Oljan i golfen (del 9) – skador och ersättningsanspråk

.
Trogna läsare kommer ihåg att jag förra året skrev en lång serie texter om oljekatastrofen i Mexikanska golfen förra året. Explosionen på oljeplattformen Deepwater Horizon inträffade den 20 april och arbetet med att täppa till oljeflödet på havsbotten blev förra sommarens rysare. Jag började skriva i slutet av juni, men när jag i början av oktober hade kommit till del 8 var jag ganska trött på oljespillet och tog ett uppehåll. Det blev ett långt uppehåll för det är inte förrän nu som jag tar tag i att avsluta serien.

Jag tycker att oljekatastrofen (eller ”oljeolyckan” - jag vägrar att hänvisa till den med det förminskande ”oljespillet”) är intressant av flera orsaker, t.ex. att 1) olyckan och efterspelet ger inblickar i det verkliga priset vi betalar för vår olja och för vår energiintensiva livsstil och 2) miljömässiga och andra risker blir nu mer påträngande när vi nu är tvungna att gå från "lättfångad olja" (som helt frivilligt spritter upp ur marken när vi lyfter på en sten) till "svårfångad olja" (som måste pumpas upp från kilometers djup under havets botten etc.).

Eftersom avbrottet har varit långt kommer jag att hoppa över en del saker som jag tidigare hade tänkt skriva om men som nu känns mindre aktuella. Men det finns fortfarande flera aspekter av oljekatastrofen kvar som jag tycker att det fortfarande är intressant att skriva om. För att fräscha upp era minnen kommer här länkar till de tidigare texterna i serien:

Del 1 – De första dagarna
Del 2 – Föregångarna
Del 3 – Oljebekämpning
Del 4 – Riskhantering och olycksberedskap
Del 5 – Blame game
Del 6 – BPs solkade varumärke
Del 7 – När oljan nådde land
Del 8 – En livsstil går i graven

Ämnet för denna text följer direkt på de två föregående texterna (del 7, del 8). Från att ha beskrivit effekterna på de människor som bodde längs kusten och som drabbades ekonomiskt, fysiskt, psykologiskt och socialt, går jag här vidare med ersättningsanspråken från de drabbade (denna text) och den fond som BP upprättade för att kompensera dem (nästa text).

En del av de texter jag samlat på mig finns ett år senare inte längre tillgängliga på nätet. De flesta av de texter jag använder mig av härrör från sådant som skrevs i mitten av förra sommaren, när dessa frågor diskuterades som livligast i tidningarna. Jag noterar dock en ny topp i skriverierna som inträffade i våras, nära olyckans ettårsdag. Ibland är det faktiskt inte helt fel att vänta ett tag med att skriva; ”gårdagens nyheter” låter passé, men de kan också sammanfatta och bjuda till eftertanke.

Den första vågen av artiklar som handlade om ersättningsanspråk från drabbade började strömma in i början av sommaren (”As oil gushes out, damage claims pour in”), men att pengarna var långsamma på att betalas ut. I början av juni hade BP betat av 19 000 ersättningsanspråk och betalat ut 53 miljoner dollar, men många av de som direkt drabbades började skruva på sig och undra varför det tog så lång tid. Inkomsterna förtvinade och BP var långsamma med att betala ut pengar, men detta till trots måste räkningarna hemmavid ändå betalas.

Många drabbades, men det var i första hand ägare till fiskebåtar och deras besättningar som fick ut pengar (relativt) snabbt. Men även de var missnöjda. Den som ägde en fiskebåt fick ett schablonbelopp om 5000 dollar och besättningsmän fick 2500 dollar per månad i maj och juni - men dessa pengar motsvarar bara en del av vad man kan tjäna på en bra månad och under högsäsongen. En i sammanhanget olycklig omständighet var att olyckan inträffade bara några dagar innan säsongen för räkfiske skulle starta. Alltså hade många precis spenderat pengar på att underhålla sina båtar och på andra förberedelser utan att de hade något för det.

Men inte bara fiskare blev drabbade, och för de som drabbades bara en aning mer indirekt av olyckan (till exempel de som jobbade inom turistindustrin) var det krångligare och tog längre tid att få pengar utbetalda. Tidiga ersättningsanspråk delades schablonmässigt ut baserade på lösa uppskattningar och med låga krav på dokumentation för att styrka anspråket. När processen steg för steg stramades upp från juli och framåt, blev detta ett problem för många:

"those who have applied for help through the claims process have encountered a bureaucratic maze of ever-shifting requirements and 17-page forms."

I början av juli hade BP fått in runt 100 000 ersättningsanspråk. Av dessa hade 51 000 godkänts och nästan 150 miljoner dollar hade betalats ut, men nästan hälften hade lagts åt sidan i väntan på bättre underlag. En månad senare hade 145 000 ersättningsanspråk lämnats in, 104 000 godkänts och 319 miljoner dollar betalats ut.

Många hade inte tillräckliga underlag med sig när de skulle lämna in sina ersättningsanspråk och vissa var tvungna att komma tillbaka och komplettera sina uppgifter flera gånger. I sämsta fall hade de inte tillgång till rätt papper och kunde inte styrka vad de hade jobbat med och hur mycket de hade tjänat tidigare år. De som hade jobbat svart eller grått behövde över huvud taget inte göra sig något besvär. De ca 30 000 vietnamesisk-amerikanska fiskare som bodde längs Golfkusten hade speciellt svårt att skaffa fram underlag och hantera processen; många besättningsmän hoppade från båt till båt och fick ofta betalt med kontanter i handen. Dessutom fann de systemet med att lämna in ersättningsanspråk minst sagt ogenomskinlig och fyrkantigt; många hade stora svårigheter att hantera sida upp och sida ner med text (endast på engelska) på alla blanketter.

Vidare var kontoren där man lämnade in sina handlingar små, undanskymda och svåra att hitta, och de som tog emot och behandlade handlingarna var inte alltid lokalt rekryterade och kunde därför ha dålig kännedom om hur saker och ting gick till i de lokala fiske-, oljeutvinnings- och turistbranscherna. De inlämnade handlingarna skickades inte sällan vidare till helt andra delar av landet och utbetalningarna blev ofta fördröjda och försenade.

I mitten av augusti började det dyka upp oroande tecken på att bedragare poserade som fiskebåtsägare och att uppemot 10% av alla inlämnade ersättningsanspråk kunde röra sig om rena bedrägerier. Lousiana Department of Wildlife and Fisheries påkallade BPs uppmärksamhet efter att de noterade att ansökningarna för att skaffa kommersiella fiskelicenser hade stigit markant efter att Deepwater Horizon exploderade. Efter explosionen sålde de, trots att stora delar av fiskevattnen stängdes ner, 2 200 licenser jämfört med knappt 1 400 under det föregående året. Helt legitima fiskebåtskaptener vittnade också om att de hade blivit erbjudna upp till 1000 dollar för att skriva på dokument som visade att ”spök-besättningsmedlemmar” (som var heta på att lämna in ersättningsanspråk) jobbade hos dem.


De både konkreta och filosofiska frågor som dök upp förra sommaren när inkomstströmmarna blev till rännilar eller helt torkade ut kan kokas ner till: 1) exakt vem ska kompenseras, 2) vad man ska kompenseras för och 3) hur mycket pengar man ska få? Jag betar av frågorna i tur och ordning. I nästa text kommer en del av svaren.

1) Vem ska kompenseras?
De fiskare som på ett direkt sätt led skada av utsläppet fick av naturliga skäl ut pengar förhållandevis snabbt. Om du äger en fiskebåt som du inte kan använda på grund av en oljekatastrof så inverkar det menligt på dina möjligheter att tjäna pengar och försörja din familj. Även de 12 000 oljearbetare som blev arbetslösa i samband med att president Obama drev igenom ett sex månader långt moratorium för all djuphavsborrning var lätta att identifiera. Men många fler led ekonomisk skada.

Eftersom hela turistindustrin gick i stå fanns det många som drabbades direkt. Men var drar man gränsen? Ska sysslolösa byggnadsarbetare och elektriker ersättas? Ska den som ordnar strandbröllop och ersättas? Hur blir det med hennes fotograf, ska han ha ersättning? Ska en ägare till en skaldjursrestaurang långt bort i New Orleans få ersättning för att det inte längre går att få tag på råvaror från Mexikanska golfen? Var drar man i så fall gränsen gentemot andra restauranger som inte är specialiserade på skaldjur, men som ändå har en del sådant på matsedeln?
Och så den fråga som kanske stöttes och blöttes allra mest (?); ska en ägare till en strippklubb i New Orleans få ersättning för att hans inkomster har minskat när klientelet, numera arbetslösa oljearbetare, inte längre har råd att besöka klubben†? Vad ska man vidare göra med de båtägare som inte lidit någon skada, men som oroar sig för att utspilld olja och kemikalier ska förstöra deras båtskrov? Och alla strandnära husägare som får se värdet på sina tillgångar minska, och som har svårt att få dem sålda till ”rimliga” priser? Och så vidare.

En tidig uppskattning utgick från att fastigheterna längs kusten skulle tappa 10% av sitt värde under (minst) de kommande tre åren. Sådana siffror blir snabbt astronomiska, men råden var de gamla vanliga som vi alla har lärt oss att känna igen; sitt stilla i båten:

“The best thing you can do if you’re in real estate in this area is bide your time, don’t panic and don’t try to sell in this environment.”

2) Exakt vad ska man kompenseras för?
Det är förhållandevis lätt att uppskatta hur stort inkomstbortfallet är för fiskare och löntagare, men när man rör sig högra upp i näringskedjan blir avvägningarna klurigare. Hur ska man göra med de som är mer avlägsna och som befinner sig några steg längre bort (matgrossist, matförädling, matdistribution, avlägsna restaurangägare), eller hundratals kilometer bort från oljespillets direkta konsekvenser? Hur ska man behandla minskade inkomster hos ett tvätteri som tvättar lakan åt hotell och strandnära uthyrningslägenheter? Ska ett företag som hyr ut varuautomater med godis och snacks ersättas för sin minskade omsättning när beläggningen på hotellen dyker?

