Krisens effekter - del 1

.
De lärde argumenterar om huruvida den ekonomiska krisen är en recession eller en depression, och tidigare har man diskuterat om krisen kommer att vara V-formad (snabb återhämtning), U-formad (långsammare återhämtning) eller L-formad (ingen återhämtning). Vissa slår ut nergången över hela befolkningen och kommer fram till att effekterna i genomsnitt inte har varit så farliga och att vi i backspegeln bara kommer att uppleva den ekonomiska krisen som ett hack i en uppåtgående kurva. Men hur man än vrider och vänder på det så kan breda uppsägningar och få nya jobb slå sönder många enskilda människors liv. Ändå tycker jag mig inte ha läst så många reportage ur just den vinkeln, om (många) enskilda människor vars liv tagit en ny och sämre vändning i krisens spår.

Inte heller i rapporteringen från USA står det något om de miljontals nya fattiga som följer i krisens spår. Som vi alla vet är det betydligt sämre att vara fattig i USA eftersom skyddsnäten där inte är lika finmaskiga som i Europa i allmänhet och i Sverige i synnerhet. Jag själv märker av denna bristande förståelse genom att intelligenta människor jag pratar med inte har något krismedvetenhet utan istället kan tycka att allt är ganska bra nu ”när det är så billigt att hyra in hantverkare”.

För att höja medvetenheten om den bottenlösa avgrund som öppnat sig under många amerikaners fötter börjar jag nu skriva en serie texter om krisens förlorare - en växande underklass - som alltför ofta osynliggörs och avförs. Vi har begreppen och de kulturella ramarna för att lätt kunna ta till oss och förstå historier om dugliga ”uppkomlingar” som företagit sig klassresor genom att jobbat sig upp från fabriksgolvet till styrelserummet, eller genom att som förste person i släkten skaffa sig en universitetsutbildning och ”bli någon”. Men vi har inte lika klara ramar för att förstå den omvända klassresan (”downward mobility”) och historien om den som på grund av oförstånd eller otur och helt utan egen förskyllan plötsligt befinner sig ute i kylan ekonomiskt och socialt.

Det finns två kopplingar mellan detta ämne och oljetoppen. Den första kopplingen är att många menar att det finnas ett samband mellan den nuvarande ekonomiska krisen, oljeprisets femdubbling mellan 2002 och 2007 (från 20 till 100 dollar/fat) och förra sommarens astronomiskt höga oljepristopp (147 dollar/fat). Enligt vissa är den ekonomiska krisen inget mindre än en följd av denna långa upptakt och dess final när energipriserna slog i taket förra året. Den andra kopplingen är att när vi befinner oss i nerförsbacken bortom oljetoppen (vilket kan vara nu eller närsomhelst eller om tio år) kommer breda lager av befolkningen att gradvis få det sämre ställt materiellt, och sedan sämre igen. Effekterna av den nuvarande ekonomiska krisen kan alltså antingen utgöra det första stadiet av en långvarig och djup(nande) ekonomisk kris, eller, en generalrepetition inför en eventuell sådan kris. Och som oljetoppsförfattaren Richard Heinberg säger i dokumentärfilmen "Oil, Smoke & Mirrors" (tack för citatet Kryger):



''...yet people won't be talking about the oil peak. They'll be talking about the unemployment figures. They'll be talking about the high price of food. They'll be talking about the fact that you can't get on an airliner and travel anymore because the airline industry has collapsed, there are only a few carriers still in business and tickets are astronomically expensive. They'll be talking about the latest war or terrorist incidents. They will have completely lost sight of the one event that caused all of those effects.''

USA är ett föregångsland - ett land som går före - och situationen och konsekvenserna av den ekonomiska krisen är många gånger värre där än i Sverige. Dessa texter kommer därför att vara starkt americentriska. Syftet är att öppna ögonen för alla som inte känner till vad som just nu händer i ”världens rikaste land”, och förhoppningsvis också mana till lite ödmjuk reflektion över vad detta kan tänkas betyda. Kan samma sak hända i Sverige? USA är också intressant då det finns en stor och hjärtskärande diskrepans mellan den verklighet som nu träder fram och många amerikaners egen bild av sitt land. Angående denna självbild skriver Göran Rosenberg i senaste numret av tidsskriften Axess (september 2009):

”Den amerikanska idén är på det stora hela en idé och ett samhälle benämnt Amerika, befolkat av det lyckligaste av folk, amerikanerna, vilka är övertygade om att bara i Amerika kan Männsikan till fullo förverkliga sin medfödda rätt till liv, frihet och sökande efter lycka. Den amerikanska idén är idén om att ett exceptionellt samhälle, upprättat på en exceptionell plats under exceptionella betingelser (om inte genom gudomligt ingripande) och med en exceptionell roll att spela i världen.”

