tisdag 24 februari 2009

BRF Bybo Ekoenhet

.Bild: Så här fint är det att bo i en ekoby. Alltid. Så varför flyttar inte fler dit?


För några månader sedan skrev jag om idén att skydda sig mot det värsta tänkbara genom att söka sig till en ekoby. Då (oktober) gick jag och min fru på ett infomationsmöte. Mötet ordnades av en bostadsrättsförening som vill starta en ekoby i närheten av Stockholm (BRF Bybo Ekoenhet) och idéerna var tillräckligt intressanta för att vi skulle anmäla vårt intresse.

Om vi snabbt hoppar fram knappt fem månader till dagens dato har en hel del hänt på två olika fronter; dels för bostadsrättsföreningens del och dels för min och min frus del.

Gruppen bakom BRF Bybo Ekoenhet har funnits i två år och har under denna tid jobbat med att förbereda sig för att starta en ekoby. Det är många saker som man behöver få ihop – en gemensam vision, en mängd praktiska kunskaper (om etablering, teknik, ekonomi, juridik mm.), att hitta en gård, få ihop pengar och inte minst få ihop ett bra och sammansvetsat gäng att driva denna process tillsammans med.

Som jag skrev sist hade jag svårt att se hur en kommitté skulle kunna ”komma till skott” när ett tillräckligt bra objekt (”good enough”) - gård eller bara mark - dök upp på marknaden. Att hålla utkik efter, att bedöma och besöka gårdar som skulle kunna passa är en energikrävande process, och, oberoende vad som dyker upp kommer det alltid att finnas en del personer som inte är intresserade av just exakt denna gård (eller som inte kan gå på visningen eftersom de jobbar den dagen). Så var också fallet när en gård öster om Flen dök upp i början av december. En del som såg gården invände mot att den låg för långt ifrån Stockholm och andra störde sig på tågen som passerade då och då eller på att man (från vissa platser på ägorna) kunde höra bruset från bilar som körde förbi på stora vägen.

I detta läge bröt sig en mindre grupp ut och samlade ihop tillräckligt många personer och pengar för att kunna lägga ett bud på gården. Efter en budgivningsprocess har nu en ägargrupp på 6 personer förvärvat en gård och 22 hektar mark (mest land, en del skog) med tillträde från 1 maj. Om man glider över till det personliga planet är jag (tillsammans med min fru) en av dessa 6 ägare.

Eftersom jag och min fru kommit med ganska hastigt (jämfört med de andra) har hon och jag förstås diskuterat detta fram och tillbaka en hel del sedan i höstas. Att hoppa på ett projekt som detta är inte bara en radda yttre händelser och beslut, utan också en inre resa där man måste ställa om sitt eget sätt att tänka på sig själv, på hur man tror att samhället, ekonomin och världen kommer att utvecklas, och, på vår egen och våra barns framtid. I vårt fall har vi laborerat och växlat mellan att se detta projekt ur fyra olika perspektiv:

1) Sommarstuga. Att köpa en del av en gård (som ska bebyggas och så småningom bli hem för uppemot några dussin personer) kan jämföras med att köpa en sommarstuga. Att komma ifrån staden, att vara närmare djur och natur och att kunna ge sina barn möjligheter till andra typer av upplevelser. Redan i somras efter att vi hade bott på en lantgård flörtade vi lite med tanken på att köpa en sommarstuga. Som delägare har vi rätt att disponera gården så ofta och så mycket vi vill. Rent praktiskt kommer det nuvarande boningshuset att skyndsamt göras om så att så många personer som möjligt kan bo där samtidigt. Snarare än en sommarstuga har vi kommit fram till att vi tills vidare kan se det som att vi äger en del av ett vandrarhem där vi och de andra ägarna är stamgäster. Vi tänker oss att vi kommer att vara på gården varannan helg framöver och mer i sommar och vid andra ledigheter.

2) Kollektivt projekt. Att köpa en sommarstuga gör man oftast själv (som familj). I detta fall rör det sig istället om ett kollektivt projekt – på gott och på ont. En förutsättning är förstås att vi tycker att de andra i ägargruppen är bra människor och det gör vi som tur är. Man ska samsas, till att börja med bo trångt och nära varandra och man måste jämka när olika viljor drar åt olika håll - men man är inte ensam om att driva och genomföra detta stora projekt och förhoppningsvis vägleds man av en stark gemensam vision (som dock säkert kommer att sättas på prov ibland). Att driva projektet gemensamt är en stor fördel för mig och min fru eftersom vi har en lång uppstartssträcka innan vi kompetent kan pyssla och fixa med praktiska saker på en gård/sommarställe/ekoby.

