onsdag 28 september 2011

Oljan i golfen (del 11) – moratorium

.
Den föregående texten om oljeolyckan i Mexikanska golfen förra året finns här.

Som en direkt konsekvens av oljeolyckan i Mexikanska golfen förra året utlystes ett moratorium mot djuphavsborrning i den Mexikanska golfen från den 30 maj och sex månader framåt. Det var en slags timeout för att implementera nya säkerhetskrav och ”försäkra sig om” att inga nya olyckor skulle inträffa. Det var också ett sätt för USAs regering att visa sig vara handlingskraftig genom att stänga ladugårdsdörren efter att kossan rymt.

Borrning på mindre än 500 fot påverkades inte, så moratoriet påverkade bara 33 platser för djuphavsborrning/testborrning av de mer 3600 produktionsplattformarna i Mexikanska golfen. Eftersom många plattformar är obemannade och andra bara har en handfull personal är detta dock lite missvisande då det befinner sig betydligt fler människor på just dessa 33 plattformar (hundratals och inte sällan över 1000 personer inklusive olika stödfunktioner). Bortom själva moratoriet (oljeborrstoppet) i sig själv fick moratoriet (symbolhandlingen) en stor roll i spelet kring olyckan. Vilka tankar och känslor kan man projicera på ett moratorium? Många.

En part i målet är staten Louisiana med sina 58 000 jobb inom oljeindustrin och ytterligare 260 000 oljerelaterade jobb (andra uppskattningar är högre). Detta motsvarar sammanlagt 17% av alla arbetstillfällen i delstaten och oljebranschen bidrar med inte mindre än 1/3 av delstatens inkomster. Fast det kan hända att det ”bara” är 10 000 personer som jobbar på just djuphavsriggarna i Mexikanska golfen (plus 25 000 ”stödjande” jobb). Eller fler (se nedan). I vilket fall kom det snabbt signaler från Louisiana att ett moratorium skulle vara en ”gross over-reaction”, att det var för tidigt för att uppskatta effekterna av oljeolyckan och att Katrina i vilket fall var mycket värre för delstaten.

Som jag skrivit tidigare har delstaten Florida helt motstående intressen. Utan en egen oljeindustri men med många turister och långa stränder krävde Floridas senator, Bill Nelson, ett omedelbart stopp för all djuphavsprovborrning bara en vecka efter att Deepwater Horizon sjönk. I Florida är det turismen som drar in de stora pengarna till staten (60 000 miljoner dollar per år).

Journalisten och oljeförfattaren Margonelli (”Oil on the brain”) är initialt positiv till idén om ett moratorium, men påpekar samtidigt att det är poänglöst om USA inte i samband med detta också minskar den mängden olja man konsumerar. I annat fall betyder det bara att man tar sin olja från andra ställen i världen, och eftersom dessa andra ställen ofelbart har sämre miljöskydd än USA så betyder det att man importerar olja i samma takt som man exporterar oljeutsläpp. Vilket alltså betyder att hon i slutändan är negativ till ett moratorium – men hon får förstås mothugg direkt.

Här har vi alltså inte mindre än två exempel på meningsmotståndare med helt olika syn på hur man ska ställa sig till ett moratorium. Rent generellt verkar debatten har varit som mest högljudd innan och precis i början av det sex månader långa moratoriet. Anklagelserna och överdrifterna haglade från båda sidorna. Tidsskriften The Economist presenterar en ganska balanserad bild av de olika positionerna:

There are strong arguments on either side about the fairness of the ban. Those who oppose it note that a plane crash does not lead government regulators to ban flying, and say the same logic should prevail in this case. Evidence is also mounting, they say, that BP cut corners on Deepwater Horizon, suggesting that the accident was an aberration. A number of experts who helped Mr Salazar prepare his recommendations to the president have come out against his moratorium, calling it “punishing the innocent”.

Those who support the ban, though, point out that the disaster has also proved that the Minerals Management Service, the federal agency that oversees offshore drilling, was more a paper tiger than an assiduous regulator. And if another disaster occurred, they ask, would the government or the industry be able to fight an oil war on two fronts?


De som var mot ett moratorium hade några väldigt enkla argument som de förde fram och hamrar in gång efter annan; tänk på jobben och tänk på ekonomi! Tidiga uppskattningar från moratorium-motståndare menade att det skulle skjuta hela oljesektorn och flera delstaters ekonomier i sank. Redan 10 dagar efter att moratoriet infördes skrev en lokalblaska att ”Louisiana's economic pain from President Obama's moratorium on oil drilling becomes more acute with each passing day”.

Nästan alla de oljeriggar som påverkades låg utanför delstaten Louisianas kust och tiotusentals jobb (”crewmen, deck hands, engineers, welders, ROV operators, caterers, helicopter pilots, and others who operate and service these vessels”) uppskattades ligga i riskzonen. Jag är inte säker på att jag får ihop matematiken - siffrorna angående hur många som berördes skiljde sig väldigt mycket beroende på källa och tidpunkter för uttalandet. Slutsatsen får vara att ingen hade någon direkt koll och man drog till med siffror som stödde eller som stöddes av de övriga argument man förde fram. Precis som med overksamma fiskare fick dock även enskilda oljearbetare ekonomisk ersättning under moratoriet från en särskild ersättningsfond.

Situationen är ju egentligen absurd. Vissa pratar om en ”symbios” mellan fiske- och olje-branschen. Att många fiskare använder sin båt för att förse oljeplattformarna med transporttjänster när fiskesäsongen är över och att ”oljespillet” visserligen var dåligt, men att de ekonomiska konsekvenserna av moratoriet är värre både för enskilda individer och hela delstater.

I verkligheten finns det ingen symbios, utan snarare två industrier (tre med turismen) som fångat många lokalsamhällen och vissa stater i ett järngrepp - och med utspilld olja går precis allt åt helvete samtidigt. Att vara så beroende av business-as-usual visade sig i detta fall vara oförståndigt och jag tror att vi framöver kommer att få ser fler exempel på detta i vår (över-)specialiserade värld. Detta till trots visade det sig att just de som moratoriet var tänkt att skydda; yrkesfiskare, de som bodde vid kusten och alla andra som drabbades av oljekatastrofen tillhörde de mest högljudda kritikerna av ett moratorium.

Kongressledarmöter från oljestaterna Texas, Louisiana och Mississippi menade att moratoriet var för långt (6 månader) och att de negativa ekonomiska konsekvenserna av moratoriet kunde bli värre än de ekonomiska konsekvenserna av själva oljeolyckan. I staten Louisiana genererar fiskeindustrin inkomster till staten på 3 000 miljoner dollar per år och turismen 8 000 miljoner dollar per år, men oljeindustrin drar in hela 70 000 miljoner dollar per år. Även om moratoriet bara handlade om nya källor på över 500 fots djup, gavs det (åtminstone initialt och av okänd anledning – ”för säkerhet skull”?) inga nya tillstånd för att borra på grundare vatten heller och osäkerheten om vilka regler som gällde spred sig i branschen.

