Svart guld

.

Den 8 avsnitt långa amerikanska reality-tvserien ”Black Gold” sändes på kanalen trutv i USA i somras. Serien följer tre arbetslag på tre oljeriggar i Texas i deras vardagliga (men förstås redigerade och ihopklippta) arbete med att borra efter olja. De tre oljeriggarna, Longhorn, Viking och Big Dog är igång 24 timmar om dygnet och serien följer alltså ett av tre lag på varje rigg. Oljeriggarnas finansiärer har skrapat ihop miljontals dollar som de investerar i dessa provborrningar i förhoppningen om att hitta olja (”svart guld”) i marken.

Jag väljer att skriva om serien utifrån fyra tongivande teman som serien är upplagd kring och som hamras in gång på gång (i varje avsnitt):
- Tävlingsmomentet
- Faran
- Kostnaderna och problemen
- Jobbet, det sociala spelet

--- Tävlingsmomentet ---
Seriens dramaturgiska upplägg omformar något som egentligen ser ut att vara en ganska solitär aktivitet till en tävling mellan de tre oljeriggarna. De har vardera 50 dagar på sig att borra tre hål (på tre olika ställen) ner till 3 000 meters djup vardera. På just det djupet (”the pay zone”) väntar utdelningen – ifall det överhuvudtaget finns någon olja i marken på just det ställe där man valt att borra.

Jag förstår att man vill borra så djupt och så snabbt som möjligt eftersom varje timme och varje dag av aktivitet kostar mycket pengar. Men att utforma det hela som en tävling mellan tre oljeriggar känns lite krystat. Tävlingsmomentet betonas igen och igen – ofta med grafik som visar hur djupt varje rigg har borrat ”just nu” och hur riggarna ligger till i förhållande till varandra – men ”tävlingens” regler är samtidigt mycket oklara. I verkligheten tävlar riggarna ju ”bara” mot naturen, mot de geologiska förhållandena samt mot klockan och investerarnas pengar. Det är ju inte heller så att de alla borrar efter ”samma” olja och att bara den som kommer först får ta hand om den. Dessutom är förutsättningarna (ovan såväl som under marken) olika från plats till plats där man borrar. Därför kan en rigg borra snabbt men på fel ställe och en långsam rigg kan ha turen på sin sida och få jackpot när den (till slut) nått rätt djup. Till sist tycker jag personligen att ”tävlingen” helt enkelt inte är så spännande - upplägget och den upphetsade speakern till trots. Tävlingen är i slutändan alltså ganska dålig TV.

--- Faran ---
Det ena och det andra och det tredje är farligt. Speakern upprepar igen och igen att "det här kan man skada sig av", "om det händer något nu kan någon dö", "person X var tidigare med om att någon skadade sig när detta hända på en annan rigg" etc. Ibland händer det olyckor i TV-serien (ej fatala) och en del personer måste ge sig av till sjukhus för att bli omplåstrade eller sydda. Med ganska högt tonläge försöker speakern ofta framhålla (livs-)faran vilket blir ganska enerverande i längden; ”if the crew survives pulling out the pipes…”.

--- Kostnaderna och problemen ---
Det uppkommer hela tiden många praktiska problem vid en oljerigg och varje borrhål är ett ekonomiskt riskspel (”gamble”). Till exempel kan man vara tvungen att byta borrspets (”drill bit”) upp till ett halvdussin gånger när man borrar ett hål. En borrspets är gjord av stål, diamant och tungsten och kostar 60 000 dollar och för att byta spets måste man hala upp alla rör man redan lagt ner i marken. Detta är alltså ”business-as-usual” men varje uppkommet problem mäts hela tiden i hur mycket pengar det kostar att fixa det. Speciellt tid översätts (ad nauseum) till kostnader; ”each hour of down-time costs 2000 dollars”, ”with their rig at a standstill and money pouring down the drain…”. Det är uppenbart att finansiärerna hela tiden flåsar dem i nacken men även detta upplägg blir tröttande i längden. Kostnaderna för att hålla igång dessa riggar (”burn rate”) är 45 000 dollar per dag och att vara tvungen att ge upp ett borrhål, t.ex. på grund av tekniska problem, kan kosta uppåt en miljon dollar. Det går inte ett avsnitt utan att man upprepar dessa siffror eller någon variation av dem (”en förlorad dag kostar…”).
Speakerröst: ” ”They only have two weeks to drill this well. A problem with the hole puts everthing at risk, and, could mean millions of dollars lost”

