fredag 25 mars 2011

Egypten och militären

.
I min föregående text förklarade och rättfärdigade jag min hårdbevakning av Egypten ur ett oljetoppsperspektiv mot bakgrund av att den här blogger ju heter ”Livet efter oljan”. Detta till trots så kommer jag i just den här texten, kanske för första gången i bloggens historia att gå bortom ett olje- och energi-perspektiv. Här tar jag istället min utgångspunkt i den förundran och nyfikenhet som har väckts av vissa ”anomalier” när jag satt mig in i ”fallet Egypten”. Den direkta kopplingen till olja är alltså minimal, men kopplingen till mina föregående (oljerelaterade) texter om Egypten är stark. Syftet med denna text är att göra de senaste månadernas omvälvande händelser i arabvärlden - samt mina egna tidigare texter om Egypten - mer begripliga.

En av de saker som utifrån ett svenskt perspektiv gör Egypten till ett underligt land är den egyptiska militärens roll i samhället. Jag fick upp ögonen för detta när jag lyssnade på två podcasts från BBC från sommaren 2009 (”Mubarak’s Egypt” del 1 och del 2). Jag tog tillfället i akt att lyssna på dessa igen för att skriva denna text. Förutom det har jag också lyssnat på en podcast från NPR Planet Money som kompletterar BBC-programmen på ett bra sätt; ”Egypt’s Military, Inc” (från 5 feb i år).

Rent generellt tycker jag för övrigt att NPR Planet Money är ett sanslöst bra och underhållande radioprogram som jag inte kan berömma nog. De New York-baserade killarna (och några tjejer) som gör programmet är snabbtänkta, slängda i käften, nyfikna på allt och inte rädda för att ställa till synes naiva frågor som ger oväntade svar. De lyckas demystifiera och göra svåra samband inte bara enkla, utan också underhållande. Planet Money är helt enkelt ”Freakonomics” fast på radio – och bäst av allt är att det kommer två nya program varje vecka! Planet Money är radio/podcast när den är som bäst och jag var direkt fångad när jag upptäckte programmet tidigare i år.

Vinkeln på BBCs två radioprogram var ”Mubarak är mer än 80 år gammal och han har styrt Egypten i nästan 30 år. Vad kommer han att lämna efter sig? Om vi snabbspolar bandet framåt kan man idag till exempel fråga sig om alla skolor, sjukhus och bibliotek som är uppkallade efter honom kommer att få behålla sina namn framöver? Litteraturpriset? ”Mubarak police academy”? Tunnelbanestationen i Kairo (en av de största)?

Sedan Egypten genomförde en militärkupp i början av 50-talet och ”pensionerade” kung Farouk och Egyptens monarki har landet haft tre presidenter av rang som styrt landet under längre perioder; Nasser i ett dussin år, Sadat i ett dussin år och Mubarak i 30 år efter att Sadat blev nedskjuten i ett islamistiskt terrordåd. Alla kommer från militären.

För att förstå Egypten av idag (eller av igår) är det inte fel att veta lite mer om Mubarak som person. Sprungen ur militären han egentligen aldrig tagit steget till att bli en politiker som förhandlar och jämkar ihop lösningar. Mubarak har styrt landet som en fältmarskalk - tillsammans en klick nära medarbetare och pekandes med hela handen (”så här ska vi göra”). Han har inte direkt varit öppen för diskussioner med allmänheten (”demokrati”) - för pappa vet bäst. Mubarak är en militär och han är en förvaltare; han gillar inte häftiga förändringar eller politiska reformer, är försiktig, långsam och mycket konservativ. Han har levt disciplinerat och strävat efter att minimera alla risker. Stabilitet har varit det återkommande nyckelordet.

Mubarak gjorde gällande att han stod för ”stabilitet” och han sålde också in ”stabilitet” till Israel och USA. Samtidigt går det inte att frigöra sig från känslan av att både Mubarak och Egypten har rört sig i en riktning mot tilltagande åderförkalkning under de senaste decennierna. Ett slags tillstånd där all förändring representerar ett hot mot stabiliteten och därför har fördröjts eller begravts under en våt filt.

En ökande grad av frustration, desperation och hopplöshet har infunnit sig både hos rika, men speciellt hos fattiga egyptier. I Mubaraks Egypten liberaliserades visserligen ekonomin (speciellt på 2000-talet) och tillväxten var stark, men välståndet var samtidigt mycket ojämnt fördelat. När en del bosatte sig i nybyggda lyxförorter och shoppade i nyöppnade gallerior, bor samtidigt miljoner Kairo-bor i stinkande slumområden utan avloppssystem och där alla tecken på att det ens existerar en stat skiner med sin frånvaro.

Det fanns helt enkelt två Egypten – och båda utmärktes av en stigande frustration, ångest, aggression, depression, apati och likgiltighet. Mest accentuerad är förstås frustrationen hos de fattiga. I Kairo bor det 18 miljoner människor, varav hälften är under 30 år. I Sverige har vi sett revolten vävas in i en berättelse om törst efter frihet och demokrati, men jag har flera gånger tidigare påpekat att det finns mer grundläggande drivkrafter bakom revolterna i Egypten och i resten av arabvärlden:

"The regimes and the leaders are the ones under fire, but it's really about despair over the future [...] The faces of this include the young man with a university degree who cannot find work or the mother who has trouble feeding her family."

"The nonviolent revolutions in both [Tunisia and Egypt] may have been motivated less by abstract commitment to democratic freedom than by widespread experience of a declining standard of living and increased economic insecurity, even in the face of rising GDP."

En narrativ kring ekonomiska orättvisor har kännetecknat protesterna från dag ett. Kairos gator vimlade av oräkneliga gatuförsäljare som försörjde sig i den ”informella” grå ekonomin – och inte sällan hade de fina universitetsexamina. Eftersom jobben inte stod att finna i Egypten var en del egyptier till och med beredda att illegalt försöka ta sig till ett Europa som inte direkt välkomnar dem men öppna armar. En del ”försvann” på vägen i jakten efter ett jobb, en inkomst och ett liv. Även välbärgade och högutbildade människor ville lämna landet. En kvinnlig universitetslärare som intervjuades var på väg att emigrera till Kanada med sina två söner i sin jakt på ”ökad livskvalitet”:

People are constatly stressed. […] Crime exists in all cities, but I was always proud to say that I can drive at any time in Cairo and wander around the streets feeling safe, but people have become very aggressive because they can not handle a city that is about to explode”.

