Energi och mat (och Egypten)

.Bild: Where the action is. Här bor det 80 miljoner egyptier.

För nytillkomna läsare är det kanske inte helt uppenbart vad fyra texter om Egypten (Egypten och avgrunden, Egypten och köttet, Egypten och brödet samt den kommande Egypten och militären) har med energi och Livet efter oljan att göra. För mig och för många andra läsare är kopplingen istället självklar och jag tänkte klargöra och utveckla den här. Sedan jag startade bloggen har de ämnen jag skriver om breddats, och det är kanske inte alltid uppenbart för nya läsare hur allt hänger ihop.


Om vi skalar bort lager av komplexitet och börjar från början så hänger mat och olja (energi) intimt samman. Redan innan vi började använda oss av fossila energikällor (kol för några hundra år sedan, senare olja) var sambandet mellan mat och energi benhårt. Solen badar vår planet i solljus (energi) och en del av denna energi fångas upp och omvandlas till levande materia genom växternas fotosyntes. Alla djur får i sig energi genom att äta växter eller genom att äta djur som äter växter.

Vår mat är alltså lagrad energi vare sig det rör sig om spannmål, frukter, grönsaker, bär eller kött. Alla djur behöver energi och djurens kroppar utgör i sin tur energi som andra djur (köttätare) kan tillgodogöra sig. Vi kan mäta matens energiinnehåll (till exempel i kalorier eller kilojoule). Vi som är rika äter mycket och får inte sällan i oss mer energi än vi gör av med på en dag. Över tiden tenderar vi då att bli tjocka (fett = lagrad energi).

När vi människor började bruka jorden för cirka 10 000 år sedan ökade vi våra jordbruksrelaterade ansträngningar (energi från våra muskler), samtidigt som vi inte var tvungna att anstränga oss för att jaga och samla in lika mycket mat från ”naturens skafferi”. Jordbruk handlar om att få vissa saker att växa (till exempel vete och ris) istället för andra (ogräs, träd). Vi människor vill självklart få sådant att växa som vi kan äta – och naturligtvis sker detta på bekostnad av de behov som andra djur har (”ogräs”, utrymme etc.).

Den areal (territorium) som en grupp jägare-samlare tidigare behövde ta i anspråk kunde genom jordbrukande föda många gånger fler människor och vi blev (långsamt) fler människor på jorden. Huruvida jägare-samlare var friskare och starkare och mest umgicks och festade, eller om detta liv istället var "solitary, poor, nasty, brutish and short" (Thomas Hobbes) och kännetecknades av endemiska lågintensiva konflikter med fientliga grannar finns det olika åsikter om. Gissningsvis handlar det lika mycket om vad vi projicerar på vår förhistoria och vilka berättelser vi som lever nu vill höra som hur det faktiskt förhöll sig.

I och med att vi människor blev jordbrukare började vi i vilket fall anstränga oss och använda mer energi (i form av muskelkraft) för att bruka jorden, men vi fick å andra sidan tillbaka energi i överflöd (i form av mat). ”Energy Return on Energy Invested” (EROEI) var gynnsam – med solens och jordbrukets hjälp vann vi (mat-)lotteriet varje gång (med vissa variationer för missväxtår etc.). Lindkvist menar att småskaligt kretsloppsjordbruk kan leverera 10 gånger mer energi ut i form av mat än den energi människor och djur levererar in i form av arbete och svett. Denna grundläggande och benhårda koppling mellan energi, mat och befolkning kommer från flera olika källorr, men främst från min läsning av Jared Diamonds ”Guns, germs and steel” och Richad Heinbergs ”The party’s over”).


De senaste århundradena och inte minst de senaste 50 årens ”gröna revolution” har gradvis skruvat upp vår matproduktion (både vad beträffar brukad areal, men främst avkastningen) och vi har också snabbt blivit fler och fler människor på jorden. Den ökade matproduktionen har dock hela tiden skett till priset av en ökad energianvändning. På mindre än 100 år har traktorn ersatt hästen i jordbruket och oljan ersatt fysiska ansträngningar från människor och djur.

Eftersom energi i det närmaste har varit gratis under de senaste 50 åren har vi kunna kosta på oss att slösa med den i vår stävan att höja jordbrukets avkastning per arbetad timme. Detta har dessvärre inneburit att det moderna industrialiserade jordbruket inte längre är energimässigt fördelaktigt och att det idag går flera gånger mer energi in i jordbruket än vad som kommer ut ur jordbruket i form av mat. Den energi vi trycker in i det globala (och globaliserade) jordbruket kommer dessutom till allra största delen från fossila energikällor (olja och naturgas). Albert Bartlett har kärnfullt sammanfattat kopplingen mellan energi och mat i det moderna industrijordbruket: “Modern agriculture is the use of land to convert petroleum into food”.

Det globala jordbrukets produktionsvolymer är nuförtiden helt beroende av industrijordbruket, och fossila energikällor utgör essentiella (oersättliga, ej utbytbara) insatsvaror till industrijordbruket. Eftersom de fossila energikällorna är ändliga är våra nuvarande jordbruksmetoder (och de mängder mat som produceras globalt) per definition ohållbara.

I takt med att oljan blir dyrare stiger industrijordbrukets kostnader. Maten blir dyrare och fler människor faller under fattigdomssträcket och har inte längre råd med de (stigande) priser som industrijordbruket "måste" ta för att täcka sina ökande kostnader. Helt plötsligt ser det "inproduktiva" men energieffektiva småskaliga jordbruk som många fattiga nyligen flydde från (i hopp om ett bättre och rikare liv i storstaden) inte så dåligt ut. Det fanns visserligen inget större utrymme för konsumtion, men förhoppningsvis mättade den egna familjens jordbruk i alla fall den egna familjen. Som en av många miljoner fattiga och arbetslösa i Afrikas största stad, Kairo, är din överlevnad idag helt beroende av det extremt generöst prissatta och subventionerade bröd som håller nästippen på en stor del av Egyptens fattiga ovanför vattenytan. Dina möjligheter att odla mat som tätt- och trångbodd (fattig) storstadsbo är självklart minst sagt begränsade.

Oljetoppen (peak oil) transformeras alltså till att också bli en global mattopp (peak food). Fast sambandet är hårdare än så för det är inte bara en fråga om pris och pengar. Betänk igen att ifall "Modern agriculture is the use of land to convert petroleum into food" så är även kopplingen mellan oljetoppen och mattoppen benhård: mindre olja in i jordbruket = mindre mat ut. Trots detta kommer vi framöver att få se fler och fler exempel på rapporter om matkriser på olika håll i världen som (självklart) inte kommer att göra denna koppling. Vi i Sverige kommer att få gräva lite djupare i plånboken för matkassen emedan fler och fler av jordens fattiga blir utprisade från marknaden för ”handelsvaran” mat. I klartext kommer fler att riskera att svälta. Veckans ord är (ännu en gång) ”demand destruction”:

Demand destruction is an economic term used to describe a permanent downward shift in the demand curve in the direction of lower demand of a commodity […] induced by a prolonged period of high prices or constrained supply.

Matsystemets kris kommer alltså som ett brev på posten när oljan (energin) är dyr – vilket den är den idag. I min föregående text om Egypten skrev jag att FAOs matprisindex nu har överstigit de toppnivåer som gjorde att matkravaller exploderade i flera olika länder år 2008. Det verkar dock som de värden på mat-index som jag tidigare hänvisade till var förskjutna en månad. Eller något.

Toppnivån från sommaren 2008 (213.5) passerades i slutet av förra året och priserna för november - februari var enligt FAO själva 213 - 223 - 231 - 236. Matprisindex låg förra månaden alltså mer än 10% högre än den matkravall-inducerande toppnivån från 2008. Att vi inte sett matkravaller explodera ännu (antar jag) beror på att stater – även fattiga – är medvetna om det hot som stigande matpriser utgör för landets stabilitet och att man därför gör vad man kan för att skydda den egna befolkningen. Kanske är denna vilja att ”säkra upp” sina matförråd i sig ett av skälen till att matpriserna gått upp så kraftigt de senaste året - bortom översvämningar, bränder och den spekulation som inte sällan anförs som en stor del (eller hela) förklaringen till stigande globala matpriser?

En sak som är säker är dock att när skörden väl är inne är det just bara den skörden (plus undanlagda lager) som finns att tillgå fram tills nästa skörd - oberoende av hur högt priset klättrar. Det går inte att trolla fram mer spannmål med kort varsel (det vill säga innan nästa skörd bärgas) bara för att priset stiger just nu. Lester Brown har alltså påpekat att världen numera bara är "one poor harvest away from chaos". Utifrån resonemanget ovan vill jag återknyta till Egypten och de problem landet delar med många andra länder i arabvärlden. Ovan har jag alltså reducerat dessa problem till att handla endast om två faktorer: befolkning och mat.


För två hundra år sedan (år 1800) bodde det 3 miljoner människor i Egypten. Befolkningen femdubblades på 140 år och nådde 16.5 miljoner människor år 1939. Idag, 70 år senare, har befolkningen femdubblats igen och det bor närmare 80 miljoner människor i Egypten idag. Nästan alla bor längsmed en smal landremsa kring Nilen, längs kusterna och framför allt i det bördiga Nildeltat (se bilden ovan). Numera bor ungefär hälften av alla egyptier i stora städer och resten bor i småstäder och på landsbygden.

