Ansökningscirkusens kostnader

.

I det förra blogginlägget publicerade jag en peak oil/omställningsrelaterad forskningsansökan som jag skrev ihop och lämnade in under våren. Dessvärre blev det inga pengar. Av fem påbörjade ansökningar blev fyra färdiga och inskickade under våren och jag har hittills fått besked om tre av dem. Alla har fått avslag. Detta blogginlägg kommer mest att handla om forskningens villkor och jag tänker mig att detta egentligen endast är av intresse för bloggens läsare just för att det knyts till resonemang om (de bristfälliga) möjligheterna att bedriva ”politiskt impopulär” oljetoppsrelevant systemkritisk forskning av det slag som det förra blogginlägget var ett exempel på.

Två avslag kom från Riksbankens Jubileumsfond (RJ) och dessa ansökningar var i gott sällskap. Av 899 inlämnade ansökningar togs 107 (knappt 12%) ut för ”vidare beredning”. Det betyder att de som skrev dessa ansökningar blev inbjudna att jobba mer med ansökningarna och inkomma med längre och mer fullständiga och genomarbetade ansökningar. Av dessa 107 utvalda ansökningar beräknade RJ att de kommer att bevilja medel till hälften, dvs något över 50 ansökningar, eller ca 6% - eller endast var 17:e inlämnad ansökning.

I ett tidigare blogginlägg beräknade jag att jag hade lagt ner någonstans mellan 80-160 timmar på den RJ-ansökan jag var huvudansvarig för. Till detta tillkommer dessutom den tid som min medsökande lade ner. Det är svårt att veta hur mycket tid forskare ”vanligtvis” lägger på att skriva en ansökan. Jag tror att det kan vara mycket mindre än jag/vi lade på just denna ansökan, främst beroende på att många ansökningar säkert är uppdaterade version av andra ansökningar som skrivits tidigare (de där andra 16 som fick avslag förra året bortom den där 17:e som fick napp). Men om vi ponerar att det i snitt läggs ”endast” 100 timmar på att få ihop en ansökan så betyder det att 900 inlämnade ansökningar motsvarar 90 000 timmars arbete, eller över 50 årsarbetstider (!). Även om snittet ”bara” var hälften (vilket låter osannolikt lite för mig) så betyder i vilket fall 50 timmar per ansökan fortfarande att ansenliga mängder (kvalificerad) tid ”kastas i sjön”. Fast en del ansökningar får ju loss pengar för att kunna forska på arbetstid. Kanske kan man se ansökningsprocessen som en omfördelning av tid från mindre begåvade/tursamma/trendriktiga/framgångsrika forskare till mer dito? Jo, så kanske det är. Det finns förstås andra sätt att se på det också, kanske finns det helt enkelt för många forskare som konkurrerar om samma begränsade pengar. Om hälften av forskarna ”försvann” (t.ex. genom att sluta definiera sig som forskare och slutade att envist söka forskningsmedel) så skulle ju det onekligen ”lätta på trycket”.

Själv sökte vi i båda dessa RJ-projekt pengar för att köpa loss runt 2.7-2.8 årsarbetstider (ca 4750 timmar per projekt!). Detta till skillnad från den ”pytteprojekt-ansökan” (344 timmmar) som jag publicerade i det föregående blogginlägget. Om de ansökningar som i slutänden får pengar från RJ har ansökt om ungefär lika mycket tid/pengar som jag gjorde i mina två ansökningar så kommer alla de beviljade ansökningarna att tillsammans få medel för att köpa loss ca 250 000 timmar arbetstid. Det finns självklart en stor osäkerhet i dessa beräkningar, men man kan i vilket fall konstatera att ansenliga mängder tid läggs på att skriva ansökningar i förhållande till den tid som de beviljade ansökningarna sökt och fått sig tilldelade. Siffrorna mellan tummen och pekfingret och enligt de beräkningar jag gör ovan ligger på 40%, men säg 20-60% för att ha lite marginal. Det är trevligt att konstatera att forskarkollektivet i högre utsträckning faktiskt forskar än de sitter i stugorna och skriver ansökningar som får avslag. Fast den överväldigande majoriteten (16 av 17 wanna-be-forskare) drog ändå en nitlott denna gång. Kanske är det inte helt fel att åtminstone till viss del se hela ansökningscirkusen som ett enda stort lotteri?

Nu kan man ju invända att jag sitter här och surar – ”surt sa räven”. Kanske skulle jag inte klaga så mycket om just jag hade fått pengar? Så kan det ju förstås vara. Jag överlämnar åt var och en att läsa ansökan som publicerades i det förra blogginlägget och själva bedöma det. En sak som dock är surt är att avslagen inte blir motiverade på något som helst sätt. Bortom den binära informationen om att ansökan blivit avslagen får man ingen vidare återkoppling alls som går att knyta till just den här ansökan. Det gör det svårt att veta om man var nära eller långt ifrån att få ansökan beviljad. Det är också svårt att veta av vilka skäl ansökan fick avslag (eller för den delen blev beviljad). Det blir alltså svårt att lägga in punktinsatser för att förbättra ansökan annat än genom att förbättra den ”i största allmänhet” och på ställen man gissar att den behöver stärkas upp. Det är väldigt frustrerande. Som lärare kan jag inte ålägga mina studenter att utföra uppgifter som tar tiotals eller uppåt 100 timmar (eller mer) utan att ge dem någon som helst återkoppling på det utförda arbetet. Men för anslagsgivare går det tydligen bra. Det är surt. Det känns arrogant – som att det ”inbyggt i systemet” finns en total avsaknad av respekt för min arbetsinsats och för min tid.

Många inlämnade ansökningar är säkert inte så bra och borde inte få pengar. Kanske är de ofullständiga, oklara eller dåligt skriva, har dålig koll på vad som redan gjorts inom området eller så kanske själva idén redan från början inte var någon höjdare. Men även om, säg, bara var fjärde inlämnad ansökan är tip-top, så får fortfarande mindre än en fjärdedel av dessa forskningsmedel. Det krävs alltså en stor portion tur för att få medel även om man lämnar in en excellent ansökan. Då kan man ju funder över vilka ansökningar, eller rättare sagt vill säga vilken typ av ansökan som får medel.

Många har varit inne på att när man sida upp och sida ner måste specificera både det ena och det andra om ett projekt man "pitchar"/"säljer in" (inklusive effekterna som forskningen kommer att ha - hur man nu kan veta det på förhand) så sorteras de mest spännande (osäkra, vilda, nytänkande) förslagen bort och både de som skriver och de som bedömer ansökningarna tenderar istället att satsa på ”säkra kort” – de som tar nästa (lilla) logiska steg vidare utifrån något som gjorts av någon annan (Viktig & Erkänd) forskare under de allra senaste åren.

Som jag varit inne på tidigare så gör man det ju inte lätt för sig om man i sin ansökan har som utgångspunkt att vi går hårda tider till mötes. Allra bäst går det istället om man har en ny idé som (kanske) kan effektivisera eller förbättra något som redan finns litegrann. Gärna en ny produkt (ett löfte om en exportsuccé i förlängningen = grisen i säcken). Eller kanske något som med högstämda motiveringar spelar på värderingar som kan anknytas till jämställdhet, det öppna samhället och demokratiska ideal. I vilket fall är det nog bäst (mest strategiskt) att utgå från att vi har det himla bra idag, men att det ändå kan bli lite bättre (ifall ni ger mig pengar till min forskning). Och bättre betyder ju ”som vi alla vet” tillväxt och ökad materiellt välstånd (obs ironi). Att vilja forska om hur vi hanterar en nedgång som inte är tillfällig är helt enkelt en idé som inte är så poppis och som därför blir svår att sälja in.

Alltså måste jag lägga mycket tid och kraft på att fundera över hur man kan ”paketera” och argumentera för att det jag vill göra låter som om det ligger i linje med sådant som ”vi” (alla i samhället) är överens om är viktigt. Där ligger en av de största utmaningarna för mig när jag skriver ansökningar. Det är säkert inte omöjligt att få till det, men jag har tyvärr inte lyckats ännu. Det är inte helt lätt att veta vilka knappar man ska trycka på. Kanske kommer sådan forskning kännas mer relevant för de som håller i pengapåsarna i takt med att fattigdom och misär breder ut sig i Grekland och i minst ett till land i södra Europa (eftersom Grekland redan är ”avskrivet” – vi vet ju alla ”de har sig själva att skylla” och att sådant inte kan hända i trygga Sverige!)?

Hittills har jag bara ägnat texten ovan till att ”slicka mina sår” och ge en känga till hur ansökningscirkusen funkar. Det har många andra gjort tidigare, men vanligtvis förs debatten i facktidskrifter för universitetslärare och ibland på någon debattsida i DN eller SvD som ingen utom de närmaste sörjande tar någon notis om. Men vad kan man göra då? Vad kan jag göra här och nu? Nedan följer ett resonemang om pengar och tid som utifrån ett mer personligt perspektiv landar i en relativt radikal slutsats.

Jag har ingen lust att berätta exakt vad jag tjänar, men enligt mitt fackförbund låg medianlönen för en universitetslektor (dvs. någon som har doktorerat och som sedan i hård konkurrens och vanligtvis i 30-årsåldern fått ett jobb som lärare/forskare på ett universitet/högskola) med teknisk och naturvetenskaplig inriktning på strax över 40 000 kr/månad. För samhällsvetare är lönen några tusenlappar lägre och för humanister lägre ändå. Ingångslönerna är förstås lägre och löneutvecklingen är rent generellt ganska kass. Men 40 000 är en jämn och fin siffra att sifferexercera med. Man kan säga att det motsvarar 10 000 per vecka = ca 250 kronor i lön/timme. Många som är anställda på ett universitet brinner för sina arbetsuppgifter (generellt ej den administrativa personalen). Många jobbar (betydligt) mer än 40 timmar per vecka (till exempel med att läsa akademisk litteratur eller med att skriva ansökningar) men sådant bokförs i mina beräkningar som (åtminstone till viss del frivilligt) ”obetalt övertidsarbete”.

När jag söker forskningsmedel så måste man lägga på lönekostnadspålägg (arbetsgivaravgifter etc.) på över 50%. Ovanpå detta vill mitt och alla andra universitet lägga på alla andra omkostnader som de har på min ”taxa”. Anslagsgivare har av förståeliga skäl egentligen inte har så stor lust att betala en del av internhyran för mitt arbetsrum, för den elektricitet jag (och resten av KTH) använder, för städning av våra lokaler, för att finansiera administratörers lön och för alla andra omkostnader som en högskola har. Men betala får de i vilket fall göra. Alla dessa omkostnader ligger för mig (KTH) på över 60%. Jag har inte fördjupat mig i exakt vad alla dessa omkostnader består av, och av skäl som jag inte förstår (och inte har lust att försöka ta reda på) ligger min ”timpenning” högre ändå. Det finns säkert ännu fler omkostnader som läggs på för när jag söker pengar landar jag på en ”timpenning” på över 700 kronor som jag måste debitera en anslagsgivare för att kunna ”köpa loss” min tid och styra över den från undervisning till forskning. Notera att jag beräknar att jag sammanlagt har lagt mellan 200 och 300 timmar på att jobba med mina 4-5 ansökningar under våren.