De grossister som köper upp fångster av fisk och skaldjur har större företag och större utgifter, och det är då också svårare att räkna hur mycket pengar de förlorar. Tidigt var de tvungna att avskeda stora delar av sina personalstyrkor. Turistindustrins intressegrupp ansåg att BP omgående skulle betala ut 500 miljoner dollar som skulle användas till marknadsföring. Detta var dock bara tänkt som en första utbetalning för att ersätta de uppskattningsvis 7 600 till 23 000 miljoner dollar som deras uträkningar menade att de skulle tappa under de följande tre åren. Här pratar vi alltså om en industri som sysselsätter hundratusentals människor och som drar in häftiga många tiotals miljarder dollar per år. Deras budskap var att om man omedelbart använder 500 miljoner dollar på marknadsföring, så kommer man att reducera de (förväntade) skadliga effekterna på turismen under de närmaste åren, men det hela rör sig förstås om hypotetiska resonemang som man bör förhålla sig till med en viss grad av skepsis (inte minst eftersom de utgör en partsinlaga).

Ska man strikt kompenseras för inkomstbortfall, eller ska man också försöka beräkna och kräva ersättning för framtida inkomstbortfall? Hur? Hur ska man värdera sådant som näppeligen låter sig reduceras till dollar och cent?

3) Hur mycket pengar ska man få?
Ja, detta är förstås tiotusenkronorsfrågan. Det man kan konstatera är att den tidigare gränsen på 75 miljoner dollar i ersättning för skador (enligt the Oil Pollution Act från 1990) tidigt åkte ut genom fönstret. Efter starka påtryckningar beslutade sig BP för att hosta upp astronomiska 20 000 miljoner dollar till en fond, Gulf Coast Claims Facility (G.C.C.F.), som skulle användas till att ge ekonomisk kompensation för de skador som åstadkommits. Summan motsvarar ganska väl den årliga vinst BP hade haft de senaste åren innan oljekatastrofen.

Fortsättning följer i nästa text.


† Jag har läst om strippklubben flera gången. Kanske rör det sig inte om en, utan om flera olika klubbar, eftersom klientelet ibland uppges bestå av arbetslösa oljearbetare, och ibland av arbetslösa fiskare. Eller så kanske alla dessa historier (rykten?) hänvisar till Mimosa Dancing Club som (enligt ägaren) inte är en stipp-klubb utan bara en helt vanlig bar?


Litteratur:

MSNBC, ”As oil gushes out, damage claims pour in” (2010-05-11)

Bloomberg, ”Oil spill may cost $4.3 Billion in property values” (2010-06-11)

Energy Daily, ”Impoverished by oil spill, still waiting for a check from BP” (2010-06-12)

MSNBC, ”Beach weddings canceled over oil spill” (2010-06-22)

Boston.com, ”Far from Gulf, a cloudy picture for oil fund czar” (2010-06-23)

The New York Times, ”New Orleans chef on her lawsuit against BP: 'I am just angry'” (2010-06-28)

CNN Money, ”BP gets stricter with claims” (2010-07-09)

USA Today, ”Travel industry group wants BP to pay $500 million” (2010-07-23)

CBS News, ”BP, Government reach agreement on oil spill fund” (2010-08-10)

The Christian Science Monitor, ”Gulf oil spill: Are con artists posing as fishermen to scam BP?” (2010-08-16)

The New York Times, ”Many hit by spill now feel caught in claim process” (2011-04-18)
.

Oljetoppens första offer (del 2)

.

I min föregående text skrev jag om effekterna av dyr olja och dyr energi på de som drabbas först och hårdast när oljan inte längre räcker till alla som vill ha den. Fattiga människor, fattiga länder och fattiga människor i fattiga länder. I denna text följer jag upp förra veckans bensinbrist med exempel på elektricitetsbrist och dess effekter.

I Senegal sitter skräddaren Ousmane Tom och ångrar att han bytte ut sina fotdrivna symaskiner mot elektriska dito för sex år sedan. Strömmen bryts och försvinner ibland i över ett dygn. Det är svårt att driva skrädderiet under sådana villkor. Elkrisen uppskattas halvera landets projicerade ekonomiska tillväxt från fyra till två procent i år. Problemen är komplexa och beror på en kombination av ”de vanliga” faktorerna; misskött statligt elbolag, fel val av energimix i landet, felinvesteringar, stora lån, dyr elektricitet etc.

"The latest bout of cuts comes as a tanker spends a second month languishing off the coast of Dakar waiting to deliver fuel to the country's generators -- a delay which despite official denials is widely put down to [det statliga elbolaget] Senelec's inability to pay."


Samtidigt är frisören Mike Khalil i Beirut utan el i tre till sex timmar varje dag. Hans tre barn har vant sig att läsa läxorna i skenet av stearinljus. På sitt jobb måste han ha tillgång el för att inte tappa kunder under det dagliga tre timmar långa elavbrottet och svaret var att köpa en elgenerator för 4000 dollar. När samhället i ett politiskt turbulent land inte kan bistå med grundläggande tjänster får man göra bäst man kan: ”Everybody is their own government here. They provide themselves with their own basic services”.

I de libanesiska bergsbyarna är det värre och bybor har varit tvungna att vänja sig vid att inte ha tillgång till ström uppemot 10-12 timmar varje dag. I stadsdelar och i byar har företagsamma entreprenörer hittat andra, privata lösningar när staten fallerar. På några olika ställen i byn Aley har en privat företagare satt upp inte mindre än 13 elgeneratorer. Han erbjuder privata abonnemang på elektricitet till de som kan betala för sig vid det tillfällen när staten inte kan leva upp till sina åtaganden och elektriciteten försvinner. Den el som staten kan förse sina medborgare med motsvarar bara runt 60% av efterfrågan.


Fattiga Nepal – inklämt mellan Indien och Kina och utan egen kust – använder mer än 60% av landets exportinkomster för att å sina 30 miljoner invånares vägnar köpa raffinerade petroleumprodukter från Indien. Dessa behövs både som drivmedel för en miljon privata fordon (hälften är motorcyklar) och för att generera el när reservoarerna sinar och vattenkraftverken går på tomgång. Trots detta uppskattas olja (oljeprodukter) bara utgöra drygt 10% av den energi som används i landet (trä utgör 78%). Not: nepaleserna fäller fler träd än vad som är långsiktigt hållbart.

I våras klarade inte det statliga oljeimport-företaget av att betala sina indiska leverantörer i tid. De få bensinstationer som fortfarande hade bensin ransonerade ut den till hugande motorister som fick tanka mellan 5 till 20 liter.


Historierna ovan till trots så är det ändå Pakistan som tar priset. Av någon anledning har jag stött på fler historier från Pakistan än från något annat land, och det ser inte bättre ut än att problemen har fortgått nonstop under de senaste tre åren. Utmaningarna är omfattande och jag kan inte förvägra er denna surrealistiska ögonblicksbild av den allvarliga drivmedelsbristen där:

"Police officials, citing shortage of fuel, have started asking citizens to bring their own cars or pay for fuel for police vehicles used during investigation and recovery raids.
[…]
An investigation officer, speaking on condition of anonymity, admitted that the police routinely ask complainants to pay for fuel and turn down many requests by citizens who ask the police to conduct raids. “The quantity of fuel we have is not sufficient so we try to save it for emergencies,” he said."


Mina små berättelser ovan och förra veckan ska inte okritiskt ses som pusselbitar som visar på en helhet. Som jag nämnde i min förra text är jag osäker på om denna typ av historier har funnits länge eller om frekvensen har ökat på senare tid. En del av problemet är förstås att jag (och de allra flesta av oss) har mycket dålig koll på vad som händer på ”underliga” platser i ”underliga” länder långt bort. Sådant täcks knappast alls av våra tidningar eller på radio. Undantaget är förstås om det finns svenskar på plats som råkar illa ut när det händer något, och i så fall tar nyhetsflödet istället aldrig slut. Flodvågen i Sydostasien 2004 skördade 543 svenska dödsoffer. Aceh-provinsen i Indonesien drabbades hårdast och minst 167 000 människor dog där, ’nuff said.

När det samtidigt inträffade översvämningar i Australien och Brasilien i början av året (och i Pakistan ett halvår tidigare) kunde vi läsa spaltmeter om Australien emedan de senare länderna betydligt snabbare förpassades till notiser. I Australien dog 35 människor och 200 000 människor ”drabbades” (jag vet inte exakt vad det betyder). I Brasilien dog 800 människor av översvämningar och lerskred. I Pakistan dog 1500 människor och 14 miljoner människor ”drabbades”. Trots att Australien ligger på andra sidan jorden är det kulturella avståndet dit så mycket kortare än till Pakistan. Vi har uppenbarligen betydligt svårare att identifiera oss med fattiga bruna människor med andra seder och bruk, än med bleka bilberoende ”västerländska” australiensiska kolexporterande klimatvärstingar som tar bilen till jobbet och en öl framför tvn.

Det jag skriver ovan ska inte i första hand tolkas som kritik, utan mer som en reflektion över tingens bestånd. Vi har lätt för att med rätta se ner på alla genuint okunniga amerikaner som inte vet något om sin omvärld och som får sina nyheter serverade av Fox News, men troligtvis är inte vi heller så allmänbildade som vi själva gärna vill tro. Jag har alltså märkt detta hos mig själv när jag i denna och den föregående texten har (försökt) följa nyheter om länder som befinner sig lång bort från Sverige och i medieskugga. Hur många städer eller provinser i Kina kan du namnge? Dessa texter blev alltså trevande och utforskande till sin karaktär och inte alls så kraftfulla som jag skulle ha velat att de skulle vara. För att citera USAs före detta försvarsminister Donald Rumsfeld:

"There are known knowns; there are things we know we know.

We also know there are known unknowns; that is to say we know there are some things we do not know.

But there are also unknown unknowns – the ones we don't know we don't know."

Om el- och drivmedelskriser inte har ökat i omfattning under de senaste fem åren så försvagas den implicita hypotesen som jag smyger fram ovan och i min föregående text – att oljetoppen är nådd och att den redan har börjat ge sig tillkänna i fattigare länder. Men även om energikriser i fattiga länder är ”same old same old” så hjälper dessa tankeväckande ögonblicksbilder oss att förstå vad energibrist betyder i praktiken när bensinen blir dyrare och tillgången på elektricitet blir otillförlitlig. Min maggropskänsla är att frekvensen och omfattningen har ökat under de senaste 3-5 åren.


Eftersom mina små berättelser inte är representativa kan websajten www.energyshortage.org kanse vara till viss hjälp. Dit rapporteras det in historier om energibrist (olja, kol, naturgas, elektricitet) från nyhetstidningar världen över och sedan sajten startade för snart ett halvår sedan har det flutit in uppemot 800 rapporter (i snitt över fem per dag). Jag tittade lite närmare på rapporterna under en månad (15 juli – 14 augusti) för att stämma av mot de historier jag snappat upp på andra ställen. Hur representativa är de länder från Afrika, Mellanöstern och Sydasien som figurerar i denna text (Senegal, Libanon, Nepal, Pakistan) och i den förra (Kenya, Jemen)?

