"Konsumera mera", Formas Fokuserar (2007)

.
Boken ”Konsumera mera – dyrköpt lycka” (2007) är den andra boken som jag skriver om i bokserien Formas Fokuserar. Bokseriens koncept är korta, populärvetenskapliga texter av svenska forskare som alla (antagligen) förenas av att de har uppburit forskningsmedel från Formas (Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande). I denna bok får man som läsare ta del av 21 korta texter av forskare från ett otal olika discipliner; från neurovetenskap och psykologi till humanekologi, samhällsplanering, ekonomisk historia, ”konsumtionsvetenskap” och flera discipliner därtill.

Eftersom ramen för boken är bred är ingångarna vitt skilda från varandra är resultatet en lättläst, men också spretig och vildvuxen bok. Med så många utgångspunkter och perspektiv är det inte helt lätt att hitta en röd tråd – och således en utmaning för mig att skriva något om boken som helhet. Redaktörerna är troligtvis medvetna om detta, på bokens baksida följs några grundläggande och inte okontroversiella frågor om konsumtion av ett käckt ”Hur ser olika forskare på saken? Läs boken så får du veta!”. Om jag spekulerar lite så gissar jag att forskarna kanske fick en allmän uppmaning i stil med ”du får pengar av oss till ett forskningsprojekt och nu vill vi att du skriver något lättläst om konsumtion”.

Jag tycker tyvärr resultatet är en viss bristande koherens; dialogen mellan texterna är svag och jag skulle personligen önskat att det funnits en klarare idé, en tydligare ram och en fastare hand från redaktörens sida. Kanske kunde man ha försökt vaska fram ett gäng hyggligt generella frågeställningar och bett varje författare att förhålla sig till åtminstone några av dem? Då skulle flera texter ha handlat om (delvis) samma saker och de vitt skilda perspektiven kunde kanske ha fördjupat insikterna istället för att som nu ibland istället dra åt helt olika håll. Nu har jag redan köpt på mig fler böcker i denna bokserie, så jag kommer att återkomma till Formas Fokuserar framöver, men det ska nog till ett mycket spännande ämne för att jag skulle köpa ytterligare böcker bortom de jag nu redan äger…

I den utsträckning man kan säga att boken har ett tema så är mitt förslag de återkommande paradoxer som flera av texterna begrundar; hur ökat välstånd och ökad konsumtion inte leder till motsvarande mängd ökade lycka, samt hur det kommer sig att vi individuellt och kollektivt inte gör det vi borde göra för att maximera vår och andras lycka. ”Andras lycka” inkluderar här även olyckbröder och –systrar i fattigare länder och också kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov. (Fet stil = de tre teman jag tänker belysa i den följande texten.)

Bokens koppling till oljetoppen (peak oil) är förstås att oljetoppen också innebär att vi passerar "peak consumption" - konsumtionssamhällets högsta punkt - varefter konsumtion i allmänhet kommer att minska, och konsumtionssamhället i synnerhet kommer att ligga bakom oss. För mer om kopplingen mellan oljetoppen och ekonomisk nergång, se mina tidigare texter om "krisens effekter" i USA.


Om vi ger oss på första paradoxen om lycka så verkar lycka ha betydligt mer att göra med hur mycket vi äger och konsumerar i förhållande till andra, och mindre med hur mycket vi har i absoluta termer. Det finns alltså ett svagt samband mellan inkomst och livstillfredsställeles - utom för de som ligger långt under genomsnittet:

”det är svårt att hävda att den våldsamma ekonomiska tillväxen och den i ett globalt och historiskt perspektiv närmast ofattbart höga konsumtion som kännetecknar den rikare tiondelen av världens befolkning – och till dessa hör nästan alla svenskar – skulle ha medfört någon radikal förbättring av tillvaron i total mening under senare decennier. Det är kanske snarare så att sociala indikatorer på välfärd såsom missbruk, självmord, kriminalitet och psykisk ohälsa minst lika ofta antyder en försämring som en förbättring av tillvaron i stort. En hel del psykologisk forskning tyder på att individer som är starkt orienterade mot materiell välfärd uppvisar sämre psykiskt välbefinnande än andra.”

”Fattigdom” i Sverige är idag samma sak som relativ fattigdom – att ha mindre än andra – snarare än absolut fattigdom – att ha svårt att sätta mat på bordet. Till saken hör då att relativ fattigdom inte lösas genom ökad tillväxt, utan bara fördelningspolitiskt ("det är synd om de fattiga för de har bara råd att åka till Thailand på semester när alla andra åker till månen"). Hur vi än vänder och vrider på problemet kommer alltid hälften av befolkningen att ha mindre pengar att röra sig med än genomsnittet även om vi alla skulle bli dubbelt så rika. Även om det finns många i Sverige med små ekonomiska marginaler är detta inte det typiska. Vi ”lever […] idag i ett ymninghetssamhälle, men i samhällsdebatten resonerar man fortfarande som om knapphet rådde”.

Lägger vi dessutom in en miljöaspekt i konsumtionen – ökad konsumtion leder till ökat tryck på miljön och ökade CO2-utsläpp – utgör detta ytterligare ett skäl till att minska vår konsumtion individuellt och kollektivt. Idag läggs mycket ansvar på individen och hennes val, men forskning visar att medvetna konsumenter som mest kan minska sina utsläpp med 30% innan det tar stopp och strukturella hinder sätter käppar i hjulen för vidare minskningar (”vi har byggt in oss i ett samhälle som gör det nästan omöjligt att leva klimatanpassat”). Ska vi nå upp till långsiktiga och drastiska mål vad beträffar utsläppsminskningar måste alltså samhället träda in och hjälpa till med infrastruktur och nya lösningar. Idag drar infrastruktur och normer istället åt andra hållet, mot ökad konsumtion, ökad resursförbrukning och ökade utsläpp:

”idag krävs mer saker för att leva ett ”normalt” liv. […] Allt oftare behöver varje arbetande familjemedlem bil för att klara vardagen. Vi bygger infrastruktur som kräver mer persontransporter och som gör det praktiskt taget omöjligt att leva utan bil […] En gång i tiden åtnjöt […] bilägare respekt och avund. Men eftersom det har blivit norm att äga bil […] kan det numera anses som ett tecken på fattigdom att inte äga en.”

En del av standardökningen äts alltså upp av alla dessa ”måsten” som ska till för att tillfredsställa våra (ibland nyckfulla) konsumtionsbehov och för att inte utmärka sig negativt i förhållande till andra i omgivningen. Stor, fin bostad (även om man bor själv), nya kläder allt som oftast, utemat istället för lunchlåda, alltid ny hemelektronik, utlandssemester varje år och så vidare. Min son vet redan nu att önska en Nintendo DS handhållen spelkonsoll till födelsedagen om ett halvår. ”Alla andra” pojkar i klassen förutom han själv och en annan pojke har redan en sådan – i sexårsverksamheten.

Att försöka påverka konsumtionsmönstren i en mer hållbar riktning är en kamp i uppförsbacke mot de drygt 50 miljarder kronor som lades på reklam i Sverige redan för fem år sedan, år 2004. Vad utgör då hållbar konsumtion? Om man hårddrar frågan är i princip endast valet att i möjligast mån avstå från konsumtion ”hållbart”:

”Det finns ett starkt samband mellan […] hur mycket varor och tjänster vi köper […] hur mycket naturresurser vi använder och hur mycket miljön påverkas. Kort sagt, vi kan inte handla för en enda krona utan att det på något sätt någonstans i världen har använts fossila bränslen eller andra naturresurser med utsläpp […] som följd”.

Det är med andra ord svårt att vara rik och samtidigt leva miljövänligt. Att konsumera tjänster (restaurang, konsert) är visserligen bättre än att köpa varor, och att laga eller köpa second hand är bättre än att köpa nytt, men det allra bästa för miljön är helt sonika att konsumera mindre. Kanske kan detta sockras lite och ”säljas in” till allmänheten i termer av mindre arbete och mer fritid?

Till saken hör att omsorg (skola, barn- och äldreomsorg) och även kultur inte går att rationalisera på samma sätt som tillverkningsprocesser i industrin. Det går inte att höja produktiviteten i skolan med några procent varje år, och det behövs fortfarande fem musiker för att kunna spela en stråkkvintett av Mozart. När ekonomin som helhet växer med 10% får vi inte 10% mer vård för pengarna, för även sjuksköterskan vill då ha 10% mer i lön och även hantverkaren vill öka sin konsumtion med 10%.

Paradoxalt nog kan det till och med hända att vi går mindre på teater ju rikare vi blir, för vem vill gå på teater då och då när du kan istället kan använda pengarna till att köpa en industriellt producerad och prispressad TV som du kan titta på varje dag? Och en ny platt HD-TV imorgon? Och en påkostad projektor och hemmabio-anläggning i övermorgon? Och en holografisk 3D-projektor dagen efter i övermorgon? Prylarna känns mer prisvärda än dyra personintensiva tjänster och det blir också ”rationellt” att köpa nytt istället för att lämna in en gammal pryl på lagning. Detta resonemang (om den så kallade Baumoleffekten) borde rimligtvis även betyda att vi glädjande nog skulle ha råd med lika många människor inom omsorgssektorn även om välståndet i samhället minskade och vi alla tjänade lite mindre pengar…

Lägger vi dessutom in ett rättviseperspektiv blir vår livsstil i väst ännu knivigare att försvara. Totalt kräver en genomsnittlig svensk livsstil 6 hektar mark i biologiskt produktiva arealer för att upprätthållas (år 2003). Det mesta av denna mark ligger utanför Sveriges gränser, utspridda över i princip hela jordklotet. Om vi fokuserar bara på maten kan man lite tillspetsat säga att genom att det sker en netto-import av mat till Sverige så ”annekterar” vi i praktiken mark utomlands.

Av den jordbruksmark som används för att producera maten vi äter i Sverige ligger så mycket som en tredjedel utomlands. Största delen av denna mark används till att odla djurforder (kraftfoder) som går på export, till exempel sojabönor som odlas på skövlad regnskogsmark i Brasilien. Där Sveriges ekologiska fotavtryck ligger på 6 hektar mark per person är genomsnittet i världen bara något över 2 hektar mark och om jordens befolkning ökar med 25% till 2050 kommer genomsnittet i världen att minska med motsvarande mängd. Att hävda att vi har rätt att upprätthålla (eller öka) vårt ekologiska fotavtryck rimmar illa utifrån det fakutm att vi redan idag använder ”deras” mark för att upprätthålla vår livsstil. Resonemang om ekologiska fotavtryck är intressanta då de flyttar ansvaret för miljöbelastningen från de som producerar varor och tjänster (till exempel ”miljöboven” Kina) till de som konsumerar dem (vi). Man kan hävda att:

”andra människors arbete och landskap förkroppsligas i varorna på snabbköpshyllorna. Vi funderar i regel inte så mycket över om utbytet är rättvist, eller vilka konsekvenser det får för okända människors hälsa eller natur. […] Grovt förenklat kan vi konstatera att konsumtionen är högst där det finns mest pengar, men att miljöbelastningen är störst där det finns minst. […] De rikare delarna av världssamhället har råd […] att avstå från olika typer av särskilt miljöbelastande produtionsformer som därför har en tendens att istället hamna i områden där landskap och människors hälsa inte värderas lika högt.”