Sverige är med europeiska mått mätt ett stort land (450 000 km2). Egypten är större (1 000 000 km2). Med sina 80 miljoner invånare är landet tättbefolkat, men inte extraordinärt så. I en lista på alla världens länder ligger Egypten ungefär i mitten vad beträffar befolkningstäthet (80 människor/km2 jämfört med Sveriges 20). Men det finns ett stort aber, och det är att landets yta till 96% består av öken där det knappt bor någon alls. Nästan hela Egyptens befolkning på 80 miljoner människor är alltså ihopträngda på mindre än en tiondel av Sveriges yta. ”Nearly everyone in the country lives in a 15,000 square miles [knappt 40 000 km2] of arable land around the Nile Delta.”

Titta på kartan högst upp igen fast nu i uppförstorad version. Den mörkröda färgen står för en densitet på mellan 1000 och 5000 människor/km2. Här bor större delen av Egyptens befolkning. Orange och brandgult betyder 25 till 100 människor/km2 (Egyptiskt genomsnitt - inklusive öknen) och ljus- och mellangul färg betyder 5 till 25 människor/km2 (Svenskt genomsnitt - inklusive landet utanför).

Det tättbefolkade Nildeltat är förstås samma bördiga mark som Egyptens jordbruksmarker finns på. När matproduktion och människor med behov av att ha någonstans att bo konkurrerar om samma mark brukar matproduktionen få ge vika. Speciellt i en globaliserad värld där man fram tills nu har kunna importera mat från ”någon annanstans” för en relativt billig penning.

Egyptens jordbruksmark räcker alltså inte längre till för att förse den fortfarande snabbt växande befolkningen med mat. Egypten importerar idag hälften av all sin mat, och ekvationen ändras hela tiden till det sämre (fler människor, mindre jordbruksmark, lägre matproduktion = större matimport = ökat ohållbar situation, större sårbarhet, mindre marginaler, större social oro etc.). Egypten finns mycket riktigt både på en lista med "10 countries on the verge of a crippling demographic crisis" (januari 2010) och "The 25 goverments that could get crushed by food price inflation" (januari 2011). (Andra länder som finns med på båda listorna är Pakistan och Ukraina.)

Som om denna negativa spiral inte var illa nog blir det dessutom värre om man tar hänsyn till statens budget och de fallande exportinkomsterna. En del av statens inkomster har tidigare kommit från oljeexporten, men nu (typ detta år) går Egypten från att vara en oljeexportör till att bli en oljeimportör. Samtidigt har mat- och bränslesubventionernas andel av BNP exploderat och tredubblats från 3% till 9% bara sedan 2004. Hur man rent ekonomiskt ska få ihop detta framöver är ytterligare en fråga som är både obesvarad och starkt oroande.

Ovan har jag skissat på sambandet mellan främst två faktorer; mat och olja (energi). Vill man fördjupa och problematisera denna bild kan man lägga till andra faktorer så som ekonomi, levnadsstandard, demografi, tillgång till vatten, styrelseskick, islamism, militären, relationerna till andra länder (Israel, USA, arabländer) och så vidare.


Mitt intresse för Egypten kan knytas till oljetoppen på endera av två olika sätt; det går att stipulera en hård respektive en mjuk koppling. En hård koppling ger att den nuvarande ordningen (en värld av möjligheter, ekonomisk tillväxt, ökad befolkning, ökad ekonomisk standard, ökad matproduktion etc.) kan fortgå endast så länge som den billiga energin flödar. När den globala oljeproduktionen inte längre ökar så manifesteras detta inte enbart i form av högre priser på olja (energi), utan i Egyptens fall också i form av ökande matpriser, minskade inkomster från en fallande oljeexport, ökade kostnader för import av mat (och bränsle), en stagnerande ekonomi, försämrad ekonomisk standard och krympande hopp om en bättre framtid. Allt detta resulterar ofelbart i ökad social oro och i Egyptens fall med en revolution. Exakt hur direkt eller indirekt koppling är mellan olja och revolutionen är kan man diskutera, men enligt detta synsätt är revolutionen i Egypten en effekt av att mänsklighetens smekmånad med den billiga oljan är slut.

En mjukare koppling utgår istället ifrån att ursprunget till revolutionen i Egypten inte direkt har något att göra med olja eller andra biofysiska begränsningar. Läser man MSM (main-stream media) är det till exempel lätt att tro att Egyptens revolution var resultatet av en plötslig och häftigt uppflammande önskan om ökad demokratisering hos det egyptiska folket. Jag vill i det sammanhanget passa på att tillägga att jag är mäkta imponerad av att det gick så lugnt till på gatorna och att regimskiftet gick så smidigt (och på bara drygt tre veckor). Efter att det hela var över gick människor till och med ut och började sopa och städa på gatorna! Men, rensopade gator är en sak och det går dessvärre inte lika lätt att sopa alla andra problemen som Egypten har under matten…

Nästa steg i resonemanget om en mjuk koppling är att hävda att även om revolutionen i Egypten inte direkt hade något att göra med oljetoppen, så ger händelseutvecklingen där (och annorstädes) ändå viktiga insikter i sönderfallets dynamik och i den samhälleliga upplösningens fysionomi. Vad händer när ett land tvingas äta de hårda tidernas medicin; när hjulen börjar snurra långsammare, när maten inte räcker eller bensinen i bensinpumparna tar slut, när elektriciteten regelbundet går ner, när handel och transporter utmanas och den nuvarande världsordningen börjar krackelera i kanterna? Även om Egyptens problem inte skulle gå att knyta till oljetoppen, så kommer oljetoppen (och de ekonomiska kriser som kommer i dess kölvatten) att vara den rykande pistolen (”smoking gun”) bakom ett flertal kriser framöver.

Även om jag tror mer på den hårdare kopplingen mellan oljetoppen och å andra sidan ekonomiska vedermödor och samhällelig instabilitet, så kan man hävda att det i slutändan inte spelar så stor roll. Det som är intressant är hur individer och hela samhällen hanterar de kriser de ställs inför. Genom att förstå det kan vi också lättare upptäcka, förstå och kanske till och med förutspå en del av oljetoppens konsekvenser framöver.

För att vara ett land med svaga demokratiska traditioner har maktskiftet i Egypten gått smidigt, men det är inte säkert att oroligheter på andra platser och i andra länder kommer att lösas riktigt lika smidigt (sa någon Bahrain eller Libyen?). Jag tror helt enkelt att bortom produktionskurvor, BNP, importkvoter och annat man kan räkna på så är människor den oförutsägbara faktorn X när ett samhälle förändras (till det sämre) mycket och plötsligt.

En sådan händelseutveckling är inte begränsad till överbefolkade eller oljefattiga diktaturer i arabvärlden, utan är i sann demokratiskt anda öppen för alla som ansöker om medlemskap i denna snart inte lika exklusiva klubb. Händelseutvecklingen kan studeras på närmare håll i europeiska länder som håller på att genomgå sina respektive stålbad (till exempel Grekland, Estland, Island och Irland).

Michael Lewis har kallat sig själv för en "financial distaster travel journalist" och hans långa lands-portätt är extremt läsvärda. På Irland, på Island och i Estland accepterar de flesta stoiskt att de levt över sina tillgångar under ett antal guldår och ångrar sig djupt både å sina egna och nationens vägnar.

I Grekland blir det istället våldsamma protester och upplopp vid varje försök till ”korrigering” av en ohållbar situation. Det är hart när omöjligt att uppbringa en enda individ som är beredd att acceptera eller ta personligt ansvar för något alls, då allting är någon annans fel och tilltron till staten är så bottenlåg att människor inte ser några skäl till att överhuvudtaget betala skatt (sjukvård, utbildning, försvarsmakt?). USA är inte heller någon tebjudning och retoriken hos te-bjudarna (Tea Party) är stundvis extremt Obama-fientlig och hätsk. Lewis nästa "rese-reportage" kommer för övrigt att handla om Kalifornien - håll utkik efter det!

Trots att det är så utomordentligt icke-intuitivt kan det mycket väl vara Dmity Orlov som har rätt när han hävdar att vid en kollaps tenderar svagheter att bli till styrkor och styrkor till svagheter. Vilka länder kommer att klara sig bäst om hela den globala lånekarusellen rasar och alla överutlånade banker (det vill säga alla banker) kraschar? Kan det tänkas att "vinnarna" blir just de länder som idag är de allra mest perifera och ointressanta? Länder som är fattiga, långsamma, omoderna och som knappt har något av värde att erbjuda resten av omvärlden.

Mer specifikt tänker jag på en Molvanien (”just north of Bulgaria and downwind from Chernobyl”). Förlåt, det ska förstås vara Moldavien. En artikel jag läste för något år sedan om detta Europas fattigaste land gjorde ett visst intryck på mig. Frågan var hur de drabbats av den globala finanskrisen och det korta och kärnfulla svaret var ”knappt alls”. Vad spelar global finanskris för roll i ett land där ingen har kreditkort och den genomsnittlige moldaven knappast har några lån? Vad spelar det för roll att världsekonomin går ner för räkning när landet redan befinner sig på en låg (men stabil) ekonomisk nivå och är självförsörjande på mycket som behövs för att överleva (om än inte för att kreti och pleti ska kunna njuta av weekend-resor utomlands)? Att bo i Molvanien när världen står i lågor är, för låna Orlovs liknelse, som att ramla från balkongen när man bor på bottenvåningen. Det är bara att resa sig upp och borsta av sig. Skrattar bäst som skrattar sist?
.

