Ut ur garderoben

.

Det har varit ett dåligt år för bloggen. Åtminstone i termer av regelbundenhet och volym. År 2010 har jag bara publicerat 25 texter till skillnad från 2009 då jag lyckades klämma ur mig över 50 texter. Detta till trots hade jag nästan 25% fler besökare 2010 än 2009. Sedan jag startade bloggen i augusti 2008 har antalet unika besökare fördelat sig enligt följande; 2008 - 3%, 2009 - 43.5% och 2010 - 53.5%.

Eftersom varje text tar en hel del tid i anspråk för sin tillblivelse är det som heltidsarbetande småbarnsförälder ibland svårt att få ihop ambition och vilja med den konkreta, tidsknappa verkligheten. Jag uppskattar att varje text tar uppåt 10 timmar i anspråk att skriva (inklusive research och inläsning på ämnet). Och då har jag inte inkluderat den tid det tar att läsa en bok – till skillnad från att skriva om den på bloggen, och inte heller den tid jag lägger på att löpande inhämta ”allmän” (men olje-relaterad) information som inte kan hänföras till ett specifikt blogginlägg som är under tillblivelse för tillfället.

Dilemmat är förstås att skivandet är en hobby, en fritidssysselsättning, och som sådan konkurrerar den med allt annat man kan tänkas göra på sin fritid – inklusive att leka med sina barn eller kanske se att avsnitt av ”Bonde söker fru” med sin fru ;-)

Fast det är värre än så. Under hela hösten, men speciellt från mitten av oktober till mitten av december, har jag haft så fruktansvärt mycket arbete att även fritiden har blivit ”koloniserad” av jobb. Under denna period har obetalda hobbies – som att skriva denna blogg –blivit utpressade ur schemat. Den för mig glädjande nyheten är att mitt arbete under det senaste året, och speciellt under hösten, har börjat ta en delvis ny inriktning som mer och mer börjar sammanfalla med mitt ”fritidsintresse” – det vill säga sådant jag skriver om här i denna blogg. Fast det paradoxala är att ju mer spännande mitt jobb har blivit, och ju mer det ser ut som att jag kan börja ägna mig åt Livet efter oljan-relaterade arbetsuppgifter, desto mindre tid har jag haft att ägna åt bloggen… Faktum är att relationen mellan mitt arbete och bloggen i flera år (2008-2009) sett ut så här:


Eftersom jag villigt erkänner att jag har haft doomeristiska tankar sedan jag snubblade över oljetoppen för tre år sedan har jobbet periodvis känts ganska meningslöst under dessa år. Då har jag istället lagt min energi på att läsa relativt kopiösa mängder oljetoppsrelaterad litteratur och sedan tänka, systematisera och här skriva om det som är källan till min frustration över sakernas och världens tillstånd. Jag måste vidare erkänna att det ibland har skett på bekostnad av jobbet, som i sammanhanget har känts relativt meningslöst. Någon närmare koppling mellan å ena sidan jobbet som universitetslärare (och, vid högtidliga tillfällen, forskare) och å andra sidan visioner av en framtid på dekis har länge känts avlägsna.

Men, liksom ”naturen avskyr en dammsugare” (”nature abhors a vacuum”) ligger det i sakernas tillstånd att över tiden överbrygga sådana klyftor. Ibland går det och ibland går det inte (att leva med ”kognitiv dissonans” - eller personlighetsklyvning - är ett exempel på när det inte går). Som forskare och universitetslärare har jag dock privilegiet att kunna forma mina egna arbetsuppgifter. Jag behöver alltså inte söka ett nytt jobb för att byta jobb utan kan själv, över tiden, lyfta mig själv i håret och omforma mina egna arbetsuppgifter. Det går inte nödvändigtvis i en handvändning och känns ofta mer som att vända på en oljetanker, men över tiden har jag ändå även professionellt lyckats närma mig frågor som för mig är ödesfrågor både för oss i Sverige och för hela mänskligheten.

Andra frågor som jag en gång i tiden tyckte var oerhört viktiga och spännande känns nuförtiden totalt irrelevanta, för att inte säga helt meningslösa. En sådan fråga är (jag skojar inte) hur nästa generations spelkonsoler (bortom Nintendo Wii, Microsoft Xbox 360 och Sony Playstation 3) kommer att se ut och fungera. Jag antar att svaret på den frågan delvis besvarats under hösten när Nintendos rörelsekänsliga handkontroller fått konkurrens när Microsoft och Sony har lanserat Kinect respektive Playstation Move, men jag har bara i ögonvrån noterat dessa ”revolutionerande” nyheter med förstrött intresse.

Ärligt talat, vem bryr sig om exakt på vilket sätt vi kommer att apa oss framför TVn samtidigt som 200 år av industrialisering, teknisk utveckling, urbanisering, globalisering och, för vår del i väst, välstånd – inom de närmaste decenniet eller två kommer att klinga av för att sedan byta riktning? (Förhoppningsvis kommer dessa förändringar att ske under relativt ordnade eller möjligtvis delvis kaotiska former – vilket i vilket fall är att föredra framför en, eller en serie, kollapser...)


I takt med att de två sfärerna som tidigare har känts väsensskilda har börjat närma sig varandra (se bild ovan), har också arbetet börjat kännas mer och mer meningsfullt och engagerande efter en svacka på några år. Detta närmande har bestått av tankar och idéer som såtts (och som delvis kan spåras till bloggen) långsamt har börjat gro. Långsamheten i tillväxtförloppet till trots ser det nu ut som frukten av detta arbete börjar mogna, även om det är för tidigt för att sia om skördens eventuella utseende och storlek. Men där jag tidigare inte såg några kopplingar alls mellan å ena sidan oljetoppen och å andra sidan dator- och medieteknikens senaste landvinningar har jag under de senaste året långsamt börjat se fler och fler.

Nå, kanske finns det inte så många kopplingar just till teknikens landvinningar, men det kan finnas desto fler kopplingar mellan till exempel vår (just din och min) vardagliga, prosaiska användning av teknik och det arbete som försiggår (ditt och mitt) med att materiellt, mentalt och fysiskt förbereda oss inför oljetoppens konsekvenser. ”Gräv där du står” heter det. Det kan alltså hända att jag en dag kommer att sträcka ut handen och be om att få ”beforska” just exakt dig. (Att beforska sig själv är dock en dålig idé som blev diskrediterad redan på 1800-talet när ”forskningsmetoden” introspektion sågades vid fotknölarna.)

Kanske kan man få insikter om framtiden redan idag inte genom att fördjupa sig i vad som försiggår i olika forskningslabb, utan genom att fördjupa sig i en studie om hemlösas bloggande i USA? (Denna studie har faktiskt blivit gjord, jag kanske återkommer till den senare.)

Ni som läser denna blogg befinner er förstås på olika stadier i ert oljetoppsmedvetande och i er ”utveckling”. En del snubblade över bloggen för fem minuter sedan efter att ha gjort en Google-sökning på någon oljetopps-relevant term. Andra läser varje text och har så gjort i åratal. En del är aktiva i olika organisationer och rörelser som vill förändra samhället, andra går kurser, odlar sina intressen och lär sig nya färdigheter. En del odlar i bokstavlig, snarare än i metaforisk bemärkelse emedan många andra gör ingenting alls (ännu). Många håller ”bara” på att läsa in sig, andra skriver själva på sina bloggar eller professionellt (som journalister). Somliga känner storstadens puls dagligen (som jag under den dagliga tunnelbanependligen eller Flute på sina cykelturer i Stockholms omnejder), andra bor i lite mindre städer (som Östgötska Ylven) och några bor ”på landet” (Cornucopia). Jag tror dock att det egentligen är väldigt få förunnat att kunna få betalt för att ägna sig åt jobba med oljetoppen (eller för den delen något annat som de verkligen brinner för), men jag börjar till min stora tillfredsställelse alltså närma mig denna skara.

Mitt eget arbete på Kungliga Tekniska Högskolan består förstås till stor del av vardagligt tråk – administrativt arbete och en drös med andra prosaiska arbetsuppgifter som bara måste göras, och helst igår. Men det andhål som skapas av att en skärv av arbetstiden kan ägnas åt oljetoppen är befriande – en frisk fläkt i den ibland dammiga och överadministrerade vardagen som är varje universitetslärares lott.

När jag för 10 år sedan lade fram min doktorsavhandling hette den ”Code begets community: On social and technical aspects of managing a virtual community”. Då fick jag strategiskt positionera (”sälja in”) min avhandling som en avhandling om en specifik virtuell gemenskap som händelsevis också råkade vara ett dator-/onlinespel.

Några år senare, när jag efter ett gästspel i näringslivet återvände till akademin, hade datorspel som område börjat tilldra sig den akademiska världens intresse. Man började organisera forskningskonferenser som bringade samman forskare från olika akademiska discipliner och som med olika utgångspunkter och med olika perspektiv var intresserade av datorspel (se t.ex. datorspelsforskningsparaplyorganisationen DiGRA). När jag i detta sammanhang skulle presentera min avhandling gjorde jag en strategisk omformulering och presenterade den i termer av att jag hade skrivit min avhandling om ett specifikt (online-)datorspel som händelsevis också råkade vara en virtuell gemenskap.

För att kunna beforska oljetopps-relaterade frågeställningar måste man på motsvarande sätt hitta vägar till att strategiskt omformulera dessa frågor på lämpligt sätt. Som jag ser det är det idag svårt – kanske omöjligt – att skriva en ansökan om forskningmedel som man hänger upp på ett resonemang om att oljetoppen är (relativt) nära förestående. Att strategiskt omformulera oljetoppen – och dess konsekvenser – är ett pågående arbete som jag jobbar (kämpar) med. Jag har inte hittat någon färdig mall eller lösning ännu, men det nya är ändå att jag under året har lyckades hitta sätt att börja utforska och bända upp den port som (för mig) tidigare skiljt dessa världar åt. Eftersom jag känner att porten nu står på glänt börjar som sagt arbete (datorkultur, Internet, sociala medier, onlinespel etc.) och fritid (oljetoppen, hållbarhet, energi, Livet efter oljan) att flyta ihop och ser numera ut enligt nedan:

En följd av denna överlappning är att det blir svårare och svårare att hålla isär de båda sfärerna, och med denna bloggpost öppnar jag mer explicit upp för kopplingar dem emellan. Jag kommer att steg för steg de-anonymisera denna blogg i år och göra kopplingen till min professionella blogg tydligare. Min professionella blogg startade jag under hösten och målsättningen är att skriva ett inlägg i veckan där. Till skillnad från denna blogg är det betydligt mindre arbetsamt att skriva dessa inlägg eftersom de vanligtvis är kortare, men framför allt för att de vanligtvis utgår från något konkret som har hänt under den gångna arbetsveckan. Ett sådant inlägg går att skriva ihop på någon timma – till skillnad från de betydligt mer arbetskrävande texter som jag skriver till denna blogg.

