Krisens effekter - del 7

.Bild: Omslaget till musikgruppen Supertramps fjärde album, "Crisis? What crisis?" från 1975.


Det här är sjunde och sista delen i en serie med texter om den ekonomiska krisens förlorare i USA. Den första delen beskriver bakgrunden till dessa texter (inklusive kopplingen till oljetoppen). I den föregående texten skrev jag om de som gått ner för räkning och behöver hjälp för att inte behöva gå till sängs hungriga. I denna text går jag vidare till de som har det allra sämst; de som blivit hemlösa och som befinner sig på botten av samhället. Känsliga läsare som tror att alla historer och livsöden har (kan ha) lyckliga slut varnas.

Detta är en av de längsta texter jag skrivit till bloggen, men jag "orkar" inte dela texten i två och det är dessutom dags att efter två månader avsluta "krisens effekter". Och det skulle ju vara jobbigt att älta dessa frågor om hemlösa och hungriga människor i takt med att det börjar närma sig jul och julskyltningen tar fart på gator och torg (obs ironi).


Jag har ett erkännande att göra och det är att med undantag för förra texten har alla namngivna personer i de föregående fem texterna varit välbeställda och haft det bra fram tills alldeles nyligen. Men var är de som redan var fattiga innan den ekonomiska krisen slog till? Jag blev påmind om dem när i somras jag läste en stark krönika av den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich. Barbara är kvinnan som wallraffade och tog ett antal okvalificerade jobb för att inte bara skriva om, utan också uppleva den amerikanska underklassens livsvillkor. Resultatet blev boken “Nickel and Dimed: On (not) getting by in America” som kom ut 2001. (Jag läste den svenska versionen, “Barskrapad: Konsten att hanka sig fram”). Inte ens Kottowitz (del 5) som förlorade sin lägenhet när han fick vänta i månader på sin arbetslöshetsersättning tillhörde tidigare denna amerikanska underklass av hårt arbetande människor med otillräckliga löner (“working poor”).

In sin krönika skriver Barbara om de som redan för två eller fem eller tio år sedan levde på eller under fattigdomsgränsen. Hennes läsvärda krönika är en rasande attack mot vår fascination inför medelklassens våndor, men vår oförmåga att se de som redan tidigare hade det dåligt och som nu har fått det ännu sämre. Krisens offer tenderar att symboliseras av en rättskaffens polisman som hotas av att vräkas från sin stora, fina villa i en amerikansk förort, eller en för detta byggnadsarbetare som förlorat sitt hem och måste bo i ett tält (se till exempel detta tre minuter långa TV-inslag). Men var finns berättelserna om de som redan tidigare betalade ockerhyror för att bo i en husvagn och som blev vräkta från den redan för två år sedan? Var finns alla städare, vaktmästare, trädgårdsarbetare, hushållerskor och illegala immigranter; alla de som tillhör den fjärdedel av USAs befolkning som redan tidigare levde på gränsen till fattigdom? För dem finns det ingen ekonomisk recession, eller så har den alltid funnits. De var fattiga förut och de är fattiga nu, så vad har förändrats ur deras perspektiv?

"When I called food banks and homeless shelters around the country, most staff members and directors seemed poised to offer press-pleasing tales of formerly middle-class families brought low. But some […] admitted that mostly they see “the long-term poor,” who become even poorer when they lose the kind of low-wage jobs that had been so easy for me to find from 1998 to 2000."

Rika som fattiga måste nu spänna åt svångremmen, men där det kan betyda utebliven semester och färre restaurangbesök för de förra, kan det istället betyda uteblivna mediciner och missade måltider för de senare.

"The current recession is knocking the working poor down another notch — from low-wage employment and inadequate housing toward erratic employment and no housing at all. Comfortable people have long imagined that American poverty is far more luxurious than the third world variety, but the difference is rapidly narrowing."

