Perspektivskiften

.Bild: Denna Necker-kub är en fixeringsbild eller "puzzle picture".

Jag är väldigt förtjust i paradoxer och motsägelser. Jag har två pärlor i min mail-signaturfil: ”At least the leak isn’t at our end of the boat” och ”There are two sorts of people – those who divide people into two sorts and the others”. Jag är också förtjust i fixeringsbilder – två bilder i samma, och där ögonen pendlar mellan att se först den ena och sedan den andra, men aldrig båda samtidigt. Också tautologier och plattityder är trevliga och alltid lika tacksamma att använda: ”bollen är rund och allt kan hända”, "om gud vill och skorna håller" och ”vi vill ha Europas bästa skola” (vilket politiskt parti går man i polemik mot, vilket parti vill inte ha Europas bästa skola?).

Därför finner jag ett extra stort nöje i överraskande och kontraintuitiva tolkningar som går emot det allmänna förnuftet (”common sense”). Nästan oberoende av om jag personligen håller med eller inte så är det ett rent nöje att ta del av en intelligent och väl underbyggd (världs-)bild som går helt på tvären mot det som är allmänt accepterat som vedertagen sanning(TM) av såväl mannen på gatan som TPTB (ungefär ”de som har makten”).

Min förra text handlade om Alf Hornborgs bok ”Myten om maskinen” och det är just en sådan där motvalls-bok som inget annat gör än att ifrågasätta vedertagna sanningar. Alf ifrågasätter idén om att tekniska framsteg verkligen utgör framsteg som vi alltid bör sträva efter, och som så småningom kommer alla tillgodo. Han fråga är istället ”om maskinen till själva sitt väsen primärt är ett medel inte för att bespara men för att förskjuta uttaget av tids- och rumsresurser till svagare samhällsgrupper?” Tanken bokstavligen svindlar – tänk om han har rätt? För att citera (Martin Saar som i en kommentar till den förra texten hänvisade till) Sverker Lenas recension av boken i DN förra året: ”Från och med Alf Hornborg blir man aldrig riktigt densamma”.

Jag får själv lite ”sense of wonder” av Alfs bok, något som jag i min ungdom kunde uppleva titt och tätt när jag läste spektakulära science fiction-romaner. Jag läser fortfarande science fiction-romaner, men det är sällan som jag numera läser något som ger motsvarande upplevelser av att ha fjärilar i magen och av att vara tyngdlös högst upp i åkattraktionen precis innan man vänder tillbaka mot jorden. Det är snarare från ”non-fiction” som jag nuförtiden ibland (sällan) kan få sådana kickar.

En bok som gav många sådana upplevelser var Dmitry Orlovs bok ”Reinventing collapse” som jag skrev om för nästan två år sedan. Till skillnad från Hornborg (seriös akademiker) lät Orlov (rysk-amerikansk ingenjör med utpräglat svartsynt sinnelag) sin underfundiga svarta humor lysa igenom på var och varannan sida så att man ibland inte kunde känna sig helt säker på om det han skrev var på skämt eller på allvar (men skämtsamt (?)). Ett exempel som lurifaxen Orlov gav handlade om önskvärdheten av fler ”boondoggles” (”a project that is considered to waste time and money”). Så här skrev jag i min text:

-----

“En återkommande tes som Dmitry driver är att en kollaps tenderar att göra (ekonomiska) svagheter till styrkor och vice versa (matproduktion, konsumentprodukter ovan). Han driver denna linje till dess logiska slutpunkt där den blir helt absurt – eller inte. Det är inte så lätt att avgöra om man ska ta hans förslag på allvar, för perspektivet är så ovant och kontraintuitivt:



"It is not necessary for the United States to embrace the tenets of command economy and central planning […] We have our own methods that are working almost as well. I call them ”boondoggles.” They are solutions to problems that result in more severe problems than those they attempt to solve. […] The combined weight of all these boondoggles is slowly but surely pushing us all down. If it pushes us down far enough, then economic collapse, when it arrives, will be like falling out of a ground-floor window."



Om jag tolkar Dmitry rätt borde han tycka att den ekonomiska krisen och dess effekter i USA på det stora hela är av godo. Utifrån att Dmitry menar att en ekonomisk kollaps är oundviklig tolkar jag det som att han borde föredra att ”några i taget” (krisens alla förlorare) får ”möjligheten” att hantera en sönderfallande tillvaro och ”förmånen” att som föregångare (på den väg som många fler kommer att vandra) uppfinna kreativa sätt att klara sig med mindre resurser. För det är i vilket fall mycket bättre än att precis alla samtidigt måste göra detta och då med total anarki och kaos lurandes bakom hörnet.”

-----

I resten av denna text ska jag ge exempel på två andra perspektivskiften som man lätt kan bli yr av.

I början av september var jag på en tvådagars konferens i Norrköping på temat ”Green futures: From utopian grand schemes to micro-practices”. På väg mot hotellet för att sova efter konferensens första dag lyssnade jag på ett avsnitt av radioprogrammet ”This American life” som handlade om ”patent-troll” (jag rekommenderar denna podcast, "When patents attack!"). Jag utesluter inte möjligheten att även Marcus Jarräng på IDG/Computer Sweden lyssnade på samma radioprogram/podcast eftersom han skrev ett helt uppslag om just patenttroll (och även fick framsidan) i Computer Sweden den 18 oktober:

”De kallas för patenttroll. De beskylls för att kosta it-företagen hundratal miljarder kronor. De anklagas för att hämma innovationen. Själva hävdar de att de är uppfinnarnas bästa vänner.”

Det handlar alltså om lömska företag som köper upp, och sedan sitter tysta och håller på luddiga-men-potentiellt-vidsträckta-och-långtgående patent. Dessa troll gömmer sig (om än inte under broar) och dyker upp när du minst anar det för att hävda patentintrång och hota att stämma skiten ur dig ifall du inte hostar upp mången kosing. Inte sällar precis så mycket pengar att det lovande företaget där de driftiga ingenjörerna och entreprenörerna har lagt några år av sina liv med nöd och näppe överlever. Eller så begär de fantasibelopp av Stora Företaget som ersättning för intrång i deras intellektuella rättigheter.

Trollen fungerar med sina krav som en våt filt på små innovativa företag, eller som en straffskatt på innovationer som görs av Stora Företaget. Om, säg, Apple måste betala ut en massa licenspengar för att få använda ”banbrytande” (not very!) patent, så kan du vara helt säker på att det i slutändan är du som konsument som får betala för dessa ökade omkostnader.

Riktigt retsamt är dessutom det faktum att de företag som äger patenten kan vara rena rama ”luftföretag” som inte forskar eller tillverkar något själva, utan vars verksamhet endast består av att köpa upp och ”förvalta” (sitta på) en portfölj av patent – i väntan på att någon ska göra intrång (eller ”intrång”) på deras så kallade intellektuella rättigheter. Den tekniska termen för denna typ av företag är Non-Practicing Entity (NPE) och själva gillar de förstås inte termen "patenttroll". De är i vilket fall lite som spindeln som sitter och väntar på att en liten men smaskig fluga ska fastna i deras fint spunna (osynliga) nät.

Håll med om att det låter fullkomligt vanvettigt! Men, det är på riktigt och det är stora pengar i rullning. För bara några månader sedan bjöd jättarna över varandra innan Google – för att stärka sin patentportfölj – köpte Motorola Mobility för 12.5 miljarder dollar!

“On August 15, 2011, Google announced that it would acquire Motorola Mobility for $12.5 billion subject to approval from regulators in the United States and Europe. In a post on Google's blog, Google Chief Executive and co-founder Larry Page revealed that Google's acquisition of Motorola Mobility is a strategic move to strengthen Google's patent portfolio. […] This purchase was made in part to help Google gain Motorola's considerable patent portfolio on mobile phones and wireless technologies to help protect it in its ongoing patent disputes with other companies, mainly Apple and Microsoft and to allow it to continue to freely offer Android.”

Nå, åter till den där kvällen när jag lyssnade på "When patents attack!" och blodet långsamt började koka av återhållen vreden över det totalt idiotiska i att låta patentlagstiftning och advokater få löpa amok bland unga innovativa teknikföretag (våra hjältar!). De större företagen klarar sig alltid (de kan ju slanta upp och föra kostnaderna vidare), men att krossa människors drömmar just när deras företag är på väg att slå igenom (fint porträtterat i radioprogrammet) kändes oerhört grymt, onödigt och kontraproduktivt.

Jag behövde dock inte vänta längre än till dagen efter innan perspektivskiftet inträdde. Under konferensens andra dag presenterade (ingen mindre än) Alf Hornborg sitt bidrag ”Why solar panels don't grow on trees: The Cartesian roots of technological utopianism”. Hans presentation följdes av en animerad diskussion om önskvärdheten av att sakta ner den teknologiska innovationstakten för att (bland annat) bättre utnyttja och hushålla med ändliga resurser. Nya datorer, nya mobiltelefoner, ny programvara (som inte funkar på hårdvara som är äldre än två år) och ett nytt 4G-nät som ska täcka hela Sverige (igen) gör att vi konsumerar prylar och resurser i en allt snabbare takt. Vilket slöseri med resurser, och vad kan man göra åt det?

Just då slog det mig att ur detta perspektiv är patenttrollen en välsignelse. De gör exakt samma sak som Ludditerna gjorde i början av 1800-talet. De sätter käppar i hjulen och saktar ner farten (eller höjer priset) på teknologisk utveckling och på spjutspetsteknologier. Till skillnad från Ludditerna försöker patenttroll inte förstöra maskinerna rent fysiskt (ordet sabotage kommer eventuellt från ordet "sabot" - träskon som användes för att förstöra Maskinen). Men patenttrollen slänger likväl grus i det kapitalistiska maskineriet och denna gång är drivkraften mer fokuserad - det rör sig inte om något luddigt ofokuserat motstånd mot teknologisk utveckling, utan om en ren och skär profithunger som verkar med stöd av, och inom ramen för det kapitalistiska systemet. Kanske kan man se patenttrollen som en slags femtekolonnare som med systemets egna vapen (främst kapitalstarka profithungriga lagvrängare) bekämpar systemet inifrån?

Till skillnad från Ludditerna (som numera utgör en parentes i historieböckerna) är dagens patentrollen mycket framgångsrika (som sagt, 12.5 miljarder dollar för Motorolas mobiltelefontillverkning). Bäst av allt är dock att patenttrollen är mycket miljövänliga då deras hantlangare (horderna av advokater) för sitt värv inte gör anspråk på några större mängder ändliga fysiska resurser. De utkämpar sina strider i långa rader av rättegångssalar, och de enda resurser som går åt är advokaternas tid och stora mängder pengar som skyfflas in i dessa års- eller decennielånga svarta-hål-processer. Se där, ytterligare en boondoggle!

Den något överraskande slutsatsen är alltså att ur ett Orlovskt/”grönt” perspektiv kan det hända att man borde älska patenttroll och de ”tjänster” de utför!? Vad patentrollen gör är att omfördela pengar och att sätta käppar i hjulen i det innovationsdrivna globala kapitalistiska ekonomiska systemet. Hurra!?


