Inlägg
Alan Weismans bok ”The world without us” (2007) är kanske den bok som minst direkt handlar om oljetoppen som jag hittills har valt att skriva om här på bloggen. Dock kan man sätta på sina oljetoppsglasögon och hitta en olje- och energivinkel som är så intressant att jag har valt att utveckla den här.
Själva boken bygger på ett tankeexperiment – vad skulle hända om alla människor försvann från jordens yta från ena dagen till nästa? ”picture a world from which we all suddenly vanished. Tomorrow”. Vad skulle hända med allt vi har uppfört? Vad skulle hända med de artefakter som vi lämnar efter oss?
Weisman beskriver vad som skulle hända med våra husdjur och med djuren i djurparkerna, med våra skyskrapor och vägar, broar och hus. I fascinerande kapitel beskriver han vad som hänt med stadsdelen Varosha som efter ett hastigt övergivande 1974 ligger i ett orört ingenmansland på Cypern. Likaledes beskriver han vad som hänt i takt med att naturen steg för steg återtagit staden Pripyat med omgivningar efter att den blev övergiven i samband med Chernobyl-olyckan 1986 (ännu ett exempel på en ”normal olycka”).
Weisman betraktar lakoniskt människans hybris och dårskap – det finns så många exempel på båda i boken att man snabbt tappar räkningen. Vad sägs till exempel om en sjö (bredvid en fabrik för kemiska stidsmedel i Denver) som är så giftig att ankor dör bara något ögonblick efter att de landar i vattnet, och, en aluminiumbottnad båt ruttnar bort på mindre än en månad? Personligen misstänker jag att Weisman räknar med att människan (eller åtminstone all mänsklig civilisation) kommer att försvinna från jordens yta någonstans mellan imorgon och hundra år från nu. Han behåller dock sitt pokeransikte rakt igenom boken och det blir i slutänden omöjligt att avgöra hans inställning till människans frånfälle.
Boken är spännande och den sålde mycket bra när den kom ut i USA, men det jag kort tänkte koncentrera mig på i denna text är de delar av boken som mer specifikt har med energi att göra. Jag kommer också att följa upp denna text med ytterligare ett blogginlägg där jag kommer att använda bokkapitlet om plast som språngbräda till vidare funderingar om denna fantastiskt flexibla oljeprodukt. För den som inte vill plöja "The world without us" kan jag istället tipsa den audiovisuellt orienterade läsaren om filmen Aftermath: Population zero samt den 20 avsnitt långa spekulativa science-fiction-post-apokalyptiska dokumentär-TV-serien Life after people.
Vad skulle vi människor lämna bakom oss på jorden om vi plötsligt försvann? Ja inte skulle det vara våra upplysta städer i alla fall, för utan människor skulle flödet av elektricitet ta slut omgående. Upparbetad uran däremot har vi en del som ligger och skräpar. Av det naturligt förekommande uranet i jordskorpan består 0.7 procent av U-235 (halveringstid 700 miljoner år). Vi människor berikar (koncentrerar) denna uran-isotop och enbart i USA finns det 500 000 ton förbrukad U-238 (halveringstid 4.5 miljarder år). Förbrukad U-238 är en tung och tuff metall med flera kommersiella användningsomåden, till exempel pansargranater. Bortskjutna pansargranater kommer att avge stålning under hela jordens kvarvarande livslängd.
Nästan allt radioaktivt avfall (såväl bränslestavar som skyddshandskar) förvaras idag ”tillfälligt” på olika platser ovan jord – i USA finns det bara en enda plats för slutförvaring under jorden och där tar man inte emot de riktigt giftiga prylarna utan bara ”low- and midlevel waste”. Utan människor kommer det förr eller senare att brinna någonstans och radioaktiv aska kommer då att spridas ut över haven och kontinenterna (fast redan idag har vi inte alltid den bästa kollen – det har hänt många olyckor där avfall läckt ut).
I Sellafield i England blandas flytande radioaktivt avfall med smält glas och stora glasblock förvaras sedan i luftkonditionerade lagerlokaler. Där behövs ingen brand, utan det räcker med att strömmen bryts permanent för att temperaturen ska börja stiga och olyckan är ett faktum. Samma sak gäller alla de bassänger med kylvatten där man sedan flera decennier ”tillfälligt” har förvarat använda bränslestavar. När vattnet dunstar kommer temperaturen att stiga i både bokstavlig och metaforisk bemärkelse. Det finns nästan 450 kärnkraftverk på jorden. Kanske kan all denna radioaktivitet (som alltså kommer att ståla i miljarder år) ge upphov till nya spännande mutationer som kompenserar för alla växt- och djurarter vi människor har utrotat? Eller blir det bara sista gången vi ger fingret till resten av planeten från andra sidan graven?
