"Reinventing collapse" av Orlov (2008)

.
Det finns många böcker som varnar för förestående klimat-, miljö- eller andra katastrofer. Oljetoppen kan sägas vara en av dessa ”övriga” katastrofer som kan tvinga ner vår civilisation på knä. Ibland – sällan – läser jag om klimatforskare och andra vetenskapsmän som rent privata närmar sig övertygelsen om att det nu är kört; att oberoende av vad vi gör från och med nu så kommer det att vara för lite och för sent, eller att det fortfarande kanske skulle kunna gå att göra något, men att inget kommer att hända i tid då det folkliga stödet och den politiska viljan fattas (tänk Köpenhamn).

Även om man till nöds skulle hysa sådana åsikter är det dock inget man skyltar med i den offentliga debatten för då skulle man genast bli underkänd, utvisad, hånad, idiotförklarad eller åtminstone blir förklarad för att vara en kuf. Eftersom ingen vet något säkert om framtiden och eftersom vi förstås alla vill hoppas på det bästa anlägger alltså även dessa personer en kanske något ansträngd ”positiv attityd” när de uttalar sig offentligt:

”You see, most people don’t want to be too alarmed, and they don’t want to hear about problems to which there are no ready solutions. So world-savers frequently try to tailor their public statements so that large numbers of people won’t be frightened to the point of despair and paralysis. How many times have I been told, “Keep it positive! Emphasize solutions!” Yet I can’t tell you how often I’ve sat down with an activist whose latest policy paper is all about solutions, and in heart-to-heart conversation they reveal that they don’t really think our species has much of a chance of avoiding major catastrophe, maybe even extinction.”

På samma sätt finns det många böcker som lägger stor möda på att omsorgsfullt bygga upp och belägga realistiska (men skrämmande) hotbilder, men som ändå avslutas med ett eller flera betydligt ytligare kapitel som handlar om vad vi borde göra – helst genast – för att på ett relativt smärtfritt sätt ”rädda världen”:

"many of the book authors now writing about peak oil, climate change, species extinction and myriad other urgent environmental and resource topics usually end their otherwise grim analyses with [...] "the happy chapter," a chapter with solutions and responses which will supposedly help us to avert catastrophe."

Som jag påpekat tidigare kan det därför känns nästan uppfriskande att någon som faktiskt tror att vi går mot kataklysmiska förändringar också beskriver hur dessa kommer att te sig.

Dmitry Orlovs bok ”Reinventing collapse: The Soviet example and American prospects” (2008) är en sådan bok. Dmitry Orlov har en bakgrund som gör honom speciellt lämpad att skildra kollapsens dynamik. Han är inte forskare eller ”expert”, utan karaktäriserar sig själv främst som ett ”ögonvittne”. Han levde sina första 12 år i Sovjetunionen och i efterdyningarna av det Sovjetiska imperiets sammanbrott ett decennium senare företog han många resor tillbaka dit både i affärer och för att besöka sin familj. Som etnisk ryss som bott halva sitt liv i USA befann hans sig mitt emellan två kulturer och kunde lätt glida mellan att betrakta händelseförloppet ”innifrån” (som ryss) och ”utifrån” (som amerikan). Hans unika perspektiv, hans skarpa öga, hans motvalls-analyser och hans sardoniska humor gör hans bok till en riktig pärla.

Bokens budskap är egentligen dystert, men Dmitrys intelligens, svarta humor och mycket ryskt naturligt likgiltiga attityd - "för en medborgare i Sovjetunionen lät ordet 'arbetsmänniska' väldigt likt 'fårskalle' " - gör boken till en riktig läsupplevelse. Boken är fylld av uppgivna axelryckningar inför möjligheterna att som individ på något vis förebygga det kommande samhälleliga sammanbrottet. Här är det inte tal om att rädda världen, det bästa man kan hoppas på är att rädda sitt eget skinn! Dmitry menar dock på intet sätt att en kollaps på något sätt är total:

”Civilizations do collapse [but] the process can take many centuries. What tends to collapse rather suddenly […] is the economy. […] There is a part of the population that is most vulnerable: the young, the old and the infirm; the foolish and suicidal. There is another part of the poupulation that can survive indefinetly on insects and tree bark. Most people fall somewhere inbetween.”