Förutom min professionella blogg har jag även en annan blogg där min målsättningen är att publicera något eller några inlägg varje kvartal och där varje text utgör ett uppslag (förslag) till ett examamensarbete (vissa av dem är oljetoppsrelaterade, se vidare nedan).

Det mesta som finns publicerat på min professionella blogg är troligtvis av begränsat intresse för er som läser denna blogg, men en del kan ändå vara intressant. Speciellt för denna texts skull har jag precis publicerat ett inlägg på min professionella blogg som handlar om ”Media Technology and Sustainability”, ett temaområde som under min ledning håller på att startas upp på min avdelning. Ännu så länge har det inte hänt så mycket, men man kan väl säga att det finns en handfull personer som är intresserade av att verka inom området, att vi har en massa idéer om vad vi vill göra på kort (nästa temin) och medellång sikt (närmaste åren) och att vi håller på att snickra på en avsiktsförklaring. Jag kommer att återkomma till detta ämne på den andra bloggen under våren och kommer kanske att hänvisa till det här ifall jag tycker att det är relevant. Saker som jag redan skrivit om i mina professionella bloggar och som kan vara av intresse för er som läser denna blogg är till exempel:

Ett exjobbsförslag om att designa en parallell valuta, en koldioxidvaluta. Detta exjobbsförslag är sprunget ur min läsning av David Jonstads bok ”Vår beskärda del” som jag skrev om för ett år sedan här.

- Ett exjobbsförslag om IT-användning i industristäder ”på dekis”. Jag återkommer till detta ämne redan i de nästföljande blogginläggen.

- Ett exjobbsförslag om Omställningsrörelsens (e.g. den svenska delen av Transition Town-rörelsens) användning av IT och sociala medier.

- Ett exjobbsförslag om energi, IT och design.

- Ett exjobbsförlsag om att kartlägga den svenska "gröna" bloggosfären (till vilken jag räknar denna blogg).

- En kort text (med länkar) om en konferens jag var på tidigare i höst, ”Engineering Education for Sustainable Development” (EESD). Där samlades lärare från hela världen (fast i praktiken främst från Europa) för att diskutera och utbyta erfarenheter om hur man kan få in hållbarhet i ingenjörsutbildningarna (främst grundade i dessa eldsjälars egna erfarenheter).

- En text om idéerna bakom vagga-till-vagga-konceptet (cradle-to-cradle) som jag läste om inför en föreläsning jag lyssnade på om detta ämne.

- En text om utbildnings- och sällskapsspelet "CarbonOpoly" som jag speltestade i november.

- En text om ett föredrag jag höll för gymnasieungdomar på Vetenskapens hus ("Blir världen bättre eller sämre? Om framtidens utmaningar") i november.

- En text om det 24-timmarsinternat jag var på med KTHs ”Center for Sustainable Communications” (CESC) i november.

För närvarande håller fyra personer på att göra examensarbeten inom tre av de fem föreslagna områden ovan, och ett till är på gång att (förhoppningsvis) starta i januari. Allt detta kan framöver generera texter antingen här eller på min professionella blogg (eller bådadera).


Jag tänkte fira det faktum att jag i år - i och med detta inlägg - har valt att ”komma ut ur garderoben”. Under de följande veckorna kommer jag att stycka upp och publicera den första (semi-)akademiska text jag skrivit som tar sin utgångspunkt i oljetoppen. Egentligen är status för texten fortfarande ett utkast (”draft”), men den känns ganska färdig och ”polerad” även i dess nuvarande form. Texten heter ”Ubiquitous information in a world of limitations” (ungefär ”Allstädes närvarande information i en värld av begränsningar”). En värld av begränsningar ”råkar” till namnet ligga väldigt nära den sista text jag skrev innan det nya decenniet tog vid för ett år sedan, "Om begränsningar", och detta är alltså ett konkret exempel på hur tankar jag utvecklat här på bloggen nu börjat göra avtryck i min akademiska produktion. Som en liten aptitretare delar jag här med mig av den korta sammanfattningen (”abstract”) jag skrev ihop innan själv texten hade blivit skriven (för att ”sälja in” texten och för att få presentera den på en konferens):

"Many of us take for granted that the future can be extrapolated from the present and the recent past, and be based on a narrative of expanding borders and scientific progress. A growing number of scientists (and activists) however point at the triple crisis (ecology, economy, energy) and imagine radically different futures based on narratives of limitations and perhaps even decline (ecological crises, climate change, water scarcity, peak oil, recession without end or jobless growth, social instability etc.).


So what if 3G (2001) mobile phone services are not followed by 4G systems (2011-2013) and 5G systems (≈2020)? What if “the future of ubiquitous information” is already here, and it’s name is… Detroit? Detroit, also know as “Motor City,” has fallen on hard times in tandem with the decline of the “big three” American automakers, and has lost half its population since 1950.


If we posit a scenario where economic growth will be slow to return (or absent), and unemployment will continue to be high, the future use of computing will for a gradually larger segment of the population consist of inexpensive portable computing equipment (laptop/notebook computers, smart or not-so-smart cell phones) and wireless internet access. Once again we have to look for inspiration from the United States of America as this model (products and services for the permanently unemployed consumer) is being pioneered already today in declining cities such as Detroit, and elsewhere."


Det börjar bli dags att avsluta årets första text och jag gör det med en kort reflektion. När jag startade denna blogg för 2.5 år sedan tyckte jag att avståndet mellan bloggens innehåll och mitt arbete var mycket stort. Jag tyckte också att en del av det jag skrev om här eventuellt skulle kunna ses som extremt i mina kollegors ögon. Det tror jag i och för sig fortfarande, men efter att ha bearbetat dem i några år är innehållet i denna blogg inte nödvändigtvis så himla överraskande för många av dem - om de över huvud taget har något intresse och tid att läsa något här (vilket i sig är mycket tveksamt). Jag fick nog också en liten tankeställare när jag på CESC-internatet (ovan) träffade på en nyantagen doktorand från en helt annan avdelning på KTH som visserligen inte regelbundet läste, men som ändå hade ”hört talas om” Livet efter oljan. Att komma ut ur garderoben kan ju också ha positiva effekter som uppväger eventuella negativa effekter (eller eventuellt inbillade negativa effekter).

Men, när jag under åren har skrivit har jag ändå uttryckt mig helt fritt i vetskapen om att jag dolt mig bakom en slöja av anonymitet. (Något som jag för övrigt fortfarande finner överraskande är att det har gått att göra det - att de som vet vem jag är har respekterat min anonymitet och inte "avslöjat" mig i bloggens kommentarsfält.) I vilket fall kan det hända att jag skulle ha formulerat en del saker annorlunda om jag inte hade varit anonym, eller om jag från början eller senare hade vetat att jag skulle frångå anonymiteten vid ett senare tillfälle.

Det är svårt att spekulera om eller hur detta hade gjort skillnad vad beträffar val av ämnen, tillspetsade åsikter eller formuleringar etc. Det är inte något som jag direkt kommer att förlora sömn över, det som redan står får stå kvar – jag orkar definitivt inte läsa igenom de 113 lååånga blogginläggen jag skrivit bara för att i efterhand se om jag (fortfarande) kan stå för innehållet. Däremot undrar jag lite över hur frånvaron av anonymitet kommer att förändra eller påverka bloggen framöver… Men hur skulle man kunna veta något om det innan man har prövat? Nä, det är bara att kasta sig ut i det okända; tuta och köra och se var man hamnar.

Gott nytt år!

Oj, det lät lite väl käckt. Inte riktigt i linje med bloggens linje. Jag gör ett nytt försök:

Gott nytt år! Låt oss hoppas att festen fortsätter i åtminstone ett år till och att det alla varningstecken till trots inte går åt h**v**e i år heller!

.

Oljan i golfen (del 8) - En livsstil går i graven

.
I den förra texten gick jag igenom oljeolyckans effekter på miljön och på villkoren för yrkesfiskare och lokala affärsidkare längs med Mexikanska golfen. Här går jag vidare med "mjukare" effekter - hälsomässiga och psykologiska effekterna på individer som blivit drabbade av oljekatastrofen, och effekter på de samhällen de bor i.

Effekter på den psykiska hälsan. Ni kan gissa om jag har harvat igenom många texter och porträtt av Drabbade Människor. Ett av de bättre är denna text som i tur och ordning kort och kärnfullt porträtterar The restaurant owners, The sandwich maker, The seafood broker, The activist, The tourism mogul, The local official och The priest. Den person vars identitet (och psykiska hälsa) jag bedömer som mest hotad är kvinnan vars familj jobbat i skaldjursindustrin i 80 år. Efter att ha följt i pappas och farfars fotspår säger hon nu desperat, och kanske också med ett spår av uppgivenhet, att ”There's nothing around me […]. My culture is gone, my livelihood is gone. What my grandfather and father have worked so hard to accomplish is in jeopardy”.

Just effekterna på den psykiska hälsan är en intressant (och tragiska) aspekt av oljeolyckan i den Mexikanska golfen. För många människor utgör (effekterna av) olyckan en direkt attack mot den personliga identiteten. Har du bott i obygden och fiskat räkor hela ditt liv (se nedan), kan det hända att monetär ersättning för utebliven inkomst bara fyller en mycket liten del av det hål som öppnats i din själ av tanken på att du kanske aldrig kommer att fiska mer och att din inkomst och din livsstil (och kanske ditt liv?) är slut. Snart nog inser du även att dina barn, antingen de vill eller inte, inte längre ens har möjligheten att gå i dina spår.

Från att havet har varit något som definierat livet för de som bor längs kusten, blev det till något som de fruktade i olyckans spår. ”Many say the disaster feels like a betrayal — one that has altered their lives forever”. En annan intressant psykosocial effekt uppstår när:

“thousands of men and women used to solitary, autonomous days on the water have become, in effect, low-level employees of an oil company. […] for some it comes at a psychological cost: They have given up control of their lives in exchange for hot days, bewildering bureaucracy and a nagging sense that the oil is still winning.”

