Vi vill bli fler i vår ekoby!

.
Min fru är bortrest i två veckor så jag är gräsänkling - men mest av allt är jag ensamstående förälder just nu. Dessutom åkte jag på en förkylning förra veckan och var utslagen några dagar. Och så har jag varit datorbefriad i helgen. Nästa text blir därför försenad.

Men under tiden kan ni hålla till godo med ett reportage som sändes på Östnytt igår om ekobyn jag är med i. Tryck på fliken "senaste sändning", vi kommer in knappt en minut in i sändningen. Hur man gör för att hitta detta två minuter långa reportage om en månad vet jag inte, men det verkar i vilket fall som man kan hitta åtminstone den senaste veckans reportage här. Vi finns med i alla de sex senaste sändningarna från och med igår kväll (17/4) klockan 18.10 (just det reportaget är dessutom 30 sekunder längre och lite annorlunda klippt).

Tidigare texter om ekobyn här på bloggen (inklusive en beskrivning av tankeprocessen som föregick beslutet att gå med) finns här:
- Ekoby - att förbereda sig på det värsta? (oktober 2008)
- BRF Bybo Ekoenhet (februari 2009)
- Den stora omskolningen (maj 2009)
- Att ge kurser och att märka träd (december 2009)
- "Rädda Sverige" eller "sköt dig själv och skit i andra" (mars 2010)

Läs mer om Änggärdet här (prospekt, pdf-fil) och om hur du blir medlem här. Till skillnad från riktiga survivalister tycker vi uppenbarligen inte att OpSec är så viktigt och vi hemlighåller inte var vår gård finns. (OpSec = Operations security.) Istället poolar vi våra resurser och välkomnar nya medlemmar (vi bistår till och med med en vägbeskrivning för hur man hittar ut till oss...). För att vara riktigt tydlig: det brukar oftast finnas någon på gården, men vi har inte möjlighet att ta emot besök när som helst - spana istället in de "event" som finns listade här och välj en lämplig aktivitet att delta i och ett lämpligt tillfälle att hälsa på.

Som alternativ till att i vardagen per "default" hela tiden se snett på våra medmänniskor och att misstänkliggöra alla och envar, så förlitar vi oss på nummer-magi ("safety in numbers"), och, förstås, på våra enorma förråd av eldkastare, spanska ryttare, bazookas, mörkersikten och landminor (OBS, skämt).

Jag ber om ursäkt för den lite onödigt raljerade tonen gentemot survivalister ovan - var och en blir salig på sin tro. Jag tycker egentligen att det är berömvärt att förbereda sig inför kriser och katastrofer (eller bara inför sämre tider) och att alla typer av förberedelser i vilket fall är bra mycket bättre än att leva på hoppet och förlita sig på att "någon annan" (samhället) ska fixa alla eventuella problem som kan uppstå. Men, jag kan ändå inte låta bli att personligen känna mig lite kluven inför en del av survivalisternas trosövertygelser (ensam-men-beväpnad är stark och hemligt är bäst).

"Borta bra men hemligt bäst" är för övrigt Kent Agents (trailer) oslagbara motto. ("Kent Agent är en hemliga agent som jobbar på uppdrag av Sveriges barn. Han bor i ett torn med utsikt över hela Sverige och stora delar av världen.").
.

Suburbia är ohållbart

.
För några veckor skev jag om James Kunstler bok ”The geography of nowhere” och om USAs ohållbara bilsamhälle. Bortom oljetoppen finns det knappast några mindre hållbara strukturer än de otaliga och oändliga amerikanska förorterna. Den amerikanska livsstilen är kronan på verket vad beträffar att slösa med billig energi. Att bo så utspritt och att vara så totalt bilberoende är inte en bra kombination när det blir dyrt att värma upp (eller luftkonditionera) sitt hus, att framföra sin bil och att underhålla en glest byggd infrastrukturen (el, vatten, vägar). Att detaljerade ”zoning laws” standardmässigt förbjuder all typ av kommersiell verksamhet i villaområden (till exempel närköp och kvartersbutiker) betyder att närmaste mataffär oftast ligger så långt bort att alternativ bortom bilen är svåra att tänka sig för många amerikaner.

Idag vet vi att många amerikanska förorter har problem med ”subprime-lån” och vräkningar men jag tror att många här i Sverige inte förstår hur illa det är på vissa platser i USA. När jag skrev om ”The geography of nowhere” hänvisade jag till till den 12 minuter långa filmen ”Foreclosure alley” (foreclosure = vräkning). Det gör jag gärna igen eftersom den öppnar dörren och ger chockerande glimtar av en total kris, av monumental oförbereddhet och av desperation. Människor som blir vräkta från sina stora, fina nya hus förlorar hoppet och orkar inte packa ihop sina pinaler (eller har inte någonstans att ta dem), orkar inte ta sig samman och försöka sälja dem och orkar inte heller att städa ur sina hem innan de måste lämna dem.

De affärsmodeller som presenteras i filmen är fascinerande i sin perversitet. Att spraya döda gräsmattor gröna för att de ska se mer attraktiva ut är ett fantastiskt exempel på Potemkinkulisser och på hur yta har blivit viktigare än substans. Jag har inte kunnat släppa idén och hittade denna nyhetsartikel om Nick Terlouw och hans Greener Grass Company och också detta kompletterande nyhetsinslag på 2 minuter om Nicks företag. Nick verkar i Stockton, Kalifornia, ”the ground zero of the foreclosure issue”, och det paradoxala är förstås att ju fler som blir vräkta, desto bättre går affärerna för Greener Grass Company.

En uppdragsgivare i nyhetsinslaget säger ”it turns the grass green and makes the neighborhood look decent again”. Att gräset ser fint ut är det viktiga, att det faktiskt ändå är dött (och alla mänskliga tragedier man kan ana i bakgrunden) blir till en bisak. ”After the spraying, the grass had a sparkling appearance and looked not only alive but also lush and thriving” - och allt detta för bara 200 dollar! Hur kan någon misströsta och tro att det finns problem som den mänskliga uppfinningsförmågan inte kan lösa när Greener Grass Company bevisar hur lätt det är att vida överträffar det naturen har att bidra med! (OBS, ironi.) Vidare efterforskningar har också lett till företaget Tate Turf Painting – ”the leader in grass painting” (”We have developed a process that can have a lawn a beautiful, natural looking green within a matter of hours”). Från Tate Turf kan du köpa allt du behöver (utrustning, färg och utbildning) för att ge dig in i gräsmålningsbranschen. Finns det någon driftig läsare som plockar upp handsken och startar upp denna oundgängliga verksamhet här i Sverige?

Varje förändring har som sagt sina vinnare och sina förlorare. Till de mer humoristiska (?) fenomenen hör skateboardåkare som använder mäklarsajter eller satellitbilder från Google Earth för att hitta tomma hus med stora pooler som de sedan bearbetar och förvandlar till skatebordbanor. På ett forum skriver en skateboardåkare ”God bless Greenspan, patron saint of pool skatin’ ”. Se där, åtminstone en person som ser på dagens ekonomiska situation och gillar läget.