Fast egentligen borde man jämföra min ”externa timpenning” (700+ kr) med de skattade pengar som jag får i löning varje månad. För att hålla igång forskar-mig i en vecka (40 timmar) måste jag enligt ovan debitera/be om över 28 000+ kronor. Av dessa pengar får dock jag (inte jag, men en genomsnittlig lektor i ett tekniskt ämne) ”bara” 10 000 kronor i lönekuvertet – och efter att dessa pengar har blivit skattade återstår 6 500 kronor. Av pengarna jag måste be om för att bekosta min forskning går alltså mindre än 25% till mig och resten försvinner in i ett stort svart hål av skatter, pålägg, "skattekilar" och omkostnader. Om jag lyckas dra in forskningsmedel för att köpa loss min egen tid så kan man säga att jag samtidigt bekostar tre andra personers löner. Notera dock att pengarna egentligen cirkulerar eftersom forskningsmedel vanligtvis kommer från skattemedel. Min vän Mats påpekade hjälpsamt att jag ”bär tre andra personer på ryggen” ifall jag drar in forskningsmedel och att ”det är en tung ryggsäck att bära”. Våra skatter är höga och vårt samhälle är komplext och det kostar alltså en hel del att hålla denna komplexitet igång. Att minska komplexitet går inte. Minskad komplexitet är ju bara ett annat ord för "kollaps" (enligt Tainter, Greer och Jonstad) och det är just det vi ser utspela sig i slow-motion framför våra ögon i Grekland idag.

För mig personligen och för många andra wanna-be-forskare känns det som att vara fångad i ett ”rat race”. Det är mycket snack, mycket spring, mycket skrivande av ansökningar – men liten verkstad (lite forskning som blir utförd). Tanken jag har börjat leka med på sistone är att ”downshifta” för att ”få tid” att forska på exakt just det jag vill. Att skifta ner skulle helt enkelt bli ett sätt att själv ”bekosta” min forskning genom att gå ner i min ordinarie arbetstid och också gå ner i lön. Om jag vill ”köpa loss” 10 timmar i veckan behöver jag inte debitera anslagsgivare 28 000 i månaden. För att få göra ”min grej” behöver jag ”bara” avstå från 6 500 i lönekuvertet varje månad.

Kostnaderna får man ställa mot allt obetalt arbete jag i vilket fall gjorde under våren med att skriva ansökningar som jag inte har haft något för. Istället för att lägga 200-300 timmar på att skriva ansökningar kan man lägga den tiden på att genomföra ett projekt och det känns ju inte direkt som någon större förlust (stor underdrift).

Jag har gått och funderat en del på vilka ”stakeholders” det finns (jag själv, min familj, min arbetsgivare, samhället i stort) och vad var och en har att vinna respektive förlora på en sådan lösning. Om det finns intresse kan jag återkomma med en del funderingar angående detta i ett efterföljande blogginlägg.


En avslutande fundering. Antalet unika besökare på bloggen sedan jag lade upp det föregående inlägget börjar närma sig 1000. Även om ansökan jag publicerade i det förra blogginlägget inte blev beviljad undrar jag hur många andra ansökningar det egentligen finns som har blivit lästa av hundratals personer? Forskningsansökningar är inte direkt en genre som producerar bäst-säljare… Faktum är att även om jag genomförde projektet i ansökan och skrev aldrig så fina vetenskapliga artiklar så är det svårt att tänka sig att hundratals personer skulle läsa dessa artiklar. Många fler personer kommer att läsa denna text än antalet personer som har läst någon av de akademiska texter som jag har skrivit hittills. Det är kul att ha många läsare, men det tar tid och är inte meriterande för en forskare att skriva en blogg. Genomslag för forskning (”impact”) mäts i termer av hur många andra forskare som refererar till det du har skrivit. Med dagens trubbiga mått är framgångsrik forskning sådan forskning som 1) blir publicerad i akademiska tidskrifter och som 2) andra forskare refererar till i andra akademiska tidskrifter. Antalet personer som läser en vetenskaplig artikel (men som inte refererar till den) går inte all mäta. Antalet personer som läser den här bloggen finns inte på kartan. Med denna fundering visar jag alltså hur isolerad och samhällsfrånvänd forskningen har blivit. Kanske borde inte den där 17:e forskaren heller få några pengar? Eller så kanske hela ansökningscirkusen borde avskaffas och alla wanna-be forskare får lite pengar för att göra det de vill (hur uppföljningen ska fungera är en annan fråga)? Besparingarna i tid och pengarna av ansökningscirkusens avskaffande skulle utgöra en bra grundplåt.
.

Krissäkrade livsstilar

.

I mitt förra blogginlägg skrev jag om vad jag sysslat med under våren (istället för att skriva texter här på bloggen). Jag noterade efter jag publicerat texten att det tyvärr fanns en del direkta överlappningar med den dessförinnan senast skrivna texten. Men ni hade väl alla i vilket fall glömt vad jag skrev om för nästan ett halvår sedan (i februari)?

Nå, som jag skrev i förra blogginlägget så har tiden som skulle kunna ha ägnats åt att skriva blogginlägg under våren istället ägnats åt att skriva och lämna in ansökningar om forskningsmedel. Ansökan nedan skickades till en mindre stiftelse i mitten av våren och den är (naturligtvis) också anpassad till utlysningstexten för att maximera chansen att behaga anslagsgivarna och falla dem i smaken (”vår stiftelse ger pengar till forskning om bla bla bla”).

Notera särskilt hur jag försöker sälja in just det jag själv vill göra utan att jag själv för den ska bli misstänkliggjord betraktad som ”dysterkvist”, ”domedagsprofet” etc. Jag har vidare förkortat texten nedan en del; tagit bort litteraturlistan (4 sidor lång) och alla akademiska referenser i texten för att göra den lite mer lättläst. Trots att jag även kortat ner texten lite på en del andra sätt är detta ett rejält långt blogginlägg. I nästa blogginlägg följer en analys och lite om planerna för framtiden.

Titel: Bortom ekologisk modernisering: krissäkrade livsstilar för ett hållbart samhälle

INLEDNING

Idag ligger målet att ställa om till ett ”hållbart samhälle” högt upp på den politiska agendan. Sverige har antagit det officiella målet att utsläppen av växthusgaser ska minska med 40% till år 2020 jämfört med 1990. Hur detta ska gå till i praktiken är oklart och det råder också delade meningar om vad ett ”hållbart samhälle” – bortom minskningar av växthusgasutsläpp – innebär i praktiken.

Den politiskt mest etablerade idén utgår idag från att det går att kombinera ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling (så kallad ”ekologisk modernisering” eller ”ekomodernism”). Mot detta står idén om att ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling inte låter sig kombineras och att en omställning mot ett ”hållbart samhälle” måste innefatta mer omfattande förändringar; att vi måste minska vår energianvändning, vår resursförbrukning och vårt ”ekologiska fotavtryck”.

Idag organiserar sig engagerade individer, lokala initiativ och nätverk på Internet för att ideologiskt, praktiskt och konkret utforska alternativa livsstilar som innefattar ett mindre ekologiskt fotavtryck. Drivkrafterna för dessa individer och grupper kan vara både positiva och negativa:

• Negativa drivkrafter i form av oro och att man befarar en framtid fylld av utmaningar och vedermödor (till exempel som en effekt av klimatförändringar). Ett sätt att redan idag förbereda sig för framtiden är att leva som om det man fruktar redan har inträffat.

• Positiva drivkrafter i form av att livsstilsförändringar – till skillnad från ändlösa samtal och diskussioner om hur en hållbar livsstil eller ett hållbart samhälle kan tänkas se ut – ger tillfredsställelsen av att agera och konkret utforska vad det betyder att ställa om till ett hållbart samhälle.

Mer specifikt vill jag studera den så kallande ”Omställningsrörelsen” (Transition Town movement) och närliggande rörelsen (se vidare nedan). Omställningsrörelsen verkar för aktiva förberedelser inför (enligt deras uppfattning) två kriser som vi kommer att möta under de närmaste decennierna; en energikris (”peak oil”) samt klimatförändringar.

SYFTE OCH FORSKNINGSPROBLEM

I detta projekt är jag intresserad av personer som 1) lever sina liv utifrån en övertygelse om att vårt samhälle går en eller flera allvarliga och samverkande kriser till mötes (ekonomi, ekologi och energi) och 2) praktiskt förbereder sig för den framtid de fruktar genom att konkret förändra sin livsstil. Denna omställning kan vara lätt eller svår och den kan inbegripa att man både mentalt och en fysiskt avlägsnar sig och till viss del ställer sig “vid sidan om” konventionella värderingar och det vanliga samhället.

Syftet med detta projekt är att inventera, kartlägga och beskriva ”hållbara”, “krissäkrade” och/eller “resilienta” livsstilar i Sverige idag. Att utforma en hållbar/krissäkrad livsstil kan inbegripa att man läser på och förkovrar sig (böcker, alternativa informationskanaler på Internet), bygger upp sociala nätverk och hittar nya vänner (genom lokala aktiviteter, diskussionsforum på Internet) och tillägnar sig nya färdigheter (odling, matförädling, hantverk). En hypotes är att informations- och kommunikationsteknologier (IKT) idag spelar åtminstone en viss och troligtvis en stor roll för att hitta och utbyta information och för att hitta nätverk och ”stödgrupper”.

Projektets forskningsfrågor är:

Tankar (föreställningar):

• Vad oroar man sig för och vilka är drivkrafterna bakom planerade eller genomförda livsstilsförändringar?

• Vad föranledde ursprungligen ett ställningstagande inom området?

Handlingar (att skapa och upprätthålla en hållbar/krissäkrad livsstil):

• Vilka praktiska åtgärder vidtogs som första steg mot en hållbar/krissäkrad livsstil?

• Vilka praktiska förberedelser vidtar man idag för att förbereda sig inför framtiden?

Datorer (IKTs roll):

• Vilken roll har IKT spelat för anammandet av en hållbar/krissäkrad livsstil?

• Vilken roll spelar IKT idag för omställningsprocessen mot en hållbar/krissäkrad livsstil?

En fråga som inte är av central betydelse för detta projekt men som ändå är väl värd att ha i åtanke berör informanternas tankar och föreställningar om Informations- och Kommunikationsteknologier (IKT). IKT kan på en och samma gång ses som en central drivkraft i framväxten av en strömlinjeformad kapitalistisk globaliseringsprocess som informanterna vänder sig emot, och, Internet kan samtidigt ses som en förlaga till Sörgårdsidylliska småskaliga, icke-hierarkiska distribuerade nätverkssamhällen.

BAKGRUND

Det råder idag delade meningar om vad som utgör ett ”hållbart samhälle” och hur vi ska nå dit. Den politiskt mest etablerade idén utgår idag från att det går att kombinera ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling (så kallad ”ekomodernism”). I linje med detta perspektiv kan man till exempel peka på hur man i Stockholm idag bygger nya ”hållbara stadsdelar” så som Hammarby Sjöstad och Norra Djurgårdsstaden, hur man strävar mot att ställa om bilflottan mot biobränslen och elbilar, köpa energisnåla vitvaror, bygga mer energisnåla hus, bygga ut kollektivtrafiken etc. Detta perspektiv kombineras inte sällan med idéer om (relativt ytliga) beteendeförändringar så som att byta ut glödlamporna mot energisnåla alternativ, släcka ljuset när man går ut ur rummet, stänga av TV-apparaten (istället för att ställa den i stand-by-läge), köpa närodlad och/eller ekologisk mat, sopsortera etc. Den bärande idén är att vi även i framtiden kommer att kunna fortsätta att leva ungefär som idag och att omställningen till ett hållbart samhälle inte kommer att innebära några större umbäranden, livsstilsförändringar eller sänkningar av vår materiella standard.

Mot detta står idéer om att ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling inte låter sig kombineras och att en omställning mot ett ”hållbart samhälle” måste innefatta mer omfattande förändringar. Att ”konsumera sig ifrån problemen” genom att köpa (resurskrävande nytillverkade) elbilar eller energisnåla vitvaror ses inte som en framkomlig väg, och mot relativt ytliga beteendeförändringar ställer man istället mer omfattande livsstilsförändringar.