Kanske innebär arbetet för BP ett lite för närgånget kikande på olja under lite för många av dygnets timmar - och på fiskevatten som du beror på, men som nu långsamt kontamineras utan att du kan göra något åt det? Åtminstone en båtägare som hjälpte till i uppstädningsarbetet har begått självmord (hittills). Vänner och familj uppgav att han både var upprörd och mycket stressad över tillståndet i den Mexikanska golfen och över de påvra effekterna av upprensningsarbetet. Efter hans självmord har BP erbjudit rådgivning och upprättat rådgivningscentraler på olika platser längs kusten.

När människor som är vana att styra och att sköta sina egna liv inte längre kan göra det, kan detta framkalla psykologiska och känslomässiga kriser. Symptomen hos drabbade längs kusten är desamma som efter Katrina; initial förnekelse, sedan misstro, vrede, vemod, ångest, sorg, sömnsvårigheter, supande, depression och självmordstankar. För de som fortfarande inte återhämtat sig (ekonomiskt eller psykologiskt) från Katrinas framfart i Mexikanska golfen för fem år sedan (och orkanen Ike tre år senare), kan situationen kännas tröstlös. I en enkät som gick ut till 1 200 personer som bodde längs den drabbade kusten, hade mer än en tredjedel av barnen som besvarade enkäten fysiska eller psykiska problem (till exempel andningsproblem eller depressiva besvär), och nästan var fjärde person vill flytta.

Tidigare forskning visar entydigt att det är lättare för människor att hantera och gå vidare efter att de har drabbats av naturolyckor (en orkan), än när de drabbas av olyckor som orsakas av mänskliga handlingar (en oljeolycka). Vid den förra typen av olycka kan man inte klandra någon enskild eller någon grupp av personer, och det är också lättare att enas och hjälpa varandra vidare. När människor drabbas av återkommande olyckor kan de flera år senare drabbas av allvarlig depression, posttraumatiskt stressyndrom eller till och med självmordstankar.

Effekter på den fysiska hälsan. Förutom psykiska problem kan de som gått i närkamp med oljan ha kommit i kontakt med giftiga ämnen och drabbats av fysiska problem så som hosta och irritation på slemhinnorna. En del arbetare har klagat över hudirritation, hosta, illamående, kräkningar, yrsel, näsblod, allvarlig huvudvärk och andfåddhet. De flesta av dessa effekter brukar oftast gå över med tiden, när man inte längre är i kontakt med oljan. Vad beträffar långsiktiga effekter så som neurologiska men, skador på lungor, njurar och lever eller cancer så kan det ta veckor, månader eller år innan de uppträder. Den utdelade skyddsutrustning hjälper, men det uppstår problem när en del arbetare tar av sig plagg på grund av den fuktiga luften och den tryckande hettan som under sommarmånaderna ibland har klättrat en bit över 40 grader. Bland de som inte tagit av sig plagg har istället värmeslag varit ett reellt hot.

Kanske är bilden ovan lite för positiv trots allt? Vittnesmål från de som städade upp efter Exxon Valdez i Alaska för 21 år sedan pekar då som nu på brist på omsorg om de människor som bokstavligt talat klampar omkring i skiten, och om hur en del av de ”relativt milda symptomen” som räknades upp ovan hängt kvar sedan dess:

“Then, like now, workers were assured by the oil company and the government that tests had been performed to check for harmful chemicals, and that the levels found were permissible by federal standards and were no cause for concern. […] Then, like now, volatile organic compounds such as benzene were among the toxic chemical compounds found in air samples, but levels were low, and such chemicals are generally believed to evaporate quickly. And then, like now, there were questions of whether appropriate safety equipment was provided.”

Trots att det har skett över 400 oljespill under de senaste 50 åren, så har man bara följt upp och studerat hälsoeffekterna vid sju tillfällen. Därför finns det fortfarande mycket vi inte känner till angående oljespillens hälsoeffekter på människor. Kanske blir det skillnad denna gång, för av de 35 000 arbetare som varit involverade i upprensningsarbetet har inte mindre än 40% anmält sig till National Institute for Occupational Safety and Health som ska göra uppföljningar av olyckans långsiktiga hälsoeffekter.

Effekter på lokala kulturer. Ovan var jag inne på att en livsstil i graven för vissa personer, men bortom individer hotas också hela samhällen och kulturer av oljeutsläppet. Ett exempel är houmaindianerna, en ”franskspråkig folkspillra” som uppmärksammandes i reportage i DN i somras. Ett annat deprimerande men läsvärt reportage visar att oljekatastrofen bara är den sista i en lång rad av händelser som hotar indianerna i området och som bokstavligt talat hotar marken de står på (den försvinner i en takt av en fotbollsplan var 45:e minut - på grund av uppdämningen av Mississippi-floden):

“You couldn't put me in no city. There ain't no way," he says. "This is the only life I know. This is the only life I want to know.”

Ytterligare ett exempel är Isleños, ättlingar till bosättare från Kanarieöarna som kom till Louisiana i slutet av 1700-talet. En del av dem bosatte sig i St. Barnard Parish (sydöst om New Orleans), och där har traditionen att fiska räkor, krabbor och ostron förts vidare genom generationerna. Området var ett av de hårdast drabbade av Katrina år 2005 - av 27 000 hus blev alla utom sex förstörda. Även båtar, bryggor och anläggningar av olika slag förstördes och många av de 67 000 invånarna spreds för vinden. Efter Katrina, i takt med att man fått ordning på sina liv, har människor flyttat tillbaka, men den ekonomiska katastrof som hotar att följa på oljekatastrofen, kan nu vara än värre än Katrina. Utan yrkes- och fritidsfisket hotas området bli till en övergiven spökstad.

Den lokala sheriffen är oroad över ”increasing rates of suicide, domestic violence and alcoholism, along with health problems caused by exposure to oil and dispersant”. Efter oljekatastrofen ökar nu trycket starkt på den lokala ”mental health clinic” som öppnades för fem år sedan för att hjälpa invånarna att hantera Katrina-inducerade stressbesvär och –depressioner.

En annan etnisk grupp som hamnat i kläm är de uppskattningsvis 20 000 vietnameser fiskare som bosatt sig vid kusten dels för att fiske var deras grej (innan de kom till USA) och dels för likheterna i klimatet. En del är inte läskunniga och många har inte lärt sig engelska trots många år, ibland decennier, i landet. Nu vänds deras liv upp och ner och deras möjligheter att syssla med något annat än fiske är inte direkt överväldigande. Många fick inte ens arbeta åt BP över sommaren på grund av språksvårigheterna.

Effekter på lokalsamhällen. Många – inte bara indianer och andra ”marginella” grupper är nu djupt misstänksamma mot alla reflexmässigt utdelade försäkringar om att allt snart kommer att bli så bra, så bra; ”reports have been met, for the most part, with skepticism if not outright distrust […] many here have grown skeptical after [previous] false assurances”. Jag skrev om effekterna på lokala näringsidkare i min förra text, men tänkte här återkomma och endast beröra en mycket konkret detalj; fastighetspriserna.

Enligt en uppskattning kommer 600 000 fastigheter som ligger upp till 1 000 meter från stranden att förlora 3 000 miljoner dollar eller mer i värde under de närmaste fem åren, och för de som drabbas hårdast (i området Gulfport-Biloxi i Mississippi) beräknas priset på ett genomsnittligt hus sjunka i värde med 400 000 kronor. Fast priserna är byggda på spekulationer eftersom marknaden dog i samma stund som oljan började läcka (i slutet av april). Eftersom de som funderar på att köpa ett andra hem (sommarställe) också räknar med att hyra ut det, så får de a naturliga skäl kalla fötter när turistströmmarna avtar.

Effekter på stater. Förutom alla de effekter som oljeolyckan har på de närmast berörda staterna; Louisiana, Mississippi, Alabama (som förväntar sig flera miljarder dollar i skadestånd av BP) och Florida, så förväntas oljan också nå andra länder; Kuba och senare under året, i december, även Mexiko. Man kan fråga sig vilket stöd arbetslösa yrkesfiskare där kommer att få?


Litteratur:

Pro Publica, ”Former Valdez cleanup worker warns of toxic dangers in the Gulf” (2010-06-04)

Bloomberg, ”Bayou’s 232-year-old isleno culture endangered as BP spill follows Katrina” (2010-06-10)

Reuters, ”Mexico fears BP spill to hit shores by year-end” (2010-06-11)

Dagens Nyheter, ”I Lousiana bor folket som BP glömde” (2010-06-13)

Reuters, ”Cuba says preparing for Gulf oil spill” (2010-06-15)

USA Today, ”In the Gulf: Lives forever in recovery” (2010-06-18)

ABC News, ”BP oil spill trauma may lead to mental health issues” (2010-06-21)

USA Today, ”In Gulf cleanup, toxic risks are uncertain” (2010-06-23)

Fox News, ”Concerns grow over long-term health effects of oil spill” (2010-06-24)

CNN, ”Family: Oil disaster devastated captain who commited suicide” (2010-06-25)

The Washington Post, ”BP oil spill creates low-stress jobs, but some fishermen face emotional crisis” (2010-07-13)

USA Today, ”Along the Gulf coast: Uneasy feelings, uncertain future” (2010-07-23)

CNN, ”How the Gulf of Mexico became the nation’s ’toilet bowl'”, (2010-07-27)

CBS News, ”100 days inte the spill, Gulf life forever changes” (2010-07-28)

Bloomberg, ”BP spill may cost Gulf coast homes $56,000 apiece in value” (2010-08-02)

The New York Times, ”In Gulf, good news is taken with grain of sand” (2010-08-04)

USA Today, ”The Gulf oil spill’s cost somes into focus” (2010-08-05)

Bloomberg, ”BP oil mess leaves Gulf Vietnamese jobless, prey to boat scams” (2010-08-18)

Boston.com, ”Gulf disaster’s psychological effects are quitely taking their toll” (2010-09-29)
.

Oljan i golfen (del 7) - När oljan nådde land

.


Jag har under de senaste tre månaderna skrivit sex texter om oljeolyckan i Mexikanska golfen (De första dagarna, Föregångarna, Oljebekämpning, Riskhantering och olycksberedskap, Blame game och BPs solkade varumärke). Först nu når jag fram till de mest konkreta effekterna av att oljan nådde land; effekterna på den lokala miljön och effekterna för yrkesfisket och turismen.

Utifrån den föregående texten om BPs solkade varumärke kan man nästan få intrycket att detta solkande ”råkade hända” av sig själv, eller av att det beror på dåligt fotarbete från BPs VD, BPs PR-avdelning eller från inhyrda kriskonsulter. Men varumärket har förstås framför allt solkats av faktiska realiter "on the ground" (till exempel hur oljan har slagit mot den lokala miljön, mot fisket och mot ständerna). Dessa effekter på (oskyldiga) människors liv, och också diskrepansen mellan dessa realiteter och den bild som BP kablat ut, har varit de viktigaste skälen till att förtroendet för BP körts i botten.


