Oljan i golfen (del 7) - När oljan nådde land

.


Jag har under de senaste tre månaderna skrivit sex texter om oljeolyckan i Mexikanska golfen (De första dagarna, Föregångarna, Oljebekämpning, Riskhantering och olycksberedskap, Blame game och BPs solkade varumärke). Först nu når jag fram till de mest konkreta effekterna av att oljan nådde land; effekterna på den lokala miljön och effekterna för yrkesfisket och turismen.

Utifrån den föregående texten om BPs solkade varumärke kan man nästan få intrycket att detta solkande ”råkade hända” av sig själv, eller av att det beror på dåligt fotarbete från BPs VD, BPs PR-avdelning eller från inhyrda kriskonsulter. Men varumärket har förstås framför allt solkats av faktiska realiter "on the ground" (till exempel hur oljan har slagit mot den lokala miljön, mot fisket och mot ständerna). Dessa effekter på (oskyldiga) människors liv, och också diskrepansen mellan dessa realiteter och den bild som BP kablat ut, har varit de viktigaste skälen till att förtroendet för BP körts i botten.


Effekter på miljön. Redan i början av maj höll miljövänner andan i väntan på utfallet av denna ”tågolycka i slow motion”. Olyckan kan ha katastrofala effekter för miljön under decennier framöver och forskare erkänner att det kan ta åratal innan man ens kan gissa vilka de långsiktiga miljöeffekterna är. Tidigt under olyckans historia, innan oljan nått land, beskrevs oljan på detta förmänskligade och dramatiserade sätt:

“This oil slick has been elusive and enigmatic, lurking off the coast of Louisiana for many days as if choosing its moment of attack. […] It's not a single, coherent blob but rather an irregular, amoeba-shaped expanse that in some places forms a thin sheen on the water and in other locations is braided and stretched into tendrils of thick, orange-brown gunk.”

Oljan uppträdde alltså inte som en monolitisk blobb, utan det rör sig istället om hundratusentals mindre oljefläckar som har spridit sig med olika fart och i olika riktningar. Detta gör att områden som ligger ganska nära varandra kan ha drabbas väldigt olika av oljans framfart, något som har skapat osäkerhet och oro bland de boende längs kusten. ”With the vast majority of the oil floating offshore, where it will land and whom it will affect have become a guessing game fraught with worry.” Även prospektiva turister hade svårt att veta om de skulle bege sig, eller avboka sina resor (se vidare nedan) - men det är inte svårt att gissa hur en störtflod av bilder av rengöringsarbetare och oljeindränkta fåglar inverkade på deras beslut.

Ett område som drabbats hårt är naturen och djuren i kärren, träsken och våtmarkerna kring Baratariabukten i Louisiana (”the epicenter of the environmental disaster spewing from BP's offshore well”). Förutom en mängd döda fåglar, sköldpaddor och andra djur i Mexikanska golfen, lyckade oljan också ta kål på sin första val (en ung kaskelot) i mitten av juni. Helt säker på dödsorsaken kan man dock inte vara då hajar hade ätit på valen och den dessutom var förruttnad, men det brukar i vanliga fall bara dö cirka en val om året i hela den Mexikanska golfen. Eftersom kaskeloter kalvar bara runt vart femte år tar man allvarligt på tillbud bland dem.

Effekterna för yrkesfiskare. En grupp som självklart drabbats av olja i golfen är de som för sin utkomst beror på ”havets frukter”. Många hade visserligen nytta av att tidigt 1) få en inkomst från BP för att samtidigt 2) hindra oljan att nå land (eller städa bort det som nått land). Åtgärderna och de tillfälliga inkomsterna lät bra - ifall allt så småningom kan återgå till det normala - men får ett helt annat skimmer ifall det istället innebär att man på köpet och med sina egna ögon fick beskåda villkoren för sitt normala leverne tyna bort:

”the irony of the situation is not lost on the fishermen, forced to seek temporary jobs with the very company that has put their profession in jeopardy”

”What's really scary is wondering how much marine life will be left when this is all over.”

Jag trodde jag skulle smälla av när jag såg att BPs satsning på att hyra in lokala båtar och besättningar på bästa Orwellska nyspråk kallades för ”Vessels of Opportunity” (”Möjligheternas skepp”):

”As part of BP's response to the Deepwater Horizon oil spill, the Vessels of Opportunity (VOO) program was designed and implemented to provide local boat operators an opportunity to assist with response activities, including transporting supplies, assisting wildlife rescue and deploying containment and sorbent boom.”

Majoriteten av alla amerikanska räkor och ostron kommer från regionen, och i takt med att fiskeområden stängdes ner började priserna klättra några veckor efter olyckan. Det 134 år gamla P&J Oyster Company, som försåg lokala restauranger med ostron från Louisiana, höll ut i sex veckor efter olyckan innan de stängde ner sin verksamhet. USAs regering förklarade oljeolyckan för en ”fishery disaster”, vilket tillät utbetalningar av federala medel till fiskare och samhällen i Louisiana, Mississippi och Alabama. Först en bit in i augusti började man åter öppna vissa områden för fritids- och kommersiellt fiske, men vissa fiskare menade att det var för tidigt; ”The government is telling us the waters and seafood are safe, but I would not feed my family on anything I catch out there now”.

När uppfattningen breder ut sig att skaldjur från Mexikanska golfen kan vara farliga för hälsan är den svår att rucka på. Food and Drug Administration började redan några dagar efter olyckan att fånga, testa och leta efter cancerframkallande ämnen från råolja i skaldjur (låt oss för tillfället bortse från effekterna av dessa ämnen på skaldjuren själva och deras reproduktionmöjligheter). För många spelar svaren från allt detta testande inte så stor roll, eftersom själva testandet i sig blir till ett slags "bevis" på befläckning, vilket får dem att bestämma sig för att kategoriskt undvika sådan mat från nu och till döddagar. En restaurangägare sammanfattade koncist hela skaldjurssituationen: ”Seafood got hard to get, the price went up and people are worried about eating it”.

Effekter för turismen. Ett tvärsnitt av Drabbade Affärsmän (alla män) porträtteras i denna artikel tre veckor in i krisen – ungefär samtidigt som den livsviktiga sommarsäsongen vanligtvis drar igång för dessa entreprenörer. Här möter vi de hårdast drabbade yrkeskategorierna; yrkesfiskaren, restaurangägaren, turistbåtägarna och strandentreprenören/jetski-uthyraren.

Den yrkesgrupp som fattas var hotellägarna, men vid denna tidpunkt var hotellen ännu fullbokade av journalister och andra oljekris-relaterade gäster som bidrog till en tillfällig ekonomisk mini-boom. Oljan hade ännu inte nått stränderna i någon högre utsträckning, men fisket hade börjat stängas ner och avbokningarna inför turistsäsongen strömmade in. ”Wherever the oil goes, it threatens to obliterate billions of dollars for the region's tourism and fishing industries”. Hur man drabbades varierar förstås, men i efterhand kan man konstatera att de som drabbats hårdast kan ha förlorat uppemot 90% av sommarens livsviktiga turistinkomster.

Lika viktig som oljans reella effekter var allmänhetens uppfattning om oljans effekter. Till följd av den massiva mediebevakningen drog många den felaktiga slutsatsen att många eller alla stränder längs med kusten var nersmutsade, när bara vissa eller få i verkligheten var det. Det är bittert för affärsidkare och löntagare att se turistdollarna smälta iväg även när det inte fanns någon olja i sikte… Många prospektiva turister avbokade sina resor ”för säkerhets skull”, och ytterligare en sak man oroar sig över i södern, är att de som i år väljer ett annat resmål därigenom skaffar sig nya semestervanor och återvänder dit istället för till Mexikanska golfen kommande säsonger.

Alla avbokningar är dock inte irrationella. Om man måste boka en flygbiljett en eller flera månader i förväg och biljetten inte är avbokningsbar, så tänker man sig för både två och tre gånger innan man går vidare med sin beställning. Olika tävlingar och evenemang som skulle gå av stapeln under hösten har av detta skäl tidigt bokats av (t.ex. volleybollturneringar).

Ett av de mer esoteriska reportagen om branscher som lidit skada av oljeolyckan (jag har en faiblesse för skruvade eller oväntade effekter) är denna text om effekterna på strandbröllop i regionen. ” ’It's not just me hurting: it's the DJs, caterers, photographers, everyone involved,’ wedding planner Darrin Land said. […] ’It's hurting everyone from the ministers to the people who put the chairs out on the beach,’ ”

Sedan har vi också ”the little people” (OBS! Inte Svanbergs ”the small people”) som också beror på turistindustrin och som redan tidigare hankade sig fram och levde nära fattigdomsgränsen; hotellstäderskor, bartenders, portierer, servitriser, souvenirförsäljare… listan kan göras lång. Där yrkesfiskare och entreprenörer syns och är högprioriterade är, tja, trasproletariatet långsammare med att be om hjälp/ersättning, sämre på att fylla i alla blanketter korrekt och i större behov av pengar omedelbart – för att ha råd med mat på bordet här och nu.