Bara för att kommunismen gick under och samhällssystemet rasade betydde det inte att det blev total anarki över en natt. Trots att våldet och osäkerheten ökade så överlevde de allra flesta människor från ena dagen till nästa, och från ena året till nästa. Men samtidigt var upplevelsen av att ta sig igenom dessa år som att någon drog undan mattan under fötterna från dig inte bara en, utan flera gånger, och varje gång du reste dig upp hade spelreglerna förändrats och vanligtvis till det sämre. Dmitry kallar det ”loss of normalcy”.

Den grundläggande frågan som Dmitry behandlar i sin bok är; vad kan vi lära oss av Sovjetunionens kollaps och vad kan vi utifrån detta förvänta oss när USA kollapsar (OBS! när USA kollapsar - någon gång under Dmitrys livstid - inte om). Boken börjar med en jämförelse mellan USA (”the US”) och Sovjetunionen (”the SU”). Till skillnad från andra sådana jämförelser handlar det inte om de sätt som dessa imperier skiljer (skilde) sig åt, utan om hur de istället liknar varandra på område efter område. Dmitry menar att båda supermakterna i grund och botten är väldigt lika varandra. De ville ha vad varje supermakt eftersträvar – teknisk utveckling, ekonomisk tillväxt, full sysselsättning och världsherravälde – de råkade bara ha lite olika idéer om metoderna för att nå dessa mål.

”The ingredients I like to put in my superpower collapse soup are: a severe and chronic shortfall in the production of crude oil (that magic addictive elixir of industrial economies), a severe and worsening foreign trade deficit, a runaway military budget and ballooning foreign debt. The heat and agitation can be provided most efficaciously by a humiliating military defeat and widespread fear of a looming catastrophe. […] It took a couple of decades for the United States to catch up, but now all the ingredients are in the pot and starting to simmer. […] Let us not even try to imagine that this will all just blow over. Make no mistake about it: this soup will be served, and it will not be tasty!”

Därefter följer en jämförelse mellan Sovjet och USA på område efter område (boende, transporter, mat, medicin, utbildning, yrkesliv, religion etc.). Det intressanta är att ur ett kollapsperspektiv är USA mycket sämre än Sovjet på punkt efter punkt. Skälet till detta är (något kontraintuitivt) att eftersom saker och ting fungerade så dåligt i Sovjet var människorna redan oavsiktligt kollaps-förberedda och vana vid att lösa många problem själva. USA är en i sammanhanget välsmord maskin, men detta kommer dessvärre bara innebära att människor och sociala strukturer kommer att vara mer oförberedda och ställda när det väl brakar. Det allra värsta är enligt Dmitry en perfekt fungerande och växande ekonomi som en dag helt plötsligt kollapsar.

Ett exempel på oavsiktlig kollapsförberedskap är hur många ryssar hade en lite täppa där de odlade mat. Trots att dessa små köksträdgårdar bara motsvarade 10% av jordbruksmarken stod de för 90% av den inhemska matproduktionen. När samhället kollapsade hade många redan en vana av att ta hand om (en del av) sin egen matförsörjning och dessa köksträdgårdar räddade många människors liv.

”In spite of the monumental failures of Soviet agriculture, the overall structure of Soviet-style food delivery proved to be paradoxially resilient in the face of economic collapse […] there was no starvation and very little malnutrition. But will fate be as kind to the United States?”

I USA (och i Sverige) är de flesta totalt beroende av ett stort och komplext system för att odla och distribuera mat – så att snabbköpshyllorna kan fyllas på varje dag. För USAs del behövs det dessutom rikliga mängder bensin (till ett överkomligt pris) för att tanka bilen så att man kan ta sig till stormarknaden.

Dmitry pekar på flera sådana fascinerande paradoxer. Eftersom det inte fanns något profitmotiv i Sovjet fanns det inte heller någon drivkraft mot att bygga in en planerad överflödighet (”planned obsolesensce”) i de fåtaliga konsumentprodukter som fanns att uppbringa. Vad man istället byggde var enkla, funktionella och robusta (men ack så fula) kylskåp som var tillräckligt hållbara och lagningsbara för att fungera långt efter att en modell hade slutat att tillverkas.