Effekter på miljön. Redan i början av maj höll miljövänner andan i väntan på utfallet av denna ”tågolycka i slow motion”. Olyckan kan ha katastrofala effekter för miljön under decennier framöver och forskare erkänner att det kan ta åratal innan man ens kan gissa vilka de långsiktiga miljöeffekterna är. Tidigt under olyckans historia, innan oljan nått land, beskrevs oljan på detta förmänskligade och dramatiserade sätt:

“This oil slick has been elusive and enigmatic, lurking off the coast of Louisiana for many days as if choosing its moment of attack. […] It's not a single, coherent blob but rather an irregular, amoeba-shaped expanse that in some places forms a thin sheen on the water and in other locations is braided and stretched into tendrils of thick, orange-brown gunk.”

Oljan uppträdde alltså inte som en monolitisk blobb, utan det rör sig istället om hundratusentals mindre oljefläckar som har spridit sig med olika fart och i olika riktningar. Detta gör att områden som ligger ganska nära varandra kan ha drabbas väldigt olika av oljans framfart, något som har skapat osäkerhet och oro bland de boende längs kusten. ”With the vast majority of the oil floating offshore, where it will land and whom it will affect have become a guessing game fraught with worry.” Även prospektiva turister hade svårt att veta om de skulle bege sig, eller avboka sina resor (se vidare nedan) - men det är inte svårt att gissa hur en störtflod av bilder av rengöringsarbetare och oljeindränkta fåglar inverkade på deras beslut.

Ett område som drabbats hårt är naturen och djuren i kärren, träsken och våtmarkerna kring Baratariabukten i Louisiana (”the epicenter of the environmental disaster spewing from BP's offshore well”). Förutom en mängd döda fåglar, sköldpaddor och andra djur i Mexikanska golfen, lyckade oljan också ta kål på sin första val (en ung kaskelot) i mitten av juni. Helt säker på dödsorsaken kan man dock inte vara då hajar hade ätit på valen och den dessutom var förruttnad, men det brukar i vanliga fall bara dö cirka en val om året i hela den Mexikanska golfen. Eftersom kaskeloter kalvar bara runt vart femte år tar man allvarligt på tillbud bland dem.

Effekterna för yrkesfiskare. En grupp som självklart drabbats av olja i golfen är de som för sin utkomst beror på ”havets frukter”. Många hade visserligen nytta av att tidigt 1) få en inkomst från BP för att samtidigt 2) hindra oljan att nå land (eller städa bort det som nått land). Åtgärderna och de tillfälliga inkomsterna lät bra - ifall allt så småningom kan återgå till det normala - men får ett helt annat skimmer ifall det istället innebär att man på köpet och med sina egna ögon fick beskåda villkoren för sitt normala leverne tyna bort:

”the irony of the situation is not lost on the fishermen, forced to seek temporary jobs with the very company that has put their profession in jeopardy”

”What's really scary is wondering how much marine life will be left when this is all over.”

Jag trodde jag skulle smälla av när jag såg att BPs satsning på att hyra in lokala båtar och besättningar på bästa Orwellska nyspråk kallades för ”Vessels of Opportunity” (”Möjligheternas skepp”):

”As part of BP's response to the Deepwater Horizon oil spill, the Vessels of Opportunity (VOO) program was designed and implemented to provide local boat operators an opportunity to assist with response activities, including transporting supplies, assisting wildlife rescue and deploying containment and sorbent boom.”

Majoriteten av alla amerikanska räkor och ostron kommer från regionen, och i takt med att fiskeområden stängdes ner började priserna klättra några veckor efter olyckan. Det 134 år gamla P&J Oyster Company, som försåg lokala restauranger med ostron från Louisiana, höll ut i sex veckor efter olyckan innan de stängde ner sin verksamhet. USAs regering förklarade oljeolyckan för en ”fishery disaster”, vilket tillät utbetalningar av federala medel till fiskare och samhällen i Louisiana, Mississippi och Alabama. Först en bit in i augusti började man åter öppna vissa områden för fritids- och kommersiellt fiske, men vissa fiskare menade att det var för tidigt; ”The government is telling us the waters and seafood are safe, but I would not feed my family on anything I catch out there now”.

När uppfattningen breder ut sig att skaldjur från Mexikanska golfen kan vara farliga för hälsan är den svår att rucka på. Food and Drug Administration började redan några dagar efter olyckan att fånga, testa och leta efter cancerframkallande ämnen från råolja i skaldjur (låt oss för tillfället bortse från effekterna av dessa ämnen på skaldjuren själva och deras reproduktionmöjligheter). För många spelar svaren från allt detta testande inte så stor roll, eftersom själva testandet i sig blir till ett slags "bevis" på befläckning, vilket får dem att bestämma sig för att kategoriskt undvika sådan mat från nu och till döddagar. En restaurangägare sammanfattade koncist hela skaldjurssituationen: ”Seafood got hard to get, the price went up and people are worried about eating it”.

Effekter för turismen. Ett tvärsnitt av Drabbade Affärsmän (alla män) porträtteras i denna artikel tre veckor in i krisen – ungefär samtidigt som den livsviktiga sommarsäsongen vanligtvis drar igång för dessa entreprenörer. Här möter vi de hårdast drabbade yrkeskategorierna; yrkesfiskaren, restaurangägaren, turistbåtägarna och strandentreprenören/jetski-uthyraren.

Den yrkesgrupp som fattas var hotellägarna, men vid denna tidpunkt var hotellen ännu fullbokade av journalister och andra oljekris-relaterade gäster som bidrog till en tillfällig ekonomisk mini-boom. Oljan hade ännu inte nått stränderna i någon högre utsträckning, men fisket hade börjat stängas ner och avbokningarna inför turistsäsongen strömmade in. ”Wherever the oil goes, it threatens to obliterate billions of dollars for the region's tourism and fishing industries”. Hur man drabbades varierar förstås, men i efterhand kan man konstatera att de som drabbats hårdast kan ha förlorat uppemot 90% av sommarens livsviktiga turistinkomster.

Lika viktig som oljans reella effekter var allmänhetens uppfattning om oljans effekter. Till följd av den massiva mediebevakningen drog många den felaktiga slutsatsen att många eller alla stränder längs med kusten var nersmutsade, när bara vissa eller få i verkligheten var det. Det är bittert för affärsidkare och löntagare att se turistdollarna smälta iväg även när det inte fanns någon olja i sikte… Många prospektiva turister avbokade sina resor ”för säkerhets skull”, och ytterligare en sak man oroar sig över i södern, är att de som i år väljer ett annat resmål därigenom skaffar sig nya semestervanor och återvänder dit istället för till Mexikanska golfen kommande säsonger.

Alla avbokningar är dock inte irrationella. Om man måste boka en flygbiljett en eller flera månader i förväg och biljetten inte är avbokningsbar, så tänker man sig för både två och tre gånger innan man går vidare med sin beställning. Olika tävlingar och evenemang som skulle gå av stapeln under hösten har av detta skäl tidigt bokats av (t.ex. volleybollturneringar).

Ett av de mer esoteriska reportagen om branscher som lidit skada av oljeolyckan (jag har en faiblesse för skruvade eller oväntade effekter) är denna text om effekterna på strandbröllop i regionen. ” ’It's not just me hurting: it's the DJs, caterers, photographers, everyone involved,’ wedding planner Darrin Land said. […] ’It's hurting everyone from the ministers to the people who put the chairs out on the beach,’ ”

Sedan har vi också ”the little people” (OBS! Inte Svanbergs ”the small people”) som också beror på turistindustrin och som redan tidigare hankade sig fram och levde nära fattigdomsgränsen; hotellstäderskor, bartenders, portierer, servitriser, souvenirförsäljare… listan kan göras lång. Där yrkesfiskare och entreprenörer syns och är högprioriterade är, tja, trasproletariatet långsammare med att be om hjälp/ersättning, sämre på att fylla i alla blanketter korrekt och i större behov av pengar omedelbart – för att ha råd med mat på bordet här och nu.


Av alla stater med oljebefläckad kust är det Florida som har mest att förlora på vikande turism. Nästan en miljon människor jobbar i turistbranschen och mer än 80 miljoner besökare spenderar 60 000 miljoner dollar per år i Florida. Bara staten Floridas egna sportfiskare uppgår till 2.7 miljoner personer och de spenderar nästan 4 500 miljoner dollar på sin hobby årligen.

Med så mycket pengar på spel kan åtminstone inte jag låta bli att fundera över om man valt att hålla stränder i Florida öppna ”an aning längre” än man borde ha gjort? Den 27-åriga turisten Emily är inne på samma tankar när hon frågar sig hur det kommer sig att ”vi har på oss bikinis” när det samtidigt går omkring människor med skyddsdräkter (”hazmat suits”) på stranden? På samma sätt undrar jag vilket tryck som uppstår på att öppna de områden som varit avstängda för fiske i ungefär samma takt som BP fick bukt med oljeutsläppet och inte längre behövde hyra in riktigt så många "Vessels of Opportunity"? Sedan ”mid-July, when a new container cap stopped the flow of oil” behövde BP helt enkelt inte längre tjänsterna från de som mest över 3 000 inhyrda båtarna, och framåt slutet av juli öppnade man som av en slump (?) upp en tredjedel (nästan 70 000 kvadratkilometer!) av tidigare avstängda fiskevatten† i den Mexikanska golfen.

Till sist går det inte att blunda för att det finns en viss friktion mellan å ena sidan en stat som Florida som på 1940-talet vände oljan ryggen och satsade på turismen, och å andra sidan dess oljevänliga grannstater. I Louisiana började man borra efter olja 1901 och på 1940-talet började man borra till havs. Där turismen i Florida bidrar med 60 000 miljoner dollar i intäkter per år, bidrar olje- och gasindustrin med intäkter på 65 000 miljoner dollar per år till Louisianas ekonomi. Människor i Florida noterar nu med stigande frustration att de inte drar några ekonomiska fördelar av oljeutvinningen, men att de på precis samma villkor delar grannstaternas miljömässiga risker och utsatthet.

I nästa text i serien (del 8) kommer jag att belysa effekterna på lokalsamhällen och på hälsan för de som bor längs kusten.


† Tillägg 12 oktober. Jag läser nu att The National Oceanic and Athmospheric Administration (NOAA) för sjunde gången öppnat upp tidigare avstängda fiskevatten i den Mexikanska golfen. Nu är 89% av det tidigare avstängda vattnet öppet för fiske igen.