Att leja ut produktionen (och miljöbelastningen) till Asien eller Afrika ser bra ut för de svenska siffrorna i snäv bemärkelse, men gör ur detta perspektiv ingen skillnad för svenskens ekologiska fotavtryck eller för jordklotet som helhet. Dessutom utarmar vår konsumtion här deras miljö och hälsa där. Förutom att snuva de fattiga på deras rättmätiga andel genom de finurliga handels-, finansiella och andra system som vi har upprättat, rånar vi också våra barn och barnbarn på deras rättmätiga andel genom att pantsätta och konsumera upp framtiden redan idag.

I en intressant text beskriver en matematiker, Olle Häggström hur en tillväxt och en diskonteringsränta på 3% per år gör framtiden i bästa fall lättviktig och i sämsta fall betydelselös. Med en tillväxt på i snitt ”endast” 3% per år kommer vår ekonomi att 20-dubblas på 100 år (skänk här en tanke på de utfästelser som gjorts om din framtida pension!). Om det finns problem i vår omvärd (till exempel klimatförändringar) vars effekter kommer att ge sig till känna gradvis och bli kritiska först om 100 år (eller senare) så ter det sig för en nationalekonom rimligt att låta bli att åtgärda dessa problem idag – eftersom vi kommer att vara 20 gånger rikare om 100 år och kan ta hand om problemen då! (Och vi kommer att vara 400 gånger rikare om 200 år, och 8000 gånger rikar om 300 år, och 32 000 gånger rikare om 400 år, och…). Denna metafysiska idé om en fri lunch går alltså ut på att det är bättre att investera pengarna i tillväxtfrämjande verksamheter idag för att därigenom tjugodubbla pengarna på 100 års sikt. Don’t worry, be happy.

Av detta skäl hamnar åtgärder för temporalt avlägsna problem alltid längst ner på prioriteringslistan, till exempel i resultaten från kanaljen Bjørn Lomborgs projekt Copenhagen Consensus där ”en rad världsledande nationalekonomer […] har arbetat med att ta ställning till vilka globala problem som vi genast behöver ta itu med och vilka som gott kan vänta”. De förslag som handlade om att begränsa CO2-utsläppen och bromsa den globala uppvärmningen hamnade allra sist på visa herrar nationalekonomers prioriteringslistor. Men alla möjliga satsningar som sträcker sig många decennier in i framtiden kommer alltid att komma sist på en sådan lista jämfört med allt annat vi kan använda pengarna till idag om diskonteringsränta är tillräckligt hög och tidsperspektivet tillräckligt långt. Är man tveksam inför Lomborgs resultat måste man alltså ifrågasätta själva premisserna för dessa uträkningar och sikta in sin kritik på tillväxten och diskonteringsräntan.

Det finns flera problem med att acceptera dessa premisser. Ett är att vi inte kan ta ut segern på förhand och oproblematiskt förutsätta en 3-procentig tillväxt och en framtida tjugodubbling av ekonomin redan idag, för vem kan sia om tillväxten 5, 15 eller 50 år framåt i tiden? Fast helt klart är det enklare att redan idag förutsätta och inteckna framtida tillväxt än alternativet, att helt enkelt säga att vi skiter i framtiden och att våra barnbarn och deras barnbarn får klara sig bäst de kan (”den dagen den sorgen”).

Ett annat problem är att klimatförändringar på sikt kan hota själva grunden för kommande generationers välfärd, den framtida tillväxten och även hela jävla världsekonomin. Att som Lomborg och herrar nationalekonomer ”välja” att skjuta vissa åtgärder på framtiden är att anta att vi kommer att ha tillväxt under en lång tid framöver oberoende av hur vi agerar idag. Att ökande klimatförändringseffekter kan utgöra ett hot mot den framtida tillväxten finns alltså inte med i beräkningarna.

Jag skulle personligen istället vilja hävda att en tjugodubbling av ekonomins storlek inte är en lösning, utan snarare en del av själva problemet. Genom att fördubbla, eller tjugodubbla världsekonomins storlek, ökar trycket på de naturresurser vi använder oss av och de utsläpp vi begår (se ovan). Att tillväxa världsekonomin ger oss i längden alltså inte större resurser för att lösa de problem vi har idag, utan tjänar bara till att påskynda och göra en ekologisk och miljömässig katastrof i det närmaste oundviklig.

På samma sätt som vi skulle behöva vidga vår solidaritet i rummet (till att omfatta även Syd) skulle vi alltså också behöva vidga den i tiden till att i högre utsträckning omfatta kommande generationer. Matematiker Olle erkänner att han inte har något enkelt förslag bortom att förorda betydligt lägre räntesatser än de som är praxis idag. Men han skriver också att ”vi inser lätt att en konsekvent tillämpad nollränta får besvärliga följder”. Varför? Jag vet inte vilka besvärliga följder den får om den paras med en tro på att tillväxten framöver är begränsad eller till och med stagnerande eller fallande, och jag har tidigare också skrivit en text om räntesatser som är längre än noll procent (pengar med negativ ränta).

Avslutningsvis kan man fråga sig hur man kan hitta eller skapa motbilder, andra ideal, alternativa kriterier för status i samhället och nya hjältar? Liksom vad Orlov uttrycker så borde de som lever goda liv trots låga inkomster/lågt ekologiskt fotavtryck lyftas fram som vardagens hjältar istället för att bli stigmatiserade. Kanske borde den äldre generationen som vänder på varje krona och som inte köper en ny mobiltelefon varje år - men som ändå lyckas skapa trevnad och livstillfredsställelse - vara våra hjältar i vardagen?
.

Jemens olösliga problem

.
Bild: Hur länge kommer han att fortsätta att vara glad?


I min föregående text om Jemen skrev jag om hur vi under de senaste åren kunna se hur detta fattiga land i slow-motion håller på att köra slut på sin enda exportprodukt av betydelse - olja. Även om detta är illa nog är det tyvärr inte det enda problem som Jemen har. I denna andra och avslutande text belysera jag den kavalkad av problem som Jemen dras med bortom sinande oljeproduktion.

Om nu oljan håller på att sina, vad annat kan ett fattigt, överbefolkat och resursfattigt land exportera? Bortom olja har den främsta exportprodukten varit jordbruksprodukter, samt att förse rikare grannländer med arbetskraft (som skickar hem pengar, så kallad "remittans"). Eftersom Jemens problem är så många och stora skulle denna text kunna bli mycket lång. Jag försöka hålla igen på längden genom att i punktform stapla upp en del ytterligare utmaningar som Jemen står inför:

- Arbetslösheten ligger på mellan 20-40%. Trots detta anländer det några tusen flyktingar från Somalia varje månad. Dessa flyktingar uppgår nu till åtminstone 150-200 000 och de skärper ytterligare konkurrensen om jobben.

- För 20 år sedan kom det relativt många turister till Jemen. Antalet har sjunkit och sjönk ytterligare när Al-Qaida år 2007 började attackera turister. Idag har turismen minskat med åtminstone 90% jämfört med toppåren. Många av de som nu reser till landet är jemeniter som är bosatta utomlands och som reser hem för att träffa sina familjer.

- Jemen har stora militära utgifter och slåss både mot Al-Qaida i landets östra delar, mot separatister i söder, och speciellt mot (eventuellt Iran-stödda) rebellklaner i norr. Rebellerna i norr hotar att dra in Saudi-Arabien i en väpnad konflikt. För Al-Qaida har Jemen blivit ett viktigt land (de trivs i kollapsande stater). Då det finns starka strategiska och geopolitiska skäl är även USA är på väg att dras in i Jemen, som kan bli “nästa Afghanistan”. "An impoverished country that is strategically located on one of the world's busiest shipping lanes, Yemen has declared war on Al-Qaeda under pressure from Washington and Saudi Arabia." Så sent som förra månaden sa Obama “So as president, I’ve made it a priority to strengthen our partnership with the Yemeni government”.

- Om Jemen avancerar från "failing state" till att bli en fullfjädrad “failed state” (de ligger just nu på 18:e plats på "failed state index") kommer stabiliteten i regionen att försämras ytterligare. Med ökad rebell-, pirat- och terroristverksamhet kan det bli svårt för varu- och oljetransporter att passera genom en av världen viktigaste farleder (med Jemen i norr och "failed state-vinnaren" Somalia i söder) på väg till Suezkanalen. Att vara tvungen att åka runt Afrika är en lång och dyr omväg.

- Landet har mycket hög frekvens av undernäring – över en tredjedel av befolkningen är undernärd (vilket är jämförbart med de fattigaste länderna i Afrika). Nästan hälften av barnen mellan två och fem år är undernärda och visar tecken på hämmad fysisk utveckling ("stunted growth"):

“[The boy] is 18 months old and severely undernourished. In an effort to save his life, his parents traveled a long way to the therapeutic feeding centre here in Taez Town, leaving behind another seven children, all under the age of 15. […] The baby […] had hardly eaten in days. He looked miserable, with sunken eyes and a dry mouth. When [he] did not show signs of improvement, his desperate family – facing a huge hospital expense – took him home. “We decided to take him back to where he belongs and trust God for his salvation,” said the boy’s mother.”

- Vid sidan av olja har jordbruket varit en viktig del av Jemens ekonomi. Men avskogning, jorderosion och expanderande öknar gör det svårt att upprätthålla produktionen. Det allra största problemet är dock det torra klimatet och vattenbristen som “åtgärdats” genom att man (illegalt) har borrat nya brunnar för att pumpa upp grundvatten. Traditionella grödor som klarat att växa endast med hjälp av det sparsamma regnet har över tiden ersattas av frukt och grönsaker som kräver konstbevattning.

- För 50 sedan bodde uppskattningsvis 50 000 människor i huvudstaden Sana. Att förse dagens två miljoner invånare med vatten är en enorm utmaning inte minst för att staden ligger 2000 meter över havet. Sanas eget grundvatten är på uppehällningen och beräknas vara helt slut om bara några år. Det har pratats om flytta huvudstaden i takt med att situationen är på väg att gå från kritisk mot att bli ohållbar.

- Nämnde jag den endemiska korruptionen? Den övertunga adminstrationen? Att sittande presidenten Ali Abdullah Saleh har suttit som president i över 30 år (först i Nord-Jemen och de senaste 20 åren i det förenade Jemen)? Näha. Jag kanske återkommer till det vid tillfälle... om jag får någon liten present "under bordet".

Skrapar man på ytan finns det många fler problem som skulle kunna belysas. Ett historiskt exempel är hur landet bara två månader efter unifieringen 1990 satsade på fel häst och valde att stödja Irak i Kuwaitkriget - trots att Kuwait och Saudi-Arabien (fram tills dess) bidrog med viktigt ekonomiskt bistånd. Saudi-Arabien passade i samband med detta på att slänga ut nästan en miljon jemenitiska gästarbetare ur landet.

Ett kontemporärt exempel visar hur flera av faktorerna ovan samverkar. I ett flyktingläger bor 10 000 flyktingar från oroligheterna i norr. De är fattiga och barnen är undernärda. “Few of the displaced are used to washing regularly because water is scarce in Yemen and few use toilets, preferring to leave waste in the open.” Detta utgör ett problem när 10 000 person bor tätt inpå varandra och nu fruktar man för utbrott av kolera i flyktinglägret.