I denna kaotiska underström av besvikelse och hopplöshet framstod militären som en av de få, eller kanske den enda institutionen som faktiskt fungerade. Jag har i mina tidigare texter om Egypten som hastigast nämnt att Egyptens militär både bakade billigt bröd och hade egna köttbutiker som av politiska skäl ryckte in och sålde subventionerat kött när det behövs. Men Egyptens militär gör så mycket mer. Militären (det vill säga officerarna) utgör i mångt och mycket ett separat samhälle som samtidigt lever i ett slags symbiotiskt, eller kanske parasitärt förhållande till "det vanliga" samhället. Titeln på ett av radioprogrammen ovan, ”Egypt’s Military, Inc” samt titeln på artikeln ”Egypt’s army marches, fights, sells chickens” ger vissa indikationer om hur mycket det är som skiljer sig mellan Egyptens och de flesta andra länders försvarsmakter.

Vad gör då Egyptens militärer annorlunda? Vad gör de som andra inte gör? Listan kan göras lång och innefattar ett omfattande och vidsträckt affärsimperium. Militärens egna fabriker spottar bland annat ur sig buteljerat mineralvatten, olivolja, honung, kläder, möbler, träningsutrustning, kökstillbehör, fläktar, tv-apparater, hushållsredskap, kylskåp, ugnar och mikrovågsugnar, datorer, telekomutrustning, dieselmotorer, bilar, bilverkstäder, cementtillverkning, vägar, broar, kemikalier, gödningsmedel, insektsbekämpningsmedel, linser och optisk utrustning, medicinsk utrustning, jordbruksutrustning och till och med tåglokomotiv, brandbilar och catering- och barnvaktstjänster. Och så de driver hotell också.

Skälen bakom detta underliga arrangemang har sitt ursprung i president Sadats fredsvtal med Israel i slutet av 1970-talet. Under 1960- och 1970-talet hade Egypten väldigt många värnpliktiga och officerare. Efter fredsavtalet minskade behovet av en stor armé på krigsfot, men man ville inte heller släppa ut en flod av unga män i arbetslöshet och missnöje. Militären omformade då sig själv och började bedriva affärsverksamhet. Trupper som var stationerade vid kusten gjorde till exempel överenskommelser med privata aktörer och blev delägare i turisthotell:

in other words, the military got out of the hostility industry and it got into the hospitality industry. And a whole lot of other industries as well.

Även om det är svårt att vet helt säkert så kan så mycket som 30 eller till och med 40% av all ekonomisk aktivitet i Egypten hänföras till militärens affärsimperium. Enligt uppgift (från ”inside accounts”) så lägger Egyptens överbefälhavare, Mohamed Hussein Tantawi, en större del av sin arbetsdag på att sköta militärens kommersiella affärerna än vad han lägger på att hantera rent militära spörsmål.

Just här finns, enligt Planet Money, en av förklaringarna till att regimskiftet i Egypten blev så oblodigt. När Egyptens militär förhindrade blodsutgjutelse på Kairos gator så berodde det delvis på att de ”helhjärtat stödde egyptiska folket törst efter frihet” (bla bla bla?), men det berodde också på att det Egyptiska folket utgör deras kundbas.

När Tantawi frotterade sig med demonstranter på Kairos gator var han också en affärsman - verkställande direktör för ”AB Egyptens militär” – och han jobbade med att stärka det egna företagets varumärket hos sina kunder! Om militären istället hade skjutit på demonstranterna så hade de förlorat kunder och ”värdet på deras aktier” hade sjunkit drastiskt. Den egyptiska militären vill också ha "stabilitet" - för de fokuserar inte på krig och våld utan på pengar och konsumtion. Militärens försök att vara ”neutral” i konflikten och senare byta från Mubaraks till folkets sida var på en och samma gång en halsbrytande omvärdering och ett exempel på strategiska kundvård - Tantawis personliga vänskap med Mubarak till trots.

Och "folket" som demonstrerade, vilka var de förresten? Vilka var det som först vågade stå emot och konfrontera polisen? I en kort men mycket intressant text (från Sports Illustrated av alla ställen!) står det att organiserade, militanta medlemmar av fotbollslagens fan clubs spelade en mycket viktig roll i revolten. Tanken svindlar - det är som om om AIKs Black Army skulle leda folket i revolten på huvudstadens gator!

Som officerare har du kunnat se fram emot ett om inte förtrollat liv, så åtminstone en stabil karriär och ett tryggt och privilegierat liv. Du riskerade inte att förlora ditt jobb, du fick som färdig officer omgående en bostad och kunde köpa en bil. Du fick medlemskap i exklusiva klubbar (”country clubs”) där du kunde motionera och umgås med andra militärer på fritiden. Du kunde köpa alla varor som militären producerade 10-15% billigare än civilbefolkningen. På alla andra institutioner i samhället finns det lojala före detta (pensionerade) militärer – ifall de inte blev chefer och managers i militärens egna fabriker. Som general var din lycka gjord.

Egyptens militär är med sina 450 000 soldater den 10:e största styrkan i världen. Till detta tillkommer 400 000 personer i paramilitära styrkor (framför allt säkerhetstjänst och gränsbevakning). Tillsammans med Israel har landet den största miltära styrkan av alla länder i mellanöstern och Afrika. Man kan med fog gissa att militären lägger beslag på en ansenlig andel av statens resurser. Förutom detta får de 1 300 miljoner dollar i militärt bistånd från USA varje år och det militära biståndet är en av Egyptens största inkomstkällor - tillsammans med inkomsterna från turismen och avgifterna från Suez-kanalen.

Militärens makt är mycket långtgående i Egypten – till och med inom staten. Egyptens parlament har varken kunna granska militärens överenskommelser med utländska stater, militärens budget eller militärens inköp av (stora mängder) militärt material. Ingen har kunna granska militärens vidsträckta ekonomiska aktiviteter. Affärsmän var tvungna att konkurrera mot militären och samtidigt söka godkännande från militären för ”any major investment”.

Inte heller pressen har granskat militären och militären pratade inte själv med media. BBC hade stora problem med att få till stånd ett besök en militär fabrik. Även de fabriker som tillverkar civila varor behandlas som om de är topphemliga. Bildspråket i den statsägda televisionen talade dock sitt eget språk; landet är i starka, säkra (militära) händer, militären skänker styrka och stolthet till Egypten och därmed är dess position rättfärdigad. Vanliga människor visste helt enkelt inte så mycket om militären och den fanns en utbredd rädsla mot att kritisera den. Enklast var att inte pratade om den alls. Mubarak kom visserligen från militären, men man kan inte likställa dem. Mubarak styrde landet, men behövde militärens hjälp. Från BBC (2009):

Secretive, authoritarian, and a law unto itself, the Egyptian military is the hard core of a state that distrustrusts private enterprise and individual freedom. And its’ suport remains crucial to president Mubarak – one of its’ own people.”