Av de något fler än 100 rapporter från perioden ifråga kom hälften från 25 olika länder som bidrog med en, två eller tre rapporter vardera. Resten kom från ett halvdussin länder; Pakistan (17), Japan (12), Kina (9), Indien (7), Kanada (6) och Bangladesh (5).

Att Japan har problem i efterdyningarna av Fukushima är inte så konstigt. Kanadas starka närvaro beror på fyra rapporter om bensinbrist i Nova Scotia under första veckan av augusti. En kombination av åskväder och ett stängt oljeraffinaderi tillsammans med ett ovanligt stort tryck på bensinpumparna i samband med en långhelg samt en konsert med U2 i grannprovinsen New Brunswick ökade trycket vid pumparna. Visserligen tog bensinen slut på vissa bensinmackar men det fanns mer att tillgå hos andra. Inte världens undergång direkt.

På en världskarta på energyshortage kan man se att Indien och Pakistan ligger i en klass för sig. Mina två stora problem med denna websajt är dock att jag 1) inte har någon aning om vem eller vilka som ligger bakom sajten och 2) att det är svårt att skilja agnarna från vetet. Att en del bensinmackar på grund av olyckliga omständigheter inte har bensin i Nova Scotia, Kanada är inte direkt jämförbart med att 50 miljoner människor i Kinas Guangxi-region lider av sommarens hetta i kombination med de värsta elavbrotten på 20 år. Eller att ”fuel crisis cripples economy” i Tanzania, ”Gas shortage to last 1 year” i Ghana och ”Tribesmen threatens to ”take law into hands” if outages continue” i Pakistan - bara under en enda vecka (måndag 8- söndag 14 augusti).

Ett annat problem med att förhålla sig till informationen på energyshortage är att Pakistan, Japan och Kinas tätpositioner kanske beror på att länderna är relativt utvecklade och att det finns förhållandevis många som läser dagstidningar och har en internet-uppkoppling där? Hur förklarar man annars att det bara finns två rapporter om två incidenter från Jemen och Egypten och en incident vardera från Gaza, Nepal, Libyen och Zimbabwe under perioden ifråga?

Nu har jag dissat energyshortage en del, men jag ska sätta mig in i sajten lite bättre om/när jag skriver om Pakistan, och det kan hända att det är en bra resurs för att löpande hålla koll på specifika länder eller världsdelar. Jag hittade sajten genom att den alltid utmärkte Tom Whipple som skrev om den i slutet av april. Tydligen har sajten funnits tidigare men den hade legat nere några månader och då fått en ansiktslyftning. För Tom råder det ingen tvekan om att lokala energikriser är en trend på uppåtgående:

"In the course of the past month the web site has located and linked to nearly 200 stories that deal with some aspect of the developing global energy shortage [min emfas]. Most of these stories come from local papers and taken together paint a distressing picture of looming societal breakdown in many parts of the world that is not as yet generally appreciated by the public."

Till skillnad från min mer försiktiga hållning råder det för honom ingen tvekan om att sajten bär vittnesbörd om en dyster, nästan apokalyptisk framtid i oljetoppens tecken:

"In South Asia - Pakistan, Bangladesh, Nepal, and later in India - a combination of too many people, hydro-power reducing droughts, depleting fossil fuel reserves and inadequate investment in infrastructure raises the possibility that many urban areas may soon be uninhabitable."

Det finns som vanligt mycket att fundera över och ni får ta detta blogginlägg för vad det är. Pakistan är som sagt ett ”intressant” (kärnvapenbestyckat) land som redan nu befinner sig i ett långsamt sönderfall, men jag har medvetet försökt hålla mig borta för tillfället just för att det finns för mycket att skriva om där. Det kan hända att jag återkommer till detta plågade land i en senare text på samma sätt som jag tidigare har skrivit om Mexiko, Jemen och Egypten. Här kommer dock ytterligare ett smakprov:

"The lights have been going out across Pakistan. From Islamabad to rural villages, residents regularly have to go without power for up to 15 hours a day. The economy is being crippled and there is a very simple reason for it: for some months now, the country's power stations have been unable to afford to import the oil and gas that is needed to power the generators. And with the country's own production of oil and gas going into decline, this problem is only going to get worse."

För att bryta av mot allt elände avslutar jag med ett citat från en text som belyser fördelarna med frekventa elavbrott i Jemens huvudstad Sana:

"Mohammed al-Mahdi, 34 years old, a resident in the old city of Sana'a said the whole family gathered in one room and talk for hours about everything. "I have spent so much time with my family talking about everything. We laughed for hours about anything and everything. I am an Internet and TV freak and I spent long hours in front my computer or glued to the TV. With electricity blackouts, I had time to spend with my kids, wife, my father, my mother and my sisters and brothers. I realized that technology can also be a curse. These two things, TV and Internet have taken me away from my family and I have lost much of the precious times. Ironically, blackouts helped me to know many stuff about my kids that I did not before".
.

Oljetoppens första offer (del 1)

.Bild: I kön till bensinpumpen - ögonblicksbild från Libyen.

Det har blivit en lång frånvaro. Jag jobbade järnet innan sommaren och sedan tog jag semester. Dessutom måste jag erkänna att motivationen att sätta igång och skriva igen har sviktat lite, så vi får se hur det blir med texter framöver, under hösten.

Ett skrivprojekt framöver (ifall jag får tummen ur) är i vilket fall att beta av alla oljetopps-relaterade böcker jag har läst men inte skrivit om här på bloggen. Jag läser ungefär en blogg-relaterad bok i månaden och jag har en ”backlog” på ett år att beta av vid det här laget (samtidigt som jag löpande läser nya böcker – ett av höstens projekt är att läsa några böcker om 30-talets depression i USA). Alla lästa-men-ej-bloggade böcker befinner sig i ett slags limbo i min bokhylla och ger mig en aning dåligt samvete. Jag tillåter mig inte att sortera in dem bland mina lästa böcker förrän jag skrivit om dem på bloggen och det börjar bli besvärande många böcker där nu. Dock tänkte jag skriva om något annat här och nu.


Som var och en förstår betyder inte en nedgång på börsen att alla bolag går ner lika mycket utan det är också ett tillfälle när agnarna sorteras bort från vetet. Företag med högtflygande framtidsplaner men obefintliga intäkter får mattan undanryckt, emedan som de företag som tuffar på och som fortsätter att tjäna pengar står väsentligt bättre rustade att möta stormarna på börsgolven även om intäkterna och vinsterna minskar.

På motsvarande sätt går inte priserna på bostäder ner lika mycket överallt när en bostadsbubbla börjar pysa i kombination med (eller som effekt av) att räntorna blir högre, jobben färre och tiderna sämre. Jag skrev om detta ur ett amerikanskt perspektiv för två år sedan i några olika bloggposter, till exempel i en text som utgick från James Kunstlers bok ”The geography of nowhere: The rise and decline of America’s man-made landscape”:

"Gårdagens splitternya förorter (de senast byggda som ligger längst ifrån städerna) är på väg att bli att bli spökstäder där ”squatters” och kriminella gäng flyttar in i takt med att husägare flyttar ut och lämnar tomma hus efter sig."

Jag skrev om det igen i en bloggpost om att den amerikanska versionen av suburbia var ohållbar och att de senast byggda områdena (exemplifierade av Windy Ridge i North Carolina och Lehigh Acres i Florida) i snabb takt höll på att förvandlas till slumområden. Jag skrev också om bostadsbubblans ojämnt fördelade effekter i en text som handlade om ”extreme commuting” – om pendlare som bor billigt i stora hus långt bort, men som i gengäld måste lägga mer än tre timmar på att resa från och till sina jobb varje dag:

"Det är förstås just de hus som ligger allra längst bort (från allt) som har förlorat mest i värde när priserna på bostäder faller:


'houses priced the same in 2006 [...] but in different parts of a city were selling for dramatically different amounts a year later depending on their distance from the center of town' ".

På motsvarande sätt kommer effekten av oljetoppen – dyr energi – att slå ojämnt och olika hårt mot olika länder. De länder som ligger sämst till och som analogt med ovanstående resonemang är fattigast, ”sämst byggda” och ligger ”längst ifrån stan” (i det globala ekonomiska systemets periferi) kommer att få känna av effekterna av dyr energi tidigare och hårdare än mer välbeställda och centralt placerade länder som Sverige. Rika och förhållandevis väl fungerande länder som Sverige har betydligt bättre möjligheter att inte tappa hela värdet ”på sina aktier”. Det blir förstås tufft även i Sverige, men vi ligger i vilket fall mycket bättre till än de länder vars aktier kommer att krascha och få hela sitt värde utraderat. Stater som Somalia, Sudan och Haiti - nummer 1, 3 och 5 på Foreign Policys ”Failed States Index 2011” – är antingen på väg dit eller i princip redan där.

I Sverige finns det – framtida nedskärningar till trots – gott om resurser för att kontra, fördröja och mildra effekterna av oljetoppen och för att i (jämförelsevis) maklig takt röra sig mot att leva i en värld av dyr energi. Det finns, eller det skulle i alla fall kunna finnas tid för att observera, tänka efter, förstå, agera och ställa om. Hur vi kommer att lyckas med det är en annan fråga. När den vise mannen pekar på månen stirrar dåren på fingret. Om vi som samhälle kommer att envisas med att stirra på fingret (missförstå skeenden, vidta fel åtgärder) spelar det förstås ingen roll hur mycket tid och resurser vi har till vårt förfogande…

Vi har vid det här laget tvingats att börja lära oss att leva med dyrare olja. Så sent som år 2002 var priset på olja fortfarande 20 dollar per fat, men sedan dess har priset på olja stigit (och fallit, och sedan stigit igen). Efter att ha toppat på 145 dollar per fat år 2008 föll priset handlöst, men har sedan dess repat sig. För ett halvår sedan pressade oroligheter i arabvärlden upp priset till över 100 dollar per fat igen. Ingen vet om det nya ”normal-priset” på olja är 60 eller 80 dollar per fat eller mer, men om flödet av billig olja nu sinar kan det hända att det inte finns något nytt ”normal-pris”, utan bara en trend där priset pressas upp till en nivå där enskilda människor eller hela nationer prisas ut från marknaden. Termen är ”demand destruction” och jag har skrivit om det tidigare (i samband med Egyptens problem):

"Demand destruction is an economic term used to describe a permanent downward shift in the demand curve in the direction of lower demand of a commodity […] induced by a prolonged period of high prices or constrained supply."

