Plast nu och för alltid!

.




Här kommer den utlovade fristående fortsättningen på texten om Alan Weismans bok ”The world without us” som jag skrev om nyligen. I den föregående texten hoppade jag över det kapitel i boken som handlade om plast (”polymers are forever”), i den här texten utgår jag istället från detta kapitel. Först en superkort introduktion till kopplingen mellan plast och olja, men varför göra den själv när Jonas redan har gjort det så bra:

“I princip all plast är gjord av råvaror som utvinns ur olja. Förpackningar, flaskor, elektronik, möbler, skor och kläder. Allt är till stor del gjort av plast. Plast är inom många användningsområden överlägset andra material när det gäller exempelvis täthet och styrka. Det är också billigt att tillverka saker av plast”

Användningen av plast som material har formligen exploderat efter andra världskriget. Små plastcylindrar på två milimetrar, nurdles, är råmaterialet i plastindustrin. Dessa smälts ner och formas sedan till allt möjligt och vad som helst. Vi tillverkar över 5 000 000 000 miljoner nurdlar varje år (100 miljarder kilo). USA är en nettoexportör av plast och 4.6% av all petroleum som användes i USA år 2006 gick åt till att tillverka plast.

Av all plast som någonsin tillverkats har bara en mindre del blivit återanvänd eller uppbränd. Till skillnad från kartong eller aluminumburkar är inte all plast skapad lika:

”There are so many different types [of plastic], and so much of it really can’t be recovered because either volumes aren’t sufficient or it really doesn’t have a lot of value in terms of the marketplace”

Resten av all plast som någonsin tillverkats, kanske uppåt 1000 miljoner ton (USA tillverkar 30 miljoner ton ny plast varje år), finns kvar där ute någonstans i miljön. Fram tills dess att evolutionen frambringar mikoorganismer med plastnedbrytande enzymer så finns det inte någonting i naturen som kan bryta ner plast (jämför gärna med resonemanget om vulkaniserat gummi i bildäck från den tidigare texten).

Plast som finns på land och som inte är begravd i en soptipp bryts långsamt ner av solens ultravioletta strålar - men i vattnet är det en annan femma. Plast som flyter på vattnet kyls ner och dessutom kan alger skydda mot solens strålar. Den plast som inte flyter i vattnet är helt säker från UV-strålar.

Tyvärr har en icke oansenlig del av den plast vi tillverkat under de senaste 60 åren hamnat i haven. Samma krafter som över tiden bryter ner stenar till sand - vind, vågor och tidvatten - har i några decennier malt ner plasten till mindre och mindre beståndsdelar. Över tiden blir alltså stora plastdetaljer till små plastdetaljer och sedan till ännu mindre beståndsdelar, men det finns inga tecken på att plast i någon som helst storlek eller form biodegraderas och försvinner ur haven.

Maneter och fåglar äter små färgglada plastkulor i tron att det är fiskägg (gulbruna misstas för att vara krill). Av någon anledning fungerar också tyvärr plastnurdlar och andra små plastfragment nästan som magneter för ett antal olika farliga kemikalier som de gärna binder till sig. Vad händer när det extremt otrevliga hormonbalansterrorämnet PCB (användes tidigare som mjukgörare i plast men förbjöds redan på 1970-talet) frigörs från den 1960-talsplast den är bunden till under i värsta fall hundratals år framöver? Ingen vet

När plasten bryts ner till mindre och mindre delar söker den sig längre och längre ner i den marina matkedjan. Vi kan uppröras av bilderna på död fåglar ovan, av djur som kvävs av en plastpåse eller som har trasslat in sig i den kvarglömda plasten från ett sexpack öl i skogen, men vad händer när krill eller mindre plankton får i sig plastpartiklar? Dessa varelser kan inte bryta ner plasten och om en tillräckligt liten organism äter en tillräckligt liten plastpartikel kan två saker hända. Antingen var plastpartikeln inte tillräckligt liten, fastnar i tarmen och dödar organismen, eller så var plastpartikeln tillräckligt liten och passerar rakt igenom organismen.

Men vad händer på vägen? Kan det tänkas att plastpartikeln redan nu avger giftiga kemikalier som den bundit till sig, eller att den någon gång i framtiden (om eller när den slutgiltigen bryts ner) kommer att avge ämnen som är farliga är giftiga för levande organismer? Ingen vet, men vi vet att allt levande i haven, inklusive de minsta av organismer längst ner i den marina matkedjan, snart får en dos plastpartiklar i sig tillsammans med sin mat. Kommer otrevliga färgämnen som ofta finns i färgglad plast att koncentreras högre upp i näringskedjan? Ingen vet.