Två andra långvariga gåvor som vi lämnar efter oss är resultaten av kolbrytning, ”mountaintop removal”, som disfigurerar landskapen, och en ”omdesignad” atmosfär. Mänskligheten är i sammanhanget ett tilltagande vulkanutbrott som pågått utan avbrott sedan 1700-talet. Till slut kommer den geologiska cykeln att återföra CO2-nivåerna till de nivåer som fanns innan människan började påverka klimatet, men det kommer att ta ungefär 100 000 år. Eller längre.
På ett småttigare plan kommer vi också att lämna en massa (bil-)däck bakom oss. Genom att vulkanisera naturgummi (värma och blanda den med finfördelat svavel) blir slutprodukten en ena stor molekyl. Sedan andra världskriget kan vi istället för naturgummi och med hjälp av de oljeextraherade kolvätena styren/polystyren och butadien tillverka syntetiskt gummi (idag finns det många olika sorters syntetiskt gummi men just denna kombination utgör fortfarande 50% av den totala produktionen). Världens största gummifabrik (Goodyear) ligger i Texas, behändigt ihopkopplad med några av världen största oljeraffinaderierna och det industriella megaplex som sträcker sig från Houston och 80 kilometer längsmed kusten mot Mexikanska Golfen.
Processen att vulkanisera gummi är dessvärre irreversibel – det går inte att i efterhand smälta ner ett bildäck och göra något annat av det. Bildäcken är här för att stanna och tills dess att evolutionen frambringar någon mikrob som gillar att äta sina kolväten (hydrocarbons) spetsade med svavel, så är det bara ozon och ultravioletta strålar som kan bryta ner gummi-svavelatomernas sammanhållande kraft. Man kan i och för sig elda upp däcken, men det är ingen höjdare:
”With all that carbon in tires, they can also be burned, releasing considerable energy, which makes them hard to extinguish, along with surprising amounts of oily soot that contains some noxious components we invented in a hurry during World War II.”
I USA slängs i genomsnitt en tredjedels miljard bilddäck varje år (ett däck per person). Därefter tillkommer resten av världen. Vi kanske inte kommer att lämna så mycket som tusen miljarder bildäck efter oss på jorden, men vi har vid det här laget troligtvis berikat naturen med hundratals miljarder svårnerbrytbara bildäck.
I samma område, vid delstaten Texas kust mot Mexikanska Golfen, finns också några av de av människan skapade artefakter som kommer att finns kvar allra längst. Hundratals meter under marken finns det ungefär 500 underjordiska saltkupoler vars innehåll lösts upp av inpumpat vatten och vars väggar består av ogenomträngliga saltkristaller. Kupolerna används numera som förvaringsplatser för fossila gaser, inklusive de farligaste och mest brandfarliga som till exempel Etylen/Eten. Det bästa en eventuell framtida upptäckare kan göra är att lämnad dessa farliga substanser (som är lagrade under extremt tryck) ifred, men hur ska de veta det? Weisman återkommer flera gånger till utmaningen i att märka eller på annat sätt få framtida utforskare att förstå att de ska lämna vissa platser ifred (t.ex. där man förvarar uttjänt uran).
Vad skulle då hända med allt det som finns ovan jord i detta enorma industriområde? Weisman hänvisar till alla de produkter som är resultatet av raffineringsprocessen med det nästan poetiska uttrycket ”the geometry of petrochemistry: circles, spheres, and cylinders – some tall and thin, some short and flat, some wide and round”.
Om någon hinner trycka på avstängningsknappen finns det ingen omedelbar risk, men de petrokemiska produkterna skulle så småningom läcka ut eller lösas upp i luften i takt med att behållarna rostade sönder. Om hela maskineriet istället är igång men utan övervakning förblir trycket och temperaturerna höga och resultatet kommer att bli explosioner och eldsvådor. Kanske en stor kedjereaktion som bränner upp hela rasket - eventuellt under en period på flera veckor, eller kanske en lång rad av mer isolerade olyckor som är utspridda över tiden.