Egypten och brödet

.
Jag börjar bli en aning trött på att skriva om Egypten. Det här är tredje veckan i rad och det känns lite som att jag som en repig skiva vill upprepa ungefär samma poäng igen och igen (även andra har gjort den). I min första text skrev jag om Egyptens snabbt krympande oljeexport och den förra och denna text handlar om Egyptens matsituation mot bakgrunden av stigande världsmarknadspriserna. I den föregående texten utgick jag från tillgången till - eller snarare bristen på kött som en lins genom vilken jag betraktade (upptakten till) det folkliga missnöje som kulminerade med Mubaraks avgång för några veckor sedan. I denna text går jag vidare med priserna på annan mat och speciellt då spannmål (= vete = bröd).

Just för tillfället ligger allt fokus på Libyen – Egypten ligger redan i medieskugga och det verkar som dagspressen bara kan skriva om ett land i taget. Man jag biter mig fast i Egypten och min analys av det landet kan gott fungera som bakgrund till att förstå underliggande problem som drabbar även andra länder i regionen. Vem vet, kanske kommer det att smälla till i ytterligare ett annat arabland i mars månad och ytterligare en enväldig diktator tvings packa sina väskor och fly hals över huvud? Blir det månne i Jemen, Algeriet eller i Bahrain? Det finns även andra kandidater…


Om kött är en lyxvara så är bröd ett måste i Egypten. För att baka bröd behöver man vete, men i Egypten bor det fler människor än det finns bördig jordbruksmark. Alltså måste man importera (en hel del av sin) mat. Egyptens (före detta?) jordbruksminister sa förra sommaren att Egypten importerar 40% av all sin mat och 60% av allt vete. Dessvärre sa han också att stora mängder av Egyptens nationella reserver av vete hade blivit förstörda av insekter förra året (jag får bibliska vibbar här) och att man var tvungen att göra sig av med hälften. Ytterligare ett allvarligt slag mot Egypten inträffade när Ryssland drabbades av den värsta torkan på 130 år och okontrollerade bränder förstörde delar av skörden. I slutet av sommaren stoppade Ryssland - världens tredje största veteexportör - all export av vete.

Egypten importerar mellan 6 och 7 miljoner ton vete varje år och landet är därmed världens största importör. Ungefär hälften har tidigare kommit från Ryssland. Rysslands exportstopp i augusti fick direkt konsekvenser; 500 000 ton vete blev inte levererat i början av september som det tidigare var avtalat. I ett land där 15 av de 80 miljoner invånarna hankar sig fram på mindre än en dollar per dag och ytterligare 15 miljoner klarar sig på mindre än två dollar om dagen är priset på vete och subventionerat bröd bokstavligen livsviktigt. Till saken hör också att Egyptens konsumtion av vete ligger på 180 kilo per capita, eller ungefär dubbelt så mycket som det internationella genomsnittet.

Vinterns gry i Sverige angående elpriserna är jämförelsevis bara en lätt bris. Under fem heta sommarveckor förra året (som kulminerade med Rysslands exportstopp) gick världsmarknadspriset på vete upp med två tredjedelar. I samband med de ökande vetepriserna mer än fördubblades (eller tredubblades – jag har sett olika källor) Egyptens kostnaderna för att subventionera bröd. Om jag förstår det hela rätt använder man sig av ransoneringskort för mat:

“In an effort to help low-income citizens, the minister explained that the government had recently increased the number of ration-card beneficiaries, added more strategic goods to them--such as sugar and rice--and reduced customs duties on food needed for domestic consumption.”

Förra gången när världsmarknadspriserna på vete sköt i höjden tredubblades priserna 2007-2008 och det blev brist på subventionerat bröd i Egypten. Fattiga egyptier steg upp i gryningen och köade i timtal för sin brödranson. Frustration i köerna ledde till bråk och flera dödsfall. En 100-kilossäck med subventionerat vete kostade lite mer än 3 dollar men på den svarta marknaden såldes samma säck för närmare 400 dollar. Armén kallades in både för att kontrollera missnöjet och för att baka bröd.

Oroligheterna i Egypten bröt på allvar ut för en månade sedan, den 25 januari. Dagen innan gjorde den egyptiska regeringen ett utspel och lovade att bära alla förhöjda kostnader av eventuella globala matprishöjningar under 2011. Så här på bekvämt avstånd ser det alltså ut som man i diktaturen Egypten ändå (och förstås av ren självbevarelsedrift) har gjort vad man kunnat för att öka sina lager av vete och skydda sin befolkning mot de höjda världsmarknadspriserna.

Att det bor många människor i Egypten, att en stor del av dessa är fattiga och att de förlitar sig på subventionerat bröd för att överleva dagen är förstås svårare att göra något åt. Det har fått bli fortsatta plåster på såren och det har ju fungerat förut... Bombastiska uttalande som att Egypten ska öka sin självförsörjningsgrad av vete från 56% till 75% på tre år (2009-2012) är förstås rena skämtet. Kopplingen mellan mat och missnöje är stark:

“Soaring food prices aren't the only reason that Egyptians took to the streets to try to topple their long-serving president. But they're a significant factor”

Även om fokus i denna text ligger på spannmål är detta inte den enda mat som sköt i höjden förra året – överhuvudtaget verkar 2010 ha varit ett riktigt kasst år för matproduktion i Egypten. Den lokala frukt- och grönsaksproduktionen sjönk med 70% på grund av ”adverse climatic changes” (mer specifikt värmeböljor) och priserna ökade med 300%. För de i kosten viktiga tomaterna sjönk produktionen ännu mer (80%) vilket enligt uppgift skulle bero på ett virus.

Den poäng som jag (repig skiva) upprepar är att bara för att man lyckats kasta ut diktatorn Mubarak och skrivit om den politiska kartan så betyder det inte att man på något vis har löst Egyptens underliggande och mer grundläggande problem. Här är ett passande citat ut den bok jag håller på att läsa för tillfället (jag återkommer till den vid ett senare tillfälle):

“Opinion leaders would generally continue seeking political explanations for the erosion of freedom, and would continue neglecting the ecological pressure causing it”

I artikeln ”Egyptians face food hardship after protests” (Almasry Alyoum, 16 februari) hoppas elektrikern och trebarnsfadern Hassan Ibrahim att:

“Egypt's revolution will speed the day he no longer lives in fear that his family will go hungry. [...] For now, Ibrahim finds life even harder than before. Days of rejoicing followed Mubarak's resignation last week but now Egyptians replenishing their food supplies are finding empty shelves or hugely inflated prices. […] This is an extra headache for authorities eager to restore confidence in an economy hit by strikes and bank closures.”

Om de globala priserna på mat inte sjunker väsentligt i år (vilket inte mycket tyder på) ser det alltså fortsatt tufft ut för de 30+ miljoner egyptier som lever på mindre än 2 dollar per dag. Detta problem är inte unikt för Egypten utan delas av många andra fattiga länder med växande befolkningar i en värld där vi samtidigt slår huvudet i taket (till exempel vad beträffar hur mycket vete som kan odlas).


Om vi lyfter blicken från Egypten och anammar ett global perspektiv på de stigande matpriser kan man först konstatera att vi som bor i rika länder inte alls drabbas speciellt hårt av stigande råvarupriser på mat. För det första lägger vi bara en mindre del av vår inkomst på mat (ca 13% i USA) så för de flesta märks det inte så hemskt mycket om matpriserna går upp med 10% eller 20% eller 30%. För det andra har matproducenter ofta långa kontrakt som låser priserna långt i förväg. Stigande priser på råvaror får förstås genomslag så småningom, men inte just nu. För det tredje är bara en liten del av priset på, säg corn flakes, beroende av priser på majs (corn). Det vi betalar för är i stor utsträckning för paketet, för marknadsföringen och för den rena och väl upplysta affären som vi knallar till när vi vill köpa ett paket corn flakes.

I andra länder ljöd larmet i början av januari efter att matpriserna hade klättrat sex månader i rad till nivåer som var högre än matkravallernas juni 2008. FNs Food and Agriculture Organization (FAO) har ett matindex som stod i 90 år 2000, passerade 100 år 2004, nådde toppnoteringen 213.5 i juni 2008. Nu har detta index nått de nya toppnoteringarna 215 i december och 222 i januari 2011.

Om någon diktator (eller folkstyrd regering) skulle ha missat just denna varningssigna så gick läxan i vilket fall hem direkt när president Ben Ali packade sina väskor och skyndsamt lämnade Tunisien i januari. Puffen till denna månaden gamla artikel sammanfattar och säger precis allt:

“Authoritarian governments across the world are aggressively stockpiling food as a buffer against soaring food costs which they fear may stoke popular discontent.“

Här får jag dock hänvisa till en otroligt klargörande text av bloggrannen Flute (jag beslår honom med den högsta formen av smicker genom att sno hans bilder nedan). Även om FAOs matindex nu slår nya rekord så har FAO bara mätt matpriserna sedan 1990:


Tittar man istället på vetepriset de senaste 100 åren så har priset under de senaste 30 åren varit ”anomaliskt” lågt. Under denna period har jordens befolkning närapå fördubblats från 4 till 7 miljarder människor. Trots att vetepriserna nu är ”rekordhöga” har de alltså dessförinnan (innan 1980) bara två gånger i världshistorien (nå, de senaste 100 åren) varit så låga som de är i just denna stund av regerings-störtande "rekordnivåer".


Som vanligt är kopplingen mellan mat och energi (olja) stark. Högre oljepriser betyder dyrare insatsvaror till jordbruket (gödningsmedel, pesticider, drivmedel, konstbevattning, torkning) och därmed dyrare matproduktionen. Dessutom ökar kostnaderna för att transportera maten kors och tvärs. Till sist betyder dyrare oljepriser att mer spannmål (till exempel majs och soja) används till att producera biobränslen.