Mitt andra exempel är ständigt aktuellt och handlar om den rad av finans-, bank- och förtroendekriser (eller –farser) som vid det här laget har utspelat sig framför våra ögon under en längre tid. Gudars skymning vad ineffektivt och idiotiskt det är att gång på gång få se dessa (kanske ”olösliga”) problem bli ”lösta” igen och igen av Borg, Merkel, Sarkozy, EU, ECB och IMF – bara för att de efter en förvånansvärt kort tid återkommer från andra sidan graven (igen och igen). ”Vad är det som går och går och aldrig kommer fram till dörren? Vad kan man döda igen och igen utan att den går i graven? En zombie? Nej, den europeiska skuldkrisen”! Senast i torsdags (27/10) skrev Patricia Hedelius i SvD (finns ej på nätet) att det var dags för börsen att ”sluta tro på tomten”:

”Hur gärna världens politiker och börsens investerare önskar sig en mirakelkur eller uttrycker hot, böner eller ånger så kvarstår faktum. Det finns inga snabba enkla lösningar på den europeiska skuldkrisen […]

Bakom tre veckors kursuppgångar ligger ökat förtroende för att politikerna ska lösa de statsfinansiella problemen i Grekland och andra skuldsatta euroländer. Marknadens tilltro eller vilja att tro att världens statsöverhuvuden har kontroll över situationen är förvånande. De politiska hot och uppläxningar som föregått toppmötet har snarare signalerat en stämning av att befinna sig i en sandlåda med ett gäng trotsiga treåringar. EU-politikerna visar med all tydlighet att de är långt ifrån enande och att de tillsammans är redo att metodiskt bocka av impopulära åtgärder för att få ordning på skuldkrisen.”

Snart sagt varje (icke-)beslut som våra europeiska ”topp”-politiker tar verkar handla om att fördröja, men samtidigt försäkra oss om en än större framtida kris som i slow-motion är i antågande. Kartan tappade vi för länge sedan (om det ens funnits någon).

Det är ju nästan som om makthavarna vill att det ska skita sig, eller hur? Om deras agenda hade varit att framkalla en global kris (kollaps?) för det nuvarande politiska och ekonomiska systemet så har de gjort allt rätt! Våra systemförvaltande politiker kan helt enkelt vara samhällsomstörtarnas bästa vänner! De som tror att systemet är ohållbart, och som av det ena eller det andra skälet önskar dess undergång (eller tillbakagång) kunde inte önska sig ”bättre” politiker än de vi har just nu. Alla deras krampaktiga och senfärdiga försök att bevara systemet utgör i själva verket systemets dödskyss! För att citera Alf Hornborg från min föregående text:

”Samhälleliga sammanbrott är kanske trots allt inte så skräckinjagande som vi har inbillat oss. De handlar ju egentligen om att avveckla onödigt komplex och dyrbar infrastruktur: byråkrati och teknik som kostar mer än vad de ger.”


För att sluta där jag började väljer jag ytterligare till citat från min text om Orlovs bok ”Reinvening collapse” (som för övrigt kom ut i en ny reviderad upplaga i våras):

“För Dmitry är de fattiga och de som lyckas leva på marginalerna (”conscientious economic underachievers and various categories of the creatively underemployed”) våra osjungna hjältar. Vi behöver hämta inspiration från dem och från 'Those parts of the population that have recent or continuing experience with circumstances that have forced them to provide for their mutual welfare – recent immigrant groups, minorities and the poor'“.

För Orlov visar de marginaliserade och de fattiga - som biter ihop och hankar sig fram en dag i taget - vägen in i framtiden. För honom har vi mer att lära av dem än av samhällets toppar. Av samma skät tycker jag att det är oerhört intressant att läsa ett reportage om högutbildade greker som ger sig iväg från Aten, bor i stenhuset som farfar byggde, och som försöker skapa sig ett liv på landsbygden som bygger på småskalig biodling.

Har du skänkt det perspektivet någon tanke? Har du kanske någon annan spännande paradox eller ett saftigt perspektivskifte att bjuda på?
.

"Myten om maskinen" av Hornborg (2010)

.

Varför utvecklas inte utvecklingsländerna och varför tenderar istället de globala inkomstskillnaderna att öka? Varför kan inte andra länder skydda sin miljö lika bra som vi i Sverige, och varför tilltar istället skogsskövlingen, utfiskningen, utsläppen och miljöförstöringen för vart år som går? Dessa frågor besvarar Alf Hornborg, professor i humanekologi i Lund, i form av ett komplext, ambitiöst och långtgående teoretiskt ramverk som han utvecklat i texter som är skrivna under de senaste 15 åren och som nu är samlade i hans bok ”Myten om maskinen: Essäer om makt, modernitet och miljö” (2010).

Jag trodde först att boken var en översättning av hans engelskspråkiga bok från 2001, ”The power of the machine: Global inequalities of economy, technology, and environment”, men flera av de 15 essäerna i den svenska boken skrivna efter 2001. Av de essäer som är skrivna tidigare kan jag också tänka mig att flera inte har blivit översatta till engelska. Hur det nu förhåller sig angående likheterna och skillnaderna böckerna emellan så har jag ändå förstått att det i grunden är en och samma tes som Hornborg framför i de båda böckerna.

Han tes är att teknologisk utveckling är om inte chimär, så i vilket fall till viss (eller till stor) del i första hand en fråga om en omfördelning av resurser från den ekonomiska kartans periferi till dess centrum. Svaret på frågorna ovan står att finna i själva (det osynliga) regelverket för hur ekonomi, handel och teknisk utveckling samverkar och knyter ihop världen till en enda stor produktionsapparat. I periferin finns fattiga länder som exporterar värden till centrum – metaller, olja, skog, jordbruksmark, arbetstid. I värsta fall "levererar" de också utfiskade vatten, skövlade skogar och förödda landskap – som dock kommer oss tillgodo genom att vi tack vare vår (relativa) rikedom kan spara på våra egna vatten, skogar och landskap.

I grunden handlar det alltså om vårt utnyttjade av dem till fördel för våra redan välbeställda privata och nationella ekonomier och till nackdel för deras. I ena riktningen exporteras resurser till centrum, och i andra riktningen går färdiga produkter som säljs till periferin med god förtjänst. Det orättvisa utbytet döljs bakom ett skynke av metafysiska begrepp som vi kallar ”handel” och ”teknikutveckling”.

Vi har lärt oss att teknikutveckling och handel gynnar alla, men för Alf utgör det istället ett finurligt sätt att dölja ett ojämnt och orättvist utbyte. Mervärdena stannar kvar i centrum och används till att ytterligare öka takten på den globala produktionen och konsumtionen av varor, samtidigt som denna ackumulation av kapital i centrum gör att klyftan till periferin ökar ytterligare. Förutom att denna världsordning är orättvis är den också ohållbar. När vi i allt snabbare takt förbrukar ändliga resurser exproprierar vi också framtida generationers handlingsfrihet att använda dessa resurser på sätt som skulle passa dem bättre (till exempel för att hantera effekterna av de problem - miljöförstöring, klimatförändring etc. - som vi skapar).

Tankarna är ovana och strider mot det mesta som vi har lärt oss i skolan, mycket av det vi ser på reklamaffischerna på stan och allt som vi kan se med våra egna ögon när vi blickar ner på våra smartphone-förlängda armar. Men den tidsvinst vi gör när vi skickar ett mail eller åker tåg måste enligt Alf ställas mot de kostnader som har gått åt för att gräva fram kolet, smälta fram stålet och bygga järnvägen, loken och vagnarna. Kanske sparar vi i slutändan in tid på att bygga järnväg (Alf säger inget definitivt i frågan), men samtidigt får man inte glömma bort att när de första järnvägarna byggdes i England så var det vissa människor (fattiga arbetare) som fick ”betala” kostnaderna med sin (underbetalda) tid och andra (rikare) människor som fick åtnjuta fördelarna.

”Tekniken blir i detta perspektiv en institution för omfördelning av tid och rum. Den enes tidsvinst förutsätter den andres tidsåtgång. […] En grundläggande, teknikfilosofisk fråga som vi bör ställa oss är om maskinen till själva sitt väsen primärt är ett medel inte för att bespara men för att förskjuta uttaget av tids- och rumsresurser till svagare samhällsgrupper? […] Är det rentav så att industrialisering på en plats förutsätter dess frånvaro på en annan?”

När vi ser fördelarna med att läsa och skicka mail från vår smartphone (givetvis den senaste modellen), ser vi inte kostnaderna som andra betalar när de plockar ihop den vid ett löpande band i Kina, skadas i en gruvolycka eller får sitt grundvatten förgiftat av tillverkningsindustriella kemikalier. När vi köper en vara ”tänker vi sällan på att det vi byter är timmar ur våra egna liv mot timmar ur andra människors liv, och mot resurser ur andra människors landskap. Vi ser inte hur andra människors arbete och landskap förkroppsligas i varorna på snabbköpshyllorna.

”Konsumtionen är högst där det finns mest pengar [och] miljöbelastningen är störst där det finns minst.” Smutsig verksamhet tenderar att söka sig till ställen där människors miljö och hälsa inte har samma höga prislapp som i Sverige. I det ojämna utbytet ingår förstås det självklara faktum att den som plockar ihop en iPad eller en Nike-sko har svårt att föreställa produktens slutgiltiga prislapp, och i vilket fall aldrig kan spara ihop till pengarna för att köpa en själv.

”Vi funderar i regel inte så mycket över om utbytet är rättvist”, och för att detta ska vara möjligt måste produktionen av varorna ske utom synhåll för konsumenterna. När vi då och då konfronteras med barnarbetare som knyter våra mattor för hand eller omänskliga arbetsförhållanden i en sweatshop kan vi plötsligt skönja kopplingen till produktionen av de varor vi konsumerar. Då blir vi stört förbannade på någon annan – vanligtvis det svenska företag som importerar eller säljer varorna till oss. Därpå följer en ritual där företaget måste påvisa att de inget visste och/eller genast ska vidta åtgärder samt strama upp sina rutiner. Eftersom dessa samband dessvärre är systematiska, ja till och med systemiska, låter de sig inte en gång för alla åtgärdas inom ramen för vårt nuvarande (globala) ekonomiska system.


Men, håller inte kineserna på att bli så rika att de alla kan köpa egna iPads nu? Jo, en del är förstås så rika. Ganska många faktiskt, men Kina är som världen i miniatyr; en liten andel är ofattbart rika, en stigande andel tillhör en växande medelklass (företrädesvis boende längs kusten i öst), men många är tredje-världen-fattiga och bor i Kinas inland och på landsbygden. De som jobbar vid de löpande banden är inte välutbildade urbana ungdomar från Peking eller Shanghai, utan fattiga söner och döttrar till hundratals miljoner ännu fattigare bönder ute på landsbygden.

Men håller inte Kina på att röra sig in från periferin mot centrum i det globala ekonomiska systemet? Jo, en sådan rörelse har vi sett och den kan komma att fortgå (även om det knakar både här och var i tillväxtmaskinen Kina). Men till spelets regler hör att inte alla kan få plats i centrum. i den nuvarande världsordningen behöver ett rikt centrum alltid en fattig periferi som levererar råvaror till den globala produktionsmaskinen (till underpriser).