Om vi rör oss tillbaka till filmen ”Foreclosure alley” så chockerar den, men den ger inte kött på benen för att förstå hur situation har kunnat uppkomma eller vad som kommer att hända framöver. Därför gick jag tillbaka och läste artikel ”The next slum?” igen. Den är skriven av Christopher Leinberger som är professor i stadsplanering vid University of Michigan och den publicerades i tidsskriften Atlantic Monthly i mars 2008. Jag läste den förr våren, innan subprime-krisen nått orkanstyrka och den gjorde ett starkt intryck på mig. Även om subprime-lån då var ett problem som seglat upp på kartan fanns det vid detta tillfälle ännu inte någon antydning till finansiell eller ekonomisk kris (de briserade först i höstas).

Vad artikeln in korthet beskriver är hur en del av de senast byggda förorterna – som ligger längst bort från allt och alla, som alltså är mest beroende av bilar och som har köpts av de ekonomiskt svagaste på marknaden – håller på att kollapsa. Ett exempel är Windy Ridge, 110 kilometer (!) nordväst om Charlotte, North Carolina. I slutet av 2007 hade 81 av 132 husägare blivit vräkta. Tjuvar hade brutit sig in i tomma hem för att stjäla sladdar och sälja dem för värdet på kopparn. I vissa fall slår man in väggarna för att komma åt och riva ur kopparrören och även mässing och aluminium är åtråvärda material att stjäla från övergivna hus. Marknadsvärdet för ett plundrat hus sjunker förstås radikalt. "a 'notice of foreclosure' letter affixed to its door [is] like a big billboard saying 'come and take me' ". När får vi "husvakter" (jämför med parkeringsvakter) som får bo gratis mot att de håller koll på ett gäng övergivna hus?

De 50 husägare som bodde kvar i Windy Ridge hade fått nya grannar i form av hemlösa, knarkare och kriminella gäng som långsamt boat in sig i området och tagit de tomma husen i besittning. Det är lätt att tänka sig att kvinnan som blivit intervjuad i artikeln inte har någon vidare lust att bo kvar efter att en kula på avvägar gick igenom hennes sons sovrum och vidare in i hennes eget. Men vilka är hennes alternativ? Vem vid sina sinnens fulla bruk skulle vilja köpa hennes hus till ett pris som har någon som helst anknytning till vad hon betalade för bara några få år sedan?

Hela den sorgliga historien om Windy Ridge repeteras ett år senare i historien om Lehigh Acres i Florida. Där såldes husen i början av 2009 till en femtedel av toppriserna tre år tidigare. Förutom droger, marihuana-odlingar och skrot-tjuvar är även hunger och desperation är ett ökande problem bland de som bor kvar. Försäljningen av husen har kommit igång igen men snittpriset ligger på 45 000 dollar - en tredjedel av kostnaderna för att bygga husen.

I Windy Ridge och andra områden där (många) husägare vräks når man till slut en brytpunkt; när tillräckligt många hus står tomma förändras området, kriminaliteten ökar och helt plötsligt blir de som bor kvar fångade i ett obevekligt skruvstäd. Leinbergers artikel bygger på premissen att redan innan subprime-krisen detonerade höll amerikanarnas preferenser för boende långsamt på att förändras. Efter 60 år av att söka sig ut till förorter (som ligger allt längre bort), håller pendeln alltså på att svinga tillbaka åt andra hållet. Konsekvensen blir då att många förorter som för tillfället fortfarande ser trevliga ut är "levande döda" och går ett bittert öde till mötes. Deras öde är analogt med många innerstadsområden (”inner cities”) som på 1960- och 1970-talet kom att förvandlas till slumområden som kännetecknades av brottlighet, fattigdom och förfall. Detta påskyndade i sin tur flykten därifrån av alla som hade råd.

Förorternas segertåg tog avstamp på allvar efter andra världskriget. Flykten från New York (1981) porträtterade stadens lågvattenmärket – staden som så oälskad och förfallen att inget annat återstår än att sätta upp stängsel och göra om den till ett fängelse. Idag har staden istället blivit hip genom TV-serier som Seinfeld, Friends och Sex and the city.

Vad kommer då att hända med alla utspridda ”McMansions” som finns idag? Om man utgår från Desperate Housewives upper-middle-class ”Wisteria lane” och nedgraderar den en eller två nivåer, var hamnar man då? Man skulle kunna tänka sig att man gör om en återvändsgränd i en förort med en handfull utspridda hus till en ”riktig” gata med flerfamiljshus och affärer som man kan vandra mellan utan bil. Eller så kan man riva några hus och skapar en park. Ingetdera förslag lär dock bli vanligt av flera olika skäl. För det första kostar det pengar. För det andra måste man köpa upp många tomter och hus ”i klump” vilket är svårt om några få ägare motsätter sig detta. För det tredje finns det enligt gällande regelverk stora politiska och legala hinder mot att genomföra sådana projekt. För det fjärde är inte den befintliga infrastrukturen anpassad till tätare bebyggelse.

Ett troligare scenario är att priserna i (vissa) förorter fortsätter att falla tills botten är nådd och att husen då köps av familjer med väldigt låga inkomster eller kanske köps upp och delas upp så att varje hus kan rymma flera hyresgäster. En del kanske blir billighetshotell (”flop houses”) där man kan hyra rum per dag, vecka eller månad. Fortfarande är det dock svårt att se hur de som bor i en avlägsen förort ska kunna förtjäna sitt uppehälle, delvis strandade som de är långt ifrån staden, jobben och till och med närmaste mataffär. Ytterligare ett problem är att dagens amerikanska förortsvillor (även större och finare hus) är billigt byggda och inte lär hålla så värst många år utan omfattande underhållsarbete.

De förorter som har bäst förutsättningar att klara sig mer eller mindre helskinnade ur scenariot ovan är de som är ekonomiskt välmående, ligger nära staden eller längsmed järnväg eller som har nära till ett promenadvänligt förortscentrum.

I en artikel från i år påpekar Leinberger att problemet är djupare än de många vräkningarna vi upplever just nu och att det kan ta en generation eller längre att arbeta sig igenom de samhälleliga förändringar som ännu så länge bara har påbörjats i USA. Ungefär hälften av alla amerikanare vill bo i villor (i förorter), men i USA finns numera 80% av boendebeståndet där och bara 20% i städer eller stadsliknande miljöer (”walkable urban arrangements”). Eftersom man byter ut hus och boende väldigt långsamt kan det ta uppåt tre decennier för tillgången och efterfrågan att ”komma i balans” och en studie visar att det kan finnas över 20 miljoner hem som står tomma i USAs förorter om 15 år. Precis som Kunstler argumenterade redan för 15 år sedan menar Leinberger att man i USA har byggt för mycket hus, kontor och detaljhandel som dessutom ligger på fel ställen:

”For the owners of that retail or housing space, every dollar that they invest will be money they don’t get back. That is another definition of a slum. There’s no incentive to invest in a slum. So here you are. You buy a 4,000 square foot house [370 m2] 40 miles [65 km] outside town. You think, wow, I got great value. But when the roof begins to go, you just patch it, because if you put a new one on it’ll cost $20,000, you’ll still be at the same selling price. So, why do it?”

”There will be losers. And, yes, this is junk we’re putting up now. What’s the life expectancy of particle board and plywood under even the best of circumstances? So you have a suburb full of flimsy houses in the middle of nowhere, with no incentive for upkeep. That’s an ugly situation.”

