Att ge kurser och att märka träd

.
Bild: Fullvuxna, "mogna" träd är värda mycket mycket mer än små träd för en skogsägare.


Den ekoby-i-tillblivelse som jag tillhör (och som jag skrivit om tidigare) genomförde sin fjärde kurs i slutet av november. Jag tänkte börja med att reflektera lite över vår ”kursverksamhet” och sedan gå över till att skriva lite mer specifikt om just den senaste kursen. Jag viker mig här också för önskemål som har framfört från olika håll om att berätta mer om vad som händer ”hemma på vår gata i stan” - fast tvärtom:

”Det vore intressant med lite mer information [om] vad det är som pågår [på er gård]. Lite kan man ju lista ut via [er hemsida] ekoenhet.ning.com, men det är det lilla. Ni vet väl att ni är inspiration för många runt om i landet!”

Vår ekoby-i-tillblivelse är alltså en gård med 22 hektar mark och jag är sedan vi köpte gården i våras en av sex delägare till den. Så kan det gå efter att man börjar fundera över (och oroa sig för) oljetoppen! Tanken är dock att en bostadsrättsförening så småningom - i takt med att vi bygger bostäder på marken - ska ta över och köpa ut de nuvarande ägarna från gården.

Vi genomförde tre kurser i somras (permakultur, lerhusbygge och lokalekonomisk återväxt) och man kan säga både att vi lärt oss en del om hur våra kurser kommer att se ut framöver och att vi samtidigt fortfarande håller på att finslipa konceptet ”ordna kurs”. Om jag ska framhålla det allra bästa så är det att alla fyra kurserna har varit väldigt lyckade, inte minst socialt, och att vi håller på att bygga på vår egen lilla lista med nöjda tidigare och kanske-återkommande kursdeltagare (som förstås får direktinformation om de kurser vi anordnar).

Till skillnad från kurserna i somras hade vi denna gång lagt ut matlagningen så att vi själva slapp. Att på lite drygt en månad i somras och under loppet av tre kurser laga tre måltider och två fika per dag till 15-30 personer var oss övermäktigt, speciellt i förhållande till hur lite betalt vi tog för maten (som ingick i kursavgiften). Kanske kan man tycka att maten inte borde bli så himla viktig när man ska ordna kurser, men det är en del arbete bara med att ordna och förbereda själva kursen och att samtidigt planera för och laga mat tar väldigt mycket tid och kraft. Vi måste alltså hitta en hållbar lösning som fungerar, för det är knappast bra för någon ifall vi drar oss för att ordna kurser bara för att det är jobbigt att fixa maten. Nackdelen med att lägga ut maten på någon annan är förstås att det blir betydligt dyrare och att kurserna i så fall måste kosta mer. Vi har väl inte hittat något perfekt lösning ännu men har ändå identifierat detta som en av våra största utmaningar i samband med att vi ordnar kurser (en annan stor utmaningar är förstås att nå ut med informationen och säkerställa tillräckligt många deltagare för att alls kunna genomföra kursen).

Rent generellt har vi ordnat de kurser som vi (som tillräckligt många av oss delägare) själva vill gå och som någon av oss tar tag i. Vår kursverksamhet är alltså inte alls professionell och vi har därför ett i det närmaste obefintligt intresse av att ordna samma kurs två gånger. För närvarande strävar vi bara efter att varje kurs ska bära sina egna kostnader och då finns det ju inte heller något starkt incitament att ge samma kurs igen vid ett senare tillfälle. Däremot kan det hända att vi går vidare och att till exempel sommarens kurs i permakultur leder till en ny kurs som handlar om något mer specifikt, till exempel permakultur och täckodling, eller fiskodling, eller småskalig djurhållning.

Nu precis i månadsskriftet hade vår bostadsrättsförening ett försenat höstmöte och vi tog då tillfället i akt att berätta för våra medlemmar om vad som hänt sedan vi köpte gården för ett halvår sedan. (Förtydligande: bostadsrättsföreningens styrelse är i princip identisk med gårdens nuvarande delägare.) På vårt medlemsmöte berättade vi också lite om förslag på kommande kurser för nästa år. Det som verkar ligga närmast till hands under våren och försommaren är att ha kurser om matkonservering respektive om att bygga jordkällare. Förutom att kort beskriva våra utmaningar och vedermödor i samband med att vi ordnat kurser tänkte jag närmast byta ämne och gå vidare till innehållet i den senaste kursen som vi precis ordnade. Till skillnad från de föregående kurserna vände sig denna kurs i ”Trädmärkning” till en mer specialiserad publik – skogsägare. Eftersom vi utgick från att skogsägare också än en mer köpstark grupp lade vi alltså ut matlagningen och tog dessutom ut ett pris som gjorde att vi inte behövde ha så många deltagare för att kunna genomföra kursen.

