Krisens effekter - del 6

.
Det här del sex i en serie med texter om den ekonomiska krisens förlorare I USA. Den första delen beskriver bakgrunden till dessa texter (inklusive kopplingen till oljetoppen). I den föregående texten skrev jag om de som desperat försöker ta sig in på arbetsmarknaden efter att ha sänkt sina krav substansiellt. I denna text går jag vidare till de som riskerar att gå hungriga om de inte får understöd från statliga myndigheter eller frivilligorganisationer. Känsliga läsare som tror att alla historer och livsöden har (kan ha) lyckliga slut varnas.

I augusti uppgick antalet vräkningar i USA till över 300 000 för sjätte månaden i rad. Öken-delstaten Nevada hade de högsta siffrorna – 1 av 62 hushåll fick en ta emot delgivning om vräkning bara under augusti månad. Hälften av delstatens befolkning bor i Las Vegas med omgivningar. Den bakomliggande orsaken var förstås att de officiella arbetslöshetssiffrorna var i en klass för sig och nådde den högsta nivån på 26 år. “As long as 15 million Americans are unemployed, record foreclosures will continue.”

Här är det på sin plats att påpeka att många av de som nu förlorar sina hus inte har de förtalade och förhatliga subprime-lånen utan mindre riskabla prime-lån. Man kan något förenklat säga att de med subprime-lån aldrig borde ha fått låna några pengar, men nu är det alltså ”vanliga låntagare” som drabbas. När priserna på hus gått ner med upp till 30-40% där man bor kan många inte sälja sitt hus utan att gå med förlust. Om man samtidigt förlorar sitt jobb är det ett klocksäkert upplägg för en vräkning. Det hela är dystert värre, men då antalet vräkningar minskade marginellt med 0.5% från juli till augusti (från 360 000 till 358 500) finns det ändå säkert minst en ekonomireporter som käckt men gravt missvisande då basunerade ut att “botten är nådd”, och “nu vänder det”.

Verkligheten är dock en annan. Frågan är inte längre vilka delar av samhället som har drabbats, utan vilka – om några - som inte har drabbats? Efter de senaste årens köpfest och baksmällan av att medelklassens investeringar har gått ner med 40% i värde de senaste två åren kan arbetslöshet följas av ett hastigt fall in i fattigdomens fängslande famn. Där man tidigare har förknippat fattigdom i USA med landsorten eller nergångna innerstadskärnor håller den nu på att sprida sig till förorterna - inklusive de allra lyxigaste.

“The crisis is also making itself felt in posh Georgetown, a historic residential neighborhood in Washington D.C. which is home to many politicians, lobbyists and attorneys. Anyone who forgets to lock his car at night can expect to see unwanted guests sleeping in it by the next morning. When one local woman, who works at a Middle Eastern embassy in Washington, opened her car door one morning, she was astonished to find a woman holding a purse and wearing a pearl necklace sitting on the seat. The humiliated woman covered her face, apologized politely and quickly left her sleeping quarters.”

Ett mer typiskt offer är dock Sergio Gallardo, en 33-årig före detta byggnadsarbetare i Kalifornien. Han tillhör den före detta amerikanska medelklassen och bodde förut i en fyrarumslägenhet tillsammans med sin fru, sina fem barn på mellan 3 och 13 år och familjens schäfer. Nu har han förlorat sin lägenhet, sin fru och sin bil och han har betalat nästan 7000 kronor i månaden i ett halvår för att tillsammans med sina fem barn bo på ett billigt motell, i ett 10 kvadratmeter stort (litet!) rum med kokplatta. Hundar är inte tillåtna så de var tvungen att lämna sin till ett djurhem. Som om detta inte vore tufft nog är de omgivna av och har utsikt rakt in i en värld av lyx som nu är ouppnåelig för dem.

“The Costa Mesa Motor Inn is in Orange County, an upscale area not far from Los Angeles, familiar to many TV viewers as the setting of "The O.C.," a series about the glamorous love lives of spoiled teenagers. The motel is next to an exceedingly green golf course, and a new shopping center across the street offers lattes for adults and play zones for children. But there is nothing glamorous about the Costa Mesa Motor Inn […] Toy cars lined up on a windowsill in room 1108 serve as a reminder of better days. "We were able to take the toy cars with us, but I had to throw most of the toys into the dumpster," says Sergio Gallardo.”