Förutom alla geopolitiska och humanitära problem som följer på minskad oljeexport, stor och ökande befolkningsmängd, djup fattigdom, inre stridigheter och politiska instabilitet tänkte jag avslutningsvis belysa ytterligare ett stort bekymmer – kanske det största av dem alla - nämligen mat och vatten.

"Yemen's water share per capita is under 100 cubic meters a year, compared to the water poverty line of 1,000 cubic meters". Världsgenomsnittet är 2500 m3 vatten per person och år.

Det är ont om vatten i stora delar av mellanöstern, men fattigdom och lagslöshet gör problemet svårare att adressera i Jemen än på de flesta andra ställen. Till skillnad från rikare grannländer har Jemen inte råd att bygga avsaltningsanläggningar och uppblossande stamkonflikter och oroligheter gör det farligt för ingenjörer och hydrologer att bege sig till många delar av landet. Till och med vattenrening är svårt i Jemen. Befintliga anläggningarna är dåligt skötta och vissa präster “have declared the reuse of wastewater to be a violation of Islamic principles”.

Brunnarna sinar och priset på vatten har fyrdubblats på mindre än ett halvt decennium. Regeringen föröker hindra bönder från att borra brunnar som leder ner till de (snabbt sinande) underjordiska grundvattenreservoarerna, men har lite att säga till om ju längre man kommer från huvudstaden. Det är lätt att se en nedåtgående spiral med vattenbrist och ökande våld som två av de viktigaste komponenterna.

Ett speciellt problem för just Jemen är den starka ställning som den milt narkotiska växten kat (qat, khat, chat) har i kulturen. De flesta jemenitiska män (och en del kvinnor och till och med barn) tuggar dagligen kat (vissa män kan tugga kat i 5-10 timmar eller mer per dag - se bilden ovan). "By 4 in the afternoon, most men walking the streets of Sana'a are high, or about to get high". Eftersom kat är aptithämmande bidrar det till undernäringen. Världsbanken konstaterade 2007 att:

"Qat […] drains the family budget; has adverse health effects; negatively affects work performance and thus contributes to poverty. Weaning consumers from the qat habit will be difficult, because its production accounts for some 6 percent of GDP and 14 percent of total employment. Qat consumption requires around 10 percent of the household budget of all income groups, which comes at the expense of basic food, education and health."

Jag har sett andra (officiella) uppgifter om att uppemot hälften (!) av pengarna i vissa hushåll kan gå till att köpa kat. Och kat är dessutom en mycket törstig växt som ger bättre avkastning om den får mer vatten. Olika uppgifter ger att mellan en fjärdedel och hälften (!) av allt vatten i detta torra och törstiga land används för att odla kat. Produktionen av kat har växt varje år, inte minst för att det är en lätt växt att odla och för att bönderna tjänar mycket mer på att odla kat än på att odla mat. Enligt vissa uppgifter har kat-odlingarnas storlek mer än 10-dubblats mellan 1970 och 2000 och de har även fortsatt att växa explosivt därefter. Som så mycket annat är kat-odlingen och -användningen ihopkopplat med andra problem i ett till synes olösligt kluster:

"Despite the danger, Yemen isn't about to go cold turkey anytime soon. Not only are most of the country's leaders landowners deeply involved in khat production, the leaf may be one of the few things still holding Yemen together. [...] "Khat plays a big role in keeping people calm, and keeping them off the streets. But it's also delaying change. It's hard to convince people to act now."

Det är svårt att avsluta mina två texter om Jemen med ett "happy chapter" om hur allt i slutänden ändå kommer att ordna sig för de 25 miljoner människor som bor där idag (eller de 60 miljoner som "beräknas" bo där år 2050 - hur nu det ska gå till). Det bästa jag kan komma på är att jag inte kan dra mig till minnes att jag läst något om att Jemen skulle ha drabbats av AIDS - till skillanad från många fattiga länder i Afrika...

Men även utan AIDS är Jemen ett torrt, överbefolkat, fattigt och våldsamt land som lever på lånad tid. Det är svårt att se hur till och med mycket generösa lån och bistånd skulle kunna hålla ett tilltagande samhälleligt sönderfall i schack ens under de närmaste åren. Troliga effekter av ett samhälleligt sönderfall kommer istället att omfatta migration, svält, tilltagande laglöshet och mer därtill. Vi kan förvänta oss att läsa mer om Jemen i tidningarna framöver (på samma sätt som det idag står en hel del om bekymmer i och kring Somalia). En försmak fick vi på juldagen när "kalsongbombaren" Umar Farouk Abdulmutallabs misslyckade försök att spränga ett amerikansk passagerarflygplan satte förövarens jemenitiska Al-Qaida-träning i strålkastarljuset.


Tillägg (20 februari). Här är en rykande färsk artikel som egentligen inte tillför så mycket bortom mina två texter om Jemen, men som ända stödjer dem genom att skriva om samma problem jag har belyst, det vill säga vatten, våld, kat, al-Qaida och om att Jemens huvudstad, Sana, kan bli en spökstad om något decennium eller två. "Yemeni water trader Mohammed al-Tawwa runs his diesel pumps day and night, but gets less and less from his well in Sanaa, which experts say could become the world's first capital city to run dry".
.

Jemens stora bekymmer

.

För lite mer än ett halvår sedan skrev jag en text om Mexikos problem i samband med att deras oljeproduktion sjunker dramatiskt. I somras publicerades BP Statistical Review of World Energy för 58:e gången och Mexiko var det land som i absoluta tal minskade sin oljeproduktion mest under 2008. Minskningen jämfört med föregående år uppgick till över 300 000 fat olja/dag. Det motsvarade mer än 9% av Mexikos hela produktion, men bara något mer än 0.3% av den globala oljeproduktionen. Jag placerade dock texten om Mexiko i ett större sammanhang; vilka länder är mer respektive mindre sårbara för de förändringar som oljetoppen för med sig?

Här väljer jag nu att gå vidare med temat “länder som får det tufft efter oljetoppen” och beger mig till Arabiska halvön. Arabiska halvön domineras av Saudi-Arabien och det har också varit en del hullaballoo kring Dubai ganska nyligen, men jag tänkte här bege mig till Saudi-Arabiens mindre och betydligt fattigare granne i söder, Jemen. Där både Saudi-Arabien och Jemen står inför liknade utmaningar (stor befolkning i förhållande till matproduktionen och tillgången på vatten) har de väsentligt olika förutsättningar att hantera dessa utmaningar då Saudi-Arabien är ett mycket rikt land emedan Jemen är mycket fattigt. Men först en liten avstickare.

Innan en resa till Marocko för 10 år sedan läste jag en reseskildring om “Arabien”. Boken, “Det lyckliga Arabien”, handlade om en vetenskaplig expedition till Jemen där en lärjunge till Linné, den begåvade Peter Forsskål deltog. Expeditionen startade 1761 och två och ett halvt år senare dog Forsskål av malaria i staden Jerim. Förhållandena på expeditionen var tuffa, och endast en av expeditionens fem medlemmar återkom till Europa sex år eftar att expeditionen startade. Mina minnen av boken är numera något vaga, men jag kommer ihåg att bilden av “Jemen” (södra Arabiska halvön) inte var speciellt attraktiv. Sparsamt befolkat, mycket fattigt redan då och med ett olidligt klimat:

“Klimatet är mycket varmt och fuktigt längs kusterna; tempererat i de västra bergstrakterna med monsunregn; extremt varmt och torrt ökenklimat i det inre av landet. Här förekommer betydande temperaturskillnader särskilt mellan natt och dag. På sommaren kan dagstemperaturen gå upp till 40 grader, under vintern kan temperaturen på nätterna nå under fryspunkten.”

När Syd-Jemen och Nord-Jemen unifierades 1990 var det ett av världens fattigaste länder och det är fortfarande det fattigaste av alla länder i arabvärlden (BNP/capita ligger på under 1000 USD/år). Runt 40% av befolkningen lever på mindre än 2 dollar/dag. Bara 50% av kvinnorna är läskunniga. Samhället är starkt patriarkaliskt med polygami och stor barnadödlighet.

Befolkningsutvecklingen i detta karga och resurssvaga land har trots, eller kanske på grund av fattigdom och patriarkala traditioner varit explosiv; på bara 50 år har befolkningen fyrdubblats! Den genomsnittliga familjestorleken är sju personer och hela två tredjedelar av befolkningen är under 24 år. På en yta som bara är något större än Sveriges bor det nästan 25 miljoner människor. Eftersom nativiteten även idag är den fjärden största i världen beräknas befolkningsmängden stiga till 40 miljoner år 2030 och 60 miljoner till år 2050. Jag förhåller mig skeptisk till huruvida detta verkligen kommer att ske, för Jemen har Mycket Stora Problem.

Jemen är inte är särdeles känt land, och eftersom vissa arabländer sitter på stora oljereserver och andra inte, är det inte helt lätt att kunna placera ett land på oljekartan. Jemen är dock ett land som har olja, om än i mindre mängder. Och dessa krymper snabbt. Om Mexiko var det land som minskade sin oljeproduktion mest i absoluta termer 2008 så var Jemen det land som minskade sin produktion mest i relativa termer - oljeproduktionenen sjönk med 11.6%.

Det är svårt att veta hur man ska sätta ett ansikte på ett lands oljeproduktion men i ett försök att göra siffrorna förståeliga kan man jämföra Jemen med oljeproducenterna Danmark och Norge. Alla tre länderna nådde sin oljeproduktionstopp under första halvan av det föregående decenniet (2001-2004). Som mest producerade Jemen 457 000 fat olja/dag (165 miljoner fat år 2002). Det är knappt 20% mer än Danmarks maximala oljeproduktion (år 2004) och det motsvarar 1/8 av Norges maximala oljeproduktion (år 2001). Enligt BPs siffror för 2008 har oljeproduktion i alla dessa tre länder sedan dess gått ner med mellan 26% (Danmark) och 33% (Jemen).

Mexiko har “bara” minskat sin oljeproduktion med 17% sedan den toppade år 2004 och även i ett annat avseenden får Mexiko se sig klådda av Jemen. Där inkomsterna från oljan står för 40% av den Mexikanska statens budget, står oljeinkomsterna för över 70% av Jemens nationella budget! Vidare står oljan för uppåt 90% av värdet på Jemens export och hela 30% av Jemens totala BNP. Nu är inte siffrorna för hela 2009 klara ännu, men siffrorna för årets första 10 månader ser katastrofala ut. Jag hade lite svårt att få ihop alla siffrorna, men lite detektivarbete från diverse olika källor gav följande:

År 2002 toppade Jemens oljeprodukton på över 450 000 fat olje/dag. Några år senare, år 2006 producerade Jemen nästan 390 000 fat olja/dag (140 miljoner fat på årsbasis). Av denna olja använde man 55 miljoner fat själva och exporterade resten, 85 miljoner fat.

Två år senare, år 2008, producerade Jemen bara 305 000 fat olja/dag (110 miljoner fat på årsbasis) och under årets första 10 månader exporterade man bara knappt 40 miljoner fat. Om vi utgår ifrån att man lyckades exporterade 50 miljoner fat sammanlagt under hela året (vilket är tveksamt, eftersom oljeproduktionen är sjunkande), så betyder det att den inhemska konsumtionen stigit från 55 miljoner fat till (åtminstone) 60 miljoner fat på två år. Det ligger också i linje med siffror som indikerar att den inhemska konsumtionen steg med ytterligare 2.5 miljoner fat från 2008 till 2009.