Källor

The Washington Post, ”After Gulf coast oil spill, scientists envison devastation for region” (2010-05-05)

Reuters, ”Local fisherman unhappy at BP Gulf spill jobs offer” (2010-05-07)

CNN Money, ”Oil threatens Gulf businesses” (2010-05-12)

Reuters, ”Gulf oil spill impacts fisheries, wildlife, tourism” (2010-05-30)

The Washington Post, ”Gulf Coast oil spill could wreck region’s tourism and fishing industries” (2010-06-03).

The Wall Street Journal, ”Gulf’s fishing-for-fun culture also takes hit” (2010-06-07)

CBS News, ”Oil spill’s erratic geography fuels angst” (2010-06-08)

New York Times, ”Oil spill shuts the nation’s oldest oyster-shucking company” (2010-06-10)

Bloomberg, ”Bikinis meet hazmat suits as Florida weighs beach closings” (2010-06-11)

The New York Times, ”Florida skips offshore oil binge but still pays” (2010-06-12)

ABC News, ”Barataria estuary now ground zero in Gulf oil spill” (2010-06-14)

The New York Times, ”Spill may have taken its largest victim yet” (2010-06-17)

MSNBC, ”Beach weddings canceled over oil spill” (2010-06-22)

USA Today, ”Oil spill takes toll on tourism on Gulf coast” (2010-06-25)

USA Today, ”Don’t ignore low-income spill victims, advocates urge BP” (2010-06-26)

CNN Money, ”The boom and gloom Louisiana economy” (2010-06-30)

The New York Times, ”A life on the water, drying up” (2010-07-01)

The New York Times, ”Oil spill’s impact on Gulf seafood remains uncertain” (2010-07-13)

USA Today, ”Gulf spill has not fouled most beaches but hurts tourism” (2010-07-28)

CBS News, ”100 days into the spill, Gulf life forever changes” (2010-07-28)

The Christian Science Monitor, ”As oil spill ends, are Gulf coast economic woes just beginning?” (2010-08-09)

Reuters, ”Gulf fisherment: Oil tainted our waters, our trust” (2010-08-12)

Boston.com, ”Louisiana beach town laments loss” (2010-09-12)
.

"Crude world" av Maass (2009)

.

”oil will bring us ruin… It’s the devil’s excrement”

- Juan Pablo Pérez Alfonso (1903-1979)
oljeminister i Venezuela och initiativtagare till oljekartellen OPEC

Utifrån allt prat om oljans viktighet på denna blogg och andra ställen skulle man kunna tro att de länder som hittat olja per automatik är lyckligt lottade. Journalisten Peter Maass visar i sin bok ”Crude world: The violent twilight of oil” (2009) att så inte är fallet. Men utantag för två kategorier av länder (”undantagsfall”) har olja snarare visat sig vara en förbannelse än ett löfte. Till de länder som inte farit illa av sina oljefyndigheter sällar sig de som kännetecknas av politisk mogenhet, starka demokratiska institutioner och stabil nationell identitet (Norge och Kanada). Den andra kategorin är pytteländer med små befolkningar, enorma fyndigheter och således hög oljeproduktion per capita (Kuwait, Qatar). ”If you have as much oil per capital as Kuwait […] you can subsidize a life of indolence for everyone in your kingdom.” Inte ens världens största oljeproducent, Saudiarabien, tar sig upp till den divisionen.

Låt mig repetera; för alla andra länder har oljan varit till mer skada än till nytta. I denna text kommer jag, utifrån Maass bok, att gå igenom en mängd destruktiva effekter som följt av att ha funnit olja i sitt land och under sin mark. Ett exempel är den strukturella tragedi som består av att oljeindustrin klarar sig med så få anställda och att välståndet som skapas av den därmed inte kommer flertalet till nytta i form av arbetstillfällen.

I Saudiarabien (”Scarcity”), ett land som fyrdubblat sin befolkning på knappt fyrtio år och där det idag bor över 20 miljoner invånare, jobbar endast 50 000 personer på det statliga oljebolaget Aramco (som bara anställer 500 nya personer varje år). Av alla jobb i landet uppbärs två tredjedelar av utlänningar, samtidigt som mer än 30% av alla saudiska män är arbetslösa. De flesta saudier föredrar att vara arbetslösa framför att acceptera lågbetalda jobb, samtidigt som de flesta inte heller har tillräckligt med utbildning för att klara av de bra, välbetalda jobben som idag innehas av professionella utlänningar. Det finns helt enkelt gott om saudier, men ont om motiverade, välutbildade arbetstagare. Ännu mer absurd är situationen i Ekvatorialguinea (”Plunder”), ett av de fattigaste länderna i världen, och med en av de värsta diktatorerna, Teodoro Obiang:

”Sedan 1993 har Världsbanken och andra länder i stort sett avslutat sina hjälp-program i Ekvatorialguinea, på grund av korruption och vanstyre i landet. De flesta företagen ägs av regeringsmedlemmar och deras familjer.”

USAs sista ambassadör, John Bennett, evakuerades från Ekvatorialguinea i mitten på 1990-talet efter att han blivit dödshotat av en av presidentens medhjälpare (medhjälparen blev senare utnämnd till utrikesminister). Året efter stängdes ambassaden och Bennet har beskrivit landet som ”the world’s finest example of a country privatized by a kleptomaniac without a scintilla of social consciousness”.

Det hindrar dock inte ExxonMobil att verka i landet eller Texas-baserade Marathon Oil Corporation från att lägga 1 500 miljoner dollar på att bygga en naturgasanläggning där. Det tragiska är att inga av dessa pengar kommer den lokala ekonomin till godo. Alla chefer kommer från USA eller Europa och alla arbetare är influgna från Indien eller Filippinerna. Varför inte använda lokala arbetare? Svaret är självklart av ekonomiska skäl:

”Indians and Filipions had previous experience on large projects of this sort, so they required little instruction. They knew how to use welding torches, they knew how to avoid injury from the heavy machines on the site, and they could be counted on to work twleve-hour shifts without complaint.”

På motsvarande sätt sparade Marathon pengar och bekymmer genom att importera allt de behövde snarare än att jobba med lokala, okända - och kanske opålitliga (eller inte) - leverantörer. Det betyder att de importerade bajamajor, cement och andra råvaror, största delen av maten och till och med träprodukter - den lokala virkesindustrin till trots. Stenarna som signalerade grusvägens vägren var visserligen lokala, ”but importing them would have been cheaper” förklarade dem amerikanske chefen.

Någon i landet har dock fördelar av verksamheten och det är självklart aktörerna i den oheliga allians som bildats mellan å ena sidan oljebolagen och å andra sidan de politiker med närstående som styr dessa länder som om de vore deras egna företag, och med mycket lite omtanke om resten av befolkningen. Efter att ha tagit rejäla mutor och förhandlat fram lukrativa sidoavtal låter de generöst oljebolagen få förmånliga villkor och säljer därmed ut landets resurser till ett billigare pris än vad deras verkliga värde betingar. Ytterligare en skenhelig aktör i denna skamliga uppgörelse är USAs regering, vars relationer nära följer Ekvatorialguineas oljeproduktion. Ju större export, desto bättre relationer med Washington; ”One of oil’s darkly magical properties is that it erases inconvenient memories.”

Bokens tio kapitel för tankarna till de sju dödssynderna med titlar som Contamination, Greed, Fear, Alienation, Mirage... De flesta kapitel kopplas dessutom till specifika länder, till exempel Saudiarabien, Ekvatorialguinea, Nigeria, Ecuador, Irak och så vidare. I dessa och ytterligare ett halvdussin länder har Maass som underlag till sin bok genomför intervjuer med ”hundratals” oljebolagschefer, politiker, dissidenter, aktivister, advokater, krigsherrar…


Ett annat tragiskt fall är Nigeria (”Rot”) där Shell verkar. När landet blev självständigt 1960 fanns där en blomstrande jordbrukssektor och en växande industri. Därefter har 50 år av olja förvandlat landet till ”a specimen of rot”. Nigeria är ett land med flera hundra etniska grupper som är indelade i ett ännu större antal stammar och understammar med egna särskiljande dialekter och sedvänjor. Den nationella identiteten och solidariteten är svag och oljan har accelererat en process av nationellt sönderfall. För vem tillhör egentligen den olja som finns under marken? Bonden som brukar marken, stammen han tillhör, regionen där han bor eller regeringen (vars säte kan ligga hundratals eller tusentals kilometer bort)? Vilka anspråk kan det oljebolag göra som har investerat miljontals med dollar för att hitta oljan?

I Nigeria finns svaret om vem oljan tillhör att finna i en ständigt pågående kamp mellan krigsherrar, guvernörer, centralregeringen, stamkungar och oljechefer. Alla kämpar mot alla i tillfälliga allianser för att tillskansa sig rikedomen som finns under deras fötter, och Nigerias rikedomar har i decennier blivit stulna av alla som har haft tillgång till oljan. I ett land med svag nationell identitet och svaga lagar står varje region, varje stam och varje familj mot alla andra. Trots astronomiska intäkter under decennier har 80% av oljeinkomsterna tillfallit 1% av befolkningen och 90% av befolkning hankar sig fram på mindre än 2 dollar per dag:

"Nigeria's oil, waiting to be shipped to America, was housed in far better circumstances than Nigeria's people, who were going nowhere."

Till och med Senegal, vars export består av nötter och fisk, har en högre inkomst per capita, och bland de som haft allra minst glädje av oljan är de som bor där den finns. Det massiva inflödet av pengar till Nigeria gör landets valuta starkare (trots att inkomsterna som sagt endast kommer en mycket liten del av befolkningen till godo). Den av oljan uppumpade valutan försämrar exportmöjligheterna för alla andra typer av varor och gör samtidigt importen av allt billigare. Inhemska grödor och varor tappar i konkurrenskraft jämfört med utländska, och de inhemska jordbruks- och industrisektorerna förtvinar över tiden.

De riktigt otrevliga effekterna kommer som ett brev på posten den dagen exportinkomsterna minskar antingen på grund av att oljeproduktionen minskar eller för att oljepriset går ner. Detta fenomen kallas för ”den holländska sjukan” och det finns metoder för att hålla den i bukt. Norges oljefonder, som investerar pengar i utländska tillgångar, är ett exempel på en framgångsrik strategi för att motverka denna ”sjuka”, men en förutsättning är förstås en stabil politisk situation och frånvaro av misskötsel – en situation som ligger långt ifrån verkligheten i de flesta länder.