Den enda trösten är att de inte är ensamma. Att vara tvungna att flytta till ett motell är ett öde de delar med många andra och barnen har åtminstone gott om lekkamrater. Självklart lider barnens skolgång av de nya förhållandena; barn som bor ihopträngda i ett litet motellrum lär vara sämre på att läsa sina läxor eller ens ta sig till skolan.

Ganska många exempel på krisens effekter kommer just från Kalifornien, en stat som dras med så många problem att "California is on the verge of becoming the first failed state in America". Citatet är uppseendeväckande eftersom termen "failed state" inte brukar användas i samband med amerikanska stater, utan när man pratar om vissa av världens fattigaste och mest kaotiska länder så som Somalia, Sudan, Zimbabwe eller Afghanistan.

På andra sidan kontinenten, i en av USAs fattigaste stater, West Virginia, träffar man istället på en annan, mer traditionell bild av fattigdom. I ett trähus med flagnande vit färg i utkanten av en småstad med mindre än 1000 invånare bor en barnfamilj som aldrig trodde att de skulle behöva be om hjälp. Pappan jobbar på en snabbmatsrestaurang och tjänar 6 dollar i timmen, men måste köra nästa 100 kilometer för att ta sig till jobbet. Han säger att de gick ner för räkning förra året när bensinpriset gick i höjden och detta sedan följdes av att priserna på mat steg. Även borgmästaren i staden pekar speciellt ut bensinpriserna som ett ok som de dignar under.

“ ‘I blame everything on the price of gasoline. When it went up to $4 a gallon 18 months ago it affected everybody. It forced up the cost of food and utilities. People were working all day and they still weren't earning enough to pay all the bills,’ he said. ‘Food prices you can combat a bit because people can grow their own gardens. They can kill deer, fox. You can eat 'coon [tvättbjörn]. But gasoline affects everybody. They just can't make it.’ “

De flesta som får understöd i form av matkuponger eller socialbidrag där har jobb, men tjänar inte tillräckligt för att få ihop ekonomin och betala räkningar, bensin och mat. Och många som får matkuponger behöver mer och måste be om matpaket från ”food banks” (food pantries) eller besöka soppkök. Där det tidigare mest kom ensamma hemlösa uteliggare dyker nu hela barnfamiljer upp i soppköken för att få sig ett mål varm mat.

I skolor i West Virgina håller lärare utkik efter barn från familjer som de vet har det tufft och som de tror inte får tillräckligt med mat hemma. Utan att säga något till varken barnen eller föräldrarna låter de ”backpack snack packs” med jordnötssmör, frukt och energy bars glida ner i barnens ryggsäckar på fredagarna för att barnen inte ska gå hungriga över helgen. Lärarna anstränger sig för att vara diskreta eftersom många föräldrar skäms för att inför grannar och vänner erkänna att de måste ta emot hjälp.

Utifrån de höga arbetslöshetssiffrorna och bilden jag tecknar ovan är det inte speciellt förvånande att antalet personer som får ”food stamps” (matkuponger) nu når nya höjder. Efter att siffrorna ökat för sjunde månaden i rad gick antalet behövande över 35 miljoner människor i juni (över 10% av befolkningen och också de högsta siffrorna någonsin sedan programmet startade för 40 år sedan). Vi pratar alltså om ”världens rikaste land”... Även här ligger Nevada i täten och antalet behövande ökade med 45% jämfört med ett år tidigare.

"In a year, despite food stamps and other resources, the USDA reports that 17 million Americans went hungry. One out of every *FIVE* children went hungry last year – a jump from one in six last year. Child hunger is increasing dramatically, much faster than adult hunger. In some states in the midwest, including Ohio and Illinois, the numbers were one out of three. Think about that – about the fact that in the middle of the densest stands of calories in the world, one out of every three kids in a classroom goes hungry. Half a million children are frequently hungry."