Huruvida det egentligen råder brist på mat i världen kan förstås diskuteras utifrån att en tredjedel av allt spannmål används som djurfoder samtidigt som en ökande andel av matproduktionen blir till biobränslen. I praktiken konkurrerar alltså människor, djur och bilar om samma mat, och eftersom våra ”miljövänliga” bilar har större köpkraft än en global fattiglapp är det inte svårt att räkna ut vem som blir utan. Samtidigt går det inte att bestrida att utmaningen att mätta alla hungriga magar blir större och större eftersom jordens befolkning för närvarande ökar med 80 miljoner människor varje år (mer är 200 000 per dag). I verkligheten finns det ännu fler faktorer som alla pekar åt fel håll. Lester Brown skräder inte orden när han i en extremt faktafylld text bistert sammanfattar situationen och framtidsutsikterna:

”whereas in years past, it's been weather that has caused a spike in commodities prices, now it's trends on both sides of the food supply/demand equation that are driving up prices. On the demand side, the culprits are population growth, rising affluence, and the use of grain to fuel cars. On the supply side: soil erosion, aquifer depletion, the loss of cropland to nonfarm uses, the diversion of irrigation water to cities, the plateauing of crop yields in agriculturally advanced countries, and -- due to climate change -- crop-withering heat waves and melting mountain glaciers and ice sheets. These climate-related trends seem destined to take a far greater toll in the future.”

Lester Brown senaste bok, ”World on the edge: How to prevent environmental and economic collapse” kom ut förra månaden och han menar att mat är den svaga länken i vår civilisation och att vi nu bara är ”one poor harvest away from chaos”. Med dåliga skördar i en rad viktiga exportländer under det senaste året och utifrån de senaste två månadernas oroligheter i arabvärlden kanske det redan nu är på sin plats att konstatera att kaos redan har anlänt?

Avslutningsvis kan man konstatera att mat visserligen är viktigt, men att vatten är ännu viktigare. Utan vatten kan man över huvud taget inte odla någon mat. Vatten är alltså ett uppseglande orosmoment och till skillnad från spannmål är det dyrt att transportera.

“Past water shortages have been temporary or small-scaled; future groundwater depletion will be massive and effectively permanent. […] Current patterns of water use accurately reflect the fact that water is free or nearly so, and its supplies are unlimited […] Without some sort of water tariff […] it is hard to imagine that patterns of use will change much.”

Just mellanöstern ”råkar” vara den region som är mest vatten-utmanad av alla. Jordbruket står för mellan 65-90% av vattenförbrukningen i regionen och en stor del av vattnet kommer från underjordiska reservoarer som inte fylls på i tillnärmelsevis samma takt som de töms. Detta utgör alltså ytterligare en tidsinställd bomb som tickar men som bara ett fåtal verkar höra.


PS. En ”rolig” detalj. Två dagar innan uppropet började sa Egyptens ambassadör i USA att ”Arab countries are witnessing a new phase of challenges but Egypt will remain stable”.

PS II. Sportlov. Skidåkning. Det kan hända att nästa text kommer att dröja lite längre än vanligt.
.

Egypten och köttet

.
Jag kommer ihåg en rolig historia från min ungdom (innan Sovjetunionen gick i graven). En undersökning skulle utföras utifrån en till synes enkel fråga som skulle ställas i flera olika länder; ”Excuse me, what is your opinion about the meat shortage?”

I USA fick man inga vettiga svar då ingen förstod vad brist (”shortage”) betydde. I Sovjet fick man inga svar då ingen visste vad ”åsikt” betydde. I Polen fick man inga vettiga svar då ingen förstod vad ”kött” var. Slutgiltligen svarade Israelen (känd för sitt hänsynslösa beteende bakom bilratten) ”vad betyder ’excuse me’?”.


Texten nedan är en fristående fortsättning på min förra text om Egypten och den bygger till mycket stor del på texter från Almasry Alyoums engelska nätupplaga. Tidningen betraktas trots sin ringa ålder (den startade 2004) numera som den mest inflytelserika tidningen i Egypten.


Alla gillar kött. Jag misstänker i vilket fall att det inte finns så många (frivilliga) vegetarianer i Egypten. Men antalet personer som har råd att äta kött har minskat väsentligt det senaste året. Under förra årets första kvartal ökade priserna stegvis och händelseutvecklingen kulminerade (utifrån antalet tidningsartiklar i frågan) i april förra året. Under denna period sjönk köttkonsumtionen med över 20% till följd av stigande priser på kött och annan mat ("skyrocketing food prices"):

"I haven't been buying meat for a while because I can't afford it," said Mohamed Fathi, a resident in Beheira. "The price of beef has climbed from LE32 a kilo to LE50." Esam Habiba, an agricultural engineer, also a resident in Beheira, said he hasn't bought meat since prices went up because he considers his children's private tutoring and health care to be a priority."

[I en artikel som skrevs nio månader senare, den 20 januari i år och fem dagar innan upproret i Egypten startade uppgavs marknadspriset för kött ligga på LE70 per kilo.]

I april vidtogs därför konsument-bojkotter (spridda bland annat genom Facebook) för att ”tvinga ner” kött-priserna, och även en dagslång strejk där 3000 restauranger bojkottade och lät bli att servera rött kött i protest mot de höga priserna. Jag utgår från att sådana (tillfälliga) aktioner mest bara skadar slaktare och restaurangägare (som säljer kött till slutkonsumenterna) och att effekterna för hela branschen på struktur, incitament och värdekedjor är negligerbara.

En för oss svenskar lite bisarr grej är hur olika myndigheter, samfund och organisationer i Egypten hanterade denna kött-kris. Jag har alltså läst om hur en enskild guvernör ”beordrar” fram 25 ton kött från Brasilien (hur?) och också fastställer ett (rabatterat) pris som köttet ska säljas för (vem betalar mellanskillnaden?). Vidare har jag också läst om hur kristna koptiska kloster och hur ”military meat outlets” säljer kött till rabatterade priser (och med stor trängsel som följd) för att ”göra folket glada”. Eller i vilket fall mindre missnöjda. Jag har för övrigt svårt att hålla reda på alla departement och ministerier som har ett finger med i spelet kring köttet (t.ex. ”the Ministry of Social Solidarity’s "Department of Meat"”, “the General Authority for Fish Resources Development” och så vidare).

Jag skrev ovan att händelseutveckling kulminerade i april. Fast så var det inte, det bara verkade vara så vid den tidpunkten. I efterhand var april bara ett ”lokalt maxima”, för även därefter fortsatte priserna att öka. Enbart under juli månad, när man började närma sig den religiösa högtiden ramadan - med sin traditionellt högre köttkonsumtion - steg priserna på kött med (ytterligare) 20%. Detta föranledde ”[the] head of the General Authority for Fish Resources Development [to urge] Egyptians to replace red meat with fish to help control the increase in prices”.

Vad är det då som har hänt på sistone och vad beror de stigande köttpriserna på? Ett skäl är rädsla, ändrade preferenser och minskad efterfråga på fjäderfä (fågelinfluensa) och fläsk hos den kristna minoriteten som äter gris (svininfluensa). Ett annat skäl är helt enkelt minskad tillgång på kött, men bortom detta enkla konstaterande är relationen mellan de bakomliggande faktorerna mycket komplicerad.

Jag kan helt enkelt inte ge något entydigt svar, men å andra sidan verkar det inte finns någon i Egypten som kan göra det heller. En sak är dock säker och det är att anklagelserna flyger åt alla håll och kanter. Speciellt utpekade är slaktare, boskapsuppfödare, importörer, korruption samt myndigheternas byråkrati och allmänna oförmåga. Cirka fem år tillbaka i tiden spökar också ett utbrott av mul- och klövsjuka som kom med sjuka kalvar från andra delar av Afrika (eventuellt Sudan) och som tvingade Egyptierna att döda hälften av all sin boskap på ett bräde. När Argentina som dessutom är ett av de länder som Egypten har importerat kött från stoppade sin export i våras passade Brasilien på att höja sina priser med 15%.

Slaktare och ägare till små restauranger menar att de höga köttpriserna skadar dem och pekade ut bönderna (boskapsuppfödarna): ”Essentially, our fate lies with the farmers […] They control the prices”. Mot slutet av året (november) var situationen ännu värre och en slaktare menade att botten helt hade fallit ur marknaden och att all handel med kött hade avstannat.

“Nobody’s buying and nobody’s selling,” said [the butcher]. “Butchers' sales are down 80 percent across the country. The customers just aren’t coming; or those who bought five kilos of meat last year are now just buying one or two.”

Om problemen skulle bero på spekulation och manipulationer av marknaden kan man nog i vilket fall konstatera att det inte är småbönder som står bakom. Tvärtom har bönder nu inte råd att hålla sina djur med mat efter abrupta prisökningar på (importerad och beskattad) kreatursfoder som måste köpas in till stigande världsmarkandspriser: ”it costs breeders roughly LE100 per month to feed a single young calf. ‘This is unaffordable for most farmers,’ “

Vissa kritiker menar att dessa prisökningar borde ha motverkats av ökade statliga subventioner till boskapsuppfödare. I frånvaron av sådant direktstöd låter många fattiga bönder unga kor (kvigor) och kalvar gå till slakt. Detta påverkar i sin tur ytterligare tillgången på mejeriprodukter (idag) och kött (i framtiden). Åtminstone i just detta fall verkar en hel del egyptier tydligen inte tro att den osynliga handen kan lösa alla problem eftersom ett förslag till lösning är att ”The government should support farmers by subsidizing animal fodder or facilitating bank loans to help them continue breeding livestock”.

