lördag 21 augusti 2010

"The world without us" av Weisman (2007)

.
Alan Weismans bok ”The world without us” (2007) är kanske den bok som minst direkt handlar om oljetoppen som jag hittills har valt att skriva om här på bloggen. Dock kan man sätta på sina oljetoppsglasögon och hitta en olje- och energivinkel som är så intressant att jag har valt att utveckla den här.

Själva boken bygger på ett tankeexperiment – vad skulle hända om alla människor försvann från jordens yta från ena dagen till nästa? ”picture a world from which we all suddenly vanished. Tomorrow”. Vad skulle hända med allt vi har uppfört? Vad skulle hända med de artefakter som vi lämnar efter oss?

Weisman beskriver vad som skulle hända med våra husdjur och med djuren i djurparkerna, med våra skyskrapor och vägar, broar och hus. I fascinerande kapitel beskriver han vad som hänt med stadsdelen Varosha som efter ett hastigt övergivande 1974 ligger i ett orört ingenmansland på Cypern. Likaledes beskriver han vad som hänt i takt med att naturen steg för steg återtagit staden Pripyat med omgivningar efter att den blev övergiven i samband med Chernobyl-olyckan 1986 (ännu ett exempel på en ”normal olycka”).

Weisman betraktar lakoniskt människans hybris och dårskap – det finns så många exempel på båda i boken att man snabbt tappar räkningen. Vad sägs till exempel om en sjö (bredvid en fabrik för kemiska stidsmedel i Denver) som är så giftig att ankor dör bara något ögonblick efter att de landar i vattnet, och, en aluminiumbottnad båt ruttnar bort på mindre än en månad? Personligen misstänker jag att Weisman räknar med att människan (eller åtminstone all mänsklig civilisation) kommer att försvinna från jordens yta någonstans mellan imorgon och hundra år från nu. Han behåller dock sitt pokeransikte rakt igenom boken och det blir i slutänden omöjligt att avgöra hans inställning till människans frånfälle.

Boken är spännande och den sålde mycket bra när den kom ut i USA, men det jag kort tänkte koncentrera mig på i denna text är de delar av boken som mer specifikt har med energi att göra. Jag kommer också att följa upp denna text med ytterligare ett blogginlägg där jag kommer att använda bokkapitlet om plast som språngbräda till vidare funderingar om denna fantastiskt flexibla oljeprodukt. För den som inte vill plöja "The world without us" kan jag istället tipsa den audiovisuellt orienterade läsaren om filmen Aftermath: Population zero samt den 20 avsnitt långa spekulativa science-fiction-post-apokalyptiska dokumentär-TV-serien Life after people.


Vad skulle vi människor lämna bakom oss på jorden om vi plötsligt försvann? Ja inte skulle det vara våra upplysta städer i alla fall, för utan människor skulle flödet av elektricitet ta slut omgående. Upparbetad uran däremot har vi en del som ligger och skräpar. Av det naturligt förekommande uranet i jordskorpan består 0.7 procent av U-235 (halveringstid 700 miljoner år). Vi människor berikar (koncentrerar) denna uran-isotop och enbart i USA finns det 500 000 ton förbrukad U-238 (halveringstid 4.5 miljarder år). Förbrukad U-238 är en tung och tuff metall med flera kommersiella användningsomåden, till exempel pansargranater. Bortskjutna pansargranater kommer att avge stålning under hela jordens kvarvarande livslängd.

Nästan allt radioaktivt avfall (såväl bränslestavar som skyddshandskar) förvaras idag ”tillfälligt” på olika platser ovan jord – i USA finns det bara en enda plats för slutförvaring under jorden och där tar man inte emot de riktigt giftiga prylarna utan bara ”low- and midlevel waste”. Utan människor kommer det förr eller senare att brinna någonstans och radioaktiv aska kommer då att spridas ut över haven och kontinenterna (fast redan idag har vi inte alltid den bästa kollen – det har hänt många olyckor där avfall läckt ut).