De som har oturen att bo i närheten av oljan får dessutom se sin hälsa offras, men några siffror på negativa hälsoeffekter finns naturligtvis inte att tillgå. Dels finns det inga medel för att skaffa fram underlag och utföra sådana studier, och i vilket fall är det för farligt att försöka i dessa våldsamma och laglösa områden. En pervers ekonomisk dynamik i det närmaste garanterar våldsamma konflikter, men motverkar samtidigt ett totalt krig eftersom precis alla vill ha en del av oljeinkomsterna och ingen vill döda gåsen som värper guldägg. En studie från världsbanken visar, efter en genomgång av 160 länder och 73 inbördeskrig från 1960 och framåt, att ju större proportion av ett lands inkomster som kommer från råvaror, desto större chans till väpnade konflikter inom landet

I ett avslutande fullkomligt absurt exempel beskriver Peter en by som vid första anblicken ser oerhört imponerande ut efter att Shell har bekostat ett vattentorn, skolor, vårdcentral, asfalterade vägar och elstolpar. Men vid en närmare anblick visar sig all denna infrastruktur vara oanvänd och oanvändbar.

”The water tower and the pipes connected to it were dry because pumps had never been installed. […] the health clinic was empty and padlocked because Shell had not provided medical equipment, medicines or, for that matter, a doctor or nurse. The electrical lines were filled with electricity only occasionally because Shell had donated a gas-powered generator but no gasoline […] it was stranger still that a sign on the waterfront said ”Sea Side Lane,” evoking a vista of blue water, whereas the actual waterway was an oil-ridden creek.”


Hade inte texten redan varit lång nog skulle jag också mer ingående här ha beskrivit fallet Ecuador (”Contamination”). Där har Texaco (nu Chevron) förött den tidigare orörda regnskogen i Oriente-regionen och orsakat en ekologisk katastrof som förgiftat både naturen och ursprungsbefolkningen som bor där. Ecuador framhålls som ett paradexempel på vad som händer när ett oljebolag får agera med helt fria tyglar i fattigt land med svaga lagar som inte efterlevs. Oljebolag tar helt enkelt bara ansvar för det de måste, och i svaga länder blir det inte mycket.

Ett grundläggande problem är att företag har skyldigheter gentemot sina aktieägare att låta bli att betala för saker som de inte har skyldigheter att betala för. De har inte några motsvarande skyldigheter att möta upp lokal- eller ursprungsbefolkningens intressen på de ställen där de borrar. Tvärtom är det helt klart var deras ansvar ligger (efter ett prejudicerande rättsfall från 1919) när dessa motstridiga intressen regelbundet och obönhörligen kommer i konflikt med varandra. ”Unfortunately, having a soul is a luxury the law and shareholders do not encourage.”

Peter påpekar hjälpsamt att Intel eller Apple noga aktar sig för att bygga nya fabriker i Nigeria eller Kazakstan, men Exxon, Shell och BP är ”tvungna” att bege sig till illa fungerande länder och göra affärer med de som styr dem – oberoende av hur korrupta dessa länder är. Självklart beger de sig inte dit för att de vill, utan för att geologiska faktorer avgör var oljan finns, och för att oljebolagen därefter inte har något annat val än att bege sig dit.

Fram till 1970-talet kontrollerade västerländska oljeföretag majoriteten av den olja och gas som producerades i världen. Idag kontrollerar istället nationella oljebolag utvinningen i länder som Saudiarabien, Iran, Venezuela, Ryssland, Kina, Mexiko och Brasilien. Exxon som är det största amerikanska oljebolaget finns inte ens med på 10-i-topplistan över kontrollerade olje- och gasreserver. Alltså måste Exxon och dess gelikar bege sig till ”de sämsta”, mest svårarbetade länderna, samt driva de mest tekniskt avancerade projekten (till exempel djuphavsborrning i Mexikanska golfen) för att alls ha någon olja att erbjuda marknaden.


I ”Crude world” uppmärksammas de företrädesvis negativa effekterna av att bo i ett land som påträffar olja. Med oljeinkomsterna följer inte sällan skriande ekonomiska orättvisor, korruption och politisk repression. Bokens förtjänst är att den belägger, kartlägger och beskriver detta på ett sådant sätt att det är svårt att opponera sig mot Peters överväldigande flod av fakta. Samtidigt är boken lättläst, medryckande, men ack så deprimerande i sin beskrivning av en värld av flexibla samveten (”an honest man willing to make a fair deal is unknown in the oil world”), och mer eller mindre oskyldiga offer. Peters cyniskt-realistiska attityd sammanfattas väl av hans slutord i kapitlet om USA och Irak (”Desire”):

”[Iraq] has too much [oil] for its own good. It seems reasonable to consider that the fighting may not stop until the wells run dry.”

Boken uppmärksammades på ett flertal ställen när den kom ut och på bokens egen hemsida finns länkar till inte mindre än 25 recensioner i prestige-tidningar och -tidsskrifter som The New York Times, The Washington Post, The Telegraph, The Economist, Financial Times och så vidare. Här följer ännu några fler recensioner av boken som jag stött på: The Guardian, Petroleum Economist, Mother Nature Network, OpEdNews.com, en intervju i New York Times (del 1 och del 2) och en intervju i Harper's Magazine.

Alla recensioner till trots har jag själv inte orkat läsa en enda innan jag skrev denna text. Istället för att återge vad andra har skrivit lägger jag hellre min tid på att göra en ganska noggrann läsning av boken själv. Just denna gång har jag också haft ganska bra koll på hur mycket tid det har tagit att producera denna text, och tidsåtgången ligger någonstans mellan 7-8 timmar (2-3 timmar för att göra research, gå igenom boken igen, skriva ner referenser till citat eller göra anteckningar om kapitel, sidor och fenomen jag vill skriva om, därefter runt 4 timmar för att producera själva texten, och till sist någon timme eller så för att läsa igenom texten och putsa på den).

I en uppföljare till denna text tänker jag skriva mer om ”resursförbannelsen” (”the resource curse”):

”the ”resource curse” […] posits that countries dependent on resource exports – especially oil but also natural gas, diamonds and other minerals – are susceptible to lower growth, higher corruption, less freedom and more warfare.”
.

Oljan i golfen (del 6) - BPs solkade varumärke

.

I min förra text om oljan i Mexikanska golfen skrev jag om hur alla inblandade aktörer strategiskt har jobbat med att försöka skjuta skulden så långt ifrån sig själva som möjligt – trots att det ännu är oklart exakt vem som bär störst skuld för olyckan när oljeriggen Deepwater Horizon sjönk i våras och enorma mängder olja började läcka ut i havet. Det verkar nu i efterhand som det är svårt att hitta någon enskild orsak eller enskild aktör som ska få bära hundhuvudet, men det är också helt klart att det är BP som hittills suttit med Svarte Petter-kortet. Ett skäl som jag föreslagit är att det helt enkelt är BP som inte nödvändigtvis är den mest skyldiga parten, men åtminstone den mest urskiljningsbara och identifierbara syndabocken. Som jag påpekat är det svårt att lägga skulden på bolag som de flesta normala människor aldrig hört talas om (Transocean, Mitsui, Haliburton), och det ligger också närmare till hands för amerikaner att skylla på ett brittiskt företag än ett amerikanskt…

Samtidigt kan man konstatera att BP vid flera tillfällen agerat mycket klantigt och därmed slarvat bort möjliga chanser att ”spinna” historien på ett för dem mer fördelaktigt sätt. En icke obetydande del av dessa foten-i-munnen uttalande har BPs VD, Tony Hayward stått för. En rad exempel på hans mindre lyckade uttalanden finns samlade i artikeln ”What not to say when your company is ruining the world”:

- ”This is not our accident”. Det var inte jag, det var inte vårt fel. En naturlig reaktion när något otrevligt hänt och man har blir påkommen.

- ”What they hell have we done to deserve this?” Ett försöka att positionera BP som offer istället för förövare. De verkliga offren är förstås de djur och människor som dött och de fiskare och andra som kommer att förlora sitt uppehälle och kanske också sin hälsa.

- “Almost nothing has escaped” BP har gjort ett bra jobb med att samla upp utspilld olja. Inte.

- “Everything we can see at the moment suggests that the overall environmental impact of this disaster is likely to be very, very modest.” Hayward må vara expert på att få upp oljan ur jorden (han är trots allt geolog), men han är knappast expert på att förutsäga effekterna av ett av världshistoriens största oljeutsläpp.

- “there’s no one who wants this over more than I do. I would like my life back.” Denna kommentar har speciellt upprört många och inte minst familjerna till de elva män som jobbade på riggen, som dog i olyckan och som följdaktligen inte kan “få sina liv tillbaka”. Hayward fick snabbt göra en pudel och be om ursäkt för denna groda.

- “The Gulf of Mexico is a very big ocean. The amount of volume of oil and dispersant we are putting into it is tiny in relation to the total water volume”. Fantastiskt slaktat med en stor portion humor i denna video (rekommenderas).

På motsvarande sätt är den kanske mest effektiva slaktningen av BPs misslyckade mediestrategi denna text från humorsajten “The Onion”. Här är några smakprov:

“As the crisis in the Gulf of Mexico entered its eighth week Wednesday, fears continued to grow that the massive flow of bullshit still gushing from the headquarters of oil giant BP could prove catastrophic if nothing is done to contain it. […]

Though no one knows exactly how much of the dangerous bullshit is currently gushing from BP headquarters, estimates put the number at somewhere between 25,000 and 70,000 words a day.

"We're looking at a truly staggering load of shit here," said Rebecca Palmer, an environmental scientist at the University of Georgia, who claimed that only BP has the ability to stem the flow of bullshit and plug it at its source. "And this is just the beginning—we're only seeing the surface-level bullshit. It could be years before we sift through it all and figure out just how deep this bullshit goes.”

Även ärevördiga New York Times hakar på denna vinkel i en artikel som heter ”Another torrent BP works to stem: It’s C.E.O.” – men den är förstås inte tillnärmelsevis lika rolig. Över huvud taget finns det en etablerad dramaturgi som man som ytterst ansvarig bör hålla sig till för att minimera folkets (och politikers) vrede:

”For CEOs in crisis, the playbook includes a proper appreciation of the gravity of the situation, a sense of calm urgency, and confidence-building rhetoric backed by confidence-building action. So far, Hayward is zero for three. From the outset, there's been a sense that Hayward wasn't quite prepared for this and didn't quite grasp what is at stake.”

