Oljan i golfen (del 10) – payback time

.Bild: Kenneth Fineberg.

Denna text följer direkt på förra veckans text, och där den förra ställde många öppna frågor, kommer en del av dessa att besvaras i denna text. Första delen i denna serie om oljekatastrofen i Mexikanska golfen 2010 finns här.

Nu mer än ett år i efterhand kan man undra hur det har gått med frågan om ekonomisk kompensationen för oljekatastrofens offer. Det var säkert besvärligt för precis alla involverade parter att BP själva skötte utbetalningen av ersättning under de första månaderna efter oljekatastrofen i Mexikanska golfen.

Därför utsåg president Obama i juli förra året advokaten Kenneth Feinberg till ”oil spill czar” (eller ”compensation czar” eller ”payout czar”). Med BPs godkännande skulle han en månad senare (i slutet av augusti) ta över det formella ansvaret för att hantera ersättningsfonden på 20 000 miljoner dollar. Feinberg har stor erfarenhet av liknande uppdrag tidigare, bland annat hade han jobbat gratis (!) med att ta hand om ”September 11 Victim Compensation Fund” från 2001 till 2004, och de flesta var nöjda med hans arbete den gången (fast den här gången får han rejält betalt och det är BP som plockar upp räkningen).

Vanan att tillsätta olika ”czars” för att sköta specifika uppgifter har funnits sedan 1930-talet men har exploderat under George W. Bush och Obama. Det har till exempel funnits nio olika ”drug czars” sedan 1971 och på 2000-talet har det bland annat utsetts en ”bird flu czar”, en ”cyber security czar”, en ”bank bailout czar” och en ”Gulf Coast reconstruction czar” (efter Katrina).

Direkt efter Feinberg hade blivit utsedd, men innan han hade tillträtt jobbet, började han turnera längsmed samhällen vid kusten för att informera och bearbeta den hårt drabbade befolkningen. Hans budskap var att han var fristående (inte bunden varken till BP eller till regeringen), att han var opartisk, att han ville arbeta fram en bra överenskommelse som alla involverade parter kunde vara nöjda med och att det bästa vore att acceptera en sådan överenskommelse istället för att dra ärenden till domstolarna. Han menade att domstolsvägen kunde ta flera år och troligtvis ändå resultera i mindre ersättning än den man kunde få genom att förhandla med honom. Även BP vill så snabbt som möjligt lösa så många dispyter som möjligt, istället för att ha olösta frågor om ansvar och ersättningar hängande över sig i många år framöver.

Redan innan Feinberg officiellt tillträdde skickade han ut en massa ”signaler” om vilka som kunde vänta sig ersättning och vilka som inte kunde göra det. Han lade till exempel fram tre hypotetiska scenarier:

• A motel on a beach where there's oil. Feinberg's vote: "Pay them. Pay the claim." • Business at a golf course 50 miles from the Gulf is down 30%. Feinberg's vote: "Dubious." • A restaurant in the North end of Boston that can't get Gulf shrimp. Feinberg's vote: "Highly unlikely."

Många lät sig övertygas av Feinbergs inget-nonsesn-attityd, men inte alla: "Feinberg is full of baloney. He is a lawyer and that is how lawyers talk. I do not believe a word he says"

Vad man kan konstatera är att domstolsvägen tar längre tid och kan resultera i mindre pengar eller i inga pengar alls, men att det finns en chans att det kan bli (mycket) mer pengar också. Ingen vet hur en domstol kommer att göra sina bedömningar efter att all krut har lagt sig – några år från nu.

Ersättningsprocessen delades upp i två delar, där den första delen hanterade det akuta inkomstbortfallet. Dessa pengar kom från en ”emergency payout fund” (”akututbetalningsfonden”) som täckte upp till sex månader av uteblivna inkomster. Den andra och större delen kommer från den ”compensation fund” på 20 000 miljoner dollar som BP satte upp (”kompensationsfonden”) och där man har upp till tre år på sig att beräkna och lämna in sina ersättningsanspråk.

Eftersom det var fruktlöst att försöka beräkna långsiktiga effekter och kompensation så länge oljan fortsatte att läcka ut, var tanken att slututbetalningar från den större fonden skulle vidta några månader efter att läckan blev tilltäppt. Då skulle det ske förhandlingar med varje enskild fordringsägare kring en större klumpsumma som skulle täcka de ekonomiska skador (också långsiktiga) som oljekatastrofen hade åsamkat dem. Det fanns dock en hake; för att få den större klumpsumman måste man samtidigt och för evigt avsäga sig möjligheten att senare dra BP eller regeringen inför domstol. Men vad händer då om de långsiktiga effekterna visar sig vara värre än dagens uppskattningar?

Just kravet på att avsäga sig möjligheten att senare gå till domstol gjorde fiskare och matförädlare som tog hand om fångsten oroade. Ingen kan ju i dagsläget veta om de långsiktiga effekterna av oljan eller av lösningsmedel kommer att bli begränsade eller långvariga. För räkfiskare kommer de initiala ledtrådarna att ges lite snabbare, men för ostronfiskare, vars ostron behöver få vila i sina ostronbäddar i tre år för att växa till sig, är frågan svårare. Ännu svårare är det att förutsäga effekterna på något decenniums sikt, eftersom de inte låter sig förstås med mindre än att man väntar i något decennium eller så. Oroligt sneglar fiskarna norrut, mot Alaska, där ”the 1989 Exxon Valdez spill where Alaska's herring fisheries looked fine for the first few years, then collapsed from disease and still haven't come back.”

Tumregeln är att kompensationen till fiskare är begränsad dubbla (den dokumenterade) förlusten för 2010. För ostronfiskare är taket höjt till tredubbla förlusten 2010 men många känner att Finberg väntar ut dem för att öka pressen på att nå en snabb ekonomisk uppgörelse utanför domstolssalen.

De tre scenarierna ovan ger en viss vägledning, men Feinberg erkände själv att många andra svåra fall kvarstod. Fastighetsmäklare längs kusten led skada, men var det tillräckliga skäl för att få ersättning? Och skulle man göra med orter där turisterna uteblev eller avbokade även fast det inte fanns någon olja på stränderna?

"Determining eligibility for claims for lost profit and lost income where there is no oil on the beach is complicated, and Feinberg doesn't try to say otherwise. "It is a lot easier to deal with fishermen and fish processors and shrimpers and oyster harvesters than it is to deal with tourism, where everybody has been adversely impacted not by oil on the beach but by the perception that there is oil on the beach" said Feinberg There are no hard and fast rules. For those tricky claims, Feinberg has three criteria by which to asses the eligibility of a claim: proximity to the beach, dependence on natural resources (such as fish, beaches, sightseeing) and the nature of the industry."

Att värdera ett människoliv i dollar är svårt, men det var i slutänden ändå just det som Feinberg gjorde när han skulle avgöra vilken ekonomiska kompensationen 9/11-offrens efterlevande skulle få. Men på sätt och vis var den uppgiften enklare än att beräkna den långsiktiga skadan på en räkfiskares försörjningsmöjligheter. Händelserna den 9 september 2001 var i tiden och rummet, men oljekatastrofen har inte något enkelt och avgränsbart ”slut” och den kan också ha (oklara, diffusa) effekter många år eller till och med i decennier framöver.

Av samma skäl (avgränsningen i tid och rum) var endast 35 av 7 300 ersättningsanspråk till 9/11-fonden bedrägliga. Det råa antalet ersättningsanspråk från Golfen tornar dessutom långt över 9/11 – över 125 000 akututbetalningar hade gjorts redan i slutet av sommaren och över 850 000 ersättningsanspråk hade blivit inlämnade ett år efter olyckan.

"Mr. Feinberg said he would work with experts to project the long-term effects. Most people, he knows from experience, will accept the lump-sum payment once it is offered. “The question is, is the payment sufficient” to account for damages into the future, he said. “Am I offering the right amount?” "

Frågor av denna typ måste också fordringsägarna brottas med och så här vindlade en ostronuppköpares tankar fram och tillbaka:

"How do you calculate for what you don't know yet? […] Your livelihood could be in jeopardy for one, two, three years or maybe seven or eight. God only knows." It's complicated to figure out how much he should claim from BP. Should he estimate lost income to date? And how should he factor in what he'll make when many of the now-closed waterways reopen? Should he try to figure out what he could potentially lose a year or two from now if his oyster beds are ruined by oil, dispersants or too much fresh water […] Another tricky factor is the price of oysters […] Any calculation of loss that he and others come up with will need to be proved to BP."

Feinbergs planer stötte inte oväntat på kritik, eftersom det är svårt att uppskatta de långsiktiga effekterna av oljekatastrofen. Kanske tenderar dessa att undervärderas snarare än övervärderas? Å andra sidan har Feinberg även fått kritik från BP som anser att han är för generös i de uppgörelser han har gjort.

Att beräkna utebliven inkomst och ekonomiska effekter är förhållandevis lätt. Att beräkna effekter på kroppen och på hälsan är svårare. Vad är en skälig ersättning för problem med lungorna under resten av ditt liv? Vad händer om effekterna inte ger sig tillkänna förrän 10 år senare? Det är ännu svårare att beräkna en rimlig ersättning för psykologiska problem som ångest, depressioner och psykiska problem (vilka bevisligen har stigit vid kusten). Och hur kan man beräkna kostnaderna för små orter vars samhälleliga väv långsamt slits sönder ifall möjligheterna att bo, jobba, leva och tjäna pengar förtvinar?

Som vanligt är våra konventionella ekonomiska mått fyrkantiga och begränsade. Allt av vikt kan inte mätas, och allt som kan mätas är inte vikt. Oscar Wilde sa att en cyniker är ”en man som vet priset på allt och värdet på ingenting”, men han kunde lika gärna ha pratat om en ekonom!

Feinberg är nu inte ekonom utan jurist, och han är helt klart medveten om de begränsningar som finns när han, liksom jultomten, har fått mandat att ösa pengar omkring sig:

”I can't compensate you in the gulf for a way of life that goes back 100 years. I can only compensate you for financial damages”.

