom jag ifrågasatte de grundläggande premisserna bakom en über-informationsteknologiserad framtid med alltid uppkopplade surfplattor, appar, geografiskt anpassade nyheter och reklam (och så vidare).

Jag ville att min text skulle utgöra en tankeställare eller till och med ett ”motgift” mot den förhärskande gung-ho ingenting-är-omöjligt allt-kommer-att-fixa-sig-mentaliteten som är speciellt förhärskande bland alla som ens är ljummet involverade eller intresserade av något som helst som har att göra med datorer. Glänsande visioner av framtiden sprids numera genom talrika glassiga magasin, i samband med Apples senaste release av ny mjuk- eller (speciellt) hårdvara, och genom Computer Sweden två gånger i veckan. Inte minst sitter allt sådant i väggarna på min egen arbetsplats, Kungliga Tekniska Högskolan. Och i > 95% av alla teknolog-studenters huvuden. Och i lärarnas.

Hur togs då mitt utmanande bidrag emot på konferensen ifråga? Svaret beror säkert mindre på exakt vad jag sade, och mer på vilken publik som råkade befinna sig framför mig och hur receptiva de (redan på förhand var) för de grundläggande tankegångarna som jag presenterade (det vill säga att oljetoppen är ett faktum). Mitt risktagande bestod alltså av att jag inte hade någon koll på detta och att jag på förhand alltså inte kunde veta om jag skulle bli höjd till skyarna eller sågad längs fotknölarna. Det visade sig att jag skulle bli bådadera.

Min presentation mottogs i huvudsak väldigt positivt, men den möttes också direkt av våldsamt motstånd av en person i publiken som gick till angrepp direkt i den efterföljande frågestunden. Till skillnad från frågor om förtydliganden eller möjligtvis ”vanlig” artigt inlindad eller lite mesig kritik från någon åhörare som inte håller med, var Herr O ute efter blod. Han var indignerad och heligt moraliskt upprörd. Han menade att mitt bidrag inte var vetenskap, utan att jag hade levererat en bredsida av ideologi (fult ord). Han tyckte att jag hade tagit det som passade mitt resonemang utifrån vad andra har skrivit (och på Internet finns onekligen alla åsikter representerade) och sedan lindat in detta i ett tjockt lager av "tyckande" som jag därefter svept in i en air av vetenskaplighet genom att ha fräckheten att presentera mitt "resultat" på en forskningskonferens.

Något (i hans ögon) ännu mer graverande var att han helt enkelt tyckte att mitt tyckande var grundlöst och så fel, fel, fel! Att jag hade fräckheten att jämföra vår tekno-civilisation med ett korthus betraktade Herr O som en personlig förolämpning eftersom han själv var bekant med forskning om ”stora tekniska system” (till exempel el- och telenätet). Korthus? Jo, jag hade en bild i min presentation av framsidan på Richard Heinbergs bok ”Peak Everything: Waking up to the century of declines” (se bilden ovan).

Herr O ifrågasatte inte bara mig och min presentation utan vände sig också mot konferensens arrangörer och ifrågasatte lämpligheten av att mitt bidrag över huvud taget hade blivit accepterat för framförande på konferensen (ett sådant ifrågasättande går definitivt bortom normala etikettsregler på vetenskaplig konferenser). Ja, Herr O var faktiskt så upprörd att han hade svårt att direkt efter min presentation exakt formulera sin kritik på ett koherent sätt och måttade därför rallarsvingar åt höger och vänster.

Min tolkning är att presentationen uppfattades som mycket provokativ av Herr O då den ifrågasatte hans världsbild. Hans reaktion blev därför våldsam. Eftersom hans kritik var ganska svepande och oprecis var det lite svårt för mig att veta exakt hur – eller vad – jag skulle svara på när jag fick chansen att replikera. Jag tror att jag tog tillfasta på något av allt det han sade och svarade hjälpligt på det. Mycket tillfredsställande var dock att de två-tre efterföljande personerna som bad om ordet inte ställde några frågor till mig utan istället bara tog avstånd från Herr O, uttryckte sitt stöd till mig och framhöll att de tyckte att det visst var rätt forum och att presentationen låg inom ramen för vad som var möjligt att avhandlas och diskuteras på just denna konferens. En av de som uttalade sig och gav sitt stöd var konferensens ordförande (han hade ju även själv blivit ifrågasatt av Herr O) och därmed blev just denna invändning besvarad och avförd från agendan.

Däremot väckte inte min presentation några ”vettiga” frågor – presentationen låg lite för långt bort från vad de flesta var förberedda på och jag kan förstå att det är svårt för människor som inte tänkt så himla mycket på oljetoppen att med kort varsel ställa djupsinniga frågor eller komma med välgrundad kritik eller förslag. Ingen hade läst min text på förhand men jag noterade med tillfredsställelse att de kopior av texten som jag hade tagit med mig tog slut när människor efteråt bad om dessa.

En sak som komplicerade sågningen (ovan) var att den dessvärre koleriska Herr O råkade vara den enda personen som jag var bekant med redan innan konferensen. Även Herr O är Stockholmsbaserad och våra vägar har tidigare korsats vid flera tillfällen genom åren. Dessutom hade vi suttit bredvid varandra på konferensen, men efter min presentation fanns det definitivt en ”fnurra på tråden” mellan oss.

Alltså var vi tvungna att ”behandla” denna fnurra och vi kunde så småningom vara helt överens om att vi var överens om just precis ingenting utom att vi tyckte helt olika, att vi var tvungna att låta bli att diskutera ämnet och att vi skulle lägga det bakom oss. Jag pejlade senare men kunde inte hitta någon substantiell kritik mot något enskilt av det jag sade (han var inte ens bekant med oljetoppen tidigare så vad kunna han ens säga om allt det som jag berörde i början av min text?). Min tolkning är helt enkelt att eftersom Herr O lever i en värld av möjligheter (han studerar användningen av ny mobil teknik i en teknoutopisk värld utan gränser), så utvecklade han en omedelbar och våldsamt allergisk reaktion mot min beskrivning av en värld av begränsningar (som jag alltså utvecklade i del ett av min text).

Den diametralt motsatta reaktionen fick jag när ett större sällskap från konferensen gick ut på restaurang på kvällen. Vid vårt långbord satt jag bredvid en ung kvinnlig doktorand från Nederländerna. Fröken P var bokstavligen beredd att kasta sig framför mina fötter. Hon tyckte att det största problemet med min presentation var att den var så bra och tog upp så viktiga frågor att jag (utan att det var min intention) gjorde alla andra bidrag som presenterades – inklusive hennes eget – till åtlöje.

Genom att jag uppmärksammade stora och viktiga frågor i min presentation (en värld av begränsningar, oljetoppen, implikationer för informationsteknologin), blev allt annat som sades larvigt, småttigt och betydelselöst. Hon skulle nog gärna ha velat att man avblåst resten av programmet för att kunna diskutera sannolikheten för, och implikationerna av oljetoppen för vår användning av datorer i framtiden. Eftersom det av praktiska skäl inte var möjligt att göra det tyckte hon att allt det som följde därefter blev till dockteater där alla deltagare mekaniskt framförde sina (måhända i snäv bemärkelse intressanta, men på det stora hela ändå betydelselösa) bidrag.

Jag fick intrycket att hon hade fått något som kan liknas vid en uppenbarelse. Hon hade själv en ”grön” eller ”motkultur”-bakgrund och –uppfostran (typ hennes föräldrar var vegetarianer eller så hade hon kanske deltagit i demonstrationer mot kärnkraft redan när hon satt i barnvagnen – jag kommer inte riktigt ihåg). Men nu höll hon som sagt på att doktorera genom att undersöka något snävt och icke-världsförbättrande problem, och det hade aldrig tidigare fallit henne in att hon skulle kunna integrera eller kombinera sina världsförbättrande övertygelser med hennes egna doktorandstudier - fram tills dess att hon hörde min presentation.

Hon sa att hon efter denna för henne omtumlande dag egentligen skulle vilja byta ämne för sitt doktorandprojekt, men att det inte var praktiskt görbart eftersom hon redan hade kommit halvvägs. Det hon tog med sig från konferensen var insikten att hon ville hitta ett nytt område och en ny inriktning för vidare forskning direkt efter det att hon hade sin doktorsexamen i hamn. Det finns alltså en god chans att min presentation bidrog till att förändrat åtminstone en persons liv på ett grundläggande sätt. Tillfredsställande.

Reflektion handlar om främst egna reflektioner, i andra hand återkoppling från de (kollegor) jag spridit texten till och i tredje hand vissa tankar som fördes fram i kommentarsfälten här på bloggen.

Min text var som sagt skriven som en reaktion på att det är så mycket hype kring framtidens datoranvändning. Så är fallet även när andra än teknikmänniskor (till exempel samhällsvetare, konstnärer och humanister) tänker på framtidens informationsteknologi. Långt ifrån alla välkomnar en sådan framtid okritiskt, men i den utsträckning man är kritisk, så är man kritisk mot hur tekniken kommer att (miss-)brukas. Även tvivlarna och de bittraste kritiker utgår alltså från att informationsteknologin kommer att skapa nya möjligheter (en värld av möjligheter) - men misstror utfallet och tror att dessa nya möjligheter främst kommer att missbrukas (till exempel av staten eller av stora företag).

Kanske kommer tekniken att ”förslava” istället för att ”befria” oss? Om man flyttar detta resonemang till ett aktuellt fenomen, oroligheterna i arabvärlden, kan man alltså kasta sig in i en diskussion om huruvida internet, mobil teknologi och social medier framför allt kommer att användas av och för folkens syften (i Tunisien, Egypten och så vidare) för att organisera det folkliga motståndet bättre (proponent Clay Shirky), eller av oppressiva men teknologiskt sofistikerade regimer (Iran, Kina) för att i ännu större detalj kontrollera och förtycka sina medborgare (proponent Evgeny Morozov). Eftersom den senare ståndpunkten så sällan framförs i den svenska debatten tipsar jag mer än gärna om en bra startpunkt för att ta del av dessa ovana tankar i form av Malcolm Gladwells artikel ”Small change: Why the revolution will not be tweeted” som publicerades i tidsskriften The New Yorker i höstas.

I min egen text avfärdar jag dock hela denna diskussionen på ett bräde genom att väcka den (till synes) naiva frågan ”vad händer om framtiden inte står att finna i en värld av möjligheter (som kan brukas eller missbrukas), utan en värld av begränsningar?”. Vad händer om ”framtiden högteknologi” varken kommer att brukas eller missbrukas av den enkla anledningen att tillväxt och teknisk utveckling kommer att komma av sig. Vad händer om den högteknologiska morgondagen blir inställd ("cancelled") och vi på vår höjd kan vara glada ifall vi kan underhålla den teknologiska infrastruktur vi redan har på plats idag?

En person har frågat varför min text är så (ansträngt?) käck och fokuserar på ”affärsmöjligheter” i en värld av begränsningar. Det är en bra fråga. Svaret är att jag blev väldigt inspirerad av Dmitry Orlovs och hans text om "Products and services for the permanently unemployed consumer". I en kommentar här på bloggen skrev jag tidigare att ”Jag får själva krypa till korset och erkänna att jag delvis axlar Orlovs oljetoppsentreprenörsfetischism för att göra texten mindre oaptitlig”.