Att avsätta Mubarak är en lättare uppgift än att det civila samhället skulle ta kontroll över militärens affärsverksamhet. Det är mycket viktigare för militären att försvara sina egna intressen än det var att försvara Mubarak (även om han ursprungligen var en av dem). Men även om militärerna kanske kan acceptera - eller till och med välkomna - en civil president, så vill de inte ha en civil president som har makt över dem och som tvingar dem att öppna upp sina böcker. Demokrati kan i slutänden inte betyda något annat än civil kontroll över militären, men kommer detta att ske? Antingen blir dagens system kvar eller så blir det inte kvar - och om detta kommer kampen att stå under de närmaste åren:

What's little known outside Egypt is that the army plays a crucial role in the economy as well. That raises the question: Will the military back reformers if they threaten to dismantle its business interests?

Detta till trots satte många ”vanliga människor” som var ute och protesterade sitt hopp till militären. Mubarak, hans son (kronprins?) och hans korrupta ministrar och ”affärspartners” sågs som ett värre öde för landet än ett militärt övertagande. BBCs porträtt av Egypten slutar på följande motsägelsefulla sätt:

Despite the destruction wreaked by the military in political life since 1952, Egyptians apparently feel they have no other option. Many feel that the army is the only coherent and powerful organization in their society. Ironic, perhaps, given that the original stated aim of the 1952 military coup was to create a democratic and just society. Sixty years later, modern Egypt is anything but.”

.

torsdag 17 mars 2011

Energi och mat (och Egypten)

.Bild: Where the action is. Här bor det 80 miljoner egyptier.

För nytillkomna läsare är det kanske inte helt uppenbart vad fyra texter om Egypten (Egypten och avgrunden, Egypten och köttet, Egypten och brödet samt den kommande Egypten och militären) har med energi och Livet efter oljan att göra. För mig och för många andra läsare är kopplingen istället självklar och jag tänkte klargöra och utveckla den här. Sedan jag startade bloggen har de ämnen jag skriver om breddats, och det är kanske inte alltid uppenbart för nya läsare hur allt hänger ihop.


Om vi skalar bort lager av komplexitet och börjar från början så hänger mat och olja (energi) intimt samman. Redan innan vi började använda oss av fossila energikällor (kol för några hundra år sedan, senare olja) var sambandet mellan mat och energi benhårt. Solen badar vår planet i solljus (energi) och en del av denna energi fångas upp och omvandlas till levande materia genom växternas fotosyntes. Alla djur får i sig energi genom att äta växter eller genom att äta djur som äter växter.

Vår mat är alltså lagrad energi vare sig det rör sig om spannmål, frukter, grönsaker, bär eller kött. Alla djur behöver energi och djurens kroppar utgör i sin tur energi som andra djur (köttätare) kan tillgodogöra sig. Vi kan mäta matens energiinnehåll (till exempel i kalorier eller kilojoule). Vi som är rika äter mycket och får inte sällan i oss mer energi än vi gör av med på en dag. Över tiden tenderar vi då att bli tjocka (fett = lagrad energi).

När vi människor började bruka jorden för cirka 10 000 år sedan ökade vi våra jordbruksrelaterade ansträngningar (energi från våra muskler), samtidigt som vi inte var tvungna att anstränga oss för att jaga och samla in lika mycket mat från ”naturens skafferi”. Jordbruk handlar om att få vissa saker att växa (till exempel vete och ris) istället för andra (ogräs, träd). Vi människor vill självklart få sådant att växa som vi kan äta – och naturligtvis sker detta på bekostnad av de behov som andra djur har (”ogräs”, utrymme etc.).

Den areal (territorium) som en grupp jägare-samlare tidigare behövde ta i anspråk kunde genom jordbrukande föda många gånger fler människor och vi blev (långsamt) fler människor på jorden. Huruvida jägare-samlare var friskare och starkare och mest umgicks och festade, eller om detta liv istället var "solitary, poor, nasty, brutish and short" (Thomas Hobbes) och kännetecknades av endemiska lågintensiva konflikter med fientliga grannar finns det olika åsikter om. Gissningsvis handlar det lika mycket om vad vi projicerar på vår förhistoria och vilka berättelser vi som lever nu vill höra som hur det faktiskt förhöll sig.

I och med att vi människor blev jordbrukare började vi i vilket fall anstränga oss och använda mer energi (i form av muskelkraft) för att bruka jorden, men vi fick å andra sidan tillbaka energi i överflöd (i form av mat). ”Energy Return on Energy Invested” (EROEI) var gynnsam – med solens och jordbrukets hjälp vann vi (mat-)lotteriet varje gång (med vissa variationer för missväxtår etc.). Lindkvist menar att småskaligt kretsloppsjordbruk kan leverera 10 gånger mer energi ut i form av mat än den energi människor och djur levererar in i form av arbete och svett. Denna grundläggande och benhårda koppling mellan energi, mat och befolkning kommer från flera olika källorr, men främst från min läsning av Jared Diamonds ”Guns, germs and steel” och Richad Heinbergs ”The party’s over”).


De senaste århundradena och inte minst de senaste 50 årens ”gröna revolution” har gradvis skruvat upp vår matproduktion (både vad beträffar brukad areal, men främst avkastningen) och vi har också snabbt blivit fler och fler människor på jorden. Den ökade matproduktionen har dock hela tiden skett till priset av en ökad energianvändning. På mindre än 100 år har traktorn ersatt hästen i jordbruket och oljan ersatt fysiska ansträngningar från människor och djur.

Eftersom energi i det närmaste har varit gratis under de senaste 50 åren har vi kunna kosta på oss att slösa med den i vår stävan att höja jordbrukets avkastning per arbetad timme. Detta har dessvärre inneburit att det moderna industrialiserade jordbruket inte längre är energimässigt fördelaktigt och att det idag går flera gånger mer energi in i jordbruket än vad som kommer ut ur jordbruket i form av mat. Den energi vi trycker in i det globala (och globaliserade) jordbruket kommer dessutom till allra största delen från fossila energikällor (olja och naturgas). Albert Bartlett har kärnfullt sammanfattat kopplingen mellan energi och mat i det moderna industrijordbruket: “Modern agriculture is the use of land to convert petroleum into food”.

Det globala jordbrukets produktionsvolymer är nuförtiden helt beroende av industrijordbruket, och fossila energikällor utgör essentiella (oersättliga, ej utbytbara) insatsvaror till industrijordbruket. Eftersom de fossila energikällorna är ändliga är våra nuvarande jordbruksmetoder (och de mängder mat som produceras globalt) per definition ohållbara.

