torsdag 10 februari 2011

Egypten och avgrunden

.Bild: Ett snapshot av ett Egypten på väg mot avgrunden (om än i slow motion). Den gråa oljeproduktionen (nedåtgående) korsar den inhemska konsumtionen (uppåtgående svart linje) och utraderar därmed den gröna oljeexporten. Det betyder i klartext förlorade exportinkomster i ett redan fattigt, överbefolkat och importberoende land.


Nyordning: Länkar i rött går till äldre texter på Livet efter oljan Jag ska i mån av relevans försöka lägga in några sådana i varje text framöver eftersom det tillkommit en hel del nya läsare det senaste året. Bloggen har för övrigt precis passerat 200 Google Reader RSS-prenumeranter.


Det har av naturliga skäl varit populärt att skriva om Egypten på sistone. Protesterna där startade för två veckor sedan och etern har därefter fyllts av en ström av artiklar och inslag där tyngdpunkten oftast har legat på att återge och beskriva det allra senaste. Det finns gott om tyckare (jag ställer mig själv sist i den kön nu) och en massa nyhetsreportrar är på plats (i princip dock endast i Kairo). På plats i Egypten intervjuar de ibland vem som helst som de råkar få tag på (till exempel taxi-chaufförer och personal på turisthotellen!). Jag som läser DNs döda träd-upplaga har dock en viss svaghet främst för Nathan Shachars analyser.

Portätten på Mubarak och bilder på egyptiska folksamlingar är rikligt förekommande liksom andfådda reportage om vad som hänt sedan igår. Ja, varje dag har vi översköljs av en mini-tsunami av nyheter om vad som hänt sedan igår. Men surret om ”det allra senaste” är såå uttröttande och såå igår. Låt oss hoppas att ”det allra senaste” tillhör gårdagen och att framtiden tillhör de kunniga journalister som går på djupet och analyserna de bakomliggande orsakerna till skeenden och händelseförlopp.

Den bästa information hittar jag personligen inte sällan på nätet. Vilken tjomme (journalist) som helst kan ”spåra” demonstrationerna i Egypten till det egyptiska folkets längtan efter frihet och demokrati (eller ”i värsta fall” demokrati som resulterar i ett religiöst styre). För en normalbegåvad journalist (tack Cornucopia för termen) som fått i sig framstegstänkandet med modersmjölken och som bakom sina rosafärgade glasögon blickar ut mot en värld av möjligheter kan det inte finnas och går det inte att ens i ögonvrån se eventuella bakomliggande orsaker som inte kan lösas av ett regimskifte.

Men ett regimskifte är bara vågens kam, och de verkliga krafterna bakom en tsunami är, som vi alla vet, omöjliga att se med blotta ögat eftersom de finns under havsytan. För att luska fram dem måste man använda hjärnan, men viktigast av allt är att ta av de rosafärgade glasögonen.

Kvantitativt gjorde det. ASPO gjorde det också. Även Effekt gjorde det. Alla använde de Grafen och resonerade kring den. Grafen kommer från en text på The Oil Drum och jag använder också Grafen (se bilden ovan). Kvantitativt följde upp det några dagar senare och Flute och Cornucopia har förstås också skrivit vettigheter om Egypten även om de inte använt sig just av Grafen.

Men varför ser man då aldrig en analys i gammelmedia som utgår från problematiken kring olja, mat och befolkningsmängd? Det finns självklart (en del) intelligenta människor ute på tidningsredaktionerna också - vad finns det för skäl till att de inte ser? Kan det vara så att det även bland de som ser järtecken i skyn finns vissa saker som inte kan och som inte får sägas för att de bakomliggande resonemangen - i frånvaro av lätta svar eller lösningar - blir för oroande och världsomvälvande? Bakomliggande orsaker till olika händelseförlopp är ju för övrigt så himla trista eftersom de aldrig går att förändra på en månad eller ens ett år (till exempel genom ett regimskifte). Är svaret alltså egentligen mycket enkelt? Kan det helt enkelt vara som tidningsmannen William Nelson (1841-1915) sa för 100 år sedan (inget nytt under solen):

Newspapers are read at the breakfast and dinner tables. God's great gift to man is appetite. Put nothing in the paper that will destroy it.”