Vår egen Carl-Henrik Svanberg, styrelseordförande i BP, har inte heller direkt gjort någon bejublad insats under denna kris. Efter att tränat för en roll som ”den osynlige mannen” i nästan två månader uttalade han därefter i mitten av juni sin famösa språkgroda om att BP bryr sig om ”småfolket” (”the small people”), de obetydliga människorna som bor längs kusten.

BPs har helt enkelt hanterat krisen uruselt. ”Hayward [‘s …] slow and defensive public response […] has dismayed many oil and p.r. industry veterans who say that BP lost control of public perceptions virtually from the outset”. BPs oförmåga att framställa sig själva i god dager fick snabbt andra ”oskyldiga” oljebolag att känna paniken krypa närmare. Dessa var mycket tidigt, redan i början av maj (berättigat) oroliga över att BPs kommunikationsflopp skulle komma att få Konsekvenser för hur industrin bedriver sin verksamhet i Mexikanska golfen. Och inte bara där, utan även på andra ställen i takt med att fler och fler frågar sig varför ”det som inte kunde hända” där (i Mexikanska golfen) inte också kan hända här, på min bakgård:

”The Gulf blowout happened despite repeated safety assurances from the industry. What's to prevent a similar disaster happening here, she asks […] She's heard the promises: Chances of a spill are minimal. If there is a spill, it will be contained quickly. It will not affect the environment. But after the Gulf, she no longer believes them. […] The spill -- and BP's response -- has damaged the credibility of the whole industry” (min emfas)

Om PR är business-as-usual, det som företag sysslar med för att framhålla framgångar och framsteg, så är kriskommunikation ("crisis PR") det som företag gör för att begränsa skadan när det otänkbara har hänt. En kriskommunikationskonsult (också benämnd ”kriskontrollsexpert” i samma artikel) ger genom sina handfasta tips en ovanligt ärlig inblick i hur företag manipulerar allmänheten genom att ”spinna” en historia (”it’s important to get out company images prior to the appearance of pictures in “the dead, soiled bird stage” of a catastrophe”).

I dagens ständigt pågående nyhetscykel och i störtfloden av omedelbar kritik från gräsrötterna, ”the relentless Twitter feeds, the spontaneous brand hatred that can explode on Facebook, the viral YouTube parodies”, är en PR-katastrof numera mycket svårare att begränsa och kontrollera. Och har du en gång för alla förlorat allmänhetens tilltro så spelar det inte någon roll hur mycket du försöker spinna en historia, för ingen kommer ändå att tro på din version av händelseförloppet.

Ett exempel är Wall Street Journals läsning av BPs interntidning ”Planet BP”. Målgruppen är visserligen de egna anställda, men när BP desperat försöker hitta en positiv vinkel på olyckan går tankarna snarast till Monthy Pythons film ”Life or Brian”. I slutscenen - uppspikad på ett kors (!) - skulle man kunna tro att Brian inte har så mycket att glädja sig över. Denna ”detalj” till trots börjar han dock nynna och sjunga på sången ”Always look at the bright side of life”. På motsvarande sätt trotsar Planet BP verklighetens beskaffenhet genom att försöka spinna olyckan i Mexikanska golfen som något positivt för de som bor där:

”Indeed, the April 20 spill on the Deepwater Horizon is being reinvented in Planet BP as a strike of luck. ‘Much of the region’s [nonfishing boat] businesses — particularly the hotels — have been prospering because so many people have come here from BP and other oil emergency response teams’ […] Indeed, one tourist official in a local town makes it clear that ‘BP has always been a very great partner of ours here…We have always valued the business that BP sent us.’ “

Vill man ändå gå till källan kan man läsa ett av Tony Haywards sakliga försvarstal - som dock med största sannolikhet inte lyckades vinna speciellt många hjärtan bortom en hård kärna av marknadsliberala påskyndare. Fast där gjorde Hayward ingen skillnad för de var förstås redan vunna på förhand.

Tar man ett steg tillbaka och antar ett mer långsiktigt perspektiv inser man lätt att BP förlorat oändliga mängder goodwill och att deras varumärke för många år framöver kommer att vara nersolkat av oljeutsläppet. Företaget som sedan år 2000 i runda slängar betalat 1 000 miljoner kronor årligen för att hamra in att BP inte längre betydde ”British Petroleum” utan istället ”Beyond Petroleum” har omedelbart tappat tio år av ansträngningar (och mer därtill) enligt en ”brand loyalty research consultant”.

“BP […] has been uniquely aggressive in burnishing its green credentials, leaving it particularly vulnerable to charges of hypocrisy in the aftermath of a catastrophe”

Man kan konstatera att ansiktslyftningen ”Beyond Petroleum” till trots, så har en mycket liten del av BPs verksamhet och en ännu mindre del av deras vinst härrört från projekt som inte handlar om att utvinna olja och gas.

Innehållet må kännas föråldrat, men rubriken till en text som skrevs bara en vecka efter olyckan i april var onekligen väl vald; ”Oil spill’s blow to BP’s image may eclipse costs”. Vissa menar nu att BPs varumärke har lidit sådan skada att man i USA kan tvingas att återuppliva det avsomnade varumärket Amoco.

Ett sätt att (försöka) reparera skadan på BPs varumärke är att annonsera. BP betalade 80 miljoner dollar för annonser i TV och i tidningar i USA förra året. På en direkt förfrågan från den amerikanska kongressen meddelade BP att man hade lagt 93 miljoner dollar, eller 5 miljoner dollar i veckan, på reklam mellan april och juli i år. När BP pressas att kungöra en sådan siffra öppnar de sig samtidigt för kritik om att pengarna kunde ha använts på bättre sätt genom att bekosta oljebekämpning, uppstädning eller som ersättning till de drabbade. Man kan nog säga att oberoende av vad BP väljer att göra så öppnar de sig för kritik från någon part och om inte annat så från aktieägare som förstås alltid hoppas på små utgifter och höga vinster.

Ett ställe där badwill direkt visat sig är vid de 10 000 bensinstationer som säljer bensin under BPs varumärke. I en del bensinmackar längs Mexikanska golfen sjönk försäljningen med hela 40 - 50% under maj månad för att sedan stabilisera sig vid en minskad försäljningsvolym på 10% i golfen och 5% i resten av landet.

I USA har det pågått diskussioner om huruvida en bojkott av BP-affilierade bensinmackar är rätt eller fel. De som förespråkar en bojkott hävdar att det är ett sätt att göra sin röst hörd där det svider för oljebolagen (inkomster, goodwill och varumärke). Fast sanningen är att en bojkott har begränsad effekt på BPs resultat, för bensinstationerna ägs inte direkt av BP utan till 98% av lokala affärsidkare (”The corner store is the face of BP, but by no means how BP gets its money”). Det som talar emot en bojkott är alltså att den lokala bensinmacksägaren får ta smällen och eftersom kontrakten kan löpa på upp till sju eller tio år går det inte att byta till en annan bensinleverantör (”BP station owners say that they’re also victims”).

Man kan också observera en viss skenhelighet i bojkott-ivrandet. Om amerikanerna verkligen skulle vilja skicka ett verkningsfullt meddelande till ”Big Oil” och samtidigt göra en insats för sin nation, så borde de köpa mindre bilar och köra mindre bil, gå eller cykla mer, skaffa mindre hus och sänka luftkonditioneringen eller värmen inomhus. Det duger helt enkelt inte att som Vincent Connolly låta sin GPS ta honom till en BP-station och 1) efter han har tankat sin 2) bensinslukande bil börja tveka och eftertänksamt säga att ”You don’t want to support anonye that’s killing the environment”.

I nästa text (del 7) kommer jag att skriva om effekterna som följt av olyckan på miljön och på de som är beroende av stränderna och av havet för sitt uppehälle.


PS. Bilden ovan och även den nedan är två av nästan 2000 (!) förslag på ny logotyp till BP som inkommit efter att Greenpeace utlyste en tävling. Alla resultaten finns att beskåda på Flickr.


Källor

The New York Times, ”Oil spill’s blow to BP’s image may eclipse costs” (2010-04-29)

The New York Times, ”Slogans and facts” (2010-05-04)

The New Republic, ”Tanking hard: Why BP’s oil spill has the entire oil industry panicked” (2010-05-07)

Newsweek, ”The bumbler from BP. How CEO Tony Hayward is making the Gulf oil-spill disaster even worse” (2010-05-18)

Newsweek, ”What not to say when your company is ruining the world” (2010-06-02)

The New York Times, ”Another torrent BP works to stem: It’s C.E.O.” (2010-06-03)

The Wall Street Journal, ”What BP is doing about the Gulf gusher?” (2010-06-04)

The Onion, ”Massive flow of bullshit continues to gush from BP headquarters” (2010-06-07)

Marketwatch, ”Professors see BP brand under stress from spill” (2010-06-11)

CTV news, ”Gulf spill creates distrust of industry: TransCanada” (2010-06-13)

Dagens Nyheter, ”Pressen på Svanberg ökar” (2010-06-13)

Svenska Dagbladet, ”TV: Svanbergs groda häcklas på nätet” (2010-06-17)

Wall Street Journal, ”BP magazine discovers bright sight to oil spill” (2010-06-22)

USA Today, ”Our view on disaster in the Gulf: Boycott BP? Feels good, but it hurts the innocent” (2010-06-23)

USA Today, ”Opposing view on disaster in the Gulf: Send a message” (2010-06-23)

MSNBC, ”BP station owners say that they’re also victims” (2010-06-27)

Washington Post, ”How crisis PR hasn’t kept up with the turbulent times" (2010-07-25)

The Washington Post, ”As gulf cleanup continues, BP will also struggle to clean up its brand” (2010-08-19)

The New York Times, "In oil inquiry, panel sees no single smoking gun" (2010-08-27)

CNN, ”Update: BP’s advertising budget during the spill neared $100 million” (2010-09-01)
.

Plast nu och för alltid!

.




Här kommer den utlovade fristående fortsättningen på texten om Alan Weismans bok ”The world without us” som jag skrev om nyligen. I den föregående texten hoppade jag över det kapitel i boken som handlade om plast (”polymers are forever”), i den här texten utgår jag istället från detta kapitel. Först en superkort introduktion till kopplingen mellan plast och olja, men varför göra den själv när Jonas redan har gjort det så bra:

“I princip all plast är gjord av råvaror som utvinns ur olja. Förpackningar, flaskor, elektronik, möbler, skor och kläder. Allt är till stor del gjort av plast. Plast är inom många användningsområden överlägset andra material när det gäller exempelvis täthet och styrka. Det är också billigt att tillverka saker av plast”

Användningen av plast som material har formligen exploderat efter andra världskriget. Små plastcylindrar på två milimetrar, nurdles, är råmaterialet i plastindustrin. Dessa smälts ner och formas sedan till allt möjligt och vad som helst. Vi tillverkar över 5 000 000 000 miljoner nurdlar varje år (100 miljarder kilo). USA är en nettoexportör av plast och 4.6% av all petroleum som användes i USA år 2006 gick åt till att tillverka plast.

