Oljetoppens första offer (del 2)

.

I min föregående text skrev jag om effekterna av dyr olja och dyr energi på de som drabbas först och hårdast när oljan inte längre räcker till alla som vill ha den. Fattiga människor, fattiga länder och fattiga människor i fattiga länder. I denna text följer jag upp förra veckans bensinbrist med exempel på elektricitetsbrist och dess effekter.

I Senegal sitter skräddaren Ousmane Tom och ångrar att han bytte ut sina fotdrivna symaskiner mot elektriska dito för sex år sedan. Strömmen bryts och försvinner ibland i över ett dygn. Det är svårt att driva skrädderiet under sådana villkor. Elkrisen uppskattas halvera landets projicerade ekonomiska tillväxt från fyra till två procent i år. Problemen är komplexa och beror på en kombination av ”de vanliga” faktorerna; misskött statligt elbolag, fel val av energimix i landet, felinvesteringar, stora lån, dyr elektricitet etc.

"The latest bout of cuts comes as a tanker spends a second month languishing off the coast of Dakar waiting to deliver fuel to the country's generators -- a delay which despite official denials is widely put down to [det statliga elbolaget] Senelec's inability to pay."


Samtidigt är frisören Mike Khalil i Beirut utan el i tre till sex timmar varje dag. Hans tre barn har vant sig att läsa läxorna i skenet av stearinljus. På sitt jobb måste han ha tillgång el för att inte tappa kunder under det dagliga tre timmar långa elavbrottet och svaret var att köpa en elgenerator för 4000 dollar. När samhället i ett politiskt turbulent land inte kan bistå med grundläggande tjänster får man göra bäst man kan: ”Everybody is their own government here. They provide themselves with their own basic services”.

I de libanesiska bergsbyarna är det värre och bybor har varit tvungna att vänja sig vid att inte ha tillgång till ström uppemot 10-12 timmar varje dag. I stadsdelar och i byar har företagsamma entreprenörer hittat andra, privata lösningar när staten fallerar. På några olika ställen i byn Aley har en privat företagare satt upp inte mindre än 13 elgeneratorer. Han erbjuder privata abonnemang på elektricitet till de som kan betala för sig vid det tillfällen när staten inte kan leva upp till sina åtaganden och elektriciteten försvinner. Den el som staten kan förse sina medborgare med motsvarar bara runt 60% av efterfrågan.


Fattiga Nepal – inklämt mellan Indien och Kina och utan egen kust – använder mer än 60% av landets exportinkomster för att å sina 30 miljoner invånares vägnar köpa raffinerade petroleumprodukter från Indien. Dessa behövs både som drivmedel för en miljon privata fordon (hälften är motorcyklar) och för att generera el när reservoarerna sinar och vattenkraftverken går på tomgång. Trots detta uppskattas olja (oljeprodukter) bara utgöra drygt 10% av den energi som används i landet (trä utgör 78%). Not: nepaleserna fäller fler träd än vad som är långsiktigt hållbart.

I våras klarade inte det statliga oljeimport-företaget av att betala sina indiska leverantörer i tid. De få bensinstationer som fortfarande hade bensin ransonerade ut den till hugande motorister som fick tanka mellan 5 till 20 liter.


Historierna ovan till trots så är det ändå Pakistan som tar priset. Av någon anledning har jag stött på fler historier från Pakistan än från något annat land, och det ser inte bättre ut än att problemen har fortgått nonstop under de senaste tre åren. Utmaningarna är omfattande och jag kan inte förvägra er denna surrealistiska ögonblicksbild av den allvarliga drivmedelsbristen där:

"Police officials, citing shortage of fuel, have started asking citizens to bring their own cars or pay for fuel for police vehicles used during investigation and recovery raids.
[…]
An investigation officer, speaking on condition of anonymity, admitted that the police routinely ask complainants to pay for fuel and turn down many requests by citizens who ask the police to conduct raids. “The quantity of fuel we have is not sufficient so we try to save it for emergencies,” he said."


Mina små berättelser ovan och förra veckan ska inte okritiskt ses som pusselbitar som visar på en helhet. Som jag nämnde i min förra text är jag osäker på om denna typ av historier har funnits länge eller om frekvensen har ökat på senare tid. En del av problemet är förstås att jag (och de allra flesta av oss) har mycket dålig koll på vad som händer på ”underliga” platser i ”underliga” länder långt bort. Sådant täcks knappast alls av våra tidningar eller på radio. Undantaget är förstås om det finns svenskar på plats som råkar illa ut när det händer något, och i så fall tar nyhetsflödet istället aldrig slut. Flodvågen i Sydostasien 2004 skördade 543 svenska dödsoffer. Aceh-provinsen i Indonesien drabbades hårdast och minst 167 000 människor dog där, ’nuff said.

När det samtidigt inträffade översvämningar i Australien och Brasilien i början av året (och i Pakistan ett halvår tidigare) kunde vi läsa spaltmeter om Australien emedan de senare länderna betydligt snabbare förpassades till notiser. I Australien dog 35 människor och 200 000 människor ”drabbades” (jag vet inte exakt vad det betyder). I Brasilien dog 800 människor av översvämningar och lerskred. I Pakistan dog 1500 människor och 14 miljoner människor ”drabbades”. Trots att Australien ligger på andra sidan jorden är det kulturella avståndet dit så mycket kortare än till Pakistan. Vi har uppenbarligen betydligt svårare att identifiera oss med fattiga bruna människor med andra seder och bruk, än med bleka bilberoende ”västerländska” australiensiska kolexporterande klimatvärstingar som tar bilen till jobbet och en öl framför tvn.

Det jag skriver ovan ska inte i första hand tolkas som kritik, utan mer som en reflektion över tingens bestånd. Vi har lätt för att med rätta se ner på alla genuint okunniga amerikaner som inte vet något om sin omvärld och som får sina nyheter serverade av Fox News, men troligtvis är inte vi heller så allmänbildade som vi själva gärna vill tro. Jag har alltså märkt detta hos mig själv när jag i denna och den föregående texten har (försökt) följa nyheter om länder som befinner sig lång bort från Sverige och i medieskugga. Hur många städer eller provinser i Kina kan du namnge? Dessa texter blev alltså trevande och utforskande till sin karaktär och inte alls så kraftfulla som jag skulle ha velat att de skulle vara. För att citera USAs före detta försvarsminister Donald Rumsfeld:

"There are known knowns; there are things we know we know.

We also know there are known unknowns; that is to say we know there are some things we do not know.

But there are also unknown unknowns – the ones we don't know we don't know."

Om el- och drivmedelskriser inte har ökat i omfattning under de senaste fem åren så försvagas den implicita hypotesen som jag smyger fram ovan och i min föregående text – att oljetoppen är nådd och att den redan har börjat ge sig tillkänna i fattigare länder. Men även om energikriser i fattiga länder är ”same old same old” så hjälper dessa tankeväckande ögonblicksbilder oss att förstå vad energibrist betyder i praktiken när bensinen blir dyrare och tillgången på elektricitet blir otillförlitlig. Min maggropskänsla är att frekvensen och omfattningen har ökat under de senaste 3-5 åren.


Eftersom mina små berättelser inte är representativa kan websajten www.energyshortage.org kanse vara till viss hjälp. Dit rapporteras det in historier om energibrist (olja, kol, naturgas, elektricitet) från nyhetstidningar världen över och sedan sajten startade för snart ett halvår sedan har det flutit in uppemot 800 rapporter (i snitt över fem per dag). Jag tittade lite närmare på rapporterna under en månad (15 juli – 14 augusti) för att stämma av mot de historier jag snappat upp på andra ställen. Hur representativa är de länder från Afrika, Mellanöstern och Sydasien som figurerar i denna text (Senegal, Libanon, Nepal, Pakistan) och i den förra (Kenya, Jemen)?

Av de något fler än 100 rapporter från perioden ifråga kom hälften från 25 olika länder som bidrog med en, två eller tre rapporter vardera. Resten kom från ett halvdussin länder; Pakistan (17), Japan (12), Kina (9), Indien (7), Kanada (6) och Bangladesh (5).

Att Japan har problem i efterdyningarna av Fukushima är inte så konstigt. Kanadas starka närvaro beror på fyra rapporter om bensinbrist i Nova Scotia under första veckan av augusti. En kombination av åskväder och ett stängt oljeraffinaderi tillsammans med ett ovanligt stort tryck på bensinpumparna i samband med en långhelg samt en konsert med U2 i grannprovinsen New Brunswick ökade trycket vid pumparna. Visserligen tog bensinen slut på vissa bensinmackar men det fanns mer att tillgå hos andra. Inte världens undergång direkt.

På en världskarta på energyshortage kan man se att Indien och Pakistan ligger i en klass för sig. Mina två stora problem med denna websajt är dock att jag 1) inte har någon aning om vem eller vilka som ligger bakom sajten och 2) att det är svårt att skilja agnarna från vetet. Att en del bensinmackar på grund av olyckliga omständigheter inte har bensin i Nova Scotia, Kanada är inte direkt jämförbart med att 50 miljoner människor i Kinas Guangxi-region lider av sommarens hetta i kombination med de värsta elavbrotten på 20 år. Eller att ”fuel crisis cripples economy” i Tanzania, ”Gas shortage to last 1 year” i Ghana och ”Tribesmen threatens to ”take law into hands” if outages continue” i Pakistan - bara under en enda vecka (måndag 8- söndag 14 augusti).