Om man placerar citatet i en kontext så står följande att läsa i en artikel i den amerikanska tidsskriften LIFE från 1939:

To [Nelson], the story of a cat who got caught in a chimney was as worthy of page one as the report of a local election. Nelson also had an acute distaste for publishing distasteful facts. [The Kansas City] Star stories never mentioned snakes, freaks, names of malignant diseases or anything that might be considered revolting. Nelson summed up his publishing philosophy in these words: ”Newspapers are read at the breakfast and dinner tables. God's great gift to man is appetite. Put nothing in the paper that will destroy it.”
LIFE magazine, 9 Oktober 1939

Idag kan vi faktiskt läsa texter om ormar och sjukdomar eftersom det har visat sig att de driver lösnummer. Kanske har våra frukost- eller tidningsläsarvanor förändrats? Eller så är vi kanske lite mer hårdhudade och kan ta en nyhet om en förrymd orm (som frös ihjäl och hittades i en snödriva i julas) utan att tappa aptiten? Men, vad vi inte kan acceptera att läsa i morgontidningen är texter (som denna) som handlar om mer substantiella hot mot våra förgivettagna övertygelser av hur vi lärt oss att världen och (ekonomisk) utveckling fungerar. Att obstinat insistera på att världen är gränslös kan dock i praktiken tyvärr (?) inte avlägsna icke-förhandlingsbara begränsningar och heller inte förhindra att dessa begränsningar påverka oss och resten av världen (till exempel Egypten - se vidare nedan).

Icke-förhandlingsbara begränsningar, till exempel de fossila bränslenas ändlighet, är dåliga nyheter för en mänsklighet vars antal och materiella begär inte har några gränser. Vi kan inte avlägsna dessa typer av begränsningar - de är "inbyggda" i själva realiteten av att vår värld (och våra resurser) är ändliga. Men, i våra massmedier och i våra dagliga liv gör vi gör vårt bästa för att begrava alla subversiva tankar som kan få oss att ifrågasätta fortsatt tillväxt i en ändlig - och full - värld. Men världen är nu faktiskt full i bemärkelsen att det inte finns något mer tomt utrymme att exploatera efter det att:

- vi har tagit större delen av biosfären i anspråk (vi blir 7 miljarder människor detta år).
- vi har tagit det förflutna i anspråk (användbara mineraler och ändlig fossil energi - olja, kol och gas - som bildades långt innan den första människan vandrade på jorden).
- vi har tagit framtiden i anspråk (redan överdådig förbrukning av ändliga resurser som skulle kunna kommit våra efterkommande till nytta och extravaganta lån som i praktiken är anspråk på framtida resurser).

Vi har alltså koloniserat både tiden och rummet till deras yttersta gränser och vad finns då kvar? Rymden och havsbotten är av praktiska skäl för avlägsna och koloniseringen av tiden verkar också ha nått sina yttersta gränser när vi förutom framtida decennier och gångna årmiljoner till och med har tagit milli- och mikrosekunderna i besittning genom så kallad High-frequency trading (HTF). Det enda jag nu kan se återstår är parallella världar (se till exempel Harry Turtledove ungdomsböcker om "Crosstime traffic"). Det är också därför som tillväxtkramande små glädjespridare som Hans Rosling (tyvärr, tyvärr) har fel, fel och återigen fel. Vi bedrar bara oss själva när vi hoppas att en underlåtenhet att se, och en underlåtenhet att benämna det onämnbara också ska få det att försvinna. Poff, borta. Inte.

Istället projicerar vi hotet mot vår världsbild och hotet mot vår personliga lilla trygghetsbubbla utåt - till exempel mot zombies. Det är otroligt slipat av ABF att anordna en (övertecknad) kurs om "Att överleva en zombiekatastrof". Det är ju omöjligt att anordna en kurs som heter "Efter oss - syndafloden: Hur dina barn kan överleva i en värld på dekis". Min kompis påpekade att världen är knasig när det är mer politiskt korrekt att anordna en kurs om zombiekatastrofer än det är att anordna en kurs där man diskuterar Sveriges och världen verkliga (och delvis olösbara) problem. Zombiekursen börjar för övrigt nästa vecka och jag ska gå den tillsammans med inte mindre än tre bekanta. Jag håller som bäst på att förbereda mig genom att se TV-serien The Walking Dead och genom att läsa World War Z av Max Brooks (Mel Brooks son).