Det fanns också en oro för att ägare till oljeplattformar i Golfen skulle flytta på dem och därigenom göra den ekonomiska skadan permanent eller åtminstone långvarig:

Once a rig moves, it tends to stay put, fulfilling multiyear contracts. Lower-level jobs are normally filled using the host country’s work force.”

Prislappen på en oljeborrningsplattform (djuphavsmodellen) ligger på uppåt 1 000 miljoner dollar och det kostar knappt 2 miljoner dollar per vecka att driva den. Kanske är det en bättre idé att baxa iväg den till Nordsjön, Västafrika eller Brasilien istället för att låta den stå overksam i ett halvår? (Så blev det dock inte, nästan alla plattformar stod lydigt kvar och väntade.)

Jag känner en viss sympati med porträttet av en 29-årig blue-collar worker som kommer från en fattig håla i södern med 4 000 invånare. Han jobbar på en oljeplattform två veckor i stöten, har ledigt i två veckor och som tjänar 150 kronor i timmen. Det är tillräckligt för att försörja fru och tre barn i åldrarna 1 till 5 år. Om jobbet på oljeplattformen fryser inne finns det inte många andra jobb att välja mellan och alla som går att uppbringa är i vilket fall betydligt sämre. Det får mig att tänka på alla människor vars uppehälle är knutet till fossilsamhället och alla jobb som kommer att förtvina bortom oljetoppen. Jag minns att jag hört att inte mindre än 10% av alla jobb i USA på något sätt är knutna till och beroende av bilar, bildindustrin och bilismen (inklusive transporter, försäkringar, semestrar, reparationer, snabbmat och så vidare). Vad jobbar du själv med?

Utifrån Margonellis argument ovan och många andra ”signaler” känns moratoriet som ett kraftfullt slag i luften. Grundproblematiken, USA beroende av (importerad) olja och oljetoppens ostoppbara logik påverkas inte alls av ett moratorium. Däremot kan det tänkas att det ser bra ut att göra något istället för att göra inget, och varför då inte lägga en kontroversiell verksamhet på is för att ”gå igenom” och ”kvalitetssäkra” den?

The moratorium 'seems to assume that because one rig failed and although no one yet fully knows why, all companies and rigs drilling new wells over 500 feet also universally present an imminent danger' ”

På det stora hela känns moratoriet som samma typ av klimat-teater som Earth Hour (”rädda världen genom att stänga av all elektricitet en timme om året”). Det handlar mindre om att lösa problem, och mer om att skicka ut lugnande signaler och få det att se ut som om man löser problem. Att "försäkra sig om" att det aldrig kommer att ske en olycka igen genom att man ”går igenom” rutiner och processer är värre än teater – på teater vet både skådespelarna och publiken om att det är teater, men sådana uttalande rör sig antingen om självbedrägeri eller ren och skär cynism.

I mitten av oktober tog USAs inrikesminster ett beslut om att avbryta moratoriet. Vid denna tidpunkt hade läckan blivit tilltäppt ”för länge sedan” och frågan hade inte samma brännande aktualitet längre. Då kan man lite lättare och ”i skymundan” avbryta sitt tilltag, hävda att genomlysningen gick fortare än planerat och att man nu ”försäkrat sig om” att inga olyckor kommer att hända i framtiden. Sedan kan man luta sig tillbaka, hålla tummarna och hoppas på det bästa.

Något gott kom i alla fall ur moratoriet. I juli förband sig fyra av världens största oljebolag (Exxon Mobil, Chevron, ConocoPhillips och Royal Dutch Shell) att lägga 1000 miljoner dollar på att (något sent, men ändå) ta fram ett ”rapid-resonse system” som kan ta hand om, tja, den typ av olycka som inträffade förra året… ifall den skulle inträffa igen, vilket förstås inte kommer att hända eftersom just dessa företag har så mycket bättre säkerhetstänkande än BP. Eller…? Motsägelserna finns ständigt där under ytan. Exxons styrelseordförande sade att:

It’s doubtful we will ever use it, but this is a risk-management gap we need to fill in order for the government and the public to be confident to allow us to get back to work"

Bara några veckor dessförinnan hade toppchefer inom oljeindustrin erkänt att även ”their spill response plans were outdated and woefully inadequate” när de blev utfrågade av kongressen.

Systemet i sig själv låter nästan lite för bra för att vara sant, det ska kunna vara på plats inom 24 timmar, kunna fånga upp 100 000 fat olja per dag och klara av att hantera oljespill på upp till 3 000 meters djup. Förslaget var frivilligt men säkert också resultatet av en avvägning; hur mycket är den positiva PR som denna nyhet genererar värd? Går det att på detta sätt övertyga Obama och hans administration om att häva oljeborrstoppet? Går det på detta sätt att "mota Olle i grind" och förhindra att kongressen tar beslut om hårdare regler som vissa kongressledamöter försöker baxa igenom? Drygt ett halvår efter detta utspel meddelade i vilket fall The Marine Well Containment Company att systemet är färdigt och att vi kan sova lugnt på nätterna igen - god natt!

Literature:

The New York Times, "A spill of our own" (2010-05-01)

The Washington Post, "In defense of a moratorium on offshore oil drilling" (2010-05-04)

Reuters, "Louisiana warns of over-reaction to Gulf spill" (2010-05-12)

Nola.com, "Louisiana's economic hurt from drilling moratorium warrents action" (2010-06-09)

Rigzone, "NOIA members Cos feel drilling moratorium impacts" (2010-06-11)

Voice of America, "Experts: Drilling moratorium may do more economic damage than oil spill" (2010-06-16)

The New York Times, "Drill ban means hard times for rig workers" (2010-06-17)

CNN Money, "Drilling ban: The jobs at stake" (2010-06-24)

The Economist, "Sue, baby, sue" (2010-07-01)

CNN Money, "Offshore drillers want their jobs back" (2010-07-03)

The New York Times, "4 oil firms commit $1 billion for Gulf rapid-response plan" (2010-07-21)

Inform.com, "Lift 'reckless' oil drill ban, Gulf residents plead" (2010-07-29)

The Washington Post, "Interior considers first deepwater drilling permits since BP spill" (2010-10-22)

USA Today, "Oil companies say they're ready for new spills" (2011-02-17)


.

lördag 17 september 2011

"Tillväxt till döds" av Tengroth (2010)

.
Som jag har nämnt ligger jag efter med att skriva om de böcker jag har läst här på bloggen. Senaste gången jag skrev var för ett år sedan (Maass, "Crude world"). Jag har nu en så stor ”backlog” av lästa böcker att jag får börjar skriva om böcker som jag läste för mer än ett år sedan. En sådan bok (som jag läste förra våren) är Stellan Tengroths nätta (150 sidor långa), självutgivna pocketbok ”Tillväxt till döds”.