Organisationen Food Research and Action Center menar att de höga siffrorna inte enbart beror på arbetslösheten utan också på en kombination av att många har låga löner och nu dessutom i den ekonomiska krisens spår har varit tvungna att (ofrivilligt) gå ner i arbetstid. Som jag påpekat ovan räcker alltså inkomsten inte till mat för en del av de som faktiskt har jobb. En annan svensk bloggare som också uppmärksammar antalet amerikaner som får matunderstöd (till exempel här) är Flute.

När man får matkuponger får man rent praktiskt inte längre papperskuponger i handen utan ett slags kreditkort som bara kan användas till att köpa mat i vissa affärer som är anslutna till programmet (men inte alkohol, tobak, kattmat, tvål, tandkräm, toalettpapper eller receptfria mediciner). I genomsnitt får en ensamstående 900 kronor per månad och en familj på fyra 2 000 kronor. Nästan 80 procent av de utbetalade pengarna går till hushåll med barn (siffran är dock några år gammal).

Vid siden av detta system som staten står för finns det i USA också många privata initiativ. När jag letar efter soppkök i Sverige är det klent med resultat. Frälsningsarméns soppkök i Norrköping fick stänga när en nitisk tjänsteman nyligen dömde ut lokalerna som trånga och svåra att hålla rena. Frälsningsarméns soppkök i Sundbyberg serverar mat två dagar i veckan. Det finns säkert fler, men antingen är de svåra att hitta på Internet eller så är de få.

I USA finns det 63 000 soppköp och ”food pantries” (”mat-skafferier”) som delar ut matpaket till behövande. Dessa håller på att bli översvämmade av behövande och går nu på knäna. Enligt Feeding America, ”The nation's largest domestic hunger-relief charity”, har behovet ökat med 30% från början av 2009 till mitten av året. På Manhattan serverar The Church of the Holy Apostles 1250 måltider per dag, men det räcker inte och många som dyker upp måste gå utan att ha fått sig en måltid. Samtidigt som behovet har ökat minskar dessvärre företag och privatpersoner i dessa kristider sina ekonomiska bidrag till soppkök, härbärgen och andra insatser för de fattigaste.

Sista exempelet rör sig tillbaka till Kalifornien, men inte till något stad, utan till det Kaliforniska jordbrukets hjärta, Central Valley. Central Valley är stor som som en fjärdedel av Sveriges yta och det bor cirka 6.5 miljoner människor där. Jordbruket är den främsta industrin och Central Valley är också en av världens mest produktiva jordbruksregioner. Trots detta har en kombination av olyckor ledit till en olycklig situation för denna kornbod.

“The Central Valley […] has suffered in the recession amid low demand for products like milk and almonds as well as a collapse in its once-booming housing market. At the same time, the region is grappling with drought and federal environmental rulings that have reduced water shipments to local farmers to as little as 10% of their normal allotments.”

Av dessa skäl har många bönder beslutat sig för att i år bara bruka en del av sin mark, och då minskar också behovet av arbetskraft för att ta hand om och paketera jordbruksprodukterna. Arbetslösheten i Central Valley är nu högre än i resten av Kalifornien samtidigt som den är högre i Kalifornien än i nästan alla andra stater i USA (Michigan med sin före detta bilindustri och Nevada har dock allra högst arbetslöshet). Resultatet är att man nu måste dela ut mat till fattiga jordbruksarbetare som bor i en av USAs mest bördiga jordbruksregioner. I vissa samhällen behöver uppåt 80% av invånarna matunderstöd!

“At the recent food distribution in Selma, 46-year-old Leticia Reyes waited to load food in her car. Laid off a few weeks ago from her $1,200-a-month job at a fruit-packing plant, the mother of four said the family is left to pay its $600 monthly rent and other bills on her husband's $900-a-month pay as an auto mechanic and her $600 in monthly unemployment benefits. "We're really struggling, so this food helps a lot," said Mrs. Reyes.”