"The emotion associated with this goes way beyond a check or a calculation of damage […] "I can't change the future or the past. I cannot give you back your heritage... all I can do, and sometimes it's very minimal, is give you money."

Hans sympatier till trots så tror Feinberg på järnnäven och på realpolitik. Läser man tillräckligt många av hans uttalanden inser man att även om han har sympati för vaga och svårmätbara effekter på hälsan, på psyket, på lokalsamhällen och på naturen så ingår det inte i hans arbetsbeskrivning att försöka värdera eller ens ta hänsyn till sådant. Han skulle inte själv vara så brysk, men hans budskap är ändå i princip ”bit ihop, gör upp och gå vidare med era liv”.

Nu är inte allt elände och orättvisor. Det finns många som tycker att BP har gjort rätt för sig både vad beträffar de pengar de betalar ut och de jobb som skapades med att rensa upp oljan. Det går inte heller att bortse från att en del människor i de drabbade områdena pressade BP på så mycket pengar som det bara gick. I en intressant artikel om ”spillionaires” finns det en rad exempel på om inte direkt bedrägliga, så i alla fall (kanske) legalt tveksamma och (definitivt) oetiska och sätt att salta räkningarna som man skickade till BP. Ett simpelt exempel är att hyra ut en elgenerator för över 15 000 dollar per månad, när samma generator i vanliga fall hyrs ut för 1 500 dollar per månad. Det finns gott om exempel som är betydligt värre, och som handlar om betydligt större summor än så. I en ”kommun” (parish) härskade svågerpolitiken:

”companies with ties to parish insiders got lucrative contracts and then charged BP for every possible expense. […] Flush with cash from cleanup and claims, many fishermen bought new boats and trucks. Sales at the nearest Chevrolet dealer rose 41 percent.”

Andra tveksamma aktörer som synts mellan oljefläckarna är den våg av lycksökande jurister som trålat klienter längs kusten i förhoppning om att få representera de drabbade. När en efter-olyckan halvt sysselsatt, halvt arbetslös varvsarbetare lämna in sina ersättningsanspråk fick han reda på att en juristfirma som han aldrig hade hört talas om redan hade lämnat in ersättningsanspråk i hans namn. Och han var inte ensam, för ett femtiotal andra personer har också lämnat in formella klagomål om samma sak (och mörkertalet lär vara stort). Andra har blivit erbjudna gratis rådgivning och sedan hux flux upptäckt att de därigenom hade anlitat en advokat. Att reda ut sådana klagomål kan ta månader av ”tjafs” och kommunikation fram och tillbaka, och under tiden är ärendet fryst samtidigt som offret/fordringsägaren kan vara i trängande behov av pengar.

“Vietnamese people tell of contractors who allowed relatives to sign them up in absentia, or who encouraged potential clients to sign official-looking forms — in English — without explaining that the forms were legal retainers.”

Jag har en fäbless för berättelse och ögonblicksbilder och kan därför rekommendera fem porträtt i Los Angels Times av hur livet ter sig ett år efter katastrofen för änkan, sportfiskebåtsägaren, oljeriggsarbetare, turistmanagern och ostronfiskaren. Speciellt änkan har haft det tufft. Hon var höggravid när explosionen på Deepwater Horizon inträffade (tre dagar innan deras sjätte bröllopsdag). Samma dag som hon födde sitt barn fick hon brevledes besked om att barnets far, hennes 28-årige make Gordon, officiellt var ”presumed dead”. Historier som dessa kompletterar de mer kliniska beskrivningar som kommer ut efter att jag kastat mig över och silat igenom många olika källor. Vad sägs till exempel om denna poetiskt kärnfulla beskrivning av hur ostronfiskarens liv har skakats om: ”His old life was defined by the rhythms of nature. These days it seems stuck in politics.”

Sammanfattning.
Ett år efter olyckan (i april i år) hade mer är 500 000 individer och företag lämnat in ersättningsanspråk och 300 000 av dessa hade blivit godkända. De med mer komplexa anspråk väntar för det mesta fortfarande på besked. Kustbevakningen är skiljedomare i de fall där fordringsägarna bestrider besluten, men av 574 klagomål har kustbevakningen inte upphävt ett enda beslut. Kompensationsfonder har 35 kontor utspridda längs kusten och 3 200 personer jobbar med att ta emot och hantera ersättningsanspråken (se där, nya arbetstillfällen!). Kompensationsfonden kommer att fortsätta att göra utbetalningar fram till augusti 2013. Ett år efter olyckan hade knappt 4 000 miljoner dollar hade blivit utbetalat (20% av fondens pengar), det mesta i form av akututbetalningar. Någon månad dessförinnan hade 8 100 individer och företag blivit erbjudna slutförlikning, men endast 200 hade accepterat och dessa hade i snitt kvitterat ut lite mer än 12 000 dollar vardera. BPs aktiekurs halverades från över 60$ till under 30$ under 2010, men har sedan dess studsat tillbaka upp igen.

Litteratur

The Washington Post, ”Louisiana oystermen worry that BP payout won’t be enough” (2010-06-20)

The New York Times, ”For Kenneth Feinberg, more delicate diplomacy” (2010-07-16)

CNN Money, ”Spill czar: ’It’s my call’ ” (2010-07-22)

Reuters, ”Spill puts Obama’s oil fund chief on hostile turf” (2010-07-26)

Reuters, ”For Gulf victims, claims calamity may be improving” (2010-07-27)

CNN Money, ”Florida bets on Feinberg” (2010-07-29)

The New York Times, ”Spill fund may prove as challenging as 9/11 payments” (2010-08-21)

The New York Times, ”Mr. Feinberg and the Gulf settlement” (2010-08-29)

The Washington Post, ”Six months after the spill, BP’s money is changing the gulf as much as its oil” (2010-10-20)

The New York Times, ”BP says spill settlement terms are too generous” (2011-02-17)

Bloomberg Businesweek, ”Few taking final offers to settle oil spill claims” (2011-03-01)

The Washington Post, ” ’Spillionaires’ are the new rich after BP oil spill payouts” (2011-04-13)

Reuters, ”Factbox: Oil spill claims paid total $3.8 billion” (2011-04-15)

Los Angeles Times, ”Gulf oil spill: One year later” (2011-04-16)

The New York Times, ”Many hit by spill now feel caught in claim process” (2011-04-18)

CNN Money, ”BP’s $20 billion fund barely tapped” (2011-04-19)

Breitbart, ”Fishermen in battle for BP oil spill compensation” (2011-04-20)
.

Oljan i golfen (del 9) – skador och ersättningsanspråk

.
Trogna läsare kommer ihåg att jag förra året skrev en lång serie texter om oljekatastrofen i Mexikanska golfen förra året. Explosionen på oljeplattformen Deepwater Horizon inträffade den 20 april och arbetet med att täppa till oljeflödet på havsbotten blev förra sommarens rysare. Jag började skriva i slutet av juni, men när jag i början av oktober hade kommit till del 8 var jag ganska trött på oljespillet och tog ett uppehåll. Det blev ett långt uppehåll för det är inte förrän nu som jag tar tag i att avsluta serien.

Jag tycker att oljekatastrofen (eller ”oljeolyckan” - jag vägrar att hänvisa till den med det förminskande ”oljespillet”) är intressant av flera orsaker, t.ex. att 1) olyckan och efterspelet ger inblickar i det verkliga priset vi betalar för vår olja och för vår energiintensiva livsstil och 2) miljömässiga och andra risker blir nu mer påträngande när vi nu är tvungna att gå från "lättfångad olja" (som helt frivilligt spritter upp ur marken när vi lyfter på en sten) till "svårfångad olja" (som måste pumpas upp från kilometers djup under havets botten etc.).

Eftersom avbrottet har varit långt kommer jag att hoppa över en del saker som jag tidigare hade tänkt skriva om men som nu känns mindre aktuella. Men det finns fortfarande flera aspekter av oljekatastrofen kvar som jag tycker att det fortfarande är intressant att skriva om. För att fräscha upp era minnen kommer här länkar till de tidigare texterna i serien:

Del 1 – De första dagarna
Del 2 – Föregångarna
Del 3 – Oljebekämpning
Del 4 – Riskhantering och olycksberedskap
Del 5 – Blame game
Del 6 – BPs solkade varumärke
Del 7 – När oljan nådde land
Del 8 – En livsstil går i graven

Ämnet för denna text följer direkt på de två föregående texterna (del 7, del 8). Från att ha beskrivit effekterna på de människor som bodde längs kusten och som drabbades ekonomiskt, fysiskt, psykologiskt och socialt, går jag här vidare med ersättningsanspråken från de drabbade (denna text) och den fond som BP upprättade för att kompensera dem (nästa text).

En del av de texter jag samlat på mig finns ett år senare inte längre tillgängliga på nätet. De flesta av de texter jag använder mig av härrör från sådant som skrevs i mitten av förra sommaren, när dessa frågor diskuterades som livligast i tidningarna. Jag noterar dock en ny topp i skriverierna som inträffade i våras, nära olyckans ettårsdag. Ibland är det faktiskt inte helt fel att vänta ett tag med att skriva; ”gårdagens nyheter” låter passé, men de kan också sammanfatta och bjuda till eftertanke.

Den första vågen av artiklar som handlade om ersättningsanspråk från drabbade började strömma in i början av sommaren (”As oil gushes out, damage claims pour in”), men att pengarna var långsamma på att betalas ut. I början av juni hade BP betat av 19 000 ersättningsanspråk och betalat ut 53 miljoner dollar, men många av de som direkt drabbades började skruva på sig och undra varför det tog så lång tid. Inkomsterna förtvinade och BP var långsamma med att betala ut pengar, men detta till trots måste räkningarna hemmavid ändå betalas.