I takt med att oljan blir dyrare stiger industrijordbrukets kostnader. Maten blir dyrare och fler människor faller under fattigdomssträcket och har inte längre råd med de (stigande) priser som industrijordbruket "måste" ta för att täcka sina ökande kostnader. Helt plötsligt ser det "inproduktiva" men energieffektiva småskaliga jordbruk som många fattiga nyligen flydde från (i hopp om ett bättre och rikare liv i storstaden) inte så dåligt ut. Det fanns visserligen inget större utrymme för konsumtion, men förhoppningsvis mättade den egna familjens jordbruk i alla fall den egna familjen. Som en av många miljoner fattiga och arbetslösa i Afrikas största stad, Kairo, är din överlevnad idag helt beroende av det extremt generöst prissatta och subventionerade bröd som håller nästippen på en stor del av Egyptens fattiga ovanför vattenytan. Dina möjligheter att odla mat som tätt- och trångbodd (fattig) storstadsbo är självklart minst sagt begränsade.

Oljetoppen (peak oil) transformeras alltså till att också bli en global mattopp (peak food). Fast sambandet är hårdare än så för det är inte bara en fråga om pris och pengar. Betänk igen att ifall "Modern agriculture is the use of land to convert petroleum into food" så är även kopplingen mellan oljetoppen och mattoppen benhård: mindre olja in i jordbruket = mindre mat ut. Trots detta kommer vi framöver att få se fler och fler exempel på rapporter om matkriser på olika håll i världen som (självklart) inte kommer att göra denna koppling. Vi i Sverige kommer att få gräva lite djupare i plånboken för matkassen emedan fler och fler av jordens fattiga blir utprisade från marknaden för ”handelsvaran” mat. I klartext kommer fler att riskera att svälta. Veckans ord är (ännu en gång) ”demand destruction”:

Demand destruction is an economic term used to describe a permanent downward shift in the demand curve in the direction of lower demand of a commodity […] induced by a prolonged period of high prices or constrained supply.

Matsystemets kris kommer alltså som ett brev på posten när oljan (energin) är dyr – vilket den är den idag. I min föregående text om Egypten skrev jag att FAOs matprisindex nu har överstigit de toppnivåer som gjorde att matkravaller exploderade i flera olika länder år 2008. Det verkar dock som de värden på mat-index som jag tidigare hänvisade till var förskjutna en månad. Eller något.

Toppnivån från sommaren 2008 (213.5) passerades i slutet av förra året och priserna för november - februari var enligt FAO själva 213 - 223 - 231 - 236. Matprisindex låg förra månaden alltså mer än 10% högre än den matkravall-inducerande toppnivån från 2008. Att vi inte sett matkravaller explodera ännu (antar jag) beror på att stater – även fattiga – är medvetna om det hot som stigande matpriser utgör för landets stabilitet och att man därför gör vad man kan för att skydda den egna befolkningen. Kanske är denna vilja att ”säkra upp” sina matförråd i sig ett av skälen till att matpriserna gått upp så kraftigt de senaste året - bortom översvämningar, bränder och den spekulation som inte sällan anförs som en stor del (eller hela) förklaringen till stigande globala matpriser?

En sak som är säker är dock att när skörden väl är inne är det just bara den skörden (plus undanlagda lager) som finns att tillgå fram tills nästa skörd - oberoende av hur högt priset klättrar. Det går inte att trolla fram mer spannmål med kort varsel (det vill säga innan nästa skörd bärgas) bara för att priset stiger just nu. Lester Brown har alltså påpekat att världen numera bara är "one poor harvest away from chaos". Utifrån resonemanget ovan vill jag återknyta till Egypten och de problem landet delar med många andra länder i arabvärlden. Ovan har jag alltså reducerat dessa problem till att handla endast om två faktorer: befolkning och mat.


För två hundra år sedan (år 1800) bodde det 3 miljoner människor i Egypten. Befolkningen femdubblades på 140 år och nådde 16.5 miljoner människor år 1939. Idag, 70 år senare, har befolkningen femdubblats igen och det bor närmare 80 miljoner människor i Egypten idag. Nästan alla bor längsmed en smal landremsa kring Nilen, längs kusterna och framför allt i det bördiga Nildeltat (se bilden ovan). Numera bor ungefär hälften av alla egyptier i stora städer och resten bor i småstäder och på landsbygden.

Sverige är med europeiska mått mätt ett stort land (450 000 km2). Egypten är större (1 000 000 km2). Med sina 80 miljoner invånare är landet tättbefolkat, men inte extraordinärt så. I en lista på alla världens länder ligger Egypten ungefär i mitten vad beträffar befolkningstäthet (80 människor/km2 jämfört med Sveriges 20). Men det finns ett stort aber, och det är att landets yta till 96% består av öken där det knappt bor någon alls. Nästan hela Egyptens befolkning på 80 miljoner människor är alltså ihopträngda på mindre än en tiondel av Sveriges yta. ”Nearly everyone in the country lives in a 15,000 square miles [knappt 40 000 km2] of arable land around the Nile Delta.”

Titta på kartan högst upp igen fast nu i uppförstorad version. Den mörkröda färgen står för en densitet på mellan 1000 och 5000 människor/km2. Här bor större delen av Egyptens befolkning. Orange och brandgult betyder 25 till 100 människor/km2 (Egyptiskt genomsnitt - inklusive öknen) och ljus- och mellangul färg betyder 5 till 25 människor/km2 (Svenskt genomsnitt - inklusive landet utanför).

Det tättbefolkade Nildeltat är förstås samma bördiga mark som Egyptens jordbruksmarker finns på. När matproduktion och människor med behov av att ha någonstans att bo konkurrerar om samma mark brukar matproduktionen få ge vika. Speciellt i en globaliserad värld där man fram tills nu har kunna importera mat från ”någon annanstans” för en relativt billig penning.

Egyptens jordbruksmark räcker alltså inte längre till för att förse den fortfarande snabbt växande befolkningen med mat. Egypten importerar idag hälften av all sin mat, och ekvationen ändras hela tiden till det sämre (fler människor, mindre jordbruksmark, lägre matproduktion = större matimport = ökat ohållbar situation, större sårbarhet, mindre marginaler, större social oro etc.). Egypten finns mycket riktigt både på en lista med "10 countries on the verge of a crippling demographic crisis" (januari 2010) och "The 25 goverments that could get crushed by food price inflation" (januari 2011). (Andra länder som finns med på båda listorna är Pakistan och Ukraina.)