Detta kan jämföras med min bara några år gamla-men-trasiga ”kastrullsnurra” från Myresjökök i kökets hörnskåp. Myresjöskit har för att förkorta livslängden valt att komplettera den robusta metallenställningen med några mindre plastdetaljer som håller den på plats i skåpet - men som man redan på förhand vet kommer att slitas, bli sköra och gå sönder förr snarare än senare (långt tidigare än metallen i själva ställningen). Snurran är i praktiken omöjlig att laga själv och om tillverkaren bestämmer sig för att inte hålla små plastdetaljer för fem kronor i lager (som inte ger någon vinstmarginal) så måste jag köpa en ny snurra för över 3000 kronor eller lära mig att klara mig utan… Så kan det (över)mogna kapitalistiska slit-och-släng-systemet funka i praktiken.

Ytterligare en skilland mellan Ryssland och USA är att Ryssland är ett rikt land som är självförsörjande (och mer därtill) på energi. Det gjorde det om inte "lätt", så i alla fall möjligt för Ryssland att "studsa tillbaka" efter kollapsen. USA är däremot världens största energi-importör. Men vem har något intresse att sälja energi till USA när USA mäktiga ekonomi är ett minne blott? Även på denna punkt har alltså USA ett sämre utgångsläge att helskinnat ta sig igenom en kollaps än Ryssland.

Vad rekommenderar då Orlov och hans gelikar, som likt blodhundar har ett oöverträffat luktsinne vad beträffar att upptäcka och analysera systemiska svagheter? Så här skriver en mindre lakonisk person som upptäckt många grundläggande problem med ”systemet”:

"I have written ad nauseam about the impending financial cataclysm that awaits our nation. I have spent countless hours documenting the unsustainable path of our politicians' financial decisions and lack of courage in addressing the forthcoming tragedy that grows closer by the day. Our political system is so corrupt and dysfunctional that there is absolutely no chance that our path will be altered at the voting booth".

Författaren till utbrottet ovan är uppenbarligen mycket frustrerad, och skälet till hans frustration är att han har förväntningar på att systemet borde fungera bättre. Dmitry har inte några sådan förväntningar och hans synsätt blir därför mycket annorlunda och ovant för oss svenskar som ändå i botten har en ganska stor tilltro till politiker och det politiska systemet:

The Soviet Union had a single, entrenched, systemically corrupt political party, which held a monopoly on power, The US has two entrenched, systemically corrupt political parties, whose posisions are often indistinguishable and which together hold a monopoly on power. […] It is a tribune to the intelligence of the American people that so few of them bother to vote […] the American version [of democracy] is little more than window-dressing for the real business of politics, which happens behind closed doors and mainly involves the exchange of vast sums of money.”

”Although people often bemoan political apathy as if it were a grave social ill, it seems to me that this is just as it should be. Why should essentially powerless people want to engage in a humiliating farce designed to demonstrate the legitimacy of those who wield the power?"

Dmitrys förtroende för politiska lösningar kan inte bli lägre än det är. På ett ställe skriver han att ”politik hyser en stor potential att göra en dålig situation värre”. Vad Dmitry istället prisar är människor utan starka övertygelser – människor som istället sköter sina egna affärer, gör det som behöver göras och som inte lägga sig i om, vad och hur andra ska ska leva sina liv.

"The Russian people are exceptionally patient: even in the worst of post-collapse times, they did not riot and […] They coped as best they could. The safest group of people to be with in a crisis is one that does not share strong ideological convictions”

Att han har lågt förtroende för möjligheterna att förändra världen politiskt betyder inte att han förespråkar apati på det personliga planet. Tvärtom. Det är först när vi slutar att lyssna på politiker och slutar att bry oss om vad som sägs på TV eller står i tidningarna som vi kan ta itu med att förbereda oss och förändra våra egna liv - trots att det är oerhört svårt att agera utifrån kunskap som varje dag motsägs av våra vardagliga erfarenheter och av de flesta personer i vår omgivning.