Texten ovan speglar i huvudsak pågående trender i USA men jokern i leken är förstås oljetoppen. Om energi blir radikalt dyrare är det en ännu sämre idé att bo långt borta från allt och alla och en plågsam strukturomvandling kommer då att gå ännu snabbare och orsaka mer skada och lidande. Vad betyder trenderna ovan för Sverige? Vår hus är mindre och står tätare i villaförorterna och vi har bättre kollektivtrafik. Jag skulle i vilket fall personligen inte köpa ett fint hus långt borta och göra mig fullständigt beroende av att ha en eller två bilar för att ta mig till jobbet eller mataffären.
.

"The geography of nowhere" av Kustler (1993)

.
James Howard Kunstlers “Geography of nowhere: The rise and decline of America’s man-made landscape” (1993) är med bred marginal den äldsta bok jag hittills recenserat på denna blogg. Det finns dock bra skäl till att titta närmare på denna bok. Trots att den är över 15 år gammal är den helt klart mer aktuell idag än när den kom ut och i efterhand kan man till och med se att mycket av det James skriver var mitt i prick - ja närapå profetiskt – även om det först är nu som detta börjar bli uppenbart för fler och fler människor.

James är en man med ett närapå heligt uppdrag och han predikar sin lära lika intensivt som en teleevangelist predikar Jesus härlighet. Han hamrar in sitt budskap igen och igen och återkommer hela tiden till de två områden som interagerar och samverkar och som tränger sig igenom alla aspekter av amerikaners dagliga liv; bilar och bostäder. Den som vill lära känna James mycket kritiska åsikter bättre kan med fördel spana in hans blogg, Clusterfuck nation, där han skriver en ny bitsk krönika varje måndag.

Kring bilar finns det ett helt komplex av frågor och industrier som samverkar; energi (olja), finansiering, vägbyggen, (bristande) kollektivtrafik, politik, världsåskådning etc. Bostäder är egentligen betydligt bredare än bara de ställen vi bor på och omfattar såväl privata boningshus som kommersiella och offentliga byggnader. De sätt man har byggt hus och designat städer på i USA samt bilarnas central roll beror på varandra, möts och binds samman av det amerikanska samhällets artärer - vägarna.

Eftersom jag själv bott i USA har många frågor som väckts där till slut besvaras av denna bok. Varför har man byggt på ett sådant sätt att det är omöjligt att klara sig utan en bil på de flesta ställen i USA? Hur kan man bygga gator i ett villaområde som inte har trottoarer? Varför finns det inga kvartersbutiker och varför är det så långt till närmaste mataffär? Varför är gatorna så himla breda även i lugna villaområden? Varför är så få människor ute och promenerar och varför finns det över huvud taget så få ställen på gångavstånd som är värda att besökas?

Den sista frågan är inte speciellt svår att besvara. Gatorna är breda, kvarteren är enorma och förutom avstånden är det otroligt tråkigt och monotont att gå rakt fram bredvid en helt rak väg i 20 eller 30 minuter. Allt är byggt för att man ska kunna färdas med bil i 40-60 km/h och en människas rastlösa hjärna får helt enkelt inte tillräckligt med stimulans när man är ute och går i ett amerikanskt villaområde. På samma sätt är det oerhört tråkigt att promenera en längre sträcka bredvid en motorväg eller motortrafikled i Sverige.

Oberoende vad hastighetsbegränsningarna egentligen råkar vara är de minst 12 meter breda vägarna i en amerikansk förort byggda för att till och med en medelmåttig förare ultrasäkert (för bilisten) ska kunna svischa förbi i uppåt 70-80 km/h utan att riskera att förstöra sin bil. Vägarnas primära funktion är att slussa förorternas bilar till motorvägen. De stora förlorarna är förstås barn som inte kan röra sig fritt utanför hemmet utan att riskera liv och lem (föruom att det som sagt ofta inte finns något utflyktsmål värt att besöka på gång- eller cykelavstånd). Eftersom barnen ändå måste ta sig till skolan åker många barn skolbuss dit, ett kollektivtrafiksystem som ”operates at huge expense, is restricted to children, and runs only twice a day”. Utifrån sin begränsade röreslefrihet är det lätt att förstå att många amerikanska ungdomars högsta dröm är att få en egen bil så fort de fyllt 16 år. James kommenterar att i princip alla förorter som är byggda i USA sedan 1950 är omöjliga att bo i om man inte har tillgång till bil.

En annan aspekt av den av människan byggda landskapet som James tycker mycket illa om är att det är billigt. Billigt att bygga ("smälla upp"), billigt att riva, och, det syns och ger ett billigt intryck. Många förorter består av identiska hus på identiska tomter längs identiska gator i identiska förorter. Människor reser längs identiska motorvägar längsmed vilka det finns identiska ”strip malls”. Allt ser ut som allt annat och ingen ser ut som något speciellt. Det är detta ”nowhere” som James hänvisar till i bokens titel:

”long-distance car travel on an interstate highway is literally like going nowhere fast”. ”There is little sense of having arrived anywhere because everyplace looks like noplace in particular.” ”we chose to live in Noplace, and our dwellings show it. In every corner of the nation we have built places unworthy of love and move on from them without regret.”

James skriver mycket om taskig arkitektur; utanför staden smäller man upp likadana kakforms-hus och köplador av dålig kvalitet som inte är värda att tas hand om. Inget av det som byggs är menat att hålla längre än i något decennium eller två vilket innebär att i takt med att hus gått från att vara hantverk till att bli handelsvaror konsumerar man numera dem; på många ställen i USA är tomten betydligt dyrare än huset och det är vanligt att man river ett gammalt hus och bygger nytt istället för att underhålla något som aldrig var menat att motstå tidens tand. Över tiden har det känslomässigt laddade hemmet gått mot att bli till ett utbytbart hus där en familj för tillfället ”råkar” äta och sova men som det snabbt går att flytta vidare från till något annat.

Redan 1993 var James mycket medveten om oljans vikt för ekonomin och USAs stora oljeberoende. Han varnar för att vandra vidare på den inslagna vägen men predikade självklart för döva öron. Förutom (avsevärda) negativa social effekter av ett atomiserat och utspritt samhälle och negativa effekter på människors fysiska och psykiska hälsa menar James att den byggda miljön i USA är den största felallokeringen av resurser någonsin:

”America has now squandered its national wealth erecting a human habitat that […] will not be usable very much longer […] suburban sprawl is too expensive to operate, too costly to maintain […]. To lose it is tragic not because America will be deprived of such wonderful conveniences as K-Marts and drive-in churches […] but becuase it was a foolish waste of resources in the first place, and it remains to be seen whether its components can be recycled, converted to other uses, or moved.”

Idag, 15 år i efterhand kan vi se att man på 1990-talet och början på 2000-talet istället för att ändra riktning gasade ännu mer, lånade ännu mer pengar, byggde fler hus och fler förorter, köpte fler bilar och byggde mer vägar. James insåg redan när det begav sig att man utfrån de enorma resurser som redan blivit nerplöjda i bilsamhället skulle fortsätta att ”slänga bra pengar efter dåliga” hellre än att föreställa sig alternativ och sätt att förändra samhället mot att göra det mindre beroende av bilar (och olja).