Vi kan idag skönja inget mindre än en konflikt mellan två olika världsåskådningar. Den konventionella utgår från att de senaste årens bekymmer utgör “ett hack i kurvan” och att världsekonomin kommer att repa sig inom några år. Den alternativa utgår istället från att vi befinner oss vid en brytpunkt och att vi står inför flera samverkande kriser (klimat, miljö, ekonomi, energi, råvaror, vatten, mat) som kräver helt nya sätt att tänka.

Den så kallade “trippelkrisen” (ekonomi, ekologi och energi) skapar också oro inför framtiden och i efterdyningarna av den globala finanskrisen 2008 tilltar kritiken mot det rådande politiska och ekonomiska systemet. I många fall framförs denna kritik i form av protester mot strandade klimatförhandlingar (Köpenhamn 2009), ojämn inkomstfördelning (Occupy Wall Street), övernationella påtryckningar (Grekland 2011-2012) och sociala nedskärningar (flera europeiska länder). Det finns alltså gott om protester mot både det ena och det andra, men mer sällan ser man någon som är för utforskandet av konstruktiva alternativ.

Inom ramen för samhällets ”normala” förberedelser och dess beredskap inför kriser och katastrofer av olika slag spelar Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) en framträdande roll. I MSBs nyligen utkomna rapport ”Framtida utveckling som kan påverka arbetet med samhällsskydd och beredskap” utgår man från fem hotbilder (”scenarier”) för år 2032. Flera av dessa hotbilder överlappar de framtidsbilder som studiens målgrupp oroar sig över och försöker förbereda sig för.

MSB arbetar med att ”stärka samhällets skydd och beredskap” genom att analysera och bedöma hot mot samhället på kort och på lång sikt. Samtidigt tar MSB ”[inte] ställning för eller emot en viss typ av verksamhet eller ideologiska lösningar på olika samhällsproblem”. MSB kan alltså peka ut ”Accelererande klimatförändringar och ett stigande oljepris” som en av fem hotbilder, men det finns därefter ett stort glapp mellan MSBs skissartade beskrivning av hur samhället på en övergripande nivå kan (inte bör) förbereda sig för ett sådant scenario, respektive råd eller riktlinjer för hur enskilda personer, lokalsamhällen eller för den delen kommuner kan förbereda sig. Detta är inget som MSB kan lastas för då sådana bedömningar och rekommendationer helt enkelt ligger utanför MSBs regleringsbrev.

Ingen vet vad ett hållbart samhälle egentligen innebär. Myndigheter och organisationer kan spekulera över och också utarbeta planer och strategier för att möta tänkbara framtida hot. Bortom att utveckla sådana planer kommer dock väldigt lite att göras rent konkret innan sådana hot upplevs som inte bara ”möjliga” utan även som ”sannolika”, ”troliga” ”angelägna” eller ”överhängande”.

I denna studie ämnar jag dock studera människor som inom ramen för eller i anslutning till Omställningsrörelsen praktiskt och konkret försöker utforska dessa frågor genom att ställa om sina egna liv och därigenom utforska och utveckla hållbara/krissäkrade livsstilar för att möta de problem som de uppfattar som inte bara som möjliga, utan även som sannolika, troliga, angelägna eller överhängande. Man skulle kunna säga att det rör sig om människor vars huvudsakliga intressen omfattar miljövård, energi, samhällsbyggnad och transportteknik, bland annat med avseende på teknisk-ekonomisk analys.

Omställningsrörelsen ser sig själv som en samhällelig “katalysator” och som en föregångare som strävar till att mobilisera lokalsamhället (inklusive andra som bor där men som inte har samma drivkrafter och inte oroar sig för samma saker som de själva) för att genomföra lokala “omställningsprojekt”. Dessa projekt strävar till att öka den lokala resiliensen till exempel genom att odla mat lokalt, skapa relationer och kontakter mellan olika typer människor (samhällsklasser, åldrar etc.) och lära sig olika hantverk (inklusive traditionella hantverk).

Rörelsen startade i England för knappt fem år sedan och har sedan spridits snabbt. För närvarande omfatta den nästan 1000 olika omställnings-initiativ (varav en handfull officiella i Sverige). Ett skäl till rörelsens snabba spridning har varit dess användning av IKT för att koordinera, informera, engagera och värva nya medlemmar. IKTs centrala roll i rörelsen till trots så finns det knappt någon forskning om detta bruk eller hur det samverkar med en praktisk omställning av livsstil. Det närmaste man kan komma en sådan forskningsansats är en kandidatuppsats i geografi från University of Cambridge.

Bortom ekomodernistiska visioner av mål och medel för att nå ett hållbart samhälle kan dessa individer och grupper fungera som exempel och kanske också som föregångare som konkret utforskar alternativa idéer om vad en övergång till ett hållbart samhälle kan innebära i praktiken.

Eftersom framtiden är oviss går det självklart inte att fastställa huruvida dessa personer ”oroar sig i onödan” eller om vi alla borde ta ett visst intryck av deras hållbara/krissäkrade livsstilar. Deras förberedelser kan inkludera en strävan att ta ökat ansvar för sin egen (och till viss del sina grannars) mat-, vatten- och energiförsörjning, samt att i motsvarande utsträckning måhända inte frigöra sig ifrån, men åtminstone minska sitt beroende av det omgivande samhället.

MATERIAL OCH METOD

I denna studie ämnar jag undersöka Omställningsrörelsen (Transition Town-rörelsen). Omställningsrörelsen är en kollektivt orienterad rörelse som verkar för att förbereda individer, grupper och (lokal-)samhället inför två kommande kriser; en energikris (”peak oil”) och klimatförändringar.

En framträdande mötesplats för den svenska delen av Omställningsrörelsen (”Omställning Sverige”) är deras hemsida. Där finns forum, medlemsregister, kalendarium, länksamlingar etc. Det finns även flera andra organisationer vars verksamhet mer eller mindre överlappar med Omställningsrörelsens, till exempel Riksorganisationen Hela Sverige ska leva, Föreningen Kärngårdar, Föreningen Permakultur i Sverige, nätverket för praktisk kunskap om självhushållning etc.

Materialinsamling kommer främst att utgå från etnografiskt inspirerade metoder; intervjuer, dokumentanalyser och i förekommande fall deltagande observationer. I och med att Internet är ett centralt verktyg för Omställningsrörelsen kommer jag även att använda mig av digital etnografi, vilket innefattar forum- och blogganalyser och även kan omfatta medierade intervjuer och deltagande observationer i onlinemiljöer.

Själva materialinsamlingen kommer att ske genom 1) Internet (se ovan) samt 2) genom att genomföra tre veckolånga ”Sverige-resor” (i olika riktningar från Stockholm). De tilltänkta informanterna tenderar att inte sälla bo i mindre städer eller på landet.

TID OCH KOSTNADER

En preliminär tidsplan ser ut enligt följande:

- Ansökta medel i termer av tid (20% av en årsarbetstid) 344 timmar enligt följande:

60 timmar - Insamling av material från Internet

30 timmar - Förberedelser, koordination inför resor

105 timmar - ”Sverige-resor” (3 veckolånga resor)

15 timmar - Workshop med personal från MSB (se ”resultat” nedan)

90 timmar - Analys av insamlat material

44 timmar - Skriva vetenskaplig artikel

∑ 344 timmar

Arbetet kommer främst att förläggas till vinterhalvåret 2012/2013 på grund av andra åtaganden dessförinnan (främst undervisning under första halvan av höstterminen). Intentionen är att jobba ca 50% i projektet under en period som sträcker sig från mitten av oktober till mitten av mars.

TEORETISKA PERSPEKTIV OCH FORSKNINGSFRONT

I detta projekt är mina teoretiska utgångspunkter:

1) Teoribildningen kring socialt kapital och gemenskaper (communities) på och utanför Internet. Putnam gör skillnad mellan inkluderande (“bridging”) och exkluderande (“bonding”) socialt kapital, där det förra bygger broar till det omgivande samhället och icke-medlemmar och det senare stärker gruppens identitet inåt (ibland i antagonism till det omgivande samhället). Uppfattar informanterna sig som delar av att nätverk, en grupp, en gemenskap eller en större rörelse, och vilka är attityderna och förhållandet till det omgivande samhället?

2) Inom Social movement theory har industrisamhällets fokus på ekonomisk rättvisa (e.g. arbetarrörelsen) senare vidgats till att inom New social movements också omfatta “post-materialistiska” värderingar och rättigheter (e.g. kvinnorörelser, homosexuellas rättigheter, miljöfrågor). För 2000-talets sociala rörelser spelar IKT en allt större roll. Hur kan nätgemenskaper kring hållbara/krissäkrade livsstilar förstås i termer av sociala rörelser? Hur balanseras motstridiga krav på organisatorisk identitet mot öppenhet gentemot omvärlden, information mot mobilisering, transparens mot skyddade sektioner för medlemmar?

3) Det område som Lievrouw kallar “alternative computing” och som innefattar användningen av en teknologisk infrastruktur för att åstadkomma social förändring. Den ideologiska grunden till alternative computing finns i den s.k. hacker-rörelsen där samspelet mellan kreativt arbete och kreativ fritid särskilt lyfts fram. På en praktisk nivå finns en speciellt intressant yttring i form av open source-rörelsen, där en mer transparent och demokratisk innovationsprocess är central. De medieteoretiska begrepp som kan härledas ur detta perspektiv är främst mediering, remediering och rekonfiguration. I vilken utsträckning är dessa begrepp tillämpbara i gränslandet mellan sociotekniska nätverk och de materiella praktiker som ska undersökas?

FÖRVÄNTADE RESULTAT OCH NYTTOR

Projektet syftar till att inventera, kartlägga och beskriva ”hållbara”, “krissäkrade” och/eller “resilienta” livsstilar i Sverige idag och därigenom bidra med kunskaper om, och exempel på konkreta förslag på hur ett framtida hållbart samhälle skulle kunna se ut.

Vi kan per definition bara spekulera om hur morgondagens ”hållbara samhälle” ser ut. Men det vore samtidigt bra att ha tillgång till en mängd förslag och exempel på hur framtiden skulle kunna se ut. De informanter, vars praktiker kommer att undersökas i detta projekt, kan till viss del redan idag sägas ”leva i framtiden” (den framtid de förutspår och arbetar med att förbereda sig för).

Projektens preliminära resultat kommer att avslutningsvis presenteras och stämmas av i form av en workshop med personal från MSB (och ev. andra myndigheter).

Resultat från projektet kommer också att presenteras vid minst en internationell konferens och i form av minst en artikel till en vetenskaplig tidskrift.

Dokumentation och spridning av projektresultat (universitetens lagstadgade ”tredje uppgift”) kommer att löpande presenteras i form av en webbsida/blogg. Den sökandes akademiska websida/blogg är ett exempel på hur detta skulle kunna ske.

.

Peak oil computing och hur fattiga använder internet idag

.
Den här texten bryter ny mark för här ber jag ber er läsare om hjälp med att resonera och tänka. Men innan jag tar två steg framåt måste jag börja med att ta ett steg tillbaka.

I början av året kom jag ut ur garderoben. Efter att ha bloggat anonymt i två och ett halvt år berättade jag (en del) om vem jag egentligen var. Jag skrev också lite om en paradox: Jag var produktiv och skrev fler texter till bloggen under de år jag inte kunde få utlopp för dessa intressen inom ramen för mitt jobb. Men i takt med att möjligheter att kombinera jobb och blogg-intressen börjat öppna upp sig under det senare året så har bloggen kommit lite i skymundan och det har blivit svårare att få, eller ta sig tid att skriva texter här:

“det paradoxala är att ju mer spännande mitt jobb har blivit, och ju mer det ser ut som att jag kan börja ägna mig åt Livet efter oljan-relaterade arbetsuppgifter, desto mindre tid har jag haft att ägna åt bloggen…”

I blogg-inlägget från början av året funderade jag över om det skulle komma texter som vävde samman Livet efter oljan och mitt jobb. Visserligen publicerade jag därefter en serie texter om Peak oil computing (del 1, del 2, del 3, del 4, del 5) som var en översättning och bearbetning av en text jag presenterade på en konferens för ett år sedan, men bortom det har det inte hänt så mycket på den fronten. Tills nu.