En central del av Stellans bok handlar om människors oförmåga att förstå exponentiell tillväxt (ränta-på-ränta). Vi kan förstå detta matematiska fenomen i ytlig bemärkelse, men här handlar det alltså om att förstå exponentiell tillväxt på riktigt, djupt i våra hjärtan och i ryggmärgen. Vår oförmåga att greppa innebörden av exponentiell tillväxt är begränsad trots, eller kanske på grund av mer än 100 år av ekonomisk och teknologisk tillväxt. Jag har skrivit om det tidigare, till exempel i texten "Inga träd växer till himeln". Ett exempel:

Om det var praktiskt och ekonomiskt möjligt att utvinna precis all koppar som fanns i jordskorpan så skulle den räcka i 125 miljoner år utifrån dagens utvinningstakt. Men om man istället skulle öka utvinningen med bara 1% per år så tar kopparn istället ta slut på 1400 år!

Med exponentiell tillväxt (ränta-på-ränta) sker den en fördubbling på 72 år ifall man har 1% tillväxt, på 36 år (72/2) med 2% tillväxt, på drygt 14.5 år (72/5) med 5% tillväxt och 7 år (72/10) med 10% tillväxt per år. Under tiden mellan idag och nästa fördubbling av resursuttaget gör vi av med lika mycket koppar som under alla år dessförinnan i världshistorien sammanlagt. Att vi för närvarande använder relativt lite av en sällsynt resurs (till exempel någon ovanlig metall) är alltså till liten tröst ifall exploateringen ökar i snabb takt. Om det istället rör sig om resurs som vi redan utnyttjar hårt och som vi skulle vilja använda ännu mer av (olja, koppar, energi) utgör denna matematik en uppförsbacke som blir svårare och svårare att betvinga för vart år som går.

Tillväxt i naturen kan se ut på endast tre olika sätt. Snabb tillväxt som senare bromsas (vår längd), tillväxt som (sam-)varierar över tiden (antal kaniner och rävar), eller ohämmad tillväxt ända fram till kraschen (cancer-tumören tillväxt).

Trots att vi till mans inte på djupet förstår matematiken och dess implikationer så lever vi numera i en värld av tillväxt. Alternativen till stigande ekonomisk standard, större boendeyta fylld med fler prylar och över tiden gradvis större ”extra large” på McDonalds är ovana, nästan otänkbara. Att tänka bortom ramarna – på en värld utan ekonomisk tillväxt – har blivit hart när omöjligt, trots att detta är mer nödvändigt än någonsin eftersom en sådan värld är på väg till en framtid nära oss vare sig vi vill det eller inte. Det är just denna uppgift - att förklara varför evig tillväxt är omöjlig på enklast möjliga sätt och med enklast möjliga språk - som Stellan Tengroth tar sig för i sin bok.

I Stellans bok blandas ett liv av tankar och funderingar med ett praktiskt bond- (eller snarare ingenjörs-)förnuft. Han vrider och vänder ut och in på fakta, berättelser, resonemang och sina egna erfarenheter och har en fantastisk förmåga att exemplifiera och konkretisera. När han vill förklara tidens förlopp för sin (då) 7-årige son tar han fram en linjal. Varje år får motsvara en millimeter på linjalen; den industriella revolutionen började för två decimeter sedan, vikingarna levde rövare för en meter sedan, våra och schimpansernas vägar skiljdes åt för mellan 6 och 8 kilometer sedan och dinosaurierna (sonens intresse) levde för 65 kilometer sedan.

Även om perspektivet är ödmjukt och genomsyrat av en slags naiv förundran inför hur världen fungerar, så leder det ofelbart till kritiska perspektiv på mycket av det vi idag tar för givet. Boken är lågmäld, förnuftig och resonerande. De senaste decennierna har vi blivit allt duktigare på att spara på resurserna genom att globalt klämma ur mer BNP ur varje krona. Dessvärre har vi under samma period varit ännu duktigare på att både föröka oss och på att öka vår konsumtion (och därmed vårt ekologiska fotavtryck) per person. De besparingar vi har gjort på gungorna står sig slätt mot de förluster vi gjort på karusellerna.

Tankarna är djupa, men texterna är lätt att förstå. Detta är helt enkelt boken att sätta i händerna på en vetgirig tonåring. Den borde utgöra obligatorisk läsning i grund- eller gymnasieskolan som motvikt till gratis läroböcker sponsrade av Svenskt Näringsliv. Till skillnad från många andra som skriver om dessa ämnen (jag själv till exempel) är allt, inklusive (övesatta) citat på svenska.

Med en förtjusning för exempel och vardagliga liknelser plockar Stellan ner abstrakta resonemang till en nivå som är så konkret att en 10-åring – eller för den delen både en ekonom eller en politiker – kan se det ohållbara i vårt sätt att leva och i vårt nuvarande tillväxt-beroende ekonomiska system. När Stellan 2/3-delar in i boken konstaterar att ”det inte går ihop” är det svårt att se vilka argument som skulle kunna övervinna Stellans jordnära resonemang och hans slutsats. Stellan är ingenjör och räknenisse när han inte får ihop matematiken och konstaterar att det inte går ihop så beror det inte på att han inte har försökt...

Hur kan vi då förändra vårt samhälle och vad finns det för vägar framåt? Att sätta upp mål som ligger decennier framåt vad beträffar minskningen av CO2-utsläpp är riskfritt för en politiker. Mycket vatten kommer att rinna under broarna fram tills dess, och ingen idag levande beslutsfattare kommer att hållas personligt ansvarig för en bristande måluppfyllelse som ligger 20 eller 40 år i framtiden.

Stellans förslag är därför lika elegant ur både ett politiskt och ett matematiskt perspektiv. Om vi ska lyckas minska våra CO2-utsläpp med 75% fram till 2050, så får vi helt enkelt bryta ner målen med hjälp av ”milstolpar”. Ett lämpligt intervall för dessa är var fjärde år, för då kan vi ställa våra politiker till svars för varje gången period.

På samma sätt som har haft en exponentiell tillväxt av våra CO2-utsläpp, får vi framöver istället vänja oss vid en spegelvända strategi som består av en exponentiell minskning av våra utsläpp (och därmed även våra resursuttag). För att nå upp till politiska mål om en minskning med 75% fram tills 2050 måste vi från och med nu och under varje fyraårsperiod framöver minska våra utsläpp med inte mindre än 13%. Om målet istället är en minskning av våra CO2-utsläpp med 95% fram till 2050 blir målet desto tuffare – då måste vi minska våra utsläpp med 26% under varje mandatperiod. Smärtsamt – ja. Nödvändigt – ja. Inga eller mer blygsamma minskningar idag måste i annat fall kompenseras av tuffare mål och större umbäranden för våra barn och barnbarn imorgon.