--- Jobbet, det sociala spelet ---
Det sista temat som återkommer är själva jobbet och de sociala faktorerna i och kring det. Ett lag består av fyra eller fem personer (kommer inte ihåg) och dessa personers relationer är en del av det kitt som håller samman och bär upp handlingen. Laget leds av en veteran som (förhoppningsvis) kan alla tricks och som de andra i laget (”roughnecks”) lyder. Den senast tillkomna personen i laget är en novis och han kallas för mask (”worm”). Att borra efter olja är ett hantverk och det finns ingen formell skola man först går i utan man lär sig ute på riggen i ett lag och under en van ledare. Det sociala kretsar kring relationer chef-underlydande, arbetsuppgifter, personkemi, kompetens, attityd och förstås reality-tvgreppet med individuella ”vittnesmål” inför kameran. Ett återkommande tema är att någon i laget kommer för sent eller inte dyker upp alls. Eller så kan någon som varit ute och festat dyka upp bakfull och trött. Det skapar problem för arbetskamraterna som då måste jobba desto hårdare och kanske också utsätta sig för större risker. Det händer flera gånger i TV-serien att någon blir varnad eller till och med avskedad då och där inför kameran.


Jag skrev ”han” ovan och det är ingen slump. Alla som jobbar på riggarna är män och det kan gå hela avsnitt utan att man ser en kvinna. De kvinnor man överhuvudtaget ser i tv-serien är servitriser när gänget är ute och festar loss (t.ex. på restaurangkedjan Hooters vars affärsidé - faktiskt - går ut på att anställa storbystade servitriser) eller som potentiella raggningsobjekt på dansgolvet eller vid poolen. Några få fruar (och barn?) finns någonstans där i bakgrunden men de syns aldrig. Serien och miljön är 100% macho och ”roughnecks” framställs som moderna cowboys. Oljan är ibland nästan irrelevant och tenderar på sätt och vis att fungera som en MacGuffin – något som alla letar efter men som ingen har sett och som heller inte spelar så stor roll för seriens handling bortom att få fart på aktörerna.

Vad Black Gold egentligen handlar om är tuffa grabbar som jobbar hårt och som tjänar (och bränner) ganska bra med pengar. På riggen är allt smutsigt och gitarr-riff modell hårdrock är återkommande bakgrundsmusik. Stora maskiner och maskindelar är närvarande hela tiden. Största delan av arbetet som skildras handlar om att lyfta, vinscha, koppla ihop, ta isär, rengöra och laga stora maskiner. Tyvärr förstår man förvånansvärt lite av vad som egentligen görs och hur det praktiska arbetet faktiskt går till när man borrar efter olja (en del stiliserad grafik till trots). Det är synd för det var det jag personligen ville ha ut av serien.

Avsnitten innehåller mycket repetitioner både i form av de teman jag räknade upp ovan och av det som hände i det föregående avsnittet. Jag tror att man räknat med att tittarna inte följer serien utan bara ser enstaka avsnitt. Detta kan också förklara det faktum att det inte finns så mycket progression i ”handlingen” från ena avsnittet till nästa.

På det stora hela kan jag tyvärr inte rekommendera denna tv-serie. Man får lära sig förvånansvärt lite om oljeborrning även om man får se många bilder av ”hur det går till” – det vardagliga arbetet på riggen. Genren är alltså ”tuffa män och stora maskiner” och tv-serien skulle lika gärna kunnat handla om skogshuggare eller ett stålverk. På det stora hela är serien dessutom ganska dålig TV då det dramaturgiska upplägget inte är tillräckligt starkt för att hålla uppe intresset kring ”tävlingen” eller det sociala spelet.

Man kan dessutom fråga sig om det inte är omoraliskt att ”hetsa” lagen mot varandra på det sätt man gör i TV-serien. Mer stress betyder större chans att någon skadar sig och en av arbetsledarna säger också att ”when you get in a hurry, people will get hurt”. Traditionella oljebolag och speciellt The American Association of Drilling Engineers har känt sig föranledda att ta avstånd från den bild av oljeindustrin som Black Gold skildrar. Speciellt är man kritiskt mot "the program's utter disregard for Health, Safety and the Environment (HSE) that is exhibitetd on so many levels. [...] The announcer repreatedly reminds the viewer that when the rig is behind schedule, safety takes a backseat. The is entirely counter to the [...] culture that is endorsed and utilized by the majority of operators and contractors."

Till sist kan jag också konstatera att det inte med ett ord i tv-serien antyds att olja är ändlig resurs och att USAs produktion (nedre 48 staterna) steg för steg har minskat i nästan 40 år. Utifrån tv-serien är det alltså möjligt att konstruera sig en hemmasnickrad uppfattning om olja som en framtidsbransch i USA!
.