Det är alltså svårt att skriva en text där det inte finns någon ”uppsida” alls. Det kan hända att mina texter om peak oil computing är för positiva. På en lista över grundläggande behov som behöver uppfyllas i ett post-peak oil-scenario kommer tillgång till datorer och Internet långt ner, efter mat, vatten, tak över huvudet, värme och vänskap. Men en text som dömer datorerna till sotdöden skulle helt enkelt straffa ut sig själv och i så fall skulle jag inte ha något att göra på konferensen där mitt bidrag framfördes. Alltså var jag tvungen att hitta en vinkel som jag kunde stå för och som också passade till det tilltänkta sammanhanget. För att sammanfatta kan man alltså säga att innehållet och tonen till viss del begränsades och vägleddes av textens syfte. Texten speglar alltså inte nödvändigtvis vad jag själv tror (det finns alldeles för mycket som jag är osäker på), utan utgör en möjlig framtid och en tankeställare till min publik.

Jag kan själv tycka att texten flippar ur lite väl mycket i slutet. Det blir mycket spekulationer om vår relation till verkligheten och till datorgenererade virtuella världar. Jag kan dock påpeka att vissa forskare hävdar att människor redan idag "röstar med fötterna" och i praktiken ”utvandrar till” och ”bosätter sig i” virtuella världar i och med att de lägger större delen av sin tid vakna tid i en virtuell värld och/eller har affärsverksamhet och icke obetydliga inkomster därifrån. Den främsta förespråkaren för detta synsätt är Edward Castronova. Titeln på hans senaste bok är ”Exodus to the virtual world”.

En sak som jag tycker är lite lustigt är att det ser ut som jag har åtminstone en läsare i riksdagen (riksdagen.se). Jag kan ur loggen nedan se att någon läste de fyra texterna i rätt ordning från början till slut och med lagom tid mellan varje text laddades (10-15 minuter). Kanske är detta min hittills största prestation vad beträffar att påverka beslutsfattare och den politiska processen till att ta oljetoppen på allvar? Även en del läsare inom försvarsmakten är hjärtevärmande förutom mina "fans" på Skatteverket. Min kännedom om vilka domäner en del läsare sitter på sträcker sig förstås bara till de som läser min blogg på arbetstid (eller åtminstone från en arbetsdator). Vilka som surfar hit på fritiden har jag förstås ingen aning om (hej Anders Borg!).

Ett tack också till Flute som uppmärksammade mina fyra texter i ett eget blogginlägg och som därigenom skickade en drös med läsare hit. Om jag ändå ska hitta något att klaga på så är det väl möjligtvis att hans text om mina texter har fått fler kommentarer än någon av mina egna texter i ämnet har fått (en av de fyra texterna är fortfarande helt okommenterad). Jag har aldrig lyckats förstå varför volymen av kommentarer är så låg på min blogg. Jag kanske skriver texter som är så uttömmande att de är okommentarbara...? ;-)

Rekalibrering handlar om mina framtida planer för texten. Målet är att i omgjord form så småningom publicera den i en vetenskaplig tidsskrift, men det finns vissa problem. Det är mycket lättare att få något godkänt för publicering om artikeln ifråga bygger på en egen undersökning som man redovisar. Kring resultaten av en genomförd undersökning kan man sedan ta ut svängarna lite i en analys eller i en efterföljande diskussion, men att bara klippa och klistra och tycka till en del är lite mer problematiskt. Den naturliga frågan som uppkommer är ”vad har du för stöd för det det?”. I den bästa av alla världar skulle jag handleda ett halvdussin uppsatsskrivande studenter som i lika många länder besöker och skriver om f.d. industriområden på dekis och om hur nutidens och framtidens IT-användning ser ut på dessa platser. Tyvärr har jag inga alls (delvis för att det inte finns några pengar för att bekosta resa och boende för de studenter som har hört av sig i detta ärende).

Vad jag funderar på i nuläget är att istället omforma texten mot att den ska bli mer manifest-artad. Att genom texten glänta på en dörr som varit stängd och visa på ett outforskat område. Sedan lägger man till en idealistisk appell som pekar ut ett antal intressanta aspekter och frågor som ”vi” (forskarsamfundet) tillsammans skyndsamt borde undersöka. Det har gjorts tidigare, till exempel när Eli Blevis 2007 skrev en hyllad text om "Sustainable interaction design: invention & disposal, renewal & reuse" om att man borde ta större hänsyn till "gröna" resursaspekter i utformningen av datorsystem.

Ett förslag jag fått är att sikta på den akademiska tidsskriften "Universal access in the information society". Ett annat förslag är "The information society". Just för tillfället kommer det i vilket fall inte att hända så mycket med denna text eftersom annat skrivande går före.

Jag noterar att framemot slutet av denna text börjar den vetta mindre mot innehållet i denna blogg, och mer mot innehållet i min personliga akademiska blogg - så den som är intresserad av fortsättningen får väl hålla ett öga på den bloggen också...
.

Egypten och brödet

2011-02-27T06:07:00.004+01:00

.
Jag börjar bli en aning trött på att skriva om Egypten. Det här är tredje veckan i rad och det känns lite som att jag som en repig skiva vill upprepa ungefär samma poäng igen och igen (även andra har gjort den). I min första text skrev jag om Egyptens snabbt krympande oljeexport och den förra och denna text handlar om Egyptens matsituation mot bakgrunden av stigande världsmarknadspriserna. I den föregående texten utgick jag från tillgången till - eller snarare bristen på kött som en lins genom vilken jag betraktade (upptakten till) det folkliga missnöje som kulminerade med Mubaraks avgång för några veckor sedan. I denna text går jag vidare med priserna på annan mat och speciellt då spannmål (= vete = bröd).

Just för tillfället ligger allt fokus på Libyen – Egypten ligger redan i medieskugga och det verkar som dagspressen bara kan skriva om ett land i taget. Man jag biter mig fast i Egypten och min analys av det landet kan gott fungera som bakgrund till att förstå underliggande problem som drabbar även andra länder i regionen. Vem vet, kanske kommer det att smälla till i ytterligare ett annat arabland i mars månad och ytterligare en enväldig diktator tvings packa sina väskor och fly hals över huvud? Blir det månne i Jemen, Algeriet eller i Bahrain? Det finns även andra kandidater…

Om kött är en lyxvara så är bröd ett måste i Egypten. För att baka bröd behöver man vete, men i Egypten bor det fler människor än det finns bördig jordbruksmark. Alltså måste man importera (en hel del av sin) mat. Egyptens (före detta?) jordbruksminister sa förra sommaren att Egypten importerar 40% av all sin mat och 60% av allt vete. Dessvärre sa han också att stora mängder av Egyptens nationella reserver av vete hade blivit förstörda av insekter förra året (jag får bibliska vibbar här) och att man var tvungen att göra sig av med hälften. Ytterligare ett allvarligt slag mot Egypten inträffade när Ryssland drabbades av den värsta torkan på 130 år och okontrollerade bränder förstörde delar av skörden. I slutet av sommaren stoppade Ryssland - världens tredje största veteexportör - all export av vete.

Egypten importerar mellan 6 och 7 miljoner ton vete varje år och landet är därmed världens största importör. Ungefär hälften har tidigare kommit från Ryssland. Rysslands exportstopp i augusti fick direkt konsekvenser; 500 000 ton vete blev inte levererat i början av september som det tidigare var avtalat. I ett land där 15 av de 80 miljoner invånarna hankar sig fram på mindre än en dollar per dag och ytterligare 15 miljoner klarar sig på mindre än två dollar om dagen är priset på vete och subventionerat bröd bokstavligen livsviktigt. Till saken hör också att Egyptens konsumtion av vete ligger på 180 kilo per capita, eller ungefär dubbelt så mycket som det internationella genomsnittet.

Vinterns gry i Sverige angående elpriserna är jämförelsevis bara en lätt bris. Under fem heta sommarveckor förra året (som kulminerade med Rysslands exportstopp) gick världsmarknadspriset på vete upp med två tredjedelar. I samband med de ökande vetepriserna mer än fördubblades (eller tredubblades – jag har sett olika källor) Egyptens kostnaderna för att subventionera bröd. Om jag förstår det hela rätt använder man sig av ransoneringskort för mat:

“In an effort to help low-income citizens, the minister explained that the government had recently increased the number of ration-card beneficiaries, added more strategic goods to them--such as sugar and rice--and reduced customs duties on food needed for domestic consumption.”

Förra gången när världsmarknadspriserna på vete sköt i höjden tredubblades priserna 2007-2008 och det blev brist på subventionerat bröd i Egypten. Fattiga egyptier steg upp i gryningen och köade i timtal för sin brödranson. Frustration i köerna ledde till bråk och flera dödsfall. En 100-kilossäck med subventionerat vete kostade lite mer än 3 dollar men på den svarta marknaden såldes samma säck för närmare 400 dollar. Armén kallades in både för att kontrollera missnöjet och för att baka bröd.

Oroligheterna i Egypten bröt på allvar ut för en månade sedan, den 25 januari. Dagen innan gjorde den egyptiska regeringen ett utspel och lovade att bära alla förhöjda kostnader av eventuella globala matprishöjningar under 2011. Så här på bekvämt avstånd ser det alltså ut som man i diktaturen Egypten ändå (och förstås av ren självbevarelsedrift) har gjort vad man kunnat för att öka sina lager av vete och skydda sin befolkning mot de höjda världsmarknadspriserna.

Att det bor många människor i Egypten, att en stor del av dessa är fattiga och att de förlitar sig på subventionerat bröd för att överleva dagen är förstås svårare att göra något åt. Det har fått bli fortsatta plåster på såren och det har ju fungerat förut... Bombastiska uttalande som att Egypten ska öka sin självförsörjningsgrad av vete från 56% till 75% på tre år (2009-2012) är förstås rena skämtet. Kopplingen mellan mat och missnöje är stark:

“Soaring food prices aren't the only reason that Egyptians took to the streets to try to topple their long-serving president. But they're a significant factor”

Även om fokus i denna text ligger på spannmål är detta inte den enda mat som sköt i höjden förra året – överhuvudtaget verkar 2010 ha varit ett riktigt kasst år för matproduktion i Egypten. Den lokala frukt- och grönsaksproduktionen sjönk med 70% på grund av ”adverse climatic changes” (mer specifikt värmeböljor) och priserna ökade med 300%. För de i kosten viktiga tomaterna sjönk produktionen ännu mer (80%) vilket enligt uppgift skulle bero på ett virus.