Men om det skulle ske en kedjereaktion där flera petrokemiska fabriker brann upp samtidigt finns det många väldigt giftiga ämnen som skulle släppas ut i luften samtidigt (till exempel vätecyanid/cyanväte, den aktiva komponenten i koncentrationslägrenas Zyklon B). Det går inte att utesluta möjligheten allt detta i värsta fall skulle kunna skapa en kemisk mini-atomvinter med minst sagt ödesdigra konsekvenser:
”They would also release chlorinated compunds like dioxins and furans from burning plastics. And you’d get lead, chromium, and mercury attached to the soot. Europe and North America, with the biggest concentrations of refineries and chemical plants, would be the most contaminated. But the clouds would disperse through the world. The next generation of plants and animals, the ones that didn’t die, might need to mutate”
På den mindre muntra tonen avslutar jag denna text som alltså har handlat om det vi människor skulle lämna efter oss ifall vi försvann från jordens yta från ena dagen till nästa. Eftersom skälet till vårt försvinnande är ett mysterium i boken är det svårt att veta om Weismans utflykter i okänt land representerar lyckliga eller olyckliga slut. Som kontrast till alla gifter och allt elände som vi skulle lämna efter oss, skulle vårt mystiska försvinnande också innebära att de flesta växter och djur på jorden skulle gå en ny vår till mötes. Där det inte finns några människor frodas nämligen växter och djur. Ett intressant exempel som Weisman hänvisar till (bortom Chernobyl som nämndes ovan) är den demilitäriserade zonen mellan Nord- och Sydkorea och andra liknande konfliktområden och krigszoner i världen som är för farliga för att människor ska vilja uppehålla sig i dem. De fungerar idag i praktiken som naturreservat där det kryllar av biodiversitet.
"The world without us" innehåller också ett mycket intressant kapitel om plast som jag inte berört här. Istället tänkte jag, med det kapitlet som utgångspunkt, skriva en till text inom kort och jag avslutar med att ställa en fråga som ni kan grunna på under tiden. Det finns oändligt många saker som är gjorda av plast i dagens samhälle. Men vad händer med all den plasten efter att vi slänger bort den?
PS. Idag rapporterar DN att det är "Earth overshoot day". Idag, lördagen den 21 augusti, har vi kollektivt och globalt förbrukat alla de resurser som jorden producerar i år.
.
Själva boken bygger på ett tankeexperiment – vad skulle hända om alla människor försvann från jordens yta från ena dagen till nästa? ”picture a world from which we all suddenly vanished. Tomorrow”. Vad skulle hända med allt vi har uppfört? Vad skulle hända med de artefakter som vi lämnar efter oss?
Weisman beskriver vad som skulle hända med våra husdjur och med djuren i djurparkerna, med våra skyskrapor och vägar, broar och hus. I fascinerande kapitel beskriver han vad som hänt med stadsdelen Varosha som efter ett hastigt övergivande 1974 ligger i ett orört ingenmansland på Cypern. Likaledes beskriver han vad som hänt i takt med att naturen steg för steg återtagit staden Pripyat med omgivningar efter att den blev övergiven i samband med Chernobyl-olyckan 1986 (ännu ett exempel på en ”normal olycka”).
Weisman betraktar lakoniskt människans hybris och dårskap – det finns så många exempel på båda i boken att man snabbt tappar räkningen. Vad sägs till exempel om en sjö (bredvid en fabrik för kemiska stidsmedel i Denver) som är så giftig att ankor dör bara något ögonblick efter att de landar i vattnet, och, en aluminiumbottnad båt ruttnar bort på mindre än en månad? Personligen misstänker jag att Weisman räknar med att människan (eller åtminstone all mänsklig civilisation) kommer att försvinna från jordens yta någonstans mellan imorgon och hundra år från nu. Han behåller dock sitt pokeransikte rakt igenom boken och det blir i slutänden omöjligt att avgöra hans inställning till människans frånfälle.
Boken är spännande och den sålde mycket bra när den kom ut i USA, men det jag kort tänkte koncentrera mig på i denna text är de delar av boken som mer specifikt har med energi att göra. Jag kommer också att följa upp denna text med ytterligare ett blogginlägg där jag kommer att använda bokkapitlet om plast som språngbräda till vidare funderingar om denna fantastiskt flexibla oljeprodukt. För den som inte vill plöja "The world without us" kan jag istället tipsa den audiovisuellt orienterade läsaren om filmen Aftermath: Population zero samt den 20 avsnitt långa spekulativa science-fiction-post-apokalyptiska dokumentär-TV-serien Life after people.