Många drabbades, men det var i första hand ägare till fiskebåtar och deras besättningar som fick ut pengar (relativt) snabbt. Men även de var missnöjda. Den som ägde en fiskebåt fick ett schablonbelopp om 5000 dollar och besättningsmän fick 2500 dollar per månad i maj och juni - men dessa pengar motsvarar bara en del av vad man kan tjäna på en bra månad och under högsäsongen. En i sammanhanget olycklig omständighet var att olyckan inträffade bara några dagar innan säsongen för räkfiske skulle starta. Alltså hade många precis spenderat pengar på att underhålla sina båtar och på andra förberedelser utan att de hade något för det.

Men inte bara fiskare blev drabbade, och för de som drabbades bara en aning mer indirekt av olyckan (till exempel de som jobbade inom turistindustrin) var det krångligare och tog längre tid att få pengar utbetalda. Tidiga ersättningsanspråk delades schablonmässigt ut baserade på lösa uppskattningar och med låga krav på dokumentation för att styrka anspråket. När processen steg för steg stramades upp från juli och framåt, blev detta ett problem för många:

"those who have applied for help through the claims process have encountered a bureaucratic maze of ever-shifting requirements and 17-page forms."

I början av juli hade BP fått in runt 100 000 ersättningsanspråk. Av dessa hade 51 000 godkänts och nästan 150 miljoner dollar hade betalats ut, men nästan hälften hade lagts åt sidan i väntan på bättre underlag. En månad senare hade 145 000 ersättningsanspråk lämnats in, 104 000 godkänts och 319 miljoner dollar betalats ut.

Många hade inte tillräckliga underlag med sig när de skulle lämna in sina ersättningsanspråk och vissa var tvungna att komma tillbaka och komplettera sina uppgifter flera gånger. I sämsta fall hade de inte tillgång till rätt papper och kunde inte styrka vad de hade jobbat med och hur mycket de hade tjänat tidigare år. De som hade jobbat svart eller grått behövde över huvud taget inte göra sig något besvär. De ca 30 000 vietnamesisk-amerikanska fiskare som bodde längs Golfkusten hade speciellt svårt att skaffa fram underlag och hantera processen; många besättningsmän hoppade från båt till båt och fick ofta betalt med kontanter i handen. Dessutom fann de systemet med att lämna in ersättningsanspråk minst sagt ogenomskinlig och fyrkantigt; många hade stora svårigheter att hantera sida upp och sida ner med text (endast på engelska) på alla blanketter.

Vidare var kontoren där man lämnade in sina handlingar små, undanskymda och svåra att hitta, och de som tog emot och behandlade handlingarna var inte alltid lokalt rekryterade och kunde därför ha dålig kännedom om hur saker och ting gick till i de lokala fiske-, oljeutvinnings- och turistbranscherna. De inlämnade handlingarna skickades inte sällan vidare till helt andra delar av landet och utbetalningarna blev ofta fördröjda och försenade.

I mitten av augusti började det dyka upp oroande tecken på att bedragare poserade som fiskebåtsägare och att uppemot 10% av alla inlämnade ersättningsanspråk kunde röra sig om rena bedrägerier. Lousiana Department of Wildlife and Fisheries påkallade BPs uppmärksamhet efter att de noterade att ansökningarna för att skaffa kommersiella fiskelicenser hade stigit markant efter att Deepwater Horizon exploderade. Efter explosionen sålde de, trots att stora delar av fiskevattnen stängdes ner, 2 200 licenser jämfört med knappt 1 400 under det föregående året. Helt legitima fiskebåtskaptener vittnade också om att de hade blivit erbjudna upp till 1000 dollar för att skriva på dokument som visade att ”spök-besättningsmedlemmar” (som var heta på att lämna in ersättningsanspråk) jobbade hos dem.


De både konkreta och filosofiska frågor som dök upp förra sommaren när inkomstströmmarna blev till rännilar eller helt torkade ut kan kokas ner till: 1) exakt vem ska kompenseras, 2) vad man ska kompenseras för och 3) hur mycket pengar man ska få? Jag betar av frågorna i tur och ordning. I nästa text kommer en del av svaren.

1) Vem ska kompenseras?
De fiskare som på ett direkt sätt led skada av utsläppet fick av naturliga skäl ut pengar förhållandevis snabbt. Om du äger en fiskebåt som du inte kan använda på grund av en oljekatastrof så inverkar det menligt på dina möjligheter att tjäna pengar och försörja din familj. Även de 12 000 oljearbetare som blev arbetslösa i samband med att president Obama drev igenom ett sex månader långt moratorium för all djuphavsborrning var lätta att identifiera. Men många fler led ekonomisk skada.

Eftersom hela turistindustrin gick i stå fanns det många som drabbades direkt. Men var drar man gränsen? Ska sysslolösa byggnadsarbetare och elektriker ersättas? Ska den som ordnar strandbröllop och ersättas? Hur blir det med hennes fotograf, ska han ha ersättning? Ska en ägare till en skaldjursrestaurang långt bort i New Orleans få ersättning för att det inte längre går att få tag på råvaror från Mexikanska golfen? Var drar man i så fall gränsen gentemot andra restauranger som inte är specialiserade på skaldjur, men som ändå har en del sådant på matsedeln?
Och så den fråga som kanske stöttes och blöttes allra mest (?); ska en ägare till en strippklubb i New Orleans få ersättning för att hans inkomster har minskat när klientelet, numera arbetslösa oljearbetare, inte längre har råd att besöka klubben†? Vad ska man vidare göra med de båtägare som inte lidit någon skada, men som oroar sig för att utspilld olja och kemikalier ska förstöra deras båtskrov? Och alla strandnära husägare som får se värdet på sina tillgångar minska, och som har svårt att få dem sålda till ”rimliga” priser? Och så vidare.

En tidig uppskattning utgick från att fastigheterna längs kusten skulle tappa 10% av sitt värde under (minst) de kommande tre åren. Sådana siffror blir snabbt astronomiska, men råden var de gamla vanliga som vi alla har lärt oss att känna igen; sitt stilla i båten:

“The best thing you can do if you’re in real estate in this area is bide your time, don’t panic and don’t try to sell in this environment.”

2) Exakt vad ska man kompenseras för?
Det är förhållandevis lätt att uppskatta hur stort inkomstbortfallet är för fiskare och löntagare, men när man rör sig högra upp i näringskedjan blir avvägningarna klurigare. Hur ska man göra med de som är mer avlägsna och som befinner sig några steg längre bort (matgrossist, matförädling, matdistribution, avlägsna restaurangägare), eller hundratals kilometer bort från oljespillets direkta konsekvenser? Hur ska man behandla minskade inkomster hos ett tvätteri som tvättar lakan åt hotell och strandnära uthyrningslägenheter? Ska ett företag som hyr ut varuautomater med godis och snacks ersättas för sin minskade omsättning när beläggningen på hotellen dyker?

De grossister som köper upp fångster av fisk och skaldjur har större företag och större utgifter, och det är då också svårare att räkna hur mycket pengar de förlorar. Tidigt var de tvungna att avskeda stora delar av sina personalstyrkor. Turistindustrins intressegrupp ansåg att BP omgående skulle betala ut 500 miljoner dollar som skulle användas till marknadsföring. Detta var dock bara tänkt som en första utbetalning för att ersätta de uppskattningsvis 7 600 till 23 000 miljoner dollar som deras uträkningar menade att de skulle tappa under de följande tre åren. Här pratar vi alltså om en industri som sysselsätter hundratusentals människor och som drar in häftiga många tiotals miljarder dollar per år. Deras budskap var att om man omedelbart använder 500 miljoner dollar på marknadsföring, så kommer man att reducera de (förväntade) skadliga effekterna på turismen under de närmaste åren, men det hela rör sig förstås om hypotetiska resonemang som man bör förhålla sig till med en viss grad av skepsis (inte minst eftersom de utgör en partsinlaga).

Ska man strikt kompenseras för inkomstbortfall, eller ska man också försöka beräkna och kräva ersättning för framtida inkomstbortfall? Hur? Hur ska man värdera sådant som näppeligen låter sig reduceras till dollar och cent?

3) Hur mycket pengar ska man få?
Ja, detta är förstås tiotusenkronorsfrågan. Det man kan konstatera är att den tidigare gränsen på 75 miljoner dollar i ersättning för skador (enligt the Oil Pollution Act från 1990) tidigt åkte ut genom fönstret. Efter starka påtryckningar beslutade sig BP för att hosta upp astronomiska 20 000 miljoner dollar till en fond, Gulf Coast Claims Facility (G.C.C.F.), som skulle användas till att ge ekonomisk kompensation för de skador som åstadkommits. Summan motsvarar ganska väl den årliga vinst BP hade haft de senaste åren innan oljekatastrofen.

Fortsättning följer i nästa text.


† Jag har läst om strippklubben flera gången. Kanske rör det sig inte om en, utan om flera olika klubbar, eftersom klientelet ibland uppges bestå av arbetslösa oljearbetare, och ibland av arbetslösa fiskare. Eller så kanske alla dessa historier (rykten?) hänvisar till Mimosa Dancing Club som (enligt ägaren) inte är en stipp-klubb utan bara en helt vanlig bar?


Litteratur:

MSNBC, ”As oil gushes out, damage claims pour in” (2010-05-11)

Bloomberg, ”Oil spill may cost $4.3 Billion in property values” (2010-06-11)

Energy Daily, ”Impoverished by oil spill, still waiting for a check from BP” (2010-06-12)

MSNBC, ”Beach weddings canceled over oil spill” (2010-06-22)

Boston.com, ”Far from Gulf, a cloudy picture for oil fund czar” (2010-06-23)

The New York Times, ”New Orleans chef on her lawsuit against BP: 'I am just angry'” (2010-06-28)

CNN Money, ”BP gets stricter with claims” (2010-07-09)

USA Today, ”Travel industry group wants BP to pay $500 million” (2010-07-23)

CBS News, ”BP, Government reach agreement on oil spill fund” (2010-08-10)

The Christian Science Monitor, ”Gulf oil spill: Are con artists posing as fishermen to scam BP?” (2010-08-16)

The New York Times, ”Many hit by spill now feel caught in claim process” (2011-04-18)
.