Av alla stater med oljebefläckad kust är det Florida som har mest att förlora på vikande turism. Nästan en miljon människor jobbar i turistbranschen och mer än 80 miljoner besökare spenderar 60 000 miljoner dollar per år i Florida. Bara staten Floridas egna sportfiskare uppgår till 2.7 miljoner personer och de spenderar nästan 4 500 miljoner dollar på sin hobby årligen.

Med så mycket pengar på spel kan åtminstone inte jag låta bli att fundera över om man valt att hålla stränder i Florida öppna ”an aning längre” än man borde ha gjort? Den 27-åriga turisten Emily är inne på samma tankar när hon frågar sig hur det kommer sig att ”vi har på oss bikinis” när det samtidigt går omkring människor med skyddsdräkter (”hazmat suits”) på stranden? På samma sätt undrar jag vilket tryck som uppstår på att öppna de områden som varit avstängda för fiske i ungefär samma takt som BP fick bukt med oljeutsläppet och inte längre behövde hyra in riktigt så många "Vessels of Opportunity"? Sedan ”mid-July, when a new container cap stopped the flow of oil” behövde BP helt enkelt inte längre tjänsterna från de som mest över 3 000 inhyrda båtarna, och framåt slutet av juli öppnade man som av en slump (?) upp en tredjedel (nästan 70 000 kvadratkilometer!) av tidigare avstängda fiskevatten† i den Mexikanska golfen.

Till sist går det inte att blunda för att det finns en viss friktion mellan å ena sidan en stat som Florida som på 1940-talet vände oljan ryggen och satsade på turismen, och å andra sidan dess oljevänliga grannstater. I Louisiana började man borra efter olja 1901 och på 1940-talet började man borra till havs. Där turismen i Florida bidrar med 60 000 miljoner dollar i intäkter per år, bidrar olje- och gasindustrin med intäkter på 65 000 miljoner dollar per år till Louisianas ekonomi. Människor i Florida noterar nu med stigande frustration att de inte drar några ekonomiska fördelar av oljeutvinningen, men att de på precis samma villkor delar grannstaternas miljömässiga risker och utsatthet.

I nästa text i serien (del 8) kommer jag att belysa effekterna på lokalsamhällen och på hälsan för de som bor längs kusten.


† Tillägg 12 oktober. Jag läser nu att The National Oceanic and Athmospheric Administration (NOAA) för sjunde gången öppnat upp tidigare avstängda fiskevatten i den Mexikanska golfen. Nu är 89% av det tidigare avstängda vattnet öppet för fiske igen.


Källor

The Washington Post, ”After Gulf coast oil spill, scientists envison devastation for region” (2010-05-05)

Reuters, ”Local fisherman unhappy at BP Gulf spill jobs offer” (2010-05-07)

CNN Money, ”Oil threatens Gulf businesses” (2010-05-12)

Reuters, ”Gulf oil spill impacts fisheries, wildlife, tourism” (2010-05-30)

The Washington Post, ”Gulf Coast oil spill could wreck region’s tourism and fishing industries” (2010-06-03).

The Wall Street Journal, ”Gulf’s fishing-for-fun culture also takes hit” (2010-06-07)

CBS News, ”Oil spill’s erratic geography fuels angst” (2010-06-08)

New York Times, ”Oil spill shuts the nation’s oldest oyster-shucking company” (2010-06-10)

Bloomberg, ”Bikinis meet hazmat suits as Florida weighs beach closings” (2010-06-11)

The New York Times, ”Florida skips offshore oil binge but still pays” (2010-06-12)

ABC News, ”Barataria estuary now ground zero in Gulf oil spill” (2010-06-14)

The New York Times, ”Spill may have taken its largest victim yet” (2010-06-17)

MSNBC, ”Beach weddings canceled over oil spill” (2010-06-22)

USA Today, ”Oil spill takes toll on tourism on Gulf coast” (2010-06-25)

USA Today, ”Don’t ignore low-income spill victims, advocates urge BP” (2010-06-26)

CNN Money, ”The boom and gloom Louisiana economy” (2010-06-30)

The New York Times, ”A life on the water, drying up” (2010-07-01)

The New York Times, ”Oil spill’s impact on Gulf seafood remains uncertain” (2010-07-13)

USA Today, ”Gulf spill has not fouled most beaches but hurts tourism” (2010-07-28)

CBS News, ”100 days into the spill, Gulf life forever changes” (2010-07-28)

The Christian Science Monitor, ”As oil spill ends, are Gulf coast economic woes just beginning?” (2010-08-09)

Reuters, ”Gulf fisherment: Oil tainted our waters, our trust” (2010-08-12)

Boston.com, ”Louisiana beach town laments loss” (2010-09-12)
.

Oljan i golfen (del 3) - Oljebekämpning

.
Detta är min tredje text om oljekatastrofen i den Mexikanska golfen. Kopplingen mellan olyckan och bloggen är på sätt och vis uppenbar, men det jag personligen tycker är mest intressant är att olyckan sätter strålkastaren på vårt förhållande till olja både på ett individuellt och ett samhälleligt plan. Det faktum att det i månader runnit ut hiskliga mängder olja rakt ut i havet borde ha givit oss många tillfällen att fundera över oljans verkliga pris. Att även du och jag - som stinna rikemanskonsumenter av olja - i slutänden också är medskyldiga till den allt mer desperata jakten på olja, är en vinkel jag inte har sett i någon svensk tidning. Oljeolyckan är liksom något som händer där borta, hos dom och det har inget med oss att göra. Jag kommer så småningom att beröra mer ”filosofiska” aspekter av oljeolyckan, men i denna text handlar det fortfarande mest om att undersöka vad det är som har hänt.


I min förra text förmedlade jag en bild av varje oljeutsläpp som unikt. Landar oljan på en strand kan man gå in med tung utrustning och ”skopa upp skiten”. Men om den istället tar sig in i träskmarkerna i Mississippi-deltat (”a sea of grass”, ”delicate coastal wetlands”) kan det hända att man gör mer skada än nytta om man försöker ta bort oljan manuellt eller på mekanisk väg (till exempel genom att spola av med högtryck eller sätta eld på olja – det senare eufemiskt omnämnt som att man genomför en begränsad ”in-situ burn”). Alltså får oljan ligga kvar. De långsiktiga effekterna av detta på flora och fauna är till stor del okända, men en del kortsiktiga effekter är illa nog:

”Oil that has rolled into shoreline wetlands now coats the stalks and leaves of plants such as roseau cane — the fabric that holds together an ecosystem that is essential to the region's fishing industry and a much-needed buffer against Gulf hurricanes. Soon, oil will smother those plants and choke off their supply of air and nutrients.”

Av de olika sätten att bekämpa oljan har spridandet av stora mängder av det kemiska lösningsmedlet Corexit varit det mest uppmärksammade och ifrågasatta. Eftersom man aldrig tidigare har spridit så stora mängder lösningsmedel (”dispersants”), och inte heller spridit dem djupt under vattnet så är effekterna oklara och omdebatterade.

“The chemicals use the Gulf waves as a giant washtub to scrub the oil from the water, eventually dropping it to the seafloor where deep-sea microbes will feast on it for centuries”

Att man på kemisk väg bryter ner oljan betyder dock inte att den försvinner, och beslutet att använda lösningsmedel var en avvägning. Vad man ville uppnå var dels att hindra så mycket olja som möjligt att nå land (”where it would have a more deadly effect on wildlife and fisheries”). Målet var att därigenom minst halvera tiden för stränder, växt- och djurliv att återhämta sig efter olyckan. Det sades också att dessa medel inte var så giftiga. Nackdel med dessa lösningsmedel är att man istället sprider ut oljan mer och att detta kan ha större effekter på växter och djur som lever i havet. Man kan säga att man krasst stod inför en avvägning om vad som var värt mest; ”Is it worth taking this unprecedented step to protect the region's sensitive and ecologically valuable wetlands, even at the potential expense of its marine life?”.

Man kan också ana en mer cynisk avvägning i tiden och rummet; olja upp på stränderna som gör skada här-och-nu (och nerkletade fåglar som är mycket dålig PR) eller kanske-skada senare någonstans ”långt borta” (till exempel på havsbotten, långt bort från USAs kuster eller långt ner i matkedjan). Även för politiker är frestelsen att göra något - vad som helst - för att synas vara handlingskraftig svår att stå emot:

“Previous experience suggests that containing the oil out at sea but otherwise leaving it alone to disperse and evaporate naturally is better in the long run but is regarded as politically unacceptable […] politicians cannot be seen to be doing nothing, even though doing nothing is sometimes the best option.”