Om Kina rör sig mot centrum (eller mot semiperiferin) så lämnar också Kina andra länder bakom sig och ”pressar ut” de länder som man ”passerar”. Andra länder kan också röra sig ”utåt” helt av egen kraft när saker och ting helt enkelt funkar sämre än tidigare. Ett exempel är de fem centralasiatiska ”-stans” som med sina 60 miljoner invånare har rört sig ”bakåt” sedan Sovjetunionen gick i graven för 20 år sedan. I takt med att Kina spänner sina ekonomiska muskler och rör sig ”inåt” flyttas den mest okvalificerade och priskänsliga produktionen till länder som är fattigare är Kina; till Vietnam idag och kanske till Kirgizistan imorgon?

Ur Alfs perspektiv är det alltså inte möjligt att sprida teknikens gåvor till alla i hela världen – det ojämna utbytet är en effekt av, och finns inbyggt i systemets konstruktion. Vår rikedom bygger på deras fattigdom (känn på den) och för att vi ska kunna vara rika måste någon annan vara fattig. Ett exempel: ju mer jämlika och ju mer jämnrika alla i världen är, desto större skulle problemen vara för den företeelse som kallas för ”massturism” – men som förstås alltid varit en minoritet av jordens befolkning förunnad. I Alfs värld blir det globala ekonomiska systemet till ett nollsummespel där olika länder manövrerar för att förbättra sina positioner i förhållande till alla andra länder. Det kan bara finnas åtta länder som är ”rikast i världen” (G8-gruppen står för över än 50% av den globala bruttonationalprodukten).

Alfs världsbild bygger på den neomarxistiska ”världssystemteori” som den amerikanske sociologen Immanuel Wallerstein med flera utvecklade i slutet av 1970-talet. Kritiken mot det globala kapitalistiska systemet är massiv:

”Marknaden har […] visat sig vara en mera framgångsrik institution än kolonialism därför att den kräver färre soldater och har gjort det exploaterande draget i råvaruutvinningen mindre tydligt.”

Jag är inte så bekant med dessa teorier, men Alfs försök att använda dem för att koppla ett helhetsgrepp på ekonomi, teknologi och miljö (istället för att som brukligt studera någon av dessa separat) är ovanligt och spännande. Alf är självklart medveten om oljetoppen och nämner redan i bokens inledning att:

”Vi inser att oljepriset kommer att stiga framöver och göra vår nuvarande livsstil all mer ohållbar. En tvåhundraårig bubbla närmar sig bristningsgränsen. I två hundra år har vi kunnat glömma att jordens markyta är den resurs som begränsar oss. Vi har vant oss vid att hämta vår energi från borrhål i jordskorpan i stället för från våra landskap”

Han knyter också elegant ihop energifrågan med (den förfelade) tanken på en självklar och nästa ödesdriven teknisk och ekonomisk utveckling:

”Fossil energi har upplevts som ”billig” endast inom världssamhällets kärnstater. I Peru eller Mozambique har oljan aldrig varit ”billig” – folkflertalet har helt enkelt inte haft råd med den. Våra föreställningar om framsteg och utveckling framställer de globala ojämlikheterna […] som om de vore olika stadier i tiden. […] Vi omger oss med tekniska apparater […] och betraktar teknikens framsteg som framsprungna ur det ymnighetshorn som är vår egen påhittighet”

I en enda mening dömer han också industrijordbruket till döden:

”Dess beroende av fossila bränslen, fosfat och anda ändliga lagerresurser betyder att det förr eller senare kommer att drabbas av drastiska prishöjningar på de sinande resurserna, varefter det inte ens företagsekonomisk kommer att kunna betraktas so en lyckad strategi”.

”Jaha” kan man tycka efter att ha läst så här långt. Det var ju en ovanligt dyster bok, för att förändra på det globala ekonomiska systemet låter sig ju inte direkt göras i en klackspark. Alf skissar visserligen löst på några lösningsförslag i boken, men påpekar att det knappast går att göra honom skyldig till att ha svar på alla frågor bara för att han är duktigt på att identifiera problemen. De förslag till lösningar som han i vilket fall lägger fram ligger ganska väl i linje med vad Transition Towns-rörelsen (”Omställningsrörelsen” i Sverige) och andra rörelser som är ”grönare än Miljöpartiet” förespråkar. Alternativet som antyds är ett (inte totalt men partiellt) samhälleligt sammanbrott:

”Samhälleliga sammanbrott är kanske trots allt inte så skräckinjagande som vi har inbillat oss. De handlar ju egentligen om att avveckla onödigt komplex och dyrbar infrastruktur: byråkrati och teknik som kostar mer än vad de ger.”


Myten om maskinen är inte den lättaste boken att läsa. Språket är varken mer eller mindre komplicerat än det behöver vara, men idéerna är ovana och kräver en stor öppenhet av läsaren. Mycket går emot det många har lärt sig att ta för självklart. Egentligen har jag bara skrivit om den viktigaste linjen i Alfs argumentation här och boken knyter också an till tankar om moderniteten, individen och kulturer.

För den som vill veta kan jag tipsa om en intervju med Alf Hornborg i det senaste numret av tidskriften Effekt (nr 3 2011). Läs även Sverker Lenas recension i DN för ett år sedan.
.

Points of departure

.
Bild. Optisk illusion av samtidig expansion och kontraktion.


Ylven skrev nyligen en text om hur nollställda människor är när hon försöker förklara vad oljetoppen är, trots att hon droppar ledtrådar höger och vänster om vad detta kommer att innebära. Antingen förstår människor överhuvudtaget inte problemet, eller så tror de att “det löser sig”. Kanske har de ätit för många kinesiska lyckokakor för dessa innehåller ju som bekant enbart positiva meddelanden. När jag hade några gäster över och bjöd på lyckokakor i våras berättade jag att på min lyckokaka stod det minsann helt överraskande ”oil will peak and you will starve” (alla i just detta sällskap förstod skämtet). Här ryms det faktiskt både en folkupplysningskampanj och en affärsidé som jag gärna bjuder på, ”Peak Fortune Cookies” med meddelanden som ”oil will peak and your car will run out of gas”, ”oil will peak and you will eat turnips and bark bread”, ”oil will peak and you will loose your job” eller varför inte ”oil will peak and you will be drafted to fight a resource war”?

Jag är universitetslärare och vid det här laget har jag några gånger lyckats peta in en del om oljetoppen som bakgrund till annat jag pratar om. Reaktionen från åhörarna är vanligtvis lika nollställd som den Ylven rapporterade om, trots att jag faktiskt har en ”captive audience” som inte direkt kan resa på sig och gå därifrån. Utifrån detta har jag fått fundera en del över vilka utgångspunkter (points of departure) jag numera tar för självklara och som jag trycker på för att (öka chansen att) poängen (kanske) ska gå hem. Dessa utgångspunkter utgör alltså antaganden som jag numera har inkorporerat i min egen världsåskådning och också argument för att övertyga andra. Dessa antaganden hänger ihop och bildar tillsammans en logisk kedja som är lätt att följa men svår(are) att slå hål på:

1 Peak oil är nu. Och om inte exakt nu, så åtminstone mycket snart. Fast redan dagens ”normala” oljepris är många gånger högre än för ett decennium sedan och ingen tror numera att den långsiktiga trenden kommer att brytas och att priset kommer att gå ner framöver. Det är svårt att idag se hur vi skulle kunna höja oljeproduktionen nämnvärt över någon längre tid. Vi måste istället springa snabbare och snabbare och jaga svårare och svårare olja bara för att lyckas stå kvar på samma ställe (se den röda drottningen). Kan vid behov backas upp av tabeller och grafer.

2 Peak oil är ett predikament, inte ett problem. Ett problem kan lösas, men predikament måste man förhålla och anpassa sig till genom att anamma bättre eller sämre strategier. Ett predikament kan inte en gång för alla ”lösas” eller ”övervinnas”. Exempel: vi ska alla dö. Du kan förlänga eller förkorta ditt liv (genom att t.ex. äta hälsosamt och motionera eller genom att röka och ta risker i trafiken), men i slutänden spelar det ingen roll, för du kommer i vilket fall att dö. Du kan inte lura liemannen, någonstans står han och väntar på att ta dig till sin famn.

3 Peak oil = peak energy. Olja står för ca 37% av den globala energianvändningen och uppemot 95% av alla transporter beror på olja. När oljan blir dyr(are) blir det dyrt att transportera varor (globaliseringen tar stopp) och att transportera människor (resandet blir dyrt). Inget enskilt energislag och ingen kombination av energislag kan täcka upp för ett bortfall i oljeproduktionen på någon eller några procent per år. Dessutom har vi redan plockat ”de lägst hängande frukterna” också vad beträffar kol och gas som tillsammans med oljan utgör 85% av den globala energiproduktionen. Som grädde på moset sägs det dessutom att det finns en del problem som har med klimatet att göra när vi bränner upp dessa ändliga fossila bränslen.

4 Peak oil = peak economy. Det finns ett starkt samband mellan energiförbrukning och ekonomisk tillväxt. Visst kan vi hoppas på ”decoupling” – att kunna ha fortsatt ekonomisk tillväxt med bibehållen eller till och med minskad energianvändning – men ingen land har någonsin lyckats med detta och det bådar alltså inte gott. Kanske är vi höga på energi och det är ruset som talar - innan det obevekligen ersätts av den förestående baksmällans kranka blekhet?


Punkt två ovan är för övrigt ett påstående med oöverträffade besserwisser-kvaliteter. Om man först förklarar vad ett predikament är utifrån exemplet med döden kan man sedan enkelt gå vidare och förklara varför Peak gold (som inträffade för ett decennium sedan) är ett bra exempel på ett predikament som handlar om ändliga resurser. Vad beträffar brytningen av guld får man för varje år mindre guld för pengarna (investeringarna) – från 12 gram guld per ton malm 1950 till 3 gram guld idag. Guld är ett bra exempel på varför produktionen av alla icke-förnyelsebara resurser till slut alltid når en topp för att därefter börja falla och/eller varför vi måste springa snabbare för varje år för att kunna stå kvar på samma ställe (bryta mer malm för att få samma mängd guld).

Alla vidare invändningar mot vilket som helst av argumenten ovan kan därefter avfärdas med att invändaren lider av förnekelse och försöker omvandla vårt oljetopps-predikament till ett problem som relativt enkelt kan lösas (med ny teknik - elbilar, nya energikällor – vind- eller kärnkraft, utjämning av ekonomiska klyftor i världen eller i Sverige, politisk jävlaranamma, globala överrenskommelser eller någon annan mirakelkur).

Ungefär där brukar jag i vilket fall stanna med att föra fram relativt tvärsäkra påståenden (som vid behov kan underbyggas) och istället inta en mer ödmjuk attityd. Ungefär här börjar det också bli riktigt intressant när jag vidare påstår att:

5 Framtiden bär med sig ”disruptiva” förändringar. (Från Peak Fortune Cookies: ”Oil will peak and you will face disruptive changes”). Vi kommer att genomgå många och stora förändringar framöver, men ”riktningen” kommer att ändras. Oljetoppen innebär som sagt Stora Förändringar. Men inte förändringar inom ramarna för det nuvarande systemet, utan förändringar av dessa ramar. Obama gick till val på ”change” (”change we can believe in”). I valkampanjen var förändring ett lockrop fullt av löften, något att hoppas och tro på. Dessvärre kommer de förändringar som väntar oss knappast att välkomnas av någon.