Egypten och köttet

.
Jag kommer ihåg en rolig historia från min ungdom (innan Sovjetunionen gick i graven). En undersökning skulle utföras utifrån en till synes enkel fråga som skulle ställas i flera olika länder; ”Excuse me, what is your opinion about the meat shortage?”

I USA fick man inga vettiga svar då ingen förstod vad brist (”shortage”) betydde. I Sovjet fick man inga svar då ingen visste vad ”åsikt” betydde. I Polen fick man inga vettiga svar då ingen förstod vad ”kött” var. Slutgiltligen svarade Israelen (känd för sitt hänsynslösa beteende bakom bilratten) ”vad betyder ’excuse me’?”.


Texten nedan är en fristående fortsättning på min förra text om Egypten och den bygger till mycket stor del på texter från Almasry Alyoums engelska nätupplaga. Tidningen betraktas trots sin ringa ålder (den startade 2004) numera som den mest inflytelserika tidningen i Egypten.


Alla gillar kött. Jag misstänker i vilket fall att det inte finns så många (frivilliga) vegetarianer i Egypten. Men antalet personer som har råd att äta kött har minskat väsentligt det senaste året. Under förra årets första kvartal ökade priserna stegvis och händelseutvecklingen kulminerade (utifrån antalet tidningsartiklar i frågan) i april förra året. Under denna period sjönk köttkonsumtionen med över 20% till följd av stigande priser på kött och annan mat ("skyrocketing food prices"):

"I haven't been buying meat for a while because I can't afford it," said Mohamed Fathi, a resident in Beheira. "The price of beef has climbed from LE32 a kilo to LE50." Esam Habiba, an agricultural engineer, also a resident in Beheira, said he hasn't bought meat since prices went up because he considers his children's private tutoring and health care to be a priority."

[I en artikel som skrevs nio månader senare, den 20 januari i år och fem dagar innan upproret i Egypten startade uppgavs marknadspriset för kött ligga på LE70 per kilo.]

I april vidtogs därför konsument-bojkotter (spridda bland annat genom Facebook) för att ”tvinga ner” kött-priserna, och även en dagslång strejk där 3000 restauranger bojkottade och lät bli att servera rött kött i protest mot de höga priserna. Jag utgår från att sådana (tillfälliga) aktioner mest bara skadar slaktare och restaurangägare (som säljer kött till slutkonsumenterna) och att effekterna för hela branschen på struktur, incitament och värdekedjor är negligerbara.

En för oss svenskar lite bisarr grej är hur olika myndigheter, samfund och organisationer i Egypten hanterade denna kött-kris. Jag har alltså läst om hur en enskild guvernör ”beordrar” fram 25 ton kött från Brasilien (hur?) och också fastställer ett (rabatterat) pris som köttet ska säljas för (vem betalar mellanskillnaden?). Vidare har jag också läst om hur kristna koptiska kloster och hur ”military meat outlets” säljer kött till rabatterade priser (och med stor trängsel som följd) för att ”göra folket glada”. Eller i vilket fall mindre missnöjda. Jag har för övrigt svårt att hålla reda på alla departement och ministerier som har ett finger med i spelet kring köttet (t.ex. ”the Ministry of Social Solidarity’s "Department of Meat"”, “the General Authority for Fish Resources Development” och så vidare).

Jag skrev ovan att händelseutveckling kulminerade i april. Fast så var det inte, det bara verkade vara så vid den tidpunkten. I efterhand var april bara ett ”lokalt maxima”, för även därefter fortsatte priserna att öka. Enbart under juli månad, när man började närma sig den religiösa högtiden ramadan - med sin traditionellt högre köttkonsumtion - steg priserna på kött med (ytterligare) 20%. Detta föranledde ”[the] head of the General Authority for Fish Resources Development [to urge] Egyptians to replace red meat with fish to help control the increase in prices”.

Vad är det då som har hänt på sistone och vad beror de stigande köttpriserna på? Ett skäl är rädsla, ändrade preferenser och minskad efterfråga på fjäderfä (fågelinfluensa) och fläsk hos den kristna minoriteten som äter gris (svininfluensa). Ett annat skäl är helt enkelt minskad tillgång på kött, men bortom detta enkla konstaterande är relationen mellan de bakomliggande faktorerna mycket komplicerad.

Jag kan helt enkelt inte ge något entydigt svar, men å andra sidan verkar det inte finns någon i Egypten som kan göra det heller. En sak är dock säker och det är att anklagelserna flyger åt alla håll och kanter. Speciellt utpekade är slaktare, boskapsuppfödare, importörer, korruption samt myndigheternas byråkrati och allmänna oförmåga. Cirka fem år tillbaka i tiden spökar också ett utbrott av mul- och klövsjuka som kom med sjuka kalvar från andra delar av Afrika (eventuellt Sudan) och som tvingade Egyptierna att döda hälften av all sin boskap på ett bräde. När Argentina som dessutom är ett av de länder som Egypten har importerat kött från stoppade sin export i våras passade Brasilien på att höja sina priser med 15%.

Slaktare och ägare till små restauranger menar att de höga köttpriserna skadar dem och pekade ut bönderna (boskapsuppfödarna): ”Essentially, our fate lies with the farmers […] They control the prices”. Mot slutet av året (november) var situationen ännu värre och en slaktare menade att botten helt hade fallit ur marknaden och att all handel med kött hade avstannat.

“Nobody’s buying and nobody’s selling,” said [the butcher]. “Butchers' sales are down 80 percent across the country. The customers just aren’t coming; or those who bought five kilos of meat last year are now just buying one or two.”

Om problemen skulle bero på spekulation och manipulationer av marknaden kan man nog i vilket fall konstatera att det inte är småbönder som står bakom. Tvärtom har bönder nu inte råd att hålla sina djur med mat efter abrupta prisökningar på (importerad och beskattad) kreatursfoder som måste köpas in till stigande världsmarkandspriser: ”it costs breeders roughly LE100 per month to feed a single young calf. ‘This is unaffordable for most farmers,’ “

Vissa kritiker menar att dessa prisökningar borde ha motverkats av ökade statliga subventioner till boskapsuppfödare. I frånvaron av sådant direktstöd låter många fattiga bönder unga kor (kvigor) och kalvar gå till slakt. Detta påverkar i sin tur ytterligare tillgången på mejeriprodukter (idag) och kött (i framtiden). Åtminstone i just detta fall verkar en hel del egyptier tydligen inte tro att den osynliga handen kan lösa alla problem eftersom ett förslag till lösning är att ”The government should support farmers by subsidizing animal fodder or facilitating bank loans to help them continue breeding livestock”.

Som det är nu befinner man sig istället i en nedåtgående spiral. Alla vill ha kött men det går helt enkelt inte att producera inhemskt kött till ett pris som den lokala marknaden kan acceptera. Ekonomiskt trängda boskapsuppfödare tvingas skicka iväg djur till slakt trots att de ”borde” behållas flera år till och växa till sig.

De problem jag räknat upp ovan kan inte lösas på ett enkelt sätt. Det är till exempel svårt att se hur ett regimskifte kan stoppa denna negativa spiral. Personligen tolkar jag istället händelseutvecklingen som resultatet av en (långsam) process som startade förra året och där många egyptier från arbetar- och från medelklassen håller på att bli "utprisade" från marknadssegmentet "köttätare". Eftersom man måste köpa in foder till sina lokala kossor från utlandet är man beroende av världsmarknaden och de priser som råder där, och när dessa stiger går det inte längre att "hitta någon affär" (tjäna pengar på) att föda upp boskap i Egypten. För övrigt skrev Kvantitativt bara igår om en parallell utveckling i Sverige där den svenska kronan är så stark att det är billigare att importera kött från kontinenten än att föda upp kor och grisar i Sverige (till skada för de som sysslar med det).

Jag kan framöver se en värld där det inte går att "hitta en affär" i att över huvud taget exportera jordbruksprodukter till ett importberoende land som Egypten, för i takt med att Egyptens kapaciteten att exportera olja (eller nu senast landets kapaciteten att locka till sig turister) förtvinar blir det förstås svårare och svårare att betala marknadsmässiga priser för det vete man vill importera (i konkurrens med alla andra vete-importerande länder). Det rör sig alltså om vete som Egypten måste importera om de över huvud taget ska kunna föda sina talrika medborgare.

Notera även båtlasterna av unga män som nu flyr Tunisien för Italien (Europa) efter maktskiftet där. De ser revolutionen till trots (fortfarande) inte någon framtid i ett Tunisien med grasserande arbetslöshet och fattigdom. Sedan förra veckan har jag för övrigt snubblat över två bra analyser av läget i Tunisien och i resten av arabvärlden som ligger nära min.

Jag kan trots dessa dystra framtidsutsikter samtidigt se en framtid där omvärlden kan "hitta en affär" i att exportera jordbruksprodukter från fattiga till rikare länder - även ifall det råkar finnas människor som svälter lokalt. De lokala fattiglapparna (som numera inte sällan bor i storstädernas slum och som därmed inte har möjlighet att odla sin egen mat) har helt enkelt inte tillräcklig köpkraft för att konkurrera med rikare utlänningar (oss) om den lokalt producerade maten.

Ibland blir lokala fattiglappars behov av mat till och med utkonkurrerad av rika européers behov av att symboliskt ge utlopp för sin kärlek. Vår kärlek till oss själv alltså, inte till fattiga människor i Afrika som vi uppenbarligen inte bryr oss så mycket om utifrån att 90 000 ton snittblommor numera flygs (bra för klimatet?) in till Europa från Kenya varje år. Eller så hyr man helt enkelt bara ut jordbruksmarken på flera decennier långa kontrakt till utländska rikingar (även kallat "land grabbing"). Den typ av uttalanden jag gör med dessa utsagor är dock mycket osäkra - som vi vet finns det också en gräns och när missnöjet (eller hungern) hos en tillräckligt stor andel av befolkningen bubblar över är konsekvenserna oförutsägbara. Även de "bästa" planerna (USAs i flera decennier långa stöd till Mubaraks regim, "land grabbing") kan då gå i stöpet.