Som om denna negativa spiral inte var illa nog blir det dessutom värre om man tar hänsyn till statens budget och de fallande exportinkomsterna. En del av statens inkomster har tidigare kommit från oljeexporten, men nu (typ detta år) går Egypten från att vara en oljeexportör till att bli en oljeimportör. Samtidigt har mat- och bränslesubventionernas andel av BNP exploderat och tredubblats från 3% till 9% bara sedan 2004. Hur man rent ekonomiskt ska få ihop detta framöver är ytterligare en fråga som är både obesvarad och starkt oroande.

Ovan har jag skissat på sambandet mellan främst två faktorer; mat och olja (energi). Vill man fördjupa och problematisera denna bild kan man lägga till andra faktorer så som ekonomi, levnadsstandard, demografi, tillgång till vatten, styrelseskick, islamism, militären, relationerna till andra länder (Israel, USA, arabländer) och så vidare.


Mitt intresse för Egypten kan knytas till oljetoppen på endera av två olika sätt; det går att stipulera en hård respektive en mjuk koppling. En hård koppling ger att den nuvarande ordningen (en värld av möjligheter, ekonomisk tillväxt, ökad befolkning, ökad ekonomisk standard, ökad matproduktion etc.) kan fortgå endast så länge som den billiga energin flödar. När den globala oljeproduktionen inte längre ökar så manifesteras detta inte enbart i form av högre priser på olja (energi), utan i Egyptens fall också i form av ökande matpriser, minskade inkomster från en fallande oljeexport, ökade kostnader för import av mat (och bränsle), en stagnerande ekonomi, försämrad ekonomisk standard och krympande hopp om en bättre framtid. Allt detta resulterar ofelbart i ökad social oro och i Egyptens fall med en revolution. Exakt hur direkt eller indirekt koppling är mellan olja och revolutionen är kan man diskutera, men enligt detta synsätt är revolutionen i Egypten en effekt av att mänsklighetens smekmånad med den billiga oljan är slut.

En mjukare koppling utgår istället ifrån att ursprunget till revolutionen i Egypten inte direkt har något att göra med olja eller andra biofysiska begränsningar. Läser man MSM (main-stream media) är det till exempel lätt att tro att Egyptens revolution var resultatet av en plötslig och häftigt uppflammande önskan om ökad demokratisering hos det egyptiska folket. Jag vill i det sammanhanget passa på att tillägga att jag är mäkta imponerad av att det gick så lugnt till på gatorna och att regimskiftet gick så smidigt (och på bara drygt tre veckor). Efter att det hela var över gick människor till och med ut och började sopa och städa på gatorna! Men, rensopade gator är en sak och det går dessvärre inte lika lätt att sopa alla andra problemen som Egypten har under matten…

Nästa steg i resonemanget om en mjuk koppling är att hävda att även om revolutionen i Egypten inte direkt hade något att göra med oljetoppen, så ger händelseutvecklingen där (och annorstädes) ändå viktiga insikter i sönderfallets dynamik och i den samhälleliga upplösningens fysionomi. Vad händer när ett land tvingas äta de hårda tidernas medicin; när hjulen börjar snurra långsammare, när maten inte räcker eller bensinen i bensinpumparna tar slut, när elektriciteten regelbundet går ner, när handel och transporter utmanas och den nuvarande världsordningen börjar krackelera i kanterna? Även om Egyptens problem inte skulle gå att knyta till oljetoppen, så kommer oljetoppen (och de ekonomiska kriser som kommer i dess kölvatten) att vara den rykande pistolen (”smoking gun”) bakom ett flertal kriser framöver.

Även om jag tror mer på den hårdare kopplingen mellan oljetoppen och å andra sidan ekonomiska vedermödor och samhällelig instabilitet, så kan man hävda att det i slutändan inte spelar så stor roll. Det som är intressant är hur individer och hela samhällen hanterar de kriser de ställs inför. Genom att förstå det kan vi också lättare upptäcka, förstå och kanske till och med förutspå en del av oljetoppens konsekvenser framöver.

För att vara ett land med svaga demokratiska traditioner har maktskiftet i Egypten gått smidigt, men det är inte säkert att oroligheter på andra platser och i andra länder kommer att lösas riktigt lika smidigt (sa någon Bahrain eller Libyen?). Jag tror helt enkelt att bortom produktionskurvor, BNP, importkvoter och annat man kan räkna på så är människor den oförutsägbara faktorn X när ett samhälle förändras (till det sämre) mycket och plötsligt.

En sådan händelseutveckling är inte begränsad till överbefolkade eller oljefattiga diktaturer i arabvärlden, utan är i sann demokratiskt anda öppen för alla som ansöker om medlemskap i denna snart inte lika exklusiva klubb. Händelseutvecklingen kan studeras på närmare håll i europeiska länder som håller på att genomgå sina respektive stålbad (till exempel Grekland, Estland, Island och Irland).

Michael Lewis har kallat sig själv för en "financial distaster travel journalist" och hans långa lands-portätt är extremt läsvärda. På Irland, på Island och i Estland accepterar de flesta stoiskt att de levt över sina tillgångar under ett antal guldår och ångrar sig djupt både å sina egna och nationens vägnar.

I Grekland blir det istället våldsamma protester och upplopp vid varje försök till ”korrigering” av en ohållbar situation. Det är hart när omöjligt att uppbringa en enda individ som är beredd att acceptera eller ta personligt ansvar för något alls, då allting är någon annans fel och tilltron till staten är så bottenlåg att människor inte ser några skäl till att överhuvudtaget betala skatt (sjukvård, utbildning, försvarsmakt?). USA är inte heller någon tebjudning och retoriken hos te-bjudarna (Tea Party) är stundvis extremt Obama-fientlig och hätsk. Lewis nästa "rese-reportage" kommer för övrigt att handla om Kalifornien - håll utkik efter det!

Trots att det är så utomordentligt icke-intuitivt kan det mycket väl vara Dmity Orlov som har rätt när han hävdar att vid en kollaps tenderar svagheter att bli till styrkor och styrkor till svagheter. Vilka länder kommer att klara sig bäst om hela den globala lånekarusellen rasar och alla överutlånade banker (det vill säga alla banker) kraschar? Kan det tänkas att "vinnarna" blir just de länder som idag är de allra mest perifera och ointressanta? Länder som är fattiga, långsamma, omoderna och som knappt har något av värde att erbjuda resten av omvärlden.

