torsdag 9 augusti 2012

Ansökningscirkusens kostnader

.

I det förra blogginlägget publicerade jag en peak oil/omställningsrelaterad forskningsansökan som jag skrev ihop och lämnade in under våren. Dessvärre blev det inga pengar. Av fem påbörjade ansökningar blev fyra färdiga och inskickade under våren och jag har hittills fått besked om tre av dem. Alla har fått avslag. Detta blogginlägg kommer mest att handla om forskningens villkor och jag tänker mig att detta egentligen endast är av intresse för bloggens läsare just för att det knyts till resonemang om (de bristfälliga) möjligheterna att bedriva ”politiskt impopulär” oljetoppsrelevant systemkritisk forskning av det slag som det förra blogginlägget var ett exempel på.

Två avslag kom från Riksbankens Jubileumsfond (RJ) och dessa ansökningar var i gott sällskap. Av 899 inlämnade ansökningar togs 107 (knappt 12%) ut för ”vidare beredning”. Det betyder att de som skrev dessa ansökningar blev inbjudna att jobba mer med ansökningarna och inkomma med längre och mer fullständiga och genomarbetade ansökningar. Av dessa 107 utvalda ansökningar beräknade RJ att de kommer att bevilja medel till hälften, dvs något över 50 ansökningar, eller ca 6% - eller endast var 17:e inlämnad ansökning.

I ett tidigare blogginlägg beräknade jag att jag hade lagt ner någonstans mellan 80-160 timmar på den RJ-ansökan jag var huvudansvarig för. Till detta tillkommer dessutom den tid som min medsökande lade ner. Det är svårt att veta hur mycket tid forskare ”vanligtvis” lägger på att skriva en ansökan. Jag tror att det kan vara mycket mindre än jag/vi lade på just denna ansökan, främst beroende på att många ansökningar säkert är uppdaterade version av andra ansökningar som skrivits tidigare (de där andra 16 som fick avslag förra året bortom den där 17:e som fick napp). Men om vi ponerar att det i snitt läggs ”endast” 100 timmar på att få ihop en ansökan så betyder det att 900 inlämnade ansökningar motsvarar 90 000 timmars arbete, eller över 50 årsarbetstider (!). Även om snittet ”bara” var hälften (vilket låter osannolikt lite för mig) så betyder i vilket fall 50 timmar per ansökan fortfarande att ansenliga mängder (kvalificerad) tid ”kastas i sjön”. Fast en del ansökningar får ju loss pengar för att kunna forska på arbetstid. Kanske kan man se ansökningsprocessen som en omfördelning av tid från mindre begåvade/tursamma/trendriktiga/framgångsrika forskare till mer dito? Jo, så kanske det är. Det finns förstås andra sätt att se på det också, kanske finns det helt enkelt för många forskare som konkurrerar om samma begränsade pengar. Om hälften av forskarna ”försvann” (t.ex. genom att sluta definiera sig som forskare och slutade att envist söka forskningsmedel) så skulle ju det onekligen ”lätta på trycket”.

Själv sökte vi i båda dessa RJ-projekt pengar för att köpa loss runt 2.7-2.8 årsarbetstider (ca 4750 timmar per projekt!). Detta till skillnad från den ”pytteprojekt-ansökan” (344 timmmar) som jag publicerade i det föregående blogginlägget. Om de ansökningar som i slutänden får pengar från RJ har ansökt om ungefär lika mycket tid/pengar som jag gjorde i mina två ansökningar så kommer alla de beviljade ansökningarna att tillsammans få medel för att köpa loss ca 250 000 timmar arbetstid. Det finns självklart en stor osäkerhet i dessa beräkningar, men man kan i vilket fall konstatera att ansenliga mängder tid läggs på att skriva ansökningar i förhållande till den tid som de beviljade ansökningarna sökt och fått sig tilldelade. Siffrorna mellan tummen och pekfingret och enligt de beräkningar jag gör ovan ligger på 40%, men säg 20-60% för att ha lite marginal. Det är trevligt att konstatera att forskarkollektivet i högre utsträckning faktiskt forskar än de sitter i stugorna och skriver ansökningar som får avslag. Fast den överväldigande majoriteten (16 av 17 wanna-be-forskare) drog ändå en nitlott denna gång. Kanske är det inte helt fel att åtminstone till viss del se hela ansökningscirkusen som ett enda stort lotteri?