”Tillväxt till döds” handlar främst om olika samband mellan diverse faktorer i vår omvärld, inklusive matematiska sådana; tillväxt, antal människor på jorden, vår resursförbrukning per capita och vår totala resursförbrukning etc. Men boken tassar också in på frågor som handlar om normer och om våra sätt (eller vår oförmåga) att resonera om sådant som hotar den bekväma tillvaro vi (i väst) idag lever i.

De som bor omedelbart nedanför en stor vattendamm är mindre oroliga än de som bor nedströms. Bor man nedanför dammen gör man bäst i att förtränga alla tankar på att den kan gå sönder. Av precis samma skäl fastslår politiker och ekonomer trovisst att ”när ekonomin vänder upp igen…” istället för att tänka tanken ”om ekonomin vänder upp igen…”.

de förtränger en obehaglig möjlighet [för] om hotet är övermäktigt är det en överlevnadsstrategi att förtränga. […] man [kan] tänka sig några andra förklaringar till att nästan ingen ställer de viktiga men obehagliga frågorna:

- Kan det vara så att de inte är medvetna om problemet? Det finns tjocka böcker om ekonomisk tillväxt som avfärdar konflikten med miljöproblem med några få meningar om att tekniken har löst tidigare problem och kommer att göra det även i framtiden. Och en eventuell brist på naturresurser, det fixar marknaden med sina prismekanismer på ett elegant sätt.
[…]

- Eller är det så att de inser motsättningen mellan ekologi och ekonomi, men att de inte upplever det som ett akut bekymmer? Som vi har sett går det att för en tid att leva över de gränser naturen sätter.
[…] Har man inte tagit till sig budskapet […] kan man leva i övertygelsen att det finns gott om tid.

- Om de som styr inte själva drabbas av problemen är det måhända lätt att ligga lågt med obekväma beslut.
[…] om sociala motsättningar blir tydliga går det kanske att bygga ett högre staket eller hyra in några säkerhetsvakter till. Eller det kan vara på global nivå där effekterna av ett varmare klimat i första hand drabbar länder längre bort.

Eftersom boken är självutgiven är den inte helt lätt att få tag på, men den går att beställa för endast 35 kronor på adlibris.se. Själv var jag så förtjust i den att jag faktiskt beställde 10 exemplar för att dela ut som present till vänner och bekanta…

Bokens i mitt tycke största problem är titeln. “Tillväxt till döds” är för konfrontatoriskt och kan verka avskräckande. Hade den istället hetat “Tillväxtens villkor” skulle detta ligga bättre i linje med innehållet och dessutom ha chans att locka fler (inte stöta bort potentiella) läsare.

En intressant aspekt kring boken är dess tillkomst. Om jag själv någonsin får tummen ur (när barnen växt upp?) är jag inte oäven för idén att skriva en bok. Men för Stellans del började det med viljan att skriva en bok och bloggen/websajten tillväxtreflektera.se kom till senare som en plattform på nätet och för att marknadsföra boken. Alla aspekter av boken är bekostad av Stellan själv, inklusive tjänsten att knyta till sig en ”författarcoach” som har färdiga coachnings-paket. Hela processen finns beskriven på Stellans websajt, inklusive hans beslut att självpublicera efter att genomlevt diskussioner och en del strul fram och tillbaka med några olika förlag:

Efter bokmässan mognade beslutet att utgivning i egen regi är det som får gälla. Jag inser att marknadsföring och att nå ut i mediebruset:
 Här är jag! Jag har något att säga! 
Det är det allra svåraste. 
Därav min närvaro på nätet. Sociala medier är inte min starkaste gren, men det är bara att ge sig i kast med det. Jag känner åtminstone två personer som är både duktiga och intresserade. Jag får lära av dem.”

Eftersom Stellan har koll på min blogg antar jag att det bara är en tidsfråga innan han citerar och länkar till denna text på sidan där han samlar på recensioner av sin bok. Därmed blir denna text inlemmad i ett nät av länkar som (för närvarande!) växer exponentiell ute på Internet. Är det hållbart?
.

fredag 9 september 2011

Oljan i golfen (del 10) – payback time

.Bild: Kenneth Fineberg.

Denna text följer direkt på förra veckans text, och där den förra ställde många öppna frågor, kommer en del av dessa att besvaras i denna text. Första delen i denna serie om oljekatastrofen i Mexikanska golfen 2010 finns här.

Nu mer än ett år i efterhand kan man undra hur det har gått med frågan om ekonomisk kompensationen för oljekatastrofens offer. Det var säkert besvärligt för precis alla involverade parter att BP själva skötte utbetalningen av ersättning under de första månaderna efter oljekatastrofen i Mexikanska golfen.

Därför utsåg president Obama i juli förra året advokaten Kenneth Feinberg till ”oil spill czar” (eller ”compensation czar” eller ”payout czar”). Med BPs godkännande skulle han en månad senare (i slutet av augusti) ta över det formella ansvaret för att hantera ersättningsfonden på 20 000 miljoner dollar. Feinberg har stor erfarenhet av liknande uppdrag tidigare, bland annat hade han jobbat gratis (!) med att ta hand om ”September 11 Victim Compensation Fund” från 2001 till 2004, och de flesta var nöjda med hans arbete den gången (fast den här gången får han rejält betalt och det är BP som plockar upp räkningen).

Vanan att tillsätta olika ”czars” för att sköta specifika uppgifter har funnits sedan 1930-talet men har exploderat under George W. Bush och Obama. Det har till exempel funnits nio olika ”drug czars” sedan 1971 och på 2000-talet har det bland annat utsetts en ”bird flu czar”, en ”cyber security czar”, en ”bank bailout czar” och en ”Gulf Coast reconstruction czar” (efter Katrina).

Direkt efter Feinberg hade blivit utsedd, men innan han hade tillträtt jobbet, började han turnera längsmed samhällen vid kusten för att informera och bearbeta den hårt drabbade befolkningen. Hans budskap var att han var fristående (inte bunden varken till BP eller till regeringen), att han var opartisk, att han ville arbeta fram en bra överenskommelse som alla involverade parter kunde vara nöjda med och att det bästa vore att acceptera en sådan överenskommelse istället för att dra ärenden till domstolarna. Han menade att domstolsvägen kunde ta flera år och troligtvis ändå resultera i mindre ersättning än den man kunde få genom att förhandla med honom. Även BP vill så snabbt som möjligt lösa så många dispyter som möjligt, istället för att ha olösta frågor om ansvar och ersättningar hängande över sig i många år framöver.

Redan innan Feinberg officiellt tillträdde skickade han ut en massa ”signaler” om vilka som kunde vänta sig ersättning och vilka som inte kunde göra det. Han lade till exempel fram tre hypotetiska scenarier:

• A motel on a beach where there's oil. Feinberg's vote: "Pay them. Pay the claim." • Business at a golf course 50 miles from the Gulf is down 30%. Feinberg's vote: "Dubious." • A restaurant in the North end of Boston that can't get Gulf shrimp. Feinberg's vote: "Highly unlikely."