Om vi människor försvann från jordens yta imorgon skulle den plast vi har tillverkat finnas kvar länge. Det har bara funnits plaster i några decennier och det är inte tillräckligt länge för att vi ska känna till vilka de långsiktiga effekterna är. Vi kan konstatera att av alla de hundratals olika sorters plast som finns, har ingen sort dött en naturlig död ännu och vi har därför mycket dåliga kunskaper om hur en sådan död kan se ut. På samma sätt som det finns en stor mängd frågetecken kring plast, kan man reflektera över vad man inte kände till och hade svårt att gissa angående farorna med fossila bränslen för 100 år sedan (oväsen, avgaser, smog, cancerframkallande ämnen, global uppvärmning etc.).

Eftersom större delen (men inte all) plast flyter, så transporteras den av strömmarna och samlas på våra stränder och andra ställen. Det mest iögonfallande ställe som plast vallfärdar till när det ska dö ”upptäcktes” (eller blev känt av fler än bara initierade forskare) i slutet av 1990-talet och finns i Stilla havet mellan Hawaii och Kalifornien. Där ligger – stort som ett land eller kanske till och med som en hel världsdel - the North Pacific Subtropical Gyre, också känt som the Great Pacific Garbage Patch.

På denna enorma flytande soptipp hamnar i slutändan det mesta av allt som blåst ner i vattnet under de senaste 50 åren från ett upptagningsområde stort som halva Stilla havskusten. Där finns oändliga mängder av plastkassar, plastkapsyler, gladpack, fisknät, plastmuggar, ballonger och så vidare. Den totala mängden plast i denna artificiella kontinent är oklar men uppskattades 2005 täcka mer än 25 miljoner kvadratkilometer (nästan 60 gånger större än Sverige) och har uppskattats väga 3 miljoner ton.

Bilden av en kontinent av plast är dock egentligen missvisande eftersom största delen av ”kontinenten” endast består av (starkt) förhöjda halter av plastpartiklar på eller nära havsytan. Dessa går inte att se från en satellit och enda sättet att bestämma var gränsen går är genom att ta prover av vattnet och analysera dessa. Då det inte finns någon etablerad gräns mellan ”normala” och ”förhöjda” halter av skräp så har den uppskattade storleken av the Great Pacific Garbage Patch varierat med upp till en faktor 20.

Bortom den plast som befinner sig på eller nära ytan (det mesta) så finns det också plast på havets djup eller någonstans mittemellan. Eftersom den flytande sopkontinenten befinner sig på internationellt vatten tenderar enskilda stater att inte bry sig så mycket. En del av de som besöker sopkontinenten beskriver besöket som surrealistiskt – här befinner man sig i mitten av ingenstans, tusentals kilometer från land, och stöter på både kända och konstiga prylar som dyker upp som från ingenstans – ett motorcykeldäck, en flytväst, en byggarbetarhjälm och så vidare. I en expedition som genomfördes förra sommaren fann man att:

”plastic debris was present in 100 consecutive samples taken at varying depths and net sizes along a 1,700 miles (2,700 km) path through the patch. The survey also confirmed that while the debris field does contain large pieces, it is on the whole made up of smaller items which increase in concentration towards the Gyre's centre, and these 'confetti-like' pieces are clearly visible just beneath the surface.”

Bara tidigare i år upptäcktes/kartlades motsvarande plastkyrkogård i Atlanten, the North Atlantic garbage patch samt the Indian Ocean garbage patch, men man vet numera att det finns inte mindre än fem sådana ”virvlar” på världshaven där plast samlas. Dessa kartläggs och studeras i projektet 5 Gyres.

Eftersom plasten i världshaven till största delen inte består stora öar av plast, utan av små små bitar, så finns det inget bra sätt att städa. Dessutom är världshaven till sin natur stora vilket gör uppstädning minst sagt opraktiskt. Kontentan blir att vi borde använda mindre plast och vara mer försiktiga med vad vi gör av den när vi slänger bort den.

