måndag 25 maj 2009

"The geography of nowhere" av Kustler (1993)

.
James Howard KunstlersGeography of nowhere: The rise and decline of America’s man-made landscape” (1993) är med bred marginal den äldsta bok jag hittills recenserat på denna blogg. Det finns dock bra skäl till att titta närmare på denna bok. Trots att den är över 15 år gammal är den helt klart mer aktuell idag än när den kom ut och i efterhand kan man till och med se att mycket av det James skriver var mitt i prick - ja närapå profetiskt – även om det först är nu som detta börjar bli uppenbart för fler och fler människor.

James är en man med ett närapå heligt uppdrag och han predikar sin lära lika intensivt som en teleevangelist predikar Jesus härlighet. Han hamrar in sitt budskap igen och igen och återkommer hela tiden till de två områden som interagerar och samverkar och som tränger sig igenom alla aspekter av amerikaners dagliga liv; bilar och bostäder. Den som vill lära känna James mycket kritiska åsikter bättre kan med fördel spana in hans blogg, Clusterfuck nation, där han skriver en ny bitsk krönika varje måndag.

Kring bilar finns det ett helt komplex av frågor och industrier som samverkar; energi (olja), finansiering, vägbyggen, (bristande) kollektivtrafik, politik, världsåskådning etc. Bostäder är egentligen betydligt bredare än bara de ställen vi bor på och omfattar såväl privata boningshus som kommersiella och offentliga byggnader. De sätt man har byggt hus och designat städer på i USA samt bilarnas central roll beror på varandra, möts och binds samman av det amerikanska samhällets artärer - vägarna.

Eftersom jag själv bott i USA har många frågor som väckts där till slut besvaras av denna bok. Varför har man byggt på ett sådant sätt att det är omöjligt att klara sig utan en bil på de flesta ställen i USA? Hur kan man bygga gator i ett villaområde som inte har trottoarer? Varför finns det inga kvartersbutiker och varför är det så långt till närmaste mataffär? Varför är gatorna så himla breda även i lugna villaområden? Varför är så få människor ute och promenerar och varför finns det över huvud taget så få ställen på gångavstånd som är värda att besökas?

Den sista frågan är inte speciellt svår att besvara. Gatorna är breda, kvarteren är enorma och förutom avstånden är det otroligt tråkigt och monotont att gå rakt fram bredvid en helt rak väg i 20 eller 30 minuter. Allt är byggt för att man ska kunna färdas med bil i 40-60 km/h och en människas rastlösa hjärna får helt enkelt inte tillräckligt med stimulans när man är ute och går i ett amerikanskt villaområde. På samma sätt är det oerhört tråkigt att promenera en längre sträcka bredvid en motorväg eller motortrafikled i Sverige.

Oberoende vad hastighetsbegränsningarna egentligen råkar vara är de minst 12 meter breda vägarna i en amerikansk förort byggda för att till och med en medelmåttig förare ultrasäkert (för bilisten) ska kunna svischa förbi i uppåt 70-80 km/h utan att riskera att förstöra sin bil. Vägarnas primära funktion är att slussa förorternas bilar till motorvägen. De stora förlorarna är förstås barn som inte kan röra sig fritt utanför hemmet utan att riskera liv och lem (föruom att det som sagt ofta inte finns något utflyktsmål värt att besöka på gång- eller cykelavstånd). Eftersom barnen ändå måste ta sig till skolan åker många barn skolbuss dit, ett kollektivtrafiksystem som ”operates at huge expense, is restricted to children, and runs only twice a day”. Utifrån sin begränsade röreslefrihet är det lätt att förstå att många amerikanska ungdomars högsta dröm är att få en egen bil så fort de fyllt 16 år. James kommenterar att i princip alla förorter som är byggda i USA sedan 1950 är omöjliga att bo i om man inte har tillgång till bil.