I Sellafield i England blandas flytande radioaktivt avfall med smält glas och stora glasblock förvaras sedan i luftkonditionerade lagerlokaler. Där behövs ingen brand, utan det räcker med att strömmen bryts permanent för att temperaturen ska börja stiga och olyckan är ett faktum. Samma sak gäller alla de bassänger med kylvatten där man sedan flera decennier ”tillfälligt” har förvarat använda bränslestavar. När vattnet dunstar kommer temperaturen att stiga i både bokstavlig och metaforisk bemärkelse. Det finns nästan 450 kärnkraftverk på jorden. Kanske kan all denna radioaktivitet (som alltså kommer att ståla i miljarder år) ge upphov till nya spännande mutationer som kompenserar för alla växt- och djurarter vi människor har utrotat? Eller blir det bara sista gången vi ger fingret till resten av planeten från andra sidan graven?

Två andra långvariga gåvor som vi lämnar efter oss är resultaten av kolbrytning, ”mountaintop removal”, som disfigurerar landskapen, och en ”omdesignad” atmosfär. Mänskligheten är i sammanhanget ett tilltagande vulkanutbrott som pågått utan avbrott sedan 1700-talet. Till slut kommer den geologiska cykeln att återföra CO2-nivåerna till de nivåer som fanns innan människan började påverka klimatet, men det kommer att ta ungefär 100 000 år. Eller längre.

På ett småttigare plan kommer vi också att lämna en massa (bil-)däck bakom oss. Genom att vulkanisera naturgummi (värma och blanda den med finfördelat svavel) blir slutprodukten en ena stor molekyl. Sedan andra världskriget kan vi istället för naturgummi och med hjälp av de oljeextraherade kolvätena styren/polystyren och butadien tillverka syntetiskt gummi (idag finns det många olika sorters syntetiskt gummi men just denna kombination utgör fortfarande 50% av den totala produktionen). Världens största gummifabrik (Goodyear) ligger i Texas, behändigt ihopkopplad med några av världen största oljeraffinaderierna och det industriella megaplex som sträcker sig från Houston och 80 kilometer längsmed kusten mot Mexikanska Golfen.

Processen att vulkanisera gummi är dessvärre irreversibel – det går inte att i efterhand smälta ner ett bildäck och göra något annat av det. Bildäcken är här för att stanna och tills dess att evolutionen frambringar någon mikrob som gillar att äta sina kolväten (hydrocarbons) spetsade med svavel, så är det bara ozon och ultravioletta strålar som kan bryta ner gummi-svavelatomernas sammanhållande kraft. Man kan i och för sig elda upp däcken, men det är ingen höjdare:

With all that carbon in tires, they can also be burned, releasing considerable energy, which makes them hard to extinguish, along with surprising amounts of oily soot that contains some noxious components we invented in a hurry during World War II.”

I USA slängs i genomsnitt en tredjedels miljard bilddäck varje år (ett däck per person). Därefter tillkommer resten av världen. Vi kanske inte kommer att lämna så mycket som tusen miljarder bildäck efter oss på jorden, men vi har vid det här laget troligtvis berikat naturen med hundratals miljarder svårnerbrytbara bildäck.

I samma område, vid delstaten Texas kust mot Mexikanska Golfen, finns också några av de av människan skapade artefakter som kommer att finns kvar allra längst. Hundratals meter under marken finns det ungefär 500 underjordiska saltkupoler vars innehåll lösts upp av inpumpat vatten och vars väggar består av ogenomträngliga saltkristaller. Kupolerna används numera som förvaringsplatser för fossila gaser, inklusive de farligaste och mest brandfarliga som till exempel Etylen/Eten. Det bästa en eventuell framtida upptäckare kan göra är att lämnad dessa farliga substanser (som är lagrade under extremt tryck) ifred, men hur ska de veta det? Weisman återkommer flera gånger till utmaningen i att märka eller på annat sätt få framtida utforskare att förstå att de ska lämna vissa platser ifred (t.ex. där man förvarar uttjänt uran).