En nyligen genomförd PR-ploj från Electrolux går ut på att de ska skopa upp plast från flera av virvlarna och bygga sex stycken ”showcase vacuum cleaners” av plasten. Syftet är relativt sympatiskt då deras målsättning är att:

“bring attention to the issues of plastic pollution and the scarcity of recycled plastics needed for making sustainable home appliances”

De har prickat problemet, men lösningen, “hållbara” vitvaror, känns dock lite krystad. Electrolux har dock satt samman en snygg video (50 sekunder) om ”Vac from the sea” som är värd att se. Ett annat multimiljon-dollar högprofil-PR-projekt som jag känner mig kluven inför är den tre månader långa Plastiki-expeditionen som ska genomföras i en katamaranbåt som är byggd av återvunnen plast. Jag får liknande vibbar av det projektet som när Al Gore å ena predikar minskad energianvändning, men å andra sidan själv äger flera luxuösa hem och flyger privatjet. Den drivande personen bakom Plastiki, David de Rothschild fånga själv min ambivalens inför projektet:

”People hear it's a kid from a wealthy European family with a beard who's an environmentalist (and think), 'Surely this must be a stunt.' But I'm not afraid of drawing fire. Our culture has slowly disassociated itself from nature. But that's a model that has failed us. We must rethink it." “


Avslutningsvis något om de gripande bilderna av döda fåglar ovan. Bilderna är tagna av fotografen Chris Jordan och ingår i en serie med ett trettiotal lika läskiga bilder, ”Midway: Message from the Gyre" (2009). Så här skriver han om detta projektet:

”These photographs of albatross chicks were made in September, 2009, on Midway Atoll, a tiny stretch of sand and coral near the middle of the North Pacific. The nesting babies are fed bellies-full of plastic by their parents, who soar out over the vast polluted ocean collecting what looks to them like food to bring back to their young. On this diet of human trash, every year tens of thousands of albatross chicks die on Midway from starvation, toxicity, and choking. To document this phenomenon as faithfully as possible, not a single piece of plastic in any of these photographs was moved, placed, manipulated, arranged, or altered in any way. These images depict the actual stomach contents of baby birds in one of the world's most remote marine sanctuaries, more than 2000 miles from the nearest continent.“

Alla hans bilder visar alltså albatrossungar som dött av kvävning, svält eller förgiftning och vars förruttnelse tillåter oss att se vad deras ”sista måltider” bestod av. En albatross lever i vanliga fall i 50 år och en albatrosshona lägger endast ett ägg varje eller vartannat år. Den långsamma reproduktionscykeln gör frånfället av en albatrossunge extra tragisk. Det har uppskattats att uppåt 40% av alla albatrossungar dör som en effekt av deras ofrivilliga plastätarorgier. Vår plastkonsumtion har ökat med nästa 10% per år de senaste åren och ett av många problem är alla plastflaskor som används en enda gång och sedan direkt slängs. En del av dessa flaskor letar sig ut till havs och söker sig till slut till en virvel.

.

Jemens olösliga problem

.
Bild: Hur länge kommer han att fortsätta att vara glad?


I min föregående text om Jemen skrev jag om hur vi under de senaste åren kunna se hur detta fattiga land i slow-motion håller på att köra slut på sin enda exportprodukt av betydelse - olja. Även om detta är illa nog är det tyvärr inte det enda problem som Jemen har. I denna andra och avslutande text belysera jag den kavalkad av problem som Jemen dras med bortom sinande oljeproduktion.

Om nu oljan håller på att sina, vad annat kan ett fattigt, överbefolkat och resursfattigt land exportera? Bortom olja har den främsta exportprodukten varit jordbruksprodukter, samt att förse rikare grannländer med arbetskraft (som skickar hem pengar, så kallad "remittans"). Eftersom Jemens problem är så många och stora skulle denna text kunna bli mycket lång. Jag försöka hålla igen på längden genom att i punktform stapla upp en del ytterligare utmaningar som Jemen står inför:

- Arbetslösheten ligger på mellan 20-40%. Trots detta anländer det några tusen flyktingar från Somalia varje månad. Dessa flyktingar uppgår nu till åtminstone 150-200 000 och de skärper ytterligare konkurrensen om jobben.

- För 20 år sedan kom det relativt många turister till Jemen. Antalet har sjunkit och sjönk ytterligare när Al-Qaida år 2007 började attackera turister. Idag har turismen minskat med åtminstone 90% jämfört med toppåren. Många av de som nu reser till landet är jemeniter som är bosatta utomlands och som reser hem för att träffa sina familjer.

- Jemen har stora militära utgifter och slåss både mot Al-Qaida i landets östra delar, mot separatister i söder, och speciellt mot (eventuellt Iran-stödda) rebellklaner i norr. Rebellerna i norr hotar att dra in Saudi-Arabien i en väpnad konflikt. För Al-Qaida har Jemen blivit ett viktigt land (de trivs i kollapsande stater). Då det finns starka strategiska och geopolitiska skäl är även USA är på väg att dras in i Jemen, som kan bli “nästa Afghanistan”. "An impoverished country that is strategically located on one of the world's busiest shipping lanes, Yemen has declared war on Al-Qaeda under pressure from Washington and Saudi Arabia." Så sent som förra månaden sa Obama “So as president, I’ve made it a priority to strengthen our partnership with the Yemeni government”.