Huruvida det är myndigheternas uppgift att se till att medborgarna har tillgång till (billigt) kött kan man förstås diskutera. Dessutom sitter inte de Egyptiska myndigheterna (varken de föregående eller vilka det nu är för tillfället) i någon avundsvärd sits, för om importrestriktionerna hålls höga (och är krångliga att följa) blir det brist på kött, men om de istället är låga så slår (relativt) billigt importerat kött ut de inhemska egyptiska uppfödarna. Utan inhemsk köttproduktion blir landet dessutom i ännu högre grad beroende av och utlämnade till nyckfulla och ibland rusande priser på den globala marknaden för råvaror och mat. Damned if you do and damned if you don’t!

I Egyptens fall verkar det dock som myndigheterna genom brist på eller genom missriktade handlingar har bidragit till att medborgarna inte har tillgång till kött. En viktig nyckel i min egen förståelse av situationen var en mycket bra artikel (i samma egyptiska dagstidning) om ”The meat market mystery”. Här är ett utdrag ur en bekännelse av en anonym tjänsteman som jobbar vid ”Department of Meat”:

”‘Not that long ago, there were 10 or 12 different importers bringing in the meat. Now there are only two,’ he says. According to him, the majority of importers have given up on their business due to the excessive demands imposed on them by the government. For each shipment of frozen meats, importers must receive permits from the Ministries of Health, Trade, and Agriculture, as well as a series of sub-committees and councils. Until the permits are presented, the imported meat is kept in quarantine, which importers pay for on a daily basis.”

Eftersom inte staten, utan importören själv måste bekosta att (underbetalda) veterinär och läkare inspekterar köttet kan man gissa på att det finns ”ett visst tryck” på att släppa igenom en last, och att inspektionerna är ganska opålitliga. Vilket i sin tur skapar stor oro och ”oräkneliga” skandaler - som vid leveransen av tusentals ton infekterat Indiskt kött ”nyligen” (i en artikel från april 2010). Alltså föredrar egyptiska konsumenter att köpa inhemskt kött – bortsett från den lilla lilla detaljen att man inte längre har råd med det. Man har helt enkelt blivit utprisade från marknaden – drabbad av ekonomisternas eufemiska ”demand destruction”.

En skarpögd slaktare (samma artikel) pekar på en del underliggande faktorer och påpekar att emedan Egyptens befolkning skjuter i höjden förblir mängden boskap densamma. En skarpögd ekonomiprofessor påpekar att det är värre än så eftersom prima jordbruksland bebyggs, och att bebyggelsetakten har ökat under de senaste åren.

”Jaha, men låt dem äta kakor då” kan ju vän av ordning utbrista. Kan de inte klara sig utan kött? Jag skjuter det lätta svaret framför mig och börjar istället med det mer flyktiga och svårfångade som handlar om traditioner, vanor och preferenser. ”Mat som mat” kan man tänka, men vi människor är inte riktigt funtade på det viset. Mat är kultur och mat är identitet. En egyptisk pappa sa i en artikel; ”if things keep going the way they are, our children’s children will never know the taste of meat”. Och den upplevelsen är uppenbarligen viktig åtminstone för honom (och för många andra).

Vi är våra vanor och många svenskar skulle säkert också bli väldigt upprörda om det inte stod att uppbringa skinka och köttbullar till julbordet – för att inte tala om svårigheterna med att genomföra en traditionella kräftskiva om det inte finns några kräftor på bordet. Mat är mer än bara mättnad. Mat är också trygghet, traditioner, lukter och minnen. En ”simpel” (?) sak som att inte längre ha råd att köpa kött till en religiös festmåltid eller ett bröllop kan skapa nog så mycket frustration och ilska i de breda folklagren som "nyss" hade råd med detta. Då vidtar jakten på syndabockar. Speciellt när det sker i kombination med att andra (till exempel samhällstopparna) inte ser ut att drabbas, eller kanske till och med misstänks sko sig på den nuvarande situationen. Det går lätt att se hur det kan jäsa i leden av sådant.

Det lätta svaret på frågan om de inte kan äta annat än kött är att situationen är problematisk av flera skäl ändå eftersom bristen och priset på kött hänger ihop med priset på andra matvaror:

”When meat prices increase, so does everything else. Fishmongers and chicken farmers take advantage of the situation and increase their prices too. Nobody wants to get left behind.”

"Spiraling food prices [...] have affected all but the richest echelons of society and extended beyond the butcher’s counter to such basic food staples as tomatoes and cooking oil."

Skenande matpriser har alltså drabbat alla delar av befolkning (utom den lilla minoritet som befinner sig samhällets absoluta topp). Dessutom sträcker sig effekterna bortom slaktarens disk, och bortom fjäderfä och fisk vidare till annan mat:

“The past three months [skrivet april 2010] have witnessed a sudden increase in food prices that has forced most Egyptians to make the difficult choice between empty wallets and rumbling stomachs”.

Om jag återknyter till min förra text så kan åtminstone jag tänka mig att mat är en minst lika viktig, eller kanske till och med ännu viktigare faktor bakom revolten i Egypten än ledarskapet. Så länge Mubarak levererar en stigande levnadsstandard, eller åtminstone mätta magar och idén (eller illusionen) av en ljusnande framtid så kunde nog en tillräckligt stor del av befolkningen tänka sig att leva med honom. Men om man inte har råd att köpa kött, eller framför allt bröd – ja då blir det revolution. Speciellt i kombination av att hoppet om en ljusnande framtid ter sig mer och mer avlägset för vart år som går.

"Due to budget cutbacks, the light at the end of the tunnel has been turned off".

Är det bara en slump att Egypten regering, i spåren av händelseutvecklingen i Tunisien och mindre än en vecka innan oroligheterna i Egypten började (den 25 januari) kungjorde att man skulle öppna nya försäljningsställen som "inom några veckor" skulle sälja ”subsidized agricultural commodities, meat, fish, poultry, dates, and dairy products at a discounted price”? Jag skulle inte tro det... En av cheferna på jordbruksministeriet påstod att detta var ett led i en ”integrerad policy” för att bryta ”monopolet på vissa matvaror” och ”förebygga kommersiell girighet” av de som "sökte största möjliga profit utan att tänka på de sociala konsekvenserna". Då ska man dock ha i åtanke att Egypten redan innan sådana utspel" devotes 20 percent of its budget to subsidies for food and fuel".

Känner ni igen den där med monopol, profitörer och girighet från oljediskursen? Att skylla på spekulation och profithunger i ett försök att deflektera skulden är en beprövad strategi. Hade det fortfarande bott judar i Egypten kan man gissa att de skulle ha det hett om öronen vid det här laget, men antalet judar i Egypten minskade från 75-80 000 på 1920-talet till färre än ett hundra personer (!) för fem år sedan. Jag kan inte så mycket om den kristna koptiska minoriteten i landen trots att den utgör inte mindre än 10% av Egyptens befolkning, men det känns inte som en högoddsare att gissa att kopterna ligger risigt till i största allmänhet om temperaturen skruvas upp ytterligare.


PS. Hoppsan. Vissa av er fick en insikt av hur jag jobbar igår kväll när jag råkade trycka på fel knapp på datorn.
.

Peak oil computing (del 3)

.Bild: Den fattige munken ser glad ut där han går med sin mobiltelefon - trots att han inte har mycket här i världen som han kan kalla för sitt eget.


Denna serie texter är - till skillnad från alla andra texter på den här bloggen - bara delvis fristående så jag föreslår att du istället börjar med att läsa del ett och del två i serien ifall du inte redan har gjort det!


Datoranvändning i en värld av begränsningar – del 3

[Not om valet av termer nedan: i den engelska originaltexten spelar jag med termerna ”unemployed” och ”underemployed”. Den senare termen har jag översatt till ”undersysselsatt” på svenska – även om konnotationerna är lite annorlunda. Undersysslesatt kan ju hänvisa till att man inte har så mycket att göra, att man är lite understimulerad och kanske nästan lite apatisk, men här hänvisar det istället till att man inte har ett heltidsjobb, men inte heller är arbetslös. En undersysselsatt konsument är en wanna-be konsument som inte jobbar och tjänar tillräckligt mycket pengar för att han eller hon ska kunna inta sin ”rättmätiga” plats som fullfjädrad konsument med en take-away latte i handen och en tjock plånbok i bakfickan (eller handväskan). Den undersysselsatte konsumentens köpkraft tänker jag mig är i paritet med köpkraften hos någon som har ”låg ekonomisk standard” idag. Låg ekonomisk standard hänvisar idag till den som tjänar mindre än 60% av medianinkomsten, e.g. som för närvarande har mindre än 9 500 kronor i disponibel inkomst per månad.]



Allstädes närvarande datorkraft möter den permanent undersysselsatte konsumenten(19)


Bilderna av eländig fattigdom i ”världens rikaste land” till trots [i den föregående texten], så kommer jag här att koncentrera mig på ett något annorlunda (och jämförelsevis rikare) segment av befolkningen. Istället för att försöka spekulera om mötet mellan framtidens informationssamhälle och extremen Detroit med sina höga siffror på funktionell analfabetism och sina eventuellt närings-utmanade och överviktiga arbetslösa (och utblottade) innerstadsinvånare, kommer jag här istället att sikta in mig på en grupp som består av permanent undersysselsatta relativt väl utbildade(20) (skandinaviska) stadsbor.


Termen "undersysselsatt" avser här någon som har haft en minskning i lön eller arbetstid (eller som har mindre köpkraft på grund av hög inflation och låga löneökningar), eller som genom någon slags kombination av inkomster och statligt stöd sammanbitet kämpar sig genom vardagen – om än på en väsentligt lägre ekonomisk nivå än tidigare. Begreppet kan också hänvisa till någon kanske ung och nyligen utexaminerad akademiker som aldrig lyckas lägga vantarna på den allt mer svårfångade kruka med guld som går under benämningen ”fast anställning”. Den permanent undersysselsatte konsument kan ha säsongsjobb, jobba korta och intensiva perioder när det väl dyker upp jobb, dra in pengar (kontanter) på att utföra diverse udda jobb eller genom att reparera eller tillverka saker som säljs - och alltid i kombination med att de är tvungna att ”develop […] a new lifestyle that is well within their new budgetary constraints” (Orlov 2010).