Efter denna långa introduktion kommer jag slutligen fram till dagens ämne. Det jag skriver om ovan behöver inte hänvisa till abstrakta skeenden som kommer att hända i framtiden. Att inte ha råd med olja/bensin/diesel/drivmedel/energi kan vara något som fattiga människor och fattiga länder lever med redan nu. Det behöver inte heller alltid vara just olja (drivmedel) som kniper, för högre priser på olja kommer också att pressa upp priserna även på andra energikällor som i vissa situationer kan ersätta oljan. Oljedrivna elkraftverk kan (dessvärre) ersättas av koldrivna kraftverk och bensin kan ersättas av syntetiska drivmedel framställda av kol, naturgas eller biomassa.

Sedan i våras har jag hållit ögonen öppna efter texter som indikerar att oljan har blivit för dyr för de som bor i land X. Det handlar definitivt inte om en heltäckande inventering utan tvärtom bara just att jag hållit ögonen öppna när jag snubblat över historier från långtbortistan om vad som händer där när energin tryter. Men kanske utgör dessa historier ändå ett tecken i tiden? Kan dessa historier utgöra ”skriften på väggen” och en vägvisare mot framtiden? Jag är själv osäker. Kanske har dessa problem funnits länge på olika platser i världen, kanske är det enda som har förändrats att jag nu börjat spana efter denna typ av texter? Den som söker skall finna, liksom…?

Även om jag hållit ögonen öppna brukar jag snabbt hoppa över alla faktafyllda men telegrafkorta notiser som inte ger en kontext som kan bidra till att man förstår det man läser. Ibland stöter man istället på motsatsen; långa haranger som är skrivna för de som bor i landet ifråga och som förutsätter en massa bakgrundskunskap som jag inte har. Efter en beskrivning av det akuta problemet uttalar sig en minister och sedan följer invecklade utläggningar om vems fel det är (denna eller förra regeringens, giriga oljebolag eller distributörer osv.). Sedan kan texten gå över till att detaljerat göra nedslag i situationen i olika provinser eller i landets infrastruktur samt lite mer övergripande hänvisa till bristande investeringar, krångliga regler för att få olika tillstånd och till en dignande byråkrati. Gäsp.

Vad jag främst har hållit utkik efter är istället berättelser. Vad händer när ”två hål i väggen” förblir just bara ett par hål i en vägg? Vad händer när drömmen om att sätta sig i sin bil och köra mot horisonten ersätts av bensinpumpsköer som sträcker sig mot horisonten? Nedan och i den efterföljande texten ger jag er en handfull ögonblicksbilder från Afrika, Mellanöstern och Sydasien. Det finns många att välja mellan men de blir å andra sidan snabbt repetitiva. En standardhistoria kan se ut så här:

När tillgången på bensin i Kenya akut och utan förvarning sinade i början av maj kryssade desperata bilägare runt mellan bensinstationerna i jakt på de dyra dropparna. Bussar drogs in och de bussar som fortfarande rullade passade på att höja priserna med upp till 70%. Hundratals pendlare fastnade i stadens centrum. Regeringen skyllde incidenten på ”giriga oljebolag”:

"the Government came out in its defence, saying the shortage was unrealistic and blamed it on greedy oil companies determined to subject Kenyans to unwarranted suffering by causing artificial fuel shortage in anticipation of price hikes."

Jag har läst flera liknande historier och finner dessa intressanta då det tydligen oftast inte är så att bensinpriset höjs och bara de rikaste har råd att tanka bilen, utan att bensinbristen ”demokratiskt” drabbar alla – såväl fattiga som rika och såväl privatbilister som de som kör yrkesmässigt. Denna situation kan uppkomma när ett (ibland statligt) oljebolag inte har råd att betala räkningarna för de importerade oljeprodukterna (till exempel bensin och diesel) och de helt enkelt inte får kredit. Vid de tillfällen när priserna istället höjs utifrån någons beslut (eller subventioner tas bort) blir många vanliga medborgare extremt sura och går ut och protester och demonstrerar på gatorna. Ibland våldsamt.

Det borde egentligen rent logiskt vara lättare att anpassa sig till (kanske långsamt) höjda priser eller en ransonering av drivmedel än till oförutsägbar och plötslig brist. Den senare lamslår direkt stora delar av samhället och får snabbt konsekvenser för hela ekonomin. I värsta fall säger detta något om människans psyke. Kanske föredrar vi att köra på och hoppas på det bästa fram till den punkt när hela systemet brakar samman, hellre än att på förhand vidta nödvändiga men smärtsamma åtgärder?


Jag har tidigare skrivit två texter om Jemens dystra situation. Av allt jag har läst står bensinbristen i Jemen i en klass för sig. Efter att stammedlemmar attackerade Jemens största pipeline i mitten av mars gick den extrema bensinbristen i juli in på sin andra raka månad:

"Streets are empty as hundreds of thousands of vehicles are off the roads. Thousands of cars line up in front of petrol stations waiting for their turn at the pump. […] Yemenis are forced to either wait more than a week in front of petrol stations or buy it for six times the price on the black market."

Köerna framför bensinstationerna kunde tidvis bli inte mindre än 5 kilometer långa! Jag antar att motorerna är avstängda och att man rullar fram sin bil några meter i taget. Notera det ironiska i att din bil inte längre transporterar dig, utan att du transporterar din bil. En köande bilägare klagar över att bensinpriset är bland de högsta i världen samtidigt som Jemen är ett av de fattigaste länderna i världen, och att landets politiker inte ”arbetar för folket”.

Samtidigt som många förlorar de jobb som de inte längre kan ta sig till dyker det upp nya affärsmöjligheter; ”Families able to get large quantities of petrol force their children to sell it in the black market for substantial profits. Sana'a streets are filled with children under age 13 selling petrol to the highest bidder”. Ett sjukhus i huvudstaden Sana ställde in alla operationer för att de inte hade tillräckligt med elektricitet för att driva sjukhusets maskinpark.

Om det rådde en större samsyn om vari problemet bestod kunde energiproblematiken möjligtvis vara lösningsbar, men så är inte fallet. Vicepresidenten skyller på den islamistiska oppositionen vars supportrar blockerar viktiga vägar. Oppositionen kontrar med att regeringen inte är lämpad att styra landet och måste bytas ut omgående. Protesterande ungdomar på gatan ”believe that the government is creating the petrol and electricity shortage to broaden the Yemeni crisis and weaken the position of the protesters”.

Med andra ord en stor oreda och noll förståelse för att landet ligger riktigt risigt till när den (tidigare) viktigaste exportvaran olja sinar och det fattiga landet istället måste börja importera sin olja. Oljan har dessutom tidigare av förståeliga men likväl oförståndiga skäl varit kraftigt subventionerad. Hur det förhåller sig nu vet jag inte då jag noterar att bilägaren ovan klagade över det höga bensinpriset.

Även om en förlamad transportinfrastruktur är illa nog så nödgas jag ändå dra slutsatsen att brist på elektricitet är värre. I vissa länder bränner kraftverk olja för att generera elektricitet, och när elektriciteten i kraftledningarna fallerar slås en armé av små dieselgeneratorer på för att ersätta bortfallet. I den nästföljande texten går jag vidare med exempel på elbrist.

.

The Colony S01

.
Den här tiden på året (slutet av terminen) är det mycket att göra och mycket som ska avslutas på mitt jobb. Det var ett tag sedan jag fick upp en text på bloggen – men förra våren var jag å andra sidan tvungen att ta två uppehåll på sammanlagt tre månader (!) så ni har hittills inte alltför mycket att klaga på denna gång…

Även om det var ett tag sedan sist så har jag skrivit en hel del texter om olika böcker som jag har läst, men endast en gång tidigare har jag skrivit om en oljetoppsrelaterad tv-serie. Hösten 2008 skrev jag om ”reality-dokumentär-såpan” Black Gold – men jag kunde dessvärre inte rekommendera den.


Nu har jag i vilket fall sett en dokusåpa som utgör betydligt bättre tv-underhållning, även om jag är lite kluven till min egen fascination för serien och djupt tveksam till den etiska dimensionen av att försätta människor (deltagare) i vissa minst sagt jobbiga situationer… Till exempel har man hyrt in ett gäng utomstående ”huliganer” för att regelbundet höja stressnivån hos deltagarna (och provocera fram interpersonella konflikter som vid dessa tillfällen lätt sjuder över eller exploderar). Speaker-rösten informerar oss tittare om att huliganerna har fått instruktioner om att inte skada deltagarna på något sätt – men att deltagarna själva inte vet om det. Jag har alltså sett första säsongen av serien ”The Colony” (Discovery channel) och i inledningen till varje avsnitt säger speakerrösten:

”Without warning, the world as we know it can come to end. […] a group of volunteers entered a ten-week experiement to see if they can survive, and rebuild, after a simulated viral outbreak leaves Los Angeles and the rest of the planet devastated. Their new home [is] a cordoned-off 80 000 square foot warehouse near downtown Los Angeles. They started with no electricity, no water, and no communication with the outside world. As part of the experiment, an outside gang of looters and thugs challenge the colonists resources and security.”

Deras hemvist är alltså en enorm lagerlokal där bråte blandas med användbara prylar och saker som kan bli ”repurposed” (återanvändas för nya syften). Vad de hittar i lagerlokalen är förstås inte direkt någon slump och med detta grepp leder/styr alltså producenterna gruppens möjligheter och tankar redan från början. Parallellt med (den säkert stenhårt redigerade) handlingen/händelseförloppet kommer det också regelbundet in tre experter som kommenterar och kontextualiserar det som händer i kolonisternas nya liv, hur tekniken som kolonisterna snor ihop fungerar, hur människor reagerar i pressade situationer etc. De tre experterna är en ”engineer/technology analyst”, en psychotherapist/post-trauma specialist” och en ”homeland security advisor” (vad nu exakt det är). Varje avsnitt avslutas med en disclaimer som i sig är lite intressant:

”The participants of ”The Colony” experiment are presented with situations that were created by the producers. They receive support from off-camera experts when their health or safety may be in danger. Viewers should not attempt to egage in the activities depiced in this experiement.”