I min första text om Peak oil computing föreslog jag att man skulle titta på datoranvändningen i ”post-industriella städer” och föreslog Detroit som ett lämpligt studieobjekt (ett ämne som utvecklades i del 2). En läsare (Mossman) föreslog att man också kunde titta på Haiti eller Juarez i Mexiko. Det var inte alls vad jag själv hade tänkt, men jag var så fastlåst i mina egna tankegångar att jag inte direkt kunde komma på varför. Istället var den en annan läsare (Cornucopia) som helt riktigt påpekade att vad jag var intresserad av var ”Hur ser det ut i ett kollapsat I-land, där Detroit får symbolisera detta”.

Redan några månader tidigare, för ganska exakt ett år sedan, publicerade jag ett exjobbsförslag som handlade om just detta och som hette “ICT use in the post-modern city”. Förutom Detroit föreslog jag även studier av andra före detta kol-, stål- och andra tunga-industri-städer på dekis i Europa. Exjobbsförslaget möttes av en del intresse från studenter som hörde av sig, men, eftersom det inte finns något forskningsprojekt (= pengar) som kan betala för resor och andra omkostnader var det ett svårt exjobb att ”sälja in” till en student.

Det närmaste jag har varit att få napp var när en student från Rumänien i början av året uttryckte ett ”huge interest” för att göra detta exjobb antingen i Rumänien eller i Slovakien (tung industri på dekis). Tyvärr föll det på att hennes eget ”huge interest” till trots så låg inte detta exjobbsförslag i linje med vad hennes utbildning förväntade sig att hon skulle göra - så hon var tyvärr tvungen att backa ur.

Innan sommaren dök det dock upp en ny student, E, som var intresserad av detta förslag. Även denna gång hör hon hemma på en annan institution, och för att få ihop det hela måste man alltså hitta överlappningar och jämka ihop något som passar både den institutionen (där hon alltså ska presentera sitt färdiga exjobb) och mig.

Mer specifikt så läser E en magisterutbildning i ”Economics of Innovation and Growth”. Fördelen denna gång var att den gavs av en annan institution på KTH och att det hela verkade görbart efter ett kort samtal med den som var ansvarig för exjobb där. Kanske kunde E lägga in lite mikroekonomiskt teori (”konsumtionsteori” eller ”nyttomaximeringsteori”) och på så sätt anknyta till det hon läst tidigare i sin utbildning? Vi har utgått från det (sånt är inte direkt min kopp te) och nu är exjobbet igång.

Jag och E träffade redan i juni och jag har på vägen fått kompromissa en del. Jag vet inte exakt hur mycket av det ursprungliga förslaget som är kvar och hur många av mina ursprungliga tankar som har blivit avhängda på vägen. Det ”lustiga” i sammanhanget är att studenten som vill göra detta exjobb kommer från Mexiko, så i slutänden är det alltså Mossmans förslag som låg närmast verkligheten och eftersom E nu har köpt flygbiljetter för att åka hem senare i år för att fira jul och då också samla in material till sin uppsats. I vilket fall känns det ganska säkert att det hela kommer att bli av denna gång.

Så här har vi tänkt angående exjobbet. Studenten E kommer från staden Ensenada (Malmö-storlek) som ligger i Baja California (ca 125 km söder om San Diego och knappt 100 km söder om Tijuana). Eftersom detta inte rör sig om en ”post-industriell stad” i den bemärkelse jag hade tänkt så fick vi jobba med att hitta en annan vinkel. I slutänden blev det till en fråga om hur fattiga använder datorer och Internet.

Om vi delar in befolkningen i Ensenada i deciler (tiondelar) så kan man tänka sig att de fattigaste 10% inte använder Internet alls (en del av dem kanske inte ens kan läsa). Låt oss vidare anta att nästa decil är upptagen med att putsa skor och tvätta fönsterrutor på bilar som stannat vid rödljus, och att inte heller de använder sig av Internet. Men kanske använder (en del som befinner sig i) nästa decil Internet? Vi är alltså intresserade av hitta, intervjua och förstå de fattigaste Internetanvändarna. Redan nu när studien knappt har påbörjats laborerar vi med preliminära titlar på den färdiga uppsatsen i stil med ”How do poor people use the Internet?” eller ”The poorest Internet users: A case study of [någonting] in Ensenada, Mexico”

Efter vidare diskussioner med E menar hon att fattiga i Ensenada visserligen har råd med mobiltelefoner, men att de nog inte direkt surfar på nätet med smartphones. Det kan också hända att de har datorer hemma (det är nära till USA och det är inte så svårt att köpa en billig begagnad dator), men att det är färre förunnat att också ha en Internetuppkoppling hemma (inte minst på grund av det dyra och ineffektiva kvasi-monopoltelebolaget Telmex). Alltså borde man hitta de fattigaste Internetanvändarna på Internet-caféer i fattiga stadsdelar i Ensenada och det är således där hon ska tråla efter informanter till sin studie.


I början av året skrev jag (i ”Ut ur garderoben”) att: ”Det kan alltså hända att jag en dag kommer att sträcka ut handen och be om att få ”beforska” just exakt dig.” Jag är inte där ännu, men jag har faktiskt en fråga som jag hoppas att några av er nu kan hjälpa mig med. En del av det som står ovan hamrade jag och E faktiskt ut när vi träffades för ett handledningsmöte i fredags. Eftersom det är olyckligt ifall E måste gå med meddelanden fram och tillbaka mellan mig och sin hemmainstitution har vi därefter bestämt att jag, E och hennes ”extrahandledare” på hemmainstitutionen ska träffas nu kommande fredag och en gång för alla komma överens om studiens inriktning på ett sätt som vi alla kan vara nöjda med. Men det finns en sak jag funderar över och som jag gärna tar emot synpunkter på.

Jag har inte riktigt tänkt på det tidigare, men i fredags insåg jag att man kan tänka sig att detta exjobb tar sig två olika inriktningar. Båda finns representerade i studenten Es exjobbsförslag (”Thesis proposal”) som är lite ofokuserat och som behöver stramas upp.

Den ena inriktningen handlar om vilken roll Internet spelar i (fattiga) mexikaners vardag. Det finns tidigare forskning om vilken roll olika medier spelar i vardagen, se till exempel ”Television and everyday life”, ”TV living: Television, culture and everyday life”, ”The Internet in everyday life”, ”Internet society: Internet in everyday life”. Alltså, hur lätt eller svårt är det, och hur mycket pengar är fattiga mexikaner beredda att lägga på att få tillgång till Internet? Vilken roll spelar, och vilken nytta har de av Internet i sin vardag? Hur många gånger/timmar använder de Internet per vecka? Och så vidare.

Den andra inriktningen handlar om vad (fattiga) mexikaner gör när de väl använder Internet. Läsa mail, Facebook, bloggar, nyheter, lyssna/ladda ner musik, spela spel, chatta, porr-surfa, leta efter information (medicinsk, reseinformation, leta jobb etc.), shoppa online, bankärenden, lära sig använda en viss programvara, ta en distanskurs eller något annat…? Använder man Internet mest för spel, lek och nöje eller för ”nyttiga” instrumentella syften? Använder man främst (eller i vilken kombination använder man) Internet för (med Shirky’s termer) ”personal, communal, public or civic purposes”?

Man kan reducerad dessa frågor till ”what is the role of the Internet in low-income persons’ lives in Ensenada?” respektive ”how do low-income persons in Ensenada use the Internet?”. Troligtvis går det inte går att hårddra på detta sätt, för det går säkert inte att jobba med den ena frågan utan att också komma in på den andra, men frågan är ändå vilken av dessa två frågor som ska upphöjas till att vara överordnad och viktigast? Fokus är allt i en undersökning (exjobb) som ska utföras under en begränsad tidsperiod. Jag kunde i vilket fall inte själv komma på svaret i fredags och jag vet fortfarande inte vilken av dessa två frågor som jag själv är mest intresserad av att få besvarad.

Mitt intresse för hela detta komplex av frågor handlar inte i första hand om fattiga människor i Mexiko, eller om fattiga människor i andra utvecklingsländer, utan om att få ledtrådar till hur vi i väst kommer att använda datorer i en fattigare framtid! Om du tycker att detta låter världsfrånvänt kan jag vara mer konkret: Hur kommer grekerna att använda Internet (datorer, smartphones) efter att landet inom en snar framtid har gått i konkurs och alla där plötsligt kommer att upptäcka att de har blivit mycket fattigare?

Men tillbaka till frågan som jag ber om hjälpa med igen. Det är dags att ta reda på om lite av den sägensomspunna "kolletiva intelligensen" och "massans vishet" finns där ute på Internet! Utifrån mitt (vårt!) intresse av hur vi i väst kommer att använda Internet i en fattigare framtid ber jag dig alltså att fundera, spåna kring, föreslå och argumentera kring vilken av dessa två frågor som är intressantast (och varför?):

• What is the role of the Internet in low-income persons’ lives in [a Mexican city]?
• How do low-income persons in [a Mexican city] use the Internet?

Svara gärna under veckan. Jag behöver all input jag kan få inför mitt möte på fredag!


PS. Angående min dystra syn på Mexikos framtid i största allmänhet, se min tidigare text "Mexiko i riskzonen".
.

The Colony S01

.
Den här tiden på året (slutet av terminen) är det mycket att göra och mycket som ska avslutas på mitt jobb. Det var ett tag sedan jag fick upp en text på bloggen – men förra våren var jag å andra sidan tvungen att ta två uppehåll på sammanlagt tre månader (!) så ni har hittills inte alltför mycket att klaga på denna gång…

Även om det var ett tag sedan sist så har jag skrivit en hel del texter om olika böcker som jag har läst, men endast en gång tidigare har jag skrivit om en oljetoppsrelaterad tv-serie. Hösten 2008 skrev jag om ”reality-dokumentär-såpan” Black Gold – men jag kunde dessvärre inte rekommendera den.


Nu har jag i vilket fall sett en dokusåpa som utgör betydligt bättre tv-underhållning, även om jag är lite kluven till min egen fascination för serien och djupt tveksam till den etiska dimensionen av att försätta människor (deltagare) i vissa minst sagt jobbiga situationer… Till exempel har man hyrt in ett gäng utomstående ”huliganer” för att regelbundet höja stressnivån hos deltagarna (och provocera fram interpersonella konflikter som vid dessa tillfällen lätt sjuder över eller exploderar). Speaker-rösten informerar oss tittare om att huliganerna har fått instruktioner om att inte skada deltagarna på något sätt – men att deltagarna själva inte vet om det. Jag har alltså sett första säsongen av serien ”The Colony” (Discovery channel) och i inledningen till varje avsnitt säger speakerrösten:

”Without warning, the world as we know it can come to end. […] a group of volunteers entered a ten-week experiement to see if they can survive, and rebuild, after a simulated viral outbreak leaves Los Angeles and the rest of the planet devastated. Their new home [is] a cordoned-off 80 000 square foot warehouse near downtown Los Angeles. They started with no electricity, no water, and no communication with the outside world. As part of the experiment, an outside gang of looters and thugs challenge the colonists resources and security.”