Av all plast som någonsin tillverkats har bara en mindre del blivit återanvänd eller uppbränd. Till skillnad från kartong eller aluminumburkar är inte all plast skapad lika:

”There are so many different types [of plastic], and so much of it really can’t be recovered because either volumes aren’t sufficient or it really doesn’t have a lot of value in terms of the marketplace”

Resten av all plast som någonsin tillverkats, kanske uppåt 1000 miljoner ton (USA tillverkar 30 miljoner ton ny plast varje år), finns kvar där ute någonstans i miljön. Fram tills dess att evolutionen frambringar mikoorganismer med plastnedbrytande enzymer så finns det inte någonting i naturen som kan bryta ner plast (jämför gärna med resonemanget om vulkaniserat gummi i bildäck från den tidigare texten).

Plast som finns på land och som inte är begravd i en soptipp bryts långsamt ner av solens ultravioletta strålar - men i vattnet är det en annan femma. Plast som flyter på vattnet kyls ner och dessutom kan alger skydda mot solens strålar. Den plast som inte flyter i vattnet är helt säker från UV-strålar.

Tyvärr har en icke oansenlig del av den plast vi tillverkat under de senaste 60 åren hamnat i haven. Samma krafter som över tiden bryter ner stenar till sand - vind, vågor och tidvatten - har i några decennier malt ner plasten till mindre och mindre beståndsdelar. Över tiden blir alltså stora plastdetaljer till små plastdetaljer och sedan till ännu mindre beståndsdelar, men det finns inga tecken på att plast i någon som helst storlek eller form biodegraderas och försvinner ur haven.

Maneter och fåglar äter små färgglada plastkulor i tron att det är fiskägg (gulbruna misstas för att vara krill). Av någon anledning fungerar också tyvärr plastnurdlar och andra små plastfragment nästan som magneter för ett antal olika farliga kemikalier som de gärna binder till sig. Vad händer när det extremt otrevliga hormonbalansterrorämnet PCB (användes tidigare som mjukgörare i plast men förbjöds redan på 1970-talet) frigörs från den 1960-talsplast den är bunden till under i värsta fall hundratals år framöver? Ingen vet

När plasten bryts ner till mindre och mindre delar söker den sig längre och längre ner i den marina matkedjan. Vi kan uppröras av bilderna på död fåglar ovan, av djur som kvävs av en plastpåse eller som har trasslat in sig i den kvarglömda plasten från ett sexpack öl i skogen, men vad händer när krill eller mindre plankton får i sig plastpartiklar? Dessa varelser kan inte bryta ner plasten och om en tillräckligt liten organism äter en tillräckligt liten plastpartikel kan två saker hända. Antingen var plastpartikeln inte tillräckligt liten, fastnar i tarmen och dödar organismen, eller så var plastpartikeln tillräckligt liten och passerar rakt igenom organismen.

Men vad händer på vägen? Kan det tänkas att plastpartikeln redan nu avger giftiga kemikalier som den bundit till sig, eller att den någon gång i framtiden (om eller när den slutgiltigen bryts ner) kommer att avge ämnen som är farliga är giftiga för levande organismer? Ingen vet, men vi vet att allt levande i haven, inklusive de minsta av organismer längst ner i den marina matkedjan, snart får en dos plastpartiklar i sig tillsammans med sin mat. Kommer otrevliga färgämnen som ofta finns i färgglad plast att koncentreras högre upp i näringskedjan? Ingen vet.

Om vi människor försvann från jordens yta imorgon skulle den plast vi har tillverkat finnas kvar länge. Det har bara funnits plaster i några decennier och det är inte tillräckligt länge för att vi ska känna till vilka de långsiktiga effekterna är. Vi kan konstatera att av alla de hundratals olika sorters plast som finns, har ingen sort dött en naturlig död ännu och vi har därför mycket dåliga kunskaper om hur en sådan död kan se ut. På samma sätt som det finns en stor mängd frågetecken kring plast, kan man reflektera över vad man inte kände till och hade svårt att gissa angående farorna med fossila bränslen för 100 år sedan (oväsen, avgaser, smog, cancerframkallande ämnen, global uppvärmning etc.).

Eftersom större delen (men inte all) plast flyter, så transporteras den av strömmarna och samlas på våra stränder och andra ställen. Det mest iögonfallande ställe som plast vallfärdar till när det ska dö ”upptäcktes” (eller blev känt av fler än bara initierade forskare) i slutet av 1990-talet och finns i Stilla havet mellan Hawaii och Kalifornien. Där ligger – stort som ett land eller kanske till och med som en hel världsdel - the North Pacific Subtropical Gyre, också känt som the Great Pacific Garbage Patch.

På denna enorma flytande soptipp hamnar i slutändan det mesta av allt som blåst ner i vattnet under de senaste 50 åren från ett upptagningsområde stort som halva Stilla havskusten. Där finns oändliga mängder av plastkassar, plastkapsyler, gladpack, fisknät, plastmuggar, ballonger och så vidare. Den totala mängden plast i denna artificiella kontinent är oklar men uppskattades 2005 täcka mer än 25 miljoner kvadratkilometer (nästan 60 gånger större än Sverige) och har uppskattats väga 3 miljoner ton.

Bilden av en kontinent av plast är dock egentligen missvisande eftersom största delen av ”kontinenten” endast består av (starkt) förhöjda halter av plastpartiklar på eller nära havsytan. Dessa går inte att se från en satellit och enda sättet att bestämma var gränsen går är genom att ta prover av vattnet och analysera dessa. Då det inte finns någon etablerad gräns mellan ”normala” och ”förhöjda” halter av skräp så har den uppskattade storleken av the Great Pacific Garbage Patch varierat med upp till en faktor 20.

Bortom den plast som befinner sig på eller nära ytan (det mesta) så finns det också plast på havets djup eller någonstans mittemellan. Eftersom den flytande sopkontinenten befinner sig på internationellt vatten tenderar enskilda stater att inte bry sig så mycket. En del av de som besöker sopkontinenten beskriver besöket som surrealistiskt – här befinner man sig i mitten av ingenstans, tusentals kilometer från land, och stöter på både kända och konstiga prylar som dyker upp som från ingenstans – ett motorcykeldäck, en flytväst, en byggarbetarhjälm och så vidare. I en expedition som genomfördes förra sommaren fann man att:

”plastic debris was present in 100 consecutive samples taken at varying depths and net sizes along a 1,700 miles (2,700 km) path through the patch. The survey also confirmed that while the debris field does contain large pieces, it is on the whole made up of smaller items which increase in concentration towards the Gyre's centre, and these 'confetti-like' pieces are clearly visible just beneath the surface.”

Bara tidigare i år upptäcktes/kartlades motsvarande plastkyrkogård i Atlanten, the North Atlantic garbage patch samt the Indian Ocean garbage patch, men man vet numera att det finns inte mindre än fem sådana ”virvlar” på världshaven där plast samlas. Dessa kartläggs och studeras i projektet 5 Gyres.

Eftersom plasten i världshaven till största delen inte består stora öar av plast, utan av små små bitar, så finns det inget bra sätt att städa. Dessutom är världshaven till sin natur stora vilket gör uppstädning minst sagt opraktiskt. Kontentan blir att vi borde använda mindre plast och vara mer försiktiga med vad vi gör av den när vi slänger bort den.

En nyligen genomförd PR-ploj från Electrolux går ut på att de ska skopa upp plast från flera av virvlarna och bygga sex stycken ”showcase vacuum cleaners” av plasten. Syftet är relativt sympatiskt då deras målsättning är att:

“bring attention to the issues of plastic pollution and the scarcity of recycled plastics needed for making sustainable home appliances”

De har prickat problemet, men lösningen, “hållbara” vitvaror, känns dock lite krystad. Electrolux har dock satt samman en snygg video (50 sekunder) om ”Vac from the sea” som är värd att se. Ett annat multimiljon-dollar högprofil-PR-projekt som jag känner mig kluven inför är den tre månader långa Plastiki-expeditionen som ska genomföras i en katamaranbåt som är byggd av återvunnen plast. Jag får liknande vibbar av det projektet som när Al Gore å ena predikar minskad energianvändning, men å andra sidan själv äger flera luxuösa hem och flyger privatjet. Den drivande personen bakom Plastiki, David de Rothschild fånga själv min ambivalens inför projektet:

”People hear it's a kid from a wealthy European family with a beard who's an environmentalist (and think), 'Surely this must be a stunt.' But I'm not afraid of drawing fire. Our culture has slowly disassociated itself from nature. But that's a model that has failed us. We must rethink it." “


Avslutningsvis något om de gripande bilderna av döda fåglar ovan. Bilderna är tagna av fotografen Chris Jordan och ingår i en serie med ett trettiotal lika läskiga bilder, ”Midway: Message from the Gyre" (2009). Så här skriver han om detta projektet:

”These photographs of albatross chicks were made in September, 2009, on Midway Atoll, a tiny stretch of sand and coral near the middle of the North Pacific. The nesting babies are fed bellies-full of plastic by their parents, who soar out over the vast polluted ocean collecting what looks to them like food to bring back to their young. On this diet of human trash, every year tens of thousands of albatross chicks die on Midway from starvation, toxicity, and choking. To document this phenomenon as faithfully as possible, not a single piece of plastic in any of these photographs was moved, placed, manipulated, arranged, or altered in any way. These images depict the actual stomach contents of baby birds in one of the world's most remote marine sanctuaries, more than 2000 miles from the nearest continent.“

Alla hans bilder visar alltså albatrossungar som dött av kvävning, svält eller förgiftning och vars förruttnelse tillåter oss att se vad deras ”sista måltider” bestod av. En albatross lever i vanliga fall i 50 år och en albatrosshona lägger endast ett ägg varje eller vartannat år. Den långsamma reproduktionscykeln gör frånfället av en albatrossunge extra tragisk. Det har uppskattats att uppåt 40% av alla albatrossungar dör som en effekt av deras ofrivilliga plastätarorgier. Vår plastkonsumtion har ökat med nästa 10% per år de senaste åren och ett av många problem är alla plastflaskor som används en enda gång och sedan direkt slängs. En del av dessa flaskor letar sig ut till havs och söker sig till slut till en virvel.

.