Ett annat problem med att förhålla sig till informationen på energyshortage är att Pakistan, Japan och Kinas tätpositioner kanske beror på att länderna är relativt utvecklade och att det finns förhållandevis många som läser dagstidningar och har en internet-uppkoppling där? Hur förklarar man annars att det bara finns två rapporter om två incidenter från Jemen och Egypten och en incident vardera från Gaza, Nepal, Libyen och Zimbabwe under perioden ifråga?

Nu har jag dissat energyshortage en del, men jag ska sätta mig in i sajten lite bättre om/när jag skriver om Pakistan, och det kan hända att det är en bra resurs för att löpande hålla koll på specifika länder eller världsdelar. Jag hittade sajten genom att den alltid utmärkte Tom Whipple som skrev om den i slutet av april. Tydligen har sajten funnits tidigare men den hade legat nere några månader och då fått en ansiktslyftning. För Tom råder det ingen tvekan om att lokala energikriser är en trend på uppåtgående:

"In the course of the past month the web site has located and linked to nearly 200 stories that deal with some aspect of the developing global energy shortage [min emfas]. Most of these stories come from local papers and taken together paint a distressing picture of looming societal breakdown in many parts of the world that is not as yet generally appreciated by the public."

Till skillnad från min mer försiktiga hållning råder det för honom ingen tvekan om att sajten bär vittnesbörd om en dyster, nästan apokalyptisk framtid i oljetoppens tecken:

"In South Asia - Pakistan, Bangladesh, Nepal, and later in India - a combination of too many people, hydro-power reducing droughts, depleting fossil fuel reserves and inadequate investment in infrastructure raises the possibility that many urban areas may soon be uninhabitable."

Det finns som vanligt mycket att fundera över och ni får ta detta blogginlägg för vad det är. Pakistan är som sagt ett ”intressant” (kärnvapenbestyckat) land som redan nu befinner sig i ett långsamt sönderfall, men jag har medvetet försökt hålla mig borta för tillfället just för att det finns för mycket att skriva om där. Det kan hända att jag återkommer till detta plågade land i en senare text på samma sätt som jag tidigare har skrivit om Mexiko, Jemen och Egypten. Här kommer dock ytterligare ett smakprov:

"The lights have been going out across Pakistan. From Islamabad to rural villages, residents regularly have to go without power for up to 15 hours a day. The economy is being crippled and there is a very simple reason for it: for some months now, the country's power stations have been unable to afford to import the oil and gas that is needed to power the generators. And with the country's own production of oil and gas going into decline, this problem is only going to get worse."

För att bryta av mot allt elände avslutar jag med ett citat från en text som belyser fördelarna med frekventa elavbrott i Jemens huvudstad Sana:

"Mohammed al-Mahdi, 34 years old, a resident in the old city of Sana'a said the whole family gathered in one room and talk for hours about everything. "I have spent so much time with my family talking about everything. We laughed for hours about anything and everything. I am an Internet and TV freak and I spent long hours in front my computer or glued to the TV. With electricity blackouts, I had time to spend with my kids, wife, my father, my mother and my sisters and brothers. I realized that technology can also be a curse. These two things, TV and Internet have taken me away from my family and I have lost much of the precious times. Ironically, blackouts helped me to know many stuff about my kids that I did not before".
.

"Crude world" av Maass (2009)

.

”oil will bring us ruin… It’s the devil’s excrement”

- Juan Pablo Pérez Alfonso (1903-1979)
oljeminister i Venezuela och initiativtagare till oljekartellen OPEC

Utifrån allt prat om oljans viktighet på denna blogg och andra ställen skulle man kunna tro att de länder som hittat olja per automatik är lyckligt lottade. Journalisten Peter Maass visar i sin bok ”Crude world: The violent twilight of oil” (2009) att så inte är fallet. Men utantag för två kategorier av länder (”undantagsfall”) har olja snarare visat sig vara en förbannelse än ett löfte. Till de länder som inte farit illa av sina oljefyndigheter sällar sig de som kännetecknas av politisk mogenhet, starka demokratiska institutioner och stabil nationell identitet (Norge och Kanada). Den andra kategorin är pytteländer med små befolkningar, enorma fyndigheter och således hög oljeproduktion per capita (Kuwait, Qatar). ”If you have as much oil per capital as Kuwait […] you can subsidize a life of indolence for everyone in your kingdom.” Inte ens världens största oljeproducent, Saudiarabien, tar sig upp till den divisionen.

Låt mig repetera; för alla andra länder har oljan varit till mer skada än till nytta. I denna text kommer jag, utifrån Maass bok, att gå igenom en mängd destruktiva effekter som följt av att ha funnit olja i sitt land och under sin mark. Ett exempel är den strukturella tragedi som består av att oljeindustrin klarar sig med så få anställda och att välståndet som skapas av den därmed inte kommer flertalet till nytta i form av arbetstillfällen.

I Saudiarabien (”Scarcity”), ett land som fyrdubblat sin befolkning på knappt fyrtio år och där det idag bor över 20 miljoner invånare, jobbar endast 50 000 personer på det statliga oljebolaget Aramco (som bara anställer 500 nya personer varje år). Av alla jobb i landet uppbärs två tredjedelar av utlänningar, samtidigt som mer än 30% av alla saudiska män är arbetslösa. De flesta saudier föredrar att vara arbetslösa framför att acceptera lågbetalda jobb, samtidigt som de flesta inte heller har tillräckligt med utbildning för att klara av de bra, välbetalda jobben som idag innehas av professionella utlänningar. Det finns helt enkelt gott om saudier, men ont om motiverade, välutbildade arbetstagare. Ännu mer absurd är situationen i Ekvatorialguinea (”Plunder”), ett av de fattigaste länderna i världen, och med en av de värsta diktatorerna, Teodoro Obiang:

”Sedan 1993 har Världsbanken och andra länder i stort sett avslutat sina hjälp-program i Ekvatorialguinea, på grund av korruption och vanstyre i landet. De flesta företagen ägs av regeringsmedlemmar och deras familjer.”

USAs sista ambassadör, John Bennett, evakuerades från Ekvatorialguinea i mitten på 1990-talet efter att han blivit dödshotat av en av presidentens medhjälpare (medhjälparen blev senare utnämnd till utrikesminister). Året efter stängdes ambassaden och Bennet har beskrivit landet som ”the world’s finest example of a country privatized by a kleptomaniac without a scintilla of social consciousness”.

Det hindrar dock inte ExxonMobil att verka i landet eller Texas-baserade Marathon Oil Corporation från att lägga 1 500 miljoner dollar på att bygga en naturgasanläggning där. Det tragiska är att inga av dessa pengar kommer den lokala ekonomin till godo. Alla chefer kommer från USA eller Europa och alla arbetare är influgna från Indien eller Filippinerna. Varför inte använda lokala arbetare? Svaret är självklart av ekonomiska skäl:

”Indians and Filipions had previous experience on large projects of this sort, so they required little instruction. They knew how to use welding torches, they knew how to avoid injury from the heavy machines on the site, and they could be counted on to work twleve-hour shifts without complaint.”

På motsvarande sätt sparade Marathon pengar och bekymmer genom att importera allt de behövde snarare än att jobba med lokala, okända - och kanske opålitliga (eller inte) - leverantörer. Det betyder att de importerade bajamajor, cement och andra råvaror, största delen av maten och till och med träprodukter - den lokala virkesindustrin till trots. Stenarna som signalerade grusvägens vägren var visserligen lokala, ”but importing them would have been cheaper” förklarade dem amerikanske chefen.

Någon i landet har dock fördelar av verksamheten och det är självklart aktörerna i den oheliga allians som bildats mellan å ena sidan oljebolagen och å andra sidan de politiker med närstående som styr dessa länder som om de vore deras egna företag, och med mycket lite omtanke om resten av befolkningen. Efter att ha tagit rejäla mutor och förhandlat fram lukrativa sidoavtal låter de generöst oljebolagen få förmånliga villkor och säljer därmed ut landets resurser till ett billigare pris än vad deras verkliga värde betingar. Ytterligare en skenhelig aktör i denna skamliga uppgörelse är USAs regering, vars relationer nära följer Ekvatorialguineas oljeproduktion. Ju större export, desto bättre relationer med Washington; ”One of oil’s darkly magical properties is that it erases inconvenient memories.”

Bokens tio kapitel för tankarna till de sju dödssynderna med titlar som Contamination, Greed, Fear, Alienation, Mirage... De flesta kapitel kopplas dessutom till specifika länder, till exempel Saudiarabien, Ekvatorialguinea, Nigeria, Ecuador, Irak och så vidare. I dessa och ytterligare ett halvdussin länder har Maass som underlag till sin bok genomför intervjuer med ”hundratals” oljebolagschefer, politiker, dissidenter, aktivister, advokater, krigsherrar…


Ett annat tragiskt fall är Nigeria (”Rot”) där Shell verkar. När landet blev självständigt 1960 fanns där en blomstrande jordbrukssektor och en växande industri. Därefter har 50 år av olja förvandlat landet till ”a specimen of rot”. Nigeria är ett land med flera hundra etniska grupper som är indelade i ett ännu större antal stammar och understammar med egna särskiljande dialekter och sedvänjor. Den nationella identiteten och solidariteten är svag och oljan har accelererat en process av nationellt sönderfall. För vem tillhör egentligen den olja som finns under marken? Bonden som brukar marken, stammen han tillhör, regionen där han bor eller regeringen (vars säte kan ligga hundratals eller tusentals kilometer bort)? Vilka anspråk kan det oljebolag göra som har investerat miljontals med dollar för att hitta oljan?

