torsdag 8 oktober 2009

"Vår beskärda del" av Jonstad (2009)

.
David Jonstads
Vår beskärda del: En lösning på klimatkrisen” (2009) kom ut för bara någon månad sedan eller två och är helt klart den "färskaste" bok jag skrivit om hittills. Jag brukar inte hänga på låset och kasta mig över nya böcker eftersom jag redan har en kö på 10-15 olästa böcker (en årsförbrukning?) som pockar på min uppmärksamhet. I detta fall gjorde jag dock ett undantag eftersom jag var på release-festen och köpte ett exemplar där.

Om jag börjar med att kommentera omslaget så har jag funderat lite över att vår beskärda del är så liten att man kan hålla den mellan tummen och pekfingret (se bilden ovan). Det känns inte riktigt bra att min beskärda del inte ens är lika stor som ett äpple, utan bara som en jordgubbe eller en stor vindruva. Hur ska jag klara mig på det? Och hur ska man kunna övertyga människor om att detta är en attraktiv bild av framtiden? Å andra sidan kan jag också inse att ett stort hål i himlen inte skulle se så fint ut på bokens omslag. Nå.

När jag skriver om en bok försöker jag hitta en bra vinkel att skriva ifrån. Ibland kan min tolkning av boken - till exempel hur bokens budskap passar ihop med ett oljetoppsperspektiv - få ganska stort spelrum i förhållande till vad som faktiskt står i boken. Eller så kanske jag utgår från det som skiljer denna bok från andra böcker jag har läst. Att till exempel skriva ett kapitel om problemen med dagens konsumtionssamhälle är inte vad som utmärker Davids bok, även om kapitlet för all del är intressant och bra skrivet. Istället är det just bokens undertitel, ”en lösning på klimatkrisen” som är central, inte minst utifrån att David faktiskt beskriver och propagerar för en viss lösning, nämligen koldioxidransonering och individuella utsläppsrätter.

Jag passar också på att påpeka att David är mycket oljetoppsmedveten och att boken i princip lika gärna kunde ha hetat ”en lösning på energikrisen”. Ibland skriver David att våra CO2-utsläpp måste minska snabbt och vid andra tillfällen skriver han att vår energianvändning måste minska snabbt. För honom går det på ett ut eftersom båda dessa åtgärder hänger ihop.

Sveriges beredskap för en energikris är i dag ungefär lika god som krigsberedskapen var när andra världskriget bröt ut för 70 år sedan. Då trodde Sverige inte att det skulle bli något krig, i dag tror inte Sverige att det kommer att bli någon energikris.”

Bokens fokus ligger bara till viss del på att övertyga om att klimatkrisen (energikrisen) är verklig och allvarlig, istället lägger David sitt krut på att beskriva hur vi kan gå vidare när vi väl har accepterat att det förhåller sig på detta vis. Han skriver att det är naturligt att gå igenom faserna förnekelse, förtvivlan och handling, och denna bok handlar om att lägga fram en bild av hur en relativt radikal samhällsomvandling skulle kunna te sig, och att mana till handling. Det är inte i första hand problemen som är i fokus i boken utan förslagen på möjliga lösningar.

Bokens kärna handlar om att inför ett system för CO2-ransonering som bygger på engelsmannen David Flemings tankar om Tradable Energy Quotas från mitten av 1990-talet. Själva idén är inte speciellet svår att förstå. Vi binder oss i Sveriges till att uppnå vissa utsläppsmål utifrån vad den bästa forskningen föreskriver och utan att äventyra vår existens på den här planeten (låter som en bra idé, eller hur?).