Vad gör de fattiga för att klara sig nu? Vilka strategier finns det för att klara sig med mindre? Fattiga på landbygden köper billig mat som är nära, eller som har passerat sitt bäst-före datum. Fattiga i staden jagar smådjur, “shooting squirrels and rabbits and eating them stewed, baked and grilled”. Kvinnor ur alla samhällsklasser börjar strippa på herrklubbar (som i sin tur lider av tuffare tider). Men framför allt bor man fler på mindre yta, vilket kan inkludera allt från inflyttade familjemedlemmar till att man hyr ut soffan.

“There are no data yet on the effects of the recession on measures of inequality, but historically the effect of downturns is to increase, not decrease, class polarization. […] In good times and grim ones, the misery at the bottom just keeps piling up"

Det ser ut som Barbara har fått rätt, att inkomstskillnaderna ökar istället för att minska i den ekonomiska krisens spår. "The recession has hit middle-income and poor families hardest, widening the economic gap between the richest and poorest Americans".

År 2008 steg antalet fattiga (“poverty”) i USA från 12.5 till 13.2 procent av befolkningen. Det låter som en måttfull ökning men motsvaras av över 2.5 miljoner människor och antalet fattiga i USA uppgår nu till nästan 40 miljoner. Denna siffra kommer att stiga i år och även om ekonomin skulle vända uppåt räknar man med att antalet fattiga kommer att öka ända fram till 2012. Den officiella fattigdomsgränsen i USA är 13 500 dollar (90 000 kronor) per år för en familj på två och 21 200 dollar (140 000 kronor) för en familj på fyra. Man kan alltså vara ganska fattig i USA utan att för den delen officiellt klassas som "fattig" i statistiken. Jag vet inte hur Sergio (del 6) fick ihop till hyran på nästan 900 dollar per månad för det minimala motellrum som han och hans fem barn bor i, men det är ganska troligt att han inte är officiellt fattig om han kan betala över 10 000 dollar för sitt boende på årsbasis.

Sista benet på denna långa resa tar oss till de som lever i eller på gränsen till ren misär. På härbärgen, campingplatser, i tältstäder, i sina bilar och under broar (se ett bildspel här). Ett sådant “sista stopp” är en campingplats i Tennessee där man kan hyra en tältplats för knappt 2000 kronor i månaden (elektricitet ingår). Jag har personligen svårt att tro på journalisten som skriver att “many seem to find romance and even liberation in paring life down to the barest necessities”. Det handlar här alltså om en lerig camplingplats, dåligt väder och (för) få toaletter, men åtminstone en kvinna lyckas å sina egna och reporterns vägnar formulera ett "positivt" budskap:

"[For] Tammy Renault, who lives in a tent with a husband and four kids, there’s virtue to be found even in a muddy tent floor. “This tells you what you’re made of,” says Ms. Renault, a devout Christian whose faith has been steeled, not diminished, by her family’s crisis."

Bra för henne och för alla andra som kämpar på och lyckas behålla en positiv syn på framtiden trots stora motgångar och mot alla odds. National Alliance to End Homelessness förutsade i början av året att antalet hemlösa kommer att fördubblas, från 750 000 till 1 500 000 under de närmaste två åren på grund av den ekonomiska krisen. Nu skiljer man därför mellan kroniskt hemlösa - ofta ensamma män - som ofta också lider av alkoholism, drogmissbruk eller psykiska problem, och den nya våg av “ekonomisk hemlöshet” som beror på arbetslöshet, vräkningar och andra problem som följer på den ekonomiska krisen. På ett härbärge i Bakersfield, Kalifornien är en typisk gäst (“resident”) en ung mamma med ett bra jobb men med huslån som blev övermäktiga. Bland hemlösa familjer utgör kvinnor över 80% av de vuxna. I klarspråk består alltså många hemlösa familjer av en kvinna med ett eller flera barn. Till skillnad från hemlösa män som ofta befinner sig i medelåldern tenderar hemlösa kvinnor att vara under 25 år och ha barn som är under 5 år gamla. Man behöver inte vara psykolog för att förstå att:

“The life of a homeless woman is particularly fraught with danger […] These young women are at much greater risk of being victimized when they have no stable home. It can be more difficult to obtain needed services. For anyone in this situation, it is destabilizing and extremely stressful.”