BP genomförde två experiment i början av maj och efter att två gånger ha spridit 10 000 liter lösningsmedel under vattnet kunde man konstatera att ”mindre olja steg till ytan efter att man applicerat lösningsmedel”. Inte en särskilt revolutionerande slutsats kan tyckas, men i vilket fall hade man tio dagar efter olyckan (5 maj) kvickt spridit mer än 600 000 liter lösningsmedel i havet. Kunskapen om effekterna är minst sagt bristfälliga, det finns många ”known unknowns” och slutsatserna från en studie som genomfördes för fem år sedan (US National Research Council, 2005) menade att det fanns flera kritiska kunskapsluckor och manade därför till försiktighet; “the current understanding of key processes and mechanisms is inadequate to confidently support a decision to apply dispersants.”

Två veckor senare (19 maj) hade man spridit mer än 2 miljoner liter Corexit på havsytan och ytterligare 200 000 liter under vattnet men helt plötsligt är lösningsmedlet (kanske) inte lika ofarligt längre. Corexit är förbjudet i Storbritannien sedan mer än ett decennium tillbaka och Environmental Protection Agency (EPA) kungjorde att BP hade 24 timmar på sig att bestämma sig för ett mindre giftigt bekämpningsmedel, och därefter ytterligare 72 timmar för att sluta använda Corexit. BP vägrade och menade att man inte hittade något lämpligt substitut (utomstående forskare har dock vittnat inför kongressen om att det finns andra medel som är både mer effektiva och mindre giftiga).

EPA menade vidare att man inte testat Corexit tillräckligt och att den federala regeringen inte rakt av kan tro på BPs uppgifter om medlets eventuella effektivitet och ofarlighet. Problemet är som sagt att ingen riktigt vet. Vid tidigare utsläpp har man bara spridit mindre mängder lösningsmedel under en kortare period och medlens giftighet har därför inte varit en speciellt viktig faktor. I slutet av juni menar dock EPAs labb efter några experiment att Corexit är ”practically nontoxic”, men med en del aber om att det finns en hel del man inte vet, speciellt vad beträffar effekter på lång sikt. Andra menar att man borde göra så lite som möjligt och låta naturen ha sin gilla gång; ”A rather gung-ho attitude to the cleanup could end up doing more damage than if it had simply been left alone”.

Så här i efterhand kan man konstatera att forskningen och förberedelserna kring att förebygga, bekämpa och förstå effekterna av oljeutsläpp har varit gravt eftersatta. Det finns många likheter mellan Deepwater Horizon och Ixtoc-olyckan 1979. Dessvärre skar man kvickt ner pengarna för att studera effekterna av den olyckan och försatte därmed chansen att förvärva kunskaper som kunde ha varit till stor nytta nu. Den huvudsakliga lektionen från Ixtoc-olyckan är att:

“sandy beaches and rocky shores can recover relatively quickly, but that more productive ecosystems such as mangrove swamps or salt marshes […] retain oil indefinitely. They may take decades to regain their health.”

Framöver kommer det förstås att skjutas till forskningsmedel, men det är så dags nu (istället för fem eller tio år sedan). En månad efter olyckan var 22 000 människor sysselsatta med att bekämpa oljan - på ungefär samma sätt som man gjorde för 20 år sedan, när Exxon Valdez förliste i Alaska.

Statliga medel till denna typ av forskning halverades i USA under just de femton år (1993-2008) som oljeindustrin doppade stortån i vattnet och sedan började borra på större och större djup. Det paradoxala är förstås att ju längre tid det går utan att det händer några stora, omvälvande olyckor, desto mindre pengar får denna typ av forskning. När det sedan väl händer en stor olycka står man alltså lika oförberedd varje gång. ”Vem hade kunna ana att…?” Oljebolagen själva har lagt någonstans mellan ”lite och inga pengar” på tekniker för att hantera oljeutsläpp. I USA avsattes det 7.7 miljoner dollar i statliga medel till denna typ av forskning år 2008. Det låter mycket, men BP har fram tills nu använt 4 miljarder dollar (nästan 500 gånger mer pengar) för att hantera oljeutsläppet i Mexikanska golfen - och kostnaderna stiger hela tiden.

I hela den Mexikanska golfen finns det ett tusental helt naturliga oljeutsläpp från havsbotten som tillsammans läcker ut 1000 till 2000 fat olja per dag, och det finns också många sorter av helt naturliga oljeätande mikrober på plats. Helt klart är dessa (tillsammans med vindar och vågor) våra bästa vänner, och på sikt (månader, år, kanske decennier eller till och med århundraden eller årtusenden) är det dessa som i slutänden gör jobbet med att bryta ner (äta upp) all olja. Även om mikroberna är våra bästa vänner är dessvärre inte olja deras favoritmat. En professor (vid Geochemical and Environmental Research Group, Texas A&M University) liknade detta med att ”It’s like going into the super-market and instead of buying a steak or a potato, eating the floor tiles”.

Vilka effekterna är tills dess att mikroberna är färdiga med sitt jobb - och om de hinner göra det färdigt innan det sker en ny olycka - är en heelt annan fråga. Som jag även nämnde i den förra text jobbar mikroberna bäst om det är varmt i vattnet och de får äta lätt olja (fotogen, diesel). Ju djupare ner, desto kallare är vatten och då går oljeätar-mikrobernas metabolism långsammare Klumpar av asfaltsliknande tung olja är också en hårdare nöt för dessa mikrober att knäcka.

Olika förslag på hur man kan ”uppmuntra” mikroberna har lagts fram, till exempel att ”mata” dem med gödningsmedel för att de ska föröka sin snabbare (dock har övergödning från mellanvästern redan tidigare skapat döda zoner nära Mississippis utlopp i golfen). Ett annat förslag är att odla fram mikrober i labb och sedan släppa ut dem (”rapidly evolve a population of superefficient oil-eating bacteria”). Tyvärr har motsvarande försök tidigare prövats i Alaska och effekterna var marginella.


En sak jag funderat lite över är vart man tar all oljeindränkt skit man skopar upp till havs och från stränder? Vad gör man av all ihopsamlad olja? Svaret är att den transporteras till de soptippar (”landfills”) som accepterar skräp från oljeindustrin. Bara från en enda strand i Louisiana har man samlat upp 35 000 sopsäckar med 250 000 kilo oljigt skräp. Enligt BPs ”environmental unit leader” har man gjort tester som visar att dessa oljeskräps-restprodukter inte är farliga. De som bor i närheten av soptipparna är inte lika övertygade. De noterar diskrepansen mellan bilder av astronautdräkt-klädda olje-rengöringsarbetare som samlar upp oljan på stränderna och BPs försäkran om att oljeskräpet inte behöver någon särskild behandling innan det deponeras i närheten av deras hem (och deras grundvatten). Vad man gör med de 80 miljoner liter oljigt vatten som man redan för en månad sedan hade samlat ihop ute till havs utgör fortfarande ett mysterium för mig.

I nästa text i serien (del 4) kommer jag att skriva om de förberedelser och den beredskap som fanns för att hantera en olycka av denna typ (eller kanske snarare brist på sådan).


PS. Jag har tidigare använt termen ”oljespill” (oil spill), men har bestämt mig för att undvika det eftersom det låter så småttigt. Det får bli ”oljeutsläpp” i fortsättningen.


Källor

”Machines and microbes will clean up oil”, CNN (2010-05-01)

”BP cleanup uses detergent-like chemical to attack oil slick”, Bloomberg (2010-05-05)

”Deep-sea chemical dispersants weighted for cleanup of Gulf of Mexico oil spill”, Washington Post (2010-05-10)

”How long will the Gulf of Mexico oil spill last?”, Scientific American (2010-05-14)

”EPA tells BP to use less toxic chemicals to break up oil spill”, Washington Post (2010-05-20)

”Cleaning oil-soaked wetlands may be impossible”, USA Today (2010-05-22)

”Gulf oil spill: BP ordered to dramatically scale back use of dispersants”, Los Angeles Times (2010-05-24)

”Despite previous spills, oil cleanup research falls short”, USA Today (2010-05-24)

”Gulf oil spill: White house orders BP to cut use of dispersants by half”, Guardian (2010-05-25)

”Slick solution: How microbes will clean up the Deepwater Horizon oil spill”, Scientific American (2010-05-25)

”Could oil-eating microbes save the Gulf?”, MSNBC, (2010-06-14) http

”A mess i sent to landfills, officials worry about safety”, New York Times (2010-06-14)

”BP’s next challenge: Disposal of tainted sludge”, USA Today (2010-06-17)

”Advances in oil spill cleanup lag since Exxon Valdez”, New York Times (2010-06-24)

”Analysis: Doing nothing might have been best for oil spill”, Reuters (2010-06-28)

”The E.P.A. on dispersants: Cure is not worse than the disease”, New York Times (2010-06-30)

"Louisiana and scientists spar over how to stop oil", New York Times (2010-07-06)

”The long legacy of the last great oil spill”, Nature (2010-07-14)

"BP's oil spill costs near $4 billion mark", CBS News (2010-07-19)
.