Vad skulle då hända med allt det som finns ovan jord i detta enorma industriområde? Weisman hänvisar till alla de produkter som är resultatet av raffineringsprocessen med det nästan poetiska uttrycket ”the geometry of petrochemistry: circles, spheres, and cylinders – some tall and thin, some short and flat, some wide and round”.

Om någon hinner trycka på avstängningsknappen finns det ingen omedelbar risk, men de petrokemiska produkterna skulle så småningom läcka ut eller lösas upp i luften i takt med att behållarna rostade sönder. Om hela maskineriet istället är igång men utan övervakning förblir trycket och temperaturerna höga och resultatet kommer att bli explosioner och eldsvådor. Kanske en stor kedjereaktion som bränner upp hela rasket - eventuellt under en period på flera veckor, eller kanske en lång rad av mer isolerade olyckor som är utspridda över tiden.

Men om det skulle ske en kedjereaktion där flera petrokemiska fabriker brann upp samtidigt finns det många väldigt giftiga ämnen som skulle släppas ut i luften samtidigt (till exempel vätecyanid/cyanväte, den aktiva komponenten i koncentrationslägrenas Zyklon B). Det går inte att utesluta möjligheten allt detta i värsta fall skulle kunna skapa en kemisk mini-atomvinter med minst sagt ödesdigra konsekvenser:

They would also release chlorinated compunds like dioxins and furans from burning plastics. And you’d get lead, chromium, and mercury attached to the soot. Europe and North America, with the biggest concentrations of refineries and chemical plants, would be the most contaminated. But the clouds would disperse through the world. The next generation of plants and animals, the ones that didn’t die, might need to mutate

På den mindre muntra tonen avslutar jag denna text som alltså har handlat om det vi människor skulle lämna efter oss ifall vi försvann från jordens yta från ena dagen till nästa. Eftersom skälet till vårt försvinnande är ett mysterium i boken är det svårt att veta om Weismans utflykter i okänt land representerar lyckliga eller olyckliga slut. Som kontrast till alla gifter och allt elände som vi skulle lämna efter oss, skulle vårt mystiska försvinnande också innebära att de flesta växter och djur på jorden skulle gå en ny vår till mötes. Där det inte finns några människor frodas nämligen växter och djur. Ett intressant exempel som Weisman hänvisar till (bortom Chernobyl som nämndes ovan) är den demilitäriserade zonen mellan Nord- och Sydkorea och andra liknande konfliktområden och krigszoner i världen som är för farliga för att människor ska vilja uppehålla sig i dem. De fungerar idag i praktiken som naturreservat där det kryllar av biodiversitet.


"The world without us" innehåller också ett mycket intressant kapitel om plast som jag inte berört här. Istället tänkte jag, med det kapitlet som utgångspunkt, skriva en till text inom kort och jag avslutar med att ställa en fråga som ni kan grunna på under tiden. Det finns oändligt många saker som är gjorda av plast i dagens samhälle. Men vad händer med all den plasten efter att vi slänger bort den?


PS. Idag rapporterar DN att det är "Earth overshoot day". Idag, lördagen den 21 augusti, har vi kollektivt och globalt förbrukat alla de resurser som jorden producerar i år.
.

12 kommentarer:

Anonym sa...

Jag har funderat på vad som händer i en värld utan Us(a), med tanke de kommande finansiella problemen då Usa,s tid som stormakt kanske tar slut.

Daniel sa...

Förutom "The world without us" finns det faktiskt också en dokumentärfilm som heter "The world without US" (utan USA). Fast den handlar om vad vad som skulle hända om USA drog sig tillbaka från världsscenen och blev isolationistiskt.

http://en.wikipedia.org/wiki/The_World_Without_US_%28film%29

Johan sa...

Boken finns även översatt till svenska:

http://www.bokus.com/b/9789151850931.html

Lelle sa...

Det är alltid intressant att spekulera i IF.

En annan intressant sak vore att spekulera i hur Världen sett ut om vi inte hittat oljan?

Någon som vågar sig på en utveckling av det?

Spekulera mera...

Daniel sa...

