Om begränsningar

.
Årets och decenniets sista dagar är ett bra tillfälle att lite mer fritt vika ut tankar och funderingar. Här bjuder jag alltså på lite mer av mig själv och skriver om saker som jag tycker och tänker. Kanske har ni noterat (?) att mycket av det jag annars skriver utgår från rena faktauppgifter eller sammanfattar och återger vad andra tyckt och tänkt (med mina egna kommentarer relativt blygt tillfogade). Jag har alltså, forskarutbildad som jag är, en tendens att återge och till viss del ”gömma” mig bakom (eller referera till) vad andra skriver. Mindre så i denna text.

Och apropå forskning så framhåller nu många klimatskeptiker att några tusen hackade/läckta mail och filer förra månaden (lagom till klimatmötet i Köpenhamn) från en engelsk klimatforskningsenhet är ”sista spiken i kistan” för idén av vi människor påverkar klimatet (och att vi därför har ett ansvar för vad som händer i vår värld, och att vi måste hitta andra vägar framåt än ”Business As Usual”). Jag ser det som en storm i ett vattenglas. Jag tror att några tusen mail från vilken organisation som helst (forskningsinstitution, politiskt parti, företag) skulle kunna resultera i motsvarande ”skandal” om man läser även dessa som djävulen läser bibeln. Den allra bästa texten jag sett som ger en kontext till ”affären” är astrofysikern O’Neills text ””Climategate” and other nonsense” (rekommenderas):

"hackers pulled some "sensitive emails" between climatologists and discovered a few emails sounded a little fishy. However, from the "thousands" of emails, the deniers were only able to pull a tiny selection of text to "prove" their case. However, this is not evidence, it's not proof, all it proves is that the climatologists involved assumed their emails would have remained private. The deniers have cherry-picked small selections of text and taken the discussion out of context. If my inbox from my postgraduate research days was raided, I'm pretty sure -- if given the same treatment as above -- people would think I falsified all of my results, botched all of my programming and worked out that I can't spell, played Unreal Tournament too much and spent 110% of my salary on socializing (actually, the last two points are probably true). In reality, my research was proven to be correct (through peer review, on countless occasions) […] The banter I had via email with colleagues had very little to do with the final outcome of my studies."

Jag älskar det! De outtröttliga nyttiga idioter (eller betalda bulvaner) som gått igenom tusentals mail skulle lika gärna ha kunnat ”bevisa” att 25% av mailen var av mer social än arbetsmässig karaktär och att vi alltså betalar forskare för att de ska sitta och lata sig på arbetstid! Fast av det följer ju att forskarna, om de hade jobbat mer flitigt, kanske skulle ha kommit fram till ännu bättre bevis för den hypotes som skeptikerna är skeptiska emot - och det duger ju inte.

George Monbiot har skrivt om den systematiska desinformation som medvetet pumpats ut i minst ett decennium av organisationer med tjusiga namn (The Heartland Institute, Global Climate Coalition, Greening Earth Society, Foundation for Clean Air Progress) som frontar för företag med starka ekonomiska intressen av Business As Usual (ExxonMobil, Shell, BP, Ford, DaimlerChrysler, The Aluminum Association, Western Fuels Association med flera). Detta är, enligt Monbiot, den verkliga skandalen.

O’Neills text illusterar också hur Martin Saar och hans tappra musketörer måste ha känt sig när deras sajt Ställ Om blev invaderad av ohyra som kidnappade varje diskussion och styrde om dem till att alltid handla om hur fel alla klimatforskare har, hur korrupta de är (speciellt Al Gore), att de vill införa en världsregering och samtidigt föra oss ”tillbaka till stenåldern” etc. Om ni har halkat omkring i bloggosfären känner ni dessa och andra fraser från (O’Neill igen) ”The Land of the Afraid, Ignorant and Lost”:

"When I first blogged about the subject, I went in with a very pure idea that science holds the answer to our problem, and that was enough. […] I was hopelessly wrong. When presenting the scientific facts behind climate change, global warming and the human influence on our biosphere, I was always hijacked by a vocal minority that cried foul about my "bias" to one side of the debate. Debate? There's a debate? For my whole academic life, I've known that humans impact our atmosphere severely and our relentless production of carbon dioxide (and other greenhouse gases) amplify the effects of the naturally occurring "greenhouse effect" that keeps our planet habitable. The more CO2 we pump into our atmosphere, the warmer the atmosphere gets."