Oljan i golfen (del 1) - De första dagarna

.

Efter en längre tids frånvaro - dels frivillig och dels ofrivillig - är jag nu tillbaka med ett nytt inlägg. Mina planer på att skriva texter om alla böcker jag har läst-men-ännu-inte-recenserat under april-maj skrinlades på grund av mycket hög arbetsbelastning. Dessutom har jag inte tillgång till böckerna längre eftersom jag under hela juni är i Kina (hälften arbete, hälften semester). Och här uppstod nästa problem, för vad jag inte visste innan jag åkte till Kina var att alla blogspot-bloggar är blockerade på grund av (har jag fått bekräftat) många dissidenter tidigare använde dem för att sprida "regimkritiska åsikter". Alltså har jag inte haft tillgång till alla delar av Internet och mer specifikt har jag inte haft tillgång till denna, min egen blogg... Detta har nu läst sig efter att jag har fått hjälp med att upprätta ett såkallat virtuellt privat nätverk (VPN). Dock vet jag inte hur mycket tid jag kommer ha för att skriva nya texter i juni och jag kan också passa på att påminna om att den publiceringstakt jag mäktade med förra sommaren (juni-augusti) var en ny text var tionde dag.

I vilket fall tänkta jag nu ta mig an en nyhet som legat på löpsedlarna i exakt två månader och det är oljeläckan i Mexikanska golfen. Det finns mycket att säga om den och jag har bestämt mig för att skriva en serie artiklar som kommer att vara lite löst kronologiskt baserade. Händelseförloppet tog sin utgångspunkt i den explosion som skedde den 20 april och i denna den första texten tänkte jag utgå från artiklar som skrevs under de efterföljande dagarna. I nästa text tänkte jag att utgå från tidningsartiklar som skrevs under (typ) de efterföljande en till två veckorna.

Jag kommer också att organisera mina källhänvisningar lite annorlunda än jag brukar. Istället för att mycket noggrant länka upp den löpande texten kommer jag att länka där detta passar sig och dessutom samla alla källor sist. När jag tidigare har skrivit en sådan här typ av text som baserar sig på många men delvis överlappande tidningsartiklar har jag märkt att det är krångligt och tar mycket tid att hålla reda på allt källmaterial. Att efter att en text är färdig vara tvungen att kolla upp och värdera vilken källa som är mest lämplig att referera till för att belägga ett visst påstående här helt enkelt jobbigt, tidskrävande och ganska trist. Vill du som läsare förkovra dig för du alltså göra lite mer arbete själv mot att jag slipper. Jag har för övrigt ingen aning om hur många det egentligen är som uppskattar det ibland måhända överdrivet noggranna arbetet med länkarna från min sida. Jag misstänker att en stor majoritet bara läser texten jag skriver och bara i undantagsfall klickar på länkar för att gå vidare och förkovra sig eller kolla upp källorna... Nå, nog om detta och till ämnet för dagen och för kommande texter... utspilld olja.

Om jag börjar med att repetera lite grundläggande fakta så skedde det alltså en explosion på oljeplattformen Deepwater Horizon tisdagen den 20 april. Av 126 personer som var ombord omkom 11 personer (flera andra behandlades för brännskador). I samband med explosionen började det brinna på plattformen och två dagar senare sjönk den i havet. Några dagar senare uppskattade man att 1 000 fat olja (159 000 liter olja) rann ut i havet varje dag.

Oljeplattformen Deepwater Horizon var 120 * 80 meter stor (som 1.5 fotbollsplaner) och därmed en av de största av de 90 som finns i Mexikanska golfen. Den ägdes av företaget Transocean men hyrdes ut till BP som betalade över en halv miljon dollar per dag för detta. Även om den förlorade plattformen var försäkrad kan det vara av intresse att veta att det idag skulle kosta 600 - 650 miljoner dollar att bygga en ny sådan plattform. Det som direkt stod klart efter olyckan (och innan man visste något om de övriga omfattande problem som skulle följa) var att Transocean inte skulle få in en halv miljon dollar om dagen av BP och att detta motsvarar 3-4% av deras omsättning. I backspegeln är detta ett av Transoceans mindre problem, men börskursen sjönk i vilket fall initialt på grund av detta.

Not: Jag har noterat att det står här att det finns 90 stora riggar och 3 500 produktionsplattformar i Mexikanska golfen, men jag är oklar över vad skillnden är (och har inte hunnit kolla upp detta). Kan någon som vet förtydliga?

Redan samma dag som oljeplattformen sjunker lämnas den första stämningsansökan mot Transocean och BP in på en av de 11 saknade oljearbetarnas vägnar trots att det vid denna tidpunkt fortfarande pågick (fruktlöst) sökande efter överlevande (som avslutades dagen efter, tre dagar efter explosionen). Säga vad man vill om amerikaner, men inte släpar de fötterna efter sig när det gäller att lämna in stämningsansökningar! Fast å andra sidan hade man vid denna tidpunkt sökt av ett över 5 000 kvadratkilometer stort område till havs 17 gånger (5 gånger per båt och 12 gånger med helikopter).

Att jobba på en oljerigg är inte helt ofarligt. Bara sedan 2001 har det på oljeriggar i den Mexikanske golfen skett över 850 bränder, över 1 300 skador samt både 59 och 69 dödsfall (enligt en och samma artikel)!?

Som vanligt vid potentiellt katastrofala miljö-, klimat-, energi- och ekonomiska -faror eller -olyckor var ryggmärgsreaktionen hos media, politiker, företag (BP) och allmänheten att så länge som möjligt begrava huvudet i sanden och hoppas att business-as-usual snart skulle komma gång igen. Två dagar efter explosionen och samma dag som Deepwater Horizon sjunker, den 22 april, står det till exempel att läsa att "Officials said environmental damage appeared minimal so far". Det var förstås sant vid exakt just precis exakt denna tidpunkt... Jag antar att det var menat att betrygga lokalbefolkningen, investerarna och allmänheten.

Dagen efter kan vi sedan läsa i efterhand ofrivilligt komiska uttalanden där man utifrån en stor dos (överdos?) av förhoppningar uttalar sig eller önskedrömmer om att "det värsta kan vara över". Känner ni igen den gamla godingen som var frekvent återkommande under de månader som den finansiella krisen briserade och börserna föll (och föll, och föll)?

"No oil was leaking on Friday from a sunken rig in the Gulf of Mexico, officials said, easing fears of an environmental disaster as hope faded of finding 11 missing workers alive. "It appears there is no oil coming out of the well at this time," Mike O'Berry, a U.S. Coast Guard senior petty officer, told AFP after an inspection of the sunken offshore rig. "We're not out of the woods yet but there is some positive news." "

Ett (av flera) exempel på genren "lugnande texter" är denna från Time:

"It looks as if the Gulf Coast will get off without major damage [...]. BP [...] has already dispatched more than 30 ships, capable of skimming in excess of 170,000 bbl. of oil a day, to counter any that does spill."

Samtidigt kan man förstås också ha en viss förståelse för att de inte hade några reportrar på plats som kunde göra självständiga bedömningar och därmed var utelämnade till att (åter-)berätta den "spin" som de själva blev matade med. Här kan man dock konstatera att New York Times (som jag hyser allt större respekt för) prickade rätt när de istället mer återhållsamt sa att "So far, the oil seems contained in the well, but that could change".

På samma sätt såg man initialt från oljeindustrins sida på olyckan med viss, men ändå mild oro:

"Some industry analysts said they feared the accident might temporarily damp the pace of oil development in the deepest reaches of the Gulf, which has become a significant exploration hotspot for international oil companies seeking new sources of petroleum. The industry is booming, and has been challenged by a tight supply of rigs and skilled workers."