En annan aspekt av den av människan byggda landskapet som James tycker mycket illa om är att det är billigt. Billigt att bygga ("smälla upp"), billigt att riva, och, det syns och ger ett billigt intryck. Många förorter består av identiska hus på identiska tomter längs identiska gator i identiska förorter. Människor reser längs identiska motorvägar längsmed vilka det finns identiska ”strip malls”. Allt ser ut som allt annat och ingen ser ut som något speciellt. Det är detta ”nowhere” som James hänvisar till i bokens titel:

long-distance car travel on an interstate highway is literally like going nowhere fast”. ”There is little sense of having arrived anywhere because everyplace looks like noplace in particular.” ”we chose to live in Noplace, and our dwellings show it. In every corner of the nation we have built places unworthy of love and move on from them without regret.”

James skriver mycket om taskig arkitektur; utanför staden smäller man upp likadana kakforms-hus och köplador av dålig kvalitet som inte är värda att tas hand om. Inget av det som byggs är menat att hålla längre än i något decennium eller två vilket innebär att i takt med att hus gått från att vara hantverk till att bli handelsvaror konsumerar man numera dem; på många ställen i USA är tomten betydligt dyrare än huset och det är vanligt att man river ett gammalt hus och bygger nytt istället för att underhålla något som aldrig var menat att motstå tidens tand. Över tiden har det känslomässigt laddade hemmet gått mot att bli till ett utbytbart hus där en familj för tillfället ”råkar” äta och sova men som det snabbt går att flytta vidare från till något annat.

Redan 1993 var James mycket medveten om oljans vikt för ekonomin och USAs stora oljeberoende. Han varnar för att vandra vidare på den inslagna vägen men predikade självklart för döva öron. Förutom (avsevärda) negativa social effekter av ett atomiserat och utspritt samhälle och negativa effekter på människors fysiska och psykiska hälsa menar James att den byggda miljön i USA är den största felallokeringen av resurser någonsin:

America has now squandered its national wealth erecting a human habitat that […] will not be usable very much longer […] suburban sprawl is too expensive to operate, too costly to maintain […]. To lose it is tragic not because America will be deprived of such wonderful conveniences as K-Marts and drive-in churches […] but becuase it was a foolish waste of resources in the first place, and it remains to be seen whether its components can be recycled, converted to other uses, or moved.”

Idag, 15 år i efterhand kan vi se att man på 1990-talet och början på 2000-talet istället för att ändra riktning gasade ännu mer, lånade ännu mer pengar, byggde fler hus och fler förorter, köpte fler bilar och byggde mer vägar. James insåg redan när det begav sig att man utfrån de enorma resurser som redan blivit nerplöjda i bilsamhället skulle fortsätta att ”slänga bra pengar efter dåliga” hellre än att föreställa sig alternativ och sätt att förändra samhället mot att göra det mindre beroende av bilar (och olja).

En hel del pekar dock på att vi nu nått slutet på den inslagna vägen och att James förutsägelser från 1993 håller på att besannas; ”Today’s posh suburbs could easily become tomorrow’s slums”. Något mer chockerande än denna 8 månader gamla och 12 minuter långa film, ”Foreclosure Alley” från södra Kalifornien har jag inte sett hittills. Filmen tydliggör ett fenomen vi kommer att få se mer av framöver. I spåren av utkörda husägare dyker det upp nya deprimerande affärsmöjligheter; att spraya brunt dött gräs grönt för att göra tomten och huset mer attraktivt, att på kortast möjlig tid tömma och slänga allt som är kvarlämnat i ett övergivet hus, inklusive möbler, foton, leksaker, mat och fungerande hemelektronik. Gårdagens splitternya förorter (de senast byggda som ligger längst ifrån städerna) är på väg att bli att bli spökstäder där ”squatters” och kriminella gäng flyttar in i takt med att husägare flyttar ut och lämnar tomma hus efter sig.