Som det är nu befinner man sig istället i en nedåtgående spiral. Alla vill ha kött men det går helt enkelt inte att producera inhemskt kött till ett pris som den lokala marknaden kan acceptera. Ekonomiskt trängda boskapsuppfödare tvingas skicka iväg djur till slakt trots att de ”borde” behållas flera år till och växa till sig.

De problem jag räknat upp ovan kan inte lösas på ett enkelt sätt. Det är till exempel svårt att se hur ett regimskifte kan stoppa denna negativa spiral. Personligen tolkar jag istället händelseutvecklingen som resultatet av en (långsam) process som startade förra året och där många egyptier från arbetar- och från medelklassen håller på att bli "utprisade" från marknadssegmentet "köttätare". Eftersom man måste köpa in foder till sina lokala kossor från utlandet är man beroende av världsmarknaden och de priser som råder där, och när dessa stiger går det inte längre att "hitta någon affär" (tjäna pengar på) att föda upp boskap i Egypten. För övrigt skrev Kvantitativt bara igår om en parallell utveckling i Sverige där den svenska kronan är så stark att det är billigare att importera kött från kontinenten än att föda upp kor och grisar i Sverige (till skada för de som sysslar med det).

Jag kan framöver se en värld där det inte går att "hitta en affär" i att över huvud taget exportera jordbruksprodukter till ett importberoende land som Egypten, för i takt med att Egyptens kapaciteten att exportera olja (eller nu senast landets kapaciteten att locka till sig turister) förtvinar blir det förstås svårare och svårare att betala marknadsmässiga priser för det vete man vill importera (i konkurrens med alla andra vete-importerande länder). Det rör sig alltså om vete som Egypten måste importera om de över huvud taget ska kunna föda sina talrika medborgare.

Notera även båtlasterna av unga män som nu flyr Tunisien för Italien (Europa) efter maktskiftet där. De ser revolutionen till trots (fortfarande) inte någon framtid i ett Tunisien med grasserande arbetslöshet och fattigdom. Sedan förra veckan har jag för övrigt snubblat över två bra analyser av läget i Tunisien och i resten av arabvärlden som ligger nära min.

Jag kan trots dessa dystra framtidsutsikter samtidigt se en framtid där omvärlden kan "hitta en affär" i att exportera jordbruksprodukter från fattiga till rikare länder - även ifall det råkar finnas människor som svälter lokalt. De lokala fattiglapparna (som numera inte sällan bor i storstädernas slum och som därmed inte har möjlighet att odla sin egen mat) har helt enkelt inte tillräcklig köpkraft för att konkurrera med rikare utlänningar (oss) om den lokalt producerade maten.

Ibland blir lokala fattiglappars behov av mat till och med utkonkurrerad av rika européers behov av att symboliskt ge utlopp för sin kärlek. Vår kärlek till oss själv alltså, inte till fattiga människor i Afrika som vi uppenbarligen inte bryr oss så mycket om utifrån att 90 000 ton snittblommor numera flygs (bra för klimatet?) in till Europa från Kenya varje år. Eller så hyr man helt enkelt bara ut jordbruksmarken på flera decennier långa kontrakt till utländska rikingar (även kallat "land grabbing"). Den typ av uttalanden jag gör med dessa utsagor är dock mycket osäkra - som vi vet finns det också en gräns och när missnöjet (eller hungern) hos en tillräckligt stor andel av befolkningen bubblar över är konsekvenserna oförutsägbara. Även de "bästa" planerna (USAs i flera decennier långa stöd till Mubaraks regim, "land grabbing") kan då gå i stöpet.


Huruvida det är myndigheternas uppgift att se till att medborgarna har tillgång till (billigt) kött kan man förstås diskutera. Dessutom sitter inte de Egyptiska myndigheterna (varken de föregående eller vilka det nu är för tillfället) i någon avundsvärd sits, för om importrestriktionerna hålls höga (och är krångliga att följa) blir det brist på kött, men om de istället är låga så slår (relativt) billigt importerat kött ut de inhemska egyptiska uppfödarna. Utan inhemsk köttproduktion blir landet dessutom i ännu högre grad beroende av och utlämnade till nyckfulla och ibland rusande priser på den globala marknaden för råvaror och mat. Damned if you do and damned if you don’t!

I Egyptens fall verkar det dock som myndigheterna genom brist på eller genom missriktade handlingar har bidragit till att medborgarna inte har tillgång till kött. En viktig nyckel i min egen förståelse av situationen var en mycket bra artikel (i samma egyptiska dagstidning) om ”The meat market mystery”. Här är ett utdrag ur en bekännelse av en anonym tjänsteman som jobbar vid ”Department of Meat”:

”‘Not that long ago, there were 10 or 12 different importers bringing in the meat. Now there are only two,’ he says. According to him, the majority of importers have given up on their business due to the excessive demands imposed on them by the government. For each shipment of frozen meats, importers must receive permits from the Ministries of Health, Trade, and Agriculture, as well as a series of sub-committees and councils. Until the permits are presented, the imported meat is kept in quarantine, which importers pay for on a daily basis.”

Eftersom inte staten, utan importören själv måste bekosta att (underbetalda) veterinär och läkare inspekterar köttet kan man gissa på att det finns ”ett visst tryck” på att släppa igenom en last, och att inspektionerna är ganska opålitliga. Vilket i sin tur skapar stor oro och ”oräkneliga” skandaler - som vid leveransen av tusentals ton infekterat Indiskt kött ”nyligen” (i en artikel från april 2010). Alltså föredrar egyptiska konsumenter att köpa inhemskt kött – bortsett från den lilla lilla detaljen att man inte längre har råd med det. Man har helt enkelt blivit utprisade från marknaden – drabbad av ekonomisternas eufemiska ”demand destruction”.

En skarpögd slaktare (samma artikel) pekar på en del underliggande faktorer och påpekar att emedan Egyptens befolkning skjuter i höjden förblir mängden boskap densamma. En skarpögd ekonomiprofessor påpekar att det är värre än så eftersom prima jordbruksland bebyggs, och att bebyggelsetakten har ökat under de senaste åren.

”Jaha, men låt dem äta kakor då” kan ju vän av ordning utbrista. Kan de inte klara sig utan kött? Jag skjuter det lätta svaret framför mig och börjar istället med det mer flyktiga och svårfångade som handlar om traditioner, vanor och preferenser. ”Mat som mat” kan man tänka, men vi människor är inte riktigt funtade på det viset. Mat är kultur och mat är identitet. En egyptisk pappa sa i en artikel; ”if things keep going the way they are, our children’s children will never know the taste of meat”. Och den upplevelsen är uppenbarligen viktig åtminstone för honom (och för många andra).

Vi är våra vanor och många svenskar skulle säkert också bli väldigt upprörda om det inte stod att uppbringa skinka och köttbullar till julbordet – för att inte tala om svårigheterna med att genomföra en traditionella kräftskiva om det inte finns några kräftor på bordet. Mat är mer än bara mättnad. Mat är också trygghet, traditioner, lukter och minnen. En ”simpel” (?) sak som att inte längre ha råd att köpa kött till en religiös festmåltid eller ett bröllop kan skapa nog så mycket frustration och ilska i de breda folklagren som "nyss" hade råd med detta. Då vidtar jakten på syndabockar. Speciellt när det sker i kombination med att andra (till exempel samhällstopparna) inte ser ut att drabbas, eller kanske till och med misstänks sko sig på den nuvarande situationen. Det går lätt att se hur det kan jäsa i leden av sådant.

Det lätta svaret på frågan om de inte kan äta annat än kött är att situationen är problematisk av flera skäl ändå eftersom bristen och priset på kött hänger ihop med priset på andra matvaror:

”When meat prices increase, so does everything else. Fishmongers and chicken farmers take advantage of the situation and increase their prices too. Nobody wants to get left behind.”

"Spiraling food prices [...] have affected all but the richest echelons of society and extended beyond the butcher’s counter to such basic food staples as tomatoes and cooking oil."

Skenande matpriser har alltså drabbat alla delar av befolkning (utom den lilla minoritet som befinner sig samhällets absoluta topp). Dessutom sträcker sig effekterna bortom slaktarens disk, och bortom fjäderfä och fisk vidare till annan mat:

“The past three months [skrivet april 2010] have witnessed a sudden increase in food prices that has forced most Egyptians to make the difficult choice between empty wallets and rumbling stomachs”.

Om jag återknyter till min förra text så kan åtminstone jag tänka mig att mat är en minst lika viktig, eller kanske till och med ännu viktigare faktor bakom revolten i Egypten än ledarskapet. Så länge Mubarak levererar en stigande levnadsstandard, eller åtminstone mätta magar och idén (eller illusionen) av en ljusnande framtid så kunde nog en tillräckligt stor del av befolkningen tänka sig att leva med honom. Men om man inte har råd att köpa kött, eller framför allt bröd – ja då blir det revolution. Speciellt i kombination av att hoppet om en ljusnande framtid ter sig mer och mer avlägset för vart år som går.

"Due to budget cutbacks, the light at the end of the tunnel has been turned off".

Är det bara en slump att Egypten regering, i spåren av händelseutvecklingen i Tunisien och mindre än en vecka innan oroligheterna i Egypten började (den 25 januari) kungjorde att man skulle öppna nya försäljningsställen som "inom några veckor" skulle sälja ”subsidized agricultural commodities, meat, fish, poultry, dates, and dairy products at a discounted price”? Jag skulle inte tro det... En av cheferna på jordbruksministeriet påstod att detta var ett led i en ”integrerad policy” för att bryta ”monopolet på vissa matvaror” och ”förebygga kommersiell girighet” av de som "sökte största möjliga profit utan att tänka på de sociala konsekvenserna". Då ska man dock ha i åtanke att Egypten redan innan sådana utspel" devotes 20 percent of its budget to subsidies for food and fuel".