Liksom Sergio som jag nämnde ovan har jag förstått att många av de som nu blivit hemlösa tidigare jobbade i branscher som var knutna till bygg-boomen som nu har kraschat, till exempel byggnadsarbetare och mäklare (som Colt Phipps). "By the peak of the housing boom in 2006, construction surpassed manufacturing as the biggest employer of men with at most twelve years of schooling. [...] Construction [...] has accounted for about 18% of the nation's job loss in the past year". Det ligger förstås en bitter ironi i att de som tidigare byggde och sålde hus nu själva inte har något att bo i.

I Phinellas Hope, en tältstad i Florida som sedan december 2007 drivs av Catholic Charities är det ordning och reda. Inte mindre än 250 identiska tält står i raka rader. Det finns en väntelista för att få flytta dit, men när man väl kommer dit har man tillgång till badrum och duschar, datorer, tvättmaskiner och donerade kläder för de som behöver. De som flyttar in kan hämta ut liggunderlag, sovsäck, toalettartiklar och duschtofflor. Första månaden får man ett gratis busskort och rådgivning för att skriva ihop en resumé (CV). Man måste gå med på att inte använda alkohol eller droger och hjälpa till med olika sysslor i lägret. Det råder utegångsförbud efter 22.30 på vardagarna och midnatt på helgen.

Eftersom behovet är överväldigande ville man öppna ett till område med friggebodar (“wood sheds”) i närheten. Men till skillnad från Phinellas Hope ligger det nya området inpå bostadsområden där man inte är så förtjusta i att få nya grannar i form av hemlösa (narkomaner, befarar man), och där man därför organiserat sitt motstånd på webplatsen Stop Tent City.

En av de som bor i Phinellas Hope är före detta bilarbetaren Jim Marshall. Han är 39 år gammal, levde tidigare ett bekvämt medelklassliv, men blev av med sitt jobb i Detroit och flyttade till Florida i hopp om att förbättra sina chanser att hitta ett nytt. Så blev det inte och han sov på trottoarer i tre månader innan han kom till tältlägret. Han söker jobb online eller tar bussen för att söka jobb på McDonalds, Wal-Mart och i fabriker. Han knackar dörr och ringer samtal men har inte fått ett enda mail eller telefonsamtal i retur. Han “tjänar” 45 dollar i vecka på att donera sälja blod. Han känner känner sig illa till mods och har svårt att sova, “and not just because of the armadillos that burrow under his tent”. Han har sänkt sina förväntningar men har ingen aning om vart han ska ta vägen ifall han inte får bo kvar i det militäriskt välordnade tältlägret.

"I don't expect ever to make $50,000 a year working in the auto industry, but just enough to survive, have my own place, buy my own food, my own clothes," he says. "What every American would expect."

Denna välordnade tältstad står i stark kontrast till de tältläger som på sistone spontant har dykt upp i många olika delar av USA. En tältstad i Kaliforniens huvudstad Sacramento har funnits i flera år och bebotts av missbrukare och av de fattigaste av de fattiga. I början av året hade offer för den ekonomiska krisen fyllt på leden och tältlägret blev uppmärksammat av Oprah Winfrey i hennes TV-program i våras.

"The television images […] were reminiscent of pictures in a history book. Like some bitter reminder of the past, pictures of adults with empty eyes and neglected children looked like a caricature of the American dream. Criminologist James Alan Fox, who has long warned of a rise in crisis-related crime, says that […] 'The American dream to them is a nightmare, and the land of opportunity is but a cruel joke'."

Mitt allra sista exempel kommer från pyttestaten Rhode Island i nordöstra USA. Kanske får man där en smygtitt av hur (en del av) USAs framtid kan se ut. John Freitas, 55 och hans flickvän Barbara Kalil, 50 blev hemlösa av alla de vanliga, komplicerade skälen. De och ett annat par slog i början av april upp sina tält under en viadukt som så småningom ska rivas. “Foul-smelling and partially hidden, a place of birds and rodents, it was perfect.”