Många lät sig övertygas av Feinbergs inget-nonsesn-attityd, men inte alla: "Feinberg is full of baloney. He is a lawyer and that is how lawyers talk. I do not believe a word he says"

Vad man kan konstatera är att domstolsvägen tar längre tid och kan resultera i mindre pengar eller i inga pengar alls, men att det finns en chans att det kan bli (mycket) mer pengar också. Ingen vet hur en domstol kommer att göra sina bedömningar efter att all krut har lagt sig – några år från nu.

Ersättningsprocessen delades upp i två delar, där den första delen hanterade det akuta inkomstbortfallet. Dessa pengar kom från en ”emergency payout fund” (”akututbetalningsfonden”) som täckte upp till sex månader av uteblivna inkomster. Den andra och större delen kommer från den ”compensation fund” på 20 000 miljoner dollar som BP satte upp (”kompensationsfonden”) och där man har upp till tre år på sig att beräkna och lämna in sina ersättningsanspråk.

Eftersom det var fruktlöst att försöka beräkna långsiktiga effekter och kompensation så länge oljan fortsatte att läcka ut, var tanken att slututbetalningar från den större fonden skulle vidta några månader efter att läckan blev tilltäppt. Då skulle det ske förhandlingar med varje enskild fordringsägare kring en större klumpsumma som skulle täcka de ekonomiska skador (också långsiktiga) som oljekatastrofen hade åsamkat dem. Det fanns dock en hake; för att få den större klumpsumman måste man samtidigt och för evigt avsäga sig möjligheten att senare dra BP eller regeringen inför domstol. Men vad händer då om de långsiktiga effekterna visar sig vara värre än dagens uppskattningar?

Just kravet på att avsäga sig möjligheten att senare gå till domstol gjorde fiskare och matförädlare som tog hand om fångsten oroade. Ingen kan ju i dagsläget veta om de långsiktiga effekterna av oljan eller av lösningsmedel kommer att bli begränsade eller långvariga. För räkfiskare kommer de initiala ledtrådarna att ges lite snabbare, men för ostronfiskare, vars ostron behöver få vila i sina ostronbäddar i tre år för att växa till sig, är frågan svårare. Ännu svårare är det att förutsäga effekterna på något decenniums sikt, eftersom de inte låter sig förstås med mindre än att man väntar i något decennium eller så. Oroligt sneglar fiskarna norrut, mot Alaska, där ”the 1989 Exxon Valdez spill where Alaska's herring fisheries looked fine for the first few years, then collapsed from disease and still haven't come back.”

Tumregeln är att kompensationen till fiskare är begränsad dubbla (den dokumenterade) förlusten för 2010. För ostronfiskare är taket höjt till tredubbla förlusten 2010 men många känner att Finberg väntar ut dem för att öka pressen på att nå en snabb ekonomisk uppgörelse utanför domstolssalen.

De tre scenarierna ovan ger en viss vägledning, men Feinberg erkände själv att många andra svåra fall kvarstod. Fastighetsmäklare längs kusten led skada, men var det tillräckliga skäl för att få ersättning? Och skulle man göra med orter där turisterna uteblev eller avbokade även fast det inte fanns någon olja på stränderna?

"Determining eligibility for claims for lost profit and lost income where there is no oil on the beach is complicated, and Feinberg doesn't try to say otherwise. "It is a lot easier to deal with fishermen and fish processors and shrimpers and oyster harvesters than it is to deal with tourism, where everybody has been adversely impacted not by oil on the beach but by the perception that there is oil on the beach" said Feinberg There are no hard and fast rules. For those tricky claims, Feinberg has three criteria by which to asses the eligibility of a claim: proximity to the beach, dependence on natural resources (such as fish, beaches, sightseeing) and the nature of the industry."

Att värdera ett människoliv i dollar är svårt, men det var i slutänden ändå just det som Feinberg gjorde när han skulle avgöra vilken ekonomiska kompensationen 9/11-offrens efterlevande skulle få. Men på sätt och vis var den uppgiften enklare än att beräkna den långsiktiga skadan på en räkfiskares försörjningsmöjligheter. Händelserna den 9 september 2001 var i tiden och rummet, men oljekatastrofen har inte något enkelt och avgränsbart ”slut” och den kan också ha (oklara, diffusa) effekter många år eller till och med i decennier framöver.

Av samma skäl (avgränsningen i tid och rum) var endast 35 av 7 300 ersättningsanspråk till 9/11-fonden bedrägliga. Det råa antalet ersättningsanspråk från Golfen tornar dessutom långt över 9/11 – över 125 000 akututbetalningar hade gjorts redan i slutet av sommaren och över 850 000 ersättningsanspråk hade blivit inlämnade ett år efter olyckan.

"Mr. Feinberg said he would work with experts to project the long-term effects. Most people, he knows from experience, will accept the lump-sum payment once it is offered. “The question is, is the payment sufficient” to account for damages into the future, he said. “Am I offering the right amount?” "

Frågor av denna typ måste också fordringsägarna brottas med och så här vindlade en ostronuppköpares tankar fram och tillbaka:

"How do you calculate for what you don't know yet? […] Your livelihood could be in jeopardy for one, two, three years or maybe seven or eight. God only knows." It's complicated to figure out how much he should claim from BP. Should he estimate lost income to date? And how should he factor in what he'll make when many of the now-closed waterways reopen? Should he try to figure out what he could potentially lose a year or two from now if his oyster beds are ruined by oil, dispersants or too much fresh water […] Another tricky factor is the price of oysters […] Any calculation of loss that he and others come up with will need to be proved to BP."

Feinbergs planer stötte inte oväntat på kritik, eftersom det är svårt att uppskatta de långsiktiga effekterna av oljekatastrofen. Kanske tenderar dessa att undervärderas snarare än övervärderas? Å andra sidan har Feinberg även fått kritik från BP som anser att han är för generös i de uppgörelser han har gjort.

Att beräkna utebliven inkomst och ekonomiska effekter är förhållandevis lätt. Att beräkna effekter på kroppen och på hälsan är svårare. Vad är en skälig ersättning för problem med lungorna under resten av ditt liv? Vad händer om effekterna inte ger sig tillkänna förrän 10 år senare? Det är ännu svårare att beräkna en rimlig ersättning för psykologiska problem som ångest, depressioner och psykiska problem (vilka bevisligen har stigit vid kusten). Och hur kan man beräkna kostnaderna för små orter vars samhälleliga väv långsamt slits sönder ifall möjligheterna att bo, jobba, leva och tjäna pengar förtvinar?