Mer specifikt tänker jag på en Molvanien (”just north of Bulgaria and downwind from Chernobyl”). Förlåt, det ska förstås vara Moldavien. En artikel jag läste för något år sedan om detta Europas fattigaste land gjorde ett visst intryck på mig. Frågan var hur de drabbats av den globala finanskrisen och det korta och kärnfulla svaret var ”knappt alls”. Vad spelar global finanskris för roll i ett land där ingen har kreditkort och den genomsnittlige moldaven knappast har några lån? Vad spelar det för roll att världsekonomin går ner för räkning när landet redan befinner sig på en låg (men stabil) ekonomisk nivå och är självförsörjande på mycket som behövs för att överleva (om än inte för att kreti och pleti ska kunna njuta av weekend-resor utomlands)? Att bo i Molvanien när världen står i lågor är, för låna Orlovs liknelse, som att ramla från balkongen när man bor på bottenvåningen. Det är bara att resa sig upp och borsta av sig. Skrattar bäst som skrattar sist?
.

onsdag 9 mars 2011

Peak oil computing - post script

.
Det här är på sätt och vis ett mellan-inlägg. Förra veckans sportlov kom mellan den föregående texten och den påtänkta-men-ännu-inte-skrivna sista (?) texten om Egypten som dessutom kräver mer research. Istället tar jag här upp en tråd som jag tidigare halvt har utlovat att skriva om.

I januari publicerade jag mitt första oljetoppsinspirerade akademiska konferensbidrag i form av en följetong i fyra delar här på bloggen. En text som jag alltså presenterade på en liten konferens i Danmark för ett halvår sedan blev i svenska översättningen till en serie texter här på bloggen om ”Peak oil computing”. Jag nämnde då att jag kunde tänka mig att återkomma och berätta lite mer om det mottagande jag fick på konferensen. Om du snubblade in på denna blogg just exakt här kan det alltså vara en bra idé att läsa de tidigare texterna (första delen finns här), eller kanske helt hoppa över denna text. Jag har delat in återstoden av denna text i tre delar; reaktion, reflektion och rekalibrering.


Reaktion handlar om den omedelbara reaktionen från publiken efter min presentation på konferensen samt i efterföljande samtal. Det ni har sett är texten, men på konferensen höll jag en 20 minuter lång presentation och det var alltså endast presentationen (som ni inte hört) som konferensdeltagarna kunde förhålla sig till och reagera på.

Nå, både texten och presentationen är ganska motvalls. Den gick motvalls mot själva tanken bakom hela konferensen. Temat för konferensen var typ ”allstädes närvarande information alltid och överallt” – hur kommer det att förverkligas i de nordiska länderna och vilka kommer effekterna att vara? Mitt förslag till svar på den frågan var ”inte alls” – för oljetoppen och ekonomiska kriser (etc.) kommer att komma emellan och den förespeglade högteknologiska framtiden kommer aldrig att bli förverkligad. Istället kommer vi att få hanka oss fram i en cyberpunkig framtid på dekis och där framtid och histora, hi-tech och low-tech, begränsningar och möjligheter kommer att tumla runt och blandas i en salig röra. Jag skissar på just ett sådant scenario i min text (i den tredje respektive den fjärde delen) och detta scenario utgörs av en relativt halsbrytande blandning av spekulation och (förhoppningsvis) intelligenta gissningar.

Det jag skrev ihop och presenterade låg rent formellt inte utanför det som det var tänkt att konferensen skulle handla om (relativt öppet specificerat i denna inbjudan till konferensen). Jag började med att läsa inbjudan mycket noggrant och knöt i min text an till, och tog tillfasta på en del kodord, formuleringar och fraser som fanns i inbjudan bara för att därefter vända 90 grader och ge mig iväg vinkelrätt i förhållande till konferensens tänkta inriktning. Faktum är att jag i mitt bidrag försökte bredda konferensens innehåll (samtidigt som och genom att jag sköt mycket av det som sades på konferensen i sank), eftersom jag ifrågasatte de grundläggande premisserna bakom en über-informationsteknologiserad framtid med alltid uppkopplade surfplattor, appar, geografiskt anpassade nyheter och reklam (och så vidare).

Jag ville att min text skulle utgöra en tankeställare eller till och med ett ”motgift” mot den förhärskande gung-ho ingenting-är-omöjligt allt-kommer-att-fixa-sig-mentaliteten som är speciellt förhärskande bland alla som ens är ljummet involverade eller intresserade av något som helst som har att göra med datorer. Glänsande visioner av framtiden sprids numera genom talrika glassiga magasin, i samband med Apples senaste release av ny mjuk- eller (speciellt) hårdvara, och genom Computer Sweden två gånger i veckan. Inte minst sitter allt sådant i väggarna på min egen arbetsplats, Kungliga Tekniska Högskolan. Och i > 95% av alla teknolog-studenters huvuden. Och i lärarnas.

Hur togs då mitt utmanande bidrag emot på konferensen ifråga? Svaret beror säkert mindre på exakt vad jag sade, och mer på vilken publik som råkade befinna sig framför mig och hur receptiva de (redan på förhand var) för de grundläggande tankegångarna som jag presenterade (det vill säga att oljetoppen är ett faktum). Mitt risktagande bestod alltså av att jag inte hade någon koll på detta och att jag på förhand alltså inte kunde veta om jag skulle bli höjd till skyarna eller sågad längs fotknölarna. Det visade sig att jag skulle bli bådadera.

Min presentation mottogs i huvudsak väldigt positivt, men den möttes också direkt av våldsamt motstånd av en person i publiken som gick till angrepp direkt i den efterföljande frågestunden. Till skillnad från frågor om förtydliganden eller möjligtvis ”vanlig” artigt inlindad eller lite mesig kritik från någon åhörare som inte håller med, var Herr O ute efter blod. Han var indignerad och heligt moraliskt upprörd. Han menade att mitt bidrag inte var vetenskap, utan att jag hade levererat en bredsida av ideologi (fult ord). Han tyckte att jag hade tagit det som passade mitt resonemang utifrån vad andra har skrivit (och på Internet finns onekligen alla åsikter representerade) och sedan lindat in detta i ett tjockt lager av "tyckande" som jag därefter svept in i en air av vetenskaplighet genom att ha fräckheten att presentera mitt "resultat" på en forskningskonferens.

Något (i hans ögon) ännu mer graverande var att han helt enkelt tyckte att mitt tyckande var grundlöst och så fel, fel, fel! Att jag hade fräckheten att jämföra vår tekno-civilisation med ett korthus betraktade Herr O som en personlig förolämpning eftersom han själv var bekant med forskning om ”stora tekniska system” (till exempel el- och telenätet). Korthus? Jo, jag hade en bild i min presentation av framsidan på Richard Heinbergs bok ”Peak Everything: Waking up to the century of declines” (se bilden ovan).