Från ”climategate”/”swifthack” ligger det nära tillhands att nämna det strandade Köpenhamnsmötet som tyvärr gick ungefär precis exakt som jag på förhand fruktade och trodde. Eftersom verkningsfulla åtgärder för att skära ner vår användning av fossila, CO2-genererande bränslen (olja, kol, gas) också skulle betyda minskad ekonomiska aktivitet och sänkt levnadsstandard är inget land berett att göra något väsentligt ifall man inte uppfattar att alla andra länder gör (minst) lika stora eftergifter och uppoffringar. Vilket förstås är en omöjlighet. Speciellt ifall nord (OECD) vill att syd ska hålla igen och syd samtidigt pekar på nords nuvarande utstläppsvolymer och vårt historiska ansvar. USA är värst i klassen, EU är inte direkt någon oskyldig lammunge och i Kina ser man inga skäl till frivilliga begränsningar även om levnadsstandarden har fördubblats (från en låg nivå) på bara ett decennium.

Utifrån omkastningen i förra årets rapport från OECDs energiorgan International Energy Agency (IEA) var intresset stort från oljetoppsnördarna inför att årets rapport släpptes i november. Istället för att återigen skriva ner prognoserna om framtida oljeutvinning valde man på IEA att denna gång istället att hålla klimatflaggan högt. Istället för att skriva att det kan hända att vi har nått oljetoppen för ”vanlig” olja (ej oljesand och andra ”icke-konventionella” energikällor) valde man att trycka på klimathotet. Vilket väcker frågan om det finns politiker i Sverige och annorstädes som inser allvaret i vår energisituation men som väljer att formulera det i termer av klimathot och klimatåtgärder för att inte oroa ”verklighetens folk” allt för mycket? [Verklighetens folk enligt KD: "människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag. Det är alla vi som gjort livsval som vänstern tycker är fel".] Klimatet kan vi ju leva i tron att vi kan påverka eller till och med styra - genom att träffas i Köpenhamn i år eller i Mexiko nästa år, men om oljevolymerna minskar framöver finns det dessvärre ingen geologisk formation vi kan bjuda in till förhandlingsbordet…

Här närmar vi oss flera intressanta problem på det individualpsykologiska planet som jag inte skrivit om hittills men kommer att återkomma till framöver. Hur kan man i en demokrati ”övertyga” flertalet om att impopulära förändringar är nödvändiga? Realistisk som jag är är det svar som ligger mig närmast ”inte alls”. Alltså fortsätter vi i kollektiv förnekelse (eller i värsta fall i en kollektiv självmordspakt) framåt på den inslagna vägen ända tills det så småningom slutgiltigen tar stopp.

Jag är nu ännu mer övertygad om att handling på gräsrotsnivå är vägen framåt för mig och för dig som oljetoppsupplysta individer. Själv har jag valt att engagera mig i en ekoby-i-tillblivelse. Vad gör du? Att engagera sig i den politiska processen ser jag på med tilltagande frustration. Sedan ett år tillbaka är jag visserligen medlem i miljöpartiet, men jag ser inte att de kan göra någon större skillnad ens om de verkligen skulle vilja (vilket jag inte alltid är helt övertygad om). Miljöpartiet verkar tillsammans med de andra politiska partierna på en marknadsplats och budskapet ”evig (exponentiell) tillväxt är inte möjlig på en ändlig planet” är helt enkelt inte ett budskap som någonsin kommer att gå hem i stugorna oberoende av hur sant det är.

Därför är Miljöpartiets partiprogram istället pepprat med texter om sådant som människor idag upplever som oerhört viktigt och som varje politiskt parti måste ha en ståndpunkt formulerd kring, men som jag menar är ”lyxproblem” som bara kan diskuteras i ett mycket, mycket rikt samhälle; aktiv integrationspolitik, funktionshindrades rättigheter, queerpolitik, rätten att tro eller låta bli, mångfald inom barnomsorg och så vidare. Det som jag upplever som riktigt viktigt är sådana frågor som kan komma att bli livsavgörande imorgon - när energin är dyr och tillväxten utmanad. Läs gärna mina texter från oktober och november om den ekonomiska krisens effekter i USA så förstår du bättre vad jag tycker det är viktigt att ha beredskap inför.