Den poäng som jag (repig skiva) upprepar är att bara för att man lyckats kasta ut diktatorn Mubarak och skrivit om den politiska kartan så betyder det inte att man på något vis har löst Egyptens underliggande och mer grundläggande problem. Här är ett passande citat ut den bok jag håller på att läsa för tillfället (jag återkommer till den vid ett senare tillfälle):

“Opinion leaders would generally continue seeking political explanations for the erosion of freedom, and would continue neglecting the ecological pressure causing it”

I artikeln ”Egyptians face food hardship after protests” (Almasry Alyoum, 16 februari) hoppas elektrikern och trebarnsfadern Hassan Ibrahim att:

“Egypt's revolution will speed the day he no longer lives in fear that his family will go hungry. [...] For now, Ibrahim finds life even harder than before. Days of rejoicing followed Mubarak's resignation last week but now Egyptians replenishing their food supplies are finding empty shelves or hugely inflated prices. […] This is an extra headache for authorities eager to restore confidence in an economy hit by strikes and bank closures.”

Om de globala priserna på mat inte sjunker väsentligt i år (vilket inte mycket tyder på) ser det alltså fortsatt tufft ut för de 30+ miljoner egyptier som lever på mindre än 2 dollar per dag. Detta problem är inte unikt för Egypten utan delas av många andra fattiga länder med växande befolkningar i en värld där vi samtidigt slår huvudet i taket (till exempel vad beträffar hur mycket vete som kan odlas).

Om vi lyfter blicken från Egypten och anammar ett global perspektiv på de stigande matpriser kan man först konstatera att vi som bor i rika länder inte alls drabbas speciellt hårt av stigande råvarupriser på mat. För det första lägger vi bara en mindre del av vår inkomst på mat (ca 13% i USA) så för de flesta märks det inte så hemskt mycket om matpriserna går upp med 10% eller 20% eller 30%. För det andra har matproducenter ofta långa kontrakt som låser priserna långt i förväg. Stigande priser på råvaror får förstås genomslag så småningom, men inte just nu. För det tredje är bara en liten del av priset på, säg corn flakes, beroende av priser på majs (corn). Det vi betalar för är i stor utsträckning för paketet, för marknadsföringen och för den rena och väl upplysta affären som vi knallar till när vi vill köpa ett paket corn flakes.

I andra länder ljöd larmet i början av januari efter att matpriserna hade klättrat sex månader i rad till nivåer som var högre än matkravallernas juni 2008. FNs Food and Agriculture Organization (FAO) har ett matindex som stod i 90 år 2000, passerade 100 år 2004, nådde toppnoteringen 213.5 i juni 2008. Nu har detta index nått de nya toppnoteringarna 215 i december och 222 i januari 2011.

Om någon diktator (eller folkstyrd regering) skulle ha missat just denna varningssigna så gick läxan i vilket fall hem direkt när president Ben Ali packade sina väskor och skyndsamt lämnade Tunisien i januari. Puffen till denna månaden gamla artikel sammanfattar och säger precis allt:

“Authoritarian governments across the world are aggressively stockpiling food as a buffer against soaring food costs which they fear may stoke popular discontent.“

Här får jag dock hänvisa till en otroligt klargörande text av bloggrannen Flute (jag beslår honom med den högsta formen av smicker genom att sno hans bilder nedan). Även om FAOs matindex nu slår nya rekord så har FAO bara mätt matpriserna sedan 1990:

Tittar man istället på vetepriset de senaste 100 åren så har priset under de senaste 30 åren varit ”anomaliskt” lågt. Under denna period har jordens befolkning närapå fördubblats från 4 till 7 miljarder människor. Trots att vetepriserna nu är ”rekordhöga” har de alltså dessförinnan (innan 1980) bara två gånger i världshistorien (nå, de senaste 100 åren) varit så låga som de är i just denna stund av regerings-störtande "rekordnivåer".

Som vanligt är kopplingen mellan mat och energi (olja) stark. Högre oljepriser betyder dyrare insatsvaror till jordbruket (gödningsmedel, pesticider, drivmedel, konstbevattning, torkning) och därmed dyrare matproduktionen. Dessutom ökar kostnaderna för att transportera maten kors och tvärs. Till sist betyder dyrare oljepriser att mer spannmål (till exempel majs och soja) används till att producera biobränslen.

Huruvida det egentligen råder brist på mat i världen kan förstås diskuteras utifrån att en tredjedel av allt spannmål används som djurfoder samtidigt som en ökande andel av matproduktionen blir till biobränslen. I praktiken konkurrerar alltså människor, djur och bilar om samma mat, och eftersom våra ”miljövänliga” bilar har större köpkraft än en global fattiglapp är det inte svårt att räkna ut vem som blir utan. Samtidigt går det inte att bestrida att utmaningen att mätta alla hungriga magar blir större och större eftersom jordens befolkning för närvarande ökar med 80 miljoner människor varje år (mer är 200 000 per dag). I verkligheten finns det ännu fler faktorer som alla pekar åt fel håll. Lester Brown skräder inte orden när han i en extremt faktafylld text bistert sammanfattar situationen och framtidsutsikterna:

”whereas in years past, it's been weather that has caused a spike in commodities prices, now it's trends on both sides of the food supply/demand equation that are driving up prices. On the demand side, the culprits are population growth, rising affluence, and the use of grain to fuel cars. On the supply side: soil erosion, aquifer depletion, the loss of cropland to nonfarm uses, the diversion of irrigation water to cities, the plateauing of crop yields in agriculturally advanced countries, and -- due to climate change -- crop-withering heat waves and melting mountain glaciers and ice sheets. These climate-related trends seem destined to take a far greater toll in the future.”

Lester Brown senaste bok, ”World on the edge: How to prevent environmental and economic collapse” kom ut förra månaden och han menar att mat är den svaga länken i vår civilisation och att vi nu bara är ”one poor harvest away from chaos”. Med dåliga skördar i en rad viktiga exportländer under det senaste året och utifrån de senaste två månadernas oroligheter i arabvärlden kanske det redan nu är på sin plats att konstatera att kaos redan har anlänt?

Avslutningsvis kan man konstatera att mat visserligen är viktigt, men att vatten är ännu viktigare. Utan vatten kan man över huvud taget inte odla någon mat. Vatten är alltså ett uppseglande orosmoment och till skillnad från spannmål är det dyrt att transportera.

“Past water shortages have been temporary or small-scaled; future groundwater depletion will be massive and effectively permanent. […] Current patterns of water use accurately reflect the fact that water is free or nearly so, and its supplies are unlimited […] Without some sort of water tariff […] it is hard to imagine that patterns of use will change much.”

Just mellanöstern ”råkar” vara den region som är mest vatten-utmanad av alla. Jordbruket står för mellan 65-90% av vattenförbrukningen i regionen och en stor del av vattnet kommer från underjordiska reservoarer som inte fylls på i tillnärmelsevis samma takt som de töms. Detta utgör alltså ytterligare en tidsinställd bomb som tickar men som bara ett fåtal verkar höra.

PS. En ”rolig” detalj. Två dagar innan uppropet började sa Egyptens ambassadör i USA att ”Arab countries are witnessing a new phase of challenges but Egypt will remain stable”.

PS II. Sportlov. Skidåkning. Det kan hända att nästa text kommer att dröja lite längre än vanligt.
.

Egypten och köttet

2011-02-18T09:52:00.001+01:00

.
Jag kommer ihåg en rolig historia från min ungdom (innan Sovjetunionen gick i graven). En undersökning skulle utföras utifrån en till synes enkel fråga som skulle ställas i flera olika länder; ”Excuse me, what is your opinion about the meat shortage?”

I USA fick man inga vettiga svar då ingen förstod vad brist (”shortage”) betydde. I Sovjet fick man inga svar då ingen visste vad ”åsikt” betydde. I Polen fick man inga vettiga svar då ingen förstod vad ”kött” var. Slutgiltligen svarade Israelen (känd för sitt hänsynslösa beteende bakom bilratten) ”vad betyder ’excuse me’?”.

Texten nedan är en fristående fortsättning på min förra text om Egypten och den bygger till mycket stor del på texter från Almasry Alyoums engelska nätupplaga. Tidningen betraktas trots sin ringa ålder (den startade 2004) numera som den mest inflytelserika tidningen i Egypten.

Alla gillar kött. Jag misstänker i vilket fall att det inte finns så många (frivilliga) vegetarianer i Egypten. Men antalet personer som har råd att äta kött har minskat väsentligt det senaste året. Under förra årets första kvartal ökade priserna stegvis och händelseutvecklingen kulminerade (utifrån antalet tidningsartiklar i frågan) i april förra året. Under denna period sjönk köttkonsumtionen med över 20% till följd av stigande priser på kött och annan mat ("skyrocketing food prices"):

"I haven't been buying meat for a while because I can't afford it," said Mohamed Fathi, a resident in Beheira. "The price of beef has climbed from LE32 a kilo to LE50." Esam Habiba, an agricultural engineer, also a resident in Beheira, said he hasn't bought meat since prices went up because he considers his children's private tutoring and health care to be a priority."

[I en artikel som skrevs nio månader senare, den 20 januari i år och fem dagar innan upproret i Egypten startade uppgavs marknadspriset för kött ligga på LE70 per kilo.]

I april vidtogs därför konsument-bojkotter (spridda bland annat genom Facebook) för att ”tvinga ner” kött-priserna, och även en dagslång strejk där 3000 restauranger bojkottade och lät bli att servera rött kött i protest mot de höga priserna. Jag utgår från att sådana (tillfälliga) aktioner mest bara skadar slaktare och restaurangägare (som säljer kött till slutkonsumenterna) och att effekterna för hela branschen på struktur, incitament och värdekedjor är negligerbara.

En för oss svenskar lite bisarr grej är hur olika myndigheter, samfund och organisationer i Egypten hanterade denna kött-kris. Jag har alltså läst om hur en enskild guvernör ”beordrar” fram 25 ton kött från Brasilien (hur?) och också fastställer ett (rabatterat) pris som köttet ska säljas för (vem betalar mellanskillnaden?). Vidare har jag också läst om hur kristna koptiska kloster och hur ”military meat outlets” säljer kött till rabatterade priser (och med stor trängsel som följd) för att ”göra folket glada”. Eller i vilket fall mindre missnöjda. Jag har för övrigt svårt att hålla reda på alla departement och ministerier som har ett finger med i spelet kring köttet (t.ex. ”the Ministry of Social Solidarity’s "Department of Meat"”, “the General Authority for Fish Resources Development” och så vidare).

Jag skrev ovan att händelseutveckling kulminerade i april. Fast så var det inte, det bara verkade vara så vid den tidpunkten. I efterhand var april bara ett ”lokalt maxima”, för även därefter fortsatte priserna att öka. Enbart under juli månad, när man började närma sig den religiösa högtiden ramadan - med sin traditionellt högre köttkonsumtion - steg priserna på kött med (ytterligare) 20%. Detta föranledde ”[the] head of the General Authority for Fish Resources Development [to urge] Egyptians to replace red meat with fish to help control the increase in prices”.

Vad är det då som har hänt på sistone och vad beror de stigande köttpriserna på? Ett skäl är rädsla, ändrade preferenser och minskad efterfråga på fjäderfä (fågelinfluensa) och fläsk hos den kristna minoriteten som äter gris (svininfluensa). Ett annat skäl är helt enkelt minskad tillgång på kött, men bortom detta enkla konstaterande är relationen mellan de bakomliggande faktorerna mycket komplicerad.