Deras hemvist är alltså en enorm lagerlokal där bråte blandas med användbara prylar och saker som kan bli ”repurposed” (återanvändas för nya syften). Vad de hittar i lagerlokalen är förstås inte direkt någon slump och med detta grepp leder/styr alltså producenterna gruppens möjligheter och tankar redan från början. Parallellt med (den säkert stenhårt redigerade) handlingen/händelseförloppet kommer det också regelbundet in tre experter som kommenterar och kontextualiserar det som händer i kolonisternas nya liv, hur tekniken som kolonisterna snor ihop fungerar, hur människor reagerar i pressade situationer etc. De tre experterna är en ”engineer/technology analyst”, en psychotherapist/post-trauma specialist” och en ”homeland security advisor” (vad nu exakt det är). Varje avsnitt avslutas med en disclaimer som i sig är lite intressant:

”The participants of ”The Colony” experiment are presented with situations that were created by the producers. They receive support from off-camera experts when their health or safety may be in danger. Viewers should not attempt to egage in the activities depiced in this experiement.”

Vad betyder detta ”don’t do this at home kids”-meddelande? Att allt bara är på låtsas och att ”the end of the world as we know it” (TEOTWAWKI) aldrig kan/kommer att hända? Att det är fel att som tittare fångas av seriens grundläggande premiss (en katastrof kan lura bakom hörnet) och planera för detta i sitt eget liv? Eller (mer troligt) att de inte tar något ansvar för dina knasiga handlingar eller ”experiment” efter att du har sett programmet?

Speakerröstens babblar återkommande om att kolonisterna är ”genomsnittliga amerikaner” men det köper jag inte för en sekund. Alla har kunskaper och förmågor som på ett eller annat sätt är till nytta, och ingen kolonist befinner sig i den pinsamma situation som skulle innebära att de kan just ingenting alls som är till nytta i deras nuvarande belägenhet (en fondförvaltare kanske?). De sex männen och fyra kvinnorna blir istället presenterade som yrkesverksamma inom områdena rocket science, electronics, engineering, handyman, machines, construction, biology, doctor, trauma nurse och martial arts specialist.

För övrigt är ingen av kolonisterna överviktig och ingen är ett religiöst nöt som försöker omvända alla andra. Det finns (av naturliga skäl) inte heller med några barn eller ungdomar och den yngsta deltagaren är 23 år gammal.

En intressant person är ”construction worker” Joey som har ett mångårigt fängelsestraff bakom sig. Detta ger honom för gruppen unika och praktiska kunskaper om (otrevliga, potentiellt våldsamma) människors psykologi och han är en av de personer som är mest benägen att sätta hårt mot hårt när de träffar utomstående eller blir attackerade.

Hans motsats är gruppens skäggige och fridfulle teoretiker, den 49-årige datavetaren/ingenjören/uppfinnar-Jocken John. John bekänner tidigt inför kameran att han inte är förberedd för denna värld och att det är svårt för honom att acceptera att inte alla andra människor i världen (t.ex. huliganerna) är goda. Relativt tidigt i serien plågar det honom att komma fram till att det är legitimt att jobba med att ta fram vapen av olika slag för gruppens försvar, till exempel en slags visuellt spektakulär eldkastare ("bra tv" alla gånger!). Några regelbundet återkommande inslag i serien är:

- 1) Konflikten mellan att jobba-jobba-jobba respektive att ta det lite lugnare. Konflikten mellan att å ena sidan lägga sin tid på att jobba med ”creature comforts” (t.ex. att kunna duscha), och att å andra sidan jobba med ”viktigare” saker så som att stärka det fysiska försvaret så att ingen kan ta sig in. Vissa kolonister trycker på det psykologiskt viktiga i att kunna skapa en känsla av ökat välbefinnande (att kunna duscha) eller åtminstone minskat obehag i denna minst sagt ovana och jobbiga situationen, emedan andra tycker att sådana projekt är frivola och lågprioriterade.

- 2) Konflikten mellan olika personer och personligheter. Denna konflikt är starkast centrerad kring den 47-åriga allt-i-allon (handyman) Mike; en person som är mycket duktig, som kan lite av allt (inklusive viktiga kunskaper om batterier och elektricitet) och som med sina breda kunskaper och sitt praktiska sinnelag gör sig helt oumbärlig för gruppen. Men Mike har svårt att erkänna att han har fel (de få gånger han har det), han kan sura eller får utbrott när andra inte tycker som han och inte vill ”inordna” sig, han hyser en stor skepsis (kanske ett visst förakt) för de med akademisk utbildning och ”fina titlar” som inte kan omsätta sina kunskaper till sådant som är till nytta för gruppen (enligt hans egen definition av vad som är nyttigt och prioriterat). Han verkar också hysa en viss generell skepsis till gruppens kvinnor och deras förmågor – eller kanske till kvinnor i allmänhet.

- 3) Konflikten mellan olika personers expertområden har inte varit enormt stor, men skulle ha kunnat bli större ifall producenterna hade letat efter andra vinklar eller hittat på andra scenarier. Man kan t.ex. tänka sig att läkaren trycker på vikten av att äta en allsidig kost för att förebygga sjukdomar emedan andra i högre utsträckning oroar sig för att (ofta) ge sig ut på riskfyllda utflykter i jakt på mat. En konflikt i denna anda inträffade när den personliga tränaren och självförsvarsexperten Leilani byggde en sandsäck, hängde upp den i ett ”gym” och började träna andra i grunderna för självförsvar (kunna sparka och slå). Speciellt kvinnorna tyckte att det var viktigt att få lära sig hur man gör och de uppskattade också känslan av säkerhet och självförtroende som de fick när de tränade på att försvarar sig genom att göra andra illa. Andra (till exempel den koleriske Mike) tyckte att gymet var en ”waste of time” – eller åtminstone inte prioriterat ”just nu”.

Huruvida möjligheten att kunna duscha eller stärka försvaret är viktigast är förstås en fråga som är omöjlig att besvara. Det beror på, och eftersom hela situationen är fejk från början till slut är det inte lätt att veta vad kolonisterna ”borde” prioritera eller inrikta sig på härnäst. Producenterna kan på subtila sätt ”bestraffa” kolonisterna för att de lägger tid på vissa projekt istället för på andra, och göra detta på ett sådant sätt att det i efterhand (för både tittarna och för kolonisterna själva) är ”helt uppenbart” att kolonisterna gjorde en felprioritering…

Vid ett tillfälle är en person borttagen (”removed”) från hela tv-serien för att simulera att någon kommer bort från de andra och för att undersöka hur gruppen reagerar på att förlora en medlem. Vid ett annat tillfälle (efter att kolonisterna varit isolerade i över en månad) så knatar ”ägaren” in genom den låsta dörren som han öppnar med ”sin” nyckel. Händelsen suddar helt ut gränsen mellan ”reality-tv” och drama (med manus och skådespelare). ”Ägaren” har fått instruktioner om hur han ska bete sig (han är två meter lång och kraftig och hans ”roll” är att vara jävligt jobbig och ifrågasätta alla gruppens medlemmar och regler). Han funktion i tv-serien är helt enkelt att testa gruppens styrka och enighet.

Om man jämför The Colony med amerikanska Survivor (Expedition Robinson) så kan man konstatera att alla kolonisterna var igång i 62 dagar emedan de segaste överlevarna ”bara” är i vildmarken i 39 dagar. Båda gängen har det tufft, och jag tror att överlevarna har mindre mat och hela tiden måste kämpa mot hungern, men jag tror också att kolonisterna har en betydligt tyngre psykisk börda att bära. De går varandra på nerverna men måste ändå samarbeta. I Survivor ändras dynamiken i takt med att medlemmar röstas ut och stammar förenas, emedan alla kolonisternas olater och personligheter skaver mot varandra 24/7 i många långa veckor i rad. Dessutom får de kontinuerligt och helt utan nåd nya tuffa utmaningar skickade mot sig (av de elaka producenterna) på ett sätt som överlevarna oftast slipper. Överlevarna kämpar visserligen mot hungern, mot naturen och i utslagstävlingar mot varandra, men de har åtminstone inte några fientliga stammar i närheten som är ute efter deras huvuden…

På sätt och vis kan The Colony inte sällan kännas som ett levande rollspel (LARP) – fast utan att deltagarna är fullt medvetna om reglerna! Allt som de utsätts för biter som sjutton – eftersom det är designat att göra det. Producenterna trycker på alla knappar för att få kolonisternas känslor i storm. Kolonisterna har inget facit, och även om situationerna egentligen inte är ”på riktigt” så är deras känsloregister (vänskap, fiendskap, hat, ånger, tårar, aggression) det.

En fråga som är svår att skjuta ifrån sig är hur etiskt det är att utsätta människor för det som kolonisterna går igenom. Det är (nuförtiden) omöjligt att genomföra ett vetenskapligt experiment i Europa eller USA som skulle utsätta försökspersoner för en bråkdel av det som kolonisterna genomgår i denna TV-serie.

Ett känt experiment som ändå gjorde just detta är psykologen Philip Zimbardos The Stanford Prison Experiment från 1971. I detta skrämmande experiment tilldelades försökspersonerna slumpmässigt rollerna som fångvaktare eller fångar, men experimentet avbröts i förtid när fångvaktarna hänföll till sadistiska beteenden och en del fångar bröt ihop psykiskt – på mindre än en vecka! Ifall du inte känner till detta experiment bör du se bildspelet på websidan eller se spelfilmen ”Das Experiment” som bygger på denna händelse. Boys and girls, det tillhör allmänbildningen att känna till det här.

Delvis på grund av det som utspelade sig i detta experiment (1971) är det numera omöjligt att genomföra andra experiment av denna typ, men ändå görs det – fast då kallas de (till exempel) för Abu Ghraib. Delvis på grund av vad som hände 1971 är det omöjligt att få genomföra experiment av denna typ idag – om det inte handlar om att göra ”bra tv” förstås! Jag kan tycka att det är lite bakvänt att det av etiska skäl är omöjligt att genomföra ett forskningsexperiment under kontrollerade former och med en vettig frågeställning, men att det går att göra ”samma sak” med det betydligt tarvligare målet att skapa ”bra tv”. Att The Colony genomgående hänvisar till det hela som just ett ”experiment” ökar graden av absurditet ytterligare.


The Colony är en konstig tv-serie av flera olika anledningar. Kanske skiljer den sig inte från andra ”reality”-TV-serier, men jag gissar att de scriptade inslagen och konflikten mellan ”reality” och TV-bolagets hjälpande hand (eller deras käppar i hjulen) är tydligare än i andra serier.

Målet är ju inte att i första hand ”simulera” någonting (”the end of the world as we know it) eller att genomföra ett (vetenskapligt?) ”experiment”, utan endast att skapa ”bra tv”. Den enkla formeln är att utan publik så blir det ingen (kommersiell) tv. Därför kan man ta sig en funderare över upplägget och hur producenterna ”vallar” deltagarna framåt. Det är lätt att tänka sig att om kolonisterna tar dåliga beslut och blir utan mat så kommer producenterna se till att de ”hittar” lite mer mat – för utan mat får man gröt i huvudet, tänker inte redigt och tar jävligt korkade beslut. Det är inte "bra tv". Jag satsar en tusenlapp på att producenterna inte heller skulle tillåta någon kolonist att svälta ihjäl eller att hänfalla till kannibalism :-)

På samma sätt är det troligtvis inte heller meningen att kolonisterna ska få tillräckligt med mat – oberoende av hur duktiga de är. En molande hunger gör bergsäkert kolonisterna lättretade och får dem att brista ut i tv-mässiga tirader, underhålla tv-mässiga konflikter eller initiera tv-mässiga bråk med varandra. Alltså skickar man på dem gammal-testamentliga ”gräshoppssvärmar” av olika slag.