De senste decennierna har vi alla (i de rika länderna) varit delaktiga i ett omvänt lotteri. Från år till år har vi alla fått det lite bättre materiellt; prylarna har blivit lite billigare (hemelektronik) eller mer kapabla (mobiltelefoner), semesterresorna har blivit längre (Thailand) och vårt boende har blivit större och fräschare (bättre standard – men större lån). Men varje år har också några av oss dragit en fet nitlott när jobben försvunnit till prispressande lågprisländer. Självklart hänger dessa båda utvecklingslinjer ihop då slimmade organisationer, pressade priser och utflyttade jobb också är grunden för majoritetens ökade materiella välstånd.

Även miljöpartiet, den kanske bästa kandidaten i ett svagt startfält, skyggar för en bild av världen som utgår från dess begränsningar. Vi klamrar oss alla fast vid den naiva tron att bara för att vi vill något tillräckligt mycket (leva på samma sätt och med samma standard som idag) så kommer det med nödvändighet att ske, på ett eller annat sätt. Den tekniska termen som antropologer använder när de analyserar motsvarande föreställningar hos ”primitiva” folk är ”magiskt tänkande”. Så ser alltså inte jag själv på saken. Har vi ett otroligt flyt kaaanske det kommer att gå, men när jag läste inälvorna i julgrisen var det inte riktigt vad jag såg, och jag kan ärligt talat inte ens se hur det skulle kunna gå till.

För att återgå till huvudproblemet har jag svårt att se hur vi människor kan klara av globala utmaningar som dessutom är långsamt uppsmygande och med en startsträcka på flera decennier. Vi är helt enkelt inte evolverade för att förstå och hantera denna typ av problem. Ser vi en tiger så reagerar kroppen instinktivt, omedelbart och kraftfullt; adrenalinet pumpar och vi kutar för allt vad tygen håller. Men om människor lider på andra sidan jorden (till exempel i Kongo) bryr vi oss inte så mycket – så länga vi slipper se bilder av eländet i våra vardagsrum och genom våra stora fina nya platta TV-apparater. Om vi är dåligt utrustade för att hantera elände vi inte kan se i vår (omedelbara) närhet är vi ännu sämre rustade att hantera smygande hot som åtminstone inledningsvis växer till sig långsamt.

Överhuvudtaget verkar de flesta ha en människosyn som är mycket mer positiv och idealistisk än min mer realistiska bild. Jag tror att civilisation och humana värderingar kan liknas vid en tunn fernissa som varje generation måste erövra på nytt. I goda tider och vid växande välstånd (Sverige de senaste 60 åren) är det lätt att vara generös och tro enbart (eller mestadels) gott om sig själv om sina medmänniskor. Men som jag ser det är vår generellt utbredda humana människosyn en ”lyx” som lätt kan slipas av när det blir varmt, trångt, stressigt och knappt om resurserna.

Detta synsätt stöds av intressanta psykologiska experiement från USA som gjordes för 50-talet år sedan (och som av etiska skäl inte längre kan utföras). Det kanske mest kända är The Stanford Prison Experment (läs och låt dig chockeras). Unga universitetsstuderande delades slumpmässigt in i två grupper; fångvaktare och fångar. Sedan genomfördes ett mycket realistiskt vetenskapligt ”experiment” som dock spårade ut och fick avbrytas i förtid när ”fångvaktare” snabbt utvecklade sadistiska beteenden och ”fångar” lika snabbt blev stressade och deprimerade (Abu Ghraib någon?).

En bra filmatisering gjordes i form av den tyska filmen ”Das Experiment”. Andra halvan av filmen handlar om vad som skulle kunna ha hänt ifall experimentet inte hade avbrytits (ledtråd: människor dör innan filmen är slut). Att det var en tysk film är kanske inte en slump. En underliggande fråga i Stanford Prison Experiment (och i Stanley Milgrams välkända experiment om hur långt människor är beredda att gå när de av en auktoritetsperson får order om att tillfoga andra skada) var ”hur kunde det hända?”. Hur kunde vanliga människor medverka till det kollektiva vanvett som nazismen innebar? Hur kunde till synes vanliga hyggliga människor som var snälla mot sina barn, sin hund och sina grannar dra upp planerna för eller bli fångvaktare i dödsläger och behandla sina medmänniskor så inhumant? Och hur kunde de senare försvara sina handlingar med den banala frasen "jag lydde bara order"?