Jag kan helt enkelt inte ge något entydigt svar, men å andra sidan verkar det inte finns någon i Egypten som kan göra det heller. En sak är dock säker och det är att anklagelserna flyger åt alla håll och kanter. Speciellt utpekade är slaktare, boskapsuppfödare, importörer, korruption samt myndigheternas byråkrati och allmänna oförmåga. Cirka fem år tillbaka i tiden spökar också ett utbrott av mul- och klövsjuka som kom med sjuka kalvar från andra delar av Afrika (eventuellt Sudan) och som tvingade Egyptierna att döda hälften av all sin boskap på ett bräde. När Argentina som dessutom är ett av de länder som Egypten har importerat kött från stoppade sin export i våras passade Brasilien på att höja sina priser med 15%.

Slaktare och ägare till små restauranger menar att de höga köttpriserna skadar dem och pekade ut bönderna (boskapsuppfödarna): ”Essentially, our fate lies with the farmers […] They control the prices”. Mot slutet av året (november) var situationen ännu värre och en slaktare menade att botten helt hade fallit ur marknaden och att all handel med kött hade avstannat.

“Nobody’s buying and nobody’s selling,” said [the butcher]. “Butchers' sales are down 80 percent across the country. The customers just aren’t coming; or those who bought five kilos of meat last year are now just buying one or two.”

Om problemen skulle bero på spekulation och manipulationer av marknaden kan man nog i vilket fall konstatera att det inte är småbönder som står bakom. Tvärtom har bönder nu inte råd att hålla sina djur med mat efter abrupta prisökningar på (importerad och beskattad) kreatursfoder som måste köpas in till stigande världsmarkandspriser: ”it costs breeders roughly LE100 per month to feed a single young calf. ‘This is unaffordable for most farmers,’ “

Vissa kritiker menar att dessa prisökningar borde ha motverkats av ökade statliga subventioner till boskapsuppfödare. I frånvaron av sådant direktstöd låter många fattiga bönder unga kor (kvigor) och kalvar gå till slakt. Detta påverkar i sin tur ytterligare tillgången på mejeriprodukter (idag) och kött (i framtiden). Åtminstone i just detta fall verkar en hel del egyptier tydligen inte tro att den osynliga handen kan lösa alla problem eftersom ett förslag till lösning är att ”The government should support farmers by subsidizing animal fodder or facilitating bank loans to help them continue breeding livestock”.

Som det är nu befinner man sig istället i en nedåtgående spiral. Alla vill ha kött men det går helt enkelt inte att producera inhemskt kött till ett pris som den lokala marknaden kan acceptera. Ekonomiskt trängda boskapsuppfödare tvingas skicka iväg djur till slakt trots att de ”borde” behållas flera år till och växa till sig.

De problem jag räknat upp ovan kan inte lösas på ett enkelt sätt. Det är till exempel svårt att se hur ett regimskifte kan stoppa denna negativa spiral. Personligen tolkar jag istället händelseutvecklingen som resultatet av en (långsam) process som startade förra året och där många egyptier från arbetar- och från medelklassen håller på att bli "utprisade" från marknadssegmentet "köttätare". Eftersom man måste köpa in foder till sina lokala kossor från utlandet är man beroende av världsmarknaden och de priser som råder där, och när dessa stiger går det inte längre att "hitta någon affär" (tjäna pengar på) att föda upp boskap i Egypten. För övrigt skrev Kvantitativt bara igår om en parallell utveckling i Sverige där den svenska kronan är så stark att det är billigare att importera kött från kontinenten än att föda upp kor och grisar i Sverige (till skada för de som sysslar med det).

Jag kan framöver se en värld där det inte går att "hitta en affär" i att över huvud taget exportera jordbruksprodukter till ett importberoende land som Egypten, för i takt med att Egyptens kapaciteten att exportera olja (eller nu senast landets kapaciteten att locka till sig turister) förtvinar blir det förstås svårare och svårare att betala marknadsmässiga priser för det vete man vill importera (i konkurrens med alla andra vete-importerande länder). Det rör sig alltså om vete som Egypten måste importera om de över huvud taget ska kunna föda sina talrika medborgare.

Notera även båtlasterna av unga män som nu flyr Tunisien för Italien (Europa) efter maktskiftet där. De ser revolutionen till trots (fortfarande) inte någon framtid i ett Tunisien med grasserande arbetslöshet och fattigdom. Sedan förra veckan har jag för övrigt snubblat över två bra analyser av läget i Tunisien och i resten av arabvärlden som ligger nära min.

Jag kan trots dessa dystra framtidsutsikter samtidigt se en framtid där omvärlden kan "hitta en affär" i att exportera jordbruksprodukter från fattiga till rikare länder - även ifall det råkar finnas människor som svälter lokalt. De lokala fattiglapparna (som numera inte sällan bor i storstädernas slum och som därmed inte har möjlighet att odla sin egen mat) har helt enkelt inte tillräcklig köpkraft för att konkurrera med rikare utlänningar (oss) om den lokalt producerade maten.

Ibland blir lokala fattiglappars behov av mat till och med utkonkurrerad av rika européers behov av att symboliskt ge utlopp för sin kärlek. Vår kärlek till oss själv alltså, inte till fattiga människor i Afrika som vi uppenbarligen inte bryr oss så mycket om utifrån att 90 000 ton snittblommor numera flygs (bra för klimatet?) in till Europa från Kenya varje år. Eller så hyr man helt enkelt bara ut jordbruksmarken på flera decennier långa kontrakt till utländska rikingar (även kallat "land grabbing"). Den typ av uttalanden jag gör med dessa utsagor är dock mycket osäkra - som vi vet finns det också en gräns och när missnöjet (eller hungern) hos en tillräckligt stor andel av befolkningen bubblar över är konsekvenserna oförutsägbara. Även de "bästa" planerna (USAs i flera decennier långa stöd till Mubaraks regim, "land grabbing") kan då gå i stöpet.

Huruvida det är myndigheternas uppgift att se till att medborgarna har tillgång till (billigt) kött kan man förstås diskutera. Dessutom sitter inte de Egyptiska myndigheterna (varken de föregående eller vilka det nu är för tillfället) i någon avundsvärd sits, för om importrestriktionerna hålls höga (och är krångliga att följa) blir det brist på kött, men om de istället är låga så slår (relativt) billigt importerat kött ut de inhemska egyptiska uppfödarna. Utan inhemsk köttproduktion blir landet dessutom i ännu högre grad beroende av och utlämnade till nyckfulla och ibland rusande priser på den globala marknaden för råvaror och mat. Damned if you do and damned if you don’t!

I Egyptens fall verkar det dock som myndigheterna genom brist på eller genom missriktade handlingar har bidragit till att medborgarna inte har tillgång till kött. En viktig nyckel i min egen förståelse av situationen var en mycket bra artikel (i samma egyptiska dagstidning) om ”The meat market mystery”. Här är ett utdrag ur en bekännelse av en anonym tjänsteman som jobbar vid ”Department of Meat”:

”‘Not that long ago, there were 10 or 12 different importers bringing in the meat. Now there are only two,’ he says. According to him, the majority of importers have given up on their business due to the excessive demands imposed on them by the government. For each shipment of frozen meats, importers must receive permits from the Ministries of Health, Trade, and Agriculture, as well as a series of sub-committees and councils. Until the permits are presented, the imported meat is kept in quarantine, which importers pay for on a daily basis.”

Eftersom inte staten, utan importören själv måste bekosta att (underbetalda) veterinär och läkare inspekterar köttet kan man gissa på att det finns ”ett visst tryck” på att släppa igenom en last, och att inspektionerna är ganska opålitliga. Vilket i sin tur skapar stor oro och ”oräkneliga” skandaler - som vid leveransen av tusentals ton infekterat Indiskt kött ”nyligen” (i en artikel från april 2010). Alltså föredrar egyptiska konsumenter att köpa inhemskt kött – bortsett från den lilla lilla detaljen att man inte längre har råd med det. Man har helt enkelt blivit utprisade från marknaden – drabbad av ekonomisternas eufemiska ”demand destruction”.

En skarpögd slaktare (samma artikel) pekar på en del underliggande faktorer och påpekar att emedan Egyptens befolkning skjuter i höjden förblir mängden boskap densamma. En skarpögd ekonomiprofessor påpekar att det är värre än så eftersom prima jordbruksland bebyggs, och att bebyggelsetakten har ökat under de senaste åren.

”Jaha, men låt dem äta kakor då” kan ju vän av ordning utbrista. Kan de inte klara sig utan kött? Jag skjuter det lätta svaret framför mig och börjar istället med det mer flyktiga och svårfångade som handlar om traditioner, vanor och preferenser. ”Mat som mat” kan man tänka, men vi människor är inte riktigt funtade på det viset. Mat är kultur och mat är identitet. En egyptisk pappa sa i en artikel; ”if things keep going the way they are, our children’s children will never know the taste of meat”. Och den upplevelsen är uppenbarligen viktig åtminstone för honom (och för många andra).

Vi är våra vanor och många svenskar skulle säkert också bli väldigt upprörda om det inte stod att uppbringa skinka och köttbullar till julbordet – för att inte tala om svårigheterna med att genomföra en traditionella kräftskiva om det inte finns några kräftor på bordet. Mat är mer än bara mättnad. Mat är också trygghet, traditioner, lukter och minnen. En ”simpel” (?) sak som att inte längre ha råd att köpa kött till en religiös festmåltid eller ett bröllop kan skapa nog så mycket frustration och ilska i de breda folklagren som "nyss" hade råd med detta. Då vidtar jakten på syndabockar. Speciellt när det sker i kombination med att andra (till exempel samhällstopparna) inte ser ut att drabbas, eller kanske till och med misstänks sko sig på den nuvarande situationen. Det går lätt att se hur det kan jäsa i leden av sådant.

Det lätta svaret på frågan om de inte kan äta annat än kött är att situationen är problematisk av flera skäl ändå eftersom bristen och priset på kött hänger ihop med priset på andra matvaror:

”When meat prices increase, so does everything else. Fishmongers and chicken farmers take advantage of the situation and increase their prices too. Nobody wants to get left behind.”

"Spiraling food prices [...] have affected all but the richest echelons of society and extended beyond the butcher’s counter to such basic food staples as tomatoes and cooking oil."

Skenande matpriser har alltså drabbat alla delar av befolkning (utom den lilla minoritet som befinner sig samhällets absoluta topp). Dessutom sträcker sig effekterna bortom slaktarens disk, och bortom fjäderfä och fisk vidare till annan mat:

“The past three months [skrivet april 2010] have witnessed a sudden increase in food prices that has forced most Egyptians to make the difficult choice between empty wallets and rumbling stomachs”.

Om jag återknyter till min förra text så kan åtminstone jag tänka mig att mat är en minst lika viktig, eller kanske till och med ännu viktigare faktor bakom revolten i Egypten än ledarskapet. Så länge Mubarak levererar en stigande levnadsstandard, eller åtminstone mätta magar och idén (eller illusionen) av en ljusnande framtid så kunde nog en tillräckligt stor del av befolkningen tänka sig att leva med honom. Men om man inte har råd att köpa kött, eller framför allt bröd – ja då blir det revolution. Speciellt i kombination av att hoppet om en ljusnande framtid ter sig mer och mer avlägset för vart år som går.