Efter detta långa och tendentiösa mellanspel återgår jag till det egentliga ämnet för denna text, Egypten. Min målsättning har förstås aldrig varit att vara snabbast ut med en nyhet. Det är i vilket fall en omöjlighet när min publiceringstakt och toppfart är makliga en text var 8:e dag (och dessutom med flera längre uppehåll förra året). Men, jag skulle heller inte skriva om ett (relativt) aktuellt ämne om jag inte kunde gå lite djupare och tillföra sådant som jag inte sett någon annan skriva om. Således är ämnet för dagen en (selektiv) djupdykning på jakt efter den egyptiska revoltens bakomliggande (och oljetopps-relaterade) orsaker.

I denna text ligger fokus på brister i nyhetsrapporteringen (ovan) och Egyptens verkliga problem (nedan). Egyptens verkliga problem är så mycket större än frågor om dess styrelseskick eller om Mubaraks vara eller inte vara. I de följande två texterna tänkte jag gå vidare och skriva om viktiga underliggande skäl till Egyptisk oro som kan knytas till landets matsituation. Vi får se, kanske blir den en fjärde text också.

Detta blir också ett bidrag till mina analyser av länder som får det tufft efter oljetoppen och där jag tidigare skrivit om Mexiko och om Jemen (del 1 och del 2). Det finns en hel del likheter mellan Egypten och Jemens bekymmer så läs gärna texterna om Jemen och jämför själv. Ekvationen minskad oljeproduktion och ökad inhemsk konsumtion går inte ihop. Särskilt inte när oljeexporten tidigare har bidragit med viktiga exportinkomster – som bland annat använts till att subventioner av till exempel bensin och mat.

Till skillnad från uteblivna satsningar på flickors skolgång, familjeplanering (preventivmedel) och kvinnors rättigheter har tidigare nedplöjda subventioner i nuläget inte bidragit till annat än dåliga transportvanor (många bilar), kass transportinfrastruktur (ingen kollektivtrafik) och en sedan decennier tillbaka mycket snabbt ökande befolkning (minskad självförsörjningsgrad och ökad import av mat). Att subventionera mat och olja kan förstås upplevas som bra (eller nödvändigt) i varje enskild situation och på kort sikt. Inte minst i potemkin-demokratier av Jemens och Egyptens slag. Subventioner av dessa slag har förstås fram tills nu resulterat i minskad social oro, men utifrån minskade exportinkomster och bibehållna eller ökande utgifter (bland annat för ökande subventioner av ökad oljekonsumtion och ökande matpriser) är detta inte direkt är en ”vinnande häst” på lite längre sikt.

Redan för två år sedan, 2009 (sista året som det finns siffror för) översteg Egyptens utgifter stadskassans inkomster med en tredjedel. Under 2010 försämrades handelsbalansen - i oktober månad 2010 hade underskottet stigit med över 40% jämfört med året innan. När de bakomliggande (oljerelaterade) sambanden därefter ser ut enligt ovan (Grafen) tenderar därefter sådana siffror att förändras och försämras snabbt i takt med att inkomsterna från oljeexporten dunstar bort i de inhemska bilarnas avgasmoln och den minskade oljeproduktionen.

Dynamiken mellan en snabbt ökande befolkning som breder ut sig och jordbruksmark som trängs tillbaka i motsvarande takt utgör en annan rävsax. Ju fler invånare desto mindre jordbruksmark. Och ju mindre jordbruksproduktion, desto större behov av att importera mat. Men för vilka pengar då när exportinkomsterna från oljan samtidigt sinar?

Egyptens har den största befolkningen av alla arabiska länder och man har gått från 20 till 80 miljoner invånare sedan 1950. För närvarande ökar befolkningen med mellan 1.5 och 2 miljoner människor per år (i huvudsak i de fattigare segmenten av samhället).