Känner ni igen den där med monopol, profitörer och girighet från oljediskursen? Att skylla på spekulation och profithunger i ett försök att deflektera skulden är en beprövad strategi. Hade det fortfarande bott judar i Egypten kan man gissa att de skulle ha det hett om öronen vid det här laget, men antalet judar i Egypten minskade från 75-80 000 på 1920-talet till färre än ett hundra personer (!) för fem år sedan. Jag kan inte så mycket om den kristna koptiska minoriteten i landen trots att den utgör inte mindre än 10% av Egyptens befolkning, men det känns inte som en högoddsare att gissa att kopterna ligger risigt till i största allmänhet om temperaturen skruvas upp ytterligare.


PS. Hoppsan. Vissa av er fick en insikt av hur jag jobbar igår kväll när jag råkade trycka på fel knapp på datorn.
.

Egypten och avgrunden

.Bild: Ett snapshot av ett Egypten på väg mot avgrunden (om än i slow motion). Den gråa oljeproduktionen (nedåtgående) korsar den inhemska konsumtionen (uppåtgående svart linje) och utraderar därmed den gröna oljeexporten. Det betyder i klartext förlorade exportinkomster i ett redan fattigt, överbefolkat och importberoende land.


Nyordning: Länkar i rött går till äldre texter på Livet efter oljan Jag ska i mån av relevans försöka lägga in några sådana i varje text framöver eftersom det tillkommit en hel del nya läsare det senaste året. Bloggen har för övrigt precis passerat 200 Google Reader RSS-prenumeranter.


Det har av naturliga skäl varit populärt att skriva om Egypten på sistone. Protesterna där startade för två veckor sedan och etern har därefter fyllts av en ström av artiklar och inslag där tyngdpunkten oftast har legat på att återge och beskriva det allra senaste. Det finns gott om tyckare (jag ställer mig själv sist i den kön nu) och en massa nyhetsreportrar är på plats (i princip dock endast i Kairo). På plats i Egypten intervjuar de ibland vem som helst som de råkar få tag på (till exempel taxi-chaufförer och personal på turisthotellen!). Jag som läser DNs döda träd-upplaga har dock en viss svaghet främst för Nathan Shachars analyser.

Portätten på Mubarak och bilder på egyptiska folksamlingar är rikligt förekommande liksom andfådda reportage om vad som hänt sedan igår. Ja, varje dag har vi översköljs av en mini-tsunami av nyheter om vad som hänt sedan igår. Men surret om ”det allra senaste” är såå uttröttande och såå igår. Låt oss hoppas att ”det allra senaste” tillhör gårdagen och att framtiden tillhör de kunniga journalister som går på djupet och analyserna de bakomliggande orsakerna till skeenden och händelseförlopp.

Den bästa information hittar jag personligen inte sällan på nätet. Vilken tjomme (journalist) som helst kan ”spåra” demonstrationerna i Egypten till det egyptiska folkets längtan efter frihet och demokrati (eller ”i värsta fall” demokrati som resulterar i ett religiöst styre). För en normalbegåvad journalist (tack Cornucopia för termen) som fått i sig framstegstänkandet med modersmjölken och som bakom sina rosafärgade glasögon blickar ut mot en värld av möjligheter kan det inte finnas och går det inte att ens i ögonvrån se eventuella bakomliggande orsaker som inte kan lösas av ett regimskifte.

Men ett regimskifte är bara vågens kam, och de verkliga krafterna bakom en tsunami är, som vi alla vet, omöjliga att se med blotta ögat eftersom de finns under havsytan. För att luska fram dem måste man använda hjärnan, men viktigast av allt är att ta av de rosafärgade glasögonen.

Kvantitativt gjorde det. ASPO gjorde det också. Även Effekt gjorde det. Alla använde de Grafen och resonerade kring den. Grafen kommer från en text på The Oil Drum och jag använder också Grafen (se bilden ovan). Kvantitativt följde upp det några dagar senare och Flute och Cornucopia har förstås också skrivit vettigheter om Egypten även om de inte använt sig just av Grafen.

Men varför ser man då aldrig en analys i gammelmedia som utgår från problematiken kring olja, mat och befolkningsmängd? Det finns självklart (en del) intelligenta människor ute på tidningsredaktionerna också - vad finns det för skäl till att de inte ser? Kan det vara så att det även bland de som ser järtecken i skyn finns vissa saker som inte kan och som inte får sägas för att de bakomliggande resonemangen - i frånvaro av lätta svar eller lösningar - blir för oroande och världsomvälvande? Bakomliggande orsaker till olika händelseförlopp är ju för övrigt så himla trista eftersom de aldrig går att förändra på en månad eller ens ett år (till exempel genom ett regimskifte). Är svaret alltså egentligen mycket enkelt? Kan det helt enkelt vara som tidningsmannen William Nelson (1841-1915) sa för 100 år sedan (inget nytt under solen):

”Newspapers are read at the breakfast and dinner tables. God's great gift to man is appetite. Put nothing in the paper that will destroy it.”

Om man placerar citatet i en kontext så står följande att läsa i en artikel i den amerikanska tidsskriften LIFE från 1939:

”To [Nelson], the story of a cat who got caught in a chimney was as worthy of page one as the report of a local election. Nelson also had an acute distaste for publishing distasteful facts. [The Kansas City] Star stories never mentioned snakes, freaks, names of malignant diseases or anything that might be considered revolting. Nelson summed up his publishing philosophy in these words: ”Newspapers are read at the breakfast and dinner tables. God's great gift to man is appetite. Put nothing in the paper that will destroy it.”

LIFE magazine, 9 Oktober 1939

Idag kan vi faktiskt läsa texter om ormar och sjukdomar eftersom det har visat sig att de driver lösnummer. Kanske har våra frukost- eller tidningsläsarvanor förändrats? Eller så är vi kanske lite mer hårdhudade och kan ta en nyhet om en förrymd orm (som frös ihjäl och hittades i en snödriva i julas) utan att tappa aptiten? Men, vad vi inte kan acceptera att läsa i morgontidningen är texter (som denna) som handlar om mer substantiella hot mot våra förgivettagna övertygelser av hur vi lärt oss att världen och (ekonomisk) utveckling fungerar. Att obstinat insistera på att världen är gränslös kan dock i praktiken tyvärr (?) inte avlägsna icke-förhandlingsbara begränsningar och heller inte förhindra att dessa begränsningar påverka oss och resten av världen (till exempel Egypten - se vidare nedan).

Icke-förhandlingsbara begränsningar, till exempel de fossila bränslenas ändlighet, är dåliga nyheter för en mänsklighet vars antal och materiella begär inte har några gränser. Vi kan inte avlägsna dessa typer av begränsningar - de är "inbyggda" i själva realiteten av att vår värld (och våra resurser) är ändliga. Men, i våra massmedier och i våra dagliga liv gör vi gör vårt bästa för att begrava alla subversiva tankar som kan få oss att ifrågasätta fortsatt tillväxt i en ändlig - och full - värld. Men världen är nu faktiskt full i bemärkelsen att det inte finns något mer tomt utrymme att exploatera efter det att:

- vi har tagit större delen av biosfären i anspråk (vi blir 7 miljarder människor detta år).
- vi har tagit det förflutna i anspråk (användbara mineraler och ändlig fossil energi - olja, kol och gas - som bildades långt innan den första människan vandrade på jorden).
- vi har tagit framtiden i anspråk (redan överdådig förbrukning av ändliga resurser som skulle kunna kommit våra efterkommande till nytta och extravaganta lån som i praktiken är anspråk på framtida resurser).

Vi har alltså koloniserat både tiden och rummet till deras yttersta gränser och vad finns då kvar? Rymden och havsbotten är av praktiska skäl för avlägsna och koloniseringen av tiden verkar också ha nått sina yttersta gränser när vi förutom framtida decennier och gångna årmiljoner till och med har tagit milli- och mikrosekunderna i besittning genom så kallad High-frequency trading (HTF). Det enda jag nu kan se återstår är parallella världar (se till exempel Harry Turtledove ungdomsböcker om "Crosstime traffic"). Det är också därför som tillväxtkramande små glädjespridare som Hans Rosling (tyvärr, tyvärr) har fel, fel och återigen fel. Vi bedrar bara oss själva när vi hoppas att en underlåtenhet att se, och en underlåtenhet att benämna det onämnbara också ska få det att försvinna. Poff, borta. Inte.

Istället projicerar vi hotet mot vår världsbild och hotet mot vår personliga lilla trygghetsbubbla utåt - till exempel mot zombies. Det är otroligt slipat av ABF att anordna en (övertecknad) kurs om "Att överleva en zombiekatastrof". Det är ju omöjligt att anordna en kurs som heter "Efter oss - syndafloden: Hur dina barn kan överleva i en värld på dekis". Min kompis påpekade att världen är knasig när det är mer politiskt korrekt att anordna en kurs om zombiekatastrofer än det är att anordna en kurs där man diskuterar Sveriges och världen verkliga (och delvis olösbara) problem. Zombiekursen börjar för övrigt nästa vecka och jag ska gå den tillsammans med inte mindre än tre bekanta. Jag håller som bäst på att förbereda mig genom att se TV-serien The Walking Dead och genom att läsa World War Z av Max Brooks (Mel Brooks son).