Vi fördelar därefter utsläppsutrymmet så att varje vuxen medborgare får en lika stor ranson. Idag ligger Sverige på knappt 80 miljoner ton CO2-utsläpp (egentligen CO2-ekvivalenter). Utslaget på alla som bor i Sverige blir det alltså bli knappt 9 ton CO2 per person och år, varav hälften går till transporter. I Davids räkneexempel motsvaras en ranson av ett kilo CO2-utsläpp och dagens utsläppsnivå motsvarar alltså 9000 ransoner per person och år. CO2-ransonerna fungerar i praktiken som en parallell valuta och vissa varor kan vara relativt billiga i kronor men dyra i CO2-ransoner (ex. bensin) och vice versa (ex. arbetskrävande hantverk). Den som fyller bensintanken med 55 liter etanol får alltså förutom dagspriset vid pumpen också ”betala” 44 CO2-ransoner (en liter etanol motsvaras av utsläpp på 0.8 kilo CO2-ekvivalenter).

De som använder mindre än sin beskärda del kan sälja överblivna ransoner till de som behöver mer, och priset sätts på en öppen marknad (och, det finns alltså ett begränsat antal ransoner på marknaden). Vår beskärda del (ransonen) sänks från år till år för att vi ska nå upp till fastslagna utsläppsmål. Om vår beskärda del skulle minska med 6% per år skulle vi halvera våra CO2-utsläpp på bara drygt 11 år.

Det finns därefter många möjliga komplikationer och specialfall och David går igenom en del av dessa i sin bok. I verkligheten måste till exempel privatpersoner ”dela med sig” av sina ransoner till industri och offentlig verksamhet och förslaget är att dessa ransoner auktioneras ut av staten till högstbjudande. Pengarna man får in kan lämpligtvis användas till infrastruktursatsningar och andra riktade omställningsåtgärder.

Kanske måste de som bor på landsbygden och som har få alternativ bortom bilen få fler ransoner? Vad händer om man har slut på ransoner men ändå vill tanka bilen? Hur stor ranson ska förresten barn ha? Hur motverkar man spekulation med ransoner? Hur fungerar systemet rent tekniskt? (Svar: jämför med bonuspoängen på ditt ICA-kort.) Hur ska människor lära sig att förstå systemet? Och så vidare. Det finns också ett gäng invändningar mot ett sådant system (omöjligt, dyrt, krångligt, orättvist, för storebrorsaktigt) som David bemöter. Det märks att han har försvarat idén med individuella utsläppsrätter mer än en gång.

Något jag inte är riktigt klar över är hur omfattande David menar att systemet skulle vara. Jag förstår att man kan implementera systemet i steg, men förstår inte om tanken är att man ska nöja sig med att ransonera drivmedel, el och flygresor, eller om systemet ska omfatta allt, inklusive maten vi köper? Vilken ”granularitet” skulle i så fall systemet ha, man kan ju knappast uppskatta CO2-bagaget för varje enskild morot och tomat i mataffären?

Om CO2-ransonering är utmanaren så står regerande mästaren, koldioxidskatt, i den andra ringhörnan. Här har David en mängd argument för varför skatter på CO2 inte håller måttet. Det är svårt att veta vilka effekter en specifik skattesats har, kanske visar det sig att vi är beredda att betala mycket för att få fortsätta bränna på med miljöovänliga aktiviteter på samma sätt som tidigare? Då måste man ju öka skatten ytterligare för att kunna se några effekter på människors beteenden och nivån på CO2-utsläppen.

Ett exempel är bensinpriset som måste upp i över 25 kronor litern för att nå EU-målet att CO2-utsläppen år 2020 skall uppgå till 80 procent av 1990 års niva (enligt Statens Institut för Kommunikationsanalys (SIKA) i rapporten ”Vilken koldioxidskatt krävs för att nå framtida utsläppsmål?” från 2008). Och om man höjer priset till en sådan nivå kommer inte alla att köra lite mindre, utan vissa kommer att köra precis som idag och andra inte alls (för att de inte har råd – även om de kanske har minst lika stort behov).

Att enbart låta marknaden och plånbokens tjocklek avgöra skulle alltså vara orättvist, speciellt som de med minst pengar redan idag är de som släpper ut minst CO2. I en undersökning från England fann man att de 10% som släppte ut mest CO2 (som använde mest energi) stod för 43% av de totala utsläppen och de 10% som släppte ut minst stod för 1% av utsläppen. Att bara höja priserna sätter inte nödvändigtis någon press på ”utsläppseliten” att ändra på sina vanor så länge som de kan betala för sig, men eftersom de står för 43% av utsläppen är det ändå helt nödvändigt ifall målet är att få ner de totala volymerna.