Ingen industriell revolution. Bondesamhället+ hur det nu skulle se ut. Säkert ungefär som för 200 år sedan men förstås med vissa förändringar. Skulle slaveriet fortfarande leva kvar utan våra energislavar?

ylven sa...

Det här var (som vanligt) ett mycket tänkvärt inlägg. Det innehåller kärnan till varför jag är motståndare till kärnkraft.

Dessa komplexa system som sköts av vinsthungriga människor kommer naturligtvis att ibland gå sönder, och då blir det inte roligt.

Tänk till exempel om den där solstormen som det varnas om kommer att bli stark och slå ut elektriciteten över Sellafield under en längre period. Det är inte säkert att grejorna är hela så att det går att köra egen el tillräckligt länge.... Då kan det bli som i Majak där en motsvarande anläggning fick problem med kylningen vilket ledde till en mycket kraftig kemisk explosion som spred stora mängder radioaktivt material.

Jag är förvånad att inte kärnkraftskramaren Michael Karnefors har hittat hit, eller kanske inte, för som jag ser det är dessa argument ett exempel på oumkullrunkeliga sådana.

Unknown sa...

Ja vad skulle egentligen hända om temperaturen höjdes och avfallet smälte ?
Om ingen människa funnes i närheten - vad skulle då ske ?

Radioaktivitet är inte direkt ngt som universum är främmande för .det finns gott om naturliga källor, tom ganska starka sådana. Nu kan jag inte detaljerna i Sellafields hantering, men "glsblock" låter inte som om det är ngt material som är lättlösligt direkt ?

Vad gäller det svenska avfallet så är det iaf så att det kan jämföras med det avfall som den naturliga reaktorn som funnits i Oklo (google) har förvarat i miljoner år, utan några kapslar eller bentonitlera eller dylikt - utan läckage till omgivningen. Detta mitt i grundvattnet...

Jag tycker det är en utmaning med avfallet (det tillsammans med en miljövänlig bränsleutvinning är de enda stora utmaningarna jag ser med kärnkraften av idag) - men det är på intet sätt världens ände om ett av skyddssystemen slås ut (kyla i detta fall) - jag utgår från att britterna har samma inställnings som oss (och andra länder) och designar system med multipla säkerheter.
Som tur är ger kärnkraft, även om man slösar och inte återvinner det "uttjänta" bränslet, relativt lite volymer - vilket gör det lättare att ta hand om...

/K

Johan sa...

Intressant inlägg.

Någon skylt som varnar framtida generationer för utarmat uran behövs dock inte. Utarmat uran är så nära harmlös en tungmetall kan komma. Du kan ta en bit, stoppa under kudden och glatt sova hela livet utan att det skulle påverka dig en gnutta. Kanske blir värre om du även slickar på metallbiten varje dag, men mest då för att uran är ungefär lika kemiskt giftigt som bly och man ska ju inte springa runt och slicka på bly heller....

Unknown sa...

Förresten: En explosion i Majak är väl ungefär lika relevant som Tjernobyl.
Det kommunistiska experimentet med Sovjetunionen har väl inte direkt varit kända för att hålla hög säkerhet, värna människor eller värna miljö i sina industriella - och än mindre militära anläggningar !?

Radioaktivitet, liksom kemiska ämnen, elektricitet mm skall man ha respekt för !

Det var väl ingen som missade att 75 personer omkom i en vattenkraftsolycka så sent som Augusti 2009 i, just det, Ryssland (anläggningen var dock äldre). En generator exploderade och dödade totalt 75 personer och skickade ut tiotusentals liter giftig hydralolja i floden nedanför.

/K

Anonym sa...

En dum artikel som kräver mycket hjälp...

Jag hjälper dig med några korrigeringar:

Vi människor berikar (koncentrerar) denna uran-isotop... Här bör istället ordet "anrikar" användas.

500 000 ton förbrukad U-238 (halveringstid 4.5 miljarder år)... Här bör istället ordet "utarmat uran" användas, det är enklare så. Det naturliga uranet är s.a.s. utarmat avseende U-235 och anrikat avseende U-238.

U-238 är en tung och tuff metall... Fråga: Vad är det som är så tufft med uran???