En hel del pekar dock på att vi nu nått slutet på den inslagna vägen och att James förutsägelser från 1993 håller på att besannas; ”Today’s posh suburbs could easily become tomorrow’s slums”. Något mer chockerande än denna 8 månader gamla och 12 minuter långa film, ”Foreclosure Alley” från södra Kalifornien har jag inte sett hittills. Filmen tydliggör ett fenomen vi kommer att få se mer av framöver. I spåren av utkörda husägare dyker det upp nya deprimerande affärsmöjligheter; att spraya brunt dött gräs grönt för att göra tomten och huset mer attraktivt, att på kortast möjlig tid tömma och slänga allt som är kvarlämnat i ett övergivet hus, inklusive möbler, foton, leksaker, mat och fungerande hemelektronik. Gårdagens splitternya förorter (de senast byggda som ligger längst ifrån städerna) är på väg att bli att bli spökstäder där ”squatters” och kriminella gäng flyttar in i takt med att husägare flyttar ut och lämnar tomma hus efter sig.

Även om USA befinner sig i stormens öga när våra nuvarande transport- och boendevanor ”utmanas” efter oljetoppen kan vi inte luta oss tillbaka här i Europa och tro att vi kommer undan. Men faktum är att vårt utgångsläge ändå är betydligt bättre. Redan i bilismens barndom, i början av 1900-talet, var Europa tvunget att importera sin olja emedan USA hade egna, till synes oändliga oljefyndigheter. Även om det finns många bilkramare i Sverige är vår relation till bilen en blek kopia av amerikanarnas långa kärleksaffär. Vi har mindre, bränslesnålare bilar, högre bensinpriser, tätare bebyggelse, vi kör mindre, bygger färre och smalare vägar och har bättre utbyggd kollektivtrafik. Vårt utgångsläge är alltså på många sätt bättre, men tyvärr tenderar även vi att ännu i denna sena timme dras mot huvudlösa satsningar på fler flygfält och landningsbanor och utbyggda eller nya motorvägar istället för fler cykelvägar och utbyggd kollektivtrafik.
.

"Small is possible" av Lyle Estill (2008)

.
"Small is possible: Life in a local economy " (2008) är skriven av Lyle Estill - en man som brinner för det lokala, det småskaligt robusta och den innovativa kraft som kommer ur nätverk av personer som bor nära, som känner varandra på flera olika sätt och som bryr sig om varandra.

Länge hade Lyle en karriär som säljare i sin brors teknikföretag och med ansvar för marknader långt borta, på andra ställen i Kanada och utomlands. ”Canada is a big place. In order to get us positioned in all Canadian markets I opened branch offices. And I lived on airplanes. […] I read books on time management, and I read Tom Peters, who promised everyone that if we didn’t have a percentage of our businesses in the international markets, we were certainly doomed.”

Företaget expanderade men efter att ha varit gift med den globala ekonomin i 20 år kom långa diskussioner kring köksbordet med aktivistiska vänner och Lyles ekologiska samvete ikapp honom och hans fru. Han köpte loss ett litet teknikföretag med en produkt han trodde på (från ett stort teknikföretag som inte brydde sig) och förlade det – av inga andra skäl än att det låg nära hans hem – i den sömniga småstaden Pittsboro i Chatham County, North Carolina. Så startar hans resa från att flänga runt världen till att flänga runt i den lilla kommunen där hans nya passion är att driva lokala företag (som skapar lokala arbetstillfällen) och att verka för Gnosjöanda och robusta strukturer i lokalsamhället. Allt kärleksfullt beskrivet i ”Small is possible”.

Boken är en serie berättelser där Lyle genomgående i sina berättelser hänvisar till vänner, småstadsbor och affärsbekanta (kategorierna överlappar ofta varandra) och ofta bara med förnamn. Det känns som varannan person som dyker upp i boken är mångsysslare och tusenkonstnär, alltid redo att pröva ett nytt jobb eller förmedla en kontakt till någon lokal förmåga som händelsevis råkar vara expert på att, tja, svetsa (”Bruce was a farmer turned generator repair expert, who could incidentally weld, and fit pipe, and wire pumps, and pour cement, and do just about anything else”). Bokens form ger ett lite pratigt intryck, ibland känns det som Lyle inte bara skriver om, utan kanske också för sina vänner. Trots, eller kanske just på grund av detta får man samtidigt en ”fyllig” beskrivning av livet i Pittsboro och grannstäderna Moncure och Sanford.

Hela boken är en lovsång till den lokala ekonomin och till starka beundransvärda människor med fötterna på jorden. Boken består av två delar och efter de mer öppna (bakgrunds-)berättelserna i den första delen går den mer fylliga andra delen metodiskt igenom det lokala samhällets försöka att i så stor utsträckning som möjligt reda sig självt (Lyle har ofta själv ett finger med i spelet). Kapitlena heter Connecting Ourselves, Feeding Ourselves, Housing Ourselves, Fueling Ourselves, Financing Ourselves, Educating Ourselves, Entertaining Ourselves, Healing Ourselves och Governing Ourselves. I dessa kapitel finns sedeslärande och upplyftande berättelser, t.ex. om gänget som startade Chatham Marketplace, en ”organic grocery co-op” (med 30% mat lokalt producerad i North Carolina) och tog upp kampen med stormarknaden Food Lion (3% lokalt producerad mat). Detta co-op gör det lättare för lokala odlare att få avsättning för sina varor och för Pittsboro mot långsiktig matsäkerhet istället för beroende av långväga transporter.

Utifrån sina kunskaper om hur multinationella företag fungerar är Lyle numera en våldsam motståndare till att lokala pengar får vingar och flyger iväg till något företags huvudkontor långt borta, i en annan delstat. Motsatsen är att pengarna cirkulerar många gånger i den lokal ekonomin och därigenom stödjer och skapar lokala arbetstillfällen. Ett extra finurligt sätt att ”fånga” pengarna och sätta dem i arbete lokalt är den lokala valutan Plenty. Den accepteras av tillräckligt många olika personer och verksamheter i Pittsboro för att de flesta - både lokala småföretag och privatpersoner - ska acceptera att få betalt i Plenties. När man behöver en elektriker kan man höra av sig till Deb som accepterar att ta en del av betalningen i Plenties, liksom när man vill köpa lunch, bensin, internet-abonnemang från den lokala operatören eller mat från Chatham Marketplace.

Det jag personligen finner mest intressant är två spår som genomsyrar hela boken; Lyles militanta, nästan religiösa tilltro till småskalig, lokal verksamhet och hans tankar kring hur man kan göra småstaden hållbart ur ett (lokal-)ekonomiskt perspektive. I detta sammanhang är Lyles relation till det lokala bankkontoret inte odelat positiv:

”I went into Capital Bank to discuss moving my account, only to find a woman who doesn’t live in Pittsboro. Doesn’t know anyone in town. Doesn’t know who I am. Which made me pause. […]

The managers who knew me would happily have me submit for loans or lines of credit, or letters of credit, or mortgages, etc., but whether they were approved or not never seemed to be their decision. Small town banks tended to have their decision makers elsewhere, which means their risk profile for me was determined by some formula, or machine, or on some market in a far away place in which my reputation never seemed to factor in. […]

When I call Eileen from my cell phone, to do some emergency tele-banking because I am on vacation and out of cash – she knows me by the sound of my voice. Rather than requiring secret numbers, or my mothers’s maiden name, she asks how Zafer is enjoying fourth grade. I can’t lie to here, since she gets lots of feedback from her granson who is in Zafer’s class.”