I Nigeria finns svaret om vem oljan tillhör att finna i en ständigt pågående kamp mellan krigsherrar, guvernörer, centralregeringen, stamkungar och oljechefer. Alla kämpar mot alla i tillfälliga allianser för att tillskansa sig rikedomen som finns under deras fötter, och Nigerias rikedomar har i decennier blivit stulna av alla som har haft tillgång till oljan. I ett land med svag nationell identitet och svaga lagar står varje region, varje stam och varje familj mot alla andra. Trots astronomiska intäkter under decennier har 80% av oljeinkomsterna tillfallit 1% av befolkningen och 90% av befolkning hankar sig fram på mindre än 2 dollar per dag:

"Nigeria's oil, waiting to be shipped to America, was housed in far better circumstances than Nigeria's people, who were going nowhere."

Till och med Senegal, vars export består av nötter och fisk, har en högre inkomst per capita, och bland de som haft allra minst glädje av oljan är de som bor där den finns. Det massiva inflödet av pengar till Nigeria gör landets valuta starkare (trots att inkomsterna som sagt endast kommer en mycket liten del av befolkningen till godo). Den av oljan uppumpade valutan försämrar exportmöjligheterna för alla andra typer av varor och gör samtidigt importen av allt billigare. Inhemska grödor och varor tappar i konkurrenskraft jämfört med utländska, och de inhemska jordbruks- och industrisektorerna förtvinar över tiden.

De riktigt otrevliga effekterna kommer som ett brev på posten den dagen exportinkomsterna minskar antingen på grund av att oljeproduktionen minskar eller för att oljepriset går ner. Detta fenomen kallas för ”den holländska sjukan” och det finns metoder för att hålla den i bukt. Norges oljefonder, som investerar pengar i utländska tillgångar, är ett exempel på en framgångsrik strategi för att motverka denna ”sjuka”, men en förutsättning är förstås en stabil politisk situation och frånvaro av misskötsel – en situation som ligger långt ifrån verkligheten i de flesta länder.

De som har oturen att bo i närheten av oljan får dessutom se sin hälsa offras, men några siffror på negativa hälsoeffekter finns naturligtvis inte att tillgå. Dels finns det inga medel för att skaffa fram underlag och utföra sådana studier, och i vilket fall är det för farligt att försöka i dessa våldsamma och laglösa områden. En pervers ekonomisk dynamik i det närmaste garanterar våldsamma konflikter, men motverkar samtidigt ett totalt krig eftersom precis alla vill ha en del av oljeinkomsterna och ingen vill döda gåsen som värper guldägg. En studie från världsbanken visar, efter en genomgång av 160 länder och 73 inbördeskrig från 1960 och framåt, att ju större proportion av ett lands inkomster som kommer från råvaror, desto större chans till väpnade konflikter inom landet

I ett avslutande fullkomligt absurt exempel beskriver Peter en by som vid första anblicken ser oerhört imponerande ut efter att Shell har bekostat ett vattentorn, skolor, vårdcentral, asfalterade vägar och elstolpar. Men vid en närmare anblick visar sig all denna infrastruktur vara oanvänd och oanvändbar.

”The water tower and the pipes connected to it were dry because pumps had never been installed. […] the health clinic was empty and padlocked because Shell had not provided medical equipment, medicines or, for that matter, a doctor or nurse. The electrical lines were filled with electricity only occasionally because Shell had donated a gas-powered generator but no gasoline […] it was stranger still that a sign on the waterfront said ”Sea Side Lane,” evoking a vista of blue water, whereas the actual waterway was an oil-ridden creek.”


Hade inte texten redan varit lång nog skulle jag också mer ingående här ha beskrivit fallet Ecuador (”Contamination”). Där har Texaco (nu Chevron) förött den tidigare orörda regnskogen i Oriente-regionen och orsakat en ekologisk katastrof som förgiftat både naturen och ursprungsbefolkningen som bor där. Ecuador framhålls som ett paradexempel på vad som händer när ett oljebolag får agera med helt fria tyglar i fattigt land med svaga lagar som inte efterlevs. Oljebolag tar helt enkelt bara ansvar för det de måste, och i svaga länder blir det inte mycket.

Ett grundläggande problem är att företag har skyldigheter gentemot sina aktieägare att låta bli att betala för saker som de inte har skyldigheter att betala för. De har inte några motsvarande skyldigheter att möta upp lokal- eller ursprungsbefolkningens intressen på de ställen där de borrar. Tvärtom är det helt klart var deras ansvar ligger (efter ett prejudicerande rättsfall från 1919) när dessa motstridiga intressen regelbundet och obönhörligen kommer i konflikt med varandra. ”Unfortunately, having a soul is a luxury the law and shareholders do not encourage.”

Peter påpekar hjälpsamt att Intel eller Apple noga aktar sig för att bygga nya fabriker i Nigeria eller Kazakstan, men Exxon, Shell och BP är ”tvungna” att bege sig till illa fungerande länder och göra affärer med de som styr dem – oberoende av hur korrupta dessa länder är. Självklart beger de sig inte dit för att de vill, utan för att geologiska faktorer avgör var oljan finns, och för att oljebolagen därefter inte har något annat val än att bege sig dit.

Fram till 1970-talet kontrollerade västerländska oljeföretag majoriteten av den olja och gas som producerades i världen. Idag kontrollerar istället nationella oljebolag utvinningen i länder som Saudiarabien, Iran, Venezuela, Ryssland, Kina, Mexiko och Brasilien. Exxon som är det största amerikanska oljebolaget finns inte ens med på 10-i-topplistan över kontrollerade olje- och gasreserver. Alltså måste Exxon och dess gelikar bege sig till ”de sämsta”, mest svårarbetade länderna, samt driva de mest tekniskt avancerade projekten (till exempel djuphavsborrning i Mexikanska golfen) för att alls ha någon olja att erbjuda marknaden.


I ”Crude world” uppmärksammas de företrädesvis negativa effekterna av att bo i ett land som påträffar olja. Med oljeinkomsterna följer inte sällan skriande ekonomiska orättvisor, korruption och politisk repression. Bokens förtjänst är att den belägger, kartlägger och beskriver detta på ett sådant sätt att det är svårt att opponera sig mot Peters överväldigande flod av fakta. Samtidigt är boken lättläst, medryckande, men ack så deprimerande i sin beskrivning av en värld av flexibla samveten (”an honest man willing to make a fair deal is unknown in the oil world”), och mer eller mindre oskyldiga offer. Peters cyniskt-realistiska attityd sammanfattas väl av hans slutord i kapitlet om USA och Irak (”Desire”):

”[Iraq] has too much [oil] for its own good. It seems reasonable to consider that the fighting may not stop until the wells run dry.”

Boken uppmärksammades på ett flertal ställen när den kom ut och på bokens egen hemsida finns länkar till inte mindre än 25 recensioner i prestige-tidningar och -tidsskrifter som The New York Times, The Washington Post, The Telegraph, The Economist, Financial Times och så vidare. Här följer ännu några fler recensioner av boken som jag stött på: The Guardian, Petroleum Economist, Mother Nature Network, OpEdNews.com, en intervju i New York Times (del 1 och del 2) och en intervju i Harper's Magazine.

Alla recensioner till trots har jag själv inte orkat läsa en enda innan jag skrev denna text. Istället för att återge vad andra har skrivit lägger jag hellre min tid på att göra en ganska noggrann läsning av boken själv. Just denna gång har jag också haft ganska bra koll på hur mycket tid det har tagit att producera denna text, och tidsåtgången ligger någonstans mellan 7-8 timmar (2-3 timmar för att göra research, gå igenom boken igen, skriva ner referenser till citat eller göra anteckningar om kapitel, sidor och fenomen jag vill skriva om, därefter runt 4 timmar för att producera själva texten, och till sist någon timme eller så för att läsa igenom texten och putsa på den).

I en uppföljare till denna text tänker jag skriva mer om ”resursförbannelsen” (”the resource curse”):

”the ”resource curse” […] posits that countries dependent on resource exports – especially oil but also natural gas, diamonds and other minerals – are susceptible to lower growth, higher corruption, less freedom and more warfare.”
.

Oljan i golfen (del 6) - BPs solkade varumärke

.

I min förra text om oljan i Mexikanska golfen skrev jag om hur alla inblandade aktörer strategiskt har jobbat med att försöka skjuta skulden så långt ifrån sig själva som möjligt – trots att det ännu är oklart exakt vem som bär störst skuld för olyckan när oljeriggen Deepwater Horizon sjönk i våras och enorma mängder olja började läcka ut i havet. Det verkar nu i efterhand som det är svårt att hitta någon enskild orsak eller enskild aktör som ska få bära hundhuvudet, men det är också helt klart att det är BP som hittills suttit med Svarte Petter-kortet. Ett skäl som jag föreslagit är att det helt enkelt är BP som inte nödvändigtvis är den mest skyldiga parten, men åtminstone den mest urskiljningsbara och identifierbara syndabocken. Som jag påpekat är det svårt att lägga skulden på bolag som de flesta normala människor aldrig hört talas om (Transocean, Mitsui, Haliburton), och det ligger också närmare till hands för amerikaner att skylla på ett brittiskt företag än ett amerikanskt…

Samtidigt kan man konstatera att BP vid flera tillfällen agerat mycket klantigt och därmed slarvat bort möjliga chanser att ”spinna” historien på ett för dem mer fördelaktigt sätt. En icke obetydande del av dessa foten-i-munnen uttalande har BPs VD, Tony Hayward stått för. En rad exempel på hans mindre lyckade uttalanden finns samlade i artikeln ”What not to say when your company is ruining the world”:

- ”This is not our accident”. Det var inte jag, det var inte vårt fel. En naturlig reaktion när något otrevligt hänt och man har blir påkommen.