Men i texter och reportage från detta stolta land kan man nu skönja tecken på att det håller på att smulas sönder inifrån. Om grunden är tillräckligt stabil och de bärande väggarna klarar av att hålla uppe samhällets tyngd kanske detta inte utgör något större problem? Kanske kommer fler att leva i fattigdom, men utan att krisen för den skull medför några större konsekvenser för resten (majoriteten) av befolkningen? Även om så är fallet vill jag här fästa uppmärksamheten på de som fallit och som kan ha svårt att resa sig upp även i de mest positiva scenarier av ekonomisk återhämtning. Det berättartekniska greppet jag använder mig av i denna serie av texter är att nedstiga i Dantes cirklar och alltså börja med att beskriva lite mildare effekter av den ekonomiska krisen (sämre ekonomi, nya köpvanor, ökad sparsamhet) och sedan steg för steg röra sig mot de som har det sämst och nu är på väg mot – eller redan lever i - ren misär.

Om vi börjar med nya beteendemönster som ingen egentligen kan ha något emot, så breder sparsamhet och ett sparsamhetstänkande nu ut sig i USA efter en 15, eller kanske 40 år lång köpfest. Det är ingen hemlighet att amerikanare utan hämningar och under en lång tid har shoppat loss och sedan bytt upp sig till större hem för att få plats med alla sina inhandlade kläder och prylar. Sparandet har legat i botten och konsumtionen har skett med lånade pengar, ofta med det egna husets stigande värde som ”säkerhet”. Hushållen skulder har stigit från 60% till 130% av hushållen inkomster på 25 år (från 1982 till 2007). Samtidigt är det hushållens konsumtion som hållit den amerikanska ekonomin under armarna och stått för uppemot 70% av bruttonationalprodukten:

”This shift back to thrift may seem to be a healthy change for a consumer class known for spending more than it earns, but there is a downside: American businesses have become so dependent on consumer spending that any pullback sends ripples through the economy.”

Hur det nu har gått när husbubblan börjat pysa vet vi alla. Idag har många amerikaner tvingats lämna sina hus när de inte kunnat betala kostnaderna för sina lån. Av de som bor kvar i sina hus bor uppemot 25% i hus som är värda mindre än de lån de har på huset - efter att huspriserna har gått ner 10 kvartal i rad. Dessutom väntas huspriserna sjunka ytterligare och uppemot hälften av alla hus i USA kan vara överbelånade om bara två år.

Det betyder alltså att många idag är ”fångade” i sina hus och inte kan sälja dem utan att förlora pengar och bli skuldsatta. Alternativet är att gå ifrån huset, eftersom de flesta lån till skillnad från i Sverige är knutna till huset och inte till personen. Dock får man räkna med att kreditvärdigheten då sjunker genom golvet (som när man får en betalningsanmärkning i Sverige) och att många ”normala” ekonomiska transaktioner därefter kan blir svåra (hyra en lägenhet, hyra eller låna pengar för att köpa en bil, skaffa mobiltelefon etc.). Avslutningsvis och sammanfattningsvis har husen gått från att vara en spargris till att bli en albatross kring den amerikanske husägarens hals, och fortsatt storskalig konsumtion med huset som säkerhet är idag uteslutet.

Vad att göra? Jo, det radikala (?) greppet att inte leva över sina tillgångar och att spara istället för att slösa. Även många amerikaner som inte personligen blivit drabbade av den ekonomiska nergången och fortfarande har gott om pengar har börjat ändra på sina köpvanor och spendera mindre.

”With the economy in shambles and so many people losing their jobs and homes, it is no longer considered cool to brag about possessions and purchases. For many during a deepening recession, conspicuous consumption is out and frugality is the new black.”

Andra får nu skuldkänslor av att köpa saker de inte behöver: “The shift appears to be driven, at least in part, by a sense that the economic crisis is a long overdue catharsis; it's the jolt we needed to reverse a multitude of bad financial habits and destructive attitudes developed over many years.”

Dessa förändrade vanor märks på flera olika sätt. När tvåbarnsmamman och sekreteraren Kelly behövde nya stövlar stod valet mellan att köpa ett nytt par för 1500 kronor eller att ta fram ett gammalt par och besöka skomakaren. Hennes första besök någonsin hos en skomakare var till att börja med jobbigt för hennes självkänsla, men slutligen en ögonöppnare.