Denna utveckling illustrerar väl den så kallade “Export Land Model”, det vill säga att exporten från ett oljeproducerande land kan sjunka mycket snabbt ifall man väljer att bibehålla (eller öka) sin inhemska konsumtion samtidigt som produktionen faller. Och, den inhemska oljekonsumtionen har verkligen stigit. Enligt vissa uppgifter (i en bra analys som i ganska stor utsträckning överlappar denna text) har den inhemska (subentions-stimulerade) oljekonsumtionen ökat med hela 50% från 2001 till 2009 - det vill säga under samma period som oljeproduktion minskat med över 30% och oljeexporten således minskat med över 50%!

Siffrorna från de första 10 månaderna år 2009 indikerar att man endast lyckades exportera knappt 25 miljoner fat (vilket blir max 30 miljoner fat på årsbasis). På fyra år, från 2006 till 2009, ser det alltså ut som den inhemska oljekonsumtionen ökat varje år samtidigt som oljeexporten - statens största, totalt dominerande och nästan enda inkomstkälla - sjunkit med chockerande två tredjedelar (från 85 till knappt 30 miljoner fat). Trenden är tydlig och exporten har alltså sjunkit med runt 20 miljoner fat per år under de senaste tre åren. Om inget drastiskt händer kan det hända att man redan om ett år, 2011, skulle behöva importera olja för att täcka det inhemska behovet. Men för vilka pengar då?

Förutom att den inhemska oljekonsumtionen “stjäl” olja som kunde exporteras för att få välbehövliga inkomster, så lägger staten dessutom hundratals miljoner dollar varje år på att subventionera den inhemska (ökande) energikonsumtionen. Redan år 2005 var olika subventioner den enskilt största posten i statens budget och bara subventionerna av bränsle uppgick till nästan 25% av statens totala utgifter. Trots att världsbanken har haft som krav att Jemen (bland annat) måste minska subventionerna på olja och elektricitet har man inte lyckats med detta (all elektricitet i Jemen kommer från olje-eldade kraftverk). När man faktiskt försökte år 2005 resulterade det i upplopp. Och eftersom man alltså inte lyckades med detta skar världsbanken därefter ner sina bidrag till Jemen med en tredjedel.

Förutom en dramatisk minskning av oljeexporten med en tredjedel från 2008 till 2009 sjönk dessutom det genomsnittliga priset på olja från 107 till 60 dollar/fat. Detta resulterade i att exportinkomsterna från oljan sjönk från över 4 till under 1.5 miljarder dollar för årets första 10 månader (en minskning med otroliga 2/3 från ena året till nästa!). Jemens oljaproduktion beräknas fortsätta minska varje år och kan vara ett helt avslutat kapitel inom 10 år. Föregående årens uppåtgående trend vad beträffar oljepriset har fram tills 2009 maskerat Jemens problem med sjunkande produktion och sjunkande export, men dessa framträder nu förskräckande tydligt.

Det är på sin plats att påpeka att Jemen på sistone börjat exportera flytande naturgas (LNG), “Production of LNG began in October 2009. The Yemen government expects the LNG project to add US$350 million to its budget”. Att detta fullt ut skulle väga upp för minskande oljeproduktion är dock en omöjlighet; "Yemen has done little planning for a post-petroleum economy, and most analysts doubt state expectations that natural gas will be able to fill the void left by oil".

I den andra och avslutande texten belyser jag Jemens alla övriga bekymmer (jo, det finns många fler problem än den sinande oljeproduktionen). Redan efter denna text kan man konstatera att Jemen ligger pyrt till - men det blir värre.
.

"Reinventing collapse" av Orlov (2008)

.
Det finns många böcker som varnar för förestående klimat-, miljö- eller andra katastrofer. Oljetoppen kan sägas vara en av dessa ”övriga” katastrofer som kan tvinga ner vår civilisation på knä. Ibland – sällan – läser jag om klimatforskare och andra vetenskapsmän som rent privata närmar sig övertygelsen om att det nu är kört; att oberoende av vad vi gör från och med nu så kommer det att vara för lite och för sent, eller att det fortfarande kanske skulle kunna gå att göra något, men att inget kommer att hända i tid då det folkliga stödet och den politiska viljan fattas (tänk Köpenhamn).

Även om man till nöds skulle hysa sådana åsikter är det dock inget man skyltar med i den offentliga debatten för då skulle man genast bli underkänd, utvisad, hånad, idiotförklarad eller åtminstone blir förklarad för att vara en kuf. Eftersom ingen vet något säkert om framtiden och eftersom vi förstås alla vill hoppas på det bästa anlägger alltså även dessa personer en kanske något ansträngd ”positiv attityd” när de uttalar sig offentligt:

”You see, most people don’t want to be too alarmed, and they don’t want to hear about problems to which there are no ready solutions. So world-savers frequently try to tailor their public statements so that large numbers of people won’t be frightened to the point of despair and paralysis. How many times have I been told, “Keep it positive! Emphasize solutions!” Yet I can’t tell you how often I’ve sat down with an activist whose latest policy paper is all about solutions, and in heart-to-heart conversation they reveal that they don’t really think our species has much of a chance of avoiding major catastrophe, maybe even extinction.”

På samma sätt finns det många böcker som lägger stor möda på att omsorgsfullt bygga upp och belägga realistiska (men skrämmande) hotbilder, men som ändå avslutas med ett eller flera betydligt ytligare kapitel som handlar om vad vi borde göra – helst genast – för att på ett relativt smärtfritt sätt ”rädda världen”:

"many of the book authors now writing about peak oil, climate change, species extinction and myriad other urgent environmental and resource topics usually end their otherwise grim analyses with [...] "the happy chapter," a chapter with solutions and responses which will supposedly help us to avert catastrophe."

Som jag påpekat tidigare kan det därför känns nästan uppfriskande att någon som faktiskt tror att vi går mot kataklysmiska förändringar också beskriver hur dessa kommer att te sig.

Dmitry Orlovs bok ”Reinventing collapse: The Soviet example and American prospects” (2008) är en sådan bok. Dmitry Orlov har en bakgrund som gör honom speciellt lämpad att skildra kollapsens dynamik. Han är inte forskare eller ”expert”, utan karaktäriserar sig själv främst som ett ”ögonvittne”. Han levde sina första 12 år i Sovjetunionen och i efterdyningarna av det Sovjetiska imperiets sammanbrott ett decennium senare företog han många resor tillbaka dit både i affärer och för att besöka sin familj. Som etnisk ryss som bott halva sitt liv i USA befann hans sig mitt emellan två kulturer och kunde lätt glida mellan att betrakta händelseförloppet ”innifrån” (som ryss) och ”utifrån” (som amerikan). Hans unika perspektiv, hans skarpa öga, hans motvalls-analyser och hans sardoniska humor gör hans bok till en riktig pärla.

Bokens budskap är egentligen dystert, men Dmitrys intelligens, svarta humor och mycket ryskt naturligt likgiltiga attityd - "för en medborgare i Sovjetunionen lät ordet 'arbetsmänniska' väldigt likt 'fårskalle' " - gör boken till en riktig läsupplevelse. Boken är fylld av uppgivna axelryckningar inför möjligheterna att som individ på något vis förebygga det kommande samhälleliga sammanbrottet. Här är det inte tal om att rädda världen, det bästa man kan hoppas på är att rädda sitt eget skinn! Dmitry menar dock på intet sätt att en kollaps på något sätt är total:

”Civilizations do collapse [but] the process can take many centuries. What tends to collapse rather suddenly […] is the economy. […] There is a part of the population that is most vulnerable: the young, the old and the infirm; the foolish and suicidal. There is another part of the poupulation that can survive indefinetly on insects and tree bark. Most people fall somewhere inbetween.”

Bara för att kommunismen gick under och samhällssystemet rasade betydde det inte att det blev total anarki över en natt. Trots att våldet och osäkerheten ökade så överlevde de allra flesta människor från ena dagen till nästa, och från ena året till nästa. Men samtidigt var upplevelsen av att ta sig igenom dessa år som att någon drog undan mattan under fötterna från dig inte bara en, utan flera gånger, och varje gång du reste dig upp hade spelreglerna förändrats och vanligtvis till det sämre. Dmitry kallar det ”loss of normalcy”.

Den grundläggande frågan som Dmitry behandlar i sin bok är; vad kan vi lära oss av Sovjetunionens kollaps och vad kan vi utifrån detta förvänta oss när USA kollapsar (OBS! när USA kollapsar - någon gång under Dmitrys livstid - inte om). Boken börjar med en jämförelse mellan USA (”the US”) och Sovjetunionen (”the SU”). Till skillnad från andra sådana jämförelser handlar det inte om de sätt som dessa imperier skiljer (skilde) sig åt, utan om hur de istället liknar varandra på område efter område. Dmitry menar att båda supermakterna i grund och botten är väldigt lika varandra. De ville ha vad varje supermakt eftersträvar – teknisk utveckling, ekonomisk tillväxt, full sysselsättning och världsherravälde – de råkade bara ha lite olika idéer om metoderna för att nå dessa mål.

”The ingredients I like to put in my superpower collapse soup are: a severe and chronic shortfall in the production of crude oil (that magic addictive elixir of industrial economies), a severe and worsening foreign trade deficit, a runaway military budget and ballooning foreign debt. The heat and agitation can be provided most efficaciously by a humiliating military defeat and widespread fear of a looming catastrophe. […] It took a couple of decades for the United States to catch up, but now all the ingredients are in the pot and starting to simmer. […] Let us not even try to imagine that this will all just blow over. Make no mistake about it: this soup will be served, and it will not be tasty!”

Därefter följer en jämförelse mellan Sovjet och USA på område efter område (boende, transporter, mat, medicin, utbildning, yrkesliv, religion etc.). Det intressanta är att ur ett kollapsperspektiv är USA mycket sämre än Sovjet på punkt efter punkt. Skälet till detta är (något kontraintuitivt) att eftersom saker och ting fungerade så dåligt i Sovjet var människorna redan oavsiktligt kollaps-förberedda och vana vid att lösa många problem själva. USA är en i sammanhanget välsmord maskin, men detta kommer dessvärre bara innebära att människor och sociala strukturer kommer att vara mer oförberedda och ställda när det väl brakar. Det allra värsta är enligt Dmitry en perfekt fungerande och växande ekonomi som en dag helt plötsligt kollapsar.

Ett exempel på oavsiktlig kollapsförberedskap är hur många ryssar hade en lite täppa där de odlade mat. Trots att dessa små köksträdgårdar bara motsvarade 10% av jordbruksmarken stod de för 90% av den inhemska matproduktionen. När samhället kollapsade hade många redan en vana av att ta hand om (en del av) sin egen matförsörjning och dessa köksträdgårdar räddade många människors liv.

”In spite of the monumental failures of Soviet agriculture, the overall structure of Soviet-style food delivery proved to be paradoxially resilient in the face of economic collapse […] there was no starvation and very little malnutrition. But will fate be as kind to the United States?”