- ”What they hell have we done to deserve this?” Ett försöka att positionera BP som offer istället för förövare. De verkliga offren är förstås de djur och människor som dött och de fiskare och andra som kommer att förlora sitt uppehälle och kanske också sin hälsa.

- “Almost nothing has escaped” BP har gjort ett bra jobb med att samla upp utspilld olja. Inte.

- “Everything we can see at the moment suggests that the overall environmental impact of this disaster is likely to be very, very modest.” Hayward må vara expert på att få upp oljan ur jorden (han är trots allt geolog), men han är knappast expert på att förutsäga effekterna av ett av världshistoriens största oljeutsläpp.

- “there’s no one who wants this over more than I do. I would like my life back.” Denna kommentar har speciellt upprört många och inte minst familjerna till de elva män som jobbade på riggen, som dog i olyckan och som följdaktligen inte kan “få sina liv tillbaka”. Hayward fick snabbt göra en pudel och be om ursäkt för denna groda.

- “The Gulf of Mexico is a very big ocean. The amount of volume of oil and dispersant we are putting into it is tiny in relation to the total water volume”. Fantastiskt slaktat med en stor portion humor i denna video (rekommenderas).

På motsvarande sätt är den kanske mest effektiva slaktningen av BPs misslyckade mediestrategi denna text från humorsajten “The Onion”. Här är några smakprov:

“As the crisis in the Gulf of Mexico entered its eighth week Wednesday, fears continued to grow that the massive flow of bullshit still gushing from the headquarters of oil giant BP could prove catastrophic if nothing is done to contain it. […]

Though no one knows exactly how much of the dangerous bullshit is currently gushing from BP headquarters, estimates put the number at somewhere between 25,000 and 70,000 words a day.

"We're looking at a truly staggering load of shit here," said Rebecca Palmer, an environmental scientist at the University of Georgia, who claimed that only BP has the ability to stem the flow of bullshit and plug it at its source. "And this is just the beginning—we're only seeing the surface-level bullshit. It could be years before we sift through it all and figure out just how deep this bullshit goes.”

Även ärevördiga New York Times hakar på denna vinkel i en artikel som heter ”Another torrent BP works to stem: It’s C.E.O.” – men den är förstås inte tillnärmelsevis lika rolig. Över huvud taget finns det en etablerad dramaturgi som man som ytterst ansvarig bör hålla sig till för att minimera folkets (och politikers) vrede:

”For CEOs in crisis, the playbook includes a proper appreciation of the gravity of the situation, a sense of calm urgency, and confidence-building rhetoric backed by confidence-building action. So far, Hayward is zero for three. From the outset, there's been a sense that Hayward wasn't quite prepared for this and didn't quite grasp what is at stake.”

Vår egen Carl-Henrik Svanberg, styrelseordförande i BP, har inte heller direkt gjort någon bejublad insats under denna kris. Efter att tränat för en roll som ”den osynlige mannen” i nästan två månader uttalade han därefter i mitten av juni sin famösa språkgroda om att BP bryr sig om ”småfolket” (”the small people”), de obetydliga människorna som bor längs kusten.

BPs har helt enkelt hanterat krisen uruselt. ”Hayward [‘s …] slow and defensive public response […] has dismayed many oil and p.r. industry veterans who say that BP lost control of public perceptions virtually from the outset”. BPs oförmåga att framställa sig själva i god dager fick snabbt andra ”oskyldiga” oljebolag att känna paniken krypa närmare. Dessa var mycket tidigt, redan i början av maj (berättigat) oroliga över att BPs kommunikationsflopp skulle komma att få Konsekvenser för hur industrin bedriver sin verksamhet i Mexikanska golfen. Och inte bara där, utan även på andra ställen i takt med att fler och fler frågar sig varför ”det som inte kunde hända” där (i Mexikanska golfen) inte också kan hända här, på min bakgård:

”The Gulf blowout happened despite repeated safety assurances from the industry. What's to prevent a similar disaster happening here, she asks […] She's heard the promises: Chances of a spill are minimal. If there is a spill, it will be contained quickly. It will not affect the environment. But after the Gulf, she no longer believes them. […] The spill -- and BP's response -- has damaged the credibility of the whole industry” (min emfas)

Om PR är business-as-usual, det som företag sysslar med för att framhålla framgångar och framsteg, så är kriskommunikation ("crisis PR") det som företag gör för att begränsa skadan när det otänkbara har hänt. En kriskommunikationskonsult (också benämnd ”kriskontrollsexpert” i samma artikel) ger genom sina handfasta tips en ovanligt ärlig inblick i hur företag manipulerar allmänheten genom att ”spinna” en historia (”it’s important to get out company images prior to the appearance of pictures in “the dead, soiled bird stage” of a catastrophe”).

I dagens ständigt pågående nyhetscykel och i störtfloden av omedelbar kritik från gräsrötterna, ”the relentless Twitter feeds, the spontaneous brand hatred that can explode on Facebook, the viral YouTube parodies”, är en PR-katastrof numera mycket svårare att begränsa och kontrollera. Och har du en gång för alla förlorat allmänhetens tilltro så spelar det inte någon roll hur mycket du försöker spinna en historia, för ingen kommer ändå att tro på din version av händelseförloppet.

Ett exempel är Wall Street Journals läsning av BPs interntidning ”Planet BP”. Målgruppen är visserligen de egna anställda, men när BP desperat försöker hitta en positiv vinkel på olyckan går tankarna snarast till Monthy Pythons film ”Life or Brian”. I slutscenen - uppspikad på ett kors (!) - skulle man kunna tro att Brian inte har så mycket att glädja sig över. Denna ”detalj” till trots börjar han dock nynna och sjunga på sången ”Always look at the bright side of life”. På motsvarande sätt trotsar Planet BP verklighetens beskaffenhet genom att försöka spinna olyckan i Mexikanska golfen som något positivt för de som bor där:

”Indeed, the April 20 spill on the Deepwater Horizon is being reinvented in Planet BP as a strike of luck. ‘Much of the region’s [nonfishing boat] businesses — particularly the hotels — have been prospering because so many people have come here from BP and other oil emergency response teams’ […] Indeed, one tourist official in a local town makes it clear that ‘BP has always been a very great partner of ours here…We have always valued the business that BP sent us.’ “

Vill man ändå gå till källan kan man läsa ett av Tony Haywards sakliga försvarstal - som dock med största sannolikhet inte lyckades vinna speciellt många hjärtan bortom en hård kärna av marknadsliberala påskyndare. Fast där gjorde Hayward ingen skillnad för de var förstås redan vunna på förhand.

Tar man ett steg tillbaka och antar ett mer långsiktigt perspektiv inser man lätt att BP förlorat oändliga mängder goodwill och att deras varumärke för många år framöver kommer att vara nersolkat av oljeutsläppet. Företaget som sedan år 2000 i runda slängar betalat 1 000 miljoner kronor årligen för att hamra in att BP inte längre betydde ”British Petroleum” utan istället ”Beyond Petroleum” har omedelbart tappat tio år av ansträngningar (och mer därtill) enligt en ”brand loyalty research consultant”.

“BP […] has been uniquely aggressive in burnishing its green credentials, leaving it particularly vulnerable to charges of hypocrisy in the aftermath of a catastrophe”

Man kan konstatera att ansiktslyftningen ”Beyond Petroleum” till trots, så har en mycket liten del av BPs verksamhet och en ännu mindre del av deras vinst härrört från projekt som inte handlar om att utvinna olja och gas.

Innehållet må kännas föråldrat, men rubriken till en text som skrevs bara en vecka efter olyckan i april var onekligen väl vald; ”Oil spill’s blow to BP’s image may eclipse costs”. Vissa menar nu att BPs varumärke har lidit sådan skada att man i USA kan tvingas att återuppliva det avsomnade varumärket Amoco.

Ett sätt att (försöka) reparera skadan på BPs varumärke är att annonsera. BP betalade 80 miljoner dollar för annonser i TV och i tidningar i USA förra året. På en direkt förfrågan från den amerikanska kongressen meddelade BP att man hade lagt 93 miljoner dollar, eller 5 miljoner dollar i veckan, på reklam mellan april och juli i år. När BP pressas att kungöra en sådan siffra öppnar de sig samtidigt för kritik om att pengarna kunde ha använts på bättre sätt genom att bekosta oljebekämpning, uppstädning eller som ersättning till de drabbade. Man kan nog säga att oberoende av vad BP väljer att göra så öppnar de sig för kritik från någon part och om inte annat så från aktieägare som förstås alltid hoppas på små utgifter och höga vinster.

Ett ställe där badwill direkt visat sig är vid de 10 000 bensinstationer som säljer bensin under BPs varumärke. I en del bensinmackar längs Mexikanska golfen sjönk försäljningen med hela 40 - 50% under maj månad för att sedan stabilisera sig vid en minskad försäljningsvolym på 10% i golfen och 5% i resten av landet.

I USA har det pågått diskussioner om huruvida en bojkott av BP-affilierade bensinmackar är rätt eller fel. De som förespråkar en bojkott hävdar att det är ett sätt att göra sin röst hörd där det svider för oljebolagen (inkomster, goodwill och varumärke). Fast sanningen är att en bojkott har begränsad effekt på BPs resultat, för bensinstationerna ägs inte direkt av BP utan till 98% av lokala affärsidkare (”The corner store is the face of BP, but by no means how BP gets its money”). Det som talar emot en bojkott är alltså att den lokala bensinmacksägaren får ta smällen och eftersom kontrakten kan löpa på upp till sju eller tio år går det inte att byta till en annan bensinleverantör (”BP station owners say that they’re also victims”).