På samma sätt kan man tänka sig att om kolonisterna förbereder sig mot externa hot genom att tillverka fällor eller vapen (en eldkastare), så måste producenterna se till att det uppkommer en situation där vapnet och fällan testas ”på riktigt” (vad som nu är ”på riktigt” efter alla dessa manipulationer). Tv-serien skildrar alltså i mindre utsträckning ett ”verkligt” skeende, och i högre utsträckning en slags dans där varje plan eller handling från producenternas sida resulterar i en mot-plan eller en mot-handling från kolonisternas sida, som i sin tur resulterar i… och så vidare


En sak som kolonisterna börja jobba med redan i avsnitt fyra är att fixa i ordning en lastbil för att ta sig ut ur staden (Los Angeles). Både kolonisterna och producenterna är överens om att gruppen på lite längre sikt måste ta sig ur staden. Hur kolonisterna har kommit fram till detta vet jag inte. Att det helt spontant kommer från dem själva har jag svårt att tro. Jag gissar att det bygger på ledtrådar och tips eller kanske från explicita instruktioner från producenterna (”ert mål på sikt är att ta er ut ur staden”). Det är svårt att förstå TV-serien och den inre dynamiken i händelseförloppet när man inte vet vilka instruktioner deltagarna har fått…

Efter att ha varit isolerade i över 60 dagar lever kolonisterna i sin nya post-apokalyptiska verklighet. Jag kan sitta bekvämt i min fåtölj, stanna programmet, tänka efter och skriva ner några smarta kommentarer till denna text, men för kolonisterna finns det ingen paus- eller avstängningsknapp. De är smutsiga, trötta, sura, ledsna, rädda, stolta, hungriga och törstiga under alla dygnets 24 timmar.

Jag undrar hur ”avprogrammeringen” gick till när det var dags att avsluta tv-serien? Hela vägen till slutet pratar alla kolonister som om den ”verklighet” de levt med så länge verkligen är Verkligheten med stort V och som om de tror att en pandemi har dödat en överväldigande del av befolkningen omkring dem. Men vem hade lätt att lägga allt bakom sig och vem hade svårt att minnas att det ”bara” rörde sig om en tv-produktion när det tog slut? Vem hade familj och barn som kunde ta hand om dem när de kom tillbaka till ett samhälle av ordning (nåja, mer eller mindre) och överflöd (definitivt!)? Jag önskar att någon hade sökt upp kolonisterna ett halvår senare och ställt frågor som:

- Hur tänker du på det som utspelade sig i kolonin så här på lite avstånd?
- Vad var det viktigaste du lärde dig om dig själv och om andra människor?

I många ”reality”-tv-shower brukar deltagarna återförenas under ”civiliserade” former i en studio eller inför en live-publik. Jag önskar att de skulle ha gjort ett sådant extra-avsnitt i The Colony.

Trots alla förbehåll måste jag erkänna att jag blev ganska förtjust i The Colony och att tv-serien faktiskt utgjorde ”bra tv” för mig. Eftersom jag vet att det spelats in ännu en säsong kommer jag att hålla ögonen öppna efter den. Kanske återkommer jag i så fall med en ny text om jag känner att den kan tillföra något utöver det jag redan har skrivit här.

Jag inledde denna text med inledningssnacket som man fick höra i varje avsnitt och jag avslutar med det ödesmättade avslutningssnack som man bara får höra en enda gång – i slutet av det allra sista avsnittet:

”In the 21st century, few people have the neccessary skills in order survive a catastrophic event. A simulated disaster scenario is an invaluable way to prepare, becuase disasters can happen at any time, with no notice.”

.

Vi vill bli fler i vår ekoby!

.
Min fru är bortrest i två veckor så jag är gräsänkling - men mest av allt är jag ensamstående förälder just nu. Dessutom åkte jag på en förkylning förra veckan och var utslagen några dagar. Och så har jag varit datorbefriad i helgen. Nästa text blir därför försenad.

Men under tiden kan ni hålla till godo med ett reportage som sändes på Östnytt igår om ekobyn jag är med i. Tryck på fliken "senaste sändning", vi kommer in knappt en minut in i sändningen. Hur man gör för att hitta detta två minuter långa reportage om en månad vet jag inte, men det verkar i vilket fall som man kan hitta åtminstone den senaste veckans reportage här. Vi finns med i alla de sex senaste sändningarna från och med igår kväll (17/4) klockan 18.10 (just det reportaget är dessutom 30 sekunder längre och lite annorlunda klippt).

Tidigare texter om ekobyn här på bloggen (inklusive en beskrivning av tankeprocessen som föregick beslutet att gå med) finns här:
- Ekoby - att förbereda sig på det värsta? (oktober 2008)
- BRF Bybo Ekoenhet (februari 2009)
- Den stora omskolningen (maj 2009)
- Att ge kurser och att märka träd (december 2009)
- "Rädda Sverige" eller "sköt dig själv och skit i andra" (mars 2010)

Läs mer om Änggärdet här (prospekt, pdf-fil) och om hur du blir medlem här. Till skillnad från riktiga survivalister tycker vi uppenbarligen inte att OpSec är så viktigt och vi hemlighåller inte var vår gård finns. (OpSec = Operations security.) Istället poolar vi våra resurser och välkomnar nya medlemmar (vi bistår till och med med en vägbeskrivning för hur man hittar ut till oss...). För att vara riktigt tydlig: det brukar oftast finnas någon på gården, men vi har inte möjlighet att ta emot besök när som helst - spana istället in de "event" som finns listade här och välj en lämplig aktivitet att delta i och ett lämpligt tillfälle att hälsa på.

Som alternativ till att i vardagen per "default" hela tiden se snett på våra medmänniskor och att misstänkliggöra alla och envar, så förlitar vi oss på nummer-magi ("safety in numbers"), och, förstås, på våra enorma förråd av eldkastare, spanska ryttare, bazookas, mörkersikten och landminor (OBS, skämt).

Jag ber om ursäkt för den lite onödigt raljerade tonen gentemot survivalister ovan - var och en blir salig på sin tro. Jag tycker egentligen att det är berömvärt att förbereda sig inför kriser och katastrofer (eller bara inför sämre tider) och att alla typer av förberedelser i vilket fall är bra mycket bättre än att leva på hoppet och förlita sig på att "någon annan" (samhället) ska fixa alla eventuella problem som kan uppstå. Men, jag kan ändå inte låta bli att personligen känna mig lite kluven inför en del av survivalisternas trosövertygelser (ensam-men-beväpnad är stark och hemligt är bäst).

"Borta bra men hemligt bäst" är för övrigt Kent Agents (trailer) oslagbara motto. ("Kent Agent är en hemliga agent som jobbar på uppdrag av Sveriges barn. Han bor i ett torn med utsikt över hela Sverige och stora delar av världen.").
.

Livet efter oljan – boken?

.

Bloggrannen Cornucopia kom nyligen ut med en roman och Ylven har tidigare mumlat något om att hon har lekt med tanken och filat på ett utkast till en roman. Cornucopias roman har visserligen mycket lite med oljetoppen att göra, men man kanske kan hoppas på nästa bok?

Även jag har lekt med tanken på en roman (jag har en skiss på ett synopsis), men jag har lagt det åt sidan tillsvidare. Även om jag är van skribent har jag aldrig skrivit skönlitteratur och det är mycket man behöver lära sig för att få en dialog att flyta på ett naturligt sätt och för att skapa fylliga, intressanta karaktärsporträtt. Sådant lär man sig inte när man skriver akademiska texter vill jag lova. Jag skulle i och för sig kunna tänka mig att skriva en roman, men i nuläget endast om jag kunde samarbeta med någon som var duktigare än jag på själva hantverket (romanförfattande).

Men, jag tänkte istället berätta lite om mina egna tankar kring en icke-skönlitterär bok, för en sådan bok är ändå kanske lite mer ”min grej”. Att blogga funkar till en viss gräns och efter 2.5 år har jag nu nått runt 1000 unika besökare i veckan (plus de som prenumererar på inläggen med RSS). Men om man vill få fler människor att tänka till så kan man nå en ny publik om man skriver en bok. Då uppenbarar sig dessutom också möjligheten att kunna prata inför publik - för när man har skrivit en bok så är man ”någon” men om man ”bara” bloggar så är man (fortfarande) ingen speciell. I alla fall inte om man bara har 1000 läsare.

Nå, min grej skulle alltså vara att skriva en bok om oljetoppen på svenska. Titeln är förstås redan given, dem måste självklart vara ”Livet efter oljan”. Innehållet får anpassas efter titeln...! Undertiteln är mer öppen, men skulle kanske kunna vara något i stil med ”Baksmällan efter en 100 år lång fest”.

På sätt och vis har jag redan skrivit en bok. Alla texter som är publicerade här på bloggen utgör tillsammans redan en mastig ”bok” på många hundra sidor. Bloggrannen Ljungberg har nyligen givit ut en bok som består av ett urval av texter (137 av ca 1000) som han publicerat på sin blogg mellan 2006-2010. Men att rakt upp och ner klippa och klistra ihop texter från denna blogg skulle nog resultera i en faktafylld, osammanhängande och ack så träig och tråkig bok.

Detta till trots gissar jag att utgångspunkten ändå kan vara lite bättre för min del än för till exempel bloggrannarna Cornucopia eller Flute. I en del av mina texter, som ju vardera ändå är ett par sidor långa, skulle man ju ganska lätt kunna hitta urskiljbara ”kärnor” till kapitel eller till delar av kapitel. Sådana "kärnor" borde kunna utgöra en ”flygande start” jämfört med att gå från många men kortare bloggtexter till en bok. Men i slutänden torde ändå de överlägset viktigaste faktorerna ändå vara tid, eget driv (ambition) och uthållighet (någon slags pliktanda) - oberoende av startpunkt. Ska det man skriver dessutom bli bra krävs det förstås också en massa annat därutöver också (talang etc.)

Men hur skulle man kunna lösa det specifika problemet (litterär träsmak) som skulle uppstå ifall man staplade mina faktafyllda texter på varandra? Jag har funderat på det och kommit fram till två olika sätt att ta sig runt detta hinder.

Det första sättet är att parallellt med arbetet att planera och framställa boken också identifiera personer man vill intervjua för att fördjupa resonemangen och levandegöra texterna. En road trip runt Sverige och ett dussin (väl utvalda och väl planerade) intervjuer senare så skulle man ha ett batteri med spännande citat och intressanta synvinklar som kunde ”luckra upp” en i övrigt säkert ganska faktafylld och kompakt text. Ju tidigare i bokprojektet som intervjuerna genomförs, desto mer inarbetade skulle de bli i den löpande texten, men man kan också tänka sig att man skriver ett kapitel om ämne X och sedan avslutar kapitlet med en konversation (intervju) med någon som kan mycket om X.

Det andra sättet är att faktabaserade kapitel mjukas upp och brytas mot en personlig berättelse som självreflekterande handlar om olika ”kapitel” i min egen färd mot oljetopps-insikter, och om hur mitt eget liv har förändrats på vägen. Inspirationen till ett sådant upplägg kommer främst från Gunnar Lindkvists ”Olja” (som var den första boken jag skrev om på min blogg).


Jag har redan ett utkast till disposition och lite text om vad varje kapitel skulle handla om, men jag skulle egentligen behöva ta ledigt några dagar för att fixa till, strama upp och göra om en ganska lös disposition till en ”road map” som kan bistå med styrfart hela vägen genom ett bokprojekt. Tanken är också att om jag tar fram en tight disposition/road map skulle jag dessutom kunna identifiera ”luckor” i bokens övergripande ”berättelse” och sedan välja att fördjupa mig i dessa ämnen genom att helt enkelt löpande läsa in mig på, och skriva om dem här på bloggen. Det skulle betyda att bloggen delvis skulle kunna tjäna som ett verktyg för att hjälpa till att fokusera på ”nästa sak” (nästa fråga, nästa kapitel) som behöver komma på plats i ett bokmanuskript.