När oljetoppen slår till är det de fattigaste som först blir utprisade från marknaden. Det där lät ju inte så bra, så istället för att säga att de inte längre har råd kan man använda ekonomernas finare och mer städade term ”demand destruction”. Det betyder samma sak, nämligen att de som tidigare köpte vara X ”inte längre vill” köpa den. Vissa väljer alltså ”helt frivilligt” (och med en liten uppmuntrande knuff av marknadens osynliga hand) att inte längre köpa bensin till sin bil eller moped. Vilka väljer detta? De som efter en dos av marknadens magi förlorade budgivningen på det sista oljefatet! (som sätter priset för alla oljefat på marknaden).

Men, om varan ifråga är industrijordbruksproducerad mat (som förstås är mycket beroende av priserna på de oljebaserade insatsvarorna) så beror nog inte den minskade efterfrågan (”demand destruction”) på att en del personer frivilligt har bestämt sig för att fasta på permanent basis. I ett samhälle blir det helt enkelt svårt för regeringen att behålla ett fast grepp om tömmarna om en tillräckligt stor andel av befolkningen inte (längre) har råd att köpa den mat de är vana vid, eller ännu värre, om de över huvud taget inte har råd att köpa mat som mättar alla munnarna i (den talrika) familjen. Och här sträcker jag alltså ut halsen en aning och hävdar att det i en sådan situation inte spelar så stor roll om styrelseskicket är autokratiskt eller demokratiskt.

Om jag summerar resonemanget ovan så är poängen alltså att även om det inte hade blivit en folklig resning just nu, så hade Egypten ändå haft att möta Mycket Stora Problem framöver. Vidare kan man också konstatera att även vid ”bästa möjliga utfall” av de folkliga protesterna (vilket på intet sätt är garanterat) så kommer Egypten fortfarande att dras med Mycket Stora Problem även nästa år. Vid närmare eftertanke och en hastig blick på grafen ovan är det svårt att tro att problemen inte kommer att vara värre år 2012 än 2011 och värre igen år 2013 än 2012 (och så vidare).

Jag förväntar mig alltså att situationen i Egypten blir värre även om diplomaten, juristen och fredspristagaren ElBaradei rattar landet framöver, och även om han hade haft flera sidokarriärer bakom sig som retorikkonsult, spinndoktor, medlare och trollkonstnär. Vilket han inte har. Tvärtom är han av allt att döma en kompetent och pliktmedveten topptjänsteman, men någon politisk erfarenhet har han inte (han har inte ens bott i Egypten på några decennier) och det bådar ju inte så gott i ett land som rör sig mot avgrunden. Vissa saker går helt enkelt inte att snacka sig ur och ”overshoot” är en av dem:

In ecology, overshoot occurs when a population exceeds the long term carrying capacity of its environment.”

Möjligtvis kan en lirare som ElBaradei snacka sig till ökat stöd och bistånd och skjuta Egyptens problem framför sig ett tag. Men att skjuta problemen framför sig något eller några år är inte samma sak som att lösa dem. I just ElBaradeis fall är det inte svårt att dra paralleller till det hopp som sattes till att Obama skulle ”fixa” den ekonomiska krisen efter det att han blev president för lite mer än två år sedan. Men vilken typ av övermänniska måste inte Obama vara för att själv kunna fixa alla problem (se den två minuter långa och väldigt roliga filmen!) som byggts upp under decennier och som de flesta amerikaner ännu inte har förstått eller ens fått syn på! Även Obamas strategi består i huvudsak av att skjuta problemen framför sig. Har han och hans eftermäle "tur" vinner republikanerna valet nästa år och får ta hand skiten efter det att han lyckats skjuta problemen framför sig i ytterligare 20 månader.

Ur mitt perspektiv (och utan att vara någon Egypten-kännare) var det alltså givet att något skulle hända förr eller senare och om det inte skulle ha blivit en folklig resning 2011 så kanske det istället skulle ha varit en tilltagande krigsretorik som vände sig mot grannlandet Israel 2012, människor som på bred front inte hade råd att köra bil till jobbet år 2013 (med stora störningar för ekonomin som följd), trashankar som svälter ihjäl på gatorna år 2014 eller en militärkupp år 2015. Och Egypten är förstås inte ensamt i sin golgatavandring - många andra länder är också på väg mot avgunden med jättekliv, med myrsteg eller något mittemellan.
.

9 kommentarer:

Göran Cr sa...