Även om USA befinner sig i stormens öga när våra nuvarande transport- och boendevanor ”utmanas” efter oljetoppen kan vi inte luta oss tillbaka här i Europa och tro att vi kommer undan. Men faktum är att vårt utgångsläge ändå är betydligt bättre. Redan i bilismens barndom, i början av 1900-talet, var Europa tvunget att importera sin olja emedan USA hade egna, till synes oändliga oljefyndigheter. Även om det finns många bilkramare i Sverige är vår relation till bilen en blek kopia av amerikanarnas långa kärleksaffär. Vi har mindre, bränslesnålare bilar, högre bensinpriser, tätare bebyggelse, vi kör mindre, bygger färre och smalare vägar och har bättre utbyggd kollektivtrafik. Vårt utgångsläge är alltså på många sätt bättre, men tyvärr tenderar även vi att ännu i denna sena timme dras mot huvudlösa satsningar på fler flygfält och landningsbanor och utbyggda eller nya motorvägar istället för fler cykelvägar och utbyggd kollektivtrafik.
.

13 kommentarer:

Erik Sandblom sa...

En sak tycker jag är märklig, och det är att nästan ingen gör kopplingen mellan bostadsbubblan och bensinpriset. Bostadsbubblan brast ju några månader efter att oljepriset nådde 150 dollar.

Ecoprofile: Finanskrisens epicentrum: bilberoende förorter

Anonym sa...

Spännande inlägg. Har bara hunnit skumma nu, men ska läsa mer grundligt senare.

Noterar att du länkar till Uppsala Airport i slutet av inlägget. Igår tog kommunfullmäktige ett beslut som banar väg för flygplatsen, men loppet är inte kört än då det är Länsstyrelsen som tar formellt miljörpövningsbeslut senare under året. Jag var på den 4 timmar långa maratondebatten och förundras över hur oinsatt den lokalborgerliga majoriteten är i klimat- och resursfrågor och hur man av ren principfasthet inte vill motsätta sig någon form av näringsverksamet som kan skapa jobb. Känns som ett otroligt ostrategiskt beslut att i nuvarande läge satsa på en ny lågprisflygplats i en stadmed mindre än en halvtimmes bil-/buss-/tågfärd från landets största flygplats.

Läs/Hör referat från debatten här:
http://www.sr.se/uppland/nyheter/artikel.asp?artikel=2858533

/Mattias Carlsson

Daniel sa...

Jag håller med om att få gör kopplingen mellan höga oljepriser och recession/depression trots att sambandet är väldigt tydligt i samband med tidigare oljekriser...

Fler flygplatser är det sista vi behöver. Globala flygbranschen befinner sig i en kris, precis i dagarna lade British Airways fram sitt senaste katastrofresultat; 400 miljoner pund i förlust under årets första tre månader:

"BA swung from a record profit last year to its biggest deficit since privatisation in 1987 after it was hit by a near-£3bn fuel bill, the weak pound and the sudden deterioration in its most important market, transatlantic business customers, due to the banking crisis.

In a grimly pessimistic set of annual results, [BA] declined to offer investors new guidance for this year because of the dire state of the airline market."

Anonym sa...

Mer om flygsektorns bekymmer här:
http://www.ecoprofile.se/1300_94_Har_flyget_en_framtid.htm

/Mattias

Farfar sa...

Tur att man inte är ensam i sina tankar, när jag säger till mina bekanta att jag tror att oljan är på väg att ta slut, så tittar de på mig och skakar på huvudet som om man inte är riktigt klok.
Tack så mycket för att det finns fler än jag som har kommit till insikt. Frågan är hur man får de som inte tror på detta att komma till samma insikt.

Anonym sa...

Till Farfar: Tyvärr kommer du inte att lyckas få alla att förstå eller ens vilja sätta sig in i problemet. Det är skygglappar på när det gäller större delen av befolkningen. Jag har läst och funderat kring peak oil sedan 2004 och mina erfarenheter är att du bara kan få med några få på tåget. Jag har blivit utskrattad och ironiserad över när jag har dryftat dessa tankar, eller så har folk helt enkelt slagit dövörat till och sagt att "det där känns för jobbigt att tänka på, usch...". En gör så gott en kan, men vissa måste köra med pannan före rakt in i väggen för att förstå.