"Due to budget cutbacks, the light at the end of the tunnel has been turned off".

Är det bara en slump att Egypten regering, i spåren av händelseutvecklingen i Tunisien och mindre än en vecka innan oroligheterna i Egypten började (den 25 januari) kungjorde att man skulle öppna nya försäljningsställen som "inom några veckor" skulle sälja ”subsidized agricultural commodities, meat, fish, poultry, dates, and dairy products at a discounted price”? Jag skulle inte tro det... En av cheferna på jordbruksministeriet påstod att detta var ett led i en ”integrerad policy” för att bryta ”monopolet på vissa matvaror” och ”förebygga kommersiell girighet” av de som "sökte största möjliga profit utan att tänka på de sociala konsekvenserna". Då ska man dock ha i åtanke att Egypten redan innan sådana utspel" devotes 20 percent of its budget to subsidies for food and fuel".

Känner ni igen den där med monopol, profitörer och girighet från oljediskursen? Att skylla på spekulation och profithunger i ett försök att deflektera skulden är en beprövad strategi. Hade det fortfarande bott judar i Egypten kan man gissa att de skulle ha det hett om öronen vid det här laget, men antalet judar i Egypten minskade från 75-80 000 på 1920-talet till färre än ett hundra personer (!) för fem år sedan. Jag kan inte så mycket om den kristna koptiska minoriteten i landen trots att den utgör inte mindre än 10% av Egyptens befolkning, men det känns inte som en högoddsare att gissa att kopterna ligger risigt till i största allmänhet om temperaturen skruvas upp ytterligare.

PS. Hoppsan. Vissa av er fick en insikt av hur jag jobbar igår kväll när jag råkade trycka på fel knapp på datorn.
.

Egypten och avgrunden

2011-02-10T09:17:00.003+01:00

.Bild: Ett snapshot av ett Egypten på väg mot avgrunden (om än i slow motion). Den gråa oljeproduktionen (nedåtgående) korsar den inhemska konsumtionen (uppåtgående svart linje) och utraderar därmed den gröna oljeexporten. Det betyder i klartext förlorade exportinkomster i ett redan fattigt, överbefolkat och importberoende land.

Nyordning: Länkar i rött går till äldre texter på Livet efter oljan Jag ska i mån av relevans försöka lägga in några sådana i varje text framöver eftersom det tillkommit en hel del nya läsare det senaste året. Bloggen har för övrigt precis passerat 200 Google Reader RSS-prenumeranter.

Det har av naturliga skäl varit populärt att skriva om Egypten på sistone. Protesterna där startade för två veckor sedan och etern har därefter fyllts av en ström av artiklar och inslag där tyngdpunkten oftast har legat på att återge och beskriva det allra senaste. Det finns gott om tyckare (jag ställer mig själv sist i den kön nu) och en massa nyhetsreportrar är på plats (i princip dock endast i Kairo). På plats i Egypten intervjuar de ibland vem som helst som de råkar få tag på (till exempel taxi-chaufförer och personal på turisthotellen!). Jag som läser DNs döda träd-upplaga har dock en viss svaghet främst för Nathan Shachars analyser.

Portätten på Mubarak och bilder på egyptiska folksamlingar är rikligt förekommande liksom andfådda reportage om vad som hänt sedan igår. Ja, varje dag har vi översköljs av en mini-tsunami av nyheter om vad som hänt sedan igår. Men surret om ”det allra senaste” är såå uttröttande och såå igår. Låt oss hoppas att ”det allra senaste” tillhör gårdagen och att framtiden tillhör de kunniga journalister som går på djupet och analyserna de bakomliggande orsakerna till skeenden och händelseförlopp.

Den bästa information hittar jag personligen inte sällan på nätet. Vilken tjomme (journalist) som helst kan ”spåra” demonstrationerna i Egypten till det egyptiska folkets längtan efter frihet och demokrati (eller ”i värsta fall” demokrati som resulterar i ett religiöst styre). För en normalbegåvad journalist (tack Cornucopia för termen) som fått i sig framstegstänkandet med modersmjölken och som bakom sina rosafärgade glasögon blickar ut mot en värld av möjligheter kan det inte finnas och går det inte att ens i ögonvrån se eventuella bakomliggande orsaker som inte kan lösas av ett regimskifte.

Men ett regimskifte är bara vågens kam, och de verkliga krafterna bakom en tsunami är, som vi alla vet, omöjliga att se med blotta ögat eftersom de finns under havsytan. För att luska fram dem måste man använda hjärnan, men viktigast av allt är att ta av de rosafärgade glasögonen.

Kvantitativt gjorde det. ASPO gjorde det också. Även Effekt gjorde det. Alla använde de Grafen och resonerade kring den. Grafen kommer från en text på The Oil Drum och jag använder också Grafen (se bilden ovan). Kvantitativt följde upp det några dagar senare och Flute och Cornucopia har förstås också skrivit vettigheter om Egypten även om de inte använt sig just av Grafen.

Men varför ser man då aldrig en analys i gammelmedia som utgår från problematiken kring olja, mat och befolkningsmängd? Det finns självklart (en del) intelligenta människor ute på tidningsredaktionerna också - vad finns det för skäl till att de inte ser? Kan det vara så att det även bland de som ser järtecken i skyn finns vissa saker som inte kan och som inte får sägas för att de bakomliggande resonemangen - i frånvaro av lätta svar eller lösningar - blir för oroande och världsomvälvande? Bakomliggande orsaker till olika händelseförlopp är ju för övrigt så himla trista eftersom de aldrig går att förändra på en månad eller ens ett år (till exempel genom ett regimskifte). Är svaret alltså egentligen mycket enkelt? Kan det helt enkelt vara som tidningsmannen William Nelson (1841-1915) sa för 100 år sedan (inget nytt under solen):

”Newspapers are read at the breakfast and dinner tables. God's great gift to man is appetite. Put nothing in the paper that will destroy it.”

Om man placerar citatet i en kontext så står följande att läsa i en artikel i den amerikanska tidsskriften LIFE från 1939:

”To [Nelson], the story of a cat who got caught in a chimney was as worthy of page one as the report of a local election. Nelson also had an acute distaste for publishing distasteful facts. [The Kansas City] Star stories never mentioned snakes, freaks, names of malignant diseases or anything that might be considered revolting. Nelson summed up his publishing philosophy in these words: ”Newspapers are read at the breakfast and dinner tables. God's great gift to man is appetite. Put nothing in the paper that will destroy it.”

LIFE magazine, 9 Oktober 1939

Idag kan vi faktiskt läsa texter om ormar och sjukdomar eftersom det har visat sig att de driver lösnummer. Kanske har våra frukost- eller tidningsläsarvanor förändrats? Eller så är vi kanske lite mer hårdhudade och kan ta en nyhet om en förrymd orm (som frös ihjäl och hittades i en snödriva i julas) utan att tappa aptiten? Men, vad vi inte kan acceptera att läsa i morgontidningen är texter (som denna) som handlar om mer substantiella hot mot våra förgivettagna övertygelser av hur vi lärt oss att världen och (ekonomisk) utveckling fungerar. Att obstinat insistera på att världen är gränslös kan dock i praktiken tyvärr (?) inte avlägsna icke-förhandlingsbara begränsningar och heller inte förhindra att dessa begränsningar påverka oss och resten av världen (till exempel Egypten - se vidare nedan).

Icke-förhandlingsbara begränsningar, till exempel de fossila bränslenas ändlighet, är dåliga nyheter för en mänsklighet vars antal och materiella begär inte har några gränser. Vi kan inte avlägsna dessa typer av begränsningar - de är "inbyggda" i själva realiteten av att vår värld (och våra resurser) är ändliga. Men, i våra massmedier och i våra dagliga liv gör vi gör vårt bästa för att begrava alla subversiva tankar som kan få oss att ifrågasätta fortsatt tillväxt i en ändlig - och full - värld. Men världen är nu faktiskt full i bemärkelsen att det inte finns något mer tomt utrymme att exploatera efter det att:

- vi har tagit större delen av biosfären i anspråk (vi blir 7 miljarder människor detta år).
- vi har tagit det förflutna i anspråk (användbara mineraler och ändlig fossil energi - olja, kol och gas - som bildades långt innan den första människan vandrade på jorden).
- vi har tagit framtiden i anspråk (redan överdådig förbrukning av ändliga resurser som skulle kunna kommit våra efterkommande till nytta och extravaganta lån som i praktiken är anspråk på framtida resurser).

Vi har alltså koloniserat både tiden och rummet till deras yttersta gränser och vad finns då kvar? Rymden och havsbotten är av praktiska skäl för avlägsna och koloniseringen av tiden verkar också ha nått sina yttersta gränser när vi förutom framtida decennier och gångna årmiljoner till och med har tagit milli- och mikrosekunderna i besittning genom så kallad High-frequency trading (HTF). Det enda jag nu kan se återstår är parallella världar (se till exempel Harry Turtledove ungdomsböcker om "Crosstime traffic"). Det är också därför som tillväxtkramande små glädjespridare som Hans Rosling (tyvärr, tyvärr) har fel, fel och återigen fel. Vi bedrar bara oss själva när vi hoppas att en underlåtenhet att se, och en underlåtenhet att benämna det onämnbara också ska få det att försvinna. Poff, borta. Inte.

Istället projicerar vi hotet mot vår världsbild och hotet mot vår personliga lilla trygghetsbubbla utåt - till exempel mot zombies. Det är otroligt slipat av ABF att anordna en (övertecknad) kurs om "Att överleva en zombiekatastrof". Det är ju omöjligt att anordna en kurs som heter "Efter oss - syndafloden: Hur dina barn kan överleva i en värld på dekis". Min kompis påpekade att världen är knasig när det är mer politiskt korrekt att anordna en kurs om zombiekatastrofer än det är att anordna en kurs där man diskuterar Sveriges och världen verkliga (och delvis olösbara) problem. Zombiekursen börjar för övrigt nästa vecka och jag ska gå den tillsammans med inte mindre än tre bekanta. Jag håller som bäst på att förbereda mig genom att se TV-serien The Walking Dead och genom att läsa World War Z av Max Brooks (Mel Brooks son).

Efter detta långa och tendentiösa mellanspel återgår jag till det egentliga ämnet för denna text, Egypten. Min målsättning har förstås aldrig varit att vara snabbast ut med en nyhet. Det är i vilket fall en omöjlighet när min publiceringstakt och toppfart är makliga en text var 8:e dag (och dessutom med flera längre uppehåll förra året). Men, jag skulle heller inte skriva om ett (relativt) aktuellt ämne om jag inte kunde gå lite djupare och tillföra sådant som jag inte sett någon annan skriva om. Således är ämnet för dagen en (selektiv) djupdykning på jakt efter den egyptiska revoltens bakomliggande (och oljetopps-relaterade) orsaker.