Efter att ha varit verksam inom teknikbranschen och vid sidan jobbat som konstnär och tillverkat och sålt stora metallskulpturer är Lyle numera delägare i en lokal biobränsle-fabrik, Piedmont Biofuels (hans föregående bok från 2005 heter "Biodiesel power: The passion, the people, and the politics of the next renewable fuel"). Han är våldsamt lokalpatriotisk till den grad att han inte gärna anställer någon som inte bor lokalt och hans fantastiska engagemang lyser igenom hans bok. Boken är spännande och inte minst en bra inspirationskälla ifall man är intresserad av lokala ekonomier. Ifall man inte tycker att detta låter intressant kan man avvara boken. Den är som sagt lite väl pratig och, tja, lokal. Jag gissar att förlaget inte vetat vilken fot man ska stå på när man lanserat boken - den är märkt med områdestermerna "social science/current affairs/environment" vilken man kanske inte blir så mycket klokare av.
.

BRF Bybo Ekoenhet

.Bild: Så här fint är det att bo i en ekoby. Alltid. Så varför flyttar inte fler dit?


För några månader sedan skrev jag om idén att skydda sig mot det värsta tänkbara genom att söka sig till en ekoby. Då (oktober) gick jag och min fru på ett infomationsmöte. Mötet ordnades av en bostadsrättsförening som vill starta en ekoby i närheten av Stockholm (BRF Bybo Ekoenhet) och idéerna var tillräckligt intressanta för att vi skulle anmäla vårt intresse.

Om vi snabbt hoppar fram knappt fem månader till dagens dato har en hel del hänt på två olika fronter; dels för bostadsrättsföreningens del och dels för min och min frus del.

Gruppen bakom BRF Bybo Ekoenhet har funnits i två år och har under denna tid jobbat med att förbereda sig för att starta en ekoby. Det är många saker som man behöver få ihop – en gemensam vision, en mängd praktiska kunskaper (om etablering, teknik, ekonomi, juridik mm.), att hitta en gård, få ihop pengar och inte minst få ihop ett bra och sammansvetsat gäng att driva denna process tillsammans med.

Som jag skrev sist hade jag svårt att se hur en kommitté skulle kunna ”komma till skott” när ett tillräckligt bra objekt (”good enough”) - gård eller bara mark - dök upp på marknaden. Att hålla utkik efter, att bedöma och besöka gårdar som skulle kunna passa är en energikrävande process, och, oberoende vad som dyker upp kommer det alltid att finnas en del personer som inte är intresserade av just exakt denna gård (eller som inte kan gå på visningen eftersom de jobbar den dagen). Så var också fallet när en gård öster om Flen dök upp i början av december. En del som såg gården invände mot att den låg för långt ifrån Stockholm och andra störde sig på tågen som passerade då och då eller på att man (från vissa platser på ägorna) kunde höra bruset från bilar som körde förbi på stora vägen.

I detta läge bröt sig en mindre grupp ut och samlade ihop tillräckligt många personer och pengar för att kunna lägga ett bud på gården. Efter en budgivningsprocess har nu en ägargrupp på 6 personer förvärvat en gård och 22 hektar mark (mest land, en del skog) med tillträde från 1 maj. Om man glider över till det personliga planet är jag (tillsammans med min fru) en av dessa 6 ägare.

Eftersom jag och min fru kommit med ganska hastigt (jämfört med de andra) har hon och jag förstås diskuterat detta fram och tillbaka en hel del sedan i höstas. Att hoppa på ett projekt som detta är inte bara en radda yttre händelser och beslut, utan också en inre resa där man måste ställa om sitt eget sätt att tänka på sig själv, på hur man tror att samhället, ekonomin och världen kommer att utvecklas, och, på vår egen och våra barns framtid. I vårt fall har vi laborerat och växlat mellan att se detta projekt ur fyra olika perspektiv:

1) Sommarstuga. Att köpa en del av en gård (som ska bebyggas och så småningom bli hem för uppemot några dussin personer) kan jämföras med att köpa en sommarstuga. Att komma ifrån staden, att vara närmare djur och natur och att kunna ge sina barn möjligheter till andra typer av upplevelser. Redan i somras efter att vi hade bott på en lantgård flörtade vi lite med tanken på att köpa en sommarstuga. Som delägare har vi rätt att disponera gården så ofta och så mycket vi vill. Rent praktiskt kommer det nuvarande boningshuset att skyndsamt göras om så att så många personer som möjligt kan bo där samtidigt. Snarare än en sommarstuga har vi kommit fram till att vi tills vidare kan se det som att vi äger en del av ett vandrarhem där vi och de andra ägarna är stamgäster. Vi tänker oss att vi kommer att vara på gården varannan helg framöver och mer i sommar och vid andra ledigheter.

2) Kollektivt projekt. Att köpa en sommarstuga gör man oftast själv (som familj). I detta fall rör det sig istället om ett kollektivt projekt – på gott och på ont. En förutsättning är förstås att vi tycker att de andra i ägargruppen är bra människor och det gör vi som tur är. Man ska samsas, till att börja med bo trångt och nära varandra och man måste jämka när olika viljor drar åt olika håll - men man är inte ensam om att driva och genomföra detta stora projekt och förhoppningsvis vägleds man av en stark gemensam vision (som dock säkert kommer att sättas på prov ibland). Att driva projektet gemensamt är en stor fördel för mig och min fru eftersom vi har en lång uppstartssträcka innan vi kompetent kan pyssla och fixa med praktiska saker på en gård/sommarställe/ekoby.

3) Livbåt. Ett sätt att förbereda sig på det värsta. Om allt (samhället) brakar och det går åt h-e är det bra att äga en gård och mark på landet och bra att vara en del av en grupp människor med relevanta intressen och kunskaper (kontakter blir viktigare än kontanter!). Att vi alla redan idag delar en vision av ett hållbart boende och en vilja att sänka våra omkostnader och göra oss så självförsörjande som möjligt vad beträffar mat, energi, vatten etc. är ytterligare en fördel. Ifall man tycker att hela idén kring ”livbåt” låter för drastisk kan man istället kalla det ”försäkring”. Dmitri Orlov skriver "Suppose you have a retirement account, or some mutual funds. And suppose you feel reasonably certain that by the time you are scheduled to retire it won't be enough to buy a cup of coffee." Man vill ju gärna ha både hängslen (möjligheten till boende i en ekoby) och livrem (pensionsförsäkring) ifall de snåla vindarna börjar blåsa.

4) Investering. Eftersom vi går in med pengar är det sista perspektivet att fundera över detta projekt i termer av ekonomiska möjligheter eller risker. Å ena sidan tror jag att det inte är fel att äga mark när banker, börsen och bostadspriserna tar stryk. Jag har svårt att se att mark och en gård kan bli värdelöst på samma sätt som ett företag eller en (hedge-)fond kan bli det. Ett företag kan gå i konkurs men produktiv mark kan alltid ge avkastning så länge solen går upp och potatisarna växer i backen. Å andra sidan lånar och binder vi pengar och ökar därmed vår risk och sårbarhet om den blir sämre tider. Men det finns också en "uppsida". Om vi lyckas upparbeta värden genom att förbättra gården och finansiera och bygga bostäder kan ägargruppen planenligt sälja gården till bostadsrättsföreningen om, säg, två år. Det är då rimligt att man som ägare får en viss avkastning/kompensation för den risk man tagit. Kanske kan pengarna som då frigärs återinvesteras i andra lokala projekt, till exempel köpa mer mark, skog eller ett litet vindkraftverk?