Man kan också observera en viss skenhelighet i bojkott-ivrandet. Om amerikanerna verkligen skulle vilja skicka ett verkningsfullt meddelande till ”Big Oil” och samtidigt göra en insats för sin nation, så borde de köpa mindre bilar och köra mindre bil, gå eller cykla mer, skaffa mindre hus och sänka luftkonditioneringen eller värmen inomhus. Det duger helt enkelt inte att som Vincent Connolly låta sin GPS ta honom till en BP-station och 1) efter han har tankat sin 2) bensinslukande bil börja tveka och eftertänksamt säga att ”You don’t want to support anonye that’s killing the environment”.

I nästa text (del 7) kommer jag att skriva om effekterna som följt av olyckan på miljön och på de som är beroende av stränderna och av havet för sitt uppehälle.


PS. Bilden ovan och även den nedan är två av nästan 2000 (!) förslag på ny logotyp till BP som inkommit efter att Greenpeace utlyste en tävling. Alla resultaten finns att beskåda på Flickr.


Källor

The New York Times, ”Oil spill’s blow to BP’s image may eclipse costs” (2010-04-29)

The New York Times, ”Slogans and facts” (2010-05-04)

The New Republic, ”Tanking hard: Why BP’s oil spill has the entire oil industry panicked” (2010-05-07)

Newsweek, ”The bumbler from BP. How CEO Tony Hayward is making the Gulf oil-spill disaster even worse” (2010-05-18)

Newsweek, ”What not to say when your company is ruining the world” (2010-06-02)

The New York Times, ”Another torrent BP works to stem: It’s C.E.O.” (2010-06-03)

The Wall Street Journal, ”What BP is doing about the Gulf gusher?” (2010-06-04)

The Onion, ”Massive flow of bullshit continues to gush from BP headquarters” (2010-06-07)

Marketwatch, ”Professors see BP brand under stress from spill” (2010-06-11)

CTV news, ”Gulf spill creates distrust of industry: TransCanada” (2010-06-13)

Dagens Nyheter, ”Pressen på Svanberg ökar” (2010-06-13)

Svenska Dagbladet, ”TV: Svanbergs groda häcklas på nätet” (2010-06-17)

Wall Street Journal, ”BP magazine discovers bright sight to oil spill” (2010-06-22)

USA Today, ”Our view on disaster in the Gulf: Boycott BP? Feels good, but it hurts the innocent” (2010-06-23)

USA Today, ”Opposing view on disaster in the Gulf: Send a message” (2010-06-23)

MSNBC, ”BP station owners say that they’re also victims” (2010-06-27)

Washington Post, ”How crisis PR hasn’t kept up with the turbulent times" (2010-07-25)

The Washington Post, ”As gulf cleanup continues, BP will also struggle to clean up its brand” (2010-08-19)

The New York Times, "In oil inquiry, panel sees no single smoking gun" (2010-08-27)

CNN, ”Update: BP’s advertising budget during the spill neared $100 million” (2010-09-01)
.

Oljan i golfen (del 5) - Blame game

.
Olyckan i Mexikanska golfen är en dyrköpt läxa för BP. Men vems fel var egentligen olyckan? Alla involverade parter har sedan olyckan inträffade försökt positioner sig på ett sådant sätt att de själva framstår som (relativt) oskyldiga emedan andra ska framstå som mer klandervärda. De huvudsakliga aktörerna i detta drama är BP som drev arbetet, Anadarko som var delägare (25%) av oljekällan, Transocean som byggt och ägde själva oljeriggen och statliga Minerals Management Services som skulle överse verksamheten. Andra lite mer perifera aktörer är Haliburton som blivit inhyrda för att göra en del cementarbete på havsbotten, Mitsui Oil Exploration Company som också var delägare (10%) av oljekällan, Cameron International som levererat den 450 ton tunga ”avstängningsknappen” (blowout preventer”), Obama och ”regeringen” och kanske också den amerikanska allmänheten som förväntar sig obegränsad tillgång på billig bensin utan att behöva betala det fulla priset för den (vi i Sverige kommer förstås inte heller undan en del av ansvaret).

Den aktör som har fått stå med hundhuvudet och utstå mest skäll är dock BP, inklusive dess numera sparkade VD Tony Hayward och styrelseordförande Carl-Henrik Svanberg. Det är lätt att gå på BP för det är svårt att hålla ett bolag man aldrig tidigare hört talas om ansvarigt! I denna text tänkte jag först gå igenom turerna och spelet kring skuld- och betalningsfrågan innan jag i nästa text går vidare och skriver om BPs PR-härdsmälta.

Spelet om skuldfrågan började någon vecka efter att Deepwater Horizon sjönk. BPs VD Tony Hayward försökte tidigt skjuta åtminstone en del av skulden på Transocean när han sa ”It wasn't our accident, but we are absolutely responsible for the oil, for cleaning it up, and that's what we intend to do”. Vid denna tidpunkt hade man fortfarande mycket oklara uppfattningar om vad det över huvud taget var som hade gått fel, så alla uttalanden om skuldfrågan rörde sig om spekulationer och strategiska utspel.

När olyckan skedde var lagarna sådana att BP egentligen endast var ansvariga att betala upp till 75 miljoner USD för ekonomiska skador av utsläppet. Vad jag förstår är de fortfarande inte skyldiga (enligt lag) att betala mer, men det har redan betalats ut tusentals miljoner dollar för uppstädningsarbetet och BP har lovat att pynta 20 000 miljoner dollar till en fond som ska kompensera de som drabbas av oljeolyckan. Det är inte småpotatis. Ett förslag som lagts fram, The Oil Spill Response and Assistance Act, föreslår att ett bolag som bär skulden för en oljeolycka ska betala ut ett belopp som motsvarar de senaste fyra kvartalens vinst – vilket i BPs fall motsvarar just 20 000 miljoner dollar.

Man kan fråga sig om inte jakten på skyldiga i USA i praktiken blev en jakt på BP delvis för att BP inte är ett amerikanskt bolag och för att deras VD pratade engelska med brittisk accent?

“At the congressional hearings, BP CEO Tony Hayward’s English accent jangled uncomfortably against the animated Southern drawls emanating from the House Energy Committee. His precise use of language, measured tone, and refusal to get too emotional marked the CEO of BP as indisputably British.”

Så här kategoriskt anti-brittiskt uttalade sig en amerikansk kongressledamot i skuldfrågan:

”Here's a viewer's guide to BP media briefings. Whenever you hear someone with a British accent talking about this on behalf of British Petroleum they are not telling you the truth.”

I verkligheten gick dock BP ihop med amerikanska Amoco 1998 och idag finns 35% av BPs 80 000 anställda i USA. Av aktierna finns nästan exakt 40% i England och nästan exakt 40% i USA. BP är ett internationellt företag som bedriver sin verksamhet i 100 länder på sex kontinenter. När Obama pressar BP att hosta upp Stora Pengar, betala stora skadestånd och ställa in sin aktieutdelning slår detta alltså även mot amerikanska pensionärer som har sina pengar placerade i BP (”how do you decide a fisherman has priority over a grandmother who needs a pension to sustain herself?”).

Argumentet som då (korrekt) framförts är att som investerare i ett företag (gäller även pensionärer) kan det alltid dyka upp otrevliga och oväntade överraskningar, men fiskare som inte satsat några pengar i BP har alls ingen del av skulden och därför större rätt att kompenseras. Att investera pengar på aktiemarknaden är att ta risker. Om företaget man investerat i går i konkurs förlorar man allt. De normala är förstås att det inte finns någon inbyggd "försäkring" mot dumdristiga investeringsbeslut och placerar man sina pengar på ett sätt som i efterhand visar sig vara korkat finns det ingen "konsumentombudsman" att vända sig till.

Ärligt talat tycker jag att det är lite magstarkt att institutionella investerare som har till yrke att placera pengar och värdera risker i efterhand beklagar sig (”BP misled investors about its safety procedures and its ability to respond to events like the ongoing oil spill and we're going to hold it accountable”). Har man sina pengar i bolag som bokstavligt talat bryter ny mark (till exempel borrar efter olja ute på djupa havet) borde man inte vara omedveten om att det rör sig om en riskfylld investering och att det kan skita sig. Journalisten och författaren George Monbiot observerar inte utan en viss skadeglädje (”BP’s dumb investors”) att de institutionella investerare som nu ojar sig och hotar med att stämma BP tidigare regelmässigt blockerade och röstade ner förslag om att BP bättre borde informera om de miljömässiga och social risker de tar:

"Far from viewing BP and the other oil companies as risky options, the institutional investors have treated them as foundation stocks: boring, dependable investments. [...] part of the reason is that they expected governments to step up and defend any oil company that got itself into trouble: even, if necessary, to go to war on its behalf. They were seldom disappointed - until now."

Som jag nämnde ovan har BP plockat upp räkningen för att bekosta en fond på 20 000 miljoner dollar och de har utöver detta också betalat de löpande räkningarna för att städa upp i Mexikanska golfen - men ännu är inte sista ordet sagt (”the legal endgame of sorting out the final tab”). BP meddelade snabbt sina olycksaliga delägare av oljekällan att de kan förvänta sig att få räkningar tillskickade sig. Faktiskt skickade BP i början av juni iväg räkningar för uppstädningsarbetet i maj på närapå 400 miljoner dollar till Anadarko (272 miljoner) och Mitsui (111 miljoner). I början av juli skickade man nya räkningar på nästan 1300 miljoner dollar, men både Anadarko och Mitsui meddelade att man inte hade för avsikt att betala och i alla fall inte just nu.