Nu kan man ju invända att jag sitter här och surar – ”surt sa räven”. Kanske skulle jag inte klaga så mycket om just jag hade fått pengar? Så kan det ju förstås vara. Jag överlämnar åt var och en att läsa ansökan som publicerades i det förra blogginlägget och själva bedöma det. En sak som dock är surt är att avslagen inte blir motiverade på något som helst sätt. Bortom den binära informationen om att ansökan blivit avslagen får man ingen vidare återkoppling alls som går att knyta till just den här ansökan. Det gör det svårt att veta om man var nära eller långt ifrån att få ansökan beviljad. Det är också svårt att veta av vilka skäl ansökan fick avslag (eller för den delen blev beviljad). Det blir alltså svårt att lägga in punktinsatser för att förbättra ansökan annat än genom att förbättra den ”i största allmänhet” och på ställen man gissar att den behöver stärkas upp. Det är väldigt frustrerande. Som lärare kan jag inte ålägga mina studenter att utföra uppgifter som tar tiotals eller uppåt 100 timmar (eller mer) utan att ge dem någon som helst återkoppling på det utförda arbetet. Men för anslagsgivare går det tydligen bra. Det är surt. Det känns arrogant – som att det ”inbyggt i systemet” finns en total avsaknad av respekt för min arbetsinsats och för min tid.

Många inlämnade ansökningar är säkert inte så bra och borde inte få pengar. Kanske är de ofullständiga, oklara eller dåligt skriva, har dålig koll på vad som redan gjorts inom området eller så kanske själva idén redan från början inte var någon höjdare. Men även om, säg, bara var fjärde inlämnad ansökan är tip-top, så får fortfarande mindre än en fjärdedel av dessa forskningsmedel. Det krävs alltså en stor portion tur för att få medel även om man lämnar in en excellent ansökan. Då kan man ju funder över vilka ansökningar, eller rättare sagt vill säga vilken typ av ansökan som får medel.

Många har varit inne på att när man sida upp och sida ner måste specificera både det ena och det andra om ett projekt man "pitchar"/"säljer in" (inklusive effekterna som forskningen kommer att ha - hur man nu kan veta det på förhand) så sorteras de mest spännande (osäkra, vilda, nytänkande) förslagen bort och både de som skriver och de som bedömer ansökningarna tenderar istället att satsa på ”säkra kort” – de som tar nästa (lilla) logiska steg vidare utifrån något som gjorts av någon annan (Viktig & Erkänd) forskare under de allra senaste åren.

Som jag varit inne på tidigare så gör man det ju inte lätt för sig om man i sin ansökan har som utgångspunkt att vi går hårda tider till mötes. Allra bäst går det istället om man har en ny idé som (kanske) kan effektivisera eller förbättra något som redan finns litegrann. Gärna en ny produkt (ett löfte om en exportsuccé i förlängningen = grisen i säcken). Eller kanske något som med högstämda motiveringar spelar på värderingar som kan anknytas till jämställdhet, det öppna samhället och demokratiska ideal. I vilket fall är det nog bäst (mest strategiskt) att utgå från att vi har det himla bra idag, men att det ändå kan bli lite bättre (ifall ni ger mig pengar till min forskning). Och bättre betyder ju ”som vi alla vet” tillväxt och ökad materiellt välstånd (obs ironi). Att vilja forska om hur vi hanterar en nedgång som inte är tillfällig är helt enkelt en idé som inte är så poppis och som därför blir svår att sälja in.