3) Livbåt. Ett sätt att förbereda sig på det värsta. Om allt (samhället) brakar och det går åt h-e är det bra att äga en gård och mark på landet och bra att vara en del av en grupp människor med relevanta intressen och kunskaper (kontakter blir viktigare än kontanter!). Att vi alla redan idag delar en vision av ett hållbart boende och en vilja att sänka våra omkostnader och göra oss så självförsörjande som möjligt vad beträffar mat, energi, vatten etc. är ytterligare en fördel. Ifall man tycker att hela idén kring ”livbåt” låter för drastisk kan man istället kalla det ”försäkring”. Dmitri Orlov skriver "Suppose you have a retirement account, or some mutual funds. And suppose you feel reasonably certain that by the time you are scheduled to retire it won't be enough to buy a cup of coffee." Man vill ju gärna ha både hängslen (möjligheten till boende i en ekoby) och livrem (pensionsförsäkring) ifall de snåla vindarna börjar blåsa.

4) Investering. Eftersom vi går in med pengar är det sista perspektivet att fundera över detta projekt i termer av ekonomiska möjligheter eller risker. Å ena sidan tror jag att det inte är fel att äga mark när banker, börsen och bostadspriserna tar stryk. Jag har svårt att se att mark och en gård kan bli värdelöst på samma sätt som ett företag eller en (hedge-)fond kan bli det. Ett företag kan gå i konkurs men produktiv mark kan alltid ge avkastning så länge solen går upp och potatisarna växer i backen. Å andra sidan lånar och binder vi pengar och ökar därmed vår risk och sårbarhet om den blir sämre tider. Men det finns också en "uppsida". Om vi lyckas upparbeta värden genom att förbättra gården och finansiera och bygga bostäder kan ägargruppen planenligt sälja gården till bostadsrättsföreningen om, säg, två år. Det är då rimligt att man som ägare får en viss avkastning/kompensation för den risk man tagit. Kanske kan pengarna som då frigärs återinvesteras i andra lokala projekt, till exempel köpa mer mark, skog eller ett litet vindkraftverk?

Olika personer i ett sådant här projekt kan ha delvis olika drivkrafter till att gå med - allt från en vilja att odla sin egen mat, att minska sitt ekologiska fotavtryck, en önskan om att bo "närmare naturen" - eller kanske bara att bo billigare, en vilja att bo nära/tillsammans med andra människor (i en tid när samhället blir mer individualistiskt), eller kanske en drift att få utlopp för skaparlusta, att få snickra på olika finurliga hållbara "low-tech" lösningar. Till och med i ägargruppen som består av bara sex personer finns det ett knippe av olika skäl som motiverar oss (även om mycket av det som räknas upp ovan också sammanfaller och så att säga "drar åt samma håll").

I slutänden drivs jag om min fru framför allt av en oro inför en framtid som kanske inte alls blir så ljus som de flesta andra svenskar förutsätter och tar för givet (”snart vänder det och vi tar oss ur krisen!”). Hon har växt upp i ett land där kriser avlöst varandra redan i de bästa av tider (när den globala världsekonomin under decennier har växt) och har därför en annan krismedvetenhet än de flesta svenskar. Vi utgår från devisen "planera för det värsta men hoppas på det bästa". Förhoppningsvis inträffar aldrig "det värsta" och vi behöver inte vår "livbåt" - men då har vi i alla fall åtminstone tillgång till ett sommarställe och hälsosam egenproducerad mat istället för industriellt producerad näringsfattig bukfylla.

Ur vårt perspektiv är det inte fel att ha lite bråttom att komma till skott snarare än att gå och vänta på ”den perfekta gården” (som kanske aldrig dyker upp). Det är också mindre viktigt för oss att denna gård ligger lite långt från Stockholm (sett ur dagspendlingsperspektiv). Att gå med redan i denna fas känns alltså helt rätt för oss. Det finns förstås mycket arbete att utföra och mycket att lära sig så i korthet kommer detta projekt att bli vår ”hobby” för en lång tid framöver.