I denna text ligger fokus på brister i nyhetsrapporteringen (ovan) och Egyptens verkliga problem (nedan). Egyptens verkliga problem är så mycket större än frågor om dess styrelseskick eller om Mubaraks vara eller inte vara. I de följande två texterna tänkte jag gå vidare och skriva om viktiga underliggande skäl till Egyptisk oro som kan knytas till landets matsituation. Vi får se, kanske blir den en fjärde text också.

Detta blir också ett bidrag till mina analyser av länder som får det tufft efter oljetoppen och där jag tidigare skrivit om Mexiko och om Jemen (del 1 och del 2). Det finns en hel del likheter mellan Egypten och Jemens bekymmer så läs gärna texterna om Jemen och jämför själv. Ekvationen minskad oljeproduktion och ökad inhemsk konsumtion går inte ihop. Särskilt inte när oljeexporten tidigare har bidragit med viktiga exportinkomster – som bland annat använts till att subventioner av till exempel bensin och mat.

Till skillnad från uteblivna satsningar på flickors skolgång, familjeplanering (preventivmedel) och kvinnors rättigheter har tidigare nedplöjda subventioner i nuläget inte bidragit till annat än dåliga transportvanor (många bilar), kass transportinfrastruktur (ingen kollektivtrafik) och en sedan decennier tillbaka mycket snabbt ökande befolkning (minskad självförsörjningsgrad och ökad import av mat). Att subventionera mat och olja kan förstås upplevas som bra (eller nödvändigt) i varje enskild situation och på kort sikt. Inte minst i potemkin-demokratier av Jemens och Egyptens slag. Subventioner av dessa slag har förstås fram tills nu resulterat i minskad social oro, men utifrån minskade exportinkomster och bibehållna eller ökande utgifter (bland annat för ökande subventioner av ökad oljekonsumtion och ökande matpriser) är detta inte direkt är en ”vinnande häst” på lite längre sikt.

Redan för två år sedan, 2009 (sista året som det finns siffror för) översteg Egyptens utgifter stadskassans inkomster med en tredjedel. Under 2010 försämrades handelsbalansen - i oktober månad 2010 hade underskottet stigit med över 40% jämfört med året innan. När de bakomliggande (oljerelaterade) sambanden därefter ser ut enligt ovan (Grafen) tenderar därefter sådana siffror att förändras och försämras snabbt i takt med att inkomsterna från oljeexporten dunstar bort i de inhemska bilarnas avgasmoln och den minskade oljeproduktionen.

Dynamiken mellan en snabbt ökande befolkning som breder ut sig och jordbruksmark som trängs tillbaka i motsvarande takt utgör en annan rävsax. Ju fler invånare desto mindre jordbruksmark. Och ju mindre jordbruksproduktion, desto större behov av att importera mat. Men för vilka pengar då när exportinkomsterna från oljan samtidigt sinar?

Egyptens har den största befolkningen av alla arabiska länder och man har gått från 20 till 80 miljoner invånare sedan 1950. För närvarande ökar befolkningen med mellan 1.5 och 2 miljoner människor per år (i huvudsak i de fattigare segmenten av samhället).

När oljetoppen slår till är det de fattigaste som först blir utprisade från marknaden. Det där lät ju inte så bra, så istället för att säga att de inte längre har råd kan man använda ekonomernas finare och mer städade term ”demand destruction”. Det betyder samma sak, nämligen att de som tidigare köpte vara X ”inte längre vill” köpa den. Vissa väljer alltså ”helt frivilligt” (och med en liten uppmuntrande knuff av marknadens osynliga hand) att inte längre köpa bensin till sin bil eller moped. Vilka väljer detta? De som efter en dos av marknadens magi förlorade budgivningen på det sista oljefatet! (som sätter priset för alla oljefat på marknaden).

Men, om varan ifråga är industrijordbruksproducerad mat (som förstås är mycket beroende av priserna på de oljebaserade insatsvarorna) så beror nog inte den minskade efterfrågan (”demand destruction”) på att en del personer frivilligt har bestämt sig för att fasta på permanent basis. I ett samhälle blir det helt enkelt svårt för regeringen att behålla ett fast grepp om tömmarna om en tillräckligt stor andel av befolkningen inte (längre) har råd att köpa den mat de är vana vid, eller ännu värre, om de över huvud taget inte har råd att köpa mat som mättar alla munnarna i (den talrika) familjen. Och här sträcker jag alltså ut halsen en aning och hävdar att det i en sådan situation inte spelar så stor roll om styrelseskicket är autokratiskt eller demokratiskt.

Om jag summerar resonemanget ovan så är poängen alltså att även om det inte hade blivit en folklig resning just nu, så hade Egypten ändå haft att möta Mycket Stora Problem framöver. Vidare kan man också konstatera att även vid ”bästa möjliga utfall” av de folkliga protesterna (vilket på intet sätt är garanterat) så kommer Egypten fortfarande att dras med Mycket Stora Problem även nästa år. Vid närmare eftertanke och en hastig blick på grafen ovan är det svårt att tro att problemen inte kommer att vara värre år 2012 än 2011 och värre igen år 2013 än 2012 (och så vidare).

Jag förväntar mig alltså att situationen i Egypten blir värre även om diplomaten, juristen och fredspristagaren ElBaradei rattar landet framöver, och även om han hade haft flera sidokarriärer bakom sig som retorikkonsult, spinndoktor, medlare och trollkonstnär. Vilket han inte har. Tvärtom är han av allt att döma en kompetent och pliktmedveten topptjänsteman, men någon politisk erfarenhet har han inte (han har inte ens bott i Egypten på några decennier) och det bådar ju inte så gott i ett land som rör sig mot avgrunden. Vissa saker går helt enkelt inte att snacka sig ur och ”overshoot” är en av dem:

“In ecology, overshoot occurs when a population exceeds the long term carrying capacity of its environment.”

Möjligtvis kan en lirare som ElBaradei snacka sig till ökat stöd och bistånd och skjuta Egyptens problem framför sig ett tag. Men att skjuta problemen framför sig något eller några år är inte samma sak som att lösa dem. I just ElBaradeis fall är det inte svårt att dra paralleller till det hopp som sattes till att Obama skulle ”fixa” den ekonomiska krisen efter det att han blev president för lite mer än två år sedan. Men vilken typ av övermänniska måste inte Obama vara för att själv kunna fixa alla problem (se den två minuter långa och väldigt roliga filmen!) som byggts upp under decennier och som de flesta amerikaner ännu inte har förstått eller ens fått syn på! Även Obamas strategi består i huvudsak av att skjuta problemen framför sig. Har han och hans eftermäle "tur" vinner republikanerna valet nästa år och får ta hand skiten efter det att han lyckats skjuta problemen framför sig i ytterligare 20 månader.

Ur mitt perspektiv (och utan att vara någon Egypten-kännare) var det alltså givet att något skulle hända förr eller senare och om det inte skulle ha blivit en folklig resning 2011 så kanske det istället skulle ha varit en tilltagande krigsretorik som vände sig mot grannlandet Israel 2012, människor som på bred front inte hade råd att köra bil till jobbet år 2013 (med stora störningar för ekonomin som följd), trashankar som svälter ihjäl på gatorna år 2014 eller en militärkupp år 2015. Och Egypten är förstås inte ensamt i sin golgatavandring - många andra länder är också på väg mot avgunden med jättekliv, med myrsteg eller något mittemellan.
.

Peak oil computing (del 4)

2011-02-02T14:13:00.001+01:00

.En medlem av den kinesiska "Myrstammen" ("Ant tribe"). Högskoleutbildade undersysselsatta 80-talister som lämnade hembyn bakom sig, tog språnget och plockade upp en högre utbildning på vägen, men som (ännu) inte lyckats få fotfäste på den reguljära arbetsmarknaden.

Denna serie texter är - till skillnad från alla andra texter på den här bloggen - bara delvis fristående. Detta är den fjärde och sista delen. Just denna text tar vid precis där tredje delen slutade så jag rekommenderar att du antingen börjar läsa från början (del 1) eller åtminstone börjar med att läsa förra delen (del 3) om du inte redan gjort det.

Datoranvändning i en värld av begränsningar – del 4

Redan idag kan en bärbar dator med trådlöst Internet tillåta en egenföretagande kunskapsarbetare att skära ner sina utgifter genom att avstå från att skaffa sig ett kontor och istället välja att arbeta från caféer och andra offentliga lokaler där det finns gratis Internet. Det underverk som radikalt distribuerad och lössläppt datorkraft utgör gör det ”possible for a homeless person to run an Internet business or a software company, manage an investment portfolio, or contribute to an international scientific collaboration. Any of these things can now be done from an Internet cafe or a public library, or, in fine weather, even a bench in a city park or a tent at a campground. Cell phones make it possible to give radio interviews and participate in teleconferences from just about anywhere” (Orlov, 2010).

Ett väldokumenterat svenskt exempel är entreprenören och webbutvecklaren (och min före detta student) Ted Valentin som har arbetat från (och ställt upp på många intervjuer om hur han arbetat från) olika caféer i ett antal år. Ted driver bland annat ett 20-tal kart-sajter (varav många är väldigt användbara för den permanent undersysselsatte mobila konsumenten), t.ex. www.restaurangkartan.se, www.wifikartan.se, www.cafekartan.se etc.

Användningen av caféer som ”kontor” för affärsmän i divisionen ”småskaligt enmansföretag” är naturligtvis inte en ny uppfinning utan var tvärtom en vanligt förekommande praktik till exempel i 1700-talets London och på många ställen i fattigare länder än idag. Denna och många andra (sociala) funktioner som ett café kan ha, har i detalj blivit kärleksfullt dokumenterade av (den i detta fall inte-speciellt-objektive) sociologen Ray Oldenburg (1997). Hans långa lista på caféers (och andra mötesplatsers) sociala funktioner kan utgöra ytterligare en källa till inspiration för att ta fram produkter och tjänster som riktar sig till den permanent undersysselsatte konsumenten.

Den senaste särskilt användbara utvecklingen för socialt välanpassade individer som känner sig obekväma med att i många timmar uppta en plats på ett café i utbyte mot att endast köpa en enda usel kopp kaffe är konceptet Coffice(25). Mot en blygsam avgift på 700 kronor per månad blir du medlem i en ”arbetsklubb” och får därigenom tillåtelse att ockupera ett skrivbord ”backstage” på ett centralt belägen café i Stockholm. Medlemskapet ger dig också tillgång till skrivare, till konferensrum och till och med till ”medarbetare” (andra medlemmar) utan att du behöver känna ett tvångsmässigt behov av att beställa nya koppar kaffe varannan timme för att rättfärdiga din existens. En trådlös Internetuppkoppling ingår naturligtvis och det finns ingen anledning till att denna typ av produkter och tjänster för den permanent undersysselsatta konsumenten inte skulle kunna utvecklas mycket längre. Varför till exempel inte en tjänst (en ”arbetsklubb”) för permanent undersysselsatta universitetsutbildade kunskapsarbetare där en prisvärd medlemsavgift skulle ge dig tillgång till en marknadsplats där köpare och säljare kan mäkla och matcha kanske tidskritiska småskaliga (eller projekt-stora) behov och färdigheter i realtid? En sådan tjänst är förmodligen en betydligt mer tilltalande lösning för de flesta jämfört med den motsvarande äldre plats-baserade (”location-based”) tjänsten för att matcha ihop okvalificerade arbetstagare med tillfälliga arbetsgivare (se bild 1 nedan)

  Bild 1. I väntan på ett tillfälligt jobb i Smalltown, USA, i kölvattnet av den ekonomiska recessionen.