Vad skulle vi människor lämna bakom oss på jorden om vi plötsligt försvann? Ja inte skulle det vara våra upplysta städer i alla fall, för utan människor skulle flödet av elektricitet ta slut omgående. Upparbetad uran däremot har vi en del som ligger och skräpar. Av det naturligt förekommande uranet i jordskorpan består 0.7 procent av U-235 (halveringstid 700 miljoner år). Vi människor berikar (koncentrerar) denna uran-isotop och enbart i USA finns det 500 000 ton förbrukad U-238 (halveringstid 4.5 miljarder år). Förbrukad U-238 är en tung och tuff metall med flera kommersiella användningsomåden, till exempel pansargranater. Bortskjutna pansargranater kommer att avge stålning under hela jordens kvarvarande livslängd.
Nästan allt radioaktivt avfall (såväl bränslestavar som skyddshandskar) förvaras idag ”tillfälligt” på olika platser ovan jord – i USA finns det bara en enda plats för slutförvaring under jorden och där tar man inte emot de riktigt giftiga prylarna utan bara ”low- and midlevel waste”. Utan människor kommer det förr eller senare att brinna någonstans och radioaktiv aska kommer då att spridas ut över haven och kontinenterna (fast redan idag har vi inte alltid den bästa kollen – det har hänt många olyckor där avfall läckt ut).
I Sellafield i England blandas flytande radioaktivt avfall med smält glas och stora glasblock förvaras sedan i luftkonditionerade lagerlokaler. Där behövs ingen brand, utan det räcker med att strömmen bryts permanent för att temperaturen ska börja stiga och olyckan är ett faktum. Samma sak gäller alla de bassänger med kylvatten där man sedan flera decennier ”tillfälligt” har förvarat använda bränslestavar. När vattnet dunstar kommer temperaturen att stiga i både bokstavlig och metaforisk bemärkelse. Det finns nästan 450 kärnkraftverk på jorden. Kanske kan all denna radioaktivitet (som alltså kommer att ståla i miljarder år) ge upphov till nya spännande mutationer som kompenserar för alla växt- och djurarter vi människor har utrotat? Eller blir det bara sista gången vi ger fingret till resten av planeten från andra sidan graven?
Två andra långvariga gåvor som vi lämnar efter oss är resultaten av kolbrytning, ”mountaintop removal”, som disfigurerar landskapen, och en ”omdesignad” atmosfär. Mänskligheten är i sammanhanget ett tilltagande vulkanutbrott som pågått utan avbrott sedan 1700-talet. Till slut kommer den geologiska cykeln att återföra CO2-nivåerna till de nivåer som fanns innan människan började påverka klimatet, men det kommer att ta ungefär 100 000 år. Eller längre.
På ett småttigare plan kommer vi också att lämna en massa (bil-)däck bakom oss. Genom att vulkanisera naturgummi (värma och blanda den med finfördelat svavel) blir slutprodukten en ena stor molekyl. Sedan andra världskriget kan vi istället för naturgummi och med hjälp av de oljeextraherade kolvätena styren/polystyren och butadien tillverka syntetiskt gummi (idag finns det många olika sorters syntetiskt gummi men just denna kombination utgör fortfarande 50% av den totala produktionen). Världens största gummifabrik (Goodyear) ligger i Texas, behändigt ihopkopplad med några av världen största oljeraffinaderierna och det industriella megaplex som sträcker sig från Houston och 80 kilometer längsmed kusten mot Mexikanska Golfen.
Processen att vulkanisera gummi är dessvärre irreversibel – det går inte att i efterhand smälta ner ett bildäck och göra något annat av det. Bildäcken är här för att stanna och tills dess att evolutionen frambringar någon mikrob som gillar att äta sina kolväten (hydrocarbons) spetsade med svavel, så är det bara ozon och ultravioletta strålar som kan bryta ner gummi-svavelatomernas sammanhållande kraft. Man kan i och för sig elda upp däcken, men det är ingen höjdare:
”With all that carbon in tires, they can also be burned, releasing considerable energy, which makes them hard to extinguish, along with surprising amounts of oily soot that contains some noxious components we invented in a hurry during World War II.”