- Om Jemen avancerar från "failing state" till att bli en fullfjädrad “failed state” (de ligger just nu på 18:e plats på "failed state index") kommer stabiliteten i regionen att försämras ytterligare. Med ökad rebell-, pirat- och terroristverksamhet kan det bli svårt för varu- och oljetransporter att passera genom en av världen viktigaste farleder (med Jemen i norr och "failed state-vinnaren" Somalia i söder) på väg till Suezkanalen. Att vara tvungen att åka runt Afrika är en lång och dyr omväg.

- Landet har mycket hög frekvens av undernäring – över en tredjedel av befolkningen är undernärd (vilket är jämförbart med de fattigaste länderna i Afrika). Nästan hälften av barnen mellan två och fem år är undernärda och visar tecken på hämmad fysisk utveckling ("stunted growth"):

“[The boy] is 18 months old and severely undernourished. In an effort to save his life, his parents traveled a long way to the therapeutic feeding centre here in Taez Town, leaving behind another seven children, all under the age of 15. […] The baby […] had hardly eaten in days. He looked miserable, with sunken eyes and a dry mouth. When [he] did not show signs of improvement, his desperate family – facing a huge hospital expense – took him home. “We decided to take him back to where he belongs and trust God for his salvation,” said the boy’s mother.”

- Vid sidan av olja har jordbruket varit en viktig del av Jemens ekonomi. Men avskogning, jorderosion och expanderande öknar gör det svårt att upprätthålla produktionen. Det allra största problemet är dock det torra klimatet och vattenbristen som “åtgärdats” genom att man (illegalt) har borrat nya brunnar för att pumpa upp grundvatten. Traditionella grödor som klarat att växa endast med hjälp av det sparsamma regnet har över tiden ersattas av frukt och grönsaker som kräver konstbevattning.

- För 50 sedan bodde uppskattningsvis 50 000 människor i huvudstaden Sana. Att förse dagens två miljoner invånare med vatten är en enorm utmaning inte minst för att staden ligger 2000 meter över havet. Sanas eget grundvatten är på uppehällningen och beräknas vara helt slut om bara några år. Det har pratats om flytta huvudstaden i takt med att situationen är på väg att gå från kritisk mot att bli ohållbar.

- Nämnde jag den endemiska korruptionen? Den övertunga adminstrationen? Att sittande presidenten Ali Abdullah Saleh har suttit som president i över 30 år (först i Nord-Jemen och de senaste 20 åren i det förenade Jemen)? Näha. Jag kanske återkommer till det vid tillfälle... om jag får någon liten present "under bordet".

Skrapar man på ytan finns det många fler problem som skulle kunna belysas. Ett historiskt exempel är hur landet bara två månader efter unifieringen 1990 satsade på fel häst och valde att stödja Irak i Kuwaitkriget - trots att Kuwait och Saudi-Arabien (fram tills dess) bidrog med viktigt ekonomiskt bistånd. Saudi-Arabien passade i samband med detta på att slänga ut nästan en miljon jemenitiska gästarbetare ur landet.

Ett kontemporärt exempel visar hur flera av faktorerna ovan samverkar. I ett flyktingläger bor 10 000 flyktingar från oroligheterna i norr. De är fattiga och barnen är undernärda. “Few of the displaced are used to washing regularly because water is scarce in Yemen and few use toilets, preferring to leave waste in the open.” Detta utgör ett problem när 10 000 person bor tätt inpå varandra och nu fruktar man för utbrott av kolera i flyktinglägret.

Förutom alla geopolitiska och humanitära problem som följer på minskad oljeexport, stor och ökande befolkningsmängd, djup fattigdom, inre stridigheter och politiska instabilitet tänkte jag avslutningsvis belysa ytterligare ett stort bekymmer – kanske det största av dem alla - nämligen mat och vatten.

"Yemen's water share per capita is under 100 cubic meters a year, compared to the water poverty line of 1,000 cubic meters". Världsgenomsnittet är 2500 m3 vatten per person och år.

