Oljetoppens första offer (del 1)

.Bild: I kön till bensinpumpen - ögonblicksbild från Libyen.

Det har blivit en lång frånvaro. Jag jobbade järnet innan sommaren och sedan tog jag semester. Dessutom måste jag erkänna att motivationen att sätta igång och skriva igen har sviktat lite, så vi får se hur det blir med texter framöver, under hösten.

Ett skrivprojekt framöver (ifall jag får tummen ur) är i vilket fall att beta av alla oljetopps-relaterade böcker jag har läst men inte skrivit om här på bloggen. Jag läser ungefär en blogg-relaterad bok i månaden och jag har en ”backlog” på ett år att beta av vid det här laget (samtidigt som jag löpande läser nya böcker – ett av höstens projekt är att läsa några böcker om 30-talets depression i USA). Alla lästa-men-ej-bloggade böcker befinner sig i ett slags limbo i min bokhylla och ger mig en aning dåligt samvete. Jag tillåter mig inte att sortera in dem bland mina lästa böcker förrän jag skrivit om dem på bloggen och det börjar bli besvärande många böcker där nu. Dock tänkte jag skriva om något annat här och nu.


Som var och en förstår betyder inte en nedgång på börsen att alla bolag går ner lika mycket utan det är också ett tillfälle när agnarna sorteras bort från vetet. Företag med högtflygande framtidsplaner men obefintliga intäkter får mattan undanryckt, emedan som de företag som tuffar på och som fortsätter att tjäna pengar står väsentligt bättre rustade att möta stormarna på börsgolven även om intäkterna och vinsterna minskar.

På motsvarande sätt går inte priserna på bostäder ner lika mycket överallt när en bostadsbubbla börjar pysa i kombination med (eller som effekt av) att räntorna blir högre, jobben färre och tiderna sämre. Jag skrev om detta ur ett amerikanskt perspektiv för två år sedan i några olika bloggposter, till exempel i en text som utgick från James Kunstlers bok ”The geography of nowhere: The rise and decline of America’s man-made landscape”:

"Gårdagens splitternya förorter (de senast byggda som ligger längst ifrån städerna) är på väg att bli att bli spökstäder där ”squatters” och kriminella gäng flyttar in i takt med att husägare flyttar ut och lämnar tomma hus efter sig."

Jag skrev om det igen i en bloggpost om att den amerikanska versionen av suburbia var ohållbar och att de senast byggda områdena (exemplifierade av Windy Ridge i North Carolina och Lehigh Acres i Florida) i snabb takt höll på att förvandlas till slumområden. Jag skrev också om bostadsbubblans ojämnt fördelade effekter i en text som handlade om ”extreme commuting” – om pendlare som bor billigt i stora hus långt bort, men som i gengäld måste lägga mer än tre timmar på att resa från och till sina jobb varje dag:

"Det är förstås just de hus som ligger allra längst bort (från allt) som har förlorat mest i värde när priserna på bostäder faller:


'houses priced the same in 2006 [...] but in different parts of a city were selling for dramatically different amounts a year later depending on their distance from the center of town' ".

På motsvarande sätt kommer effekten av oljetoppen – dyr energi – att slå ojämnt och olika hårt mot olika länder. De länder som ligger sämst till och som analogt med ovanstående resonemang är fattigast, ”sämst byggda” och ligger ”längst ifrån stan” (i det globala ekonomiska systemets periferi) kommer att få känna av effekterna av dyr energi tidigare och hårdare än mer välbeställda och centralt placerade länder som Sverige. Rika och förhållandevis väl fungerande länder som Sverige har betydligt bättre möjligheter att inte tappa hela värdet ”på sina aktier”. Det blir förstås tufft även i Sverige, men vi ligger i vilket fall mycket bättre till än de länder vars aktier kommer att krascha och få hela sitt värde utraderat. Stater som Somalia, Sudan och Haiti - nummer 1, 3 och 5 på Foreign Policys ”Failed States Index 2011” – är antingen på väg dit eller i princip redan där.