Mitt stora problem är förstås tiden. Jag har inte jobbat något alls med min disposition sedan i somras. Jag hade inte ens tid att regelbundet skriva texter till bloggen under rejäla delar av hösten, och hur ska jag då som forskare, bloggare och småbarnsförälder kunna hitta tid för att jobba med ett bokmanuskript?

En annan faktor som inte är att leka med är osäkerheten. Det tar många långa timmar att få ihop en bok (speciellt när man är ganska metodisk (pedantisk?) som jag är). Det kan vara en glädje att skriva, men att ta sig tid till att skriva är också en uppoffring där man avstår från annat - men har man någon för det? Vad vill jag egentligen uppnå (bevisa?) med att skriva en bok? Går det förresten att hitta någon som vill förlägga den? Det går självklart att trycka upp den själv (på samma sätt som Cornucopia tryckte sin roman och Stellan Tengroth tryckte sin tillväxtkritiska faktabok).

Det skulle säkert gå att få ihop det ekonomiskt också (det kostar inte så mycket att trycka en bok), men om man gör det själv så finns man fortfarande inte på kartan (det finns inget förlag som pushar för boken och den uppmärksammas av få eller inga dagstidningar etc.). Så vad är poängen? Utlopp för mitt skrivande får jag ju redan här på bloggen… Ja, som ni hör finns det mycket att fundera över och som vanligt hamnar man ofelbart en lång kedja av ”å ena sidan… å andra sidan”. Åtminstone för tillfället får alltså mitt synopsis ligga i byrålådan och stå tillbaka för andra åtaganden (t.ex. denna blogg och denna text!).

Men om jag nu skulle tillåta mig att drömma lite så skulle jag i idealfallet vilja gå ner i arbetstid och jobba mindre – säg 70%. Resten av tiden skulle jag använda till att regelbundet (lite oftare än idag) och mer målinriktat skriva texter till min blogg samt parallellt jobba på att skriva en bok. Fast att jobba (nästan) lika mycket som idag och samtidigt gå ner i inkomst med 30% är förstås inte speciellt attraktivt. Det allra bästa skulle vara att hitta någon som, säg, betalar 20% av min nuvarande månadslön för att få ta del av frukterna av mitt skrivarbete. De sista 10 procenten bjussar jag på! Vem vill betala för min tid? Kanske en tidning av något slag som publicerar mina texter som kolumner (i förkortade versioner), eller som reportage (i förlängd form)? Eller kanske en filantrop eller mecenat av något slag (finns det sådana nuförtiden)? Några andra förslag?

Att mina kära läsare skulle bekosta min tid på något sätt hyser jag inga större förhoppningar till. Jag orkar inte ens bry mig om att reklamisera bloggen – och tror inte heller att det är värt det utifrån fler aspekter än bara de ekonomiska. Men om vi pratar om alternativa sätt att finansiera sin verksamhet bland de som hankar sig fram i cyberrymden så är en av mina absoluta favoriter nerdcore-rapparen MC Frontalot’s ”Valued sucker program”:

How To Give Away Money Like A Sucker
Many people struggle with the moral and emotional burden of excess funds. Finally, there is an easy solution that works perfectly for everyone!

Join the Frontalot.com Valued Sucker Program
1) Get an account :: 2) Donate some money :: 3) Ha ha! Sucker!
What incredible incentives are guaranteed yours when you become a Valued Sucker? […]
Of course, the most important thing is that you don't have the money any more. This help you not to get:
- Mugged
- Swindled
- Invited To Terrible Weekends In Aspen Listening To Some Asshole Talk About Time Shares

Det finns också en schysst disclaimer:

"Frontalot promises to stop begging for money on the internets as soon as he gets totally wealthy from that whole being-a-rapper thing he's been working on."

Vad skulle "valued sucker program" bli om man översatte det till svenska? ”Nyttig idiot-klubben” är lite för hårt och tankarna går dessutom åt fel håll. Men man kanske kan locka med medlemskap i Livet efter oljans VIP-klubb för dig som är ”lättlurad men uppskattad”? Intresserad?


Till sist några ord om två olika frågor som varit uppe till diskussion; vilka ämnen jag ska skriva om framöver samt texternas längd. Jag uppskattar den feedback (och de lovord) jag fick efter mitt förra blogginlägg. Jag har noggrant bokfört era önskemål. Men… det var bara knappt 25 personer som gav återkoppling. Utifrån att jag ändå har över 1000 unika besökare varje vecka så antar jag att jag måste dra slutsatsen att majoriteten (98%) inte bryr sig så mycket om vad jag skriver om, eller är nöjda oberoende av vad jag skriver om. Eller något.

Det var inspirerande att få ta del av era önskemål och jag är övertygad om att jag kommer att bli påverkad av dem (undermedvetet om inte annat), men jag vet inte hur mycket hänsyn jag egentligen ska ta att ta till att sex personer ville läsa om ett visst ämne, emedan ”endast två” ville läsa om ett annat… Nå, vi får se hur det blir och ni har i vilket fall fått en liten glimt av en bredsida av olika ämnen som det kan komma texter om framöver. Angående mina texters längd så tycker vissa att det är för långa:

”Du skriver för långa inlägg! Som detta t.ex. Jag orkade med att läsa [ungefär hälften av texten], sedan skummade jag bara igenom resten. Försök att korta ner texterna lite och sprid ut budskapet i fler inlägg istället så blir det mera lättsmält. Du har intressanta åsikter och skriver om vettiga saker men det är många bloggar och sidor som man "måste" hinna med att läsa igenom varje dag och då får inte varje inlägg vara för långt.”

Mitt eget, ironiska svar förblev tyvärr obesvarat av denne läsare:

” Så, […] om jag delade denna text i två eller tre eller flera delar och publicerade varje del men några (få) dagars mellanrum så skulle du känna att det inte var lika "betungande" att läsa texten och att du fick "mer tid" till alla de bloggar som du "måste" hinna läsa varje dag?
 Men har du inte tänkt tanken att det kanske inte är mina inlägg som är för långa, utan alla andra bloggare som publicerar för ofta?”

Nå, detta ämne har varit uppe till diskussion en gång tidigare (hösten 2009):

"Du skulle vinna på att klippa ner dina inlägg till ungefär hälften. Då skulle de bli läsliga istället för uttråkande."

Istället för att vidare försvara texternas längd tar jag en genväg och citerar två läsare som gjorde det å mina vägnar:

"Längden på inläggen är perfekt tycker jag. Visserligen brukar jag dra mig för att läsa dina inlägg om jag inte har gott om tid men jag blir desto mer tillfredsställd när tiden sen finns"

Och så min favorit:

"alltså. jag tycker att du skriver skitbra inlägg, hur långa/korta dom än är.
men sedan kan det vara svårt att upprätthålla fokus hos en virrig cockerspaniel som multitaskar med sms, facebook, osv, samtidigt som denna läser din text. långa inlägg är på så sätt bara bra psykologisk krigsföring/omprogrammering för en fragmenterad, stressad cockerspaniel-hjärna."

Min egen ståndpunkt angående texternas längd är denna. I brist på yttre motivation (”extrinsic motivation” så som pengar (se ovan), betyg, tvång, hurra-rop), så är bloggens enskilt viktigaste resurs min egen inre motivation att skriva nya texter och att driva den vidare (”intrinsic motivation” så som eget intresse, nöje, skrivglädje, tillfredsställelsen av att känna att man gör ett bra jobb). Alltså får den inre motivationen styra, och det jag själv känner för går i slutänden alltid före aldrig så många läsares önskemål.

Japp, så är det, för den dagen jag inte längre känner för att skriva mer här så blir det ju inga fler texter. Om ni under tiden och fram tills dess uppskattar det jag skriver är det bra - och i annat fall finns det ju över 196 000 andra svenska bloggar som skriver kortare och mer lättsmälta texter om ämnen som man inte riskerar att få ont i magen av. Varför hänger ni förresten egentligen här istället för där?

.

Peak oil computing (del 4)

.En medlem av den kinesiska "Myrstammen" ("Ant tribe"). Högskoleutbildade undersysselsatta 80-talister som lämnade hembyn bakom sig, tog språnget och plockade upp en högre utbildning på vägen, men som (ännu) inte lyckats få fotfäste på den reguljära arbetsmarknaden.


Denna serie texter är - till skillnad från alla andra texter på den här bloggen - bara delvis fristående. Detta är den fjärde och sista delen. Just denna text tar vid precis där tredje delen slutade så jag rekommenderar att du antingen börjar läsa från början (del 1) eller åtminstone börjar med att läsa förra delen (del 3) om du inte redan gjort det.


Datoranvändning i en värld av begränsningar – del 4

Redan idag kan en bärbar dator med trådlöst Internet tillåta en egenföretagande kunskapsarbetare att skära ner sina utgifter genom att avstå från att skaffa sig ett kontor och istället välja att arbeta från caféer och andra offentliga lokaler där det finns gratis Internet. Det underverk som radikalt distribuerad och lössläppt datorkraft utgör gör det ”possible for a homeless person to run an Internet business or a software company, manage an investment portfolio, or contribute to an international scientific collaboration. Any of these things can now be done from an Internet cafe or a public library, or, in fine weather, even a bench in a city park or a tent at a campground. Cell phones make it possible to give radio interviews and participate in teleconferences from just about anywhere” (Orlov, 2010).

Ett väldokumenterat svenskt exempel är entreprenören och webbutvecklaren (och min före detta student) Ted Valentin som har arbetat från (och ställt upp på många intervjuer om hur han arbetat från) olika caféer i ett antal år. Ted driver bland annat ett 20-tal kart-sajter (varav många är väldigt användbara för den permanent undersysselsatte mobila konsumenten), t.ex. www.restaurangkartan.se, www.wifikartan.se, www.cafekartan.se etc.

Användningen av caféer som ”kontor” för affärsmän i divisionen ”småskaligt enmansföretag” är naturligtvis inte en ny uppfinning utan var tvärtom en vanligt förekommande praktik till exempel i 1700-talets London och på många ställen i fattigare länder än idag. Denna och många andra (sociala) funktioner som ett café kan ha, har i detalj blivit kärleksfullt dokumenterade av (den i detta fall inte-speciellt-objektive) sociologen Ray Oldenburg (1997). Hans långa lista på caféers (och andra mötesplatsers) sociala funktioner kan utgöra ytterligare en källa till inspiration för att ta fram produkter och tjänster som riktar sig till den permanent undersysselsatte konsumenten.

Den senaste särskilt användbara utvecklingen för socialt välanpassade individer som känner sig obekväma med att i många timmar uppta en plats på ett café i utbyte mot att endast köpa en enda usel kopp kaffe är konceptet Coffice(25). Mot en blygsam avgift på 700 kronor per månad blir du medlem i en ”arbetsklubb” och får därigenom tillåtelse att ockupera ett skrivbord ”backstage” på ett centralt belägen café i Stockholm. Medlemskapet ger dig också tillgång till skrivare, till konferensrum och till och med till ”medarbetare” (andra medlemmar) utan att du behöver känna ett tvångsmässigt behov av att beställa nya koppar kaffe varannan timme för att rättfärdiga din existens. En trådlös Internetuppkoppling ingår naturligtvis och det finns ingen anledning till att denna typ av produkter och tjänster för den permanent undersysselsatta konsumenten inte skulle kunna utvecklas mycket längre. Varför till exempel inte en tjänst (en ”arbetsklubb”) för permanent undersysselsatta universitetsutbildade kunskapsarbetare där en prisvärd medlemsavgift skulle ge dig tillgång till en marknadsplats där köpare och säljare kan mäkla och matcha kanske tidskritiska småskaliga (eller projekt-stora) behov och färdigheter i realtid? En sådan tjänst är förmodligen en betydligt mer tilltalande lösning för de flesta jämfört med den motsvarande äldre plats-baserade (”location-based”) tjänsten för att matcha ihop okvalificerade arbetstagare med tillfälliga arbetsgivare (se bild 1 nedan)



Bild 1. I väntan på ett tillfälligt jobb i Smalltown, USA, i kölvattnet av den ekonomiska recessionen.