Av den mark som tillhör vår gård består ca 25% av skog. I konventionellt, ”rationellt”, storskaligt och industriellt skogsbruk tar man ner allt (slutavverkning) och planterar sedan nytt. Den konventionella termen är ”kalhygge” men eftersom det låter så trist har en finurlig byråkrat någon gång uppfunnit den alternativa termen ”föryngringsyta”. Oberoende vad man kallar det är det förstås inget för oss eller andra som äger bara en lite skärv skog och som bryr sig om hur det ser ut i skogen i några decennier efter att skogsmaskinerna har dragit fram. En alternativ metod är den som utarbetats av professor Mats Hagner och som han kallar ”Naturkultur-metoden”. I korthet går den ut på att man avverkar ”lite grann” och samtidigt passar på att noggrant välja vilka träd man ska ta ner utifrån att man strävar efter att maximera de nyttor man vill ha ut av sin skog på kort och på lång sikt. En nytta som är viktig för många skogsägare är ekonomisk avkastning, men man kan som ägare även ta hänsyn till andra nyttor när man ska välja hur många och vilka träd man ska avverka (naturupplevelser, ekologiskt diversitet och naturliga ekosystem, jakt, djurhållning etc.). I kursen kontrasterades det smalare begreppet (virkes-)odling med det bredare (skogs-)bruk. Att ”bruka skogen” öppnar alltså upp för, och kan innefatta fler nyttor än att enbart maximera tillväxten och det ekonomiska värdet.

Oberoende vilka nyttor man strävar efter så måste man fråga sig hur många träd man ska avverka inom ett visst område och exakt vilka som ska lämnas kvar för att uppnå så bra förutsättningar som möjligt för det man nu vill uppnå. För enkelhetens skull utgår jag i det följande från att det är just maximal ekonomisk avkastning man vill uppnå – det är ett vanligt förekommande mål och ”vetenskapen” bakom maximal avkastning är bättre utforskad än principerna för ”mjukare” alternativa nyttor.

Det som rent konkret förvånade oss nybörjar-skogsägare när vi efter ett teoripass gick ut och tillämpade våra nyvunna kunskaper på vår egen skog var hur otroligt många träd vi kan, eller till och med borde ta ner för att skapa optimala förhållanden för tillväxt åt våra då kvarvarande, ”bästa” träd. De allra flesta av våra träd borde faktiskt fällas. De står helt enkelt för många – ofta jämnstora - träd för nära och de trampar varandra på tårna i sina försök att växa så mycket de kan. Det kan hända att dessa tillsammans har samma ”växtkraft” (lägger sig till med lika mycket biomassa per år) som ett stort träd som står mer fritt och växer bra – men det finns ett mycket större (ekonomiskt) värde i att ”samla” träet i en stor stam än att distribuera det till många små. Vill man bara ha fram biomassa för att elda kan det alltså hända att kalhygge och naturbruk är lika bra. Men för en skogsägare är det mycket bättre att fälla (stora, mogna) träd som kan användas som timmer eftersom man får bättre betalt för det. Dessutom finns det andra nyttor som en varierad skog bättre tillfredsställer (resiliens, naturupplevelser) än när träden står i monokulturella rader och väntar på att bli ”skördade” om några decennier…

Exakt vilka träd som ska lämnas kvar (och varför) är en hel vetenskap och som så mycket annat kan den fångas in av devisen ”a minute to learn – a lifetime to master”. I korthet kan man dock säga att ett fint, stort, rakt träd som är färdigt för avverkning är värt många gånger mer än ett tanigare träd eller ett träd som är lika stort men som av olika anledningar (många kvistar, växer snett) inte är lika fint. Timret från de senare träden har inte samma kvalitet, är inte lika användbart och betingar därför inte samma pris. Alltså ska man välja ut ett ”huvudträd” i en trädgrupp och sedan ta bort alla jämnstora träd som konkurrerar om näringsämnen och solljus, men som inte har lika stor potential på sikt. Vilka konkurrerar? Ett träds rötter sträcker sig lika långt bort som trädet är högt, men rötternas ”viktighet” avtar med kvadraten på avståndet, så nära grannar är sämre än lite mer avlägsna. Några lovande mindre träd (gärna av varierande storlekar) som både bokstavligt och metaforiskt växer i det stora trädets ”skugga” ska man dock lämna. Det är ett av dessa träd som kommer att bli ”huvudträd” om tio eller tjugo år när det nuvarande huvudträdet nått sin fulla potential och ska avverkas, och om ytterligare något eller några decennier när nästa huvudträd ska avverkas. När man avverkar det största trädet i en grupp finns det helt plötsligt plats att expandera och de mindre träd som fram tills dess har växt relativt långsamt tar då plats och skjuter fart i sitt växande (på vår gård i Sörmland genom att öka på diamtern med cirka 6 millimeter per år).