Här dyker Davids starka rättvisepatos fram (han har tidigare jobbat på tidningen Arbetaren). För att minskningar i vår energianvändning ska acceptaras i de breda leden måste åtgärderna uppfattas som rättvisa. För att något gott ska komma ur en ransonering måste alla, såväl fattiga som rika, känna att de (vi) alla jobbar tillsammans mot ett gemensamt mål, och att alla drar sitt strå till stacken. På sätt och vis kommer låginkomsttagare att bli ”vinnare” eftersom de idag bidrar minst till CO2-utsläppen och har bäst förutsättningar att tjäna pengar på att sälja icke utnyttjade ransoner. Och de som har råd att köpa dessa borde inte heller bli alltför ledsna:

”[Idén] har en blocköverskridande känsla. […] För vänstern är den rättvisa fördelningen av utsläppsrätter viktig – att hela idén präglas av jämlikhet. Samtidigt har modellen ett marknadsinslag i och med utsläppshandeln, vilket är ett affärsspråk som tilltalar den mer kapitalistiska och konservativa delen av det politiska spektrumet.”

Rättvisa handlar dock inte bara om rättvisa inom ett land (Sverige), utan också om rättvisa mellan länder. Klimatkrisen är ett globalt problem och därför måste även lösningen vara global. Om alla ska vara med så måste man hitta en modell som alla kan acceptera - ett minst sagt utmanande problem. Hur ska man kompensera för historiska orättvisor – att en handfull länder i 100 år har släppt ut majoriteten av den CO2 som nu finns i atmosfären? Och hur kan man minska utsläppen och samtidigt sträva mot att utjämna de globala ekonomiska orättvisorna – allt annat vore dödfött om man ska lyckas få med sig alla länder i världen.

Det märks att David brinner för området, men här tappar jag honom i en orgie av olika föreslagna modeller som till slut blir svåra att hållar reda på och att skilja åt; Cap & Share, Cap & Trade, Contraction & Converge, Greenhouse Development Rights, Clean Development Mechanism, Kyoto 2, Kyoto 3, Kyoto 4, Kyoto 234, EU Emission Trading Schemeee och allt vad de heter. När jag läser om dessa börjar tankarna vandra till en bekant som jobbar som arkivarie på Skatteverket och som försäkrar mig om att det är ett ”spännande” jobb. För mig skulle det varit bättre att skriva om bara några stycken modeller och fördjupa diskussionen genom att jämföra dem med varandra snarare än att bredda diskussionen genom att ha med allihopa.

David jämför den nödvändiga globala omställningen med att ställa ett land på krigsfot, och det klarast lysande exemplet är hur USA efter Pearl Harbor från ena dagen till nästa ändrade sina prioriteringar och genast började ställa om sin produktion. Speciellt bilindustrin gjorde en helomvändning; 1000 fabriker konverterades inom bara några månader till att tillverka nya produkter och vid krigets slut stod 85% av kapaciteten till krigsindustrins tjänst och man hade bland annat lyckats bygga 230 000 (!) stridsflygplan på bara några få år.

Mycket av det vi i praktiken vet om hur ransoneringar fungerar och mottas i västerländska demokratiker har givetvis sitt ursprung i andra världskrigt. Vi vet att de inte är populära, men att de accepterades av de allra flesta. Vi vet också att det finns en ovilja att göra frivilliga uppoffringar, men en stor bredvillighet att godta obligatoriska uppoffringar som alla solidariskt delar.