Väl skrivet Daniel! Det är förfärligt hur usla våra gammelmedier är. Läser man bara DN och liknande tidningar kan man få en fullständigt förvriden verklighetsuppfattning. Det är alldeles nödvändigt att läsa bloggar på nätet - som din - om man vill ha koll på verkligheten. DN kanske ger en liten glimt av verkligheten någon sällsynt gång, men sedan återgår man mycket snabbt till att noga förtiga den.

Cornucopia? sa...

Coolt att du fick plats på zombie-kursen

Anonym sa...

Väl skrivet.
Vad som förbluffar mig är att Egyptierna själva inte förstår oljans betydelse. Det verkar som att alla tror att det är Mubarak som är enda problemet.

M.V.H Thomas Skoug

Anonym sa...

För att vara rättvis så har Gunnar Lindstedt i VA:s nätupplaga skrivit en bra artikel om detta.Men han är väl en ropande röst i öknen

Daniel sa...

"En röst i öknen" - festligt.

Ja, precis alla ser på Egypten (och Tunisien och Jemen och...) med eufori. Jag ser ingen som vill förstöra festen genom att påpeka att kejsaren är ovanligt lättklädd idag...

Jag ser revolutionen som ett symptom på djupare problem om man inte kan "fixa" på ett enkelt sätt - oberoende av styrelseskick.

Vi har alla tagit "spökarealer" i anspråk genom vår överdådiga förbrukning av i jorden lagrad energi. Det går bara att göra en gång på 100 miljoner år och vi är väl ungefär nu på krönet. Vissa ser nerförsbacken (de som läser denna blogg). De flesta tror istället att vi står på en platå och att snart bär det av uppåt igen.

Ett problem i min egen argumentation är dock att jag insett att jag inte vet hur stor del av BNP, eller statens inkomster, eller exporten (eller något) som oljan har stått på (2010, 2008, 2005...)? Jag har alltså utgått från att den har varit en betydelsefull källa till inkomster men inser att jag inte har fått detta bekräftat. Har någon data?

Martin Saar sa...

Hej Daniel!
Sen min tid på gammelmedia Svt så förstår jag bättre varför reporteringen är så ytlig och analyserna så undermåliga.
Kunskaper om Energi,Ekonomi och Ekologi finns om man letar men de är infackade var för sig. Det finns idag ingen redaktion som har en helhetssyn och förmår se sammanhangen. Sen finns det en noja om att vara opartisk och oberoende. Det innebär att båda sidor ska få komma tilltals. Har man ngt kontroversiellt att berätta så bäddar man in budskapet, att forskaren A säger så och forskaren B säger si. Sen har vi det där att det ska vara bra TV, m a o dramatik utan innehåll ungefär som Svt skildrat oroligheterna. Det är sorgligt men som tur är finns det många bloggar och utlandsmedia som håller hygglig klass.

Mattias sa...

Utmärkt på alla vis, men man bör nog vara lite försiktig med retoriken. Högfrekventa transaktioner hör inte hemma i sammanhanget. Man kan tycka att det är en onyttig verksamhet men det har ingenting med naturresurser att göra.

Daniel sa...

I beg to differ Mattias.

Pengar är anspråk på (framtida) (natur)resurser. Det finns mycket större utstående krav på resurser i form av pengar och olika finansiella instrument än det finns någon som helst chans att möta upp. När "pengar" mångdubblas (till exempel genom HTF) utan att jorden blir större utgör detta en destabiliserande faktor. Jag hävdar alltså att HTF och naturresurser visst hänger ihop.

Men mer "jordnära" är jag ganska förtjust i mitt exempel på hur vi koloniserat hela jordens yta SAMT historien SAMT framtiden ner till mikrosekunderna.

Mattias sa...

Det märks mycket tydligt när en skribent blivit förtjust i en idé eller formulering, och det är nästan alltid denne till nackdel. Eftersom du tycker om engelska kanske jag får föreslå: Kill your darlings!

Mycket är värt en debatt eller analys, men inte nödvändigtvis på samma gång. Din text förtjänar bättre än så; onödiga utvikningar får den inte bara att förlora i tempo, utan även i trovärdighet när den rör sig utanför det klartänkta och det behärskade området.