Vad betyder detta ”don’t do this at home kids”-meddelande? Att allt bara är på låtsas och att ”the end of the world as we know it” (TEOTWAWKI) aldrig kan/kommer att hända? Att det är fel att som tittare fångas av seriens grundläggande premiss (en katastrof kan lura bakom hörnet) och planera för detta i sitt eget liv? Eller (mer troligt) att de inte tar något ansvar för dina knasiga handlingar eller ”experiment” efter att du har sett programmet?

Speakerröstens babblar återkommande om att kolonisterna är ”genomsnittliga amerikaner” men det köper jag inte för en sekund. Alla har kunskaper och förmågor som på ett eller annat sätt är till nytta, och ingen kolonist befinner sig i den pinsamma situation som skulle innebära att de kan just ingenting alls som är till nytta i deras nuvarande belägenhet (en fondförvaltare kanske?). De sex männen och fyra kvinnorna blir istället presenterade som yrkesverksamma inom områdena rocket science, electronics, engineering, handyman, machines, construction, biology, doctor, trauma nurse och martial arts specialist.

För övrigt är ingen av kolonisterna överviktig och ingen är ett religiöst nöt som försöker omvända alla andra. Det finns (av naturliga skäl) inte heller med några barn eller ungdomar och den yngsta deltagaren är 23 år gammal.

En intressant person är ”construction worker” Joey som har ett mångårigt fängelsestraff bakom sig. Detta ger honom för gruppen unika och praktiska kunskaper om (otrevliga, potentiellt våldsamma) människors psykologi och han är en av de personer som är mest benägen att sätta hårt mot hårt när de träffar utomstående eller blir attackerade.

Hans motsats är gruppens skäggige och fridfulle teoretiker, den 49-årige datavetaren/ingenjören/uppfinnar-Jocken John. John bekänner tidigt inför kameran att han inte är förberedd för denna värld och att det är svårt för honom att acceptera att inte alla andra människor i världen (t.ex. huliganerna) är goda. Relativt tidigt i serien plågar det honom att komma fram till att det är legitimt att jobba med att ta fram vapen av olika slag för gruppens försvar, till exempel en slags visuellt spektakulär eldkastare ("bra tv" alla gånger!). Några regelbundet återkommande inslag i serien är:

- 1) Konflikten mellan att jobba-jobba-jobba respektive att ta det lite lugnare. Konflikten mellan att å ena sidan lägga sin tid på att jobba med ”creature comforts” (t.ex. att kunna duscha), och att å andra sidan jobba med ”viktigare” saker så som att stärka det fysiska försvaret så att ingen kan ta sig in. Vissa kolonister trycker på det psykologiskt viktiga i att kunna skapa en känsla av ökat välbefinnande (att kunna duscha) eller åtminstone minskat obehag i denna minst sagt ovana och jobbiga situationen, emedan andra tycker att sådana projekt är frivola och lågprioriterade.

- 2) Konflikten mellan olika personer och personligheter. Denna konflikt är starkast centrerad kring den 47-åriga allt-i-allon (handyman) Mike; en person som är mycket duktig, som kan lite av allt (inklusive viktiga kunskaper om batterier och elektricitet) och som med sina breda kunskaper och sitt praktiska sinnelag gör sig helt oumbärlig för gruppen. Men Mike har svårt att erkänna att han har fel (de få gånger han har det), han kan sura eller får utbrott när andra inte tycker som han och inte vill ”inordna” sig, han hyser en stor skepsis (kanske ett visst förakt) för de med akademisk utbildning och ”fina titlar” som inte kan omsätta sina kunskaper till sådant som är till nytta för gruppen (enligt hans egen definition av vad som är nyttigt och prioriterat). Han verkar också hysa en viss generell skepsis till gruppens kvinnor och deras förmågor – eller kanske till kvinnor i allmänhet.

- 3) Konflikten mellan olika personers expertområden har inte varit enormt stor, men skulle ha kunnat bli större ifall producenterna hade letat efter andra vinklar eller hittat på andra scenarier. Man kan t.ex. tänka sig att läkaren trycker på vikten av att äta en allsidig kost för att förebygga sjukdomar emedan andra i högre utsträckning oroar sig för att (ofta) ge sig ut på riskfyllda utflykter i jakt på mat. En konflikt i denna anda inträffade när den personliga tränaren och självförsvarsexperten Leilani byggde en sandsäck, hängde upp den i ett ”gym” och började träna andra i grunderna för självförsvar (kunna sparka och slå). Speciellt kvinnorna tyckte att det var viktigt att få lära sig hur man gör och de uppskattade också känslan av säkerhet och självförtroende som de fick när de tränade på att försvarar sig genom att göra andra illa. Andra (till exempel den koleriske Mike) tyckte att gymet var en ”waste of time” – eller åtminstone inte prioriterat ”just nu”.

Huruvida möjligheten att kunna duscha eller stärka försvaret är viktigast är förstås en fråga som är omöjlig att besvara. Det beror på, och eftersom hela situationen är fejk från början till slut är det inte lätt att veta vad kolonisterna ”borde” prioritera eller inrikta sig på härnäst. Producenterna kan på subtila sätt ”bestraffa” kolonisterna för att de lägger tid på vissa projekt istället för på andra, och göra detta på ett sådant sätt att det i efterhand (för både tittarna och för kolonisterna själva) är ”helt uppenbart” att kolonisterna gjorde en felprioritering…

Vid ett tillfälle är en person borttagen (”removed”) från hela tv-serien för att simulera att någon kommer bort från de andra och för att undersöka hur gruppen reagerar på att förlora en medlem. Vid ett annat tillfälle (efter att kolonisterna varit isolerade i över en månad) så knatar ”ägaren” in genom den låsta dörren som han öppnar med ”sin” nyckel. Händelsen suddar helt ut gränsen mellan ”reality-tv” och drama (med manus och skådespelare). ”Ägaren” har fått instruktioner om hur han ska bete sig (han är två meter lång och kraftig och hans ”roll” är att vara jävligt jobbig och ifrågasätta alla gruppens medlemmar och regler). Han funktion i tv-serien är helt enkelt att testa gruppens styrka och enighet.

Om man jämför The Colony med amerikanska Survivor (Expedition Robinson) så kan man konstatera att alla kolonisterna var igång i 62 dagar emedan de segaste överlevarna ”bara” är i vildmarken i 39 dagar. Båda gängen har det tufft, och jag tror att överlevarna har mindre mat och hela tiden måste kämpa mot hungern, men jag tror också att kolonisterna har en betydligt tyngre psykisk börda att bära. De går varandra på nerverna men måste ändå samarbeta. I Survivor ändras dynamiken i takt med att medlemmar röstas ut och stammar förenas, emedan alla kolonisternas olater och personligheter skaver mot varandra 24/7 i många långa veckor i rad. Dessutom får de kontinuerligt och helt utan nåd nya tuffa utmaningar skickade mot sig (av de elaka producenterna) på ett sätt som överlevarna oftast slipper. Överlevarna kämpar visserligen mot hungern, mot naturen och i utslagstävlingar mot varandra, men de har åtminstone inte några fientliga stammar i närheten som är ute efter deras huvuden…

På sätt och vis kan The Colony inte sällan kännas som ett levande rollspel (LARP) – fast utan att deltagarna är fullt medvetna om reglerna! Allt som de utsätts för biter som sjutton – eftersom det är designat att göra det. Producenterna trycker på alla knappar för att få kolonisternas känslor i storm. Kolonisterna har inget facit, och även om situationerna egentligen inte är ”på riktigt” så är deras känsloregister (vänskap, fiendskap, hat, ånger, tårar, aggression) det.

En fråga som är svår att skjuta ifrån sig är hur etiskt det är att utsätta människor för det som kolonisterna går igenom. Det är (nuförtiden) omöjligt att genomföra ett vetenskapligt experiment i Europa eller USA som skulle utsätta försökspersoner för en bråkdel av det som kolonisterna genomgår i denna TV-serie.

Ett känt experiment som ändå gjorde just detta är psykologen Philip Zimbardos The Stanford Prison Experiment från 1971. I detta skrämmande experiment tilldelades försökspersonerna slumpmässigt rollerna som fångvaktare eller fångar, men experimentet avbröts i förtid när fångvaktarna hänföll till sadistiska beteenden och en del fångar bröt ihop psykiskt – på mindre än en vecka! Ifall du inte känner till detta experiment bör du se bildspelet på websidan eller se spelfilmen ”Das Experiment” som bygger på denna händelse. Boys and girls, det tillhör allmänbildningen att känna till det här.

Delvis på grund av det som utspelade sig i detta experiment (1971) är det numera omöjligt att genomföra andra experiment av denna typ, men ändå görs det – fast då kallas de (till exempel) för Abu Ghraib. Delvis på grund av vad som hände 1971 är det omöjligt att få genomföra experiment av denna typ idag – om det inte handlar om att göra ”bra tv” förstås! Jag kan tycka att det är lite bakvänt att det av etiska skäl är omöjligt att genomföra ett forskningsexperiment under kontrollerade former och med en vettig frågeställning, men att det går att göra ”samma sak” med det betydligt tarvligare målet att skapa ”bra tv”. Att The Colony genomgående hänvisar till det hela som just ett ”experiment” ökar graden av absurditet ytterligare.


The Colony är en konstig tv-serie av flera olika anledningar. Kanske skiljer den sig inte från andra ”reality”-TV-serier, men jag gissar att de scriptade inslagen och konflikten mellan ”reality” och TV-bolagets hjälpande hand (eller deras käppar i hjulen) är tydligare än i andra serier.

Målet är ju inte att i första hand ”simulera” någonting (”the end of the world as we know it) eller att genomföra ett (vetenskapligt?) ”experiment”, utan endast att skapa ”bra tv”. Den enkla formeln är att utan publik så blir det ingen (kommersiell) tv. Därför kan man ta sig en funderare över upplägget och hur producenterna ”vallar” deltagarna framåt. Det är lätt att tänka sig att om kolonisterna tar dåliga beslut och blir utan mat så kommer producenterna se till att de ”hittar” lite mer mat – för utan mat får man gröt i huvudet, tänker inte redigt och tar jävligt korkade beslut. Det är inte "bra tv". Jag satsar en tusenlapp på att producenterna inte heller skulle tillåta någon kolonist att svälta ihjäl eller att hänfalla till kannibalism :-)

På samma sätt är det troligtvis inte heller meningen att kolonisterna ska få tillräckligt med mat – oberoende av hur duktiga de är. En molande hunger gör bergsäkert kolonisterna lättretade och får dem att brista ut i tv-mässiga tirader, underhålla tv-mässiga konflikter eller initiera tv-mässiga bråk med varandra. Alltså skickar man på dem gammal-testamentliga ”gräshoppssvärmar” av olika slag.