Notera ordval så som att olyckan "tillfälligt kan mildra takten" på borrningar i området och att "the industry is booming" - istället för att som nu med facit i handen skriva att industrin "has been booming" eller som det kanske kommer att visa sig, "was booming". Djuphavsborrningstillskyndare hade fram till denna tidpunkt framhållit att industrin hade blivit mycket säkrare. Oljeindustrin har förstås legat på defensiven de senaste två månaderna, utskällda och åthutade av alla förståsigpåare (som jag) och alla drabbade; från räkfiskaren och hela vägen upp till president Obama. Men bara dagen efter oljeplattformen sjönk (samma dag som letandet efter överlevande upphörde) kunde man på Rigzone ("providing you with [oil and gas] industry news and information") fortfarande läsa denna hyllning till djuphavsborrning av olja i allmänhet och oljeplattformen Deepwater Horizon i synnerhet:

"The Deepwater Horizon was marvel of modern technology. It was what they call an ultra-deepwater dynamic position semisubmersible oil rig. It was the size of two football fields and was like a ship that used a computer controlled system to automatically maintain its position and heading. It was a rig that could reach the bottom of the ocean and the Gulf of Mexico to depths many had never imagined. In September of last year, Deepwater Horizon made history by drilling the deepest oil well in history. This was an achievement not unlike landing a man on the moon or a successful space shuttle. An achievement that in another era would have inspired the passion and imagination of the nation in a nation that has become accustomed to great achievements. Think about the implications of drilling for oil in an area of the ocean where no man dared drill before. Think of the impact it could have on a world that is not satisfied with surrendering to the sentence of peak oil but to expand our imagination and our desires to overcome the status quo and do what those who think small said was impossible. Instead of surrendering to the prospect that the world and the economy was doomed because of peak oil, there are those who say we have not even begun to tap the earth's possibilities."

Notera också sparken mot mig andra realister som inte tror att vi enkelt kan djuphavsborra (eller vind- eller kärnkrafta) oss ut ur vårt oljetopps-predikament. Man kan också notera den dåliga timingen för oljeindustrin och för president Obama som endast en månad tidigare hade föreslagit att man skulle häva förbudet mot att borra efter olja i östra delan av den Mexikanska golfen och södra delen av USAs Atlantkust. Ifall Obama istället hade vidmakthållit ett sådant beslut (eller skjutit på frågan) och hänvisat till farorna med denna typ av verksamhet skulle han i efterhand ha framstått som ett orakel av alla utom av konspirationsnötterna på Fox News och i Tea Party-rörelsen som istället bergis skulle ha hävdat att han (och FBI och CIA) nog hade ett finger med i spelet kring "sänkningen av Deepwater Horizon".

Dilemmat är förstås att oberoende av kostnader och risker måste vi ha oljan som finns flera kilometer under havsytan. Alternativet är helt otänkbart och det är knappt att någon "ansvarsfull" politiker eller journalist vågar ta detta ord i sin mun. Men jag vågar och ordet är livsstilsförändringar. Det konventionella tänkande utgår annars från att vi imorgon måste ha tillgång till lika mycket olja som idag - och någonstans måste den ju komma ifrån. För USAs del är detta förstås extra prekärt eftersom de lägger vantarna på 25% av den globala oljeproduktionen samtidigt som de för varje år producerar mindre och mindre olja själva - efter att ha passerat sin egen nationella oljetopp för 40 år sedan.

Bankrånaren Willie Sutton fick frågan "why do you rob banks?" och returnerade det självklara svaret "because that's where the money is". På motsvarande sätt kan man alltså fråga sig varför vi överhuvudtaget borrar efter djuphavsolja och det enkla svaret är likaledes "because that'w where the oil is".

När den inhemska oljeproduktionen i USA nuförtiden sinar även i Alaska och på grundare vatten i den Mexikanska golfen har djuphavsborrning efter olja i Mexikanske golfen varit den största källan till tillväxt i den amerikanska oljeindustrin under det senaste decenniet. Djuphavsborrning (på mer än 1 000 fots djup) utanför USAs, Brasiliens, och västra Afrikas kuster utgör nu uppemot 10% av den globala oljeproduktionen och oljeborrning i den Mexikanska golfen står efter ett decennium av stark tillväxt för inte mindre än en tredjedel av USAs hela oljeproduktion.

Ni ser dilemmat; när vi inte hittar mer "enkel olja" att utvinna måste vi ge oss på "svår olja". Svår olja i form av oljesand, djuphavs- och arktisk olja är dyr att exploatera, har långa ledtider (det tar många år från upptäckt till produktion) och har kontroversiella sociala och miljömässiga konsekvenser. Faktum är att kostnaderna för att exploatera svår olja ligger på mellan 60 och 90 dollar per fat, så marginalerna för oljebolagen att tjäna några större mängder pengar är små för dessa typer av projekt. På bara ett decennium har det tidigare "normala" priset på olja gått från 20 dollar per fat till åtminstone det tre- eller fyrdubbla. För ett år sedan sade BPs numera utskällde VD Tony Hayward att vid priser på 90-100 dollar per fat "börjar konsumenter förändra sitt beteenden". I klarspråk betyder det att vi vid sådana priser inte längre har råd att köpa och använda lika mycket olja och att detta oljepris således är för högt.

De höga exploateringskostnaderna ovan syftar alltså till kostnaderna för att exploatera "svår olja" och nya oljefyndigheter - att fortsätta att exploatera de oljefält som redan är i produktion är mycket billigare, men problemet är då istället att de flesta av dessa gamla giganter redan har passerat sina bäst-före datum och att produktionen därmed minskar för varje år.

I sammanhanget kan det vara värt att påminna om att International Energy Agency, US Department of Energy, Energy Information Administration och andra energiorgan för bara 10 år sedan gissade att priset på olja skulle ligga på runt 20 dollar per fat år 2010. Det är alltså utifrån dessa prestigefyllda organisationers prognoser som vi ännu idag bygger vår framtid när vi tar beslut om att konstruera förbifarter och nya flygplatser. Men hur tillförlitliga är deras uttalanden och prognoser idag utifrån detta miserabla "track record"?

Jag har som sagt läst en del om oljeolyckan och kommer att med oljespillet som utgångspunkt beröra flera olika ämnen i kommande texter så som hotet mot kusten och näringar, jämförelser med Exxon Valdez-olyckan i Alaska för 20 år sedan och inte minst betydelser och implikationer av oljespillet. Här finns del två i serien, "föregångarna".

PS. Eventuell konstigt utseende på denna text kan bero på att jag är tvungen att använda en annan webläsare än den jag brukar på grund av ovanstående (VPN) problem. Sorry.

Källor:

- Financial impact of Transocean's rig loss mulled, National Post (2010-04-22)

- Negligence lawsuit filed in oil rig fire, CBS news (2010-04-22)

- Search ends for missing oil workers, New York Times (2010-04-22)

- Blast jolts oil world, Wall Street Journal (2010-04-22)

- Accidents don't slow Gulf of Mexico drilling, New York Times (2010-04-22)

- No oil leaking from sunken rig: Coast Guard, National Post (2010-04-22)

- Deepwater Horizon - Triumph and tragedy, Rigzone (2010-04-23)

- Peak oil predictions, The Guardian (2010-04-23)

- Explosion in the Gulf, New York Times (2010-04-23)

- Peak oil era: Why the cost and risk of oil exploration will keep rising, BNET (2010-04-23)

- Ripple effects after an offshore oil-rig explosion, Time (2010-04-24)

.

Att ge kurser och att märka träd

.
Bild: Fullvuxna, "mogna" träd är värda mycket mycket mer än små träd för en skogsägare.


Den ekoby-i-tillblivelse som jag tillhör (och som jag skrivit om tidigare) genomförde sin fjärde kurs i slutet av november. Jag tänkte börja med att reflektera lite över vår ”kursverksamhet” och sedan gå över till att skriva lite mer specifikt om just den senaste kursen. Jag viker mig här också för önskemål som har framfört från olika håll om att berätta mer om vad som händer ”hemma på vår gata i stan” - fast tvärtom:

”Det vore intressant med lite mer information [om] vad det är som pågår [på er gård]. Lite kan man ju lista ut via [er hemsida] ekoenhet.ning.com, men det är det lilla. Ni vet väl att ni är inspiration för många runt om i landet!”

Vår ekoby-i-tillblivelse är alltså en gård med 22 hektar mark och jag är sedan vi köpte gården i våras en av sex delägare till den. Så kan det gå efter att man börjar fundera över (och oroa sig för) oljetoppen! Tanken är dock att en bostadsrättsförening så småningom - i takt med att vi bygger bostäder på marken - ska ta över och köpa ut de nuvarande ägarna från gården.

Vi genomförde tre kurser i somras (permakultur, lerhusbygge och lokalekonomisk återväxt) och man kan säga både att vi lärt oss en del om hur våra kurser kommer att se ut framöver och att vi samtidigt fortfarande håller på att finslipa konceptet ”ordna kurs”. Om jag ska framhålla det allra bästa så är det att alla fyra kurserna har varit väldigt lyckade, inte minst socialt, och att vi håller på att bygga på vår egen lilla lista med nöjda tidigare och kanske-återkommande kursdeltagare (som förstås får direktinformation om de kurser vi anordnar).