Om vi utgår från ett scenario med nolltillväxt eller frånväxt och där arbetslösheten fortsättningsvis kommer att vara hög (eller växande), så kommer den framtida datoranvändningen för en gradvis växande del av befolkningen (i bästa fall) bestå av billig och portabel datorutrustning (bärbara datorer och mobila enheter så som smarta eller inte-så-smarta mobiltelefoner) samt trådlöst internet. Den stimulerande utmaning jag tar mig an här är att föreställa mig och att diskutera några av de produkter och tjänster som skulle kunna tjäna denna marknad.


Det är svårt nog att kläcka ur sig och utforma nya innovativa produkter och tjänster för en växande marknad (en värld av möjligheter). Utmaningen att göra detsamma för en stagnerande eller krympande marknad (en värld av begränsningar) är ännu större eftersom vi alla har problem att tänka på och resonera kring sådana "exotiska" idéer som inte direkt står i samklang med, utan istället konfronterar och går emot alla våra tillväxtorienterade attityder och erfarenheter.


Några lärdomar kan man kanske få sig till livs från det område där man utvecklar produkter och tjänster för fattiga människor i utvecklingsländer. Vad kan man till exempel lära sig utifrån den fenomenala explosionen av mobilabonnemang i Afrika och andra mindre välbärgade delar av världen som har skett under det föregående årtiondet? Människor där har inte mycket, men det de har är de tydligen till hög grad villiga att använda för att köpa mobiltelefoner och -abonnemang. Eller är de det? Vilka innovativa tjänster har fört mobiltelefoner ännu längre och ända bort till de ännu fattigare samhällen där en egen telefon fortfarande befinner sig utom räckhåll för enskilda individer? Att tillfälligt hyra en telefon från byn ”rike man” och betala per minut? Att samla ihop pengar för att köpa en gemensam familje- eller till och med bya-telefon? Många idéer och ledtrådar kan sannolikt fås genom att sila igenom resultaten av den forskning som gjorts inom området ” information and communication technologies for development”(21) (ICT4D).



Ett företag kan vara framgångsrikt på en växande marknad genom att de endast lyckas hålla fast vid sin marknadsandel. Tyvärr är det motsatta förhållandet också sant, det vill säga att ett företag som (på bekostnad av konkurrenterna) ökar sin marknadsandel på en krympande marknad ändå kanske bara kan sälja lika mycket som under det föregående året. Det är minst sagt svårt för ett företag att få inte bara sin marknadsandel utan också sin omsättning att växa om de verkar på en marknad som krymper från år till år – och på lite längre sikt är det fortfarande ett förlorat slag. Utgångspunkten här är att ”den vanliga konsumenten” i bästa fall kommer att har en lika stor, men mer sannolikt kommer att ha en successivt lägre disponibel inkomst, och/eller att vissa människor (genom en ”omvänd lotteri”-mekanism som producerar status quo för alla utom några få förlorare i taget - tänk på oursourcing av arbetstillfällen till låglöneländer) ovillkorligen kommer att bli ”utkastade” (genom att de blir arbetslösa) från segmentet ”vanliga konsumenter”. Företag som siktar på detta krympande segmentet måste alltså, precis som den röda drottningen i Lewis Carrolls (1865) Alice i Underlandet, springa fortare och fortare bara för att lyckas stanna kvar på samma plats.


Hemligheten bakom ett framgångsrikt företag kommer i en sådan miljö istället att vara att rikta sig mot ett växande segment mot vilket företaget kan utforma sina produkter och tjänster. De utkastade, lägre-köpkraftiga, inte-längre-vanliga-konsumenterna - den permanent undersysselsatta konsumenten - är ett sådan segment. Jag illustrerar detta med ett exempel:


När en stor del av befolkningen är permanent arbetslös eller undersysselsatt, kommer successivt färre människor att ha råd att hålla sig med egna privata bilar (eller att köpa nya bilar när deras gamla går sönder). Att utforma produkter och tjänster för bilar och bilägare är på lite längre sikt alltså en dålig affär och tuffa tider väntar de företag som för närvarande uteslutande tillhandahåller produkter och tjänster till bilägare(22). Men också före detta bilägare kommer att ha fortsatta ”transportbehov”. Att sälja rejäla stövlar eller skomakartjänster till fotgängare, att sälja regnkläder eller reparationstjänster till cyklister, eller att sälja glansiga magasin eller säten i icke-överbelamrade förstaklasskupéer för de som reser kortare eller längre sträckor med kollektiva trafikmedel kan alla bli vinnande koncept. Det kan också hända att alla dessa tre grupper kan ha behov av innovativa produkter och tjänster som kan tillgodoses av ”datorkraft överallt och hela tiden” (”ubiquitous computing”).


Detta sätt att tänka kan systematiskt tillämpas på utgifter inom område efter område; vad händer om människor inte kommer att ha råd att flyga längre? Vad händer om folk inte kommer att ha råd att åka på semester utomlands framöver? Vad händer om européer över huvud taget inte kommer att ha semester i en månad eller mer i framtiden? Vad händer om folk inte kommer att ha råd med (inte lika generöst subventionerade) barnomsorgsavgifter längre? Vad händer om det visar sig vara ekonomiskt vettigare för en person i ett hushåll att stanna hemma och sköta den icke-monetära ”hushållsekonomin” istället för att dra på sig extra utgifter för barnomsorg, transporter (en andra bil?), köpluncher och de fina kläder som krävs för att kunna behålla ett underbetalt jobb som sekreterare eller butiksbiträde? Vilka nya behov kan tänkas uppstå och hur kan (en del av) dessa fyllas av produkter och tjänster som bygger på datorkraft? Orlovs (2010) kommentar är att:

“This is an area where new product development opportunities abound, and companies that gain a share of this growing market segment and build brand loyalty among this fast-growing consumer underclass will lock in a decade or more of profits and rapid growth. As a marketing strategy, it is not just recession-proof but actually recession-enhanced.”


En intressant aspekt är att den permanent undersysselsatta konsumenten kan vidta åtgärder som visserligen är smärtsamma, men som faktiskt kan leda till att han får(23) en högre disponibel inkomst än tidigare - men med kanske också helt nya och annorlunda behov. En person kan helt ger upp, eller kraftigt reducera sin största utgift, boendet, och välja att antingen bo i ett tält på en campingplats eller ute i skogen under största delen av året, låna en soffa i kompisens lägenhet, eller flytta in hos en släkting (bortom de mer konventionella lösningarna att flytta till en mindre lägenhet längre från stan eller flytta ihop med flickvännen). Flera av dessa alternativ kan ge den permanent undersysselsatte konsumenten mer pengar i handen varje månad, men också med ett i grunden helt annorlunda behov av produkter och tjänster inom IT såväl som underhållning/information - på grund av nya restriktioner i boende- och förvaringsutrymme, ostörd tid för sig själv(24), eller till och med tillgång till elektricitet (på en campingplats eller i skogen). Alla dessa begränsningar skulle kunna omvandlas till affärsmöjligheter av den drivne entreprenören.

Del 4 är den sista delen!


Referenser

Carrol, Lewis (1865). “Alice’s Adventures in Wonderland”.

Orlov, Dmitry (2010). “Products and services for the permanently unemployed consumer”. Cluborlov, February 12.
.

Möt Gwen som är hemlös

.
Detta är den tredje och sista texten om de indirekta och lite mer oväntade effekterna som den ekonomiska krisens har haft i USA. Den föregående texten avslutades med en kommentar om att billig verklighetsflykt – Harlequin-romaner – ökat i den ekonomiska krisens spår. Andra varor som säljer bra när tiderna är dåliga är choklad och godis. Det är billigt att köpa, får människor att känna sig bättre till mods och kan subtituera för dyrare nöjen och allt annat du har varit tvungen att ge upp och inte längre har råd till. Utifrån en mer psykoanalytisk vinkel kan man också gissa att godis är en form av eskapism, en verklighetsflykt som tar dig tillbaka till den tid när du var barn och livet var mindre komplicerat.

"When you were a kid, going to the candy store was the highlight of your existence […] Candy can take people away from the craziness of the world for a few minutes, and I think people are craving that right now."

Att låta en fyra- eller sexåring få köpa godis för några tior kan för barnet kompensera för att familjen inte längre har råd med dyra piano- eller balettlektioner. Även försäljningen av glass, alkohol och biobesök håller stånd i USA av ungefär samma skäl. De psykologiska dimentionerna bör inte underskattas och jag har även nämnt begreppet “comfort eating” i en tidigare text. Däremot är trenden tydlig vad beträffar att byta ner sig till ett billigare alternativ inom samma kategori och alltså gå från lyxchoklad till vanlig choklad, från att dricka öl och vin på restauranger till att förlägga drickandet till hemmet, från dyrare till billigare viner och så vidare.

Två lite striktare och tristare uppräkningar från DN (här och här) ger ett svenskt perspektiv på vilka branscher och företag som inte drabbats eller som till och med har gynnats av den ekonomiska krisen.


Om vi rör oss från privat till offentlig konsumtion så har krisen även konskekvenser för offentliga utgifter på både lokal och nationell nivå. Det finns hur mycket som helst att säga om detta, inklusive en hel del om staten Kalifornien (världens 8:e största ekonomi) och dess extremt stora budgetunderskott. Här nöjer jag mig dock med två nedslag.