Utvecklingen och distributionen av billiga handhållna små kraftfulla datorer och mobiltelefoner (”computational devices”) har gått rasande snabbt och ökat vår frihet och mobilitet, men “even here there is plenty of room for specific improvements: the umbilical cord of the laptop power supply and the cell phone charger hampers mobility. It would not be difficult to add small solar panels to the backs of cell phones and the lids of laptops, making it possible to recharge them simply by leaving them in the sun for an hour or two. Many people would be willing to trade off certain features, such [as] a high-powered microprocessor or a brilliant display, against reduced power consumption and a reduced need to use the power cord.” Orlov 2010)

Kinas undersysselsatta akademiker

Där denna text tidigare vänt sig mot USA för att få inspiration och insikter om de redan-idag massiva antalet permanent arbetslösa konsumenter, vänder vi oss nu mot den uppåtstigande supermakten Kina, med sina miljontals arbetslösa nyutexaminerade akademiker. Dessa är medlemmar i den så kallade ”Myr-klanen” (”Ant Tribe”) och de flesta är “single twenty-somethings from the provinces, with degrees from minor universities but ambitions in the major leagues” (Ford 2009). Med en sexfaldig ökning av akademiska examina från 1 miljon 1999 till över 6,1 miljoner 2009 finns det numera “3 million jobless or underemployed college graduates in China” (Pierson 2010). Dessa nyutexaminerade akademiker jagar oupphörligen och med stigande desperation och förtvivlan efter jobbet som – inte sällan som den första medlemmen av sin familj – ska förflytta dem till ett förment behagligt liv som tjänstemän (”white-collar professionals”). I väntan på det jobbet accepterar de tillfälliga underbetalda jobb som de är överkvalificerade för, och de lever ofta extremt trångt och under förskräckliga ekonomiska förhållanden (ibland får de ekonomiskt stöd från sina arbetande arbetare-föräldrar:

- En nyutexaminerad ingenjör inom biomedicin “imagined himself […] helping to design state-of-the-art medical equipment”, men “spends a lot of his time in the cramped and chilly room he shares with a friend in the outskirts of Beijing, playing video games or trying to line up a job as a salesman” (Ford 2009).

- En nyutexaminerad radiojournalist “found a couple of short-term gigs, but nothing well-paid or satisfying” (Pierson 2010). I en värld av begränsningar är detta den dystra verklighet som allt fler kommer att behöva vänja sig vid, och göra det bästa av.

Den kinesiska Myrklanen accepterar åtminstone för tillfället de nuvarande förhållandena ödmjukt och svarar på dessa genom att arbeta ännu hårdare i förhoppning om att få en chans till det liv de tänkte sig att de redan skulle ha idag. Den kinesiska regeringen är medveten om situationen och försöker vidta åtgärder för att undvika social oro. Sociologen Lian Si, som forskade på, skrev boken om(26) och myntade begreppet ”Myrklanen”† varnar för att “if their dreams collapse and they cannot find a good explanation for their failure it could be dangerous” (Ford 2009).

[† Se till exempel unga kinesers egna tankar om myrklanen här (lite knackig engelska men kärnfullt sammanfattat på endast 200 ord) och här (ett lite fylligare reportage - kan det måhända vara skrivet av en nyutexaminerad arbetslös journalist?)]

Myrklanen och den permanent undersysselsatta konsumenten pekar båda i riktning mot angelägna frågor om jämlikhet, otillfredsställda förväntningar och social oro. De väcker också intressanta frågor om hur (eller huruvida) det i vårt samhälle går att införliva berättelser om (långvarig) ”olycka” och ouppfyllda förväntningar i den offentliga person du projicerar utåt i din sociala interaktion med andra människor (och som formar andras syn på dig), samt i din personliga identitet som du lever med 24 timmar om dygnet (din egen syn på dig själv). Dessa frågor faller utanför ramarna för denna text, men jag vill ändå peka på dem som intressanta ämnen för vidare forskning. Värt att nämna är också Katherine Newmans banbrytande bok “Falling from grace: The experience of downward mobility in the American middle class”(27) (1988), och särskilt hennes genomträngande insikter om ”mjukare” frågor som handlar om identitet och som säkert kommer att anlända som ett brev på posten när vi träder in i en värld av begränsningar:

“Hundreds of thousands of middle-class families plunge down America’s social ladder ever year. They lose their jobs, their income drops drastically, and they confront prolonged economic hardship, often for the first time. […] In the midst of coping with an unexpected reversal in their material fortunes, the downwardly mobile must contend with the meaning of their fall, with the way it reflects on themselves and the larger society within which they live.”

Newman, 1999, pp.ix-x.

Catherine Newman har dokumenterat de ”närapå fattiga” (”near poor”) och de ”arbetande fattiga” (”working poor”) i ett antal böcker och det finns förmodligen också tidigare akademiska arbeten som dök upp i kölvattnet av den stora depressionen under 1930-talet som tar upp samma eller liknande frågor (till exempel Lynd och Lynd 1937 ).

En allestädes närvarande informationsinfrastruktur som snuttefilt

Förutom Myrstammen är en annan inspirationskälla för att föreställa sig "framtidens informationssamhälle i en värld av begränsningar" den värld som bebos av Hiro Protagonist, protagonisten i Neil Stephensons inflytelserika cyberpunk-SF-roman ”Snow Crash” (1992). Hiros blygsamma och anspråkslösa dagjobb (han levererar pizzor) är en mindre viktig del av hans liv än hans förvandling till en hacker- och programmeringsguru i cyberrymden (Internet) varje kväll. Hans status och prestige online matchas endast av eländet där han bor ”In Real Life” (IRL); alldeles bredvid en flygplats som lyckligtvis kan ignoreras på grund av de massivt feta sinnesintryck som levereras av hans imponerande, inneslutande och uppslukande virtual-reality-Internet-gränssnitt.

Skulle det kunna tänkas att riklig tillgång till data- och informationsresurser skulle kunna fungera som en snuttefilt eller en säkerhetsventil när välståndet och kvaliteten på våra liv ”offline” minskar? Många människor väljer redan idag att leva stora delar av sina liv (både vad beträffar tid och känslomässigt engagemang) i och runt olika mötesplatser på Internet; i diskussionsforum, på drift i bloggosfären, inuti virtuella världar eller någonstans i snittet mellan olika Facebook-, Twitter-, Flickr- och YouTube-flöden. Övergången till en lägre nivå av välstånd offline/i verkliga livet och till lägre nivåer av (energi-) konsumtion skulle kanske kunna göras mer uthärdlig – eller kanske inte ens vara en stor grej – för en generation som redan i dagsläget tillbringar flera timmar varje dag nätverkandes och kommunicerandes med vänner, eller upptagna av att konsumera eller producera innehåll på Internet. Kommer det att spela någon roll för dem att de inte har ett representativt hem där de kan underhålla vänner och briljera med sina färdigheter i inredningsdesign? Kommer sådant över huvud taget att spela någon roll när deras Internet-vänner kanske inte ens bor i samma land eller på samma kontinent?

Kan det vidare hända att de nordiska samhällena – även i en värld av begränsningar – kan vara förmögna nog att garantera någon form av minimilön eller statligt stöd ("medborgarlön")? I så fall skulle även människor som levde i relativ misär (jämfört med dagens materiella förhållanden) kunde tillbringa sina dagar i datornätverk, konsumerandes informationsprodukter med marginalkostnader på nära noll (oändligt reproducerbara till en låg eller nästan ingen kostnad alls). De kunde leva sina liv på nätet fullt ut - i diskussionsforum, på online-mötesplatser, inne i virtuella världar som Second Life och World of Warcraft - eller spela datorspel eller titta på TV.

Några kvarvarande viktiga och obesvarade frågor (som eventuellt är omöjliga att besvara i dagsläget) är:

- Har vi råd att upprätthålla vår nuvarande konsumtionsnivå av IT-resurser (hårdvara, datorkraft, infrastruktur, programvaror, innehåll) också i en värld av begränsningar och i en framtid av utebliven eller negativ tillväxt? Vissa ifrågasätter att vi kommer att kunna upprätthålla Internet i dess nuvarande form i takt med att vi går från en värld av möjligheter till en värld av begränsningar (Greer 2009a, Greer 2009b)

- Om vi skulle kunna bibehålla nuvarande nivåer av datoranvändning i framtiden, skulle folk då kunna nöja sig med (”glädja sig åt” är för mycket att hoppas på) att leva i det scenario som beskrivs ovan? Eller kommer diskrepansen mellan förväntningar och verklighet visa sig vara alltför stora och med destruktiva konsekvenser så som aggressiva beteenden som vänds inåt (skuldkänslor, självmord) eller utåt (våld, social oro)?

- Även om ungdomarna kanske skulle nöja sig med det scenario som beskrivs ovan är det svårare att tro att ”äldre” personer som är, säg, över 30 och som har egna barn kommer att nöja sig med att leva i misär och där de materiella förutsättningarna kontinuerligt försämras. Vad de har för möjlighet att göra något åt det är dock en öppen (och obesvarad) fråga.

Slutsats

Dessa fyra texter har förhoppningsvis öppnat upp nya perspektiv och tankar angående framtidens informationssamhälle i en värld av begränsningar. En värld av begränsningar är inte samma sak som slutet för hela världen (”end of the world”), utan kommer istället att ge oss stora möjligheter att tänka ”outside the box” i takt med att vi som samhälle successivt tvingas anpassa oss till lägre nivåer av materiellt välstånd och samtidigt minska vår (energi-)konsumtion. För att avsluta i en positiv anda kan det påpekas att dessa förändringar också kommer att minska vår miljöpåverkan och vårt "miljöfotavtryck" (Warnackel XXXX).

---------------------

Kommentar: Japp, där tog det slut. En minst sagt ovanlig text för att tillhöra den akademiska genren och presenteras på en konferens. Det jag har publicerat här är den svenska översättningen och den skiljer sig väl lite från min presentation på konferensen. Det kan hända att jag återkommer och diskuterar det mottagande min presentation fick (hela vägen från extrem fientlighet och sågning vid fotknölarna (en person) till närapå avgudadyrkan (en annan person) samt besvarar eventuella kommentarer, frågor eller tips som ni kan tänkas ha. Fast det har varit ganska klent med det hittills. Kom igen!


Referenser

Ford, Peter (2009). “China’s Ant Tribe: millions of unemployed college grads”. The Christian Science Monitor, December 21.

Greer, John Michael (2009a). “The end of the information age”. Energy Bulletin, May 13.

Greer, John Michael (2009b). “The economics of decline”. Energy Bulletin, May 20.

Lynd, Robert and Lynd, Helen (1937). “Middletown in transition: A study in cultural conflicts”. New York: Houghton Mifflin Harcourt.

Newman, Catherine (1988). “Falling from grace: The experience of downward mobility in the American middle class”. Free Press.

Oldenburg, R. (1997). “The great good place: Cafés, coffee shops, community centers, beauty parlors, general stores, bars, hangouts and how they get you through the day” (2nd edition). New York: Marlowe & Company.

Orlov, Dmitry (2010). “Products and services for the permanently unemployed consumer”. Cluborlov, February 12.

Pierson, David (2010). “Young, educated and jobless in China”. Los Angeles Times, February 18.

Stephenson, Neil (1992). Snow crash. Bantam Books.

Warnackel XXXX

.