Jag tänker mig att vi någon gång under det nästkommande decenniet (2010-2020) eller på sin höjd decenniet därefter kommer att gå från ett expanderande system (ökning av mängden energi och naturresurser vi exploaterar, av den globala befolkningen, av välstånd, av välfärd, av människors förväntningar på framtiden och så vidare) till ett system i kontraktion. Kontraktion betyder ”en process i vilken något drar ihop sig och blir mindre”.

Vi har levt med ett expanderande system i några hundra år och alla våra ekonomiska och politiska strukturer (samt våra förväntningar på framtiden) är således avpassade för en värld av Mer, Bättre, Större, Snabbare, Mer Avancerat, Nyare, Billigare och Två-Till-Priset-Av-En. Att politiskt fördela det materiella överskott som en växande kaka för med sig är förstås en barnlek jämfört med att fördela de neddragningar och åtstramningar som en krympande kaka för med sig. Vårens kravaller i Grekland ger en försmak av de problem vi står inför. Förändringen från det förra (ett expanderande system) till det senare (ett system i kontraktion) kommer alltså att bli ”svår”. Som ni förstår är detta en grov underdrift eftersom (alla) våra nuvarande strukturer är dåligt anpassade för att hantera denna nya verklighet.

Om jag tillåter mig att vara lite pessimistisk så går det inte att utesluta att alla våra nuvarande politiska strukturer (inklusive ett demokratiskt styrelseskick och kanske nationalstaten i sig själv) visar sig vara dysfunktionella och bryter ihop i takt med att de visar sig vara oförmögna att hantera de problem vi kommer att ställas inför under de kommande decennierna. Tänk kollapsade stater (”failed states”) som Somalia, Sudan, Zimbabwe, Kongo, Afghanistan etc. där staten har trätt tillbaka från många av sina åtaganden (hälsa, skola, polis- och rättsväsende, infrastruktur etc.) och mindre grupper/klaner/regioner får klara sig bäst de kan och inte sällan i kamp med andra grupper/klaner/regioner.

Det här är väl i och för sig ett spekulativt worst-case-scenario, men jag känner mig i vilket fall mycket bekväm med att hävda att vi kommer att få se disruptiva förändringar där riktningen hos förändringarna och samhället kommer att bryta av från vad vi och våra föräldrars generation har vant oss vid att betrakta som normalt (expansion och bättre tider bortom hörnet).

Att närmare beskriva exakt vad detta kommer att innebära - vad som kommer att hända, i vilken ordning och utifrån vilket tidsschema - är förstås en oändligt mycket svårare uppgift. Trots svårigheterna är det ändå just dessa svåra frågor som intresserar mig allra mest personligen, snarare än till exempel frågor om produktionsvolymer och exakt när oljetoppen inträffar, dvs sådant som Kjell Alekletts forskningsgrupp i Uppsala främst sysslar med. Det som fångar mitt intresse är inte ”när inträffar oljetoppen?”, utan snarare ”vad händer sedan?”. Och även om specifika förutsägelser är svåra eller omöjliga är breda utvecklingslinjer om inte lättare så åtminstone möjliga att uttala sig eller spekulera om.

En del av mina tidigare texter har varit inne och tassat på just dessa frågor om vad som kan tänkas hända när energi blir dyrare, t.ex. Energi är gratis, Transporter är gratis, Effekter av 2:a ordningen och Rationaliseringens död.


Jag har en del halvt utvecklade tankar som anknyter till texten ovan men som inte är färdiga än. Jag kanske utvecklar dessa till ett på detta uppföljande inlägg.
.

"Rädda Sverige" eller "sköt dig själv och skit i andra" - del 2

.
I min föregående text skrev jag om konflikten mellan vår drift att hjälpa alla och driften att se till sina egna behov först. I den förra texten handlade det om konflikten mellan att ”rädda världen” respektive att se till våra egna behov i Sverige först. Här återkommer jag till samma frågeställning men på en annan nivå; om man tror att utvecklingen inte går åt rätt håll, ska man då försöka förändra Sverige eller ska man se till sina egna (och sina närmastes) behov först? Jag kommer att belysa fyra olika positioner och börjar i vardera ända på en skala av möjliga lösningar.

Är man övertygad om att det barkar åt skogen ifall vi inte ändrar vårt sätt att leva ligger det för många nära till hands att försöka verka inom ramen för några av de politiska eller icke-parlamentariska rörelser som finns i Sverige. Man kan aktivera sig i ett politiskt parti och ha siktet inställt på att försöka påverka på det nationella eller det lokala (kommunala) planet, eller så kan man gå med i en organisation som försöker få till stånd förändring genom aktioner eller annan opinionsbildning, till exempel ASPO Sverige, Klimataktion eller Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen.

Det är på det sättet man tänker sig att förändring går till i ett demokratiskt samhälle. Gräsrotsorganisationer växer organiskt och i takt med att frågorna ”fastnar” på den politiska agendan plockas de så småningom upp av de politiska partierna. Men det tar tid att ändra saker på politisk väg och vägen är lång och kantas av många kompromisser som kräver att man ödmjukar sig och låter strategiska mål trumfa den personliga övertygelsen.

Om vi tar vårt nyaste riksdagsparti som exempel så bildades Miljöpartiet 1981 och kom in i riksdagen 1988. Efter en period i kylan har partiet varit representerat i riksdagen sedan 1994. Man kan säga att det tog drygt ett decennium för Miljöpartiet att hitta till riksdagen. Vilket praktiskt genomslag Mp har haft på det stora hela - vilken skillnad de har gjort på riktigt/i praktiken - kan jag inte riktigt värdera, men man kan i vilket fall konstatera att det är stort steg mellan att komma in i riksdagen respektive att få genomslag på riktigt, i politiken och i samhället för sina åsikter.

För vårt näst nyaste riksdagsparti, Kristdemokraterna, var vägen längre, partiet bildades redan 1964 och kom in i riksdagen först 1991. Man måste inte nödvändigtvis bilda nya politiska partier för att föra upp en fråga på den politiska agendan, men en gissning är att det tar ungefär lika lång tid att istället förändra befintliga partier ”inifrån” samt genom tryck utifrån i form av folkopinion och gräsrotsrörelser.

Vad beträffar oljetoppen finns det dock många hinder mot politisk representation och bred opinionsbildning kring frågan, inte minst det faktum att det skulle tvinga oss att ompröva antaganden som är mycket mer djupgående än de som skiljer tillväxtfundamentalistiska partier på såväl höger- som vänsterkanten. För många skulle blotta tanken att rösta på ett parti som predikade besinning, begränsningar och ett uppbyggande av samhällelig resiliens (förberedelser inför ”dåliga tider” för informations-, industri- och välfärdssamhället) vara ekvivalent med att försöka värva invandrare att rösta på Sverigedemokraterna i höst. Detta trots att det i mångt och mycket rör sig om ungefär samma typer av åtgärder som Sverige ändå måste vidta ifall vi menar allvar med att minska våra CO2-utsläpp med 80% fram tills 2050.

Många av de som tror att oljetoppen och resursproblematiken kan bli en kritisk fråga att förhålla sig till under det 21:a århundradet tror att redan detta, eller på sin höjd nästa decennium kan bli vändpunkten - det decennium som vänder upp och ner på våra invanda föreställningar om i det närmaste ödesbestämd tillväxt, förbättrad materiell levnadsstandard, teknisk utveckling och så vidare. Om så är fallet finns det inte mycket tid att påbörja en samhällelig omställning och alternativet är istället att bli tagna på sängen och försöka bygga om skutan när den redan är till havs - istället för när den ligger i torrdocka.

Om man är oroad för oljetoppen är det i dagsläget svårt att se hur tiden skulle räcka till att först (långsamt) bygga upp den bas som krävs för föra upp dessa frågor på den politiska agendan och sedan (långsamt) vidta konkreta åtgärder för att ställa om samhället. Alltså är många oljetoppsförespråkare mer eller mindre tveksamma, eller resignerade inför möjligheterna till förändring på politisk väg (kanske jämförbart med att försöka använda en dator trots att endast detta tangentbord står till buds). Trots detta försöker en del och det ska de ha all cred för!


Kan man inte ändra på världen så kan man istället förända sig själv och sin närmaste omgivning. I den andra änden av skalan finner vi de som inte gitter lägga en minut på att försöka förändra samhället, men som lägger desto mer tid på att förbereda sig själva och sin närmaste familj inför hotet av en (alltid nära förestående) samhällelig kollaps. Jag pratar alltså om survivalisterna.

Jag är egentligen inte så bekant med den svenska grenen av rörelsen man jag läser i alla fall en survivalistblogg regelbundet, Att leva efter 2012, och den är ju ganska beskedlig och nästan alltid vettig (vi har för övrigt överlappande läsekretsar). Många av råden är förnuftiga utifrån ett personligt resiliens-perspektiv och det finns stora överlappningar mellan vad en survivalist gör och vad Krisberedskapsmyndigheten tycker att varje svenska borde göra för att vara förberedd på en olycka eller en kris (en storm, översvämning, elavbrott eller dylikt).

Några andra oljetoppsmedvetna bloggare som ylven, Cornucopia och Flute förbereder också sig och sina familjer på förestående hårdare tider, men för dessa är hotet inte riktigt lika nära och inte riktigt lika stort utan ser mer ut som något som kommer att drabba oss i form av vågor som gradvis men oundvikligen innebär tuffare tider framöver.

Den amerikanske författarinnan Sharon Astyk är en annan förnuftig, handfast och praktiskt inriktad person vars blogg jag följer (jag har också en ännu oläst bok av henne i bokhyllan). Hon är mycket produktiv och har bland annat skrivit om varför oljetoppen är en kvinnofråga - trots att de flesta (+90%) som hörs och syns är män. Personer som Astyk, ylven, Cornucopia och Flute tycker det är viktigt att odla, konservera och laga mat, att lära känna och ha goda relationer till sina grannar, att konsumera mindre men köpa saker av hög kvalitet som håller länge (inte sällan handredskap) - att helt enkelt lära sig färdigheter som för de flesta kan tyckas arkaiska och onödiga i ett samhälle där svaret på så många problem (hål i byxorna?) alltid är att slänga och köpa nytt.

Suvivalisten går dock några steg längre och förbereder sig inte bara fysiskt och mentalt för tillfälliga olyckor eller för ”dåliga tider”, utan också inför olika grader av samhällelig kollaps. Denna kollaps kan utlösas mer eller mindre omedelbart och den kan bli mer eller mindre långvarig. En logisk slutpunkt är att även förbereda sig inför TEOTWAWKI - The End Of The World As We Know It (se bilden ovan). Förutom de praktiska kunskaperna ovan kan det för en survivalist också handla om att att bo i tält och laga sin mat med spritkök, om att lära sig hantera vapen och kunna jaga, men också om vilken mat man kan förvara i åratal utan att det förlorar i näringsvärde.