Alla företag som på något sätt har något att göra med Deepwater Horizon kämpar inte överraskande emot och försöker nu distansera sig själva från BP och deflektera (avleda) skulden. När Tony Hayward (18 juni) säger att ”andra också kan vara ansvariga för kostnader som uppstått på grund av oljespillet” och Anadarkos VD (samma dag!) kontrar med ett ”Frankly, we are shocked” och pekar tillbaka mot BP i skuldfrågan, så kan man konstatera att käbblet och ordkriget är i full rullning. Den som blir sittande med Svarte Petter riskerar i värsta fall att gå i konkurs (med undantag för BP som dock måste navigera andra faror) och situationen är en våt dröm för alla advokater:

“Everybody’s going to be pointing fingers at each other […] Anadarko is going to be arguing with BP over the well design, BP is going to be pointing fingers at the service companies for the well drilling and evaluation process, and the service companies are going to be pointing fingers back at BP, claiming it’s BP’s oversight and indemnification.”

Det råder ingen tvekan om att det främst är BP som hamnar i skottlinjen och i nästa text (del 6) kommer jag att skriva om effekterna av olyckan på BPs varumärke.

Ytterligare en strid kan också komma att utspelas mellan vilket som helst eller alla bolagen ovan och deras försäkringsbolag (utom BP som är så stort att det inte har något försäkringsbolag bortom sig själva). Olyckan och de ekonomiska ramifikationerna (förgreningarna) är så stora att hela oljebranschen och dess sätt hantera ansvar och risker kommer att förändras för alltid. USA är som alla vet advokaternas förlovade land och en sista ironisk tvist är att BP kan förvänta sig stämningsansökningar från andra oljebolag som visserligen inte var involverade i olyckan, men som just därför anser sig ha lidit ekonomisk skada av det sex månader långa moratorium mot djuphavsborrning som följde på olyckan.

Efter att läckan nu verkar vara under kontroll är det dags att börja bärga delar som ligger på havsbotten – inte minst för att kunna avgöra exakt vad det är som hänt (och avgöra skuldfrågan). Dessvärre har inte USAs regering den tekniska expertis som behövs för att samla in ledtrådar och bevis på 1500 meters djup. Något ironiskt ser det därför ut som att Transocean, som själva är insyltade i olyckan, kommer att leda bärgningsarbetet. Många är oroliga över att bärgningen kommer att bli ett hafsjobb och att viktiga bevis ”olyckligtvis” kan komma att förstöras, men en sak är helt säkert och det är att alla involverade företag kommer att övervaka varandra med hökögon under bärgningsarbetet (här kan vi slänga in USAs kustbevakning också).


PS. Cornucopia översatte nyligen den engelska neologismen ”sheeple” till ”fårket” och i denna text gör jag mitt till och försöker introducera några ord (”deflektera”, ”ramifikationer”) som jag tycker fattas i svenska språket.


Källor


MSNBC, "As Gulf spill spreads, blame game begins" (2010-05-03)

Ecologist, "We're all responsible for BP's oil spill disaster" (2010-05-10)

CNNMoney.com, "Proposed spill penalty: A year of profits" (2010-05-13)

Huffington Post, "Anthony Weiner: BP defenders with British accents are lying" (2010-06-08)

The Guardian, "Has US bloodlust for BP gone too far?" (2010-06-10)

Bloomberg, "Scolding BP dividends, Obama favors fishermen over retirees" (2010-06-10)

Newsweek, "Death on our shores" (2010-06-19)

Monbiot.com, "BP's dumb investors" (2010-06-21)

Reuters, "New York pension fund to sue BP for investment losses" (2010-06-23)

The New York Times, "Liability questions loom for BP and ex-partners" (2010-06-24)

The New York Times, "BP wants partners to help shoulder spill costs" (2010-07-04)

The New York Times, "BP sparring with partners on well costs (2010-07-21)

The New York Times, "BP's partners in well try to distance themselves" (2010-07-22)

Energy Daily "Key evidence in BP oil spill to be collected by suspects" (2010-08-11)

Irish Times, "BP rejects data withholding claim" (2010-08-20)
.

"The world without us" av Weisman (2007)

.

Alan Weismans bok ”The world without us” (2007) är kanske den bok som minst direkt handlar om oljetoppen som jag hittills har valt att skriva om här på bloggen. Dock kan man sätta på sina oljetoppsglasögon och hitta en olje- och energivinkel som är så intressant att jag har valt att utveckla den här.

Själva boken bygger på ett tankeexperiment – vad skulle hända om alla människor försvann från jordens yta från ena dagen till nästa? ”picture a world from which we all suddenly vanished. Tomorrow”. Vad skulle hända med allt vi har uppfört? Vad skulle hända med de artefakter som vi lämnar efter oss?

Weisman beskriver vad som skulle hända med våra husdjur och med djuren i djurparkerna, med våra skyskrapor och vägar, broar och hus. I fascinerande kapitel beskriver han vad som hänt med stadsdelen Varosha som efter ett hastigt övergivande 1974 ligger i ett orört ingenmansland på Cypern. Likaledes beskriver han vad som hänt i takt med att naturen steg för steg återtagit staden Pripyat med omgivningar efter att den blev övergiven i samband med Chernobyl-olyckan 1986 (ännu ett exempel på en ”normal olycka”).

Weisman betraktar lakoniskt människans hybris och dårskap – det finns så många exempel på båda i boken att man snabbt tappar räkningen. Vad sägs till exempel om en sjö (bredvid en fabrik för kemiska stidsmedel i Denver) som är så giftig att ankor dör bara något ögonblick efter att de landar i vattnet, och, en aluminiumbottnad båt ruttnar bort på mindre än en månad? Personligen misstänker jag att Weisman räknar med att människan (eller åtminstone all mänsklig civilisation) kommer att försvinna från jordens yta någonstans mellan imorgon och hundra år från nu. Han behåller dock sitt pokeransikte rakt igenom boken och det blir i slutänden omöjligt att avgöra hans inställning till människans frånfälle.

Boken är spännande och den sålde mycket bra när den kom ut i USA, men det jag kort tänkte koncentrera mig på i denna text är de delar av boken som mer specifikt har med energi att göra. Jag kommer också att följa upp denna text med ytterligare ett blogginlägg där jag kommer att använda bokkapitlet om plast som språngbräda till vidare funderingar om denna fantastiskt flexibla oljeprodukt. För den som inte vill plöja "The world without us" kan jag istället tipsa den audiovisuellt orienterade läsaren om filmen Aftermath: Population zero samt den 20 avsnitt långa spekulativa science-fiction-post-apokalyptiska dokumentär-TV-serien Life after people.


Vad skulle vi människor lämna bakom oss på jorden om vi plötsligt försvann? Ja inte skulle det vara våra upplysta städer i alla fall, för utan människor skulle flödet av elektricitet ta slut omgående. Upparbetad uran däremot har vi en del som ligger och skräpar. Av det naturligt förekommande uranet i jordskorpan består 0.7 procent av U-235 (halveringstid 700 miljoner år). Vi människor berikar (koncentrerar) denna uran-isotop och enbart i USA finns det 500 000 ton förbrukad U-238 (halveringstid 4.5 miljarder år). Förbrukad U-238 är en tung och tuff metall med flera kommersiella användningsomåden, till exempel pansargranater. Bortskjutna pansargranater kommer att avge stålning under hela jordens kvarvarande livslängd.

Nästan allt radioaktivt avfall (såväl bränslestavar som skyddshandskar) förvaras idag ”tillfälligt” på olika platser ovan jord – i USA finns det bara en enda plats för slutförvaring under jorden och där tar man inte emot de riktigt giftiga prylarna utan bara ”low- and midlevel waste”. Utan människor kommer det förr eller senare att brinna någonstans och radioaktiv aska kommer då att spridas ut över haven och kontinenterna (fast redan idag har vi inte alltid den bästa kollen – det har hänt många olyckor där avfall läckt ut).

I Sellafield i England blandas flytande radioaktivt avfall med smält glas och stora glasblock förvaras sedan i luftkonditionerade lagerlokaler. Där behövs ingen brand, utan det räcker med att strömmen bryts permanent för att temperaturen ska börja stiga och olyckan är ett faktum. Samma sak gäller alla de bassänger med kylvatten där man sedan flera decennier ”tillfälligt” har förvarat använda bränslestavar. När vattnet dunstar kommer temperaturen att stiga i både bokstavlig och metaforisk bemärkelse. Det finns nästan 450 kärnkraftverk på jorden. Kanske kan all denna radioaktivitet (som alltså kommer att ståla i miljarder år) ge upphov till nya spännande mutationer som kompenserar för alla växt- och djurarter vi människor har utrotat? Eller blir det bara sista gången vi ger fingret till resten av planeten från andra sidan graven?

Två andra långvariga gåvor som vi lämnar efter oss är resultaten av kolbrytning, ”mountaintop removal”, som disfigurerar landskapen, och en ”omdesignad” atmosfär. Mänskligheten är i sammanhanget ett tilltagande vulkanutbrott som pågått utan avbrott sedan 1700-talet. Till slut kommer den geologiska cykeln att återföra CO2-nivåerna till de nivåer som fanns innan människan började påverka klimatet, men det kommer att ta ungefär 100 000 år. Eller längre.