I USA (och i Sverige) är de flesta totalt beroende av ett stort och komplext system för att odla och distribuera mat – så att snabbköpshyllorna kan fyllas på varje dag. För USAs del behövs det dessutom rikliga mängder bensin (till ett överkomligt pris) för att tanka bilen så att man kan ta sig till stormarknaden.

Dmitry pekar på flera sådana fascinerande paradoxer. Eftersom det inte fanns något profitmotiv i Sovjet fanns det inte heller någon drivkraft mot att bygga in en planerad överflödighet (”planned obsolesensce”) i de fåtaliga konsumentprodukter som fanns att uppbringa. Vad man istället byggde var enkla, funktionella och robusta (men ack så fula) kylskåp som var tillräckligt hållbara och lagningsbara för att fungera långt efter att en modell hade slutat att tillverkas.

Detta kan jämföras med min bara några år gamla-men-trasiga ”kastrullsnurra” från Myresjökök i kökets hörnskåp. Myresjöskit har för att förkorta livslängden valt att komplettera den robusta metallenställningen med några mindre plastdetaljer som håller den på plats i skåpet - men som man redan på förhand vet kommer att slitas, bli sköra och gå sönder förr snarare än senare (långt tidigare än metallen i själva ställningen). Snurran är i praktiken omöjlig att laga själv och om tillverkaren bestämmer sig för att inte hålla små plastdetaljer för fem kronor i lager (som inte ger någon vinstmarginal) så måste jag köpa en ny snurra för över 3000 kronor eller lära mig att klara mig utan… Så kan det (över)mogna kapitalistiska slit-och-släng-systemet funka i praktiken.

Ytterligare en skilland mellan Ryssland och USA är att Ryssland är ett rikt land som är självförsörjande (och mer därtill) på energi. Det gjorde det om inte "lätt", så i alla fall möjligt för Ryssland att "studsa tillbaka" efter kollapsen. USA är däremot världens största energi-importör. Men vem har något intresse att sälja energi till USA när USA mäktiga ekonomi är ett minne blott? Även på denna punkt har alltså USA ett sämre utgångsläge att helskinnat ta sig igenom en kollaps än Ryssland.

Vad rekommenderar då Orlov och hans gelikar, som likt blodhundar har ett oöverträffat luktsinne vad beträffar att upptäcka och analysera systemiska svagheter? Så här skriver en mindre lakonisk person som upptäckt många grundläggande problem med ”systemet”:

"I have written ad nauseam about the impending financial cataclysm that awaits our nation. I have spent countless hours documenting the unsustainable path of our politicians' financial decisions and lack of courage in addressing the forthcoming tragedy that grows closer by the day. Our political system is so corrupt and dysfunctional that there is absolutely no chance that our path will be altered at the voting booth".

Författaren till utbrottet ovan är uppenbarligen mycket frustrerad, och skälet till hans frustration är att han har förväntningar på att systemet borde fungera bättre. Dmitry har inte några sådan förväntningar och hans synsätt blir därför mycket annorlunda och ovant för oss svenskar som ändå i botten har en ganska stor tilltro till politiker och det politiska systemet:

The Soviet Union had a single, entrenched, systemically corrupt political party, which held a monopoly on power, The US has two entrenched, systemically corrupt political parties, whose posisions are often indistinguishable and which together hold a monopoly on power. […] It is a tribune to the intelligence of the American people that so few of them bother to vote […] the American version [of democracy] is little more than window-dressing for the real business of politics, which happens behind closed doors and mainly involves the exchange of vast sums of money.”

”Although people often bemoan political apathy as if it were a grave social ill, it seems to me that this is just as it should be. Why should essentially powerless people want to engage in a humiliating farce designed to demonstrate the legitimacy of those who wield the power?"

Dmitrys förtroende för politiska lösningar kan inte bli lägre än det är. På ett ställe skriver han att ”politik hyser en stor potential att göra en dålig situation värre”. Vad Dmitry istället prisar är människor utan starka övertygelser – människor som istället sköter sina egna affärer, gör det som behöver göras och som inte lägga sig i om, vad och hur andra ska ska leva sina liv.

"The Russian people are exceptionally patient: even in the worst of post-collapse times, they did not riot and […] They coped as best they could. The safest group of people to be with in a crisis is one that does not share strong ideological convictions”

Att han har lågt förtroende för möjligheterna att förändra världen politiskt betyder inte att han förespråkar apati på det personliga planet. Tvärtom. Det är först när vi slutar att lyssna på politiker och slutar att bry oss om vad som sägs på TV eller står i tidningarna som vi kan ta itu med att förbereda oss och förändra våra egna liv - trots att det är oerhört svårt att agera utifrån kunskap som varje dag motsägs av våra vardagliga erfarenheter och av de flesta personer i vår omgivning.

Rather than attempting to […] stop the world and point it in a different direction – it seems far better to turn inward and work to transform yourself into someone who might stand a chance, given the word’s assumed trajectory.

Bra sätt att förbereda sig omfattar fysiska förändringar (hålla sig i form och vid god hälsa), psykologiska förändringar och förändrade vanor (inklusive att lära sig nya saker).

En återkommande tes som Dmitry driver är att en kollaps tenderar att göra (ekonomiska) svagheter till styrkor och vice versa (matproduktion, konsumentprodukter ovan). Han driver denna linje till dess logiska slutpunkt där den blir helt absurt – eller inte. Det är inte så lätt att avgöra om man ska ta hans förslag på allvar, för perspektivet är så ovant och kontraintuitivt:

"It is not necessary for the United States to embrace the tenets of command economy and central planning […] We have our own methods that are working almost as well. I call them ”boondoggles.” They are solutions to problems that result in more severe problems than those they attempt to solve. […] The combined weigth of all these boondoggles is slowly but surely pushing us all down. If it pushes us down far enough, then economic collapse, when it arrives, will be like falling out of a ground-floor window."

Om jag tolkar Dmitry rätt borde han tycka att den ekonomiska krisen och dess effekter i USA på det stora hela är av godo. Utifrån att Dmitry menar att en ekonomisk kollaps är oundviklig tolkar jag det som att han borde föredra att ”några i taget” (krisens alla förlorare) får ”möjligheten” att hantera en sönderfallande tillvaro och ”förmånen” att som föregångare (på den väg som många fler kommer att vandra) uppfinna kreativa sätt att klara med mindre resurser. För det är i vilket fall mycket bättre än att precis alla samtidigt måste göra detta och då med total anarki och kaos lurandes bakom hörnet.

Jag tror inte att jag misstolkar Dmitry. På andra ställen menar han att bästa sättat att förbereda sig för en ekonomisk kollaps är att i möjligast mån försöka lägga sig till med vanor och leva som om det redan har hänt. Klara sig med så lite pengar som möjligt och göra sig oberoende av den vanliga ekonomin (”demonetize”). Odla sin egen mat. Verka i gråzonen mellan den svarta och den vita ekonomin genom att byta tjänster och skaffa sig robusta kontaktnät. Lära sig att laga sådant som går sönder och ta hand om det som andra slänger. Lära sig att leva utan ”guldkant” på tillvaron.

För Dmitry är de fattiga och de som lyckas leva på marginalerna (”conscientious economic underachievers and various categories of the creatively underemployed”) våra osjungna hjältar. Vi behöver hämta inspiration från dem och från ”Those parts of the population that have recent or continuing experience with circumstances that have forced them to provide for their mutual welfare – recent immigrant groups, minorities and the poor”

Motsatsen till att leva på marginalen är att hårt knyta sitt eget öde till det nuvarande ekonomiska systemets väl och ve. Gör man det kommer det att göra riktigt ont när det ekonomiska systemet kollapsar. Utifrån Sovjetiska erfarenheter var framgångsrika medelålders män de som var mest psykologiskt sårbara. När deras karriär tog slut, deras besparingar försvann och deras egendomar blivit värdelösa försvann också all deras självkänsla. De tenderade att vara överrepresenterade bland de som drack sig själva till döds och bland de som begick självmord.

Trots att Dmitrys bok är tunn (160 sidor) har jag bara hunnit belysa en del av den. Vill du läsa mer om hur framtiden kan tänkas se ut och hur du kan förbereda dig inför detta kan jag varm rekommendera att du läser hela boken från pärm till pärm. Bortom att den är mycket bra i sig ligger det ett extra värde i att läsa en text som ger uttryck för ett så ovant och tankeväckande perspektiv!

Vill du trots detta inte köpa hans bok finns det istället en del tidigare skrivna texter på nätet som täcker delar av bokens innehåll:
- "Post-Soviet Lessons for a Post-American Century" (del 1, del 2 och del 3) (2005)
- "Closing the "collapse gap": The USSR was better prepared for collapse than the US" (2006)
- Hans blogg, Club Orlov har mycket låg volym men hög kvalitet
- På sajten "Creative loafing" finns det en text om hans, och om några relaterade böcker.
.

Möt Gwen som är hemlös

.
Detta är den tredje och sista texten om de indirekta och lite mer oväntade effekterna som den ekonomiska krisens har haft i USA. Den föregående texten avslutades med en kommentar om att billig verklighetsflykt – Harlequin-romaner – ökat i den ekonomiska krisens spår. Andra varor som säljer bra när tiderna är dåliga är choklad och godis. Det är billigt att köpa, får människor att känna sig bättre till mods och kan subtituera för dyrare nöjen och allt annat du har varit tvungen att ge upp och inte längre har råd till. Utifrån en mer psykoanalytisk vinkel kan man också gissa att godis är en form av eskapism, en verklighetsflykt som tar dig tillbaka till den tid när du var barn och livet var mindre komplicerat.

"When you were a kid, going to the candy store was the highlight of your existence […] Candy can take people away from the craziness of the world for a few minutes, and I think people are craving that right now."

Att låta en fyra- eller sexåring få köpa godis för några tior kan för barnet kompensera för att familjen inte längre har råd med dyra piano- eller balettlektioner. Även försäljningen av glass, alkohol och biobesök håller stånd i USA av ungefär samma skäl. De psykologiska dimentionerna bör inte underskattas och jag har även nämnt begreppet “comfort eating” i en tidigare text. Däremot är trenden tydlig vad beträffar att byta ner sig till ett billigare alternativ inom samma kategori och alltså gå från lyxchoklad till vanlig choklad, från att dricka öl och vin på restauranger till att förlägga drickandet till hemmet, från dyrare till billigare viner och så vidare.

Två lite striktare och tristare uppräkningar från DN (här och här) ger ett svenskt perspektiv på vilka branscher och företag som inte drabbats eller som till och med har gynnats av den ekonomiska krisen.


Om vi rör oss från privat till offentlig konsumtion så har krisen även konskekvenser för offentliga utgifter på både lokal och nationell nivå. Det finns hur mycket som helst att säga om detta, inklusive en hel del om staten Kalifornien (världens 8:e största ekonomi) och dess extremt stora budgetunderskott. Här nöjer jag mig dock med två nedslag.