På samma sätt kan man tänka sig att om kolonisterna förbereder sig mot externa hot genom att tillverka fällor eller vapen (en eldkastare), så måste producenterna se till att det uppkommer en situation där vapnet och fällan testas ”på riktigt” (vad som nu är ”på riktigt” efter alla dessa manipulationer). Tv-serien skildrar alltså i mindre utsträckning ett ”verkligt” skeende, och i högre utsträckning en slags dans där varje plan eller handling från producenternas sida resulterar i en mot-plan eller en mot-handling från kolonisternas sida, som i sin tur resulterar i… och så vidare


En sak som kolonisterna börja jobba med redan i avsnitt fyra är att fixa i ordning en lastbil för att ta sig ut ur staden (Los Angeles). Både kolonisterna och producenterna är överens om att gruppen på lite längre sikt måste ta sig ur staden. Hur kolonisterna har kommit fram till detta vet jag inte. Att det helt spontant kommer från dem själva har jag svårt att tro. Jag gissar att det bygger på ledtrådar och tips eller kanske från explicita instruktioner från producenterna (”ert mål på sikt är att ta er ut ur staden”). Det är svårt att förstå TV-serien och den inre dynamiken i händelseförloppet när man inte vet vilka instruktioner deltagarna har fått…

Efter att ha varit isolerade i över 60 dagar lever kolonisterna i sin nya post-apokalyptiska verklighet. Jag kan sitta bekvämt i min fåtölj, stanna programmet, tänka efter och skriva ner några smarta kommentarer till denna text, men för kolonisterna finns det ingen paus- eller avstängningsknapp. De är smutsiga, trötta, sura, ledsna, rädda, stolta, hungriga och törstiga under alla dygnets 24 timmar.

Jag undrar hur ”avprogrammeringen” gick till när det var dags att avsluta tv-serien? Hela vägen till slutet pratar alla kolonister som om den ”verklighet” de levt med så länge verkligen är Verkligheten med stort V och som om de tror att en pandemi har dödat en överväldigande del av befolkningen omkring dem. Men vem hade lätt att lägga allt bakom sig och vem hade svårt att minnas att det ”bara” rörde sig om en tv-produktion när det tog slut? Vem hade familj och barn som kunde ta hand om dem när de kom tillbaka till ett samhälle av ordning (nåja, mer eller mindre) och överflöd (definitivt!)? Jag önskar att någon hade sökt upp kolonisterna ett halvår senare och ställt frågor som:

- Hur tänker du på det som utspelade sig i kolonin så här på lite avstånd?
- Vad var det viktigaste du lärde dig om dig själv och om andra människor?

I många ”reality”-tv-shower brukar deltagarna återförenas under ”civiliserade” former i en studio eller inför en live-publik. Jag önskar att de skulle ha gjort ett sådant extra-avsnitt i The Colony.

Trots alla förbehåll måste jag erkänna att jag blev ganska förtjust i The Colony och att tv-serien faktiskt utgjorde ”bra tv” för mig. Eftersom jag vet att det spelats in ännu en säsong kommer jag att hålla ögonen öppna efter den. Kanske återkommer jag i så fall med en ny text om jag känner att den kan tillföra något utöver det jag redan har skrivit här.

Jag inledde denna text med inledningssnacket som man fick höra i varje avsnitt och jag avslutar med det ödesmättade avslutningssnack som man bara får höra en enda gång – i slutet av det allra sista avsnittet:

”In the 21st century, few people have the neccessary skills in order survive a catastrophic event. A simulated disaster scenario is an invaluable way to prepare, becuase disasters can happen at any time, with no notice.”

.

Resursförbannelsen

.
Bild: "Blood and oil ... farmers in the Niger delta slaughter animals poisoned by local refineries."


Lika mycket som den förra texten handlade om Libyen, så handlade den också om resursförbannelsen (”the resource curse”). I denna text tänkta jag förklara vad resursförbannelsen innebär. På sätt och vis kan denna text ses som en fristående fortsättning av den text jag skrev om boken ”Crude world” av journalistern Peter Maass i höstas. Redan då tänkte jag att denna utmärkta men skrämmande bok förtjänade en fördjupande text eller en spin-off i form av en text om resursförbannelsen (vilket jag något förhastat nämnde i texten som jag skrev för över 7 månader sedan...). Börja gärna med att läsa den tidigare texten, här kommer en liten aptitretare från den:

”I ”Crude world” uppmärksammas de företrädesvis negativa effekterna av att bo i ett land som påträffar olja. Med oljeinkomsterna följer inte sällan skriande ekonomiska orättvisor, korruption och politisk repression. […] Låt mig repetera; för alla andra länder [utom Norge och Kanada] har oljan varit till mer skada än till nytta. I denna text kommer jag, utifrån Maass bok, att gå igenom en mängd destruktiva effekter som följt av att ha funnit olja i sitt land och under sin mark. Ett exempel är den strukturella tragedi som består av att oljeindustrin klarar sig med så få anställda och att välståndet som skapas av den därmed inte kommer flertalet till nytta i form av arbetstillfällen.”


Resursförbannelsen hänvisar alltså till det faktum att länder med ymniga naturresurser detta till trots vanligtvis inte blomstrar ekonomiskt eller på något annat sätt över huvud taget. Istället tenderar de att (endast-men-massivt) berika en mycket liten del av landets befolkning. Egentligen är det till och med värre än så, för länder med ymniga resurser tenderar (kontraintuitivt) att ha en sämre ekonomisk utveckling än länder med färre resurser.

Resursförbannelsen har egentligen inget specifikt att göra med just olja – det kan röra sig om vilken naturresurs som helt – men i denna text kommer jag ändå att koncentrera mig på och använda olja som det främsta exemplet (”the oil curse”). Bara för att förtydliga så handlar det alltså inte om att dessa länder hamnar på obestånd när oljan (eller vilken resurs det nu må vara) börjar sina, utan om att rikedomarna inte kommer landet och de breda befolkningslagren till nytta ens under utvinningens glansdagar.


Jag börjar med att knyta an till de alltid lika aktuella arabländerna under denna den mest arabiska av vårar. Redan för ett år sedan påpekade den engelskspråkiga Dubai-baserade dagstidningen Khaleej Times i artikeln ”Spillage of the oil curse” att det inte finns en enda demokratisk stat bland de 23 länder vars exportinkomster till största delen kommer från olja och naturgas:

“Especially in Arab countries, the fabulous riches that come from under the ground tend to create overbearing governments with apathetic citizens. “In these systems, the state is large, centralised, and repressive,” [Stanford professor Larry] Diamond wrote [in an essay earlier this (2010) year].

Societies are usually “intensely policed” because “there is plenty of money to lavish on a huge and active state-security apparatus,” and bureaucracies are “profoundly corrupt.” They tend to see the money that pours into state coffers as everybody’s and nobody’s, and therefore more or less free for the taking. The public pays no taxes in the richer states, and in the view of the entrenched potentates no taxation means no need for representation.”

Diamond har blandade känslor inför t.ex. landet Iraks framtid. Även om han medger att landet lider av en skenande korruption (samtidigt som han uppenbarligen utgår från att det inte går att undvika resursförbannelsen), så menar han ändå att det finns så mycket olja i Irak att ”there will be plenty to steal and still some for development”. Detta är alltså ett best-case scenario i ett land som välsignats med mycket rikliga oljeresurser, men med svaga demokratiska institutioner och traditioner! Journalisten Maass (som besökt Irak flera gånger och många andra oljeproducerande länder därtill) har en mer pessimistisk syn på Iraks framtid:

”[Iraq] has too much [oil] for its own good. It seems reasonable to consider that the fighting may not stop until the wells run dry.”

Jag vet att det kan uppfattas som kontraintuitivt, men olja och demokratisering framstår som lika omöjliga att blanda som olja och vatten. Inte nog med att få oljeexporterande länder är demokratiska, efter att ett land har hittat olja så är steg i en demokratiseringsprocess (fria val, yttrandefrihet, ökad politisk frihet etc.) betydligt mindre sannolika att inträffa. Som jag påpekade i min förra text har Libyen en hel drös med egenskaper som gör det ytterst osannolikt att landet inom en överskådlig framtid kommer att bli demokratiskt. Man måste nog vara väldigt naiv för att tro att bevekelsegrunderna för västvärldens militära engagemang i Libyen kommer sig av ”välvilliga” snarare än ekonomiskt kalkylerande skäl:

”Libya’s oil reserves are among the largest and most valuable in the world, and that alone is a big obstacle to democracy. […] regardless of whether Libya’s next leader arises from a democracy movement, at some point he is likely to consider political oppression as a survival strategy that helps hold back all his competitors.”


Skriver man om resursförbannelsen finns den en lång rad sorgliga exempel från Afrika att välja mellan (Kongo, Liberia, Elfenbenskusten, Sierra Leone, Gabon, Angola, Mocambique) och man är på intet sätt begränsad till att peka ut oljan som ensam ansvarig (”blodsdiamanter” har bekostat fler än ett krig i Afrika). Men på få ställen har oljan under så lång tid lett till mer misär och större orättvisor än i Nigeria:

"It's hard to imagine a starker illustration of getting it wrong than an oil shortage in one of the world's biggest oil producers. But that's exactly what regularly happens in Nigeria, as gas stations run dry and thousands of motorists and truckers jam driveways and spill out onto freeways. Partly this is a question of how Nigeria messes up its oil industry — rotting refineries, poor distribution, price-hiking hoarders — and partly it's a sign of how oil messes up Africa.

[…] Our oil powers the world. But in Africa, it creates places [in which] no longer do people think about how to build a nation, only how they can steal from it."