På ett småttigare plan kommer vi också att lämna en massa (bil-)däck bakom oss. Genom att vulkanisera naturgummi (värma och blanda den med finfördelat svavel) blir slutprodukten en ena stor molekyl. Sedan andra världskriget kan vi istället för naturgummi och med hjälp av de oljeextraherade kolvätena styren/polystyren och butadien tillverka syntetiskt gummi (idag finns det många olika sorters syntetiskt gummi men just denna kombination utgör fortfarande 50% av den totala produktionen). Världens största gummifabrik (Goodyear) ligger i Texas, behändigt ihopkopplad med några av världen största oljeraffinaderierna och det industriella megaplex som sträcker sig från Houston och 80 kilometer längsmed kusten mot Mexikanska Golfen.

Processen att vulkanisera gummi är dessvärre irreversibel – det går inte att i efterhand smälta ner ett bildäck och göra något annat av det. Bildäcken är här för att stanna och tills dess att evolutionen frambringar någon mikrob som gillar att äta sina kolväten (hydrocarbons) spetsade med svavel, så är det bara ozon och ultravioletta strålar som kan bryta ner gummi-svavelatomernas sammanhållande kraft. Man kan i och för sig elda upp däcken, men det är ingen höjdare:

”With all that carbon in tires, they can also be burned, releasing considerable energy, which makes them hard to extinguish, along with surprising amounts of oily soot that contains some noxious components we invented in a hurry during World War II.”

I USA slängs i genomsnitt en tredjedels miljard bilddäck varje år (ett däck per person). Därefter tillkommer resten av världen. Vi kanske inte kommer att lämna så mycket som tusen miljarder bildäck efter oss på jorden, men vi har vid det här laget troligtvis berikat naturen med hundratals miljarder svårnerbrytbara bildäck.

I samma område, vid delstaten Texas kust mot Mexikanska Golfen, finns också några av de av människan skapade artefakter som kommer att finns kvar allra längst. Hundratals meter under marken finns det ungefär 500 underjordiska saltkupoler vars innehåll lösts upp av inpumpat vatten och vars väggar består av ogenomträngliga saltkristaller. Kupolerna används numera som förvaringsplatser för fossila gaser, inklusive de farligaste och mest brandfarliga som till exempel Etylen/Eten. Det bästa en eventuell framtida upptäckare kan göra är att lämnad dessa farliga substanser (som är lagrade under extremt tryck) ifred, men hur ska de veta det? Weisman återkommer flera gånger till utmaningen i att märka eller på annat sätt få framtida utforskare att förstå att de ska lämna vissa platser ifred (t.ex. där man förvarar uttjänt uran).

Vad skulle då hända med allt det som finns ovan jord i detta enorma industriområde? Weisman hänvisar till alla de produkter som är resultatet av raffineringsprocessen med det nästan poetiska uttrycket ”the geometry of petrochemistry: circles, spheres, and cylinders – some tall and thin, some short and flat, some wide and round”.

Om någon hinner trycka på avstängningsknappen finns det ingen omedelbar risk, men de petrokemiska produkterna skulle så småningom läcka ut eller lösas upp i luften i takt med att behållarna rostade sönder. Om hela maskineriet istället är igång men utan övervakning förblir trycket och temperaturerna höga och resultatet kommer att bli explosioner och eldsvådor. Kanske en stor kedjereaktion som bränner upp hela rasket - eventuellt under en period på flera veckor, eller kanske en lång rad av mer isolerade olyckor som är utspridda över tiden.

Men om det skulle ske en kedjereaktion där flera petrokemiska fabriker brann upp samtidigt finns det många väldigt giftiga ämnen som skulle släppas ut i luften samtidigt (till exempel vätecyanid/cyanväte, den aktiva komponenten i koncentrationslägrenas Zyklon B). Det går inte att utesluta möjligheten allt detta i värsta fall skulle kunna skapa en kemisk mini-atomvinter med minst sagt ödesdigra konsekvenser:

”They would also release chlorinated compunds like dioxins and furans from burning plastics. And you’d get lead, chromium, and mercury attached to the soot. Europe and North America, with the biggest concentrations of refineries and chemical plants, would be the most contaminated. But the clouds would disperse through the world. The next generation of plants and animals, the ones that didn’t die, might need to mutate”

På den mindre muntra tonen avslutar jag denna text som alltså har handlat om det vi människor skulle lämna efter oss ifall vi försvann från jordens yta från ena dagen till nästa. Eftersom skälet till vårt försvinnande är ett mysterium i boken är det svårt att veta om Weismans utflykter i okänt land representerar lyckliga eller olyckliga slut. Som kontrast till alla gifter och allt elände som vi skulle lämna efter oss, skulle vårt mystiska försvinnande också innebära att de flesta växter och djur på jorden skulle gå en ny vår till mötes. Där det inte finns några människor frodas nämligen växter och djur. Ett intressant exempel som Weisman hänvisar till (bortom Chernobyl som nämndes ovan) är den demilitäriserade zonen mellan Nord- och Sydkorea och andra liknande konfliktområden och krigszoner i världen som är för farliga för att människor ska vilja uppehålla sig i dem. De fungerar idag i praktiken som naturreservat där det kryllar av biodiversitet.


"The world without us" innehåller också ett mycket intressant kapitel om plast som jag inte berört här. Istället tänkte jag, med det kapitlet som utgångspunkt, skriva en till text inom kort och jag avslutar med att ställa en fråga som ni kan grunna på under tiden. Det finns oändligt många saker som är gjorda av plast i dagens samhälle. Men vad händer med all den plasten efter att vi slänger bort den?


PS. Idag rapporterar DN att det är "Earth overshoot day". Idag, lördagen den 21 augusti, har vi kollektivt och globalt förbrukat alla de resurser som jorden producerar i år.
.

Oljan i golfen (del 4) - Riskhantering och olycksbredskap

.Bild: BPs tusen-miljoner-dollar 15-våningar-höga oljeplattform Thunder Horse 2005. Plattformen sjönk nästan på grund av kombinationen förbidragande orkan och felinstallerad ventil. Flera andra fel upptäcktes under de efterföljande inspektionerna. Oljeproduktionen blev tre år försenad.


I den föregående texten om oljekatastrofen i den Mexikanska golfen nämnde jag det paradoxala i att beredskapen för att hantera en olycka är som lägst just när och för att man har lyckats undvika olyckor under en längre period. Samtidigt är olyckor en ständigt närvarande risk när vi bygger komplexa elektriska och mekaniska system som interagerar med andra komplexa system, till exempel gas och kokhet olja som finns tusen meter under vattenytan och ännu längre under havsbotten och som ska pumpas upp under extremt tryck. Ju mer komplexa system, ju större chans att det inträffar en oväntad och överraskande olycka. Om de komplexa systemen sedan kompletteras med (komplexa) säkerhetssystem blir slutresultatet ett ännu mer komplext och oöverskådligt system som är sårbart på för oss operatörer nya, ”spännande”, okända sätt.

I praktiken är olyckor i komplexa system omöjliga att förebygga och därför (förr eller senare) i princip oundvikliga. Ungefär så resonerar systemexperten och organisationsteoretikern Charles Perrow i sin 25 år gamla bok ”Normal accidents: Living with high-risk technologies”. Boken är ett måste för personal i ansvarig ställning på BP att ha läst för fem år sedan.

En annan person som borde läsa Perrows bok är BPs före detta forskningschef Steve Koonin. Som teknokrat och vetenskaplig rådgivare till USAs energiministern står han bakom en massa ”roliga” (riskfyllda) idéer och projekt. Det är tur att energiminister Steven Chu själv är en Nobelprisbelönad fysiker som verkar har fötterna på jorden och som förstår både nödvändigheten och problemen med att röra sig bort ifrån en fossilenergiberoende ekonomi. Synd bara att han är bakbunden av vad som är politiskt möjligt och av rådande tabun vad beträffar lämpliga samtalsämnen i vår kultur.

En tidig utredning av olyckan (maj) av the House Energy and Commerce Committee gav att “This catastrophe appears to have been caused by a calamitous series of equipment and operational failures”. Detta är alltså helt i linje med vad Perrow skriver, och ur detta perspektiv är oljeriggen Deepwater Horizons öde alltså ett exempel på en ”normal olycka” som förr eller senare händer när man tar sig an nya svåra komplicerade utmaningar (rymdfärder är ett annat exempel).

Nu verkar det istället som precis motsatsen har gällt på BP, att det där har grott en slags hybris, en tro på sig själva som osårbara. Insiders på BP målar upp en bild av en arrogant och risktagande företagskultur som sträcker sig decennier tillbaka i tiden. De i leden som velat göra något åt detta har blivit avskräckta, bortskrämda eller avskedade. Ett spår av papper visar att BP i officiella dokument tidigare tonade ner möjligheten att det skulle kunna ske en olycka. En sådan olycka som just inträffat framställdes som osannolik, i det närmaste omöjlig. Det är inte utan att man drar sig till minnes Tage Danielssons ”monolog om sannolikheten” där han sågade argumentet att eftersom kärnkraftsolyckan i Harrisburg 1979 var så fantastiskt osannolik var ju chansen att det skulle hända igen någon annanstans i princip obefintlig. Ett märkligt sammanträffande ger att tidigare på dagen - just samma dag som explosionen skedde – hade potentater från BP och Transocean varit ombord på Deepwater Horizon för att fira sju olycksfria år.