Denna text har handlat om de som är arbetslösa eller underbetalda och som har svårt att få ihop till livets nödtorft – inklusive mat. Trots erbarmliga levnadsförhållanden har de dock ett tak över huvudet. I nästa text, den sista i serien, går jag vidare till de som befinner sig på botten; de som redan tidigare var fattiga och de som inte var det men som nu tungt har landat i härbärgen, på campingplatser och i tältläger.


PS. Glöm inte att göra reklam för life-after-oil när du pratar med dina utrikiska vänner. Eller länka dit. Jag och Daniel N har som målsättning att översätta och få upp en text per vecka där. Hör av dig (till efteroljan(snabel-a)gmail.com) om du vill hjälpa till - det behöver inte röra sig om att översätta mer än en eller två texter per månad för att din instats ska göra skillnad! Och förresten, har du någon favorit-text härifrån som du speciellt tycker borde översättas och framhållas för en engelskspråkig publik?
.

Rationaliseringens död

.
Bild: I Indien är människor billiga och maskiner dyra. I Sverige är det tvärtom.


Många naturligt förekommande fenomen följer en normalfördelning och beskrivs alltså väl av en ”klock-kurva”. Eftersom medellängden för män i Sverige är 180 cm finns en stor andel av männen i intervallet 175-185 cm. En del är kortare eller längre, men de flesta är i vilket fall mellan 170-190 cm. Vidgar man ramarna ytterligare, till 165-195 är det inte många alls som faller utanför. Samma princip gäller förstås också för kvinnor och barn (till exempel ”viktkurvor” för bebisar) och för många andra egenskaper där det finns en slumpmässig naturlig variation.

På motsvarande sätt är vägnätet i Sverige mer eller mindra ”normalfördelat”. På en karta över Sveriges vägnät (nedan) har de flesta medelstora städer en handfull vägar som leder till och från staden ifråga. En del har bara tre, fler har fyra eller fem och några få är knutpunkter och har sex eller fler (Jönköping, Karlstad, Örebro). Antalet vägar är alltså relativt jämnt fördelat; mellan tre (som är lite) och sex (som är mycket) skiljer det bara en faktor två.


”Motsatsen” till normalfördelning är om förhållandet istället styrs av en potenslag (”power law”). Då är det inte meningsfullt att försöka lokalisera ett genomsnittligt värde och det skiljer mycket mer än bara en faktor två mellan ”mycket” och ”lite”. Om vi tittar på flygnätet i Europa ser vi ett helt annat mönster jämfört med vägnätet; ett litet antal flygtrafiknav (hubbar) och ett större antal ”matarlinjer” som går till naven. Naven - till exempel Frankfurt, Amsterdam, London och Madrid - knyter samman ett stort antal desinationer på nära och långt håll. I Sverige är Arlanda i princip det enda navet där människor byter plan mellan internationella och nationella flyglinjer.


Precis som med normalfördelingen finns potenslagar överallt omkring oss. För jordbävningar gäller att det förekommer många små, en del medelstora och några få enorma jordbävningar. Varje år inträffar det hundratals medelstora, men i snitt bara en enda större jordbävning (mer än 8 på Richterskalan). Försäljningen av kulturella "färskvaror" så som nyutkommen musik, böcker, datorspel och biljetter till biofilmer följer också potenslagen.

I affärslitteraturn brukar man inte prata om potenslagar men väl om 80/20-regeln; 20% av alla X står för 80% av alla Y.
- 20% av alla som ringer kundtjänst står för 80% av alla ärenden
- 20% av alla försäljare står för 80% av all försäljning
- 20% av alla brottslingar står för 80% av alla brott
- 20% av befolkningen äger 80% av resurserna
- 20% av buggarna i ett datorprogram står för 80% av problemen
- 20% av alla websiter står för 80% av alla trafik

I potenslagarnas natur ligger dessutom att 20% av 20% av alla X står för 80% av 80% av alla Y – 4% av jordägarna äger 64% av allt land och 4% av alla buggar står för 64% av alla problem. Poängen är alltså att skillnaderna mellan ”mycket” och ”lite” kan vara enorma - även om de inte alltid måste följa just proportionerna 80/20 - ibland går det lika bra med 70/30 - men det är principen om ojämn fördelning som är av intresse här).