I USA slängs i genomsnitt en tredjedels miljard bilddäck varje år (ett däck per person). Därefter tillkommer resten av världen. Vi kanske inte kommer att lämna så mycket som tusen miljarder bildäck efter oss på jorden, men vi har vid det här laget troligtvis berikat naturen med hundratals miljarder svårnerbrytbara bildäck.
I samma område, vid delstaten Texas kust mot Mexikanska Golfen, finns också några av de av människan skapade artefakter som kommer att finns kvar allra längst. Hundratals meter under marken finns det ungefär 500 underjordiska saltkupoler vars innehåll lösts upp av inpumpat vatten och vars väggar består av ogenomträngliga saltkristaller. Kupolerna används numera som förvaringsplatser för fossila gaser, inklusive de farligaste och mest brandfarliga som till exempel Etylen/Eten. Det bästa en eventuell framtida upptäckare kan göra är att lämnad dessa farliga substanser (som är lagrade under extremt tryck) ifred, men hur ska de veta det? Weisman återkommer flera gånger till utmaningen i att märka eller på annat sätt få framtida utforskare att förstå att de ska lämna vissa platser ifred (t.ex. där man förvarar uttjänt uran).
Vad skulle då hända med allt det som finns ovan jord i detta enorma industriområde? Weisman hänvisar till alla de produkter som är resultatet av raffineringsprocessen med det nästan poetiska uttrycket ”the geometry of petrochemistry: circles, spheres, and cylinders – some tall and thin, some short and flat, some wide and round”.
Om någon hinner trycka på avstängningsknappen finns det ingen omedelbar risk, men de petrokemiska produkterna skulle så småningom läcka ut eller lösas upp i luften i takt med att behållarna rostade sönder. Om hela maskineriet istället är igång men utan övervakning förblir trycket och temperaturerna höga och resultatet kommer att bli explosioner och eldsvådor. Kanske en stor kedjereaktion som bränner upp hela rasket - eventuellt under en period på flera veckor, eller kanske en lång rad av mer isolerade olyckor som är utspridda över tiden.
Men om det skulle ske en kedjereaktion där flera petrokemiska fabriker brann upp samtidigt finns det många väldigt giftiga ämnen som skulle släppas ut i luften samtidigt (till exempel vätecyanid/cyanväte, den aktiva komponenten i koncentrationslägrenas Zyklon B). Det går inte att utesluta möjligheten allt detta i värsta fall skulle kunna skapa en kemisk mini-atomvinter med minst sagt ödesdigra konsekvenser:
”They would also release chlorinated compunds like dioxins and furans from burning plastics. And you’d get lead, chromium, and mercury attached to the soot. Europe and North America, with the biggest concentrations of refineries and chemical plants, would be the most contaminated. But the clouds would disperse through the world. The next generation of plants and animals, the ones that didn’t die, might need to mutate”
På den mindre muntra tonen avslutar jag denna text som alltså har handlat om det vi människor skulle lämna efter oss ifall vi försvann från jordens yta från ena dagen till nästa. Eftersom skälet till vårt försvinnande är ett mysterium i boken är det svårt att veta om Weismans utflykter i okänt land representerar lyckliga eller olyckliga slut. Som kontrast till alla gifter och allt elände som vi skulle lämna efter oss, skulle vårt mystiska försvinnande också innebära att de flesta växter och djur på jorden skulle gå en ny vår till mötes. Där det inte finns några människor frodas nämligen växter och djur. Ett intressant exempel som Weisman hänvisar till (bortom Chernobyl som nämndes ovan) är den demilitäriserade zonen mellan Nord- och Sydkorea och andra liknande konfliktområden och krigszoner i världen som är för farliga för att människor ska vilja uppehålla sig i dem. De fungerar idag i praktiken som naturreservat där det kryllar av biodiversitet.
"The world without us" innehåller också ett mycket intressant kapitel om plast som jag inte berört här. Istället tänkte jag, med det kapitlet som utgångspunkt, skriva en till text inom kort och jag avslutar med att ställa en fråga som ni kan grunna på under tiden. Det finns oändligt många saker som är gjorda av plast i dagens samhälle. Men vad händer med all den plasten efter att vi slänger bort den?
PS. Idag rapporterar DN att det är "Earth overshoot day". Idag, lördagen den 21 augusti, har vi kollektivt och globalt förbrukat alla de resurser som jorden producerar i år.
.