Som vanligt är våra konventionella ekonomiska mått fyrkantiga och begränsade. Allt av vikt kan inte mätas, och allt som kan mätas är inte vikt. Oscar Wilde sa att en cyniker är ”en man som vet priset på allt och värdet på ingenting”, men han kunde lika gärna ha pratat om en ekonom!

Feinberg är nu inte ekonom utan jurist, och han är helt klart medveten om de begränsningar som finns när han, liksom jultomten, har fått mandat att ösa pengar omkring sig:

I can't compensate you in the gulf for a way of life that goes back 100 years. I can only compensate you for financial damages”.

"The emotion associated with this goes way beyond a check or a calculation of damage […] "I can't change the future or the past. I cannot give you back your heritage... all I can do, and sometimes it's very minimal, is give you money."

Hans sympatier till trots så tror Feinberg på järnnäven och på realpolitik. Läser man tillräckligt många av hans uttalanden inser man att även om han har sympati för vaga och svårmätbara effekter på hälsan, på psyket, på lokalsamhällen och på naturen så ingår det inte i hans arbetsbeskrivning att försöka värdera eller ens ta hänsyn till sådant. Han skulle inte själv vara så brysk, men hans budskap är ändå i princip ”bit ihop, gör upp och gå vidare med era liv”.

Nu är inte allt elände och orättvisor. Det finns många som tycker att BP har gjort rätt för sig både vad beträffar de pengar de betalar ut och de jobb som skapades med att rensa upp oljan. Det går inte heller att bortse från att en del människor i de drabbade områdena pressade BP på så mycket pengar som det bara gick. I en intressant artikel om ”spillionaires” finns det en rad exempel på om inte direkt bedrägliga, så i alla fall (kanske) legalt tveksamma och (definitivt) oetiska och sätt att salta räkningarna som man skickade till BP. Ett simpelt exempel är att hyra ut en elgenerator för över 15 000 dollar per månad, när samma generator i vanliga fall hyrs ut för 1 500 dollar per månad. Det finns gott om exempel som är betydligt värre, och som handlar om betydligt större summor än så. I en ”kommun” (parish) härskade svågerpolitiken:

companies with ties to parish insiders got lucrative contracts and then charged BP for every possible expense. […] Flush with cash from cleanup and claims, many fishermen bought new boats and trucks. Sales at the nearest Chevrolet dealer rose 41 percent.”

Andra tveksamma aktörer som synts mellan oljefläckarna är den våg av lycksökande jurister som trålat klienter längs kusten i förhoppning om att få representera de drabbade. När en efter-olyckan halvt sysselsatt, halvt arbetslös varvsarbetare lämna in sina ersättningsanspråk fick han reda på att en juristfirma som han aldrig hade hört talas om redan hade lämnat in ersättningsanspråk i hans namn. Och han var inte ensam, för ett femtiotal andra personer har också lämnat in formella klagomål om samma sak (och mörkertalet lär vara stort). Andra har blivit erbjudna gratis rådgivning och sedan hux flux upptäckt att de därigenom hade anlitat en advokat. Att reda ut sådana klagomål kan ta månader av ”tjafs” och kommunikation fram och tillbaka, och under tiden är ärendet fryst samtidigt som offret/fordringsägaren kan vara i trängande behov av pengar.

Vietnamese people tell of contractors who allowed relatives to sign them up in absentia, or who encouraged potential clients to sign official-looking forms — in English — without explaining that the forms were legal retainers.”

Jag har en fäbless för berättelse och ögonblicksbilder och kan därför rekommendera fem porträtt i Los Angels Times av hur livet ter sig ett år efter katastrofen för änkan, sportfiskebåtsägaren, oljeriggsarbetare, turistmanagern och ostronfiskaren. Speciellt änkan har haft det tufft. Hon var höggravid när explosionen på Deepwater Horizon inträffade (tre dagar innan deras sjätte bröllopsdag). Samma dag som hon födde sitt barn fick hon brevledes besked om att barnets far, hennes 28-årige make Gordon, officiellt var ”presumed dead”. Historier som dessa kompletterar de mer kliniska beskrivningar som kommer ut efter att jag kastat mig över och silat igenom många olika källor. Vad sägs till exempel om denna poetiskt kärnfulla beskrivning av hur ostronfiskarens liv har skakats om: ”His old life was defined by the rhythms of nature. These days it seems stuck in politics.”

Sammanfattning.
Ett år efter olyckan (i april i år) hade mer är 500 000 individer och företag lämnat in ersättningsanspråk och 300 000 av dessa hade blivit godkända. De med mer komplexa anspråk väntar för det mesta fortfarande på besked. Kustbevakningen är skiljedomare i de fall där fordringsägarna bestrider besluten, men av 574 klagomål har kustbevakningen inte upphävt ett enda beslut. Kompensationsfonder har 35 kontor utspridda längs kusten och 3 200 personer jobbar med att ta emot och hantera ersättningsanspråken (se där, nya arbetstillfällen!). Kompensationsfonden kommer att fortsätta att göra utbetalningar fram till augusti 2013. Ett år efter olyckan hade knappt 4 000 miljoner dollar hade blivit utbetalat (20% av fondens pengar), det mesta i form av akututbetalningar. Någon månad dessförinnan hade 8 100 individer och företag blivit erbjudna slutförlikning, men endast 200 hade accepterat och dessa hade i snitt kvitterat ut lite mer än 12 000 dollar vardera. BPs aktiekurs halverades från över 60$ till under 30$ under 2010, men har sedan dess studsat tillbaka upp igen.

Litteratur

The Washington Post, ”Louisiana oystermen worry that BP payout won’t be enough” (2010-06-20)

The New York Times, ”For Kenneth Feinberg, more delicate diplomacy” (2010-07-16)

CNN Money, ”Spill czar: ’It’s my call’ ” (2010-07-22)

Reuters, ”Spill puts Obama’s oil fund chief on hostile turf” (2010-07-26)

Reuters, ”For Gulf victims, claims calamity may be improving” (2010-07-27)

CNN Money, ”Florida bets on Feinberg” (2010-07-29)

The New York Times, ”Spill fund may prove as challenging as 9/11 payments” (2010-08-21)

The New York Times, ”Mr. Feinberg and the Gulf settlement” (2010-08-29)

The Washington Post, ”Six months after the spill, BP’s money is changing the gulf as much as its oil” (2010-10-20)

The New York Times, ”BP says spill settlement terms are too generous” (2011-02-17)

Bloomberg Businesweek, ”Few taking final offers to settle oil spill claims” (2011-03-01)

The Washington Post, ” ’Spillionaires’ are the new rich after BP oil spill payouts” (2011-04-13)

Reuters, ”Factbox: Oil spill claims paid total $3.8 billion” (2011-04-15)

Los Angeles Times, ”Gulf oil spill: One year later” (2011-04-16)

The New York Times, ”Many hit by spill now feel caught in claim process” (2011-04-18)

CNN Money, ”BP’s $20 billion fund barely tapped” (2011-04-19)

Breitbart, ”Fishermen in battle for BP oil spill compensation” (2011-04-20)
.

torsdag 1 september 2011

Oljan i golfen (del 9) – skador och ersättningsanspråk

.
Trogna läsare kommer ihåg att jag förra året skrev en lång serie texter om oljekatastrofen i Mexikanska golfen förra året. Explosionen på oljeplattformen Deepwater Horizon inträffade den 20 april och arbetet med att täppa till oljeflödet på havsbotten blev förra sommarens rysare. Jag började skriva i slutet av juni, men när jag i början av oktober hade kommit till del 8 var jag ganska trött på oljespillet och tog ett uppehåll. Det blev ett långt uppehåll för det är inte förrän nu som jag tar tag i att avsluta serien.