Det första handlar om neddragningar för “paratransit” (färdtjänst). Servicen försämras och priserna går nu upp. Avgifterna som tas ut av de som åker täcker i snitt bara en tredjedel av kostnaderna. Färdtjänst motsvarar bara 2% av allt resande med kollektivtrafik i USA men står för 13% av kostnaderna. “As good of a system it is for people with disabilities, it's a very expensive service for transit systems”. Frågan är förstås känslig och väcker många starka känslor

“Many […] passengers are upset with fare increases because the service is their only way to get to work or medical appointments. "Please don't keep us prisoners in our homes," Patricia Williams, a disabled 40-year Reno resident said at a recent hearing. ‘Let us get out and see our family. Let us go to the grocery store’. “

Jag jobbade själv extra på färdtjänst under skolloven några år på gymnasiet och förvånades då (på 80-talet) över de extravaganta kostnaderna för att driva en sådan verksamhet. En hel flotta med speciella fordon ("skåpbilar" med rullstolslift), en egen växel (som hos taxi), en förare och en medhälpare (jag) - och allt vi hann med på julafton när rekordmånga ville besöka sina familjer var att under åtta timmar köra en handfull rullstolsbunda personer till och från sina familjer. Om vi i snitt lyckades köra en person per timme så var detta ett mirakel av effektivitet - det kan ju ta en del tid bara att ta sig in i färdtjänstbussen om man är rullstolsbunden och dessutom måste bli buren ner för trapporna i bostadshuset. Därefter tillkommer tid för att ta sig från ena sidan av Stockholm till andra, tid för att hjälpa den rullstolsbundne fram till huset och tid för att ta sig till nästa person. På den tiden har jag för mig att kostnaden för resenären var i det närmaste symbolisk (den täckte bara en bråkdel av den lön som enbart jag - som semestervikarie - uppbar).

En hastig koll på vad färdtjänsten gör idag och vad den kostar Stockholm ger att knappt 70 000 personer har färdtjänsttillstånd i Stockholm, att de genomför 2 800 000 resor per år och att färdtjänst har en budget för 2009 på 1 200 miljoner kronor. Det betyder att färdtjänsten kostar något över 400 kronor per resa (1 200 miljoner/2.8 miljoner resor). Det här är förstås en väldigt trubbig uträkning. Endast 20% av alla dessa resor görs med de “specialfordon” med rullstolslift som jag rattade och där kostar förstås varje resa mycket mer än det kostar att beställa fram en vanlig (eller specialbyggd?) taxibil. Jag tror också att det faktiskt kostar mer att använda färdtjänst idag ("Färdtjänstresenären betalar själv ca 15 procent av kostnaden för resorna och landstinget betalar resten"), men högsta månadskostnaden är i vilket fall 690 kronor vilket också är vad ett helt vanligt månadskort för kollektivtrafiken i Stockholm kostar.

En personlig reflektion: det är förstås bara ett mycket rikt samhälle som kan ha råd med den fantastiska service som färdtjänst utgör. Människor i det flesta länderna på jorden skulle finna en beskrivning av färdtjänstens verksamhet fullkomligt ofattbar (till exempel i min frus hemland i en annan världsdel). Och vad kommer att hända med färdtjänsten om vårt samhälle inte alltid kommer att vara rikt, utan istället blir fattigare efter oljetoppen? Hur smärtsamt kommer det då inte att vara när vi steg för steg måste skära ner på det som vi har vant oss vid att ta för givet i det moderna välfärdssamhället?


Det andra nedslaget handlar om begravningar. Det är inte så ofta jag stöter på ett helt nytt engelskt ord men “indigent”, som i “indigent burial” hade jag aldrig träffat på tidigare. Det syftar till när det allmänna går in och betalar kostnaderna för en begravning på grund av att den närmaste familjen inte har råd. Nu stiger antalet fall där ingen hämtar eller gör anspråk på en kropp som finns på bårhuset och då måste det allmänna rycka in.

“the majority [is] left by families who say they cannot afford services. […] It’s not that we’re not finding families, but that the families are having a harder time coming up with funds to cover burial or cremation costs.”

Det betyder också fler kremeringar eftersom dessa kan kosta så lite som en tredjedel av vad en begravning kostar – 3 000 istället för 10 000 kronor. Även bland befolkningen i övrigt stiger antalet kremeringar i USA – från under 30% 2003 till 36% år 2008 och gissningsvis 45% år 2015 (enligt Cremation Association of North America). Vilket förstås betyder sämre tider framöver för Bröderna Fisher i TV-serien "6 feet under" och andra begravningsentreprenörer.

Att många inte har råd att hämta sina döda från bårhuset har resulterat i överfulla bårhus och i en “kommun” (county) i Florida finns det absurt nog en “general manager of the Unclaimed Bodies Unit”. Över hela landet staplas döda i bårhusen när pengarna som det offentliga har avsatt till begravaningar tar slut. En annan kommun har köpt en kylbil för att “parkera” 35 döda i den. Sanningen överträffar dikten.

"One way we look back at a culture is how they dispose of their dead […] We see people here that society was not taking care of before they died -- and society is having difficulty taking care of them after they are dead."


Jag avslutar denna serie med några närmast bisarra nedslag om den ekonomiska krisens effekter av andra ordningen. Det är visserligen omöjligt att stanna tiden eller stoppa döden, men det näst bästa kanske är en plastikoperation? Arbetslösa kvinnor i medelåldern som har svårt att få jobb kan lätt misstänka att de har sin ålder och sitt utseende emot sig. Vad är lösningen? Gratis (“minimally invasive”) plastikoperationer! Botox-injektioner är det mest populära kosmetiska ingreppet i USA (5 miljoner ingrepp per år), och nu erbjuder vissa kliniker gratis injektioner till arbetslösa. Botox är egentligen ett gift som förhindrar muskelaktivitet, men i mycket små doser paralyserar det (ansikts-)musklerna i tre till sex månader och slätar då ut begynnande rynkor i pannan och kring ögonen.

Antalet människor som lider av nattlig tandagnissel ökar i den ekonomiska krisens spår. Eftersom tandagnissel hos sovande är en undermedveten muskelaktivitet vet många inte ens om att de gnisslar tänder förräns de känner av symptomen.

“I kind of thought I was going crazy […] A tooth broke for what seemed like no reason, and by the time I got to [the specialist dentist], I’d been to my physician, other dentists, even a dermatologist to try to get relief from migraines and facial pain I was taking painkillers for. I had no idea I was grinding or that grinding your teeth could even lead to all that.”

När man gnisslar tänder kan trycket på tänderna vara 5 - 10 gånger större än när man tuggar mat och tänderna kan förstöras snabbt. Just i detta fall kan faktiskt Botox-injektionerna ovan vara till hjälp. Ett annat sätt att åtgärda problemet är att skaffa en bettskena (som helst ska var inpassad för just din mun).


Det allra sista exemplet som får avsluta denna serie texter om den ekonomiska krisens oväntade effekter handlar om en kontroversiell docka som heter Gwen. Vi tar det från början, här är lite bakgrundsfakta:

Leksakstillverkaren Mattel, som tillverkar Barbie, har sedan 20 år också sålt en serie populära men dyra dockor som kallas American Girl. Dockorna “rekommenderas” från åtta år men verkar vara populära också bland yngre flickor. Varje docka har en avancerad bakgrundshistoria som berättar om deras liv och också om olika prioder av USAs historia utifrån flickornas/dockornas perspektiv. Ibland har man tagit sig an lite svårare eller till och med kontroversiella ämnen genom dockor som har fått porträttera en förrymd slav (Addy Walker), en indian (Kaya) och en judisk immigrant (Rebecca Rubin). Just valet av namn till den rysk-judiska immigranten - som “9 år gammal anlände till New York 1914” - var kanske mindre lyckat eftersom “Rebecca Rubin” också är en av FBI efterspanad “armed and dangerous” eko-terrorist :-)

Bortom de historiska dockorna finns det varje år också en “årets docka” och ett “årets tema” med spin-off produkter som böcker, tidningar och till och med filmer och datorspel. 2009 års docka heter Chrissa Maxwell och temat var mobbning. Så långt, så väl. Nu till det kontroversiella och bisarra, nämligen att en av Chrissas fiktiva dock-kompisar, Gwen, var porträtterad som hemlös. I bakgrundsberättelsen om Gwen berättar Gwens mamma:

“I woke up one morning to learn that my husband had left us, and my daughter and I were evicted – truly homeless. I always thought homlessness happened to other people. Never to me. At first, my daughter and I slept in our car. I’d park so that we’d wake up near a wayside rest area or restaurant – somewhere where we could use the sink for washing up – and then I’d go to work and pretend that life was just as it had always been.”

Ta gärna en sekund för att fundera på om en sådan docka är en bra eller dålig idé. Är en "hemlös" docka ett progressivt och modigt steg av Mattel, eller är det ett sätt att utsugaraktigt kapitalisera och tjäna pengar på den tragedi som hemlöshet utgör? Skickar den hemlösa dockan Gwen rätt eller fel signaler? Frågor som har förts fram i denna diskussion är till exempel:

- Är detta ett bra sätt att ta upp frågan om hemlöshet med små flickor? Är hemlöshet över huvud taget ett lämplig ämne att ta upp med barn (i dock-form eller i annan form)?
- Är det omoraliskt att sälja en "hemlös" docka som är så dyr att inga hemlösa flickor har råd med den? Är det omoraliskt att sälja en "hemlös" docka när samma pengar skulle räcka långt ifall en riktig hemlös flicka istället fick dem?
- Eller, lär man sig viktiga saker om livet och om att känner empati med de som har det sämre genom att leka med en “hemlös” docka?

Förutom mer sansade åsikter har jag också sett de som fördömer dockan för att politiskt indoktrinera barn och för att dockan kan påverka barn att acceptera att det är en naturgiven ordning att vissa är hemlösa och andra inte (?)

För att strö salt i såren är alltså dessa dockor exklusiva och dyra – varje docka kostar närmare 100 dollar och ges ut i en begränsad upplaga (fast oroa er inte, det kommer alltid ut nya dockor). Kring dockorna finns också avancerad bizniz; förutom spin-off produkterna ovan kan man förstås köpa en mängd extra tillbehör, det ordnas olika events i affärerna som säljer dockan och man kan till och med köpa matchande kläder och klä sig likadant som sin docka!

En del tycker att dockan skulle ha kunnat vara en väldigt bra idé - ifall en (stor) del av pengarna från försäljningen hade gått till åtgärder som kommer de som hemlösa till godo. Jag tycker själv att hela historien är bisarr (inklusive hela det kommersiella American Girl-imperiet). Men om du är intresserad kan du köpa din egen hemlösa docka här och här kan du läsa de 1200 artiklarna på American Girl-dockornas egen wiki-sajt.

I USA beräknas ett av femtio barn vara hemlöst och över 40% av de hemlösa barnen är under 6 år. “When given an assignment to draw a picture of his home, one child […] asked a volunteer whether he could draw the parking lot where his mother parked the family van every night.”
.

Barn kostar

.Bild: Det kostar att skaffa barn. När det råder osäkerhet om framtiden skjuter många upp barnafödandet.


Min föregående text handlade om nya överlevnadsstrategier i den ekonomiska krisens spår. Som flera gånger tidigare spanar jag västerut, mot landet som går före, "föregångslandet" USA. Noterade ni förresten att DNs ledarskribent Niklas Ekdal också skrev om "det förlovade, förlorade landet USA" i veckan?