”For a fashion-conscious woman, the thought of recycling clothing hurt her pride a bit. "I walked in with my tail between my legs," she says. "It was something, initially, I was not proud of." Then she saw the price: $16. And the work: the boots looked as good as new.”

Helt plötsligt “upptäcker” alltså många amerikanare att det går att laga de saker man äger istället för att köpa nytt. De som till professionen reparerar prylar (bilmekaniker, cykelverkstäder, urmakare, skräddare, tv- och vitvaru-reparatörer) har märkt att efterfrågan på deras tjänster gått spikrakt uppåt. För de som både säljer nytt och reparerar gammalt (till exempel både syr upp nya kläder och lagar gamla) är trenden också klar; nyförsäljningen minskar samtidigt som reparationerna ökar. Att klippa ut (de rikligt förkommande) rabattkupongerna i tidningar har också ökat i popularitet de senaste åren efter att innan dess ha sjunkit i 15 år och rutinerade kupong-klippare kan minska kostnaderna för sina matinköp med upp till 50%.

Det är också intressant att konstatera att ett av de största hindren är att bryta igenom psykologiska barriärer om “vilken typ av människa” man är. När Kelly väl har besökt skomakaren för första gången och är nöjd med resultatet, kan det hända att vanan rotar sig och sitter kvar även om hennes och landets ekonomiska situation senare skulle förbättras. En skomakare som uttalar sig säger att en tvåårig ekonomisk nergång kan skapa nya vanor och för honom fungera som en vitamininjektion som han kan leva på i 10 eller 15 år. Tillräckligt många har vid det här laget sett eller själva känt av effekterna av den ekonomiska nedgången för att vanor och grundläggande värderingar ska förbli ändrade långt efter en eventuell ekonomisk återhämtning.

(En kommentar: jag skriver regelmässigt “en eventuell ekonomisk återhämtning” där originalartikeln istället rakt av hänvisar till “den ekonomiska återhämtningen” och “när ekonomin kommer igång igen”. Som jag påpekat tidigare tycker jag att det är fascinerande hur snabbt många instinktivt utgår från att det som på beställning väntar en återhämtning alldeles bortom hörnet. Tanken verkar vara att “börsen har ju “alltid” stigit tidigare så därför kommer den alltid att göra det igen”. Idén att börsen stiger över tiden blir till en slags naturkraft som inget kan stå emot, eller till och med en naturlag i paritet med gravitationen. Solen går upp i öster och börsen stiger alltid över tiden.)

Ett område där det finns stort utrymme att sänka sina kostnader är kläder. Både ”thrift stores” som säljer bortskänkta kläder (och som i Sverige motsvaras av Stadsmissionen eller Myrorna), och mer fashionabla second hand-butiker som säljer en månadsgammal blus för en tredjedel av priset ökar i popularitet i USA. Vad beträffar kläder finns det förstås en del excesser att ta av. Har ni sett hur stor en amerikansk klädkammare (”walk-in closet”) kan vara? Man får lätt plats med sitt hemmakontor där. Eller släktingarna som kommer på besök. Enligt en undersökning från England hade hälften av alla kläder, skor och accessoarer som brittiska kvinnor köpte föregående år aldrig använts. Varje brittisk kvinna använde i snitt över 5000 kronor (nästan 500 pund) på att köpa kläder som inte blivit använda, och, vart tionde plagg åkte oanvänt direkt till soptippen! Fascinerande och lite skrämmande är också att det ligger 90 miljoner oanvända mobiltelefoner i Brittiska byrålådor (1.5 telefoner för varje man, kvinna och barn i Storbritannien).

Denna text har handlat om vanor som breder ut sig bland de som egentligen inte skulle behöva spara, men som gör det ändå. I del två kommer jag att skriva om de som har det värre och som måste lägga om sina vanor och dra ner på sina utgifter.

I takt med att jag nu har börjat skriva om krisens effekter har jag insett att detta kommer att bli mitt tour de force så här långt i min karriär som bloggare. Tidigare serier har rört sig om två eller tre texter som har hängt ihop, den här serien kommer gissningsvis bli åtminstone sex texter lång. Detta är första exemplet på vad som säkert kommer att hända fler gånger framöver efter att jag nu har hållit ögonen öppna och samlat på mig ledtrådar och länkar om specifika ämnen under veckor eller till och med månader.
.