Något mer esoteriskt blir det för ”vanligt folk” när man börjar prata om den alltid färdigpackade BOBen, en ”bug out bag” som innehåller det nödvändigaste ifall man kvickt måste bege sig hemifrån. En survivalist har också förberett en BOL, en ”bug out location” (tillflyksort) dit man tar sig när livet i staden blir ohållbart. Bug out = "Att lämna stan och civilisationen vid en SHTF/extraordinär händelse och ta sig till ett säkrare ställe."

Över huvud taget kan survivalismen bli en livsstil som kan forma inte bara världssyn utan också ha implikationer för hur och vilken mat man köper och lagar (och lagrar), vad man tänker och vad man lägger sin tid på till vardags, vilka hobbies man skaffar sig, vilka färdigheter man tränar på, hur man spenderar sin semester och så vidare. Själv kan jag inte tillräckligt mycket om rörelsen och de (typer av) personer som aktiverar sig i den och jag vet ibland inte vilket ben jag ska stå på. Vid vissa tillfällen känns det som att det slår över och blir konspiratoriskt (och sekteristiskt med alla kryptiska termer och akronymer), men vid andra tillfällen känns råden bara eminent praktiska och förnuftiga - precis som reskilling/omskolning:

"Återerövra de vanor som gav resiliens. Plocka bär för att sylta och safta. Plocka svamp. Fiska. Jaga. Odla egen mat för att salta, torka och konservera. Föd upp djur. Väva, sticka och sy. Köp gamla bilar och lär dig att fixa dem. [...] Lär dig att rida. Låt vedspisen vara kvar och istället lär dig att använda den med handhuggen ved. Laga all mat själv."

Självklart ska en survivalist ha funderat över alternativa sätt att ta sig till sin BOL. Att bara fundera på sådant är förstås inte tillräckligt, man bör också agera - träna på att faktiskt företa sig denna resa för att kunna känna den rätta tryggheten i vardagen - tryggheten som kommer utifrån att man vet att man alltid är redo och att allt är förberett och repeterat inför den dag det är på allvar och kaos och panik (kanske) råder bland ”allmänheten”. Här befinner vi oss som sagt längre från samhällets mittfåra och det är inte en slump att de survivalister som figurerar i bloggar och på forum nästan undantagslöst (?) uppträder under pseudonymer. Bloggen Att leva efter 2012 drivs för övrigt av signaturen "Överlevare".

Kanske kan man säga att survivalisten är raka motsatsen till den som väljer att aktivera sig politiskt. Om jag återanvänder språkbruket från den förra texten kan man säga att den politiskt aktive förespråkar inkluderande lösningar på problem vi står inför emedan en survivalist konkret och praktiskt (och exkluderande) förbereder sig för att ta hand om sig själv och sin närmaste familj. Här är det inte läge att lägga en massa tid på att i nuläget lära känna och umgås med sina nuvarande (icke upplysta/oupplysbara) grannar. Det som gäller är istället att hålla en låg profil - dels för att undvika att bli stämplad som en knasboll och dels för hålla sina planer och sina lager dolda så att ingen frestas att komma och försöka ta allt det du nogsamt har förberett (eller knacka på dörren och ömkansvärt be om att få bli insläppt - och hjälpa till att tära på alla de godsaker du mödosamt har samlat på dig i ditt förråd). Hur ska man uppfostra och vad ska man säga till sina barn som survivalist? Vad händer om de "pratar bredvid munnen"?

Tar man ett steg tillbaka är det förstås stor skillnad på vilka hotbilder olika personer har i sina tankar. Om man engagerar sig politiskt är man knappast stressad av idéer om att samhället vilken dag som helst kan komma att skakas i sina grundvalar. På samma sätt är det säkert få seriösa suvivalister som satsar särdeles mycket tid och energi på att göra karriär i sina lönearbeten. Jag vet inte exakt hur de betraktar sina jobb, men för vissa (många?) är det säkert inte mer än en födkrok. En del ser säkert ner på, och till och med betraktar sina omedvetna och oupplysbara arbetskamrater som levande döda – som ”boskap” eller som ”sheeple” (sheep + people) som inte vet att deras dagar är räknade. Sheeple (urban dictionary): ”People unable to think for themselves. Followers. Lemmings.” I sådana attityder och tankegångar kan man känna mer än bara en viss odör av övermänniskoattityd.


Mellan dessa två positioner vill jag här kort placera ytterligare två alternativ som jag tycker är värda att nämna. Det första alternativet är småskaligt, men till skillnad från survivalistens planer inte riktigt lika individualistiskt eller apokalyptiskt. Här tänker jag till exempel på den ekoby-i-tillblivelse jag själv har valt att engagera mig i och som jag skrivit om tidigare några gånger, samt andra projekt av motsvarande, småskalig typ. Det kan även röra sig om att bara några stycken familjer med gemensamma värderingar har valt att flytta ut på landet tillsammans och försöka göra sig så oberoende och självförsörjande som möjligt, samtidigt som de mer pragmatiskt behåller några lönearbeten i staden för att dra in nödvändiga pengar. En slags ny gröna vågen-rörelse av delvis samma och delvis andra bevekelsegrunder jämfört med när det begav sig sist, för 40 år sedan.

Jag har läst en del historier om sådana utflyttare i tidningen Åter vid de tillfällen jag har bläddrat i den. Min egen ekoby-i-tillblivelse är organiserad i form av en bostadsrättsförening som har till uppgift att tillgodose sina medlemmars behov av boende. Tanken är att sikta på en lite större grupp av människor, kanske 10 eller uppåt 20 hushåll som mest (utifrån storleken på det nuvarande landförvärvet). Det borde egentligen vara ett perfekt upplägg för en kollektivistiskt lagd survivalist om man bara lägger upp tillräckligt stora lager med konserver, taggtråd och vapen på förhand ;-) Jag är osäker på i vilken utsträckning det finns kollektivistiska survivalister i verkligheten, det känns lite grann som en paradox.

Det fjärde och sista alternativet är den gräsrotsrörelse som under de senaste åren börjat organiserar sig för att praktiskt och konkret ställa om en viss plats (en småstad eller kanske stadsdel) inför ett liv efter oljan. Jag pratar alltså om Transition Town-rörelsen (eller Ställ Om-rörelsen som den också heter på svenska). Här handlar det om att gräva där man står och försöka övertyga sin grannar om det vettiga (eller roliga, eller trevliga) i att börja odla mat tillsammans och att på andra sätt verka för att frigöra sig från sitt oljeberoende, minska sitt ekologiska fotavtryck och gynna det lokala och småskaliga vad beträffar mat-, vatten- och energiförsörjning. Lyckas man mobilisera sin småstad kan man då gå vidare och påverka eller ”möta” det lokala politiska etablissemanget (i till exempel kommunen).


De är lätt att inse att gränserna mellan termerna inkluderande och exkluderande inte en gång för alla är helt självklara. Flera av kommentarerna på det förra inlägget blottlägger den suddiga gränsen mellan olika typer av resonemang. I den förra texten var det till exempel exkluderande att i första hand tänka mest på Sverige (istället för att sträva mot att lösa hela världens problem). I den här texten är det istället inkluderande att tänka på hela Sverige (istället för att sträva mot att enbart lösa sina egna/sin familjs problem).

Slår man ihop dessa två texterna får man en skala; internationella arena – nationell/regional/lokal politisk arena – transition town – ekoby – survivalist. Alla positioner bortom de på kanterna kan ses som delvis inkluderande och delvis exkluderande på en och samma gång. Alla mellanlägen på skalan kan på en och samma gång kritiseras för att vara tok för naiva och skrämmande cyniska (de på kanterna kan bara vara det ena eller det andra). De moraliskt svåra frågor som belystes i den förra texten – hur sätter man gränserna och vilka får vara med – återkommer här igen. Vilka får vara med när, som survivalisten säger, The Shit Hits The Fan (TSHTF).

Vid en långsam, men speciellt vid en plötslig nedgång eller kris kan det snabbt bli mycket attraktivt att hålla sig väl med sin händige och förberedde granne, att vara med i en framgångsrik ekoby, i en transition town eller en oljetoppsförberedd kommun (mer om kommunen Knivsta i senaste numret av klimatmagasinet Effekt). Men hur många får plats och vilka får vara med? När är ”livbåten” full och hur gör man med alla de som då ändå (desperat) försöker klättra ombord? Det är svåra frågor utan något givet svar.


PS. Jag har precis läst färdigt boken "Piraterna: Framgångssagan om Piratpartiet, Pirate Bay och Piratbyrån". Jag är lite fascinerad av hur Piratbyrån på ett bananskal har blivit Piratpartiets inofficiella tankesmedja. Jag ska själv bli en oljetopps-tankesmedja när jag blir stor - "Will save the world for food" :-)
.

"Rädda världen" eller "sköt dig själv och skit i andra" - del 1

.

Vilken är din ryggmärgsreaktion när du ställs inför energi- eller klimat-utmaningar som verkar svåra eller nästan omöjliga att lösa? I denna text tänkte jag ta upp en kontroversiell fråga, kanske den mest kontroveriella hittills? Om nivån på diskussionen blir för låg kan det hända att jag rensar en del bland kommentarerna. Alltså, kommentara gärna men försök att inte gå i de vanliga fällorna som drar ner en diskussion i dyn. Min blogg = mina regler.

Frågan jag tar upp utgör ett moraliskt dilemma och målsättningen är inte nödvändigtvis att komma fram till något ”svar” (om det enkelt gick att hitta ett svar skulle det ju inte vara ett dilemma). Som varje vettig människa som ställs inför en svår fråga som inte är färdigdiskuterad (eller ens påbörjad) är jag själv kluven. Utgångspunkten i resonemanget är dock att vi står inför flera svåra dilemman och predikament framöver och att de kommer att framträda tydligare i takt med att fler och fler inser att vi lever i en värld med begränsade resurser (olja, vissa metaller, vatten, matjord, fosfor etc.). Eftersom oljetoppen knappt diskuteras i det offentliga utgår jag i resonemanget nedan istället från ett mat- respektive ett klimat-scenario, men de underliggande tankesätten är precis lika tillämpliga för ett oljetoppsbaserat energi-scenario.


Jag har ofta slagits av att många, ja defintivt de flesta ”officiella”, politiskt korrekta lösningar som föreslås som svar på de monumentala (klimat-, miljö-, resurs- eller finansiella) utmaningar vi står inför, utgår från att vi måste lösa problemen så att de tillfredsställer alla, nord som syd, fattiga som rika i världen. Denna observation är giltig för säkert 49 av 50 texter jag läser och för en ännu högre andel av de politiska utspel som görs.

Ett exempel är de resonemang som gör gällande att Europa och andra delar av världen måste sätta sitt hopp och sin tilltro till ett mer effektivt industrijordbruk och genetiskt modifierade (GM) grödor. Sådan argumentation tar inte sällan avstamp i hur många personer på jorden som svälter idag. Tanken är att om bara mer effektiva metoder för att bruka jorden spred sig skulle inte lika många behöva svälta, och eftersom jordens befolkning förväntas öka med 2+ miljarder de närmaste 40 åren har vi helt enkelt inget val annat än att slänga oss i famnen hos de multinationella storföretag som idag uppfinner "framtidens lösningar" för jordbruket.