"Den amerikanska drömmen har på varje punkt vänts i sin motsats, åtminstone för tillfället. Drömmen om kapitalismens eviga tillväxt slutade med finanskrasch. Drömmen om det egna hemmet blev en skuldfälla när proppen gick ur fastighetsmarknaden. Drömmen om den fria rörligheten i egen bil slutade med klimatförändringar, industrikris och ett farligt oljeberoende, inte minst säkerhetspolitiskt. Drömmen om det öppna samhället slutade med skräck för terrorism"

Trots denna inledning (och mer därtill) lyckas Niklas på ren viljekraft få ihop något i stil med att "snart vänder det och USA kommer att andas morgonluft på nytt". Bisatsen "åtminstone för tillfället" ovan ger en tidig indikation på vartåt texten bär. Som skäl till denna framtidstro anför Niklas 1) valet av Obama som visade "en unik kombination av politisk stabilitet och förnyelseförmåga", 2) USAs dragkraft som invandrarland, 3) att USAs befolkning beräknas öka med nästan 40% under de närmaste 40 åren och att det innebär 4) en stor generation i arbetsför ålder som har behov av de hus som nu står tomma, 5) den ekonomiska dynamiken i USA när det väl vänder, 6) de rikliga naturtillgångarna och 7) USAs oöverträffade militärmakt.

Kanske är det överflödigt att tillägga att jag inte håller med? Man kan lika gärna vända på varje punkt Niklas lista; 1) Obama hade ett oöverträffat mandat att förändra när han tillträdde men inte mycket har hänt, 2, 3) befolkningsmängd, storlek och storsklighet blir en svaghet när energin och transporterna blir dyra, 4) de tomma husen ligger för långt bort från städer och arbetstillfällen och uteblivet underhåll av övergivna hus gör redan från början dåligt byggda hus obrukbara på kort tid, 5) det kommer inte att "vända", vi kommer inte att framöver nå än högre höjder decennium efter decennium, 6) för att bruka naturtillgångar behövs energi men USA är världens största energiimportör och går dessutom mot att bli bankrutt och 7) oöverträffad militärmakt = oöverträffade utgifter! Och har man inga pengar får man fint finna sig i att skala ner sin militärmakt och sina geopolitiska ambitioner till en mer passande storlek (något som Storbrittanien bittert fick erfara under förra århundrandet).


Nå, åter till den ekonomiska krisens indirekta och oväntade effekter i denna den andra av tre texter på detta ämne. Efter den förra textens avslutande utflykt till
till de skurkar som verkar i de “fina” finansiella kvarteren återgår jag här till den vanliga kriminaliteten som rent fysiskt hotar människors väl och ve. Det finns ett samband mellan sämre tider och ökad kriminalitet och våld. I våras skrev till exempel Der Spiegel att “America begins to turn into a brutal place once again. April has already gone down as one of the bloodier months in American criminal history”.

I en intressant analys kopplar författaren och professorn (i “Peace and World Security Studies”) Michael Klare ihop å ena sidan sämre tider och fattigdom och å andra sidan kriminalitet och våld:

“In all catastrophes, there are always winners among the host of losers and victims. Bad times, like good ones, generate profits for someone. In the case of the present global economic meltdown, with our world at the brink and up to 50 million people potentially losing their jobs by the end of this year [2009], one winner is likely to be criminal activity and crime syndicates. From Mexico to Africa, Russia to China, the pool of the desperate and the bribable is expanding exponentially, pointing to a sharp upturn in global crime. As illicit profits rise, so will violence in the turf wars among competing crime syndicates and in the desperate efforts by panicked governments to put a clamp on criminal activity.”

Klare pekar med hela handen på länder som Somalia, Guinea-Bissau och Mexiko och han varnar också för utvecklingen i Kina och Ryssland – ja egentligen alla världsdelar och länder utom just USA och Europa. Dock finns det vad jag kan se inga skäl att tro att USA skulle slippa undan en sådan utveckling och kanske handlar det inte heller enbart om hur fattig man är (i absoluta termer), utan också om hur fattig man upplever sig vara i förhållande till andra i samhället och i förhållande till högt ställda förväntningar och drömmar om vad livet har att erbjuda just mig. En ung amerikan som inte kan köpa ett par nya Nike-skor (eller förortskids i Sverige som inte har råd att köpa en Ipod Touch) kan alltså tycka att de är så “fattiga” att de inte har något att förlora på att välja småkriminalitet för att få ihop pengar till livets “nödvändigheter”.

Klare pekar på Somalia som ett “föregångsland” i detta avseende. Som en kollapsad stat har Somalia i flera år redan upplevt sin egen variant av “den stora depressionen”. Vi är inte vana att tänka på somaliska pirater som offer, men enligt dem själva är de ofta före detta fiskare som drevs i konkurs när deras stat inte kunde skydda deras intressen mot bättre organiserade fiskeflottor från andra länder. Utblottade har de nu slagit sig på sjöröveri för att försörja sina familjer; “Killing is not in our plans [...] We only want money so we can protect ourselves from hunger”.

Klare gissar att kedjan av hög arbetslöshet i den formella ekonomin, ökat beroende av marginella, gråa eller svarta jobb samt ökad kriminalitet (och motreaktionen - ökat våld och repression från staten) kommer att upprepas i allt fler stater som drabbas hårt av den globala ekonomiska krisen och dess efterdyningar. Det är en otrevlig utveckling där Ryssland visar vägen för hur ökad fattigdom ger vind i seglen för ultranationalistiska grupper, hur rasismen breder ut sig och hur detta resulterar i attacker på immigranter (som förutsägbart sägs “ta våra jobb”).

En sådan spiral av ökat våld har ännu inte blommat ut i USA, men en trend under det senaste året är att människor beväpnar sig och att antalet sålda vapen starkt ökar. En nedåtgående spiral av hopplöshet, desperation och våld är något som fler amerikaner nu oroar sig för och deras svar är alltså att köpa (fler) vapen:

“ ‘I do think there are going to be people who have very little, and they are going to decide you have too much and come get it,’ said Rochelle Haughton of Billings, who described herself as a middle-aged housewife who likes to bring a gun when she travels on the open highway. […] Gary Marbut, president of the Montana Shooting Sports Association, said students taking his gun training classes report underlying worries on gun control and violence. He said the economy is prompting anxiety over what could happen next - to the point some think social order could start to break down.”


Låt oss lämna våldet bakom oss och gå över till något roligare - sex. Huruvida amerikaner har mer sex i dessa tider låter jag vara osagt, men en sak som är säker är att kondomförsäljningen har gått upp och att vissa ser detta som en indikation på, hm… ökad frekvens av intimt umgänge :-)

"With a crippled economy forcing millions of cash-strapped Americans to entertain themselves at home, it's not surprising that one particular product is seeing a sales increase — condoms. […] ‘If people don't have the money to go out to a fancy dinner or are looking to cut back, [condomes] gives them some real affordable ways to stay in and make some great memories together’."

En möjlig alternativ tolkning är att mängden sex kanske inte har ökat, men att många amerikaner nu tänker sig för noga innan de skaffar (fler) barn. Sanningen ligger säkert någonstans mitt emellan, och dessutom behöver det inte röra sig om det ena eller det andra – amerikanarna kan har mer sex samtidigt som de är mer måna om att inte skaffa (fler) barn. Om du har problem att betala huslånen är det sista du tänker på att skaffa ett barn till.

“People tell me not to let money stop us from having a baby, that everything works itself out in the end […] That may be true, but right now having another baby feels more like a strain than the blessing it's supposed to be."

Från tidigare ekonomiska nergångar vet man antal födda barn är en pålitlig men släpande indikator på en industrinations fram- eller motgångar. Efter en oljekris och en allvarlig recession nådde 1976 antalet födda barn i USA sin längsta punkt efter andra världskriget.

Något som är verkligt oroande är (enligt en amerikansk undersökning från september 2009) att en tredjedel av kvinnorna med lägst inkomst uppgav att de inte har råd med det preventivmedel de skulle föredra att använda och att 18% av de som äter p-piller använder olika strategier för att spara pengar. Men att (till exempel) hoppa över en månad är en kortsiktig och våghalsig strategi som gör p-pillret mindre effektivt.

Vad gör då de som inte ens har valet att skjuta upp sin tillökning på grund av bristande tillgång på en partner att tillöka med? Kanske tar de chansen till lite lättsam och billig verklighetsflykt genom att läsa kärleksromaner. Försäljningen av Harlequin-böcker har ökat i år - liksom under den stora depressionen för 75 år sedan.

“ "The romance industry is doing well ... because in tough times like these, people want to be entertained and they want it to be affordable. Our romance books ... have always guaranteed a happy ending," said Katherine Orr, a spokeswoman for Harlequin Enterprises. "Reading romance novels won't help pay your bills, or erase the worry of an impending foreclosure, or even cure an illness. But what it does do is allow you a short escape from those staggering realities — and ultimately leave you refreshed and refocused and more psychologically able to deal with them" ”

Dagens råd är alltså att när allt går åt helvet är det dags att plocka fram den eskapistiska litteraturen och drömma sig bort för en stund!

Läs även den fristående fortsättningen på detta text; Möt Gwen som är hemlös.
.

Nya överlevnadsstrategier

.
För en knapp månad sedan skrev jag en text om ”effekter av 2:a ordningen” - det vill säga oförutsedda och icke-intuitiva effekter som ny teknik kan föra med sig. Jag avslutade också med ett löfte att återkomma till min serie med texter om den ekonomiska krisens effekter i USA och skriva “några uppföljande texter […] om ‘krisens effekter av 2:a ordningen’ “.

Om vi tänker oss att ny teknik (eller den ekonomiska krisen) har effekter, kan vi allså prata om dessa i termer av direkt effekter (effekter av 1:a ordningen) respektive indirekta effekter (effekter av 2:a ordningen). När jag i oktober och november skrev sju texter om de vittgående (och i Sverige grovt underrapporterade) konsekvenserna som den ekonomiska krisen har haft i USA fanns det hela tiden två bakomliggande “grundorsaker” till de trender och beteendeförändringar jag då skrev om. Nästan allt i dessa texter handlade om effekter som direkt kan knytas till arbetslöshet (undersysselsättning, lönesänkningar etc.) eller husägande (huspriser, hemlöshet etc.).

Jag avhöll mig då från att skriva om sådant som befann sig för långt bort från dessa grundläggande drivkrafter. I denna och i de två efterföljande texterna lånar jag nu begreppet “effekter av 2:a ordningen” för att skriva om krisens oväntade effekter. Fast kanske är mycket egentligen inte så oväntat när man tänker efter, även om en hel del kan vara svårt att förutse på förhand. Jag kommer också att skriva om de lite mer långsökta, de överraskande (men ändå logiska), de ibland esoteriska, eller rent utav bisarra effekter som den ekonomiska krisen har haft bortom arbete och boende. Och, allt prat om att krisen är över för USAs del tror jag på den dag när hälften av alla miljontals amerikaner som blivit arbeteslösa de senaste två åren har fått jobb igen. Men det kommer inte att hända inom kort, och kanske kommer det aldrig att hända.

I denna text börjar jag med att belysa en del olika överlevnadsstrategier som krisen tvingat fram. Framöver kommer jag att röra mig mot mer oväntade och bisarra effekter som den ekonomiska krisen fört med sig.