Jag skrev en hel del om Nigeria i min föregående text om resursförbannelsen så det kan räcka med att konstatera att Nigerias centralbank beräknar att oroligheterna i Nigerdeltat (där oljan finns) kostar landet 1000 miljoner USD per månad i minskad export och uteblivna intäkter. Bortom dessa uteblivna inkomster finns det många fler kostnader som är svårare att beräkna men inte desto mindre verkliga för det; miljömässiga, psykologiska, sociala, kostnader för hälsa och för lidande, den höga frekvensen av beväpnade gäng, rån och kidnappningar etc. För den som vill veta lite mer om just Nigeria kan man till exempel titta på ”Vital oil: Photographer Ed Kashi captures Nigeria’s toxic legacy” (Guardian mars 2010) och ”Death and oil in Niger delta’s illegal refineries” (CNN aug 2010)

Konkurrensen från en del andra länder i Afrika är hård, men av Maass bok förstår man att det mycket väl kan hända att Ekvatorialguinea tävlar i en helt egen division i kleptokrati-VM. …Vilket inte betyder att det på något sätt är ”bra” på andra håll och kanter; i Angola kommer 90% av statens inkomster från skatter och avgifter på (utländska) energibolag. År 2005 stod exporten av olja och diamanter tillsammans för 99.3% av Angolas exportinkomster. Trots att Angola tillsammans med Nigeria är Afrikas största oljeproducerande länder så hankar två tredjedelar av befolkningen sig fram på mindre än 2 USD per dag. Angola ligger nära botten (plats 168 av 178) på Transparency Internationals Corruption Perception Index från 2010.

Även om det finns vissa lovande undantag (Botswana, Ghana), så har de naturresurser som många afrikanska länder blivit välsignade (?) med - åtminstone fram tills nu - snarare varit att betrakta som en förbannelse. Jag har förstått att resursförbannelsen inte handlar om någon enskild (lagbunden) faktor, utan om ett knippe av olika symptom som i sin tur är effekter av olika handlingar och strategier som (eventuellt utifrån olika bevekelsegrunder) i slutänden ändå har haft liknade effekter.

Ofta börjar det med att man i ett fattigt land plötsligt upptäcker en värdefull resurs (olja, koppar, guld). Det nyvunna välståndet föredelas inte bland befolkningen, utan koncentreras istället i händerna på några få. Korruptionen breder ut sig och en repressiv regering klänger sig fast vid makten för att monopolisera exportinkomsterna - samtidigt som en redan fattig befolkning blir alltmer utarmad. Ett stort beroende av (e.g. stora inkomster från) en enskild resurs skuggar och skadar den övriga ekonomin och landets inkomster kan dessutom göra oförutsägbara och tvära kast i takt med att råvarupriserna på världsmarknaden stiger och sjunker. Utifrån detta händelseförlopp följer inte sällan skador på miljön, ekonomisk instabilitet och interna konflikter och motsättningar (och i värsta fall ”eviga” inbördeskrig).


På något sätt – jag är inte helt på det klara med exakt hur – hänger också resursförbannelsen ihop med den ”holländska sjukan”. Även i de fall när exporten av naturresurser kommer folket lite mer (eller rent utan mycket mer) till godo kan det leda till icke-intuitiva negativa ekonomiska effekter för landet ifråga. Ett stort inflöde av pengar gör att landets valuta stiger i värde. Allt som produceras i andra länder blir plötsligt billigare att köpa, samtidigt som alla inhemska (jordbruks- eller industriella) produkter får svårt att konkurrera med billiga importprodukter och blir dessutom omöjliga att exportera. Detta leder i sin tur till att landet blir än mer beroende av exporten av naturresursen ifråga (och priset på denna på världsmarknaden). Landet blir "naturligtvis" också sårbart på nya och ”intressanta” sätt när det nyvunna välståndet slår undan benen för (all) annan produktions i landet.

Det var det som hände i Spanien när de skeppade in galjon efter galjon med guld från Sydamerika på 1500-talet och pengarna utan ansträngningar rullade in. Namnet "den hollänska sjukan" kommer sig av att det hände också i Holland efter att man upptäckte gas-fyndigheter där i slutet av 1950-talet (termen myntades dock inte förrän 1977). Och det händer just nu i Kanada:

I takt med att oljepriset stiger förvandlas Kanada till en energi-supermakt och den kanadensiska dollarn till en petro-valuta. Men, som Jeff Rubin påpekar, ju mer olja Kanada exporterar till USA, desto högre stiger den kanadensiska valutan mot den amerikanska dollarn och desto mindre stål, maskiner, bilar och ost kommer Kanada att producera och sälja till sin stora granne söder om gränsen. På sikt kan det bli svårt att sälja någonting alls till USA – förutom olja.

Det sätt på vilket Norge och andra oljeländer har löst detta problem är genom att investera oljepengarna i en statlig investeringsfond (Sovreign Wealth Fund) för att därigenom ”hindra” oljeinkomsterna från att översvämma landets ekonomi och snabbt spenderas. Sådana fonder har funnits i decennier (”the Kuwait Investment Authority” bildades 1953 – redan innan landet blev självständigt från Storbritannien), men antalet har ökat kraftigt under det senaste decenniet.

I Norge upprättades ”Statens petroleumsfond” 1990 och dess efterföljare är numera en av världens allra största statliga fonder. Av okänd anledning har jag aldrig sett alternativet att istället ”spara oljan i marken” läggas fram. I backspegeln kan man ju konstatera att det var ganska dumt av Norge att pumpa upp så mycket olja de kunde och sälja denna för 20 dollar per fat för 10 år sedan eftersom priset på olja nu återigen står i 100+ dollar per fat… Det kan hända att oljefondens investeringar (trots finanskrisen 2008-2009) har gett en bra avkastning, men när det fortsätter att storma i världsekonomin och börserna kan sjunka som en sten (igen) kanske den retroaktiva bedömningen av gjorda val blir annorlunda…

Visa av andras länders taskiga erfarenheter är en del länder nu betydligt mer eftertänksamma innan de huvudstupa börjar exploatera sina naturresurser i högsta möjliga takt. Ett exempel på detta är Mongoliet som sitter på koppar-, guld-, uran- och kolreserver som uppskattas vara värda tusentals miljoner dollar. I ett land som är 3.5 gånger större än Sverige men som har mindre än 3 miljoner invånare, där 40% av invånarna bor på stäppen, där över 20% lever på 1.25 USD eller mindre per dag (år 2005) och där 29% av befolkningen är undernärd förväntas BNP flerfaldigas på kort tid. President Tsakhia Elbegdorj har en examen från Harvards Kennedy School of Government och hoppas kunna styra sitt land förbi båda Skylla och Karybdis – resursförbannelsen och holländska sjukan. Jag håller tummarna och hoppas att jag slipper skriva om förväntningar som kommit på skam vid ett senare tillfälle…

Mitt allra sista exempel är den djupa skepsis jag känner mot att de naturrikedomar (koppar, järn, guld, kobolt, lithium) som det rapporterades om från Afghanistan för ett knappt år sedan någonsin kommer att komma folket till godo - om de överhuvud taget kommer att kunna exploateras i detta karga och otillgängliga land som plågats av krig och av strider non-stop under de senaste 32 åren…

En lång (lång lång) lista på utmaningar som står mellan dagens Afghanistan och extraktionen av de underjordiska rikedomar som det rapporterades om finns bra beskrivna i en knappt ett år gammal utmärkt artikel från New York Times, ”Next for Afghanistan, the Curse of Plenty?”. Och då valde jag mycket medvetet att i den föregående meningen endast beskriva extraktionen av underjordiska rikedomar som det hägrande slutmålet. Om det mot förmodan skulle gå att utveckla den infrastruktur som är nödvändig samt uppbåda de finansiella muskler och den uthållighet som skulle behövas för att göra någon vinst på hela operationen, så är det en helt annan fråga om huruvida detta skulle komma landet och hela befolkningen tillgodo, eller bara en liten klick av lokala, hänsynslösa krigsherrar samt ”i bästa fall” några utländska gruvbolag:

”Because it takes up to 20 years for a mine to start earning profits and Afghanistan has been a battleground for 31 years, ’no mining company in its right mind would go into Afghanistan now,’ ” – det sista citatet sagt av en amerikansk professor i ”ekonomisk geologi”. [...]

Afghanistan [is] like eastern Congo: home to diamonds and coltan — another mineral vital to modern electronics. Both are full of warring tribes, illiterate populations, corrupt governments and brutal warlords. And both are rugged and remote, far from coastlines and with few roads or railroads, making it hard to get minerals out and policing forces in. Rich as eastern Congo is, the lot of its population for the last 15 years has been disease, starvation and massacres at the hands of local militias and invaders from Rwanda, Angola and Zimbabwe.”

Tar man ett steg tillbaka kan man lika gärna börja med att ifrågasätta om de (av Mainstream Media så okritiskt) rapporterade resurserna över huvud taget existerar, eller om det snarare rör sig om spekulationer, förhoppningar och glädeprognoser. Bloggaren Cornucopia klär effektfullt och förtjänstfullt av SvD inpå bara skinnet här och här.

Ytterligare en cynisk och brutal sanning från samma artikel i New York Times får bli slutorden i denna långa text. Det rör sig om ett konstaterande om att vinsten och nyttan vanligtvis tillfaller något helt annat land än det som "råkar" sitta på den attraktiva resursen ifråga:

”The great empires of the world were built thanks to gold mines, not atop them. It’s the little mercantile nations with their cohesive political systems and fierce navies that have looted the big feudal ones paved with rubies.”
.

Skillnaden mellan Egypten och Libyen

.
För knappt en månad sedan skrev jag en text om Egypten och militären där jag förklarade varför Egyptens militär, till skillnad från militären i flera andra oroliga arabländer, inte brutalt slog ner alla som demonstrerade på Kairos gator. Den texten var främst baserad på ett radioprogram om "Egypt's Military, Inc" (NPR Planet Money, 5 feb 2011). Den här texten utgår från ett annat program som NPR Planet Money sände tre veckor senare och som hette just "The difference between Egypt and Libya":

"When Egyptians rose up against their government, the Egyptian military protected them. When Libyans rose up against their government, the military started shooting. On today's Planet Money, we try to figure out why the responses were so different."

Varför militärens respons i Egypten var som den var kan ni som sagt läsa i en tidigare text om detta. En intressant artikel som jämför responsen från Tunisiens, Egyptens och Jemens militär finns för övrig här. Här kommer jag att koncentrera mig på varför det som händer i Libyen händer i Libyen


Som vi numera vet är Libyen/Khaddafi en värsting jämfört med andra arabländer som också drabbats av protester och oroligheter (så som Tunisien, Egypten och Algeriet). Varför?

När Egyptens militär gav sig ut på städernas gator såg de inte bara demonstranter där, utan också kunder, och "generally, businesses don't like to shoot their customers". Protesterande libyer är dock inte "kunder", utan i bästa fall "klienter" i en mera ålderdomlig tappning av ordets betydelse:

"I antikens Rom var en klient en person, ofta en plebej, som stod under inflytande av en patronus, ett förhållande där man bytte tjänster och gentjänster."