Herr O ifrågasatte inte bara mig och min presentation utan vände sig också mot konferensens arrangörer och ifrågasatte lämpligheten av att mitt bidrag över huvud taget hade blivit accepterat för framförande på konferensen (ett sådant ifrågasättande går definitivt bortom normala etikettsregler på vetenskaplig konferenser). Ja, Herr O var faktiskt så upprörd att han hade svårt att direkt efter min presentation exakt formulera sin kritik på ett koherent sätt och måttade därför rallarsvingar åt höger och vänster.

Min tolkning är att presentationen uppfattades som mycket provokativ av Herr O då den ifrågasatte hans världsbild. Hans reaktion blev därför våldsam. Eftersom hans kritik var ganska svepande och oprecis var det lite svårt för mig att veta exakt hur – eller vad – jag skulle svara på när jag fick chansen att replikera. Jag tror att jag tog tillfasta på något av allt det han sade och svarade hjälpligt på det. Mycket tillfredsställande var dock att de två-tre efterföljande personerna som bad om ordet inte ställde några frågor till mig utan istället bara tog avstånd från Herr O, uttryckte sitt stöd till mig och framhöll att de tyckte att det visst var rätt forum och att presentationen låg inom ramen för vad som var möjligt att avhandlas och diskuteras på just denna konferens. En av de som uttalade sig och gav sitt stöd var konferensens ordförande (han hade ju även själv blivit ifrågasatt av Herr O) och därmed blev just denna invändning besvarad och avförd från agendan.

Däremot väckte inte min presentation några ”vettiga” frågor – presentationen låg lite för långt bort från vad de flesta var förberedda på och jag kan förstå att det är svårt för människor som inte tänkt så himla mycket på oljetoppen att med kort varsel ställa djupsinniga frågor eller komma med välgrundad kritik eller förslag. Ingen hade läst min text på förhand men jag noterade med tillfredsställelse att de kopior av texten som jag hade tagit med mig tog slut när människor efteråt bad om dessa.

En sak som komplicerade sågningen (ovan) var att den dessvärre koleriska Herr O råkade vara den enda personen som jag var bekant med redan innan konferensen. Även Herr O är Stockholmsbaserad och våra vägar har tidigare korsats vid flera tillfällen genom åren. Dessutom hade vi suttit bredvid varandra på konferensen, men efter min presentation fanns det definitivt en ”fnurra på tråden” mellan oss.

Alltså var vi tvungna att ”behandla” denna fnurra och vi kunde så småningom vara helt överens om att vi var överens om just precis ingenting utom att vi tyckte helt olika, att vi var tvungna att låta bli att diskutera ämnet och att vi skulle lägga det bakom oss. Jag pejlade senare men kunde inte hitta någon substantiell kritik mot något enskilt av det jag sade (han var inte ens bekant med oljetoppen tidigare så vad kunna han ens säga om allt det som jag berörde i början av min text?). Min tolkning är helt enkelt att eftersom Herr O lever i en värld av möjligheter (han studerar användningen av ny mobil teknik i en teknoutopisk värld utan gränser), så utvecklade han en omedelbar och våldsamt allergisk reaktion mot min beskrivning av en värld av begränsningar (som jag alltså utvecklade i del ett av min text).


Den diametralt motsatta reaktionen fick jag när ett större sällskap från konferensen gick ut på restaurang på kvällen. Vid vårt långbord satt jag bredvid en ung kvinnlig doktorand från Nederländerna. Fröken P var bokstavligen beredd att kasta sig framför mina fötter. Hon tyckte att det största problemet med min presentation var att den var så bra och tog upp så viktiga frågor att jag (utan att det var min intention) gjorde alla andra bidrag som presenterades – inklusive hennes eget – till åtlöje.

Genom att jag uppmärksammade stora och viktiga frågor i min presentation (en värld av begränsningar, oljetoppen, implikationer för informationsteknologin), blev allt annat som sades larvigt, småttigt och betydelselöst. Hon skulle nog gärna ha velat att man avblåst resten av programmet för att kunna diskutera sannolikheten för, och implikationerna av oljetoppen för vår användning av datorer i framtiden. Eftersom det av praktiska skäl inte var möjligt att göra det tyckte hon att allt det som följde därefter blev till dockteater där alla deltagare mekaniskt framförde sina (måhända i snäv bemärkelse intressanta, men på det stora hela ändå betydelselösa) bidrag.

Jag fick intrycket att hon hade fått något som kan liknas vid en uppenbarelse. Hon hade själv en ”grön” eller ”motkultur”-bakgrund och –uppfostran (typ hennes föräldrar var vegetarianer eller så hade hon kanske deltagit i demonstrationer mot kärnkraft redan när hon satt i barnvagnen – jag kommer inte riktigt ihåg). Men nu höll hon som sagt på att doktorera genom att undersöka något snävt och icke-världsförbättrande problem, och det hade aldrig tidigare fallit henne in att hon skulle kunna integrera eller kombinera sina världsförbättrande övertygelser med hennes egna doktorandstudier - fram tills dess att hon hörde min presentation.

Hon sa att hon efter denna för henne omtumlande dag egentligen skulle vilja byta ämne för sitt doktorandprojekt, men att det inte var praktiskt görbart eftersom hon redan hade kommit halvvägs. Det hon tog med sig från konferensen var insikten att hon ville hitta ett nytt område och en ny inriktning för vidare forskning direkt efter det att hon hade sin doktorsexamen i hamn. Det finns alltså en god chans att min presentation bidrog till att förändrat åtminstone en persons liv på ett grundläggande sätt. Tillfredsställande.


Reflektion
handlar om främst egna reflektioner, i andra hand återkoppling från de (kollegor) jag spridit texten till och i tredje hand vissa tankar som fördes fram i kommentarsfälten här på bloggen.

Min text var som sagt skriven som en reaktion på att det är så mycket hype kring framtidens datoranvändning. Så är fallet även när andra än teknikmänniskor (till exempel samhällsvetare, konstnärer och humanister) tänker på framtidens informationsteknologi. Långt ifrån alla välkomnar en sådan framtid okritiskt, men i den utsträckning man är kritisk, så är man kritisk mot hur tekniken kommer att (miss-)brukas. Även tvivlarna och de bittraste kritiker utgår alltså från att informationsteknologin kommer att skapa nya möjligheter (en värld av möjligheter) - men misstror utfallet och tror att dessa nya möjligheter främst kommer att missbrukas (till exempel av staten eller av stora företag).