I vissa avseenden är det en bister framtid David tecknar. Den kan vara svår att acceptera för de som inte ser eller förstår att tolka tsunamin som vid horisonten reser sig upp ur havet och till synes långsamt närmar sig land. I ett försöka att framhålla positiva aspekter av en samhällsomvandling som ligger i linje med bokens förslag, och också knyta samman trådarna och ge lite mer kött på benen avslutar David sin bok med att skissa på hur samhället skulle kunna vara organiserat ”halvvägs till det fossilfria Sverige år 2030”. Jag själv tänker stilla att de flesta idéerna är vettiga eller till och med självklara medans andra direkt slår bakut. Det kommer att sitta långt inne att frivilligt enas om ens en bråkdel av Davids "halvvägs-tankar" eftersom ett annorlunda samhälle för de allra flesta ännu inte är möjligt att tänka och än mindre att acceptera och verka för.

Trots att David är beläst finns det irriterande nog inget sätt att gå från bokens text till litteraturlistan. Jag är van vid att påståenden i texten ska knytas till, och backas upp av litteraturlistan. Icke så i denna bok.

Sedan David skrev boken jobbar han med att starta upp den nya "klimatmagasinet" Effekt. Första numret har precis kommit ut och det ser mycket intressant ut.
.

6 kommentarer:

Anonym sa...

En tsunami är inte hög ute till havs. Se exempelvis svenska Wikipedias artikel

Daniel sa...

Jag skrev inte att den var hög (långt) ute till havs utan "vid horisonten". Om den syns vid horisonten är den ganska nära land.

Exemplet kommer dock från Davids bok och hans metafor om en tsunami som närmar sig grundar sig på den verkliga tsunamin som människor stod (kvar) på stranden och tittade på för att de inte förstod att tolka vad de såg. Människorna försvann, men deras kameror som dokumenterade tsunamin som "reste sig ur havet vid horisonten" har återfunnits.

Jag kan dock erkänna att jag tror att jag lade till att tsunamin till synes "långsamt" närmade sig land för att det var mer poetiskt och ödesdigert, vet inte om David skrev något sådant (har inte boken tillgänglig just nu).

"Långsamt" skulle ju ha kunnat syfta till objektiv hastighet som en tsunami förflyttar sig - ett ämne jag inte kan uttala mig om - men jag hänvisar alltså till att det kan kännas som att "tiden står stilla" och att även ett snabbt händelseförlopp kan upplevas som att man ser något i slow motion. Hur de som verkligen stod på stranden kände kan jag strikt talat dock inte uttala mig om eftersom jag varken var där själv eller har intervjuat överlevande. Här kunde du alltså ha hittat en till "svaghet" i min text om du hade läst texten lite noggrannare...

Bortsett från egenskaper hos en tsunami, har du några andra synpunkter på texten eller var det just så långt dina tankar sträckte sig?

Kristian sa...

Jag tror som du att man bör passa sig för att presentera alltför vänsterideologiska lösningar. Då får folk spel.

Vi har sett massor av konspirationsteorier i diskussionerna kring AGW och vi kommer med all säkerhet att göra det här också. Då finns det en saftig halmgubbe i den bakåtsträvande vänster-miljö-muppen som hatar civilisationen och modernismen och fabricerar ett peak oil-scenario när AGW inte räcker till.

Anonym sa...

Johan Ehrenberg skrev nyligen i ETC om "Vår beskärda del" och ransonering av utsläppsrätter: http://www.etc.se/23624/kan-krigsekonomi-raedda-vaerlden/
Men det kanske går att undvika det scenariot han beskriver.

Suecae Sounds sa...

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om just ransonering. Men jag tycker att Jonstad gör rätt i att förespråka det: just eftersom debatten behöver sina radikala förslag. Som Kristian sa så kan han dock säkerligen tjäna som halmgubbe, fastän jag tycker nog samtidigt att det är farligt att anpassa sig till konspiratoriska människors världsbild och idka självcensur.

Friskt vågat är hälften vunnet.

kompostfilosofen sa...

Dock en intressant bok och inspirerande att någon tänkt sig ett system som faktiskt skulle kunna vara en lösning.Ransonering och en ny "Digg for viktory-rörelse" låter som en helt ok framtid för mig...