Trots den tidigare så bombastiska retoriken om säkerhet och olycksfrihet så bar BP på en historia av problem och olyckor. Också Transocean, som ägde oljeriggen, har uppvisat en stigande frekvens av problem efter efter ett övertagande/sammangående med ett annat företag 2007, och de är också kända för att testa gränserna när det gäller lokala lagar och regleringar. Även den myndighet som skulle övervaka hela verksamheten, Minerals Management Service (MMS) verkar ha suttit i knät på oljeindustrin och tagit lätt på riskerna, trots att deras huvudsakliga jobb rimligtvis borde vara att insistera på (olönsamma) säkerhetsåtgärder.

När MMS nu säger att de ”are in the process of implementing new safety requirements to ensure this doesn't happen again” är det ytterligare ett exempel på hybris och en totalt felaktig bild av hur saker och ting fungerar. Det går inte förebygga eller försäkra sig om (“ensure”) att det inte ska hända några nya olyckor. Det bästa man kan göra är att minska risken för en olycka, men det paradoxala är som sagt (se ovan) att ju mer framgångsrik man är på den fronten, desto mer kommer man att med tiden slappna av, och därmed ökar risken för nya olyckor igen.

På motsvarande sätt blir alla mer vaksamma direkt efter en olycka, till exempel vad beträffar tillstånd att borra i arktiska vatten eller när säsongens stormar drar in över Mexikanska golfen (“It is not surprising that companies should wish to go the extra mile in the wake of Deepwater Horizon [and] BP itself cannot afford another disaster”). En sak som är helt klar är dock att det inte går att varken snacka eller reglera bort olyckor.

Det finns mycket skrivet om tidigare olyckor på BP och Transocean, men ärligt talat är det ganska tråkigt att harva igenom långa listor om när, var och vad som hänt, så låt oss istället gå över till de på förhand upprättade planer som fanns för att hantera ett eventuellt oljespill. I efterhand har dessa planer visat sig vara undermåliga och ännu ett exempel på oljeindustri-hybris. I en 582-sidig åtgärdsplan (tillgänglig som pdf för den masochistiskt lagde läsaren) som BP lämnade in till MMS 2008 räknade man på ett ”worst-case scenario” och trodde sig ha resurser för att klara av ett oljeutsläpp på 250 000 fat olja per dag – alltså volymer som vida överträffar det vi nu varit med om.

Man kan dessutom ställa sig frågan vilken praktiskt nytta man egentligen har av en 582-sidig åtgärdsplan? Men om du som förnuftig läsare ställer dig denna fråga har du helt missförstått syftet med en sådan plan, för angående motsvarande värdelösa plan som var på plats i Alaska för 20 år sedan (Exxon Valdez-olyckan) säger en ”whistleblower” som blev avskedad när han försökte uppmärksamma säkerhetsproblem att:

”The attitude was that you don’t have to worry about spills, because they will probably never happen. The only important thing was the number of pages in the plan. The more pages the better. It was huge, but cut-and-pasted and padded with a lot of images of the shoreline”.

Vad beträffar BPs 582-sidiga åtgärdsplan så var den full av svada men relativt tom på konkreta åtgärder. Delar av planen hade återanvänts från tidigare projekt. Någon annan förklaring är annars svår att hitta för sektionen som handlade om hur man skulle rädda de i den Mexikanska golfen icke-existerande sälarna, valrossarna, havsuttrarna och sjölejonen! Möjligheten att olja från en olycka vid Deepwater Horizon över huvud taget skulle nå land (75 km bort) betraktades som osannolik - utifrån BPs datormodeller.

Den nakna sanningen är att teknikerna för att borra på djupt vatten har sprungit ifrån metoderna för att städa upp efter en eventuell olycka, och bortom svadan har det visat sig att åtgärdsplanens verkliga kvalitet faktiskt var undermålig när den nu prövats på riktigt. Ett exempel är BPs påstående att man hade kapacitet att ta hand om närapå 500 000 fat utspilld olja per dag, men mer än två månader efter olyckan visade sig skillnaden mellan påstående och verklighet skilja mer än femhundrafaldigt (man lyckades ta hand om mindre än 1 000 fat olja per dag – hoppsan!).

”BP's plans do not anticipate even the most obvious issues, and use mountains of words to dismiss problems that have proven overwhelming.”

En annan fråga är hur åtgärdsplanen kunde bli godkänd av översynsmyndigheten MMS…? Det är industrins ansvar att ha en realistisk plan på hur man ska hantera en olycka, men MMS ansvarar för att kontrollera att så faktiskt är fallet.

Det grundläggande problemet är förstås att det är billigt att snacka men dyrt att handla. Oberoende av Tony Haywards upplyftande tal om att sätta säkerheten främst när han tillträdde som VD för BP 2007 så är det till syvende och sist produktionsmål, vinst och utdelning till aktieägare som styr den dagliga verksamheten. På BP har man fått bonus ifall man hållit tidsscheman, överträffat produktionsmål och genomfört kostnadsbesparingar. Säkerhet däremot är en kostnad. Punkt. Så här skriver en insatt kommentator om detta på The Oil Drum:

“Unfortunately, I know way too much about how this plays out in practice. The CEO makes many impassioned speeches about safety coming first. Many internal documents and all-hands emails back this up.

But, when bonus and promotion time come, the goodies go to the people who met or exceeded budget, as measured by various KPIs. (Key Performance Indicators.)

There are two ways to exceed budget reliably after you have fixed the obvious problems. In other words, after three or four years, when it gets hard to meet the budget goals, you stretch to get the next round of goodies. The plumpest targets are safety and quality. [Going] after quality […] isn't always possible. The customers are either paying attention and have a choice, or you have no control anyway (as in BP's case with crude oil.)

So leaves us at cutting safety. Now 90% of the time you can cut corners and get away with it. And since you have redundant layers, even if one corner cutting does get you, another layer will keep it from getting out of control. If you cut enough corners and something goes wrong, then you are screwed, but the odds of that are very low. So the promotion-hungry manager will take the risk, hoping with some justification that things will go right long enough so he can make the jump [to] C-level where the big-bucks are, and let some other poor sap deal with the possible wreckage in the future.”

Har du ett problem med dessa prioriteringar så har du också ett problem med det kvartalskapitaliska systemet under vilket vi alla lever, som dikterar mål och medel i stort och i smått och där vissa handlingar kortsiktigt belönas och andra bestraffas i ett vinstdrivande företag. Dock är det eventuellt så att just BP, enligt före detta anställda, konkurrenter och analytiker har varit sämst i klassen (Exxon är bäst). Det är förstås inte överraskande i sammanhanget att alla oljebolag tidigare tillsammans har kämpat mot striktare säkerhetskrav kring deras verksamhet i Golfen med näbbar och klor.

Tar man ett steg tillbaka kan man med lite god vilja konstruera en bild av BP som ett offer för sin egen framgångsformel och den företagskultur som följt på detta. BP har växt till ett stort och framgångsrikt företag genom att borra efter olja. De personer som har anställts, har anställts för att de är duktiga på att borra efter olja. De avdelningar, stödfunktioner, styrelseledamöter, resurser och megadyra IT-system som finns under BPs tak är där för att utvärdera och stödja projekt som handlar om att borra efter olja. Det interna trycket att försvara de praktiker som historiskt lett till framgång och lönsamhet och fortsätta in i framtiden i exakt samma riktning måste ha varit högt.

I en sådan intern företagskultur flyter förslag på djupare djuphavsborrning och mer tekniskt avancerade projekt enkelt igenom en strömlinjeformad process. Att däremot på något sätt ifrågasätta sin framgångsformel (”hur är det med säkerheten på 1500 meters djup?” eller att försöka ändra på den (till exempel utforska alternativa energikällor) stöter snabbt på patrull. Multipla patruller.

I nästa text i serien (del 5) kommer jag att skriva om det "spel" som vidtagits efter olyckan och där olika aktörer nu pekar finger mot varandra för att slippa att stå där med skammen (och kanske framför allt - med kostnaderna).


Källor

The Seattle Times, ”BP plan deemed major spill from Gulf well unlikely” (2010-05-01)

The Wall Street Journal, ”Drilling down: A troubled legacy in oil” (2010-05-01)

The Washington Post, ”U.S. exempted BP’s Gulf of Mexico drilling from environmental impact study” (2010-05-05)

The Wall Street Journal, ”Rig owner had rising tally of accidents” (2010-05-10)

Yale Environment 360, ”The Gulf of Mexico oil spill: An accident waiting to happen” (2010-05-10)

USA Today, ”Oil companies fought stricter regulation” (2010-05-10)

Reuters, ”On doomed rig, lapses sparked catastrophe” (2010-05-13)

Businessweek, ”The paradox of deep water: lots of oil, lots of danger” (2010-05-13)

Newsweek, ”Why wasn’t there a better plan?” (2010-05-28) http

Chron, ”BP ready for spill bigger than Gulf disaster, plan says" (2010-05-31)

ABC News, ”BP spill response plans severely flawed” (2010-06-09)

The Economist, ”Facing a freeze: Governments are reviewing plans to open Arctic waters to oilmen” (2010-06-10)

New York Times, ”BP ignored the omens of disaster” (2010-06-18)

Newsweek, ”Time to tap T.R.” (2010-06-19)

Forbes, ”BP’s only hope for its future” (2010-06-24)

Ecologist, ”The link between BP, geoengineering and GM” (2010-06-28)

New York Times, ”Owner of exploded rig is known for testing rules” (2010-07-07)

MSNBC, ”The BP stat that will shock you” (2010-07-09)

New York Times, ”In BP’s record, a history of boldness and costly blunders” (2010-07-12)

Newsweek, ”The road to Deepwater Horizon” (2010-07-13)

Reuters, "Oil companies more cautious on storms after oil spill" (2010-07-28)
.