Alltså måste jag lägga mycket tid och kraft på att fundera över hur man kan ”paketera” och argumentera för att det jag vill göra låter som om det ligger i linje med sådant som ”vi” (alla i samhället) är överens om är viktigt. Där ligger en av de största utmaningarna för mig när jag skriver ansökningar. Det är säkert inte omöjligt att få till det, men jag har tyvärr inte lyckats ännu. Det är inte helt lätt att veta vilka knappar man ska trycka på. Kanske kommer sådan forskning kännas mer relevant för de som håller i pengapåsarna i takt med att fattigdom och misär breder ut sig i Grekland och i minst ett till land i södra Europa (eftersom Grekland redan är ”avskrivet” – vi vet ju alla ”de har sig själva att skylla” och att sådant inte kan hända i trygga Sverige!)?

Hittills har jag bara ägnat texten ovan till att ”slicka mina sår” och ge en känga till hur ansökningscirkusen funkar. Det har många andra gjort tidigare, men vanligtvis förs debatten i facktidskrifter för universitetslärare och ibland på någon debattsida i DN eller SvD som ingen utom de närmaste sörjande tar någon notis om. Men vad kan man göra då? Vad kan jag göra här och nu? Nedan följer ett resonemang om pengar och tid som utifrån ett mer personligt perspektiv landar i en relativt radikal slutsats.

Jag har ingen lust att berätta exakt vad jag tjänar, men enligt mitt fackförbund låg medianlönen för en universitetslektor (dvs. någon som har doktorerat och som sedan i hård konkurrens och vanligtvis i 30-årsåldern fått ett jobb som lärare/forskare på ett universitet/högskola) med teknisk och naturvetenskaplig inriktning på strax över 40 000 kr/månad. För samhällsvetare är lönen några tusenlappar lägre och för humanister lägre ändå. Ingångslönerna är förstås lägre och löneutvecklingen är rent generellt ganska kass. Men 40 000 är en jämn och fin siffra att sifferexercera med. Man kan säga att det motsvarar 10 000 per vecka = ca 250 kronor i lön/timme. Många som är anställda på ett universitet brinner för sina arbetsuppgifter (generellt ej den administrativa personalen). Många jobbar (betydligt) mer än 40 timmar per vecka (till exempel med att läsa akademisk litteratur eller med att skriva ansökningar) men sådant bokförs i mina beräkningar som (åtminstone till viss del frivilligt) ”obetalt övertidsarbete”.

När jag söker forskningsmedel så måste man lägga på lönekostnadspålägg (arbetsgivaravgifter etc.) på över 50%. Ovanpå detta vill mitt och alla andra universitet lägga på alla andra omkostnader som de har på min ”taxa”. Anslagsgivare har av förståeliga skäl egentligen inte har så stor lust att betala en del av internhyran för mitt arbetsrum, för den elektricitet jag (och resten av KTH) använder, för städning av våra lokaler, för att finansiera administratörers lön och för alla andra omkostnader som en högskola har. Men betala får de i vilket fall göra. Alla dessa omkostnader ligger för mig (KTH) på över 60%. Jag har inte fördjupat mig i exakt vad alla dessa omkostnader består av, och av skäl som jag inte förstår (och inte har lust att försöka ta reda på) ligger min ”timpenning” högre ändå. Det finns säkert ännu fler omkostnader som läggs på för när jag söker pengar landar jag på en ”timpenning” på över 700 kronor som jag måste debitera en anslagsgivare för att kunna ”köpa loss” min tid och styra över den från undervisning till forskning. Notera att jag beräknar att jag sammanlagt har lagt mellan 200 och 300 timmar på att jobba med mina 4-5 ansökningar under våren.