Denna typ av resonemang karaktäriserar jag här alltså som inkluderande – som förslag på en solidarisk och heltäckande lösning på en av de utmaningar som mänskligheten står inför. Den bakomliggande tankefiguren i just detta fall är att med en större global matproduktion kommer vi att en gång för alla kunna ”utrota” svält i världen - eller åtminstone skjuta upp den en generation. Att problemet är lite svårare än så och att jordbruket faktiskt redan har ökat sin avkastning enormt under 1900-talet - samtidigt som fler personer än någonsin idag svälter - blir ofta genast för komplicerat att resonera om. Det jag tar till fasta på när jag pratar om en inkluderande lösning är inte i första hand hur realistisk eller bra lösningen är, utan att intentionen är att solidariskt lösa problemet för alla, på en global nivå.

Om jag ändå tillåter mig att raljera lite över detta lösningsförslag så har jag personligen aldrig förstått varför så många kan tro att de enorma agroindustriella företag ("Big Ag") som vill driva på GM- och industrijordbrukets utveckling och som redan idag kontrollerar en betydande del av den globala matproduktionen skulle ha något intresse av att producera mat till människor som inte har råd att betala för den? Företag som Cargill och Monsanto sysslar inte med välgörenhet och deras första och viktigaste uppgift är förstås inte att lösa samhälleliga eller globala problem, utan att på kort och på lång sikt maximera vinsten till sina aktieägare.

De flesta har säkert hört det kinesiska ordspråket (ibland attribuerat till Lao Tzu) "Give a man a fish and you have fed him for today. Teach a man to fish and you have fed him for a lifetime"? Men visste ni att Karl Marx sa "Sell a man a fish and he can eat for a day. Teach a man to fish and you lose a great business opportunity". Big Ag har självklart siktet inställt på "great business opportunities" och ingenting annat. Andra aktörer på marknaden försöker förstås tjäna pengar på andra sätt ("Give a man a fish and you have fed him for today. Teach a man to fish and you can sell him fishing equipment") - men det ligger i sakens natur att det ligger mer pengar i att sälja fisk varje dag än att sälja fiskespön!

Redan här är det på sin plats att gå händelserna i förväg och hänvisa till texten av Garett Hardin (nedan) i vilken han hänvisar till skapadet av FNs världslivsmedelsprogram (”World Food Programme”). När det begav sig, på 60- och 70-talet, var rubriken i affärstidningen Forbes inte ”äntligen kan vi utrota världssvälten”, utan ”Feeding the World's Hungry Millions: How It Will Mean Billions for U.S. Business”.

Man kan förstås förkasta mina misstänkliggöranden av Big Ag och deras intentioner, men sammanfattningsvis kan vi några decennier senare egentligen bara vara säkra på två saker: världslivsmedelsprogrammen har inte utrotat svälten i världen - men de gödde de amerikanska agroindustriella företagen och dessa företags räckvidd och makt är idag större än någonsin. På samma sätt som de som investerar i land kan rättfärdiga sin investering utifrån Mark Twains råd ("Buy land, they're not making it any more!") är mat nog också en ganska bra produkt att ringa in marknaden för ("Food. You just gotta have it!").

Om man verkligen ville minska svälten tror jag att en bättre inkluderande lösning skulle vara arbeta för att jämna ut köpkraften och minska de globala inkomstklyftorna och sedan släppa marknadskrafterna fria att matcha tillgången till efterfrågan. När inte-längre-lika-fattiga människor har köpkraft nog att konkurrera med biobränsleslukande motorfordon skulle svälten i världen minska radikalt. Nästa steg är att de inte-längre-lika-fattiga börjar konkurrera med oss rika om huruvida man ska använda jordbruksmarken till att odla grödor som mättar tio fattiga människor eller för att producera mat till en kossa som sedan mättar en enda rik människa? Är du själv beredd att avstå från bilen och biffen för att utrota världssvälten? Om vi verkligen letade efter inkluderande lösningar på global nivå är det svårt att hoppa över det grundläggande faktum att de ekonomiska resurserna är extremt ojämnt fördelade.

Ett annat slagfält uppenbarar sig när länder som ligger pyrt till vid klimatförändringar (till exempel Maldiverna, Bangladesh och delar av Afrika) nu ställer krav på ”klimat-kompensation” – att rika, industrialiserade länder ska ta ansvar för och betala för de åtgärder som behövs för att kompensera för mer än hundra år av växthusgas-utsläpp som de (vi) fyllt atmosfären till bredden med.

Även detta resonemang utgår från att vi borde hitta lösningar utifrån ett inkluderande ”vi” som omfattar alla människor på jorden, det vill säga att vi kan och att vi vill ”rädda världen” tillsammans. Det var utifrån sådana premisser som världens ledare möttes i Köpenhamn i december. Men vi vet ju alla hur det slutade och man kan också fråga sig om alla aktörer verkligen hade ”ärliga intentioner” inför mötet (och här bortser jag från Saudi-Arabien som definitivt inte hade ärliga intentioner att ”komma till rätta” med CO2- och klimatproblematiken).

Eftersom kostnaden för att vidta ”nödvändiga” åtgärder är substansiell vill inget land ta första steget. Jag avför här förstås orealistiska tankar om en ekonomisk ”win-win-situation” som uppstår genom att vi ”växlar upp” till ett grönt samhälle. Om det skulle vara så enkelt skulle inga nationer släpa fötterna efter sig. Varje stort steg i en avveckling av fossil-samhället är dyrt och varje steg för att uppfylla ett "framgångsrikt" Köpenhamnsavtal skulle avspegla sig i minskat utrymme för konsumtion och ovälkomna och påtvingade förändringar av våra livsstilar. Istället utgår jag ifrån att vi i den rika delen av världen (eller åtminstone våra politiska ledare) antar – eller åtminstone hoppas - att det ännu finns gott om tid, eller att problemen i vilket fall inte kommer att drabba just oss så hårt eller så tidigt. (Detta resonemang fungerar lika braför en matproduktions-, klimat- och oljetopps- och energi-problematik.)

Även om en folkvald politiker i Sverige aldrig skulle tala om det öppet utgår jag från att de implicit resonerar utifrån en övertygelse om att ett svenskt liv är värt X (många fler) människors liv i Syd. Att inte åsamka en svensk obehag, till exempel genom att personen ifråga förvägras löneförhöjning, en platt-TV eller en semesterresa per flyg – ja, att man helt enkelt kallsinnigt här-och-nu förvägrar en svensk möjligheten till en stigande levnadsstandard, är även det – implicit – mer värt på den nationella politiska markanden än en fattig människas liv i ett klimat-utsatt land.

En förmildrande omständighet är måhända att våra svenska politiker är just svenska politiker, framröstade för att sörja för det svenska folkets väl och ve, och därmed tillsatta just för att sätta våra intressen före de intressen som befolkningarna i alla andra länder har. I korthet: det svenska folket har inte röstat fram Reinfelt för att lösa jordens problem på bästa sätt, utan för att lösa Sveriges problem på bästa sätt.

Vad jag så här långt vill säga är alltså att den officiella retoriken på alla nivåer alltid är inkluderande och utgår från att vi-på-jorden tillsammans strävar mot att lösa de problem vi gemensamt står inför, men, att vi i våra handlingar istället i praktiken agerar exkluderande och utgår från att Sveriges, eller åtminstone EUs välbefinnande är viktigare än mycket annat. Detta är samma typ av motsägelse som när Björn Forsberg i sin bok "Tillväxtens sist dagar" påpekar att vi i högtidliga politiska tal framhåller miljöns viktighet, men att miljön regelmässigt får stå tillbaka så fort den kommer i konflikt med ekonomiska mål om ökad tillväxt.

"Sverige först" (eller "Europa först") är ett exempel på det jag här vill kalla ett exluderande resonemang. Sådana "själviska" mål kan i en officiell retorik aldrig klara en konfrontation mot inkluderande argument, men när politik omsätts från ord till handling är det ingen tvekan om vilket sätt att resonera som får ge vika och vilket som vinner på knock-out.

Om man drar ett exkluderande sätt att resonera till sin spets finner man en betydligt mer kallsinnig (men kanske mer explicit och intellektuellt hederlig?) variant av detta tänkande i Garett Hardins ”Lifeboat ethics” från mitten av 1970-talet (kärnfullt formulerad i texten ”Living on a lifeboat” från 1974). Hardin är annars mest känd för att ha formulerat idén om allmänningens dilemma (”Tragedy of the commons”) som går ut på att den individuella frestelsen att överutnyttja gemensamma resurser leder till att dessa resurser utarmas. Allmänningens dilemma är också en problematik som årets ekonomipristagare Elinor Ostrom studerat i sitt arbete - även om hon i sitt mer praktiskt orienterade arbete rört sig mot helt andra, mer samarbetsinriktade och praktiska svar än Hardin gjorde när han mer matematiskt-teoretiskt-filosofiskt identifierade problemet några decennier tidigare och (återigen mer teoretiskt) beskrev - eller spekulerade kring - dilemmat och dess ofta olyckliga utgång.

I "Living on a lifeboat" tecknar Hardin en situation där det finns 50 personer i en livbåt, men 100 personer som ramlat ur andra överbefolkade livbåtar i närheten och som nu simmar mot och vill bli upplockade i den mindre fulla livbåten. Hur många (och vilka) ska man då plocka upp? Hardins livbåt är förstås en metafor för ett rikt land i Nord. Kanske finns det plats för tio personer till i livbåten (10 miljoner fler personer i landet) – men vem vet hur många som säkert får plats i båten utan att man komprometterar dess sjövärdighet och säkerhetsmarginalerna? Hardin fastslår att om båten hyser 50 personer, rymmer 60 personer, men vi beslutar oss för att ta ombord alla 100 personer som simmar i vattnet så kommer livbåten obevekligen att sjunka och vi kommer alla att dö (”Complete justice, complete catastrophe”). Att situationen är totalt orättvis är Hardin den förste att erkänna, men detta faktum gör honom ändå inte benägen att ändra på sitt principiella resonemang.

Livbåten kan också vara en metafor för 50 rika nationer på jorden och de 100 i vattnet är jordens fattiga nationer. Utifrån sin livbåts-metafor resonerar därefter Hardin för en begränsad befolkningstillväxt i såväl rika som fattiga länder och mot immigration (speciellt när befolkningstillväxten skiljer sig mycket mellan rika och fattiga länder som inte "tar ansvar" för sin befolkningstillväxt).

Hardins livbåt är en reaktion mot, och ett bistrare alternativ till en annan 1970-talsmetafor - det inkluderande ”Spaceship Earth” där vi alla inkluderande och gemensamt måste lära oss att leva med de begränsningar som gäller för oss alla tillsammans. Hardin påpekar att ett rymdskepp har en kapten som tar bindande beslut som gäller alla – det fungerar inte att framföra ett rymdskepp om besluten ska tas av en kommitté med varierande och motstridiga intressen. Även om många – kanske de flesta - personer (och politiker) instinktivt skyggar och vill ta avstånd från livbåtstänkandet vill jag hävda att det ändå är detta tänkande som just nu/fortfarande (fast implicit, genom vår ovilja att ta itu med svåra globala utmaningar) formar dagens realpolitiska överväganden – till exempel i samband med det strandade Köpenhamnsavtalet i julas.