I Sverige finns det – framtida nedskärningar till trots – gott om resurser för att kontra, fördröja och mildra effekterna av oljetoppen och för att i (jämförelsevis) maklig takt röra sig mot att leva i en värld av dyr energi. Det finns, eller det skulle i alla fall kunna finnas tid för att observera, tänka efter, förstå, agera och ställa om. Hur vi kommer att lyckas med det är en annan fråga. När den vise mannen pekar på månen stirrar dåren på fingret. Om vi som samhälle kommer att envisas med att stirra på fingret (missförstå skeenden, vidta fel åtgärder) spelar det förstås ingen roll hur mycket tid och resurser vi har till vårt förfogande…

Vi har vid det här laget tvingats att börja lära oss att leva med dyrare olja. Så sent som år 2002 var priset på olja fortfarande 20 dollar per fat, men sedan dess har priset på olja stigit (och fallit, och sedan stigit igen). Efter att ha toppat på 145 dollar per fat år 2008 föll priset handlöst, men har sedan dess repat sig. För ett halvår sedan pressade oroligheter i arabvärlden upp priset till över 100 dollar per fat igen. Ingen vet om det nya ”normal-priset” på olja är 60 eller 80 dollar per fat eller mer, men om flödet av billig olja nu sinar kan det hända att det inte finns något nytt ”normal-pris”, utan bara en trend där priset pressas upp till en nivå där enskilda människor eller hela nationer prisas ut från marknaden. Termen är ”demand destruction” och jag har skrivit om det tidigare (i samband med Egyptens problem):

"Demand destruction is an economic term used to describe a permanent downward shift in the demand curve in the direction of lower demand of a commodity […] induced by a prolonged period of high prices or constrained supply."

Efter denna långa introduktion kommer jag slutligen fram till dagens ämne. Det jag skriver om ovan behöver inte hänvisa till abstrakta skeenden som kommer att hända i framtiden. Att inte ha råd med olja/bensin/diesel/drivmedel/energi kan vara något som fattiga människor och fattiga länder lever med redan nu. Det behöver inte heller alltid vara just olja (drivmedel) som kniper, för högre priser på olja kommer också att pressa upp priserna även på andra energikällor som i vissa situationer kan ersätta oljan. Oljedrivna elkraftverk kan (dessvärre) ersättas av koldrivna kraftverk och bensin kan ersättas av syntetiska drivmedel framställda av kol, naturgas eller biomassa.

Sedan i våras har jag hållit ögonen öppna efter texter som indikerar att oljan har blivit för dyr för de som bor i land X. Det handlar definitivt inte om en heltäckande inventering utan tvärtom bara just att jag hållit ögonen öppna när jag snubblat över historier från långtbortistan om vad som händer där när energin tryter. Men kanske utgör dessa historier ändå ett tecken i tiden? Kan dessa historier utgöra ”skriften på väggen” och en vägvisare mot framtiden? Jag är själv osäker. Kanske har dessa problem funnits länge på olika platser i världen, kanske är det enda som har förändrats att jag nu börjat spana efter denna typ av texter? Den som söker skall finna, liksom…?

Även om jag hållit ögonen öppna brukar jag snabbt hoppa över alla faktafyllda men telegrafkorta notiser som inte ger en kontext som kan bidra till att man förstår det man läser. Ibland stöter man istället på motsatsen; långa haranger som är skrivna för de som bor i landet ifråga och som förutsätter en massa bakgrundskunskap som jag inte har. Efter en beskrivning av det akuta problemet uttalar sig en minister och sedan följer invecklade utläggningar om vems fel det är (denna eller förra regeringens, giriga oljebolag eller distributörer osv.). Sedan kan texten gå över till att detaljerat göra nedslag i situationen i olika provinser eller i landets infrastruktur samt lite mer övergripande hänvisa till bristande investeringar, krångliga regler för att få olika tillstånd och till en dignande byråkrati. Gäsp.

Vad jag främst har hållit utkik efter är istället berättelser. Vad händer när ”två hål i väggen” förblir just bara ett par hål i en vägg? Vad händer när drömmen om att sätta sig i sin bil och köra mot horisonten ersätts av bensinpumpsköer som sträcker sig mot horisonten? Nedan och i den efterföljande texten ger jag er en handfull ögonblicksbilder från Afrika, Mellanöstern och Sydasien. Det finns många att välja mellan men de blir å andra sidan snabbt repetitiva. En standardhistoria kan se ut så här:

När tillgången på bensin i Kenya akut och utan förvarning sinade i början av maj kryssade desperata bilägare runt mellan bensinstationerna i jakt på de dyra dropparna. Bussar drogs in och de bussar som fortfarande rullade passade på att höja priserna med upp till 70%. Hundratals pendlare fastnade i stadens centrum. Regeringen skyllde incidenten på ”giriga oljebolag”:

"the Government came out in its defence, saying the shortage was unrealistic and blamed it on greedy oil companies determined to subject Kenyans to unwarranted suffering by causing artificial fuel shortage in anticipation of price hikes."