Rather than attempting to […] stop the world and point it in a different direction – it seems far better to turn inward and work to transform yourself into someone who might stand a chance, given the word’s assumed trajectory.

Bra sätt att förbereda sig omfattar fysiska förändringar (hålla sig i form och vid god hälsa), psykologiska förändringar och förändrade vanor (inklusive att lära sig nya saker).

En återkommande tes som Dmitry driver är att en kollaps tenderar att göra (ekonomiska) svagheter till styrkor och vice versa (matproduktion, konsumentprodukter ovan). Han driver denna linje till dess logiska slutpunkt där den blir helt absurt – eller inte. Det är inte så lätt att avgöra om man ska ta hans förslag på allvar, för perspektivet är så ovant och kontraintuitivt:

"It is not necessary for the United States to embrace the tenets of command economy and central planning […] We have our own methods that are working almost as well. I call them ”boondoggles.” They are solutions to problems that result in more severe problems than those they attempt to solve. […] The combined weigth of all these boondoggles is slowly but surely pushing us all down. If it pushes us down far enough, then economic collapse, when it arrives, will be like falling out of a ground-floor window."

Om jag tolkar Dmitry rätt borde han tycka att den ekonomiska krisen och dess effekter i USA på det stora hela är av godo. Utifrån att Dmitry menar att en ekonomisk kollaps är oundviklig tolkar jag det som att han borde föredra att ”några i taget” (krisens alla förlorare) får ”möjligheten” att hantera en sönderfallande tillvaro och ”förmånen” att som föregångare (på den väg som många fler kommer att vandra) uppfinna kreativa sätt att klara med mindre resurser. För det är i vilket fall mycket bättre än att precis alla samtidigt måste göra detta och då med total anarki och kaos lurandes bakom hörnet.

Jag tror inte att jag misstolkar Dmitry. På andra ställen menar han att bästa sättat att förbereda sig för en ekonomisk kollaps är att i möjligast mån försöka lägga sig till med vanor och leva som om det redan har hänt. Klara sig med så lite pengar som möjligt och göra sig oberoende av den vanliga ekonomin (”demonetize”). Odla sin egen mat. Verka i gråzonen mellan den svarta och den vita ekonomin genom att byta tjänster och skaffa sig robusta kontaktnät. Lära sig att laga sådant som går sönder och ta hand om det som andra slänger. Lära sig att leva utan ”guldkant” på tillvaron.

För Dmitry är de fattiga och de som lyckas leva på marginalerna (”conscientious economic underachievers and various categories of the creatively underemployed”) våra osjungna hjältar. Vi behöver hämta inspiration från dem och från ”Those parts of the population that have recent or continuing experience with circumstances that have forced them to provide for their mutual welfare – recent immigrant groups, minorities and the poor”

Motsatsen till att leva på marginalen är att hårt knyta sitt eget öde till det nuvarande ekonomiska systemets väl och ve. Gör man det kommer det att göra riktigt ont när det ekonomiska systemet kollapsar. Utifrån Sovjetiska erfarenheter var framgångsrika medelålders män de som var mest psykologiskt sårbara. När deras karriär tog slut, deras besparingar försvann och deras egendomar blivit värdelösa försvann också all deras självkänsla. De tenderade att vara överrepresenterade bland de som drack sig själva till döds och bland de som begick självmord.

Trots att Dmitrys bok är tunn (160 sidor) har jag bara hunnit belysa en del av den. Vill du läsa mer om hur framtiden kan tänkas se ut och hur du kan förbereda dig inför detta kan jag varm rekommendera att du läser hela boken från pärm till pärm. Bortom att den är mycket bra i sig ligger det ett extra värde i att läsa en text som ger uttryck för ett så ovant och tankeväckande perspektiv!

Vill du trots detta inte köpa hans bok finns det istället en del tidigare skrivna texter på nätet som täcker delar av bokens innehåll:
- "Post-Soviet Lessons for a Post-American Century" (del 1, del 2 och del 3) (2005)
- "Closing the "collapse gap": The USSR was better prepared for collapse than the US" (2006)
- Hans blogg, Club Orlov har mycket låg volym men hög kvalitet
- På sajten "Creative loafing" finns det en text om hans, och om några relaterade böcker.
.