Jag tycker att oljekatastrofen (eller ”oljeolyckan” - jag vägrar att hänvisa till den med det förminskande ”oljespillet”) är intressant av flera orsaker, t.ex. att 1) olyckan och efterspelet ger inblickar i det verkliga priset vi betalar för vår olja och för vår energiintensiva livsstil och 2) miljömässiga och andra risker blir nu mer påträngande när vi nu är tvungna att gå från "lättfångad olja" (som helt frivilligt spritter upp ur marken när vi lyfter på en sten) till "svårfångad olja" (som måste pumpas upp från kilometers djup under havets botten etc.).

Eftersom avbrottet har varit långt kommer jag att hoppa över en del saker som jag tidigare hade tänkt skriva om men som nu känns mindre aktuella. Men det finns fortfarande flera aspekter av oljekatastrofen kvar som jag tycker att det fortfarande är intressant att skriva om. För att fräscha upp era minnen kommer här länkar till de tidigare texterna i serien:

Del 1 – De första dagarna
Del 2 – Föregångarna
Del 3 – Oljebekämpning
Del 4 – Riskhantering och olycksberedskap
Del 5 – Blame game
Del 6 – BPs solkade varumärke
Del 7 – När oljan nådde land
Del 8 – En livsstil går i graven

Ämnet för denna text följer direkt på de två föregående texterna (del 7, del 8). Från att ha beskrivit effekterna på de människor som bodde längs kusten och som drabbades ekonomiskt, fysiskt, psykologiskt och socialt, går jag här vidare med ersättningsanspråken från de drabbade (denna text) och den fond som BP upprättade för att kompensera dem (nästa text).

En del av de texter jag samlat på mig finns ett år senare inte längre tillgängliga på nätet. De flesta av de texter jag använder mig av härrör från sådant som skrevs i mitten av förra sommaren, när dessa frågor diskuterades som livligast i tidningarna. Jag noterar dock en ny topp i skriverierna som inträffade i våras, nära olyckans ettårsdag. Ibland är det faktiskt inte helt fel att vänta ett tag med att skriva; ”gårdagens nyheter” låter passé, men de kan också sammanfatta och bjuda till eftertanke.

Den första vågen av artiklar som handlade om ersättningsanspråk från drabbade började strömma in i början av sommaren (”As oil gushes out, damage claims pour in”), men att pengarna var långsamma på att betalas ut. I början av juni hade BP betat av 19 000 ersättningsanspråk och betalat ut 53 miljoner dollar, men många av de som direkt drabbades började skruva på sig och undra varför det tog så lång tid. Inkomsterna förtvinade och BP var långsamma med att betala ut pengar, men detta till trots måste räkningarna hemmavid ändå betalas.

Många drabbades, men det var i första hand ägare till fiskebåtar och deras besättningar som fick ut pengar (relativt) snabbt. Men även de var missnöjda. Den som ägde en fiskebåt fick ett schablonbelopp om 5000 dollar och besättningsmän fick 2500 dollar per månad i maj och juni - men dessa pengar motsvarar bara en del av vad man kan tjäna på en bra månad och under högsäsongen. En i sammanhanget olycklig omständighet var att olyckan inträffade bara några dagar innan säsongen för räkfiske skulle starta. Alltså hade många precis spenderat pengar på att underhålla sina båtar och på andra förberedelser utan att de hade något för det.

Men inte bara fiskare blev drabbade, och för de som drabbades bara en aning mer indirekt av olyckan (till exempel de som jobbade inom turistindustrin) var det krångligare och tog längre tid att få pengar utbetalda. Tidiga ersättningsanspråk delades schablonmässigt ut baserade på lösa uppskattningar och med låga krav på dokumentation för att styrka anspråket. När processen steg för steg stramades upp från juli och framåt, blev detta ett problem för många:

"those who have applied for help through the claims process have encountered a bureaucratic maze of ever-shifting requirements and 17-page forms."

I början av juli hade BP fått in runt 100 000 ersättningsanspråk. Av dessa hade 51 000 godkänts och nästan 150 miljoner dollar hade betalats ut, men nästan hälften hade lagts åt sidan i väntan på bättre underlag. En månad senare hade 145 000 ersättningsanspråk lämnats in, 104 000 godkänts och 319 miljoner dollar betalats ut.

Många hade inte tillräckliga underlag med sig när de skulle lämna in sina ersättningsanspråk och vissa var tvungna att komma tillbaka och komplettera sina uppgifter flera gånger. I sämsta fall hade de inte tillgång till rätt papper och kunde inte styrka vad de hade jobbat med och hur mycket de hade tjänat tidigare år. De som hade jobbat svart eller grått behövde över huvud taget inte göra sig något besvär. De ca 30 000 vietnamesisk-amerikanska fiskare som bodde längs Golfkusten hade speciellt svårt att skaffa fram underlag och hantera processen; många besättningsmän hoppade från båt till båt och fick ofta betalt med kontanter i handen. Dessutom fann de systemet med att lämna in ersättningsanspråk minst sagt ogenomskinlig och fyrkantigt; många hade stora svårigheter att hantera sida upp och sida ner med text (endast på engelska) på alla blanketter.

Vidare var kontoren där man lämnade in sina handlingar små, undanskymda och svåra att hitta, och de som tog emot och behandlade handlingarna var inte alltid lokalt rekryterade och kunde därför ha dålig kännedom om hur saker och ting gick till i de lokala fiske-, oljeutvinnings- och turistbranscherna. De inlämnade handlingarna skickades inte sällan vidare till helt andra delar av landet och utbetalningarna blev ofta fördröjda och försenade.

I mitten av augusti började det dyka upp oroande tecken på att bedragare poserade som fiskebåtsägare och att uppemot 10% av alla inlämnade ersättningsanspråk kunde röra sig om rena bedrägerier. Lousiana Department of Wildlife and Fisheries påkallade BPs uppmärksamhet efter att de noterade att ansökningarna för att skaffa kommersiella fiskelicenser hade stigit markant efter att Deepwater Horizon exploderade. Efter explosionen sålde de, trots att stora delar av fiskevattnen stängdes ner, 2 200 licenser jämfört med knappt 1 400 under det föregående året. Helt legitima fiskebåtskaptener vittnade också om att de hade blivit erbjudna upp till 1000 dollar för att skriva på dokument som visade att ”spök-besättningsmedlemmar” (som var heta på att lämna in ersättningsanspråk) jobbade hos dem.