Jag vill igen poängtera att ”potential” i detta fall hänvisar till ekonomiskt värde, men att skogsägaren också kan lägga in andra kriterier som grund för sina beslut om vilka träd som ska står kvar eller inte. Om man börjar väga olika skäl mot varandra kan det hela snabbt bli väldigt komplicerat. Var går gränsen mellan en grupp träd och nästa (vilket avgör var nästa huvudträd som ska få stå kvar finns)? Hur många träd kan man avverka utan att de som är kvar blir sårbara och kan fällas av vind och stormar? Har några träd skador eller sjukdomar (bort direkt)? Riskerar ett träd att ramla över grannens hus (bort direkt :-)? Finns det ett synnerligen bra klätterträd för barnen (dåligt ekonomiskt värde men ett klättervärde som näppeligen kan mätas i pengar men som ändå övertrumfar det mesta)? Tycker man bättre om vissa sorters träd (lövskog) än andra (barrskog)? Och så vidare.

Kanske låter dessa grundläggande principer som självklara? Betänk då att detta tänk och denna metod inte på något sätt är accepterade eller salongsfähig i dagens skogs-Sverige och att dess främste förespråkare (och tillika vår lärare) Mats Hagner har blivit motarbeted i decennier efter att han började förespråka detta synsätt. Det finns faktiskt lagar för hur man ska sköta sin skog och till och med en specialiserad skogspolis (Skogsstyrelsen och dess tjänstemän) som på olika sätt - idag bland annat med satellitbilder - har till uppgift att se till att lagen följs och att man planterar nya träd efter man har kalhuggit samt att man inte gallrar och sköter sin skog på det sätt jag beskrivit ovan. Så här skriver till exempel en arg kritiker, tillika docent i skogsskötsel från Umeå:

"Finns det då ingenting vettigt i själva idén med Naturkultur? Svaret är tyvärr ”nej”. Hela konceptet är en luftbubbla som spricker så fort man börjar peta i den och verkligen granskar den i alla sina delar. Bluff, från början till slut!"

Här är en lång artikel som är mer balanserd och som för fram argument både för och emot Naturkultur-metoden. Döm själva! Den som är intresserad av att lära sig mer och detta sätt att sköta sin skog kan med fördel köpa boken ”Naturkultur” av Mats Hagner (kan även laddas ner), men här lämnar jag de mer praktiska aspekterna av trädmärkning och går vidare till några avslutande, mer allmänna reflektioner som kursen väckte.

Trots att skogsbruk är ett bredare och trevligare begrepp än virkesodling (inte minst vad beträffar begreppens praktiska innebörd) handlar det ändå om att maximera nyttorna av skogen för oss människor – oberoende av vilka mål vi nu råkar ha. Lika säkert som vi har domesticerat våra djur, har vi alltså domesticerat våra skogar och våra landskap. Man pratar ibland om ”kulturlandskap” eftersom själva landskapet blivit format av de behov och vanor som vi människor har ”påtvingat” landskapet över seklerna. Hur skogen skulle ”vilja” växa om inte vi människor fanns är lätt att svara på – den skulle över loppet av ett antal hundra år övergå till att bli urskog (till skillnad från kulturskog och naturskog):

”Urskog är skog som aldrig har utsatts för mänsklig exploatering som jordbruk och skogsbruk. Urskogen i Sverige är mindre än 0,5% av all skog.”

Begreppet urskog har ”lustigt nog” (?) blivit kidnappat av ett företag som tillverkar rullbrädor (skateboards):

”En idé om renare, vackrare brädor där materialet står i fokus och där man skulle känna av både klassisk träsurf och de nordiska rötterna i varje linje och varje sväng. En longboard från Urskog ska kännas lika naturlig som…”

…och så vidare. Man får hoppas och anta att företaget Urskog - sitt namn till trots - inte tillverkar sina brädorna av just urskog…

Jag har redan tidigare skrivit om min fascination inför det långsiktiga perspektiv – decennier – som man med nödvändighet måste ha som skogsägare och hur detta kan kontrasteras mot kortsiktiga ”kvartalskapitalistiska” krav på tillväxt och avkastning. Den grundläggande duvningen (första lektionen) om naturkultur-metoden tog sin utgångspunkt i skogsekonomi och det som är intressant är just hur dessa två väsensskilda tidsskalor ändå möts (och måste mötas) på en plats där tillväxt (av träd!) och det ekonomiska värdet av (de olika delarna av) ett enskilt träd möts och leder till beslut idag som får effekter först om 10-20 år eller längre. För att ta bra besut idag måste man till exempel förutsätta att efterfrågan på träd (till exempel vad beträffar träslag eller proportionerna mellan värdet av olika delar av trädet) ser ut ungefär som idag även om 30 år. Detta långsiktiga perspektiv kontrasterar starkt med andra delar av våra moderna liv. Om trettio år kommer jag att ha pensionerat mig (ifall begreppet ”pensionering” fortfarande har någon innebörd då.) Och apropå det, har ni testat senaste versionen av iTunes (version 9.0.2)? Och ska jag förresten oroa mig över om huruvida den senaste veckans händelser i Dubai får konsekvenser för de aktiefonder jag sparar i? Ni förstår den mentala ”konflikten” i att samtidigt förena dessa två väsensskilda tidsmässiga perspektiv på en och samma gång i ett och samma huvud...
.