Sex och en halv miljoner libyer har levt i en slags ineffektiv och illa fungeraden andra klassens välfärdsstat. Alla medel kom som en skänk från ovan från Khaddafi/staten, och folkets enda skyldighet var att inte ställa till med problem. Det var väl inte att undra på att Khaddafi kände sig besviken när folket inte fullgjorde sin plikt och istället började protestera och ha annat fuffens för sig...?

Men hur kan det hela gå ihop? Svaret finner man i hur Libyens ekonomi fungerar. Inte mindre än 81% av Libyens ekonomiska aktivitet kan hänföras till direkta inkomster från olja och gas. Varje vecka tjänade Libyen runt 1 000 miljoner dollar. Ytterligare 17% hänför sig till tjänstesektorn, men det mesta handlade om att utföra tjänster kring olje- och gasutvinningen så som att bygga pipelines, hamnar och petrokemiska faciliteter. En extremt stor del av Libyens inkomster kommer alltså från fossilindustrin - och endast en mycket liten del av befolkningen har sin utkomst direkt från dessa industrier.

Detta skiljer sig radikalt från de flesta andra länder där huvuddelen av statens inkomster kommer från företagssamma individer och företag som producerar, jobbar och utför tjänster som sedan beskattas. Till skillnad från Sverige svävar alltså staten fritt i Libyen och landet "behöver inte" (i ekonomisk mening) mer än en liten liten andel av sitt folk. Istället emanerar som sagt allt välstånd från underjorden, och staten (Khaddafi) har nöjt sig med att fördela (en del av) överskottet till befolkningen. Den Libyska staten behöver helt enkelt inte kunniga, produktiva medborgare som skapar ekonomiska värden (som senare beskattas), utan har istället föredragit passiva medborgare som hukar sig och är nöjda med det som staten har skänkt dem. Alltså har inte Khaddafi behövt bry sig om vad folket tycker, vad folket känner och vad folket vill. Han har istället kunna göra precis som han har velat, så länge oljeinkomsterna fortsatt att flyta in (främst från Europa).

Ur detta perspektiv lider alltså Libyen (och många andra länder vars ekonomi till stor del beror på exporten av enskilda råvaror) av något som brukar kallas för ”resursförbannelsen” (”the resource curse”) som jag också som hastigast har nämnt i en tidigare text. Naturresurser "borde" vara en källa till välstånd, men i de flesta fall leder dessa istället till att korrupta despotiska ledare tar makten och kontrollerar landets resurser och rikedom. För huvuddelen av befolkningen är resultatet paradoxalt nog oftast sämre än om dessa resurser aldrig hade påträffats i deras länder.

Många av de som deltar i arabvärldens demonstrationer och i revolutioner har mycket höga förväntningar på att en ny regering snabbt ska förbättra medborgarnas liv, deras politiska friheter och deras ekonomiska standard. Men vanligtvis finns inte de ekonomiska resurserna omedelbart tillgängliga och den typen av förändringar som många förväntar sig (bums!) kan inte heller ske i en handvändning eftersom det finns så många eftersatta behov, cementerade vanor och tröga strukturer. Men i Libyen skulle man faktiskt kunna göra en hel del relativt omgående om oljeexporten kom gång och man hade bara en halvbra regering som använde inkomster på vettiga sätt.

Att Libyens ekonomi ser ut på det sätt som den gör (alla pengarna kommer från gas och olja) utgör dock ett stort problem som inte nödvändigtvis skulle försvinna bara för att man blev av med Khaddafi. Två månader efter att Mubarak avgått är inte direkt alla Egyptens problem lösta. Nu kan man istället läsa om hur kriminaliteten i Egypten har exploderat och hur en del redan blivit nostalgiska och längtar tillbaka till Mubaraks styre. På vissa håll får skolbarn beväpnad eskort till skolan för att avvärja kidnappningshotet. Kriminella gäng har blivit mycket aktiva när den diskrediterade, handlingsförlamade och till nyligen Mubarak-trogna polisens självförtroende och materiella resurser är körda i botten (t.ex. har många polisstationer brunnit ner och vapen försvunnit).

På motsvarande sätt skulle den eller de som skulle komma efter Khaddafi möta samma incitament och lockas att spela samma spel som Khaddafi; om man kontrollerar oljan behöver man inte folket. Norge är en av få stater som har lyckats övervinna och bryta denna förbannelse.

Ett annat, mer realpolitiskt skäl till att det är dumt för något utifrån (läs: USA) att tvinga fram ett regimskifte framfördes i en artikel i Time Magazine, "Why overthrowing Gaddafi is overrated" i början av månaden:

"The idea of bringing down a terror-sponsoring tyrant may be appealing, but the success rate of regime changes imposed by foreign armies is dismal."

Även i de fall man lyckas med det man föresatt sig tenderar det som kommer efteråt – på initiativ av främmande makter – att inte utgöra en stabil lösning. Risken för nya demonstrationer, väpnat motstånd och nya inbördeskrig är dessvärre hög i sådana länder. Även med de bästa av intentioner kan det alltså gå dåligt när "do-gooders" (?) utifrån tvingar fram förändringar som folket ifråga sedan måste leva med.

Ovan har jag beskrivit grunden på vilken Libyens ekonomi vilar, men nu går jag ett steg längre och beskriver varför Libyens ekonomi inte bara är speciell (eller knasig), utan rent av pervers.

Ur Khaddafis perspektiv vill du inte ha en verklig ekonomi där människor tjänar pengar (och betalar skatt), för då kommer en del folk, inklusive politiska motståndare, att börja få inflytande och makt:

"You have an active interest in making sure there are not many ways for regular people to get power or money. You want oil to be the only source of money."

"Unlike other states where the government really wants people to find ways to make money [so they can tax them], Khaddafi works really really hard to make sure he is the only source of wealth."

Vad gör då människor om dagarna i Libyen? Inte speciellt mycket. De går till ett kontor och gör inget speciellt hela dagarna i ände. Folk tar med sig två jackor till jobbet och hänger upp en på en krok och tar på sig den andra när de går iväg och gör något annat (odlar grönsaker, kör taxi eller tar sig en kopp kaffe). Om du som medborgare vill ha något utfört så är det inte ovanligt att det inte händer så mycket; "Ja, han är här, hans jacka hänger där". Fem timmar senare åker du hem i ogjort ärende. Att få saker gjorda tenderar att komma att handla om att ha kontakter (eller pengar till mutor). Arbetslösheten är (var) uppe i 40% och många som "jobbade" lade alltså inte många strån i kors.

Observera att de höga arbetslöshetssiffrorna knappast lär förändras över en natt även om rikedomen från underjorden används till att diversifiera och utveckla landets ekonomi, och även om rikedomarna fördelas bättre bland folket.

"In another context, the population probably would have been hugely dissatisfied, would have risen earlier, there would have been other pressures that Khaddafi would have had to respond to [by] the vested interests of stakeholders in the Libyan economy - were it a real economy. But it's not a real economy."

När nu Fidel Castro håller på att pensionera sig är Khaddafi den ledare som med sina 42 år suttit längst vid makten. Han tog över i Libyen när han var 27 år gammal och han har medvetet och av privata egoistiska skäl kört landet i botten. Han har nationaliserat alla industrier och det finns väldigt lite privat ägande i Libyen. Han har skapat en välfärdsstat som delar ut mat och tjänster (vatten, el, hälsovård) på samma sätt som en rik delar ut allmosor. Det finns få möjligheter till jobb i Libyen bortom att jobba år staten. Bortom olja och gas producerar Libyen inget speciellt av värde. Libyen importerar inte mindre än 75% (!) av alla sin mat, och utan oljeinkomster är landet Libyen totalt kört – ett minne blott.

Vi ser vad Libyens olja gör med oss; vem som köper den och vad dess frånfall gör med oljepriset. Vad vi inte ser är vad Libyens olja gör med dem; hur extremt beroende libyerna är av sina olje-exportinkomster, och hur stängda kranar omgående skulle betyda ett totalt sammanbrott för Libyen och de miljontals människor som bor i landet.


Men om vi återgår till vad Libyens olja gör med oss, kan man fråga sig om det finns ett samband mellan å ena sidan Khaddafis trevande åtgärder för att styra om sin oljeexport från europeiska marknader mot österländska (Kina, Indien), och å andra sidan västländernas hastiga beslut att engagera sig militärt i Libyen förra månaden? Man behöver inte direkt vara konspirationsteoretiker för att gissa att det finns en viss koppling mellan oljetillgångar och västvärldens beredskap att engagera sig militärt i vissa länder men inte in andra länder. Denna fråga anknyter direkt till temat för en podcast från P1 Konflikt (2 april 2011), "Varför Libyen och inte Elfenbenskusten?". Men istället för ett referat eller en analys av de mestadels idealistiska eller veka argument som framfördes i detta radioprogram så avslutar jag med ett längre citat från en analys av den alltid lika hårt-slående evige kritikern av USAs utrikespolitik Noam Chomsky:

"Suppose [political leaders and commentators] say that the motive for a military action is humanitarian. In itself, that carries no information: virtually every resort to force is justified in those terms, even by the worst monsters [...]

In contrast, what motives actually ARE is rarely discussed [...]

While control over oil is not the sole factor in Middle East policy, it provides fairly good guidelines, right now as well. In an oil-rich country, a reliable dictator is granted virtual free rein. In recent weeks, for example, there was no reaction when the Saudi dictatorship used massive force to prevent any sign of protest. [...] Bahrain is a particularly sensitive case because it hosts the US Fifth feet, by far the most powerful military force in the region. [...]

In states lacking major hydrocarbon reserves [till exempel Tunisien och Egypten], tactics vary, typically keeping to a standard game plan when a favored dictator is in trouble: support him as long as possible, and when that cannot be done, issue ringing declarations of love of democracy and human rights -- and then try to salvage as much of the regime as possible [...]

Syria is a tough nut to crack and there is no clear alternative to the dictatorship that would support U.S. goals. Yemen in a morass where direct intervention would probably create even greater problems for Washington. So there state violence elicits only pious declarations.

Libya is a different case. Libya is rich in oil, and though the US and UK have often given quite remarkable support to its cruel dictator, right to the present, he is not reliable. They would much prefer a more obedient client. Furthermore, the vast territory of Libya is mostly unexplored, and oil specialists believe it may have rich untapped resources, which a more dependable government might open to Western exploitation."

Vad kam man säga? Självintresset ljuger inte!
.