De både konkreta och filosofiska frågor som dök upp förra sommaren när inkomstströmmarna blev till rännilar eller helt torkade ut kan kokas ner till: 1) exakt vem ska kompenseras, 2) vad man ska kompenseras för och 3) hur mycket pengar man ska få? Jag betar av frågorna i tur och ordning. I nästa text kommer en del av svaren.

1) Vem ska kompenseras?
De fiskare som på ett direkt sätt led skada av utsläppet fick av naturliga skäl ut pengar förhållandevis snabbt. Om du äger en fiskebåt som du inte kan använda på grund av en oljekatastrof så inverkar det menligt på dina möjligheter att tjäna pengar och försörja din familj. Även de 12 000 oljearbetare som blev arbetslösa i samband med att president Obama drev igenom ett sex månader långt moratorium för all djuphavsborrning var lätta att identifiera. Men många fler led ekonomisk skada.

Eftersom hela turistindustrin gick i stå fanns det många som drabbades direkt. Men var drar man gränsen? Ska sysslolösa byggnadsarbetare och elektriker ersättas? Ska den som ordnar strandbröllop och ersättas? Hur blir det med hennes fotograf, ska han ha ersättning? Ska en ägare till en skaldjursrestaurang långt bort i New Orleans få ersättning för att det inte längre går att få tag på råvaror från Mexikanska golfen? Var drar man i så fall gränsen gentemot andra restauranger som inte är specialiserade på skaldjur, men som ändå har en del sådant på matsedeln?
Och så den fråga som kanske stöttes och blöttes allra mest (?); ska en ägare till en strippklubb i New Orleans få ersättning för att hans inkomster har minskat när klientelet, numera arbetslösa oljearbetare, inte längre har råd att besöka klubben†? Vad ska man vidare göra med de båtägare som inte lidit någon skada, men som oroar sig för att utspilld olja och kemikalier ska förstöra deras båtskrov? Och alla strandnära husägare som får se värdet på sina tillgångar minska, och som har svårt att få dem sålda till ”rimliga” priser? Och så vidare.

En tidig uppskattning utgick från att fastigheterna längs kusten skulle tappa 10% av sitt värde under (minst) de kommande tre åren. Sådana siffror blir snabbt astronomiska, men råden var de gamla vanliga som vi alla har lärt oss att känna igen; sitt stilla i båten:

The best thing you can do if you’re in real estate in this area is bide your time, don’t panic and don’t try to sell in this environment.”


2) Exakt vad ska man kompenseras för?
Det är förhållandevis lätt att uppskatta hur stort inkomstbortfallet är för fiskare och löntagare, men när man rör sig högra upp i näringskedjan blir avvägningarna klurigare. Hur ska man göra med de som är mer avlägsna och som befinner sig några steg längre bort (matgrossist, matförädling, matdistribution, avlägsna restaurangägare), eller hundratals kilometer bort från oljespillets direkta konsekvenser? Hur ska man behandla minskade inkomster hos ett tvätteri som tvättar lakan åt hotell och strandnära uthyrningslägenheter? Ska ett företag som hyr ut varuautomater med godis och snacks ersättas för sin minskade omsättning när beläggningen på hotellen dyker?

De grossister som köper upp fångster av fisk och skaldjur har större företag och större utgifter, och det är då också svårare att räkna hur mycket pengar de förlorar. Tidigt var de tvungna att avskeda stora delar av sina personalstyrkor. Turistindustrins intressegrupp ansåg att BP omgående skulle betala ut 500 miljoner dollar som skulle användas till marknadsföring. Detta var dock bara tänkt som en första utbetalning för att ersätta de uppskattningsvis 7 600 till 23 000 miljoner dollar som deras uträkningar menade att de skulle tappa under de följande tre åren. Här pratar vi alltså om en industri som sysselsätter hundratusentals människor och som drar in häftiga många tiotals miljarder dollar per år. Deras budskap var att om man omedelbart använder 500 miljoner dollar på marknadsföring, så kommer man att reducera de (förväntade) skadliga effekterna på turismen under de närmaste åren, men det hela rör sig förstås om hypotetiska resonemang som man bör förhålla sig till med en viss grad av skepsis (inte minst eftersom de utgör en partsinlaga).

Ska man strikt kompenseras för inkomstbortfall, eller ska man också försöka beräkna och kräva ersättning för framtida inkomstbortfall? Hur? Hur ska man värdera sådant som näppeligen låter sig reduceras till dollar och cent?

3) Hur mycket pengar ska man få?
Ja, detta är förstås tiotusenkronorsfrågan. Det man kan konstatera är att den tidigare gränsen på 75 miljoner dollar i ersättning för skador (enligt the Oil Pollution Act från 1990) tidigt åkte ut genom fönstret. Efter starka påtryckningar beslutade sig BP för att hosta upp astronomiska 20 000 miljoner dollar till en fond, Gulf Coast Claims Facility (G.C.C.F.), som skulle användas till att ge ekonomisk kompensation för de skador som åstadkommits. Summan motsvarar ganska väl den årliga vinst BP hade haft de senaste åren innan oljekatastrofen.

Fortsättning följer i nästa text.


† Jag har läst om strippklubben flera gången. Kanske rör det sig inte om en, utan om flera olika klubbar, eftersom klientelet ibland uppges bestå av arbetslösa oljearbetare, och ibland av arbetslösa fiskare. Eller så kanske alla dessa historier (rykten?) hänvisar till Mimosa Dancing Club som (enligt ägaren) inte är en stipp-klubb utan bara en helt vanlig bar?


Litteratur:

MSNBC, ”As oil gushes out, damage claims pour in” (2010-05-11)

Bloomberg, ”Oil spill may cost $4.3 Billion in property values” (2010-06-11)

Energy Daily, ”Impoverished by oil spill, still waiting for a check from BP” (2010-06-12)

MSNBC, ”Beach weddings canceled over oil spill” (2010-06-22)

Boston.com, ”Far from Gulf, a cloudy picture for oil fund czar” (2010-06-23)

The New York Times, ”New Orleans chef on her lawsuit against BP: 'I am just angry'” (2010-06-28)

CNN Money, ”BP gets stricter with claims” (2010-07-09)

USA Today, ”Travel industry group wants BP to pay $500 million” (2010-07-23)

CBS News, ”BP, Government reach agreement on oil spill fund” (2010-08-10)

The Christian Science Monitor, ”Gulf oil spill: Are con artists posing as fishermen to scam BP?” (2010-08-16)

The New York Times, ”Many hit by spill now feel caught in claim process” (2011-04-18)
.