På det praktiska planet handlar det nu om att sätta igång en massa projekt på gården - inte minst att skaffa bygglov och andra tillstånd till förändringar. Det finns redan bygglov för en avstyckad tomt så första byggprojektet kan ta vid omgående (ett större hus med individuellt ägda rum och gemensamt kök och vardagsrum).

För några år framöver kommer gården att för vår del att fungera som fritidsnöje, hobby, utflyktsmål och sommarstuga/vandrarhem. När 10 radhus står färdiga (om två år?) får vi ta ställning till om vi vill ta steget och flytta in "på riktigt". Bortom ägargruppen kommer det att vara möjligt för andra att omgående gå in med en insats (som ger rätt till vistelse på gården och förstås en bra plats i bostadskön). Allt sådant är dock inte fastställt ännu men jag kommer att återkomma till det i en senare text – det kan ju hända att det råkar finns någon läsare här som skulle vara intresserad av att vara med… kommentera i så fall gärna!
.

8 kommentarer:

Anders sa...

Åhå! Du tar konsekvenserna av ditt nyvaknade intresse, gott initiativ det - får således passa på att önska er Lycka med projektet! :-)

Mvh
Anders

Martin sa...

Grattis! Låter underbart!

Anonym sa...

Instämmer. Grattis!
Låter som ett klokt och genomtänkt beslut. Ska bli intressant att följa utvecklingen för dig/er och framväxten av "byn" framgent.

Du kommer möjligen inte till Miljöbloggforum i Sthlm den 18/4?
Känns som ett möjligt diskussionsämne där.

(http://miljobloggforum.wordpress.com/)

Mvh

/Fredrik B (Ecoprofile)

red sa...

Wow, det är verkligen att ta konsekvenerna av Peak Oil ad extremis. Själv tror jag att det finns två sätt på vilka det här kan sluta:

1./ Att vi kavlar upp ärmarna och löser problemet med oljan. Vi kommer naturligtvis i sådana fall att bli tvungna att dra ner på vår levnadsstandard ganska radikalt och det blir inte längre så många vinterresor till Thailand, men i huvudsak så kommer livet att fungera som nu.

2./ Att det verkligen går åt pipan med energin, det amerikanska imperiets förfall, uppror och den globala uppvärmningen som samverkande krafter som drar ner oss alla. I sådana fall så är nog dina planer bäst. Själv tror jag att då är det nog bäst ifall jag själv går under med världen.

Daniel sa...

Tack för lyckönskningarna.

Jag borde förstås absolut komma på miljöbloggforum i april. Såg info om detta innan det var spikat men har missat att/när det blir. Nu har jag dock även lagt till en kommentar där om att jag gärna pratar om detta med att starta en ekoby (ifall det blir avhopp, programmet verkar vara fullt).

Red, jag kan förstå att det kan tyckas radikalt men konstigt nog känns det inte alls så. Har varit ute och fått gården förevisad av nuvarande ägaren idag med resten av (den framtida) ägargruppen och en arkitekt som ska ta fram ritningar. Känns mycket bra. Men det är långt kvar tills en flytt dit blir möjlig och vem vet, kanske kommer det aldrig att hända för min egen del. Men det känns mycket bra att ha alternativet, möjligheten. Man kan som sagt avdramatisera det hela och se det som en sommarstuga och projektverkstad.

Jag tycker inte att ditt alternativ 2 låter så attraktivt. Kanske tänker man annorlunda när man har två små barn - jag ser gärna att de får upplevelser, erfarenheter och kompetenser som kan vara till nytta i ett möjligt framtida lågenergisamhälle (e.g. mindre expertis inom datorspelande och mer inom odling, handhavande av djur).

Anders sa...

Hej!

Ni har säkert redan uppmärksammat det, men läs gärna boken om Understenshöjden (kommer inte ihåg vad den heter nu dock).

Men framför allt kan jag rekomendera er den digra boken "Byggekologi - kunskaper för ett ekologist byggande" av Varis Bokalder och Maria Block.

Återkommer kanske med fler tips vartefter... Daniel, har du en mailadress?

God vecka!
Anders

Daniel sa...

Anders, nu har jag skaffat en mailadress specifikt till denna blogg - efteroljan@gmail.com.

Vi hörs!

flute sa...

Lycka till, Daniel!
Kul att ni lyckats hitta något nu...