Några saker människor nu drar in på och som inte borde vara så särdeles överraskande är kläder, café- och restaurangbesök och mat (fler köper nu sin mat hos lågpriskedjor). Det är inte heller speciellt överraskande att intresset för att köpa frön och odla mat har ökat (och att försäljningen av blomfrön på motsvarande sätt har minskat); “As the economy goes down, food gardening goes up”.

Atlee Burpee, the world's largest seed company, […] recently rolled out the "Money Garden," a value bundle of tomato, bean, red pepper, carrot, lettuce and snap pea seeds sold online at www.burpee.com. […] the pack sells for $10, and under the right conditions, […] can produce $650 worth of veggies.

Jag kan inte komma på någon annan investering som har potentialen att 65-dubbla sitt värde på mindre än ett år utom möjligtvis ljusskygga pyramidspel. Att odla sin egen mat ger dessutom möjligheter till hälsosamt fysiskt arbete och också mer hälsosam kost!


Jag vet inte om man kan säga “dra ner på”, men det är ju allmänt känt att uppemot 50 miljoner amerikaner nu inte har råd med en sjukförsäkring, och att höga sjukvårdskostander - eller till och med bara en förlossning - kan driva människor till ruinens brant. “individual [health] plans vary and can end up charging women tens of thousands of dollars for a delivery [förlossning]”.

I USA finns det “free clinics”, “a medical facility offering community healthcare on a free or very low-cost basis in countries with marginal or no universal health care”. Självklart är utbudet av sådan sjukvård i USA så mycket mindre än behovet med följd att det som är realiteter för tiotals miljoner amerikaner låter som en mardröm för oss svenskar. Det finns gott om historier om skötsamma människor som har arbeten, men som ändå inte har tillgång till sjukvård och som riskerar hälsan och ibland till och med livet på grund av bristande tillgång till mediciner eller en operation.

“Karen, a working school teacher who could not keep up with her insurance payments [is] sitting on the pavement at 5 am in the dark waiting for a massive convention center to open just to see a doctor”.

Scener från ett tillfälligt uppslaget sjukläger på Virginias landsbygd leder tankarna till betydligt fattigare delar av världen:

“ ‘There's no doubt about it. There is a Third World right here in the United States’ […] Some had arrived […] two days before. They slept in cars, tents and the beds of pickup trucks, hoping to be among the first in line when the gate opened Friday before dawn. They drove in from 16 states, anxious to relieve pain, diagnose aches and see and hear better.”


Mot den bakgrunden är det lättare att förstå att tidigare ompysslade husdjur också kommer i kläm när människor nu har mindre pengar. I de tidigare texterna om krisens effekter hänvisade jag några gånger i förbifarten till hur villkoren för våra fyrfota “familjemedlemmar” (husdjur) har försämrats. De kan inte längre räkna med att på samma självklara sätt som tidigare få besöka veterinären, och det är inte en vågad gissning att djurens “lyxkonsumtion” (klippning, hunddagis, dyr hundmat, “kläder” och leksaker) minskat drastiskt. Jag har själv ibland förvånats över den omsorg och de kostnader vissa har varit beredda att lägga på sina husdjur i Sverige och i USA, till exempel för att bekosta dyra mediciner för att hantera ett permanent hälsoproblem hos ett åldrat husdjur, eller för att betala för en begravning på en djurkyrkogård.

I dessa dåliga tider verkar det dock som en del husdjur katapultats ut ur “familjegemenskapen”. Det är alltså inte bara härbärgen för människor som är överfulla i USA utan även djurhem (“animal shelters”) får ta emot fler djur än någonsin tidigare – antingen det finns plats för dem eller inte. Det har förstås funnit övergivna djur även tidigare, men det nya är att många människor nu känner sig tvingade att göra sig av med sina djur av ekonomiska skäl. Sämre än att lämna ett djur till ett djurhem är förstås att helt sonika överge det när man själv blir vräkt och måste flytta från huset.

“A disconcerting consequence of many foreclosures is the increasing numbers of abandoned pets left behind. Some home owners dump their pets at animal shelters where, due to overpopulation at shelters, almost half of incoming animals are euthanized. But many home owners can't be bothered to be even that humane. Pets who are the casualty of foreclosures are often left indoors, without food, water or the comforts of a temperature-controlled environment. Experts say a dog will become dehydrated within 24 hours without water and could die in extreme heat within a few days. Like humans, dogs and cats can go for a long time without food but will quickly die without water.”

Om en del har svårt att skaka fram pengar för att ge mat till sina medelstora hundar och katter är det inte svårt att förstå att även hästar kommer i kläm. Enbart kostnaden för mat kan för en häst som väger uppåt ett halvt ton uppgå till 400 dollar/månad (nästan 3000 kronor). Äger man dessutom flera hästar är det lätt att förstå att kostnaderna kan bli överväldigande. Har man sedan sin häst inhyst i någon annans stall tillkommer kostander på minst samma belopp (om du bor i närheten och utför allt arbete själv) eller flera gånger högre (speciellt om man inkluderar träning och lektioner). Självklart är det nu magra tider också för ridskolor och stall. “It used to be that 80 percent of the kids took lessons twice a week and 20 percent came once a week, but now it’s the exact opposite”.

Många hästar säljs eller ges bort gratis. En del får djurhem ta hand om. Donationerna till djurhem har dock gått ner och det finns förstås gränser för hur många hästar de kan ta emot. Några hästar avlivas (vilket tydligen är dyrt i USA). Andra skickas till Mexiko eller Kanada för att slaktas (och bli till mat förmodar jag). I västa fall släpps hästarna fria och svälter så småningom ihjäl.

“Many horse owners believe their animals, if released into the wild, will be adopted by wild herds. But ‘the wild horse herd will reject them in the most violent manner […] It ends up being a bad ending for that horse.’ “


Uppfattningen om vad som utgör dåliga tider skiljer sig från person till person, men det första som får stryka på foten är “lyxvaror” som hästar och båtar. Båtar, ja. Sedan något år tillbaka har många båtägare upptäckt att de inte har råd att betala hundratals dollar per månad för att för ta hand om och underhålla sin båt och för att hålla den med en kajplats. Att sälja båten är inte heller ett alternativ eftersom det finns ett stort överutbud på marknaden men få köpare. Att skrota båten efter konstens alla regler kan kosta tusentals dollar. Många som har befunnit sig i denna desperata situation har beslutat sig för att slipa eller fila bort båtens namn och registreringsnummer och sedan helt sonika överge den. Övergivna båtar utgör dock ett problem på flera nivåer, dels för att de utgör hinder och faror för andra båtar, dels för att det kan läcka ut gifter och dels för att de vid oväder kan slita sig eller gå sönder och orsaka skador. Ytterligare ett sätt att “hantera” problemet är att sänka båten och försöka få ut försäkringspengar.

“When Brian A. Lewis of Seattle tried to sell his boat, Jubilee, no one would pay his asking price of $28,500. Mr. Lewis told the police that maintaining the boat caused “extreme anxiety,” which led him to him drill a two-inch hole in Jubilee’s hull last March. The boat sank in Puget Sound, and Mr. Lewis told his insurance company it was an accident. His scheme came undone when the state, seeking to prevent environmental damage, raised Jubilee. Mr. Lewis pleaded guilty last week to insurance fraud.”

Allt man kan göra med båtar görs också med bilar och till och med med hus. I takt med att bensinpriset börja stiga och redan våren 2007 passerade $3/gallon steg också antalet “questionable insurance claims”. Vanliga laglydiga medborgare försökte sig på försäkringsbedrägerier för att sänka sina kostnader. En stadsjeep som köptes för 30 000 dollar i januari 2007 kunde bara ett halvår senare - efter att olje- och bensinpriserna börjat klättra uppåt, men långt innan de nådde sin topp sommaren 2008 - vara omöjligt dyr att tanka för sin ägare. Ingen ville köpa en bensinslukare och den var helt plötsligt bara värd 15 000 dollar, trots att köparen fortfarande hade skulder på 25 000 dollar. Då kan det tyckas vara en utväg att be en vän köra iväg och sätta eld på bilen och rapportera den stulen. En oproportionerligt hög andel nedbrända fordon “råkade” vara pickup trucks, minivans och stadsjeepar (SUV)… Just detta exempel handlar strikt talat inte om den ekonomiska krisen, utan om de ökande olje- och bensinpriserna som föregick krisen under 2007 och fram till mitten av 2008. Under 2008 tog den ekonomiska krisen vid och jag gissar att trenden med utbrända bilar fortgår även om de drivande skälen nu är något annorlunda.

När jag gjorde en sökning på de två termerna “foreclosure” (vräkning) och “arson” (anlagd brand, mordbrand) fick jag inte mindre än 250 000 träffar (!) och upptäckte också att “foreclosure arson” faktist var en term och inte bara två separata ord. Även om “arson” kallas “mordbrand” på svenska handlar det vanligtvis inte om att utsätta andra människor för fara. De flesta desperata människor som jag skriver om här försöker “bara” bränna ner ett fordon eller en byggnad. När ekonomin går på tomgång ökar antalet fall av bedrägerier och det rör sig framför allt om vanliga människor som ser detta som en sista utväg.

"the 31-year-old [Christina] Snyder allegedly offered to pay a neighbor $5,000 to help her burn down her house and make it look like a botched rape attempt - all in order to claim $80,000 in insurance money. Snyder wanted the neighbor to bind her hands in duct tape, write "whore" on her shirt, and then help her escape once the blaze was set, the prosecutor says. The neighbor demurred, instead reporting Snyder to police."


Förutom att antalet fall nu överväldigar poliser och försäkringsutredare är det säkert i många fall inte så svårt att klämma fram erkännanden när detaljerna inte går ihop. Det rör sig ju inte om förhärdade brottslingar, utan om vanliga men desperata människor. Riktiga rikingar - till och med de vars ansvarslösa beteenden har drivit fram krisen - behöver däremot inte få det så tufft eftersom dumhet, omdömeslöshet och omoral inte är något brott. Även om de tagit beslut om stora och i längden ohållbara risker och samtidigt kvitterat ut löner och bonusar som inte är av denna värld, har de inte nödvändigtvis brytit mot några lagar.

“the law […] is preoccupied with discrete misdeeds more than with elemental depravity […] Criminal cases involving what's often excused as bad "business judgment" are notoriously difficult and complex […] It's hard to find a provision of the penal law that would cover [a number of blameworthy individuals], each of whom played an important role in cooking up the financial meringue that has cost America, and the world, so much. […] They all portray the meltdown as something they couldn't have foreseen.”

Flera skäl till att få finansmän kommer att få skaka galler är att: 1) de finansiella affärerna har varit väldigt komplexa (och därmed svåra att utreda), 2) affärerna har medvedet varit utformade för att ta sig förbi (men inte bryta mot) gällande lagar, 3) det är svårt att stämma en jättelik bank på Wall Street som har stora finansiella muskler och 4) det är ännu svårare att ge sig på flera samtidigt (som alla tillsammans har varit involverade i en komplex finansiell affär och som “gömmer sig” bakom varandra). För de lilla antalet smarta och priviligierade är detta ett särdeles lyckligt slut på efterspelet till den finansiella bubblan men för alla andra är det djupt orättfärdigt och orättvist.

Läs även de fristående fortsättningarna på detta text; Barn kostar och Möt Gwen som är hemlös.
.