Till skillnad från kurserna i somras hade vi denna gång lagt ut matlagningen så att vi själva slapp. Att på lite drygt en månad i somras och under loppet av tre kurser laga tre måltider och två fika per dag till 15-30 personer var oss övermäktigt, speciellt i förhållande till hur lite betalt vi tog för maten (som ingick i kursavgiften). Kanske kan man tycka att maten inte borde bli så himla viktig när man ska ordna kurser, men det är en del arbete bara med att ordna och förbereda själva kursen och att samtidigt planera för och laga mat tar väldigt mycket tid och kraft. Vi måste alltså hitta en hållbar lösning som fungerar, för det är knappast bra för någon ifall vi drar oss för att ordna kurser bara för att det är jobbigt att fixa maten. Nackdelen med att lägga ut maten på någon annan är förstås att det blir betydligt dyrare och att kurserna i så fall måste kosta mer. Vi har väl inte hittat något perfekt lösning ännu men har ändå identifierat detta som en av våra största utmaningar i samband med att vi ordnar kurser (en annan stor utmaningar är förstås att nå ut med informationen och säkerställa tillräckligt många deltagare för att alls kunna genomföra kursen).

Rent generellt har vi ordnat de kurser som vi (som tillräckligt många av oss delägare) själva vill gå och som någon av oss tar tag i. Vår kursverksamhet är alltså inte alls professionell och vi har därför ett i det närmaste obefintligt intresse av att ordna samma kurs två gånger. För närvarande strävar vi bara efter att varje kurs ska bära sina egna kostnader och då finns det ju inte heller något starkt incitament att ge samma kurs igen vid ett senare tillfälle. Däremot kan det hända att vi går vidare och att till exempel sommarens kurs i permakultur leder till en ny kurs som handlar om något mer specifikt, till exempel permakultur och täckodling, eller fiskodling, eller småskalig djurhållning.

Nu precis i månadsskriftet hade vår bostadsrättsförening ett försenat höstmöte och vi tog då tillfället i akt att berätta för våra medlemmar om vad som hänt sedan vi köpte gården för ett halvår sedan. (Förtydligande: bostadsrättsföreningens styrelse är i princip identisk med gårdens nuvarande delägare.) På vårt medlemsmöte berättade vi också lite om förslag på kommande kurser för nästa år. Det som verkar ligga närmast till hands under våren och försommaren är att ha kurser om matkonservering respektive om att bygga jordkällare. Förutom att kort beskriva våra utmaningar och vedermödor i samband med att vi ordnat kurser tänkte jag närmast byta ämne och gå vidare till innehållet i den senaste kursen som vi precis ordnade. Till skillnad från de föregående kurserna vände sig denna kurs i ”Trädmärkning” till en mer specialiserad publik – skogsägare. Eftersom vi utgick från att skogsägare också än en mer köpstark grupp lade vi alltså ut matlagningen och tog dessutom ut ett pris som gjorde att vi inte behövde ha så många deltagare för att kunna genomföra kursen.

Av den mark som tillhör vår gård består ca 25% av skog. I konventionellt, ”rationellt”, storskaligt och industriellt skogsbruk tar man ner allt (slutavverkning) och planterar sedan nytt. Den konventionella termen är ”kalhygge” men eftersom det låter så trist har en finurlig byråkrat någon gång uppfunnit den alternativa termen ”föryngringsyta”. Oberoende vad man kallar det är det förstås inget för oss eller andra som äger bara en lite skärv skog och som bryr sig om hur det ser ut i skogen i några decennier efter att skogsmaskinerna har dragit fram. En alternativ metod är den som utarbetats av professor Mats Hagner och som han kallar ”Naturkultur-metoden”. I korthet går den ut på att man avverkar ”lite grann” och samtidigt passar på att noggrant välja vilka träd man ska ta ner utifrån att man strävar efter att maximera de nyttor man vill ha ut av sin skog på kort och på lång sikt. En nytta som är viktig för många skogsägare är ekonomisk avkastning, men man kan som ägare även ta hänsyn till andra nyttor när man ska välja hur många och vilka träd man ska avverka (naturupplevelser, ekologiskt diversitet och naturliga ekosystem, jakt, djurhållning etc.). I kursen kontrasterades det smalare begreppet (virkes-)odling med det bredare (skogs-)bruk. Att ”bruka skogen” öppnar alltså upp för, och kan innefatta fler nyttor än att enbart maximera tillväxten och det ekonomiska värdet.

Oberoende vilka nyttor man strävar efter så måste man fråga sig hur många träd man ska avverka inom ett visst område och exakt vilka som ska lämnas kvar för att uppnå så bra förutsättningar som möjligt för det man nu vill uppnå. För enkelhetens skull utgår jag i det följande från att det är just maximal ekonomisk avkastning man vill uppnå – det är ett vanligt förekommande mål och ”vetenskapen” bakom maximal avkastning är bättre utforskad än principerna för ”mjukare” alternativa nyttor.

Det som rent konkret förvånade oss nybörjar-skogsägare när vi efter ett teoripass gick ut och tillämpade våra nyvunna kunskaper på vår egen skog var hur otroligt många träd vi kan, eller till och med borde ta ner för att skapa optimala förhållanden för tillväxt åt våra då kvarvarande, ”bästa” träd. De allra flesta av våra träd borde faktiskt fällas. De står helt enkelt för många – ofta jämnstora - träd för nära och de trampar varandra på tårna i sina försök att växa så mycket de kan. Det kan hända att dessa tillsammans har samma ”växtkraft” (lägger sig till med lika mycket biomassa per år) som ett stort träd som står mer fritt och växer bra – men det finns ett mycket större (ekonomiskt) värde i att ”samla” träet i en stor stam än att distribuera det till många små. Vill man bara ha fram biomassa för att elda kan det alltså hända att kalhygge och naturbruk är lika bra. Men för en skogsägare är det mycket bättre att fälla (stora, mogna) träd som kan användas som timmer eftersom man får bättre betalt för det. Dessutom finns det andra nyttor som en varierad skog bättre tillfredsställer (resiliens, naturupplevelser) än när träden står i monokulturella rader och väntar på att bli ”skördade” om några decennier…

Exakt vilka träd som ska lämnas kvar (och varför) är en hel vetenskap och som så mycket annat kan den fångas in av devisen ”a minute to learn – a lifetime to master”. I korthet kan man dock säga att ett fint, stort, rakt träd som är färdigt för avverkning är värt många gånger mer än ett tanigare träd eller ett träd som är lika stort men som av olika anledningar (många kvistar, växer snett) inte är lika fint. Timret från de senare träden har inte samma kvalitet, är inte lika användbart och betingar därför inte samma pris. Alltså ska man välja ut ett ”huvudträd” i en trädgrupp och sedan ta bort alla jämnstora träd som konkurrerar om näringsämnen och solljus, men som inte har lika stor potential på sikt. Vilka konkurrerar? Ett träds rötter sträcker sig lika långt bort som trädet är högt, men rötternas ”viktighet” avtar med kvadraten på avståndet, så nära grannar är sämre än lite mer avlägsna. Några lovande mindre träd (gärna av varierande storlekar) som både bokstavligt och metaforiskt växer i det stora trädets ”skugga” ska man dock lämna. Det är ett av dessa träd som kommer att bli ”huvudträd” om tio eller tjugo år när det nuvarande huvudträdet nått sin fulla potential och ska avverkas, och om ytterligare något eller några decennier när nästa huvudträd ska avverkas. När man avverkar det största trädet i en grupp finns det helt plötsligt plats att expandera och de mindre träd som fram tills dess har växt relativt långsamt tar då plats och skjuter fart i sitt växande (på vår gård i Sörmland genom att öka på diamtern med cirka 6 millimeter per år).

Jag vill igen poängtera att ”potential” i detta fall hänvisar till ekonomiskt värde, men att skogsägaren också kan lägga in andra kriterier som grund för sina beslut om vilka träd som ska står kvar eller inte. Om man börjar väga olika skäl mot varandra kan det hela snabbt bli väldigt komplicerat. Var går gränsen mellan en grupp träd och nästa (vilket avgör var nästa huvudträd som ska få stå kvar finns)? Hur många träd kan man avverka utan att de som är kvar blir sårbara och kan fällas av vind och stormar? Har några träd skador eller sjukdomar (bort direkt)? Riskerar ett träd att ramla över grannens hus (bort direkt :-)? Finns det ett synnerligen bra klätterträd för barnen (dåligt ekonomiskt värde men ett klättervärde som näppeligen kan mätas i pengar men som ändå övertrumfar det mesta)? Tycker man bättre om vissa sorters träd (lövskog) än andra (barrskog)? Och så vidare.

Kanske låter dessa grundläggande principer som självklara? Betänk då att detta tänk och denna metod inte på något sätt är accepterade eller salongsfähig i dagens skogs-Sverige och att dess främste förespråkare (och tillika vår lärare) Mats Hagner har blivit motarbeted i decennier efter att han började förespråka detta synsätt. Det finns faktiskt lagar för hur man ska sköta sin skog och till och med en specialiserad skogspolis (Skogsstyrelsen och dess tjänstemän) som på olika sätt - idag bland annat med satellitbilder - har till uppgift att se till att lagen följs och att man planterar nya träd efter man har kalhuggit samt att man inte gallrar och sköter sin skog på det sätt jag beskrivit ovan. Så här skriver till exempel en arg kritiker, tillika docent i skogsskötsel från Umeå:

"Finns det då ingenting vettigt i själva idén med Naturkultur? Svaret är tyvärr ”nej”. Hela konceptet är en luftbubbla som spricker så fort man börjar peta i den och verkligen granskar den i alla sina delar. Bluff, från början till slut!"