Det första handlar om neddragningar för “paratransit” (färdtjänst). Servicen försämras och priserna går nu upp. Avgifterna som tas ut av de som åker täcker i snitt bara en tredjedel av kostnaderna. Färdtjänst motsvarar bara 2% av allt resande med kollektivtrafik i USA men står för 13% av kostnaderna. “As good of a system it is for people with disabilities, it's a very expensive service for transit systems”. Frågan är förstås känslig och väcker många starka känslor

“Many […] passengers are upset with fare increases because the service is their only way to get to work or medical appointments. "Please don't keep us prisoners in our homes," Patricia Williams, a disabled 40-year Reno resident said at a recent hearing. ‘Let us get out and see our family. Let us go to the grocery store’. “

Jag jobbade själv extra på färdtjänst under skolloven några år på gymnasiet och förvånades då (på 80-talet) över de extravaganta kostnaderna för att driva en sådan verksamhet. En hel flotta med speciella fordon ("skåpbilar" med rullstolslift), en egen växel (som hos taxi), en förare och en medhälpare (jag) - och allt vi hann med på julafton när rekordmånga ville besöka sina familjer var att under åtta timmar köra en handfull rullstolsbunda personer till och från sina familjer. Om vi i snitt lyckades köra en person per timme så var detta ett mirakel av effektivitet - det kan ju ta en del tid bara att ta sig in i färdtjänstbussen om man är rullstolsbunden och dessutom måste bli buren ner för trapporna i bostadshuset. Därefter tillkommer tid för att ta sig från ena sidan av Stockholm till andra, tid för att hjälpa den rullstolsbundne fram till huset och tid för att ta sig till nästa person. På den tiden har jag för mig att kostnaden för resenären var i det närmaste symbolisk (den täckte bara en bråkdel av den lön som enbart jag - som semestervikarie - uppbar).

En hastig koll på vad färdtjänsten gör idag och vad den kostar Stockholm ger att knappt 70 000 personer har färdtjänsttillstånd i Stockholm, att de genomför 2 800 000 resor per år och att färdtjänst har en budget för 2009 på 1 200 miljoner kronor. Det betyder att färdtjänsten kostar något över 400 kronor per resa (1 200 miljoner/2.8 miljoner resor). Det här är förstås en väldigt trubbig uträkning. Endast 20% av alla dessa resor görs med de “specialfordon” med rullstolslift som jag rattade och där kostar förstås varje resa mycket mer än det kostar att beställa fram en vanlig (eller specialbyggd?) taxibil. Jag tror också att det faktiskt kostar mer att använda färdtjänst idag ("Färdtjänstresenären betalar själv ca 15 procent av kostnaden för resorna och landstinget betalar resten"), men högsta månadskostnaden är i vilket fall 690 kronor vilket också är vad ett helt vanligt månadskort för kollektivtrafiken i Stockholm kostar.

En personlig reflektion: det är förstås bara ett mycket rikt samhälle som kan ha råd med den fantastiska service som färdtjänst utgör. Människor i det flesta länderna på jorden skulle finna en beskrivning av färdtjänstens verksamhet fullkomligt ofattbar (till exempel i min frus hemland i en annan världsdel). Och vad kommer att hända med färdtjänsten om vårt samhälle inte alltid kommer att vara rikt, utan istället blir fattigare efter oljetoppen? Hur smärtsamt kommer det då inte att vara när vi steg för steg måste skära ner på det som vi har vant oss vid att ta för givet i det moderna välfärdssamhället?


Det andra nedslaget handlar om begravningar. Det är inte så ofta jag stöter på ett helt nytt engelskt ord men “indigent”, som i “indigent burial” hade jag aldrig träffat på tidigare. Det syftar till när det allmänna går in och betalar kostnaderna för en begravning på grund av att den närmaste familjen inte har råd. Nu stiger antalet fall där ingen hämtar eller gör anspråk på en kropp som finns på bårhuset och då måste det allmänna rycka in.

“the majority [is] left by families who say they cannot afford services. […] It’s not that we’re not finding families, but that the families are having a harder time coming up with funds to cover burial or cremation costs.”

Det betyder också fler kremeringar eftersom dessa kan kosta så lite som en tredjedel av vad en begravning kostar – 3 000 istället för 10 000 kronor. Även bland befolkningen i övrigt stiger antalet kremeringar i USA – från under 30% 2003 till 36% år 2008 och gissningsvis 45% år 2015 (enligt Cremation Association of North America). Vilket förstås betyder sämre tider framöver för Bröderna Fisher i TV-serien "6 feet under" och andra begravningsentreprenörer.

Att många inte har råd att hämta sina döda från bårhuset har resulterat i överfulla bårhus och i en “kommun” (county) i Florida finns det absurt nog en “general manager of the Unclaimed Bodies Unit”. Över hela landet staplas döda i bårhusen när pengarna som det offentliga har avsatt till begravaningar tar slut. En annan kommun har köpt en kylbil för att “parkera” 35 döda i den. Sanningen överträffar dikten.

"One way we look back at a culture is how they dispose of their dead […] We see people here that society was not taking care of before they died -- and society is having difficulty taking care of them after they are dead."


Jag avslutar denna serie med några närmast bisarra nedslag om den ekonomiska krisens effekter av andra ordningen. Det är visserligen omöjligt att stanna tiden eller stoppa döden, men det näst bästa kanske är en plastikoperation? Arbetslösa kvinnor i medelåldern som har svårt att få jobb kan lätt misstänka att de har sin ålder och sitt utseende emot sig. Vad är lösningen? Gratis (“minimally invasive”) plastikoperationer! Botox-injektioner är det mest populära kosmetiska ingreppet i USA (5 miljoner ingrepp per år), och nu erbjuder vissa kliniker gratis injektioner till arbetslösa. Botox är egentligen ett gift som förhindrar muskelaktivitet, men i mycket små doser paralyserar det (ansikts-)musklerna i tre till sex månader och slätar då ut begynnande rynkor i pannan och kring ögonen.

Antalet människor som lider av nattlig tandagnissel ökar i den ekonomiska krisens spår. Eftersom tandagnissel hos sovande är en undermedveten muskelaktivitet vet många inte ens om att de gnisslar tänder förräns de känner av symptomen.

“I kind of thought I was going crazy […] A tooth broke for what seemed like no reason, and by the time I got to [the specialist dentist], I’d been to my physician, other dentists, even a dermatologist to try to get relief from migraines and facial pain I was taking painkillers for. I had no idea I was grinding or that grinding your teeth could even lead to all that.”

När man gnisslar tänder kan trycket på tänderna vara 5 - 10 gånger större än när man tuggar mat och tänderna kan förstöras snabbt. Just i detta fall kan faktiskt Botox-injektionerna ovan vara till hjälp. Ett annat sätt att åtgärda problemet är att skaffa en bettskena (som helst ska var inpassad för just din mun).


Det allra sista exemplet som får avsluta denna serie texter om den ekonomiska krisens oväntade effekter handlar om en kontroversiell docka som heter Gwen. Vi tar det från början, här är lite bakgrundsfakta:

Leksakstillverkaren Mattel, som tillverkar Barbie, har sedan 20 år också sålt en serie populära men dyra dockor som kallas American Girl. Dockorna “rekommenderas” från åtta år men verkar vara populära också bland yngre flickor. Varje docka har en avancerad bakgrundshistoria som berättar om deras liv och också om olika prioder av USAs historia utifrån flickornas/dockornas perspektiv. Ibland har man tagit sig an lite svårare eller till och med kontroversiella ämnen genom dockor som har fått porträttera en förrymd slav (Addy Walker), en indian (Kaya) och en judisk immigrant (Rebecca Rubin). Just valet av namn till den rysk-judiska immigranten - som “9 år gammal anlände till New York 1914” - var kanske mindre lyckat eftersom “Rebecca Rubin” också är en av FBI efterspanad “armed and dangerous” eko-terrorist :-)

Bortom de historiska dockorna finns det varje år också en “årets docka” och ett “årets tema” med spin-off produkter som böcker, tidningar och till och med filmer och datorspel. 2009 års docka heter Chrissa Maxwell och temat var mobbning. Så långt, så väl. Nu till det kontroversiella och bisarra, nämligen att en av Chrissas fiktiva dock-kompisar, Gwen, var porträtterad som hemlös. I bakgrundsberättelsen om Gwen berättar Gwens mamma:

“I woke up one morning to learn that my husband had left us, and my daughter and I were evicted – truly homeless. I always thought homlessness happened to other people. Never to me. At first, my daughter and I slept in our car. I’d park so that we’d wake up near a wayside rest area or restaurant – somewhere where we could use the sink for washing up – and then I’d go to work and pretend that life was just as it had always been.”

Ta gärna en sekund för att fundera på om en sådan docka är en bra eller dålig idé. Är en "hemlös" docka ett progressivt och modigt steg av Mattel, eller är det ett sätt att utsugaraktigt kapitalisera och tjäna pengar på den tragedi som hemlöshet utgör? Skickar den hemlösa dockan Gwen rätt eller fel signaler? Frågor som har förts fram i denna diskussion är till exempel:

- Är detta ett bra sätt att ta upp frågan om hemlöshet med små flickor? Är hemlöshet över huvud taget ett lämplig ämne att ta upp med barn (i dock-form eller i annan form)?
- Är det omoraliskt att sälja en "hemlös" docka som är så dyr att inga hemlösa flickor har råd med den? Är det omoraliskt att sälja en "hemlös" docka när samma pengar skulle räcka långt ifall en riktig hemlös flicka istället fick dem?
- Eller, lär man sig viktiga saker om livet och om att känner empati med de som har det sämre genom att leka med en “hemlös” docka?

Förutom mer sansade åsikter har jag också sett de som fördömer dockan för att politiskt indoktrinera barn och för att dockan kan påverka barn att acceptera att det är en naturgiven ordning att vissa är hemlösa och andra inte (?)

För att strö salt i såren är alltså dessa dockor exklusiva och dyra – varje docka kostar närmare 100 dollar och ges ut i en begränsad upplaga (fast oroa er inte, det kommer alltid ut nya dockor). Kring dockorna finns också avancerad bizniz; förutom spin-off produkterna ovan kan man förstås köpa en mängd extra tillbehör, det ordnas olika events i affärerna som säljer dockan och man kan till och med köpa matchande kläder och klä sig likadant som sin docka!

En del tycker att dockan skulle ha kunnat vara en väldigt bra idé - ifall en (stor) del av pengarna från försäljningen hade gått till åtgärder som kommer de som hemlösa till godo. Jag tycker själv att hela historien är bisarr (inklusive hela det kommersiella American Girl-imperiet). Men om du är intresserad kan du köpa din egen hemlösa docka här och här kan du läsa de 1200 artiklarna på American Girl-dockornas egen wiki-sajt.