Hardins resonemang leder honom till slutsatsen ”var man för sig själv”, eller snarare ”varje nation för sig själv”. Det betyder också att han kallt argumenterar mot katastrofhjälp i samband med misslyckade skördar och andra naturolyckor. ”A world food bank coupled with sovereign state irresponsibility in reproduction is an example of a [continually worsening] system”.

Hardin ser överbefolkning som det överskuggande problemet och menar att varje land måste pricka sin nivå av hållbart resursutnyttjande (en funktion av befolkningsstorleken) och sedan hålla sig på denna nivå antingen med hjälp av kloka ledare - som också lägger undan resurser under goda år - eller genom att genomlida återkommande (svält-) och andra katstrofer som "korrigerar" befolkningsstorleken.

För att förtydliga så är min poäng här inte att hålla med eller att ta avstånd från Hardin, utan att påpeka att vi genom underlåtenhet att tackla globala utmaningar tyst väljer att anamma en (måhända mildare, låt-gå variant av en) Hardinskt exkluderande ”lösning” på de problem vi står inför. Jag kan dock 35 år i efterhand reflektera över en del aspkter som Hardin inte tänkte så mycket på men som är mer uppenbara idag:

- Hardin tänkte inte på att befolkningsökningen i fattiga länder kan matchas eller till och med överskuggas av en formidabel konsumtionsökning i de rika länderna - även utan att befolkningen nämnvärt ökar i dessa länder. Eftersom människor i rika länder förbrukar många gånger fler resurser under sin livstid än fattiga människor kanske det ur ett resursförbrukningsperspektiv i första hand är vi som ska hålla efter och begränsa vårt barnafödande?

- Hardin tänkte inte heller så mycket på att ”deras” problem också lätt kan bli ”våra” i en globaliserad värld. Det är svårt att stänga ute terrorister och än mindre miljoner desperata människor (politiska, humanitära eller ekonomiska flyktingar och snart kanske också klimatflyktingar i ansenliga mängder) när rörligheten hela tiden har ökat och även många av jordens fattiga kan skrapa ihop ekonomiska medel för att företa en resa över halva klotet.

- Till sist så har globaliseringsprocessen i ökande grad också gjort ”oss” beroende av ”dem” för att få (importerad) mat på våra bord, (importerad) bensin i våra bränsletankar, (importerade) kläder i butikshyllorna och (importerade) prylar i vår shoppingbag. Det är svårt att stänga gränserna för vi är beroende av dem och vice versa. Sverige råkar i detta sammanhang dessutom vara ett extremt exportberoende land.

Vi lever idag i en hårt integrerad värld som gör det svårt för ett land att isolera sig och ”stänga dörren” till omvärlden. Inom Europa råder det fri rörlighet för arbetskraft och vi i Sverige kan inte längre bestämma allt själva då det finns överstatliga strukturer som begränsar oss men också knyter oss närmare våra "EU-grannar". Hur bra allt fungerar när systemet prövas på riktigt vet vi inte ännu, även om vi nu får känna av en försmak när Grekland och andra länder prövas ekonomiskt. Vi får se hur långt den inkluderande europeiska solidariteten sträcker sig, men Tyskland verkar ju i dagsläget inte direkt vara nödberedda att komma till Greklands hjälp annat än med ord och fina fraser.

Utifrån ett inkluderande perspektiv resonerar min oljetopps-medvetna och klimat-oroade vän Tomas om hur ett relativt rikt och sparsamt befolkat Sverige snart kan stå inför utmaningar förknippade med en fördubblad befokning (eller mer) när klimatflyktingarna från Syd (vilket även kan inkludera människor i gradvis mindre beboeliga länder i Sydeuropa) anländer. Ett exkluderande perspektiv utgår istället från att EU kommer att bryta samman innan vi når denna punkt och att vi därefter kommer att göra vårt bästa för att hålla klimatflyktingarna borta och mota dem tillbaka över sundet – på samma sätt som länderna i Sydeuropa idag gör sitt bästa för att ”stänga dörren” och mota fattiga afrikaner tillbaka över Medelhavet.

Vad tycker du själv? Är du en naiv inkluderare eller en cynisk exkluderare?


PS. I dagens DN Debatt (14 mars 2010) finns (faktiskt) en text som trevande försöker ta sig an de svåra frågor jag skriver om ovan, kombinationen av konsumtionstillväxt och befolkningstillväxt. I texten står det: "Om vi vill undvika konflikter om krympande naturresurser måste befolkningstillväxten, även i industrivärlden, begränsas. [...] Den stora utmaning [...] är hur vi inom ramen för politisk demokrati kan genomföra institutionella reformer som får människor att på frivillig väg välja att skaffa så få barn att jordens befolkning börjar minska. [...] Ett oangenämt alternativ är att befolkningar minskas genom frivillighetskränkande åtgärder". Jag kan tänka mig andra, mer oangenäma alternativ på väg mot 134 000 miljarder människor (en extrapolering fram till år 2300 med dagens globala födelsetal - 2.6 barn/kvinna). Texten undviker (säkert klokt) att ta sig an de riktigt svåra frågorna men för i alla fall upp frågan på agandan och påpekar att den borde uppmärksammas av politiskt ansvariga.
.

Om begränsningar

.
Årets och decenniets sista dagar är ett bra tillfälle att lite mer fritt vika ut tankar och funderingar. Här bjuder jag alltså på lite mer av mig själv och skriver om saker som jag tycker och tänker. Kanske har ni noterat (?) att mycket av det jag annars skriver utgår från rena faktauppgifter eller sammanfattar och återger vad andra tyckt och tänkt (med mina egna kommentarer relativt blygt tillfogade). Jag har alltså, forskarutbildad som jag är, en tendens att återge och till viss del ”gömma” mig bakom (eller referera till) vad andra skriver. Mindre så i denna text.

Och apropå forskning så framhåller nu många klimatskeptiker att några tusen hackade/läckta mail och filer förra månaden (lagom till klimatmötet i Köpenhamn) från en engelsk klimatforskningsenhet är ”sista spiken i kistan” för idén av vi människor påverkar klimatet (och att vi därför har ett ansvar för vad som händer i vår värld, och att vi måste hitta andra vägar framåt än ”Business As Usual”). Jag ser det som en storm i ett vattenglas. Jag tror att några tusen mail från vilken organisation som helst (forskningsinstitution, politiskt parti, företag) skulle kunna resultera i motsvarande ”skandal” om man läser även dessa som djävulen läser bibeln. Den allra bästa texten jag sett som ger en kontext till ”affären” är astrofysikern O’Neills text ””Climategate” and other nonsense” (rekommenderas):

"hackers pulled some "sensitive emails" between climatologists and discovered a few emails sounded a little fishy. However, from the "thousands" of emails, the deniers were only able to pull a tiny selection of text to "prove" their case. However, this is not evidence, it's not proof, all it proves is that the climatologists involved assumed their emails would have remained private. The deniers have cherry-picked small selections of text and taken the discussion out of context. If my inbox from my postgraduate research days was raided, I'm pretty sure -- if given the same treatment as above -- people would think I falsified all of my results, botched all of my programming and worked out that I can't spell, played Unreal Tournament too much and spent 110% of my salary on socializing (actually, the last two points are probably true). In reality, my research was proven to be correct (through peer review, on countless occasions) […] The banter I had via email with colleagues had very little to do with the final outcome of my studies."

Jag älskar det! De outtröttliga nyttiga idioter (eller betalda bulvaner) som gått igenom tusentals mail skulle lika gärna ha kunnat ”bevisa” att 25% av mailen var av mer social än arbetsmässig karaktär och att vi alltså betalar forskare för att de ska sitta och lata sig på arbetstid! Fast av det följer ju att forskarna, om de hade jobbat mer flitigt, kanske skulle ha kommit fram till ännu bättre bevis för den hypotes som skeptikerna är skeptiska emot - och det duger ju inte.

George Monbiot har skrivt om den systematiska desinformation som medvetet pumpats ut i minst ett decennium av organisationer med tjusiga namn (The Heartland Institute, Global Climate Coalition, Greening Earth Society, Foundation for Clean Air Progress) som frontar för företag med starka ekonomiska intressen av Business As Usual (ExxonMobil, Shell, BP, Ford, DaimlerChrysler, The Aluminum Association, Western Fuels Association med flera). Detta är, enligt Monbiot, den verkliga skandalen.

O’Neills text illusterar också hur Martin Saar och hans tappra musketörer måste ha känt sig när deras sajt Ställ Om blev invaderad av ohyra som kidnappade varje diskussion och styrde om dem till att alltid handla om hur fel alla klimatforskare har, hur korrupta de är (speciellt Al Gore), att de vill införa en världsregering och samtidigt föra oss ”tillbaka till stenåldern” etc. Om ni har halkat omkring i bloggosfären känner ni dessa och andra fraser från (O’Neill igen) ”The Land of the Afraid, Ignorant and Lost”:

"When I first blogged about the subject, I went in with a very pure idea that science holds the answer to our problem, and that was enough. […] I was hopelessly wrong. When presenting the scientific facts behind climate change, global warming and the human influence on our biosphere, I was always hijacked by a vocal minority that cried foul about my "bias" to one side of the debate. Debate? There's a debate? For my whole academic life, I've known that humans impact our atmosphere severely and our relentless production of carbon dioxide (and other greenhouse gases) amplify the effects of the naturally occurring "greenhouse effect" that keeps our planet habitable. The more CO2 we pump into our atmosphere, the warmer the atmosphere gets."

Från ”climategate”/”swifthack” ligger det nära tillhands att nämna det strandade Köpenhamnsmötet som tyvärr gick ungefär precis exakt som jag på förhand fruktade och trodde. Eftersom verkningsfulla åtgärder för att skära ner vår användning av fossila, CO2-genererande bränslen (olja, kol, gas) också skulle betyda minskad ekonomiska aktivitet och sänkt levnadsstandard är inget land berett att göra något väsentligt ifall man inte uppfattar att alla andra länder gör (minst) lika stora eftergifter och uppoffringar. Vilket förstås är en omöjlighet. Speciellt ifall nord (OECD) vill att syd ska hålla igen och syd samtidigt pekar på nords nuvarande utstläppsvolymer och vårt historiska ansvar. USA är värst i klassen, EU är inte direkt någon oskyldig lammunge och i Kina ser man inga skäl till frivilliga begränsningar även om levnadsstandarden har fördubblats (från en låg nivå) på bara ett decennium.