Här är en lång artikel som är mer balanserd och som för fram argument både för och emot Naturkultur-metoden. Döm själva! Den som är intresserad av att lära sig mer och detta sätt att sköta sin skog kan med fördel köpa boken ”Naturkultur” av Mats Hagner (kan även laddas ner), men här lämnar jag de mer praktiska aspekterna av trädmärkning och går vidare till några avslutande, mer allmänna reflektioner som kursen väckte.

Trots att skogsbruk är ett bredare och trevligare begrepp än virkesodling (inte minst vad beträffar begreppens praktiska innebörd) handlar det ändå om att maximera nyttorna av skogen för oss människor – oberoende av vilka mål vi nu råkar ha. Lika säkert som vi har domesticerat våra djur, har vi alltså domesticerat våra skogar och våra landskap. Man pratar ibland om ”kulturlandskap” eftersom själva landskapet blivit format av de behov och vanor som vi människor har ”påtvingat” landskapet över seklerna. Hur skogen skulle ”vilja” växa om inte vi människor fanns är lätt att svara på – den skulle över loppet av ett antal hundra år övergå till att bli urskog (till skillnad från kulturskog och naturskog):

”Urskog är skog som aldrig har utsatts för mänsklig exploatering som jordbruk och skogsbruk. Urskogen i Sverige är mindre än 0,5% av all skog.”

Begreppet urskog har ”lustigt nog” (?) blivit kidnappat av ett företag som tillverkar rullbrädor (skateboards):

”En idé om renare, vackrare brädor där materialet står i fokus och där man skulle känna av både klassisk träsurf och de nordiska rötterna i varje linje och varje sväng. En longboard från Urskog ska kännas lika naturlig som…”

…och så vidare. Man får hoppas och anta att företaget Urskog - sitt namn till trots - inte tillverkar sina brädorna av just urskog…

Jag har redan tidigare skrivit om min fascination inför det långsiktiga perspektiv – decennier – som man med nödvändighet måste ha som skogsägare och hur detta kan kontrasteras mot kortsiktiga ”kvartalskapitalistiska” krav på tillväxt och avkastning. Den grundläggande duvningen (första lektionen) om naturkultur-metoden tog sin utgångspunkt i skogsekonomi och det som är intressant är just hur dessa två väsensskilda tidsskalor ändå möts (och måste mötas) på en plats där tillväxt (av träd!) och det ekonomiska värdet av (de olika delarna av) ett enskilt träd möts och leder till beslut idag som får effekter först om 10-20 år eller längre. För att ta bra besut idag måste man till exempel förutsätta att efterfrågan på träd (till exempel vad beträffar träslag eller proportionerna mellan värdet av olika delar av trädet) ser ut ungefär som idag även om 30 år. Detta långsiktiga perspektiv kontrasterar starkt med andra delar av våra moderna liv. Om trettio år kommer jag att ha pensionerat mig (ifall begreppet ”pensionering” fortfarande har någon innebörd då.) Och apropå det, har ni testat senaste versionen av iTunes (version 9.0.2)? Och ska jag förresten oroa mig över om huruvida den senaste veckans händelser i Dubai får konsekvenser för de aktiefonder jag sparar i? Ni förstår den mentala ”konflikten” i att samtidigt förena dessa två väsensskilda tidsmässiga perspektiv på en och samma gång i ett och samma huvud...
.

"Tillväxtens sista dagar" av Forsberg (2007)

.
I förordet till ”Tillväxtens sista dagar: Miljökamp om världsbilder” (2007) beskriver Björn Forsberg hur boken växte fram från de tankar som inte kunde pressas in, och de funderingar som inte passade in i hans doktorsavhandling. Hela boken, men speciellt de första kapitlena är stenhårda. Och även om miljö- och klimatproblematiken är central i hans bok riktar sig Björns ursinniga rallarsvingar i första hand mot ”roten till det onda” – tillväxtsamhället.

Björn är mycket medveten om oljetoppen och bakom hans kritik av tillväxtkulten finns en man med koll på energisituationen och med insikter om att vi kommer att röra oss mot dyrare och dyrare energi under de närmaste decennierna. Jag håller med Björn om mycket av det han skriver, och när jag läste boken kändes det som han har lyckats formulera det som jag själv - med oljetoppen som utgångspunkt - trevande börjat skriva om här och här. Därför låter jag denna text i mångt och mycket bli ett referat av av Björns bok, även om jag samtidigt stuvat om ganska rejält och bara berör valda delar av boken.

Omslaget pryds av en bild av Las Vegas, en omöjlig stad som också får stå som en metafor för ett omöjligt samhälle och en ohållbar civilisation. Las Vegas lyser, blinkar, piper och låter. En totalt artificiell miljö där där man till och med lyckats ”stoppa tiden” för att locka gästerna att stanna kvar och spela mer. Och alla aktörer spelar villigt sina roller i spektaklet. Samtidigt är denna stad mitt i öknen en sårbar koloss på lerfötter som inte skulle kunna existera utan enorma energi- vatten- och mat-subventioner.

Enligt gängse miljöretorik råder det idag koncensus kring miljömålen i samhället – för ”alla är ju för en bra miljö”. Dessutom stannar inte vår övertygelse vid att vi tycker att miljön är viktig, utan vi prioriterer också miljön i handling. Dessa två ”sanningar” dömer Björn ut totalt och hela hans bok handlar om den fundamentala konflikten mellan miljön och (tillväxt)ekonomin. Björn utgår från att ekonomisk tillväxt med nödvändighet (”bevisligen”) innebär ökad belastning på ekosystemens resurser, och argumenterar övertygande för att ekonomisk tillväxt alltid har företrädesrätt framför omsorg om miljön. (Ny teknik med betydande ekonomisk potential, till exempel genmodifierad mat och utbyggnad av 3G-nätet, har också alltid företräde framför försiktighetsprincipen och hänsyn till eventuella negativa hälsoeffekter.) Jag låter Björn belysa problematiken med ett nästan övertydligt exempel:

”Bara under en femårsperiod 2001 till 2006 nästan tredubblades mängden elektronikskrot i Sverige. […] Enligt branschfolk beror detta bl.a. på försäljningsboomen för tv-apparater med plattskärm […] och trenden mot en allt kortare livslängd på elektronik, vitvaror och annan hushållsteknik. Dåliga nyheter för miljön, men det ger ju tillväxt”

Konflikten mellan, och miljöns systematiska underordning gentemot tillväxten leder till en situation där insatser för miljön är möjliga och acceptabla bara ifall:

1) insatserna inte uppfattas som besvärliga, som något som kräver uppoffringar
2) insatserna inte är ekonomiskt betungande
3) insatserna inte hotar den ekonomiska tillväxten

Redan där blir många insatser omöjliga, inklusive de mest verkningsfulla som förstås skulle gå ut på att verka för minskad konsumtion av energi, transporter och varor. Grundproblematiken är helt enkelt att det i vårt tillväxtsamhälle inte går att hantera eller vinna legitimitet för åtgärder som hotar den ekonomiska tillväxten. De åtgärder som tillväxtsamhället kan hantera och som dagens miljöpolitik inriktar sig på uppfyller istället något av följande fyra kriterier:

- Åtgärderna ligger utanför ekonomins vitala intressen och är inte förknippade med några större kostnader. Det går alltså bra att skydda oländliga och otillgängliga naturområden med låg ekonomiska potential (not: naturområdens skyddsstatus kan omprövas i samma stund som man upptäcker att det finns någon exploateringsbar och ekonomiskt värdefull naturresurs där).

- Kostnaden för åtgärden är marginell jämfört med alternativen. Att förbjuda enskilda, särskilt farliga kemikalier (DDT, PCB, freoner etc.) är möjligt då dessa insatser begränsar sig till ett fåtal produkter och till negativa ekonomiska konsekvenser för ett litet antal företag och branscher (not: priset för att på riktigt försöka begränsa CO2-utsläpp skulle påverka många branscher och företag och upplevs därför som för högt).

- Åtgärderna är nödvändiga då det är uppenbart att långsiktiga ekonomiska intressen är hotade. Införandet av fiskekvoter för att hindra fiskbeståndet från att kollapsa är ett exempel på detta (not: fiskerinäringen protesterar regelmässig högljutt).