 Utvecklingen och distributionen av billiga handhållna små kraftfulla datorer och mobiltelefoner (”computational devices”) har gått rasande snabbt och ökat vår frihet och mobilitet, men “even here there is plenty of room for specific improvements: the umbilical cord of the laptop power supply and the cell phone charger hampers mobility. It would not be difficult to add small solar panels to the backs of cell phones and the lids of laptops, making it possible to recharge them simply by leaving them in the sun for an hour or two. Many people would be willing to trade off certain features, such [as] a high-powered microprocessor or a brilliant display, against reduced power consumption and a reduced need to use the power cord.” Orlov 2010)

Kinas undersysselsatta akademiker

Där denna text tidigare vänt sig mot USA för att få inspiration och insikter om de redan-idag massiva antalet permanent arbetslösa konsumenter, vänder vi oss nu mot den uppåtstigande supermakten Kina, med sina miljontals arbetslösa nyutexaminerade akademiker. Dessa är medlemmar i den så kallade ”Myr-klanen” (”Ant Tribe”) och de flesta är “single twenty-somethings from the provinces, with degrees from minor universities but ambitions in the major leagues” (Ford 2009). Med en sexfaldig ökning av akademiska examina från 1 miljon 1999 till över 6,1 miljoner 2009 finns det numera “3 million jobless or underemployed college graduates in China” (Pierson 2010). Dessa nyutexaminerade akademiker jagar oupphörligen och med stigande desperation och förtvivlan efter jobbet som – inte sällan som den första medlemmen av sin familj – ska förflytta dem till ett förment behagligt liv som tjänstemän (”white-collar professionals”). I väntan på det jobbet accepterar de tillfälliga underbetalda jobb som de är överkvalificerade för, och de lever ofta extremt trångt och under förskräckliga ekonomiska förhållanden (ibland får de ekonomiskt stöd från sina arbetande arbetare-föräldrar:

- En nyutexaminerad ingenjör inom biomedicin “imagined himself […] helping to design state-of-the-art medical equipment”, men “spends a lot of his time in the cramped and chilly room he shares with a friend in the outskirts of Beijing, playing video games or trying to line up a job as a salesman” (Ford 2009).

- En nyutexaminerad radiojournalist “found a couple of short-term gigs, but nothing well-paid or satisfying” (Pierson 2010). I en värld av begränsningar är detta den dystra verklighet som allt fler kommer att behöva vänja sig vid, och göra det bästa av.

Den kinesiska Myrklanen accepterar åtminstone för tillfället de nuvarande förhållandena ödmjukt och svarar på dessa genom att arbeta ännu hårdare i förhoppning om att få en chans till det liv de tänkte sig att de redan skulle ha idag. Den kinesiska regeringen är medveten om situationen och försöker vidta åtgärder för att undvika social oro. Sociologen Lian Si, som forskade på, skrev boken om(26) och myntade begreppet ”Myrklanen”† varnar för att “if their dreams collapse and they cannot find a good explanation for their failure it could be dangerous” (Ford 2009).

[† Se till exempel unga kinesers egna tankar om myrklanen här (lite knackig engelska men kärnfullt sammanfattat på endast 200 ord) och här (ett lite fylligare reportage - kan det måhända vara skrivet av en nyutexaminerad arbetslös journalist?)]

Myrklanen och den permanent undersysselsatta konsumenten pekar båda i riktning mot angelägna frågor om jämlikhet, otillfredsställda förväntningar och social oro. De väcker också intressanta frågor om hur (eller huruvida) det i vårt samhälle går att införliva berättelser om (långvarig) ”olycka” och ouppfyllda förväntningar i den offentliga person du projicerar utåt i din sociala interaktion med andra människor (och som formar andras syn på dig), samt i din personliga identitet som du lever med 24 timmar om dygnet (din egen syn på dig själv). Dessa frågor faller utanför ramarna för denna text, men jag vill ändå peka på dem som intressanta ämnen för vidare forskning. Värt att nämna är också Katherine Newmans banbrytande bok “Falling from grace: The experience of downward mobility in the American middle class”(27) (1988), och särskilt hennes genomträngande insikter om ”mjukare” frågor som handlar om identitet och som säkert kommer att anlända som ett brev på posten när vi träder in i en värld av begränsningar:

“Hundreds of thousands of middle-class families plunge down America’s social ladder ever year. They lose their jobs, their income drops drastically, and they confront prolonged economic hardship, often for the first time. […] In the midst of coping with an unexpected reversal in their material fortunes, the downwardly mobile must contend with the meaning of their fall, with the way it reflects on themselves and the larger society within which they live.”

Newman, 1999, pp.ix-x.

Catherine Newman har dokumenterat de ”närapå fattiga” (”near poor”) och de ”arbetande fattiga” (”working poor”) i ett antal böcker och det finns förmodligen också tidigare akademiska arbeten som dök upp i kölvattnet av den stora depressionen under 1930-talet som tar upp samma eller liknande frågor (till exempel Lynd och Lynd 1937 ).

En allestädes närvarande informationsinfrastruktur som snuttefilt

Förutom Myrstammen är en annan inspirationskälla för att föreställa sig "framtidens informationssamhälle i en värld av begränsningar" den värld som bebos av Hiro Protagonist, protagonisten i Neil Stephensons inflytelserika cyberpunk-SF-roman ”Snow Crash” (1992). Hiros blygsamma och anspråkslösa dagjobb (han levererar pizzor) är en mindre viktig del av hans liv än hans förvandling till en hacker- och programmeringsguru i cyberrymden (Internet) varje kväll. Hans status och prestige online matchas endast av eländet där han bor ”In Real Life” (IRL); alldeles bredvid en flygplats som lyckligtvis kan ignoreras på grund av de massivt feta sinnesintryck som levereras av hans imponerande, inneslutande och uppslukande virtual-reality-Internet-gränssnitt.

Skulle det kunna tänkas att riklig tillgång till data- och informationsresurser skulle kunna fungera som en snuttefilt eller en säkerhetsventil när välståndet och kvaliteten på våra liv ”offline” minskar? Många människor väljer redan idag att leva stora delar av sina liv (både vad beträffar tid och känslomässigt engagemang) i och runt olika mötesplatser på Internet; i diskussionsforum, på drift i bloggosfären, inuti virtuella världar eller någonstans i snittet mellan olika Facebook-, Twitter-, Flickr- och YouTube-flöden. Övergången till en lägre nivå av välstånd offline/i verkliga livet och till lägre nivåer av (energi-) konsumtion skulle kanske kunna göras mer uthärdlig – eller kanske inte ens vara en stor grej – för en generation som redan i dagsläget tillbringar flera timmar varje dag nätverkandes och kommunicerandes med vänner, eller upptagna av att konsumera eller producera innehåll på Internet. Kommer det att spela någon roll för dem att de inte har ett representativt hem där de kan underhålla vänner och briljera med sina färdigheter i inredningsdesign? Kommer sådant över huvud taget att spela någon roll när deras Internet-vänner kanske inte ens bor i samma land eller på samma kontinent?

Kan det vidare hända att de nordiska samhällena – även i en värld av begränsningar – kan vara förmögna nog att garantera någon form av minimilön eller statligt stöd ("medborgarlön")? I så fall skulle även människor som levde i relativ misär (jämfört med dagens materiella förhållanden) kunde tillbringa sina dagar i datornätverk, konsumerandes informationsprodukter med marginalkostnader på nära noll (oändligt reproducerbara till en låg eller nästan ingen kostnad alls). De kunde leva sina liv på nätet fullt ut - i diskussionsforum, på online-mötesplatser, inne i virtuella världar som Second Life och World of Warcraft - eller spela datorspel eller titta på TV.

Några kvarvarande viktiga och obesvarade frågor (som eventuellt är omöjliga att besvara i dagsläget) är:

- Har vi råd att upprätthålla vår nuvarande konsumtionsnivå av IT-resurser (hårdvara, datorkraft, infrastruktur, programvaror, innehåll) också i en värld av begränsningar och i en framtid av utebliven eller negativ tillväxt? Vissa ifrågasätter att vi kommer att kunna upprätthålla Internet i dess nuvarande form i takt med att vi går från en värld av möjligheter till en värld av begränsningar (Greer 2009a, Greer 2009b)

- Om vi skulle kunna bibehålla nuvarande nivåer av datoranvändning i framtiden, skulle folk då kunna nöja sig med (”glädja sig åt” är för mycket att hoppas på) att leva i det scenario som beskrivs ovan? Eller kommer diskrepansen mellan förväntningar och verklighet visa sig vara alltför stora och med destruktiva konsekvenser så som aggressiva beteenden som vänds inåt (skuldkänslor, självmord) eller utåt (våld, social oro)?

- Även om ungdomarna kanske skulle nöja sig med det scenario som beskrivs ovan är det svårare att tro att ”äldre” personer som är, säg, över 30 och som har egna barn kommer att nöja sig med att leva i misär och där de materiella förutsättningarna kontinuerligt försämras. Vad de har för möjlighet att göra något åt det är dock en öppen (och obesvarad) fråga.

Slutsats

Dessa fyra texter har förhoppningsvis öppnat upp nya perspektiv och tankar angående framtidens informationssamhälle i en värld av begränsningar. En värld av begränsningar är inte samma sak som slutet för hela världen (”end of the world”), utan kommer istället att ge oss stora möjligheter att tänka ”outside the box” i takt med att vi som samhälle successivt tvingas anpassa oss till lägre nivåer av materiellt välstånd och samtidigt minska vår (energi-)konsumtion. För att avsluta i en positiv anda kan det påpekas att dessa förändringar också kommer att minska vår miljöpåverkan och vårt "miljöfotavtryck" (Warnackel XXXX).

---------------------

Kommentar: Japp, där tog det slut. En minst sagt ovanlig text för att tillhöra den akademiska genren och presenteras på en konferens. Det jag har publicerat här är den svenska översättningen och den skiljer sig väl lite från min presentation på konferensen. Det kan hända att jag återkommer och diskuterar det mottagande min presentation fick (hela vägen från extrem fientlighet och sågning vid fotknölarna (en person) till närapå avgudadyrkan (en annan person) samt besvarar eventuella kommentarer, frågor eller tips som ni kan tänkas ha. Fast det har varit ganska klent med det hittills. Kom igen!

Referenser

Ford, Peter (2009). “China’s Ant Tribe: millions of unemployed college grads”. The Christian Science Monitor, December 21.

Greer, John Michael (2009a). “The end of the information age”. Energy Bulletin, May 13.

Greer, John Michael (2009b). “The economics of decline”. Energy Bulletin, May 20.