Olika personer i ett sådant här projekt kan ha delvis olika drivkrafter till att gå med - allt från en vilja att odla sin egen mat, att minska sitt ekologiska fotavtryck, en önskan om att bo "närmare naturen" - eller kanske bara att bo billigare, en vilja att bo nära/tillsammans med andra människor (i en tid när samhället blir mer individualistiskt), eller kanske en drift att få utlopp för skaparlusta, att få snickra på olika finurliga hållbara "low-tech" lösningar. Till och med i ägargruppen som består av bara sex personer finns det ett knippe av olika skäl som motiverar oss (även om mycket av det som räknas upp ovan också sammanfaller och så att säga "drar åt samma håll").

I slutänden drivs jag om min fru framför allt av en oro inför en framtid som kanske inte alls blir så ljus som de flesta andra svenskar förutsätter och tar för givet (”snart vänder det och vi tar oss ur krisen!”). Hon har växt upp i ett land där kriser avlöst varandra redan i de bästa av tider (när den globala världsekonomin under decennier har växt) och har därför en annan krismedvetenhet än de flesta svenskar. Vi utgår från devisen "planera för det värsta men hoppas på det bästa". Förhoppningsvis inträffar aldrig "det värsta" och vi behöver inte vår "livbåt" - men då har vi i alla fall åtminstone tillgång till ett sommarställe och hälsosam egenproducerad mat istället för industriellt producerad näringsfattig bukfylla.

Ur vårt perspektiv är det inte fel att ha lite bråttom att komma till skott snarare än att gå och vänta på ”den perfekta gården” (som kanske aldrig dyker upp). Det är också mindre viktigt för oss att denna gård ligger lite långt från Stockholm (sett ur dagspendlingsperspektiv). Att gå med redan i denna fas känns alltså helt rätt för oss. Det finns förstås mycket arbete att utföra och mycket att lära sig så i korthet kommer detta projekt att bli vår ”hobby” för en lång tid framöver.

På det praktiska planet handlar det nu om att sätta igång en massa projekt på gården - inte minst att skaffa bygglov och andra tillstånd till förändringar. Det finns redan bygglov för en avstyckad tomt så första byggprojektet kan ta vid omgående (ett större hus med individuellt ägda rum och gemensamt kök och vardagsrum).

För några år framöver kommer gården att för vår del att fungera som fritidsnöje, hobby, utflyktsmål och sommarstuga/vandrarhem. När 10 radhus står färdiga (om två år?) får vi ta ställning till om vi vill ta steget och flytta in "på riktigt". Bortom ägargruppen kommer det att vara möjligt för andra att omgående gå in med en insats (som ger rätt till vistelse på gården och förstås en bra plats i bostadskön). Allt sådant är dock inte fastställt ännu men jag kommer att återkomma till det i en senare text – det kan ju hända att det råkar finns någon läsare här som skulle vara intresserad av att vara med… kommentera i så fall gärna!
.

Energi är gratis

.
För 50 år sedan proklamerade Lewis Strauss, ordförande för US Atomic Energy Commission, att det löfte kärnkraften bär med sig är att ”It is not too much to expect that our children will enjoy in their homes electrical energy too cheap to meter”. Just uttrycket ”too cheap to meter” - för billig för att mätas - dyker ibland upp då och då när ett anklagande finger pekar på detta som ett bevis på att kärnkraften inte har uppfyllt vad den lovade, eller mer generellt på att ny teknik alltid hajpas och att teknikoptimisters förhoppningar inte är att lita på. Den idé jag lite provokativt utforskar här är istället att energi i praktiken har varit och fortfarande är gratis (men att detta kan komma att ändras efter oljetoppen).

Som jag skrivit i en tidigare text har 19 dagsverken av skördande i jordbruket för 200 år sedan idag ersatts av en timmes arbete med traktorn. På motsvarande sätt har vi ersatt en människas (eller dragdjurs) fysiska arbete - dagar av slit i sitt anletes svett för att flytta stenar, timmerstockar eller handelsvaror – med energin som finns i en liter bensin eller diesel. Den vanligaste användningen av bensin är idag förstås att med snabb hastighet flytta 700 miljoner stora tunga metallschabrak – innehållandes en eller flera människor - fram och tillbaka, fram och tillbaka (en genomsnittlig svensk bil vägde mer än 1 400 kilo år 2007).

Begreppet ”energi-slav” står för den mängd energi som behövs för att ersätta arbetet från en människa som jobbar manuellt. Det visar sig att energiinnehållet i några få liter bensin motsvarar den kraft en människa kan utveckla under en månads hårt fysiskt arbete. Det betyder alltså att vi alla, genom att använda stora mängder (fossil) energi kan sägas ha många energislavar som jobbar 24 timmar om dygnet åt var och en av oss och som hjälper oss att upprätthålla vår nuvarande materiella nivå och livsstil.

Enligt vissa beräkningar har en genomsnittlig amerikan ett tresiffrigt antal energi-slavar och även om vi svenskar måhända inte har lika många slavar som en amerikan spelar vi ändå i samma division. Beräkningar av antalet energi-slavar varierar starkt, men poängen med begreppet är att med lite mer mänskliga mått förmedla insikten att var och en av oss omedvetet och självklart tar stora mängder energi i anspråk för att upprätthålla vår moderna livsstil. På faraonernas tid var 95% av Egyptens befolkning direkt sysselsatta i jordbruket och de lyckades (endast) generera ett överskott av energi (mat) som räckte till de återstående 5% av befolkningen som var slavar och byggde pyramider. På "den gamla onda tiden" var energin alltså Dyr.

Nästa steg är att visa inte bara att vi använder energi i överflöd utan också att denna energi är väldigt väldigt billig. Här lånar jag Richard Heinbergs resonemang som går ut på att det har räckt med att jobba 20 minuter till en lagstadgad minimilön i USA för att ha råd att köpa en gallon (3.8 liter) bensin. Alltså ger 20 minuters arbete (troligtvis inte speciellt fysiskt krävande) tillgång till energi som motsvarar uppemot 200 timmars hårt fysiskt arbete. Att byta 20 minuter mot 200 timmar ger en utväxling på en faktor 600 (och om man har högre lön kan man nå en utväxling många gånger högre än 600)!

Det är alltså omöjligt att förneka att energi är väldigt billig idag. Ur ett lite längre historiskt perspektiv är energi faktiskt så ofattbart billigt att den i praktiken kan betraktas som gratis i det moderna samhället. Även om det inte känns så just när man står vid bensinpumpen eller när man får elräkningen så förhåller det sig faktiskt på precis detta sätt. Enda skälet till att elräkningen svider är för att vi använder så sanslöst mycket av denna vara. En traditionell glödlampa på 100 Watt som är tänd i en timme använder lika mycket energi som (ligger i paritet med vad) en människa i hårt fysiskt arbete (en energislav) kan utveckla under samma timme! Om el genererades av kroppsarbetande människor skulle det alltså behövas en extra människa i arbete för varje lampa vi ville tända. Energisparlampor är förstås att föredra men då har vi inte ens börjat prata om kostnaden för att hålla igång kylskåpet, spisen, tvättmaskinen, hemelektroniken och för att värma vattnet till en dusch.