/Pappan

Daniel sa...

Jag håller nog dessvärre med "pappan", det går nog inte att få med alla på tåget. Till och med efter att oljetoppen är ett ovedersägligt faktum kommer många att tro på alternativa förklaringar och skylla på "dom".

Men man kan kanske börja i en annan ända och låta folk dra sina egna slutsatser. Påpeka att oljan är en ändlig resurs, att produktionen någon gång (kanske snart) kommer att börja minska, att vi använder mycket mer olja än vi hittar ny, att priset har gått upp kraftigt de senaste 10 åren, att vi är totalt beroende av olja etc.

Farfar sa...

Jag tror USA fick betala mer för sin oljeimport än vad deras ekonomi klarade av. Det är också där oljekrisen kommer att märkas först, inom den ekonomiska sektorn. Så fort det går upp för bankerna att peak-oil är här, så kommer de att inse att deras lån inte kommer att kunna betalas tillbaka och att vartenda företag på börsen övervärderat. Detta omöjliggör hela det skuldbaserade ekonomiska systemets uppbyggnad.

Anders sa...

Finns det överhuvudtaget några exempel i människans historia då vi lyckats förhindra en katastrof i tid?

Al Gore's jämförelse med att vi lyckades sluta använda ozon haltar eftersom vi inte dagligen var lika beroende av ozon såsom olja.

Farfar sa...

Känns som från en annan värld när de tömmer husen. Fast det mesta i husen är väl köpt på kredit. Vilket sjukt samhälle. Bankerna är mer intresserade att skapa nya skulder än att reda upp de gamla. De lever i en vision där de tror att övriga världen kommer att hålla USA med krediter hur länge som helst.

Erik Sandblom sa...

Farfar skriver: Så fort det går upp för bankerna att peak-oil är här, så kommer de att inse att deras lån inte kommer att kunna betalas tillbaka och att vartenda företag på börsen övervärderat. Detta omöjliggör hela det skuldbaserade ekonomiska systemets uppbyggnad.Nej, det skuldbaserade ekonomiska systemet kom flera hundra år innan oljan. Redan på 1400-talet seglade sjömän jorden runt på lånade pengar. De jagade guld och kryddor. Ostindiska kompaniet var lånefinansierat.

Daniel sa...

Har vi lyckats förhindra en katastrof i tid?

Jag tror att det finns exempel på det. Jared Diamond som skriver om kollapsade samhällen framhåller t.ex. Island där de förstod att överbetning av får inte var hållbart på en karg ö för många hundra år sedan. Jag tror att många småskaliga samhällen har varit duktiga på att hushålla med begränsade gemensamma resurser (fiskevatten, skog, betesmark, grundvatten).

Skuldbaserade ekonomiska system. Visst har de funnits länge men de har väl (?) alltid tidigare varit begränsade av att mängden pengar i cirkulation skulle backas upp av en fysisk vara (t.ex. guld)? Det var Nixon som släppte kopplingen mellan dollar och guld och sedan dess har mängden pengar (och skulder) växt gränslös.

Farfar sa...

Det som möjliggör den framtida tillväxten är obegränsade råvarutillgångar,ren luft, rent vatten och billig lättransporterad energi. Om detta uppfylls så ställer säkert bankerna upp med pengar. Går man tillbaka i tiden så fanns det gott om allt detta. Men när den billiga oljan sinar så försvinner de två viktigaste av tillväxtens stöttepelare. Banker lånar inte ut pengar till någon som de inte tror i framtiden kan betala tillbaka. En bilfabrik har inte så bra framtid om det inte finns något att köra bilarna på, alltså omöjligt att få lån, för att ta ett exempel.