Ryktet spred sig och 4 personer blev 10 som blev 25. John var den informelle ledaren, den person man frågade om var man skulle slå upp sitt tält. I slutet av juni bodde 50 personer i tältlägret och John trädde ner som ledare efter att ha blivit ifrågasatt. Efter stölder och bråk blev John framröstad som “hövding” (“chief”) igen och lägret hade 80 invånare bara en månad senare. Till sin hjälp har John ett råd med fem medlemmar och ett fördrag där det bland annat står att alla som bor i lägret ska dela på arbetet och att “No one person shall be greater than the will of the whole”. Två män som slogs och därmed bröt mot fördraget blev förvisade från lägret. De har sina egna regler om skräp, mat, hygien och uppträdande och man får en känsla av att det rör sig om något som är, eller skulle kunna bli en post-modern (?) “stam” i ett samhälle på dekis.


Även om det jag skrivit om i dessa sju texter bara ger anekdotisk, vinklad, partiell och delvis skev bild av läget i dagens USA, så betyder det inte att bilden är osann. Jag har tvärt om i hög utsträckning utgått från artiklar som kommer från "prestige-källor" på nätet (jag har blivit speciellt förtjust i New York Times). Dessutom tycker jag att det är på sin plats med en motbild till de okritiska och ibland nästan påtänt positiva vinklar och reportage som inte sällan kännetecknar rapporteringen i svenska gammelmedia.

Det finns två saker som hela tiden lurar i bakgrunden genom hela serien av texter och det är arbetslöshet (undersysselsättning, lönesänkningar etc.) och husägande (huspriser, hemlöshet etc.). I princip allt jag har skrivit kan direkt knytas till dessa två ”grundorsaker” till krisens effekter på enskilda människors väl och ve. Det mesta pekar dessutom på att det bara har blivit sämre och sämre under hela det innevarande året, allt tal om ”gröna skott”, ”vändning” och ”återhämtning” till trots.

För den som vill fördjupa sig ytterligare kan jag rekommendera två webplatser som ständigt uppdateras och som båda skriver och rapporterar om krisens effekter. Den första är New York Times "Living with less: The human side of the global recession" och den andra är Huffington Posts "Bearing witness" som handlar om "the effects of the current economic environment on ordinary Americans". Där finns det precis hur många historier som helst som ligger i linje med det jag skrivit om i mina sju texter.

Vad mer kan man säga? Välkommen till nya USA! Det ser tyvärr ut att finnas en hel del likheter med det gamla USA som jag visade bilder från i texten “Misär och barnarbete”.

Trots att denna serie texter tar slut här kommer jag att återkomma till krisens effekter ur en helt annan vinkel inom kort, men innan jag sätter punkt för dessa texter har jag några funderingar och provocerande frågor som tål att tänkas på:

- Hur förhöll sig (välbeställda) människor för 100 år sedan till den fattigdom som de omgavs av?
- Hur förklarade man för sina barn att vissa (de själva) var rika emedan andra var fattiga? Ödet? Gud? Skillnad på folk och folk? Förmåga? Flit?
- Hur förklarade man för sina barn att vissa (de själva) var fattiga emedan andra var rika? Ödet? Gud? Skillnad på folk och folk? Belöning i nästa liv? Böja på huvud och ödmjukt acceptera?
- Hur långt kommer vårt medlidande att sträcka sig om fler och fler skulle bli fattigare och fattigare framöver - inklusive vi själva?
- Vad kommer en människa vara värd när alla känner att de får det sämre (men vissa dessutom har blivit utblottade)?
- Och, kommer de utblottade att finna sig i sin situation och mest klandra sig själva, eller kommer de att rikta sin vrede utåt och organisera sig, protestera eller ta till våld?

Se där, där är några mindre muntra frågor som får avsluta denna odysée som sträckt sig över två månader och kors och tvärs över den amerikanska kontinenten.

Read more at: http://www.huffingtonpost.com/2009/09/29/middle-class-family-livin_n_303537.html"

.