Jag har läst flera liknande historier och finner dessa intressanta då det tydligen oftast inte är så att bensinpriset höjs och bara de rikaste har råd att tanka bilen, utan att bensinbristen ”demokratiskt” drabbar alla – såväl fattiga som rika och såväl privatbilister som de som kör yrkesmässigt. Denna situation kan uppkomma när ett (ibland statligt) oljebolag inte har råd att betala räkningarna för de importerade oljeprodukterna (till exempel bensin och diesel) och de helt enkelt inte får kredit. Vid de tillfällen när priserna istället höjs utifrån någons beslut (eller subventioner tas bort) blir många vanliga medborgare extremt sura och går ut och protester och demonstrerar på gatorna. Ibland våldsamt.

Det borde egentligen rent logiskt vara lättare att anpassa sig till (kanske långsamt) höjda priser eller en ransonering av drivmedel än till oförutsägbar och plötslig brist. Den senare lamslår direkt stora delar av samhället och får snabbt konsekvenser för hela ekonomin. I värsta fall säger detta något om människans psyke. Kanske föredrar vi att köra på och hoppas på det bästa fram till den punkt när hela systemet brakar samman, hellre än att på förhand vidta nödvändiga men smärtsamma åtgärder?


Jag har tidigare skrivit två texter om Jemens dystra situation. Av allt jag har läst står bensinbristen i Jemen i en klass för sig. Efter att stammedlemmar attackerade Jemens största pipeline i mitten av mars gick den extrema bensinbristen i juli in på sin andra raka månad:

"Streets are empty as hundreds of thousands of vehicles are off the roads. Thousands of cars line up in front of petrol stations waiting for their turn at the pump. […] Yemenis are forced to either wait more than a week in front of petrol stations or buy it for six times the price on the black market."

Köerna framför bensinstationerna kunde tidvis bli inte mindre än 5 kilometer långa! Jag antar att motorerna är avstängda och att man rullar fram sin bil några meter i taget. Notera det ironiska i att din bil inte längre transporterar dig, utan att du transporterar din bil. En köande bilägare klagar över att bensinpriset är bland de högsta i världen samtidigt som Jemen är ett av de fattigaste länderna i världen, och att landets politiker inte ”arbetar för folket”.

Samtidigt som många förlorar de jobb som de inte längre kan ta sig till dyker det upp nya affärsmöjligheter; ”Families able to get large quantities of petrol force their children to sell it in the black market for substantial profits. Sana'a streets are filled with children under age 13 selling petrol to the highest bidder”. Ett sjukhus i huvudstaden Sana ställde in alla operationer för att de inte hade tillräckligt med elektricitet för att driva sjukhusets maskinpark.

Om det rådde en större samsyn om vari problemet bestod kunde energiproblematiken möjligtvis vara lösningsbar, men så är inte fallet. Vicepresidenten skyller på den islamistiska oppositionen vars supportrar blockerar viktiga vägar. Oppositionen kontrar med att regeringen inte är lämpad att styra landet och måste bytas ut omgående. Protesterande ungdomar på gatan ”believe that the government is creating the petrol and electricity shortage to broaden the Yemeni crisis and weaken the position of the protesters”.

Med andra ord en stor oreda och noll förståelse för att landet ligger riktigt risigt till när den (tidigare) viktigaste exportvaran olja sinar och det fattiga landet istället måste börja importera sin olja. Oljan har dessutom tidigare av förståeliga men likväl oförståndiga skäl varit kraftigt subventionerad. Hur det förhåller sig nu vet jag inte då jag noterar att bilägaren ovan klagade över det höga bensinpriset.

Även om en förlamad transportinfrastruktur är illa nog så nödgas jag ändå dra slutsatsen att brist på elektricitet är värre. I vissa länder bränner kraftverk olja för att generera elektricitet, och när elektriciteten i kraftledningarna fallerar slås en armé av små dieselgeneratorer på för att ersätta bortfallet. I den nästföljande texten går jag vidare med exempel på elbrist.

.