I USA beräknas ett av femtio barn vara hemlöst och över 40% av de hemlösa barnen är under 6 år. “When given an assignment to draw a picture of his home, one child […] asked a volunteer whether he could draw the parking lot where his mother parked the family van every night.”
.

Barn kostar

.Bild: Det kostar att skaffa barn. När det råder osäkerhet om framtiden skjuter många upp barnafödandet.


Min föregående text handlade om nya överlevnadsstrategier i den ekonomiska krisens spår. Som flera gånger tidigare spanar jag västerut, mot landet som går före, "föregångslandet" USA. Noterade ni förresten att DNs ledarskribent Niklas Ekdal också skrev om "det förlovade, förlorade landet USA" i veckan?

"Den amerikanska drömmen har på varje punkt vänts i sin motsats, åtminstone för tillfället. Drömmen om kapitalismens eviga tillväxt slutade med finanskrasch. Drömmen om det egna hemmet blev en skuldfälla när proppen gick ur fastighetsmarknaden. Drömmen om den fria rörligheten i egen bil slutade med klimatförändringar, industrikris och ett farligt oljeberoende, inte minst säkerhetspolitiskt. Drömmen om det öppna samhället slutade med skräck för terrorism"

Trots denna inledning (och mer därtill) lyckas Niklas på ren viljekraft få ihop något i stil med att "snart vänder det och USA kommer att andas morgonluft på nytt". Bisatsen "åtminstone för tillfället" ovan ger en tidig indikation på vartåt texten bär. Som skäl till denna framtidstro anför Niklas 1) valet av Obama som visade "en unik kombination av politisk stabilitet och förnyelseförmåga", 2) USAs dragkraft som invandrarland, 3) att USAs befolkning beräknas öka med nästan 40% under de närmaste 40 åren och att det innebär 4) en stor generation i arbetsför ålder som har behov av de hus som nu står tomma, 5) den ekonomiska dynamiken i USA när det väl vänder, 6) de rikliga naturtillgångarna och 7) USAs oöverträffade militärmakt.

Kanske är det överflödigt att tillägga att jag inte håller med? Man kan lika gärna vända på varje punkt Niklas lista; 1) Obama hade ett oöverträffat mandat att förändra när han tillträdde men inte mycket har hänt, 2, 3) befolkningsmängd, storlek och storsklighet blir en svaghet när energin och transporterna blir dyra, 4) de tomma husen ligger för långt bort från städer och arbetstillfällen och uteblivet underhåll av övergivna hus gör redan från början dåligt byggda hus obrukbara på kort tid, 5) det kommer inte att "vända", vi kommer inte att framöver nå än högre höjder decennium efter decennium, 6) för att bruka naturtillgångar behövs energi men USA är världens största energiimportör och går dessutom mot att bli bankrutt och 7) oöverträffad militärmakt = oöverträffade utgifter! Och har man inga pengar får man fint finna sig i att skala ner sin militärmakt och sina geopolitiska ambitioner till en mer passande storlek (något som Storbrittanien bittert fick erfara under förra århundrandet).


Nå, åter till den ekonomiska krisens indirekta och oväntade effekter i denna den andra av tre texter på detta ämne. Efter den förra textens avslutande utflykt till
till de skurkar som verkar i de “fina” finansiella kvarteren återgår jag här till den vanliga kriminaliteten som rent fysiskt hotar människors väl och ve. Det finns ett samband mellan sämre tider och ökad kriminalitet och våld. I våras skrev till exempel Der Spiegel att “America begins to turn into a brutal place once again. April has already gone down as one of the bloodier months in American criminal history”.

I en intressant analys kopplar författaren och professorn (i “Peace and World Security Studies”) Michael Klare ihop å ena sidan sämre tider och fattigdom och å andra sidan kriminalitet och våld:

“In all catastrophes, there are always winners among the host of losers and victims. Bad times, like good ones, generate profits for someone. In the case of the present global economic meltdown, with our world at the brink and up to 50 million people potentially losing their jobs by the end of this year [2009], one winner is likely to be criminal activity and crime syndicates. From Mexico to Africa, Russia to China, the pool of the desperate and the bribable is expanding exponentially, pointing to a sharp upturn in global crime. As illicit profits rise, so will violence in the turf wars among competing crime syndicates and in the desperate efforts by panicked governments to put a clamp on criminal activity.”

Klare pekar med hela handen på länder som Somalia, Guinea-Bissau och Mexiko och han varnar också för utvecklingen i Kina och Ryssland – ja egentligen alla världsdelar och länder utom just USA och Europa. Dock finns det vad jag kan se inga skäl att tro att USA skulle slippa undan en sådan utveckling och kanske handlar det inte heller enbart om hur fattig man är (i absoluta termer), utan också om hur fattig man upplever sig vara i förhållande till andra i samhället och i förhållande till högt ställda förväntningar och drömmar om vad livet har att erbjuda just mig. En ung amerikan som inte kan köpa ett par nya Nike-skor (eller förortskids i Sverige som inte har råd att köpa en Ipod Touch) kan alltså tycka att de är så “fattiga” att de inte har något att förlora på att välja småkriminalitet för att få ihop pengar till livets “nödvändigheter”.

Klare pekar på Somalia som ett “föregångsland” i detta avseende. Som en kollapsad stat har Somalia i flera år redan upplevt sin egen variant av “den stora depressionen”. Vi är inte vana att tänka på somaliska pirater som offer, men enligt dem själva är de ofta före detta fiskare som drevs i konkurs när deras stat inte kunde skydda deras intressen mot bättre organiserade fiskeflottor från andra länder. Utblottade har de nu slagit sig på sjöröveri för att försörja sina familjer; “Killing is not in our plans [...] We only want money so we can protect ourselves from hunger”.

Klare gissar att kedjan av hög arbetslöshet i den formella ekonomin, ökat beroende av marginella, gråa eller svarta jobb samt ökad kriminalitet (och motreaktionen - ökat våld och repression från staten) kommer att upprepas i allt fler stater som drabbas hårt av den globala ekonomiska krisen och dess efterdyningar. Det är en otrevlig utveckling där Ryssland visar vägen för hur ökad fattigdom ger vind i seglen för ultranationalistiska grupper, hur rasismen breder ut sig och hur detta resulterar i attacker på immigranter (som förutsägbart sägs “ta våra jobb”).

En sådan spiral av ökat våld har ännu inte blommat ut i USA, men en trend under det senaste året är att människor beväpnar sig och att antalet sålda vapen starkt ökar. En nedåtgående spiral av hopplöshet, desperation och våld är något som fler amerikaner nu oroar sig för och deras svar är alltså att köpa (fler) vapen:

“ ‘I do think there are going to be people who have very little, and they are going to decide you have too much and come get it,’ said Rochelle Haughton of Billings, who described herself as a middle-aged housewife who likes to bring a gun when she travels on the open highway. […] Gary Marbut, president of the Montana Shooting Sports Association, said students taking his gun training classes report underlying worries on gun control and violence. He said the economy is prompting anxiety over what could happen next - to the point some think social order could start to break down.”


Låt oss lämna våldet bakom oss och gå över till något roligare - sex. Huruvida amerikaner har mer sex i dessa tider låter jag vara osagt, men en sak som är säker är att kondomförsäljningen har gått upp och att vissa ser detta som en indikation på, hm… ökad frekvens av intimt umgänge :-)

"With a crippled economy forcing millions of cash-strapped Americans to entertain themselves at home, it's not surprising that one particular product is seeing a sales increase — condoms. […] ‘If people don't have the money to go out to a fancy dinner or are looking to cut back, [condomes] gives them some real affordable ways to stay in and make some great memories together’."

En möjlig alternativ tolkning är att mängden sex kanske inte har ökat, men att många amerikaner nu tänker sig för noga innan de skaffar (fler) barn. Sanningen ligger säkert någonstans mitt emellan, och dessutom behöver det inte röra sig om det ena eller det andra – amerikanarna kan har mer sex samtidigt som de är mer måna om att inte skaffa (fler) barn. Om du har problem att betala huslånen är det sista du tänker på att skaffa ett barn till.

“People tell me not to let money stop us from having a baby, that everything works itself out in the end […] That may be true, but right now having another baby feels more like a strain than the blessing it's supposed to be."

Från tidigare ekonomiska nergångar vet man antal födda barn är en pålitlig men släpande indikator på en industrinations fram- eller motgångar. Efter en oljekris och en allvarlig recession nådde 1976 antalet födda barn i USA sin längsta punkt efter andra världskriget.

Något som är verkligt oroande är (enligt en amerikansk undersökning från september 2009) att en tredjedel av kvinnorna med lägst inkomst uppgav att de inte har råd med det preventivmedel de skulle föredra att använda och att 18% av de som äter p-piller använder olika strategier för att spara pengar. Men att (till exempel) hoppa över en månad är en kortsiktig och våghalsig strategi som gör p-pillret mindre effektivt.

Vad gör då de som inte ens har valet att skjuta upp sin tillökning på grund av bristande tillgång på en partner att tillöka med? Kanske tar de chansen till lite lättsam och billig verklighetsflykt genom att läsa kärleksromaner. Försäljningen av Harlequin-böcker har ökat i år - liksom under den stora depressionen för 75 år sedan.

“ "The romance industry is doing well ... because in tough times like these, people want to be entertained and they want it to be affordable. Our romance books ... have always guaranteed a happy ending," said Katherine Orr, a spokeswoman for Harlequin Enterprises. "Reading romance novels won't help pay your bills, or erase the worry of an impending foreclosure, or even cure an illness. But what it does do is allow you a short escape from those staggering realities — and ultimately leave you refreshed and refocused and more psychologically able to deal with them" ”

Dagens råd är alltså att när allt går åt helvet är det dags att plocka fram den eskapistiska litteraturen och drömma sig bort för en stund!

Läs även den fristående fortsättningen på detta text; Möt Gwen som är hemlös.
.