Fast egentligen borde man jämföra min ”externa timpenning” (700+ kr) med de skattade pengar som jag får i löning varje månad. För att hålla igång forskar-mig i en vecka (40 timmar) måste jag enligt ovan debitera/be om över 28 000+ kronor. Av dessa pengar får dock jag (inte jag, men en genomsnittlig lektor i ett tekniskt ämne) ”bara” 10 000 kronor i lönekuvertet – och efter att dessa pengar har blivit skattade återstår 6 500 kronor. Av pengarna jag måste be om för att bekosta min forskning går alltså mindre än 25% till mig och resten försvinner in i ett stort svart hål av skatter, pålägg, "skattekilar" och omkostnader. Om jag lyckas dra in forskningsmedel för att köpa loss min egen tid så kan man säga att jag samtidigt bekostar tre andra personers löner. Notera dock att pengarna egentligen cirkulerar eftersom forskningsmedel vanligtvis kommer från skattemedel. Min vän Mats påpekade hjälpsamt att jag ”bär tre andra personer på ryggen” ifall jag drar in forskningsmedel och att ”det är en tung ryggsäck att bära”. Våra skatter är höga och vårt samhälle är komplext och det kostar alltså en hel del att hålla denna komplexitet igång. Att minska komplexitet går inte. Minskad komplexitet är ju bara ett annat ord för "kollaps" (enligt Tainter, Greer och Jonstad) och det är just det vi ser utspela sig i slow-motion framför våra ögon i Grekland idag.

För mig personligen och för många andra wanna-be-forskare känns det som att vara fångad i ett ”rat race”. Det är mycket snack, mycket spring, mycket skrivande av ansökningar – men liten verkstad (lite forskning som blir utförd). Tanken jag har börjat leka med på sistone är att ”downshifta” för att ”få tid” att forska på exakt just det jag vill. Att skifta ner skulle helt enkelt bli ett sätt att själv ”bekosta” min forskning genom att gå ner i min ordinarie arbetstid och också gå ner i lön. Om jag vill ”köpa loss” 10 timmar i veckan behöver jag inte debitera anslagsgivare 28 000 i månaden. För att få göra ”min grej” behöver jag ”bara” avstå från 6 500 i lönekuvertet varje månad.

Kostnaderna får man ställa mot allt obetalt arbete jag i vilket fall gjorde under våren med att skriva ansökningar som jag inte har haft något för. Istället för att lägga 200-300 timmar på att skriva ansökningar kan man lägga den tiden på att genomföra ett projekt och det känns ju inte direkt som någon större förlust (stor underdrift).

Jag har gått och funderat en del på vilka ”stakeholders” det finns (jag själv, min familj, min arbetsgivare, samhället i stort) och vad var och en har att vinna respektive förlora på en sådan lösning. Om det finns intresse kan jag återkomma med en del funderingar angående detta i ett efterföljande blogginlägg.


En avslutande fundering. Antalet unika besökare på bloggen sedan jag lade upp det föregående inlägget börjar närma sig 1000. Även om ansökan jag publicerade i det förra blogginlägget inte blev beviljad undrar jag hur många andra ansökningar det egentligen finns som har blivit lästa av hundratals personer? Forskningsansökningar är inte direkt en genre som producerar bäst-säljare… Faktum är att även om jag genomförde projektet i ansökan och skrev aldrig så fina vetenskapliga artiklar så är det svårt att tänka sig att hundratals personer skulle läsa dessa artiklar. Många fler personer kommer att läsa denna text än antalet personer som har läst någon av de akademiska texter som jag har skrivit hittills. Det är kul att ha många läsare, men det tar tid och är inte meriterande för en forskare att skriva en blogg. Genomslag för forskning (”impact”) mäts i termer av hur många andra forskare som refererar till det du har skrivit. Med dagens trubbiga mått är framgångsrik forskning sådan forskning som 1) blir publicerad i akademiska tidskrifter och som 2) andra forskare refererar till i andra akademiska tidskrifter. Antalet personer som läser en vetenskaplig artikel (men som inte refererar till den) går inte all mäta. Antalet personer som läser den här bloggen finns inte på kartan. Med denna fundering visar jag alltså hur isolerad och samhällsfrånvänd forskningen har blivit. Kanske borde inte den där 17:e forskaren heller få några pengar? Eller så kanske hela ansökningscirkusen borde avskaffas och alla wanna-be forskare får lite pengar för att göra det de vill (hur uppföljningen ska fungera är en annan fråga)? Besparingarna i tid och pengarna av ansökningscirkusens avskaffande skulle utgöra en bra grundplåt.
.