Kanske är det möjligt att lite provokativt gå vidare och påstå att så länge vi som samhälle har råd att upprätthålla vår nuvarande livsstil så är energi även fortsättningsvis i praktiken gratis. När skulle i så fall energi börja kosta? Jo, kanske när vi:
- som samhälle måste göra svåra val som kan te sig radikala idag
- upptäcker att mängden energi (el, bensin, värme) som vi kan bekosta med 25% av vår disponibla inkomst krympt betänkligt och detta tvingar fram svåra val
- som privatpersoner inte längre har råd att äga/köra bilar
- inte längre har råd att äga sommarstugor eller åka på semester (glöm utomlands)
- inte heller har råd att i snitt disponera 44 kvadratmeter bostad per person

Just boendet är en dold energibov och också något som många kanske inte tänker på när man diskuterar ökad levnadsstandard. Men det kostar stora mängder energi att bygga, värma upp och underhålla bostäder. I Sverige disponerar vi idag 44 m2 bostad/person – en ökning på över 60% sedan slutet av 70-talet. I USA ligger man på 70 m2 per person enligt Jonas Frycklund som är ekonom på Svenskt Näringsliv. Jonas tycker för övrigt att vi ska bo större och konsumera mer och ser med tillförsikt fram mot att när ”våra barnbarns barn relaxar i sina pooler så kan de med gott samvete konstatera att de inte sliter på miljön”. (Jag har sett siffran 44 m2 bostadsyta per person på ett flertal ställen men egentligen kanske siffran är så hög som 55 m2 per person vilket är vad SCB rapporterar här. Detta skulle i så fall skulle betyda att vi fördubblat vår bostadsyta per person på bara 30 år.)

Sverige har också flest singelhushåll i världen och som alla förstår är det förstås dyrare (och mer energikrävande) per person att leva som singel än i ett delat hushåll. Inte mindre än 47% av alla hushåll i Sverige är singelhushåll och ytterligare 28% består av två personer. På Kungsholmen i Stockholm är 80% av hushållen singelhushåll och på Södermalm 60% (jag vet dock inte om en ensamstående förälder utgör ett ”singelhushåll”). Är det långsiktigt hållbart med så många kylskåp och spisar och TV-apparater i relativt stora och sparsamt bebodda lägenheter? Inte i en värld där energi inte längre är gratis - för där måste man tränga ihop sig och dela på kostnaderna…

Siffrorna ovan flyter lite och det finns flera faktorer som man skulle kunna fördjupa sig i, till exempel:
- Exakt hur ska man definiera en ”energislav”? Energi in (mat/bränsle) eller arbete ut? Vilken effekt kan en människa hållbart utveckla under 8 timmars fysiskt arbete? Hur stora är energiförlusterna när vi omvandlar (teoretiskt energiinnehåll i) bensin till kraft som faktiskt drar bilen eller traktorn framåt?
- Hur många timmar utgör en månads arbetsinsats? 160 timmar (40 timmar/vecka x 4 veckor/månad) eller 320 timmar (12 timmar/dag x 6 dagar/vecka)?
- Vilken är minimilönen (och genomsnittslönen) i USA respektive Sverige i förhållande till bensinpriset (eller elpriset).

Inget av detta ändrar dock på de grundläggande argumenten ovan. Energi är ur ett historiskt perspektiv ofattbart billig - i praktiken gratis – och på sikt (bortom oljetoppen) kommer väldigt mycket som vi tar för givet att vara tvunget att omprövas och bli annorlunda. Vår utmaning är att se till att annorlunda inte nödvändigtvis betyder ”sämre” utan att vi kan hitta bra lösningar som fungerar i ett hållbart lågenergisamhälle.

Jag känner att den här texten och nästa är bland de bästa, eller viktigaste texter jag har skrivit hittills. Efter att jag började leka med tanken på att energi idag är gratis (denna text) och att transporter därför också är gratis (nästa text) har jag skaffat mig nya konceptuella glasögon som tillåter mig att se på omvärlden på ett nytt sätt. Medieteoretikern Marshall McLuhan sa (fritt översatt) att "vi vet inte vem som upptäckte vatten, men det var inte en fisk". Poängen är att det är svårt att se det man simmar i, är omgiven av och tar för givet. Det är lätt hänt att man blir medveten om sin egen kultur och vad man tar för givet först när man är utomlands, upptäcker att saker där fungerar annorlunda och då får tillfälle att reflektera över skillnaderna mellan där och här.

På samma sätt fungerar det med energi och transporter. Vi tar stabil tillgång till billig energi för så självklar att vi inte ens är medvetna om detta faktum. Först med ett provokativt påstående om att "energi är gratis" (vilket i bokstavlig bemärkelse förstås inte är sant) kan man börja fundera över och inse vidden och implikationerna av vad som kommer hända - på alla områden - när energi inte längre är gratis utan istället kostar.

När man därefter åker till IKEA en dag i november klockan 13 ser man med nya ögon på de 1000 väglampor längs med motorvägen som redan är på väg att börja tändas. När man sitter i IKEAs höst-smyckade restaurang en timma senare och är omgiven av ännu fler lampor som hänger i alla fönster kan man luta sig bakåt och fundera... över det faktum att ett par mil fram och tillbaka i bil till IKEA bara kostar några tior och att lunchen därför fortfarande är mycket billigare än om man stannat hemma och gått med familjen runt hörnet för att äta lunch på kvarterskrogen...

Vem tänker idag på elförbrukningen och på kostnaden för strömmen när vi köper en elvisp eller en DVD-spelare? Som sagt, i praktiken behandlar du och jag idag energi som om den var gratis. Försök argumentera emot det om du kan!

.

Ekoby - att förbereda sig på det värsta?

.

En del personer som har tänkt på oljetoppen (peak oil) och dess samhälleliga konsekvenser är mycket pessimistiska, för att inte säga apokalyptiska. Vad händer med vårt ekonomiska system när den totala mängden energi som står till vårt förfogande inte längre kan öka utan istället kommer att börja minska? Klarar vårt samhälle och vårt ekonomiska system utebliven tillväxt under en längre tid, eller ännu värre, en lång ekonomisk recession (tänk ett decennium eller mer)? Om vi utgår från att vi förr eller senare måste ställa om till att leva i ett lågenergisamhälle, kan denna omställning ske på ett ordnat sätt eller kommer den att föregås av en ekonomisk och samhällelig kollaps? Och allra mest intressant, hur kan man i så fall förbereda sig för ett sådant "worst case scenario"?