- Åtgärderna skapar stor goodwill och ekonomisk tillväxt. Om miljövårdsåtgärden har potentialen att utvecklas till att bli en tillväxtmotor inom miljöteknikområdet och ett möjligt framtida exporthopp (så kallad ”cleantech” eller ”greentech”) så kan en oemotståndlig ”win-win”-situation uppstå (not: om en miljöinsats inte innebär framtida möjligheter till ekonomiska vinster, eller till och med inskränker industrins vinstmöjligheter förpassas den till skamvrån).

Om det till nöds ändå i debatten skulle föras fram något (relativt radikalt) förslag på reglering, så mobiliseras genast krafter som kommer med utspel om att detta skulle snedvrida konkurrensen, att det skulle få svensk industri på fallrepet, att staten inte bör inkräkta på den fria markanden och så vidare.

Björns slutsats är att miljöfrågor numera har en framträdande roll i högtidstal, i policydeklarationer och i politiska utspel – men att detta endast ger sken av handlingskraft eftersom den politiska viljan att backa upp dessa inte finns. Det finns alltså en viktig och sällan uppmärksammad skillnad mellan vad som sägs och vad som faktiskt görs. Vad som faktiskt görs är att beställa miljöutredningar på långa band, varefter resultaten och rekommendationerna samvetsgrant ignoreras. Utredningarna samlas på hög samtidigt som de ger ett alibi och ett sken av att samhället mobiliserar för miljön. Björn har själv medverkat i flera sådana utredningar och frågar sig vilken nytta hans bidrag gör i ”det berg av sparsamt lästa och påverkansmässigt försumbara rapporter som utgör miljöutredningarnas krassa verklighet”.

Nu faller inte allt ansvar enbart på våra politiker. Tvärtom är ingen utan skuld, och det går uppenbarligen utmärkt för privatpersoner att avkräva politiker ”lösningar” samtidigt som vi inte är beredda att acceptera miljöreformer som får direkta konsekvenser för mig och min livsstil! Sammantaget finns det en ”barriär av individuell bekvämlighet, mäktiga särintressen, ekonomisk kortsiktighet och andra lager av motstånd som förhindrar en samhällsomställning.”

Ytterligare en klandervärd aktör är media. De förment seriösa morgontidningarna har svårt att höja sig över dagshorisonten. Medias egen dramaturgi tillåter helt enkelt inte en långsiktig bevakning av komplexa frågor emedan plötsliga lösnummersdrivande kriser och katastrofer lämpar sig bättre och får stor täckning. Dagsaktuella händelser breder ut sig över uppslagen samtidigt som avgörande trender behandlas i notiser. Som läsare blir man invaggad i en känsla av att allt är i sin ordning. Visserligen händer det regelbundet olyckor (vanligtvis på bekvämt avstånd), men vi slipper att konfronteras med saker som tvingar oss att ompröva vår egen livsstil här och nu. Björn ger ett exempel på medias erbarmliga bevakning av viktiga frågor i samband med ett välbesökt tvådagarsseminarium år 2006 om hur Sverige skulle klara av en framtid utan olja.

”En närvarande ekonomireporter från TV4 förklarade strax ärligt att ämnet för vårt seminarium var alldeles för ”långsiktigt” för ekonominyheterna. Endast under förutsättning att vi uttalade oss om kortsiktiga vinnare och förlorare av den prisökning på olja som råkat äga rum föregående dag, var man intresserad av att göra en story. Frågan om långsiktiga följder av en ökad knapphet på olja […] uppfattades däremot inte som någon ekonomiskt relevant frågeställning i redaktionens nyhetsvärdering.”

Björns slutsats är att (kommersiella) media för fram budskap som inte stöter sig med det rådande systemet eller mäktiga ekonomiska intressen (annonsörer). Kanske ser man inte ens motsägelsen i att på ett och samma uppslag både fråga vad politiker gör åt klimathotet och samtidigt uppmuntra läsarna till att flyga till Rom för 200 kronor (Aftonbladet 30 maj 2007). Björn menar att om en tidning hävdar klimatfrågans viktighet och samtidigt uppmuntrar till weekend-charterresor eller bensinuppror så är man inte en trovärdig aktör och en del av lösningen - utan en del av problemet.

Vidare genomsyras samhället av ett nyspråk som tenderar att förleda och förminska problemen och mentalt fjättra oss vid en ekologiskt destruktiv samhällsordning:

- Ett tvättmedel marknadsförs som miljövänligt när man egentligen menar att det är mindre miljöovänligt. Om tvättmedlet verkligen var miljövänligt borde ju tvättmedlet faktiskt förbättra miljön så att man vill hälla ut så mycket som möjligt av det i Östersjön (jämför med ”miljöbil”).

- När man pratar om ”framkomlighet i trafiken” menar man framkomlighet för bilar i trafiken. Underförstått men samtidigt övertydlig utgör bilen normen för hur man ”ska” förflytta sig i samhället. Att det ska vara framkomligt för cyklister är ett obeaktat perspektiv och istället betraktas cyklisterna som ett hinder för (bilarnas) framkomlighet.

- Glas, tidningspapper och komposterbart material beskrivs som ”sopor” eller ”avfall” istället för ”resurser”.

- Mitt under valrörelsen 2006 förkunnade DN på löpsedeln att ”Mp har flest miljöbovar”. Förklaringen bakom rubriken var att miljöpartister i högre grad än andra äger äldre bilar. Att vara miljövänlig likställs med att äga en ny bil. Men det är inte osannolikt att miljöpartister i högre utsträckning än andra inte äger en bil alls (missad vinkel för reportaget). Det är heller inte osannolikt att bilar generellt spelar mindre roll i miljöpartisters liv och att de kör mindre och därför har äldre bilar (missad vinkel för reportaget). Dessutom är det förstås bättre för miljön att man underhåller och använder en bil så länge som möjligt innan man tillverkar en ny (missad vinkel för reportaget). Rubriken kunde (borde) lika gärna ha varit ”Mp har flest miljöhjältar”.

- Att som företag förlägga sin verksamhet till de länder som erbjuder bäst villkor (= lägst sociala och miljömässiga krav) är fullständigt normalt och betraktas som ett tecken på ”sunt företagande”.

Så formas ramarna för debatten och för vårt tänkande. Att prata om gränser för tillväxten betraktas som fundamentalism, inskränkthet och bakåtsträveri. Den som framhärdar avfärdas och får inte delta i den ”seriösa” samhällsdebatten. Dessutom riskerar man att bli stämplad som ”miljöreligiös” eller ”miljötaliban”. Men, frågar sig Björn, när såg du senast en ekonom, företagsledare eller tillväxtorienterad politiker bli kallad ”tillväxtreligiös” eller ”tillväxtfundamentalist”?

Guldmedalj i nyspråk får dock de astroturfande företagsfinansierade nätverk och organisationer som har till uppgift att marknadsföra en tillväxtagenda och att obstruera och hålla miljöfrågan borta från samhällsdebatten - men som ger intryck av att verka för miljöns bästa med namn som ”Information Council on the Environment” och ”The Climate Coalition”. Den förra finansierades av bland annat National Coal Association och bland medlemmarna hos den senare hittade man några av världen största oljebolag (Exxon, Shell, Texaco, BP) och biltillverkare (Ford, GM, DaimlerChrysler). Björn citerar författaren Andrew Rowell:

”Since its inception in 1983, the Citizens for Sensible Control of Acid Rain has spent over $7.5 million attempting to defeat acid rain legislation, without a sensible citizen in sight, just some large electricity companies”

Björns bok tar upp många andra frågor, till exempel problemen (tillväxttänkandet) hos den gröna rörelsen och hos vänstern, problemen med ett debattklimat format av tillväxtdyrkande tankekedjor på högerkanten och ”lomborgianer” (efter den diskrediterade danske miljöskeptikern Björn Lomborg), problemet med ”ekomodernismen” (den gängse och politiskt gångbara tanken att hållbar utveckling och ekonomisk utveckling går hand i hand och att miljöproblem kan ses som nästa ekonomiska tillväxtmotor), de personliga problemen med att leva ”rätt” i ett samhälle som är felkonfigurerat, och problemen att som forskare få medel till att bedriva icke-tillväxtorienterad/tillväxtkritisk forskning (till exempel kring oljetoppen).

Björn tankar och förslag på möjliga lösningar kretsar företrädesvis kring lokalisering (motsatsen till globalisering). Han förespråkar ”en ekonomi vägledd av närhet och överblickbarhet” och som närs av positiva sociala visioner av vad ett hållbart samhälle innebär. Det går inte att göra dessa tankar rättvisa i några meningar, så läs själva! Min enda kritik är att boken ibland känns en aning rörig. Källorna till en del av det jag skriver om ovan (om media, nyspråk) återfinns på minst två-tre olika ställen i boken. Det ligger kanske i sakens natur att en text som växt fram organiskt över en period på fem år skulle behövt lite mer hjälp att tuktas och struktureras av en redaktör med fast hand.
.