Utifrån omkastningen i förra årets rapport från OECDs energiorgan International Energy Agency (IEA) var intresset stort från oljetoppsnördarna inför att årets rapport släpptes i november. Istället för att återigen skriva ner prognoserna om framtida oljeutvinning valde man på IEA att denna gång istället att hålla klimatflaggan högt. Istället för att skriva att det kan hända att vi har nått oljetoppen för ”vanlig” olja (ej oljesand och andra ”icke-konventionella” energikällor) valde man att trycka på klimathotet. Vilket väcker frågan om det finns politiker i Sverige och annorstädes som inser allvaret i vår energisituation men som väljer att formulera det i termer av klimathot och klimatåtgärder för att inte oroa ”verklighetens folk” allt för mycket? [Verklighetens folk enligt KD: "människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag. Det är alla vi som gjort livsval som vänstern tycker är fel".] Klimatet kan vi ju leva i tron att vi kan påverka eller till och med styra - genom att träffas i Köpenhamn i år eller i Mexiko nästa år, men om oljevolymerna minskar framöver finns det dessvärre ingen geologisk formation vi kan bjuda in till förhandlingsbordet…

Här närmar vi oss flera intressanta problem på det individualpsykologiska planet som jag inte skrivit om hittills men kommer att återkomma till framöver. Hur kan man i en demokrati ”övertyga” flertalet om att impopulära förändringar är nödvändiga? Realistisk som jag är är det svar som ligger mig närmast ”inte alls”. Alltså fortsätter vi i kollektiv förnekelse (eller i värsta fall i en kollektiv självmordspakt) framåt på den inslagna vägen ända tills det så småningom slutgiltigen tar stopp.

Jag är nu ännu mer övertygad om att handling på gräsrotsnivå är vägen framåt för mig och för dig som oljetoppsupplysta individer. Själv har jag valt att engagera mig i en ekoby-i-tillblivelse. Vad gör du? Att engagera sig i den politiska processen ser jag på med tilltagande frustration. Sedan ett år tillbaka är jag visserligen medlem i miljöpartiet, men jag ser inte att de kan göra någon större skillnad ens om de verkligen skulle vilja (vilket jag inte alltid är helt övertygad om). Miljöpartiet verkar tillsammans med de andra politiska partierna på en marknadsplats och budskapet ”evig (exponentiell) tillväxt är inte möjlig på en ändlig planet” är helt enkelt inte ett budskap som någonsin kommer att gå hem i stugorna oberoende av hur sant det är.

Därför är Miljöpartiets partiprogram istället pepprat med texter om sådant som människor idag upplever som oerhört viktigt och som varje politiskt parti måste ha en ståndpunkt formulerd kring, men som jag menar är ”lyxproblem” som bara kan diskuteras i ett mycket, mycket rikt samhälle; aktiv integrationspolitik, funktionshindrades rättigheter, queerpolitik, rätten att tro eller låta bli, mångfald inom barnomsorg och så vidare. Det som jag upplever som riktigt viktigt är sådana frågor som kan komma att bli livsavgörande imorgon - när energin är dyr och tillväxten utmanad. Läs gärna mina texter från oktober och november om den ekonomiska krisens effekter i USA så förstår du bättre vad jag tycker det är viktigt att ha beredskap inför.

De senste decennierna har vi alla (i de rika länderna) varit delaktiga i ett omvänt lotteri. Från år till år har vi alla fått det lite bättre materiellt; prylarna har blivit lite billigare (hemelektronik) eller mer kapabla (mobiltelefoner), semesterresorna har blivit längre (Thailand) och vårt boende har blivit större och fräschare (bättre standard – men större lån). Men varje år har också några av oss dragit en fet nitlott när jobben försvunnit till prispressande lågprisländer. Självklart hänger dessa båda utvecklingslinjer ihop då slimmade organisationer, pressade priser och utflyttade jobb också är grunden för majoritetens ökade materiella välstånd.

Även miljöpartiet, den kanske bästa kandidaten i ett svagt startfält, skyggar för en bild av världen som utgår från dess begränsningar. Vi klamrar oss alla fast vid den naiva tron att bara för att vi vill något tillräckligt mycket (leva på samma sätt och med samma standard som idag) så kommer det med nödvändighet att ske, på ett eller annat sätt. Den tekniska termen som antropologer använder när de analyserar motsvarande föreställningar hos ”primitiva” folk är ”magiskt tänkande”. Så ser alltså inte jag själv på saken. Har vi ett otroligt flyt kaaanske det kommer att gå, men när jag läste inälvorna i julgrisen var det inte riktigt vad jag såg, och jag kan ärligt talat inte ens se hur det skulle kunna gå till.

För att återgå till huvudproblemet har jag svårt att se hur vi människor kan klara av globala utmaningar som dessutom är långsamt uppsmygande och med en startsträcka på flera decennier. Vi är helt enkelt inte evolverade för att förstå och hantera denna typ av problem. Ser vi en tiger så reagerar kroppen instinktivt, omedelbart och kraftfullt; adrenalinet pumpar och vi kutar för allt vad tygen håller. Men om människor lider på andra sidan jorden (till exempel i Kongo) bryr vi oss inte så mycket – så länga vi slipper se bilder av eländet i våra vardagsrum och genom våra stora fina nya platta TV-apparater. Om vi är dåligt utrustade för att hantera elände vi inte kan se i vår (omedelbara) närhet är vi ännu sämre rustade att hantera smygande hot som åtminstone inledningsvis växer till sig långsamt.

Överhuvudtaget verkar de flesta ha en människosyn som är mycket mer positiv och idealistisk än min mer realistiska bild. Jag tror att civilisation och humana värderingar kan liknas vid en tunn fernissa som varje generation måste erövra på nytt. I goda tider och vid växande välstånd (Sverige de senaste 60 åren) är det lätt att vara generös och tro enbart (eller mestadels) gott om sig själv om sina medmänniskor. Men som jag ser det är vår generellt utbredda humana människosyn en ”lyx” som lätt kan slipas av när det blir varmt, trångt, stressigt och knappt om resurserna.

Detta synsätt stöds av intressanta psykologiska experiement från USA som gjordes för 50-talet år sedan (och som av etiska skäl inte längre kan utföras). Det kanske mest kända är The Stanford Prison Experment (läs och låt dig chockeras). Unga universitetsstuderande delades slumpmässigt in i två grupper; fångvaktare och fångar. Sedan genomfördes ett mycket realistiskt vetenskapligt ”experiment” som dock spårade ut och fick avbrytas i förtid när ”fångvaktare” snabbt utvecklade sadistiska beteenden och ”fångar” lika snabbt blev stressade och deprimerade (Abu Ghraib någon?).

En bra filmatisering gjordes i form av den tyska filmen ”Das Experiment”. Andra halvan av filmen handlar om vad som skulle kunna ha hänt ifall experimentet inte hade avbrytits (ledtråd: människor dör innan filmen är slut). Att det var en tysk film är kanske inte en slump. En underliggande fråga i Stanford Prison Experiment (och i Stanley Milgrams välkända experiment om hur långt människor är beredda att gå när de av en auktoritetsperson får order om att tillfoga andra skada) var ”hur kunde det hända?”. Hur kunde vanliga människor medverka till det kollektiva vanvett som nazismen innebar? Hur kunde till synes vanliga hyggliga människor som var snälla mot sina barn, sin hund och sina grannar dra upp planerna för eller bli fångvaktare i dödsläger och behandla sina medmänniskor så inhumant? Och hur kunde de senare försvara sina handlingar med den banala frasen "jag lydde bara order"?

Dessa experiment antyder att det i högre grad är situationen (inklusive institutionellt stöd) snarare än några inneboende egenskaper som avgör vilka handlingar en människa är i stånd att utföra. Var går din gräns? Ja, vem vet? Det är vår smala lycka att inga nu levande (infödda) svenskar någonsin i sina liv har ju varit tvungna att ta ställning till sådana frågor. Men våra gener ljuger inte...

Många känner säkert till BBC-serien ”Walking with dinosaurs” (1999). I efterföljaren ”Walking with cavemen” (2003) är det människans förhistoria som står i fokus. I det första programmet, om en av våra tidigaste förfäder, australopithecus, finns den en nyckelscen när en flock på något dussin individer – kanske för första gången – agerar tillsammans och kastar stenar för att sjasa bort ett stort kattdjur som hotar en flockmedlem (ett föräldralöst ”barn”).

Förutom det faktum att det hela är fiktivt och dessutom fejk (datoranimerat) är det en scen både att vara stolt och rädd inför på en och samma gång. Den råa aggressiviteten som flocken uppvisar (”filmad” rakt framifrån) är skrämmande. Samtidigt är hela syftet att skydda flockens allra svagaste medlem från en säker död. Det intressanta är alltså att beteendet på en och samma gång kan prisas som altruistiskt (inom den egna flocken) eller fördömas som aggresivt (mot fiender och externa hot - men aggressiviteten kan också vändas mot interna "hot" så som en individ som majoriteten finner misshaglig).

Det finns skrämmande slutsatser att dra här. Liksom positiva. Årets ekonomi-pristagare Elinor Ostrom har en hel del klokt att säga om de mer positiva och hoppfulla aspekterna av att agera för gruppens gemensamma bästa. I bästa fall går det att ”skala upp” henne slutsatser till att omfatta alla människor på hela jorden – men glöm inte bort att hon har studerat den lilla byagemenskapen och att byns hållbara användning av den gemensamma betesmarken samtidigt utgår ifrån att man kontrollerar och utestänger ”utbölingarnas” användning av densamma…

Motsvarande starka känslor för gruppen kan vi i mer eller mindre utspädd form återfinna i lagsporter eller i ett militärt kompani (speciellt om de krigat tillsammans). Eller i (för samhället) mer negativa tappningar i motorcykelgäng, bland fotbollshuliganer eller i ungdomsgäng med huligana tendenser. Beredskap att bruka våld gör dig inte nödvändigtvis särdeles framgångsrik i vårt väloljade och samarbetsinriktade samhälle – men vem vet vilka egenskaper som är till nytta i ett framtida samhälle på dekis? Helt säkert är att stora samhällsförändringar kommer att missgynna vissa personer (med vissa egenskaper) och gynna andra (som kanske är missgynnade idag). Darwin myntade termen “survival of the fittest” och när miljön vi lever i förändras så förändras även kriterierna för vad som utgör “fitness”.

Även om jag tror att vi står inför tuffa tider – troligtvis redan under det kommande decenniet - är jag på sätt och vis inte riktigt så pessimistisk som jag var privat för bara ett år sedan. Då trodde jag - liksom många andra som nyligen upptäckt oljetoppen och med förskräckelse insett vidden av de möjliga konsekvenserna - att vi i värsta fall stod inför en relativt nära förestående samhällskollaps. Det ligger nog i sakens natur att tro att man själv eller vår tidsålder är så himla speciell i såväl gott (”den nya ekonomin” som bara för 10 år sedan uppgavs sväva i luften och inte längre följa den gamla ekonomins lagar) som mindre gott (”eftersom vårt sätt att leva är ohållbart kommer samhället att gå under inom några få år”).

Numera tror jag att det lika gärna kan bli en utdragen process som sträcker sig över många decennier. Det kan till och med hända att de som lyckas behålla sina jobb och hålla fast vid sin lön på vissa sätt kommer att få det bättre när andra drar den stora nitlotten. Kom ihåg att det är bättre att ha ett säkert jobb som kassörska än att vara en högutbildad men arbetslös ekonom på väg att bli utförsäkrad.


Nog med löst sammansatta funderingar. Nu har jag relativt spontant lagt ut texten, och just denna text är kanske mer kontroversiell än vad mina texter vanligtvis brukar vara. Så det är dags för dig att kommentera… vad håller du med om, var har jag fel?
.