Det är ont om vatten i stora delar av mellanöstern, men fattigdom och lagslöshet gör problemet svårare att adressera i Jemen än på de flesta andra ställen. Till skillnad från rikare grannländer har Jemen inte råd att bygga avsaltningsanläggningar och uppblossande stamkonflikter och oroligheter gör det farligt för ingenjörer och hydrologer att bege sig till många delar av landet. Till och med vattenrening är svårt i Jemen. Befintliga anläggningarna är dåligt skötta och vissa präster “have declared the reuse of wastewater to be a violation of Islamic principles”.

Brunnarna sinar och priset på vatten har fyrdubblats på mindre än ett halvt decennium. Regeringen föröker hindra bönder från att borra brunnar som leder ner till de (snabbt sinande) underjordiska grundvattenreservoarerna, men har lite att säga till om ju längre man kommer från huvudstaden. Det är lätt att se en nedåtgående spiral med vattenbrist och ökande våld som två av de viktigaste komponenterna.

Ett speciellt problem för just Jemen är den starka ställning som den milt narkotiska växten kat (qat, khat, chat) har i kulturen. De flesta jemenitiska män (och en del kvinnor och till och med barn) tuggar dagligen kat (vissa män kan tugga kat i 5-10 timmar eller mer per dag - se bilden ovan). "By 4 in the afternoon, most men walking the streets of Sana'a are high, or about to get high". Eftersom kat är aptithämmande bidrar det till undernäringen. Världsbanken konstaterade 2007 att:

"Qat […] drains the family budget; has adverse health effects; negatively affects work performance and thus contributes to poverty. Weaning consumers from the qat habit will be difficult, because its production accounts for some 6 percent of GDP and 14 percent of total employment. Qat consumption requires around 10 percent of the household budget of all income groups, which comes at the expense of basic food, education and health."

Jag har sett andra (officiella) uppgifter om att uppemot hälften (!) av pengarna i vissa hushåll kan gå till att köpa kat. Och kat är dessutom en mycket törstig växt som ger bättre avkastning om den får mer vatten. Olika uppgifter ger att mellan en fjärdedel och hälften (!) av allt vatten i detta torra och törstiga land används för att odla kat. Produktionen av kat har växt varje år, inte minst för att det är en lätt växt att odla och för att bönderna tjänar mycket mer på att odla kat än på att odla mat. Enligt vissa uppgifter har kat-odlingarnas storlek mer än 10-dubblats mellan 1970 och 2000 och de har även fortsatt att växa explosivt därefter. Som så mycket annat är kat-odlingen och -användningen ihopkopplat med andra problem i ett till synes olösligt kluster:

"Despite the danger, Yemen isn't about to go cold turkey anytime soon. Not only are most of the country's leaders landowners deeply involved in khat production, the leaf may be one of the few things still holding Yemen together. [...] "Khat plays a big role in keeping people calm, and keeping them off the streets. But it's also delaying change. It's hard to convince people to act now."

Det är svårt att avsluta mina två texter om Jemen med ett "happy chapter" om hur allt i slutänden ändå kommer att ordna sig för de 25 miljoner människor som bor där idag (eller de 60 miljoner som "beräknas" bo där år 2050 - hur nu det ska gå till). Det bästa jag kan komma på är att jag inte kan dra mig till minnes att jag läst något om att Jemen skulle ha drabbats av AIDS - till skillanad från många fattiga länder i Afrika...

Men även utan AIDS är Jemen ett torrt, överbefolkat, fattigt och våldsamt land som lever på lånad tid. Det är svårt att se hur till och med mycket generösa lån och bistånd skulle kunna hålla ett tilltagande samhälleligt sönderfall i schack ens under de närmaste åren. Troliga effekter av ett samhälleligt sönderfall kommer istället att omfatta migration, svält, tilltagande laglöshet och mer därtill. Vi kan förvänta oss att läsa mer om Jemen i tidningarna framöver (på samma sätt som det idag står en hel del om bekymmer i och kring Somalia). En försmak fick vi på juldagen när "kalsongbombaren" Umar Farouk Abdulmutallabs misslyckade försök att spränga ett amerikansk passagerarflygplan satte förövarens jemenitiska Al-Qaida-träning i strålkastarljuset.


Tillägg (20 februari). Här är en rykande färsk artikel som egentligen inte tillför så mycket bortom mina två texter om Jemen, men som ända stödjer dem genom att skriva om samma problem jag har belyst, det vill säga vatten, våld, kat, al-Qaida och om att Jemens huvudstad, Sana, kan bli en spökstad om något decennium eller två. "Yemeni water trader Mohammed al-Tawwa runs his diesel pumps day and night, but gets less and less from his well in Sanaa, which experts say could become the world's first capital city to run dry".
.