Självklart hoppas vi alla på det bästa, men hur skulle man gå tillväga om man ändå vill förbereda sig för det värsta? En grupp som alltid klarar sig även utan att förbereda sig är de (få) som är tillräckligt rika för att kunna köpa sig fria från alla tänkbara problem som kan uppkomma. Men vilka andra personer i Sverige lever redan idag på ett sådant sätt att de skulle klara av de allra värsta tänkbara scenarierna? Mitt svar är de (få) människor som redan idag relativt lätt skulle kunna frigöra sig från vårt nuvarande ekonomiska system under en kortare eller längre tid och ändå överleva. Vilka är de? Jo, de som har flyttat ut på landet och som har valt att anamma en alternativ livsstil med lågt ekonomiskt fotavtryck/låg ekonomisk standard där de strävar efter att i så hög grad som möjligt vara självförsörjande. Viktigast då är att vara självförsörjande vad beträffar mat och energi/uppvärmning och eventuellt också vad beträffar annat (hantverk av olika slag, att kunna använda verktyg och metoder från forna tider).

Dessa personer hänger på alternativ.nu - "en hemsida för praktiskt kunskap om självförsörjning" - och de förkovrar sig i ämnen som småskalig odling, djurhållning, ekologiskt byggande och hantverk av alla de slag. Vidare läser de tidsskriften Åter (upplaga 5 100 exemplar) eftersom varje nummer är fullspäckat med information om en sådan livsstil och de beställer sina böcker från Åters bokklubb. De flesta skulle nog betrakta dem som kufar och kanske är de kufar ifall man med det menar icke-konformister som valt en position mycket långt från konsumtionssamhällets huvudfåra. Men vem vet - i ett radikalt annorlunda samhälle kan det hända att man istället kommer att kalla dem "vinnare"? Det går i vilket fall inte att utesluta möjligheten.

Nå, att för en modern familj välja att bryta upp och att bryta ny mark (eventuellt även i bokstavlig mening) kräver stora umbäranden som få är beredda att bära och kunskaper som få av oss har. Ett alternativ är istället att välja att bo i en ekoby ("ecovillage"). Boverket fastställde 1991 en ganska luftig definition av vad som utgör en ekoby. Ett trettiotal kriterier är listade och "många" av dessa bör vara uppfyllda för att man ska kunna kalla bebyggelsen för en ekoby. Den bärande idén är dock att byn ska ha ett långtgående lokalt kretslopp av råvaror och energi, det vill säga att man ska vara så självförsörjande som möjligt vad beträffar matproduktion, vatten, energi, återvinning etc. En lista på ett 80-tal kollektivhus och ekobyar finns här.

Min egen gissning är att de flesta som söker sig till en ekoby idag inte gör det av de skäl som denna text tog sin avstamp ifrån, utan av andra, mer "spirituella" eller estetiska skäl samt en generell olustkänsla inför hur samhället idag ser ur och utvecklas (civilisationskritik). Man vill bo nära naturen, nära/tillsammans med andra människor, vill anamma en mer ekologiskt hållbar livsstil, odla sin egen mat etc. Jag och min fru tyckte att denna idé var intressant nog för att vi skulle vilja veta mer om den och vi gick därför på ett informationsmöte om en sådan ekoby-i-tillblivelse som just nu är på jakt efter mark på pendlingsavstånd från Stockholm.

Denna ekoby har valt att organisera sig i form av en bostadsrättsförening och man har nu nått det stadium där man är ute och tittar på lämpliga objekt och parallellt med detta försöker värva medlemmar. Innan vi gick på deras informationsmöte laddade vi ner och läste deras prospekt noga. Jag måste säga att jag är imponerad av tankehöjden i dokumentet. Just denna ekoby bygger på idéer om en "ekoenhet" (eco-unit) som är formulerade av systemekologen Folke Günther. Mer information om ekobyn finns på denna hemsida men vad jag förstår är dessa texter på väg att flyttas hit.

Efter att ha gått på informationsmötet tror jag att de stora problemen (utmaningarna) som BRF Bybo Ekoenhet står inför just nu är:

- Gruppen som kommer att bo i ekoenheten är lite flytande, det kostar ju inte så mycket att anmäla sitt intresse men betydlig mer att faktiskt ta det stora beslutet att flytta och samtidigt (kanske radikalt) ändra sin livsstil. Det måste alltså finnas en stor osäkerhet om vem som faktiskt är med på projektet och kommer att löpa linan ut och i slutänden flytta till ekobyn.

- Att tillsammans skjuta till pengar för att köpa mark är effektivt, man kan få mycket för pengarna om många går ihop och lägger var sin del. Men objekt (mark, gårdar) dyker upp och försvinner och att kunna ta ett snabbt beslut när det verkligen gäller måste vara svårt. Bara att för en kommitté ta ett beslut och komma till skott när drömobjektet (eller "good enough") dyker upp måste vara ganska svårt. När denna kommitté dessutom företräder en större grupp med delvis oklart medlemsskap och många dessutom ska skjuta till pengar (med kort varsel?) blir det inte lättare.

För oss som familj finns det också en del stora frågor att ta ställning till:

- Att välja denna typ av boende är ett enormt steg för oss utifrån vår nuvarande boendesituation och livsstil. Att vi har två små barn gör det inte direkt lättare, för dem skulle omställningen bli ännu större än för oss vuxna (eftersom vi skulle fortsätta att pendla till våra nuvarande jobb). Det är ju heller inte så att vi inte trivs eller inte har råd med vårt nuvarande boende, det är "bara" det att det finns en gryende insikt om att vårt nuvarande boende och vår livsstil inte är ekologiskt hållbar och på sikt kanske inte heller ekonomiskt hållbar.

- BRF Bybo Ekoenhet har för avsikt att satsa på en hög grad av gemensamma lösningar, till exempel gemensamt storkök och badhus (kompletterat med egna pentryn, badrum). Att leva så nära andra är man inte van vid och det utgör både ett löfte och ett hot. Det största problemet är helt enkelt att dessa människor skulle bli mer än bara grannar, de skulle till viss del bli vår nya "familj" - men vi känner dem inte!

- Vad skulle hända om man valde att ta detta stora steg men att det av någon anledning inte skulle fungera (ekobyar kan fallera på det sociala planet - vad gör man om man inte trivs med sina grannar - sin nya "familj")? Är det då möjligt/lätt att få tillbaka den pekuniära insats man investerat i detta boende?

Det finns förstås också andra faktorer som lockar. Jag tror till exempel att boende "på landet" är både bättre och roligare för barn (åtminstone innan de blir tonåringar). Att som barnfamilj ha en utökad "familj" i sin omedelbara närhet tror jag också är en stor fördel.

Tanken på ett ekonomiskt och ekologiskt radikalt annorlunda och framtidssäkrat hållbart boende är lockande och skrämmande på en och samma gång. Vissa uppoffringar idag kan vara en vinstlott imorgon. Om BRF Bybo Ekoenhet lockar dig och du bor i Stockholmsområdet kan du själv läsa inbjudan och gå på nästa informationsmöte tisdagen den 21 oktober.

Du kommer garanterat att få fler nya tankar än om du fortsätter att läsa dagstidningarnas bostads-bilagor. En artikel med rubriken "Vem kan se in i framtiden?" utgår från globala börsras och fallande bostadspriser men landar sedan makligt i hemtama funderingar om man ska binda sin ränta och om det är tid att köpa bostad nu. Detta vid sidan av en oändlig ström av artiklar om hem i balans, ansiktslyftning i köket och att terassen inte gick att motstå. Guldkorn till undantag är artiklarna om ekobyn i Baskemölla samt framtidens miljövänliga husbåt som DN publicerade förra månaden.