Kanske kommer tekniken att ”förslava” istället för att ”befria” oss? Om man flyttar detta resonemang till ett aktuellt fenomen, oroligheterna i arabvärlden, kan man alltså kasta sig in i en diskussion om huruvida internet, mobil teknologi och social medier framför allt kommer att användas av och för folkens syften (i Tunisien, Egypten och så vidare) för att organisera det folkliga motståndet bättre (proponent Clay Shirky), eller av oppressiva men teknologiskt sofistikerade regimer (Iran, Kina) för att i ännu större detalj kontrollera och förtycka sina medborgare (proponent Evgeny Morozov). Eftersom den senare ståndpunkten så sällan framförs i den svenska debatten tipsar jag mer än gärna om en bra startpunkt för att ta del av dessa ovana tankar i form av Malcolm Gladwells artikel ”Small change: Why the revolution will not be tweeted” som publicerades i tidsskriften The New Yorker i höstas.

I min egen text avfärdar jag dock hela denna diskussionen på ett bräde genom att väcka den (till synes) naiva frågan ”vad händer om framtiden inte står att finna i en värld av möjligheter (som kan brukas eller missbrukas), utan en värld av begränsningar?”. Vad händer om ”framtiden högteknologi” varken kommer att brukas eller missbrukas av den enkla anledningen att tillväxt och teknisk utveckling kommer att komma av sig. Vad händer om den högteknologiska morgondagen blir inställd ("cancelled") och vi på vår höjd kan vara glada ifall vi kan underhålla den teknologiska infrastruktur vi redan har på plats idag?

En person har frågat varför min text är så (ansträngt?) käck och fokuserar på ”affärsmöjligheter” i en värld av begränsningar. Det är en bra fråga. Svaret är att jag blev väldigt inspirerad av Dmitry Orlovs och hans text om "Products and services for the permanently unemployed consumer". I en kommentar här på bloggen skrev jag tidigare att ”Jag får själva krypa till korset och erkänna att jag delvis axlar Orlovs oljetoppsentreprenörsfetischism för att göra texten mindre oaptitlig”.

Det är alltså svårt att skriva en text där det inte finns någon ”uppsida” alls. Det kan hända att mina texter om peak oil computing är för positiva. På en lista över grundläggande behov som behöver uppfyllas i ett post-peak oil-scenario kommer tillgång till datorer och Internet långt ner, efter mat, vatten, tak över huvudet, värme och vänskap. Men en text som dömer datorerna till sotdöden skulle helt enkelt straffa ut sig själv och i så fall skulle jag inte ha något att göra på konferensen där mitt bidrag framfördes. Alltså var jag tvungen att hitta en vinkel som jag kunde stå för och som också passade till det tilltänkta sammanhanget. För att sammanfatta kan man alltså säga att innehållet och tonen till viss del begränsades och vägleddes av textens syfte. Texten speglar alltså inte nödvändigtvis vad jag själv tror (det finns alldeles för mycket som jag är osäker på), utan utgör en möjlig framtid och en tankeställare till min publik.

Jag kan själv tycka att texten flippar ur lite väl mycket i slutet. Det blir mycket spekulationer om vår relation till verkligheten och till datorgenererade virtuella världar. Jag kan dock påpeka att vissa forskare hävdar att människor redan idag "röstar med fötterna" och i praktiken ”utvandrar till” och ”bosätter sig i” virtuella världar i och med att de lägger större delen av sin tid vakna tid i en virtuell värld och/eller har affärsverksamhet och icke obetydliga inkomster därifrån. Den främsta förespråkaren för detta synsätt är Edward Castronova. Titeln på hans senaste bok är ”Exodus to the virtual world”.

En sak som jag tycker är lite lustigt är att det ser ut som jag har åtminstone en läsare i riksdagen (riksdagen.se). Jag kan ur loggen nedan se att någon läste de fyra texterna i rätt ordning från början till slut och med lagom tid mellan varje text laddades (10-15 minuter). Kanske är detta min hittills största prestation vad beträffar att påverka beslutsfattare och den politiska processen till att ta oljetoppen på allvar? Även en del läsare inom försvarsmakten är hjärtevärmande förutom mina "fans" på Skatteverket. Min kännedom om vilka domäner en del läsare sitter på sträcker sig förstås bara till de som läser min blogg på arbetstid (eller åtminstone från en arbetsdator). Vilka som surfar hit på fritiden har jag förstås ingen aning om (hej Anders Borg!).


Ett tack också till Flute som uppmärksammade mina fyra texter i ett eget blogginlägg och som därigenom skickade en drös med läsare hit. Om jag ändå ska hitta något att klaga på så är det väl möjligtvis att hans text om mina texter har fått fler kommentarer än någon av mina egna texter i ämnet har fått (en av de fyra texterna är fortfarande helt okommenterad). Jag har aldrig lyckats förstå varför volymen av kommentarer är så låg på min blogg. Jag kanske skriver texter som är så uttömmande att de är okommentarbara...? ;-)


Rekalibrering handlar om mina framtida planer för texten. Målet är att i omgjord form så småningom publicera den i en vetenskaplig tidsskrift, men det finns vissa problem. Det är mycket lättare att få något godkänt för publicering om artikeln ifråga bygger på en egen undersökning som man redovisar. Kring resultaten av en genomförd undersökning kan man sedan ta ut svängarna lite i en analys eller i en efterföljande diskussion, men att bara klippa och klistra och tycka till en del är lite mer problematiskt. Den naturliga frågan som uppkommer är ”vad har du för stöd för det det?”. I den bästa av alla världar skulle jag handleda ett halvdussin uppsatsskrivande studenter som i lika många länder besöker och skriver om f.d. industriområden på dekis och om hur nutidens och framtidens IT-användning ser ut på dessa platser. Tyvärr har jag inga alls (delvis för att det inte finns några pengar för att bekosta resa och boende för de studenter som har hört av sig i detta ärende).

Vad jag funderar på i nuläget är att istället omforma texten mot att den ska bli mer manifest-artad. Att genom texten glänta på en dörr som varit stängd och visa på ett outforskat område. Sedan lägger man till en idealistisk appell som pekar ut ett antal intressanta aspekter och frågor som ”vi” (forskarsamfundet) tillsammans skyndsamt borde undersöka. Det har gjorts tidigare, till exempel när Eli Blevis 2007 skrev en hyllad text om "Sustainable interaction design: invention & disposal, renewal & reuse" om att man borde ta större hänsyn till "gröna" resursaspekter i utformningen av datorsystem.

Ett förslag jag fått är att sikta på den akademiska tidsskriften "Universal access in the information society". Ett annat förslag är "The information society". Just för tillfället kommer det i vilket fall inte att hända så mycket med denna text eftersom annat skrivande går före.

Jag noterar att framemot slutet av denna text börjar den vetta mindre mot innehållet i denna blogg, och mer mot innehållet i min personliga akademiska blogg - så den som är intresserad av fortsättningen får väl hålla ett öga på den bloggen också...
.