Lynd, Robert and Lynd, Helen (1937). “Middletown in transition: A study in cultural conflicts”. New York: Houghton Mifflin Harcourt.

Newman, Catherine (1988). “Falling from grace: The experience of downward mobility in the American middle class”. Free Press.

Oldenburg, R. (1997). “The great good place: Cafés, coffee shops, community centers, beauty parlors, general stores, bars, hangouts and how they get you through the day” (2nd edition). New York: Marlowe & Company.

Orlov, Dmitry (2010). “Products and services for the permanently unemployed consumer”. Cluborlov, February 12.

Pierson, David (2010). “Young, educated and jobless in China”. Los Angeles Times, February 18.

Stephenson, Neil (1992). Snow crash. Bantam Books.

Warnackel XXXX

.

Peak oil computing (del 3)

2011-01-25T23:59:00.002+01:00

.Bild: Den fattige munken ser glad ut där han går med sin mobiltelefon - trots att han inte har mycket här i världen som han kan kalla för sitt eget.

Denna serie texter är - till skillnad från alla andra texter på den här bloggen - bara delvis fristående så jag föreslår att du istället börjar med att läsa del ett och del två i serien ifall du inte redan har gjort det!

Datoranvändning i en värld av begränsningar – del 3

[Not om valet av termer nedan: i den engelska originaltexten spelar jag med termerna ”unemployed” och ”underemployed”. Den senare termen har jag översatt till ”undersysselsatt” på svenska – även om konnotationerna är lite annorlunda. Undersysslesatt kan ju hänvisa till att man inte har så mycket att göra, att man är lite understimulerad och kanske nästan lite apatisk, men här hänvisar det istället till att man inte har ett heltidsjobb, men inte heller är arbetslös. En undersysselsatt konsument är en wanna-be konsument som inte jobbar och tjänar tillräckligt mycket pengar för att han eller hon ska kunna inta sin ”rättmätiga” plats som fullfjädrad konsument med en take-away latte i handen och en tjock plånbok i bakfickan (eller handväskan). Den undersysselsatte konsumentens köpkraft tänker jag mig är i paritet med köpkraften hos någon som har ”låg ekonomisk standard” idag. Låg ekonomisk standard hänvisar idag till den som tjänar mindre än 60% av medianinkomsten, e.g. som för närvarande har mindre än 9 500 kronor i disponibel inkomst per månad.]

 Allstädes närvarande datorkraft möter den permanent undersysselsatte konsumenten(19)

 Bilderna av eländig fattigdom i ”världens rikaste land” till trots [i den föregående texten], så kommer jag här att koncentrera mig på ett något annorlunda (och jämförelsevis rikare) segment av befolkningen. Istället för att försöka spekulera om mötet mellan framtidens informationssamhälle och extremen Detroit med sina höga siffror på funktionell analfabetism och sina eventuellt närings-utmanade och överviktiga arbetslösa (och utblottade) innerstadsinvånare, kommer jag här istället att sikta in mig på en grupp som består av permanent undersysselsatta relativt väl utbildade(20) (skandinaviska) stadsbor.

 Termen "undersysselsatt" avser här någon som har haft en minskning i lön eller arbetstid (eller som har mindre köpkraft på grund av hög inflation och låga löneökningar), eller som genom någon slags kombination av inkomster och statligt stöd sammanbitet kämpar sig genom vardagen – om än på en väsentligt lägre ekonomisk nivå än tidigare. Begreppet kan också hänvisa till någon kanske ung och nyligen utexaminerad akademiker som aldrig lyckas lägga vantarna på den allt mer svårfångade kruka med guld som går under benämningen ”fast anställning”. Den permanent undersysselsatte konsument kan ha säsongsjobb, jobba korta och intensiva perioder när det väl dyker upp jobb, dra in pengar (kontanter) på att utföra diverse udda jobb eller genom att reparera eller tillverka saker som säljs - och alltid i kombination med att de är tvungna att ”develop […] a new lifestyle that is well within their new budgetary constraints” (Orlov 2010).

 Om vi utgår från ett scenario med nolltillväxt eller frånväxt och där arbetslösheten fortsättningsvis kommer att vara hög (eller växande), så kommer den framtida datoranvändningen för en gradvis växande del av befolkningen (i bästa fall) bestå av billig och portabel datorutrustning (bärbara datorer och mobila enheter så som smarta eller inte-så-smarta mobiltelefoner) samt trådlöst internet. Den stimulerande utmaning jag tar mig an här är att föreställa mig och att diskutera några av de produkter och tjänster som skulle kunna tjäna denna marknad.

 Det är svårt nog att kläcka ur sig och utforma nya innovativa produkter och tjänster för en växande marknad (en värld av möjligheter). Utmaningen att göra detsamma för en stagnerande eller krympande marknad (en värld av begränsningar) är ännu större eftersom vi alla har problem att tänka på och resonera kring sådana "exotiska" idéer som inte direkt står i samklang med, utan istället konfronterar och går emot alla våra tillväxtorienterade attityder och erfarenheter.

 Några lärdomar kan man kanske få sig till livs från det område där man utvecklar produkter och tjänster för fattiga människor i utvecklingsländer. Vad kan man till exempel lära sig utifrån den fenomenala explosionen av mobilabonnemang i Afrika och andra mindre välbärgade delar av världen som har skett under det föregående årtiondet? Människor där har inte mycket, men det de har är de tydligen till hög grad villiga att använda för att köpa mobiltelefoner och -abonnemang. Eller är de det? Vilka innovativa tjänster har fört mobiltelefoner ännu längre och ända bort till de ännu fattigare samhällen där en egen telefon fortfarande befinner sig utom räckhåll för enskilda individer? Att tillfälligt hyra en telefon från byn ”rike man” och betala per minut? Att samla ihop pengar för att köpa en gemensam familje- eller till och med bya-telefon? Många idéer och ledtrådar kan sannolikt fås genom att sila igenom resultaten av den forskning som gjorts inom området ” information and communication technologies for development”(21) (ICT4D).

  Ett företag kan vara framgångsrikt på en växande marknad genom att de endast lyckas hålla fast vid sin marknadsandel. Tyvärr är det motsatta förhållandet också sant, det vill säga att ett företag som (på bekostnad av konkurrenterna) ökar sin marknadsandel på en krympande marknad ändå kanske bara kan sälja lika mycket som under det föregående året. Det är minst sagt svårt för ett företag att få inte bara sin marknadsandel utan också sin omsättning att växa om de verkar på en marknad som krymper från år till år – och på lite längre sikt är det fortfarande ett förlorat slag. Utgångspunkten här är att ”den vanliga konsumenten” i bästa fall kommer att har en lika stor, men mer sannolikt kommer att ha en successivt lägre disponibel inkomst, och/eller att vissa människor (genom en ”omvänd lotteri”-mekanism som producerar status quo för alla utom några få förlorare i taget - tänk på oursourcing av arbetstillfällen till låglöneländer) ovillkorligen kommer att bli ”utkastade” (genom att de blir arbetslösa) från segmentet ”vanliga konsumenter”. Företag som siktar på detta krympande segmentet måste alltså, precis som den röda drottningen i Lewis Carrolls (1865) Alice i Underlandet, springa fortare och fortare bara för att lyckas stanna kvar på samma plats.

 Hemligheten bakom ett framgångsrikt företag kommer i en sådan miljö istället att vara att rikta sig mot ett växande segment mot vilket företaget kan utforma sina produkter och tjänster. De utkastade, lägre-köpkraftiga, inte-längre-vanliga-konsumenterna - den permanent undersysselsatta konsumenten - är ett sådan segment. Jag illustrerar detta med ett exempel:

 När en stor del av befolkningen är permanent arbetslös eller undersysselsatt, kommer successivt färre människor att ha råd att hålla sig med egna privata bilar (eller att köpa nya bilar när deras gamla går sönder). Att utforma produkter och tjänster för bilar och bilägare är på lite längre sikt alltså en dålig affär och tuffa tider väntar de företag som för närvarande uteslutande tillhandahåller produkter och tjänster till bilägare(22). Men också före detta bilägare kommer att ha fortsatta ”transportbehov”. Att sälja rejäla stövlar eller skomakartjänster till fotgängare, att sälja regnkläder eller reparationstjänster till cyklister, eller att sälja glansiga magasin eller säten i icke-överbelamrade förstaklasskupéer för de som reser kortare eller längre sträckor med kollektiva trafikmedel kan alla bli vinnande koncept. Det kan också hända att alla dessa tre grupper kan ha behov av innovativa produkter och tjänster som kan tillgodoses av ”datorkraft överallt och hela tiden” (”ubiquitous computing”).

 Detta sätt att tänka kan systematiskt tillämpas på utgifter inom område efter område; vad händer om människor inte kommer att ha råd att flyga längre? Vad händer om folk inte kommer att ha råd att åka på semester utomlands framöver? Vad händer om européer över huvud taget inte kommer att ha semester i en månad eller mer i framtiden? Vad händer om folk inte kommer att ha råd med (inte lika generöst subventionerade) barnomsorgsavgifter längre? Vad händer om det visar sig vara ekonomiskt vettigare för en person i ett hushåll att stanna hemma och sköta den icke-monetära ”hushållsekonomin” istället för att dra på sig extra utgifter för barnomsorg, transporter (en andra bil?), köpluncher och de fina kläder som krävs för att kunna behålla ett underbetalt jobb som sekreterare eller butiksbiträde? Vilka nya behov kan tänkas uppstå och hur kan (en del av) dessa fyllas av produkter och tjänster som bygger på datorkraft? Orlovs (2010) kommentar är att:

“This is an area where new product development opportunities abound, and companies that gain a share of this growing market segment and build brand loyalty among this fast-growing consumer underclass will lock in a decade or more of profits and rapid growth. As a marketing strategy, it is not just recession-proof but actually recession-enhanced.”

 En intressant aspekt är att den permanent undersysselsatta konsumenten kan vidta åtgärder som visserligen är smärtsamma, men som faktiskt kan leda till att han får(23) en högre disponibel inkomst än tidigare - men med kanske också helt nya och annorlunda behov. En person kan helt ger upp, eller kraftigt reducera sin största utgift, boendet, och välja att antingen bo i ett tält på en campingplats eller ute i skogen under största delen av året, låna en soffa i kompisens lägenhet, eller flytta in hos en släkting (bortom de mer konventionella lösningarna att flytta till en mindre lägenhet längre från stan eller flytta ihop med flickvännen). Flera av dessa alternativ kan ge den permanent undersysselsatte konsumenten mer pengar i handen varje månad, men också med ett i grunden helt annorlunda behov av produkter och tjänster inom IT såväl som underhållning/information - på grund av nya restriktioner i boende- och förvaringsutrymme, ostörd tid för sig själv(24), eller till och med tillgång till elektricitet (på en campingplats eller i skogen). Alla dessa begränsningar skulle kunna omvandlas till affärsmöjligheter av den drivne entreprenören.

Del 4 är den sista delen!

Referenser

Carrol, Lewis (1865). “Alice’s Adventures in Wonderland”.

Orlov, Dmitry (2010). “Products and services for the permanently unemployed consumer”. Cluborlov, February 12.
.