Dessa experiment antyder att det i högre grad är situationen (inklusive institutionellt stöd) snarare än några inneboende egenskaper som avgör vilka handlingar en människa är i stånd att utföra. Var går din gräns? Ja, vem vet? Det är vår smala lycka att inga nu levande (infödda) svenskar någonsin i sina liv har ju varit tvungna att ta ställning till sådana frågor. Men våra gener ljuger inte...

Många känner säkert till BBC-serien ”Walking with dinosaurs” (1999). I efterföljaren ”Walking with cavemen” (2003) är det människans förhistoria som står i fokus. I det första programmet, om en av våra tidigaste förfäder, australopithecus, finns den en nyckelscen när en flock på något dussin individer – kanske för första gången – agerar tillsammans och kastar stenar för att sjasa bort ett stort kattdjur som hotar en flockmedlem (ett föräldralöst ”barn”).

Förutom det faktum att det hela är fiktivt och dessutom fejk (datoranimerat) är det en scen både att vara stolt och rädd inför på en och samma gång. Den råa aggressiviteten som flocken uppvisar (”filmad” rakt framifrån) är skrämmande. Samtidigt är hela syftet att skydda flockens allra svagaste medlem från en säker död. Det intressanta är alltså att beteendet på en och samma gång kan prisas som altruistiskt (inom den egna flocken) eller fördömas som aggresivt (mot fiender och externa hot - men aggressiviteten kan också vändas mot interna "hot" så som en individ som majoriteten finner misshaglig).

Det finns skrämmande slutsatser att dra här. Liksom positiva. Årets ekonomi-pristagare Elinor Ostrom har en hel del klokt att säga om de mer positiva och hoppfulla aspekterna av att agera för gruppens gemensamma bästa. I bästa fall går det att ”skala upp” henne slutsatser till att omfatta alla människor på hela jorden – men glöm inte bort att hon har studerat den lilla byagemenskapen och att byns hållbara användning av den gemensamma betesmarken samtidigt utgår ifrån att man kontrollerar och utestänger ”utbölingarnas” användning av densamma…

Motsvarande starka känslor för gruppen kan vi i mer eller mindre utspädd form återfinna i lagsporter eller i ett militärt kompani (speciellt om de krigat tillsammans). Eller i (för samhället) mer negativa tappningar i motorcykelgäng, bland fotbollshuliganer eller i ungdomsgäng med huligana tendenser. Beredskap att bruka våld gör dig inte nödvändigtvis särdeles framgångsrik i vårt väloljade och samarbetsinriktade samhälle – men vem vet vilka egenskaper som är till nytta i ett framtida samhälle på dekis? Helt säkert är att stora samhällsförändringar kommer att missgynna vissa personer (med vissa egenskaper) och gynna andra (som kanske är missgynnade idag). Darwin myntade termen “survival of the fittest” och när miljön vi lever i förändras så förändras även kriterierna för vad som utgör “fitness”.

Även om jag tror att vi står inför tuffa tider – troligtvis redan under det kommande decenniet - är jag på sätt och vis inte riktigt så pessimistisk som jag var privat för bara ett år sedan. Då trodde jag - liksom många andra som nyligen upptäckt oljetoppen och med förskräckelse insett vidden av de möjliga konsekvenserna - att vi i värsta fall stod inför en relativt nära förestående samhällskollaps. Det ligger nog i sakens natur att tro att man själv eller vår tidsålder är så himla speciell i såväl gott (”den nya ekonomin” som bara för 10 år sedan uppgavs sväva i luften och inte längre följa den gamla ekonomins lagar) som mindre gott (”eftersom vårt sätt att leva är ohållbart kommer samhället att gå under inom några få år”).

Numera tror jag att det lika gärna kan bli en utdragen process som sträcker sig över många decennier. Det kan till och med hända att de som lyckas behålla sina jobb och hålla fast vid sin lön på vissa sätt kommer att få det bättre när andra drar den stora nitlotten. Kom ihåg att det är bättre att ha ett säkert jobb som kassörska än att vara en högutbildad men arbetslös ekonom på väg att bli utförsäkrad.


Nog med löst sammansatta funderingar. Nu har jag relativt spontant lagt ut texten, och just denna text är kanske mer kontroversiell än vad mina texter vanligtvis brukar vara. Så det är dags för dig att kommentera… vad håller du med om, var har jag fel?
.