Nästan allt radioaktivt avfall (såväl bränslestavar som skyddshandskar) förvaras idag ”tillfälligt” på olika platser ovan jord... Nä, i Sverige förvaras dessa, beroende av aktivitetsinnehåll, antingen i sutförvaret SFR eller i markdeponier (en form av slutförvar det oxå).

i USA finns det bara en enda plats för slutförvaring under jorden och där tar man inte emot de riktigt giftiga prylarna utan bara ”low- and midlevel waste”... Nä, i deras slutförvar WIPP tar man emot avfall med plutonium och andra långlivade isotoper, dvs de riktigt långlivade och giftiga sakerna.

Ha det...

Daniel sa...

Anonym:

Berikar/anrikar ("enrich")... en detalj, men tack för påpekandet. Fixat.

Förbrukat/utarmat ("depleted")... en detalj, men tack för påpekandet. Men jag tycker att termen förbrukat (för våra energi-/kärnkraftssyften) säger mer om dess användning och våra syften.

Ordet tuff kan ha flera betydelser, här krävs att du vidgar ditt sinne en aning. "Militärt används utarmat uran främst i pansarbrytande ammunition men även som förstärkning i stridsvagnars pansar". Tuff - hård, motståndskraftig.

Min text handlar om en amerikansk bok. Mycket av texten ovan hänvisar till USA. I USA finns det exakt en plats för slutförvaring, WIPP:

"WIPP isn't designed to store spent fuel from nuclear generating plants, which in the United States alone increases by 3000 tons each year. It is a landfill only for so-called low- and midlevel waste - stuff like discarded weapons-assembly gloves, shoe coverings, and rags soaked in contaminated cleaning solvents"

Angående Sverige (från Wikipedia):
1) "I Sverige förvaras låg- och medelaktivt avfall i slutförvaring av radioaktivt avfall medan det högaktiva mellanlagras i Clab [Centralt mellanlager för använt kärnbränsle] i väntan på ett [ännu icke-existerande] slutförvar."

2)"Ett par kilometer från kärnkraftverket i Forsmark ligger "Slutförvaret för radioaktivt driftavfall" SFR. SFR var först i världen när det byggdes och det stod klart 1988. [...] SFR ska klara att hålla låg- och medelaktivt avfall avskilt från omvärlden i minst 500 år."

500 år är inte så imponerande, eller hur? Världens första slutförvar kan ta emot handskar och skoskydd och byggdes mer än 45 år efter att det första kärnkraftverket. Har du inte något bättre att komma med? Som sagt, 3 000 000 kilo använt bränsle per år - bara från amerikanska kärnkraftverk. Alltså står jag fast vid att "Nästan allt radioaktivt avfall (såväl bränslestavar som skyddshandskar) förvaras idag ”tillfälligt” på olika platser ovan jord"

Hade det rör dig om en vetenskaplig rapport skulle jag hållit med dig om att vilka termer man använder och vad man lägger in i dessa är viktigt. I detta sammanhang (en bloggpost) är dina kommentarer dock ganska "småttiga" och småaktiga. Jag är själv kluven till kärnkraft men du verkar vara en tvångsmässig kärnkraftskramare.

Johan sa...

""WIPP isn't designed to store spent fuel from nuclear generating plants, which in the United States alone increases by 3000 tons each year. It is a landfill only for so-called low- and midlevel waste - stuff like discarded weapons-assembly gloves, shoe coverings, and rags soaked in contaminated cleaning solvents""

WIPP tar emot transuraniskt avfall från kärnvapenprogrammen. Dvs plutonium, americium och alla andra isotoper miljörörelsen ojar sig över. En stor del av det avfaööet är förvisso nersmutsade handskar etc. Men det handlar ändå om samma sorts avfall som man får från civil kärnkraft(minus de kortlivade fissionsprodukterna).

Den primära anledningen att WIPP inte används för civilt avfall är pga att det är en militär anläggning. Den granskas av EPA och faller aldrig under NRC. Rent tekniskt sett finns dock inga hinder, enbart politiskt.