Efter detta långa och tendentiösa mellanspel återgår jag till det egentliga ämnet för denna text, Egypten. Min målsättning har förstås aldrig varit att vara snabbast ut med en nyhet. Det är i vilket fall en omöjlighet när min publiceringstakt och toppfart är makliga en text var 8:e dag (och dessutom med flera längre uppehåll förra året). Men, jag skulle heller inte skriva om ett (relativt) aktuellt ämne om jag inte kunde gå lite djupare och tillföra sådant som jag inte sett någon annan skriva om. Således är ämnet för dagen en (selektiv) djupdykning på jakt efter den egyptiska revoltens bakomliggande (och oljetopps-relaterade) orsaker.

I denna text ligger fokus på brister i nyhetsrapporteringen (ovan) och Egyptens verkliga problem (nedan). Egyptens verkliga problem är så mycket större än frågor om dess styrelseskick eller om Mubaraks vara eller inte vara. I de följande två texterna tänkte jag gå vidare och skriva om viktiga underliggande skäl till Egyptisk oro som kan knytas till landets matsituation. Vi får se, kanske blir den en fjärde text också.

Detta blir också ett bidrag till mina analyser av länder som får det tufft efter oljetoppen och där jag tidigare skrivit om Mexiko och om Jemen (del 1 och del 2). Det finns en hel del likheter mellan Egypten och Jemens bekymmer så läs gärna texterna om Jemen och jämför själv. Ekvationen minskad oljeproduktion och ökad inhemsk konsumtion går inte ihop. Särskilt inte när oljeexporten tidigare har bidragit med viktiga exportinkomster – som bland annat använts till att subventioner av till exempel bensin och mat.

Till skillnad från uteblivna satsningar på flickors skolgång, familjeplanering (preventivmedel) och kvinnors rättigheter har tidigare nedplöjda subventioner i nuläget inte bidragit till annat än dåliga transportvanor (många bilar), kass transportinfrastruktur (ingen kollektivtrafik) och en sedan decennier tillbaka mycket snabbt ökande befolkning (minskad självförsörjningsgrad och ökad import av mat). Att subventionera mat och olja kan förstås upplevas som bra (eller nödvändigt) i varje enskild situation och på kort sikt. Inte minst i potemkin-demokratier av Jemens och Egyptens slag. Subventioner av dessa slag har förstås fram tills nu resulterat i minskad social oro, men utifrån minskade exportinkomster och bibehållna eller ökande utgifter (bland annat för ökande subventioner av ökad oljekonsumtion och ökande matpriser) är detta inte direkt är en ”vinnande häst” på lite längre sikt.

Redan för två år sedan, 2009 (sista året som det finns siffror för) översteg Egyptens utgifter stadskassans inkomster med en tredjedel. Under 2010 försämrades handelsbalansen - i oktober månad 2010 hade underskottet stigit med över 40% jämfört med året innan. När de bakomliggande (oljerelaterade) sambanden därefter ser ut enligt ovan (Grafen) tenderar därefter sådana siffror att förändras och försämras snabbt i takt med att inkomsterna från oljeexporten dunstar bort i de inhemska bilarnas avgasmoln och den minskade oljeproduktionen.

Dynamiken mellan en snabbt ökande befolkning som breder ut sig och jordbruksmark som trängs tillbaka i motsvarande takt utgör en annan rävsax. Ju fler invånare desto mindre jordbruksmark. Och ju mindre jordbruksproduktion, desto större behov av att importera mat. Men för vilka pengar då när exportinkomsterna från oljan samtidigt sinar?

Egyptens har den största befolkningen av alla arabiska länder och man har gått från 20 till 80 miljoner invånare sedan 1950. För närvarande ökar befolkningen med mellan 1.5 och 2 miljoner människor per år (i huvudsak i de fattigare segmenten av samhället).

När oljetoppen slår till är det de fattigaste som först blir utprisade från marknaden. Det där lät ju inte så bra, så istället för att säga att de inte längre har råd kan man använda ekonomernas finare och mer städade term ”demand destruction”. Det betyder samma sak, nämligen att de som tidigare köpte vara X ”inte längre vill” köpa den. Vissa väljer alltså ”helt frivilligt” (och med en liten uppmuntrande knuff av marknadens osynliga hand) att inte längre köpa bensin till sin bil eller moped. Vilka väljer detta? De som efter en dos av marknadens magi förlorade budgivningen på det sista oljefatet! (som sätter priset för alla oljefat på marknaden).

Men, om varan ifråga är industrijordbruksproducerad mat (som förstås är mycket beroende av priserna på de oljebaserade insatsvarorna) så beror nog inte den minskade efterfrågan (”demand destruction”) på att en del personer frivilligt har bestämt sig för att fasta på permanent basis. I ett samhälle blir det helt enkelt svårt för regeringen att behålla ett fast grepp om tömmarna om en tillräckligt stor andel av befolkningen inte (längre) har råd att köpa den mat de är vana vid, eller ännu värre, om de över huvud taget inte har råd att köpa mat som mättar alla munnarna i (den talrika) familjen. Och här sträcker jag alltså ut halsen en aning och hävdar att det i en sådan situation inte spelar så stor roll om styrelseskicket är autokratiskt eller demokratiskt.

Om jag summerar resonemanget ovan så är poängen alltså att även om det inte hade blivit en folklig resning just nu, så hade Egypten ändå haft att möta Mycket Stora Problem framöver. Vidare kan man också konstatera att även vid ”bästa möjliga utfall” av de folkliga protesterna (vilket på intet sätt är garanterat) så kommer Egypten fortfarande att dras med Mycket Stora Problem även nästa år. Vid närmare eftertanke och en hastig blick på grafen ovan är det svårt att tro att problemen inte kommer att vara värre år 2012 än 2011 och värre igen år 2013 än 2012 (och så vidare).

Jag förväntar mig alltså att situationen i Egypten blir värre även om diplomaten, juristen och fredspristagaren ElBaradei rattar landet framöver, och även om han hade haft flera sidokarriärer bakom sig som retorikkonsult, spinndoktor, medlare och trollkonstnär. Vilket han inte har. Tvärtom är han av allt att döma en kompetent och pliktmedveten topptjänsteman, men någon politisk erfarenhet har han inte (han har inte ens bott i Egypten på några decennier) och det bådar ju inte så gott i ett land som rör sig mot avgrunden. Vissa saker går helt enkelt inte att snacka sig ur och ”overshoot” är en av dem:

“In ecology, overshoot occurs when a population exceeds the long term carrying capacity of its environment.”

Möjligtvis kan en lirare som ElBaradei snacka sig till ökat stöd och bistånd och skjuta Egyptens problem framför sig ett tag. Men att skjuta problemen framför sig något eller några år är inte samma sak som att lösa dem. I just ElBaradeis fall är det inte svårt att dra paralleller till det hopp som sattes till att Obama skulle ”fixa” den ekonomiska krisen efter det att han blev president för lite mer än två år sedan. Men vilken typ av övermänniska måste inte Obama vara för att själv kunna fixa alla problem (se den två minuter långa och väldigt roliga filmen!) som byggts upp under decennier och som de flesta amerikaner ännu inte har förstått eller ens fått syn på! Även Obamas strategi består i huvudsak av att skjuta problemen framför sig. Har han och hans eftermäle "tur" vinner republikanerna valet nästa år och får ta hand skiten efter det att han lyckats skjuta problemen framför sig i ytterligare 20 månader.

Ur mitt perspektiv (och utan att vara någon Egypten-kännare) var det alltså givet att något skulle hända förr eller senare och om det inte skulle ha blivit en folklig resning 2011 så kanske det istället skulle ha varit en tilltagande krigsretorik som vände sig mot grannlandet Israel 2012, människor som på bred front inte hade råd att köra bil till jobbet år 2013 (med stora störningar för ekonomin som följd), trashankar som svälter ihjäl på gatorna år 2014 eller en militärkupp år 2015. Och Egypten är förstås inte ensamt i sin golgatavandring - många andra länder är också på väg mot avgunden med jättekliv, med myrsteg eller något mittemellan.
.

Peak oil computing (del 2)

.
Denna text är - till skillnad från alla andra texter på den här bloggen - bara delvis fristående så jag föreslår att du istället börjar med att läsa den första delen i serien ifall du inte redan har gjort det!


Datoranvändning i en värld av begränsningar – del 2


Detroit - en postmodern stad(14)!

Staden Detroit – även känd som ”Motor City” – har fått känna på hårda tider i jämna steg med de tre stora amerikanska biltillverkarnas långa nedgång (GM, Chrysler, Ford). Många tänker kanske på Detroits nedgång i termer av den amerikanska statens nödutryckning för att rädda General Motors och Chrysler våren 2009, men Detroit – en gång i tiden den fjärde största staden i USA – har steg för steg tappat mer än hälften av sin befolkning sedan staden stod på toppen år 1950. En sådan utveckling kan tyckas vara bakvänd eftersom den globala trenden under de senaste decennierna har varit att (ett accelererande antal) människor har flyttat från landsbygden till städer (sedan år 20XX bor mer än hälften av alla människor på jorden i städer). Utvecklingen i Kina under de senaste decennierna är häpnadsväckande; på 20 år, mellan 1985 och 2005, växte Kinas urbana befolkning med nästan 320 miljoner människor och den förväntas växa med ytterligare nästan 300 miljoner människor mellan 2005 och 2025 (Population Division of the Department of Economic and Social Affairs of the United Nations Secretariat, 2009). Detroit är dock inte den enda staden som krymper snarare än växer då detta inte är ett ovanligt öde även för andra, bokstavligen “post-moderna" städer på dekis. De utmaningar som krympande städer för med sig har till exempel upplevts också i östra Tyskland där miljontals människor har flyttat västerut efter landets enande för 20 år sedan.

Detroit är ett exempel på en stad som karaktäriseras av den allmänna nedgången i det amerikanska “rostbältet”. Startskottet för denna utveckling var Interstate Highway Act (1956) som öppnade upp områden utanför städerna för exploatering och som välbeställda stadsbor inte var sena att överge staden för. Därefter har rostbältets industristäder präglats av det faktum att tung industri gradvis har minskat i betydelse och flyttat utomlands. Staden Detroit har utöver detta dessutom ställts inför flera betydande utmaningar så som till exempel rasupplopp år 1967 följt av “white flight” till de omgivande förorterna, en tung börda av hårt drogmissbruk, kriminalitet och våld(15), liksom korruption och inkompetens inom stadens förvaltning under Coleman Young's 20 år långa period som borgmästare (1974-1993). Enligt en artikel i Time Magazine (2009) är nästan varannan vuxen (47%) i Detroit analfabet. Utöver detta är vart femte hus tomt och fastighetspriserna har sjunkit med 80% eller mer under de senaste tre åren. Runt 1/3 av Detroits befolkning och nästan hälften av alla barn lever under fattigdomsgränsen (Temple 2010).

Den sista spiken i kistan (eller åtminstone de senaste spiken) var den ekonomiska krisen 2008-2009 och den nuvarande situationen i Detroit är minst sagt gräslig. Emedan de officiella arbetslöshetssiffrorna för ett år sedan (oktober 2009) “bara” låg på 27% så inkluderar detta inte personer som arbetar deltid (men som vill jobba mer), förtidspensionärer (till exempel offer för nedskärningar i företag), människor som har slutat söka arbete helt och hållet (till exempel återfallshemmafruar) samt de som har beslutat att vidareutbilda sig mer istället för att fåfängt fortsätta söka arbeten som inte finns. Detroits borgmästare Dave Bing medgav och uppskattade i slutet av 2009 att de verkliga arbetslöshetssiffrorna i Detroit låg på närmare 50%(16).

Ett av de mest akuta behoven i en postmodern stad som Detroit är tillgången till hälsosam och prisvärd mat efter det att de stora livsmedelskedjorna har övergett tätbefolkade men utblottade innerstadsområden. Bristen på mataffärer kan utgöra ett stort, och för vissa oöverstigligt problem i en stad som Detroit (nota bene “Motor City”) eftersom majoriteten av befolkningen på grund av bristande ekonomiska resurser numera inte äger någon egen bil (Forsberg 2010). Enligt en rapport om “matöknar” (“food deserts”) från US Department of Agriculture (Ver Ploeg et. al. 2009) så förhåller det sig så att “some consumers are constrained in their ability to access affordable nutritious food because they live far from a supermarket or large grocery store and do not have easy access to transportation“. Så många som 23,5 miljoner amerikaner bor i låginkomstområden och har mer än en kilometer till en stormarknad eller en större livsmedelsbutik - även om “bara” runt hälften (4,1% av den amerikanska befolkningen) av de som bor i ett låginkomstområde också verkligen har låga inkomster. Människor som bor i sådana områden brukar “istället” ha riklig tillgång till snabbmatsrestauranger i sin närmiljö. Vidare tar inte mindre än 39,7 miljoner amerikaner (Reuters, 2010) – mer än 14% av befolkningen – nu emot matkuponger, och det antalet förväntas öka med nästan 10% under 2011. För så många som 6 miljoner amerikaner utgör nu matkuponger i själva verket deras enda “inkomst” (DeParle och Gebeloff 2010).

Just på grund av sådana faktorer (stor arbetslöshet, dålig tillgång till hälsosam och prisvärd mat och uppskattningsvis 40 000 övergivna hus och 4 000 hektar ledig mark) är det intressant att notera att Detroit med sina 875 “urban gardens”(17) har blivit det (postmoderna) urbana jordbrukets inofficiella huvudstad. Enligt en nyligen publicerad artikel (Runk 2010) kan:

“Detroit, which revolutionized manufacturing with its auto assembly lines, [...] once again be a model for the world as residents transform vacant, often-blighted land into a source of fresh food. With growing interest in locally raised food [in America] no city seems to have as much potential for urban farming as Detroit, where land is cheap, empty lots are plentiful, and residents are desperate for jobs. The number of community gardens has been growing each year, and bigger, commercial agriculture could be coming as city planners draw up land use rules for farming.”

I den post-moderna, post-industriella stadens hjärta döljer det sig förvånansvärt ofta en trädgård. Kan måhända en ständigt uppkopplad laptop eller smartphone också döljas där? Berättelser om ekonomiska vedermödor som följer i spåren av den senaste ekonomiska recessionen gör ofta gällande att den ekonomiska tillväxten väntar precis runt hörnet – men tänk om den inte gör det? Vad skulle implikationerna vara av att en stor och potentiellt sett växande del av befolkningen skulle bli - eller i Detroits fall – permanent skulle förbli arbetslösa eller undersysselsatta? Hur skulle framtidens informationssamhälle(18) se ut om det i högre utsträckning ska passa även de ekonomiska ramar som står till förfogande för den permanent arbetslöse/undersysselsatte konsumenten?

Fram till denna punkt i texten har jag (förhoppningsvis) redogjort för mer eller mindre “objektiva fakta” som är svåra att bestrida, men från och med nu rör jag mig i riktning mot extrapolationer, förmodanden och brainstorming.



Detroit - en testbädd för framtidens informationssamhälle?

Denna del av artikeln inväntar data från ett ännu oplanerad och ofinansierad studie av dator-behov och -användning hos Detroits fattiga invånare. En möjlighet är att en sådan studie tar avstamp i nedanstående webplatser:

- Detroit Agriculture Network

- The Greening of Detroit
- EarthWorks Urban Farm

- Detroit Black Community Food Security Network

- Detroit Food Policy Council
- SEEDWayne
- Detroit Eastern Market

Trots alla utmaningar som listas i texten ovan finns alltså (en del av) Detroit och dess urbana odlingar på Internet. Trots att ett stort antal fattiga (och hemlösa) personer inte har råd att hålla sig med en bil, så är mobiltelefoner eller till och med bärbara datorer betydligt billigare än vad hus och bilar är och de torde vara inom räckhåll även för de amerikanska städernas fattiga underklass. Om nya datorer är för dyra så skulle även begagnade datorer tjäna de flesta ändamål (surfa på nätet etc.). Med hänsyn tagen till den snabba avskrivningstakten för datorer så borde det dessutom vara möjligt att upprätta program för att donera datorer till fattiga inte bara mellan rikare och fattigare länder utan även inom de länder som är rika.

Fortsättning finns i del 3!

---------------------

Kommentar: Så här långt har jag alltså publicerat två av fyra texter och dessa fyra texter utgör tillsammans en helhet. De första två texterna har försökt skissa på ett (oljetopps-)scenario och belägga att detta scenario är värt att tas på allvar. I de följande två texterna spinner jag loss och fantiserar om implikationerna av det jag har skrivit ovan och i den föregående texten. Mer lekfullt och roligare att läsa, men också mer fantasifullt ("ovetenskapligt") och kontroversiellt.

Den "ännu ej utförda" studien ovan utgör förstås ett visst problem. Mitt argument skulle ju vara så mycket tyngre om jag utifrån egen-insamlade data kunde belägga de trender jag här endast extrapolerar utifrån andra källor. Vad jag hittills har gjort för att fylla denna lucka är att formulera och utlysa ett examensarbete om "ICT use in the post-modern city" på min egen exjobbsblogg och på den nationella exjobbspoolen. Flera intresserade studenter har hört av sig men det har hittills fallerat främst för att det är svårt för en student att förlägga sin datainsamling till utlandet och samtidigt bli färdig i tid, samt för att jag inte kan finansiera de merkostnader som uppstår för den student som vill utföra detta exjobb (främst resa och logi). Dock har det nu hört av sig en mycket intresserad student som i bästa fall under min ledning kommer att utföra detta exjobb i sitt (östeuropeiska) hemland under våren. Jag återkommer (i så fall) till detta senare.

---------------------

Referenser

DeParle, Jason and Gebeloff, Robert (2010). “Living on nothing but food stamps”. The New York Times, Jan 2.

Forsberg, Björn (2010). “Mo(rot)town”. Ordfront magazine, No.1, pp.36-39).

Reuters (2010). “Food-stamp tally nears 40 million, sets record”. Reuters, May 7.

Temple, Julien (2010). “Detroit: The last days”. The Guardian, March 10. Available online at:

Time Magazine (2009). 16 nov 2009 on 47% functionally illiterate in Detroit.

Population Division of the Department of Economic and Social Affairs of the United Nations Secretariat (2008). “World Population Prospects: The 2008 Revision and World Urbanization Prospects: The 2009 Revision”. Available online at:

Ver Ploeg, Michele; Breneman, Vince; Farrigan, Tracey; Hamrick, Karen; Hopkins, David; Kaufman, Phil; Lin, Biing-Hwan; Nord, Mark; Smith, Travis; Williams, Ryan; Kinnison, Kelly; Olander, Carol; Singh, Anita and Tuckermanty, Elizabeth (2009). “Access to affordable and nutritious food – Measuring and understanding food deserts and their consequences: Report to Congress”. U.S. Department of Agriculture, Administrative Publication No. (AP-036).
.