Strukturen på dessa två olika typer av nätvärk (vägnätverket som beskrivs av normalfördelningen respektive flygnätverket som beskrivs av potenslagar) är således väldigt annorlunda. Och nu till hoppet som för oss närmare oljetoppen. Förr var slakterier, bagerier, bryggerier och mejerier små, talrika och jämnt utspridda över landet (som vägnätet). Nu är de stora och finns bara på ett fåtal orter. Scan har bara sex slakterier i Sverige och på livsmedelsverkets tillsynslista över ”storskaliga slakterier” finns det bara 25 slakterier (och vissa är troligtvis mycket mycket större än andra).

Som av en händelse läser jag dessutom att Scans anläggning i Uppsala ska stängas och att större delen av verksamheten i Skara kommer att försvinna under det närmaste året. "Slakt och styckning av nöt samt lamm [ska] centraliseras till Linköping och slakt och styckning av gris huvudsakligen till Kristianstad. [...] Totalt ska personalstyrkan minskas från 3 000 till cirka 2 500. En del av de anställda kan erbjudas jobb på någon av de orter dit verksamheten ska centraliseras". I en krönika i samma nummer av tidningen Jordbruksaktuellt skriver journalisten Erik Brink uppskattande om Scans omstrukturering att:

"nedläggningen av slakten i Skara är bara ännu ett steg i Scans korståg att få de svenska köttproducenterna mer marknadsanpassade. Allt gammalt känslomässigt krafs rensas bort och kvar kommer enbart det affärsmässiga att finnas."

"Marknadsanpassade" betyder här "storskliga". Om man följer transporterna som går från och till dessa (för närvarande) 25 storskaliga slakterier kommer man att se att de är nav och att det går många långa transporter från och till dem. I decennier har det funnits ett tryck på att rationalisera och skala upp storleken på anläggningarna och vi har hela tiden rört oss mot ett jämviktsläge som i grunden beror på relationen mellan kostnaden för energi respektive arbete. Energin har varit billig och arbete har varit dyrt. I jakten på högre vinster har det alltså varit givet att man har skalat upp verksamheten genom att rationalisera, koncentrera, konsolidera och skära bort jobb - trots att en ökad koncentration också leder till ökad sårbarhet och längre transporter. Då energin har varit billig och tillgången stabil i flera decennier har det inte funnits några skäl till eftertanke… förräns nu.

För tänk om energi blir dyrare i framtiden? Tänk om förhållandet mellan arbetskraft och energi förändras radikalt (om än gradvis) efter oljetoppen? Och då menar jag inte att bensinpriserna (eller elpriserna) går upp med några tiotals procent, utan att förhållandet mellan arbete och energi kommer att förändras i grunden. Folke Günter har gjort en graf som visar hur många sekunder en svensk industriarbetare har varit tvungen att arbeta för att kunna köpa en kilowattimme energi i form av bensin vid pumpen:


Två intressanta saker blir uppenbara när man ser denna bild. Det första är att ”vi” (en genomsnittlig LO-arbetare) sedan 1950-talet har behövt jobba mindre än en minut för att kunna köpa en kilowattimme energi i form av bensin. Det andra är att förhållandet mellan arbete och energi förändrades med en faktor 10 på mindre än femtio år (mellan 1920 och 1970) och därefter har legat på en stabilt låg nivå. Parallellt med detta prisfall ökade vår användning av fossila bränslen med 1000% (en faktor 10) under bara den andra halvan av dessa femtio år (från 1945 och 1970). Energiingenjören Bengt Randers har tagit fram motsvarande information vad beträffar kostnaden för energi i form av elektricitet och har dessutom utgått från data som sträcker sig tillbaka ända till 1890-talet:


Utan att göra speciellt stort våld på hans siffror kan man säga att kostnaden för elektricitet i termer av arbetstid halverades på ett decennium från mitten av 1890-talet (från två timmar till en timme). Och sedan halverades kostnaden igen under de nästföljande 10 åren (30 minuter i mitten på 1910-talet). Och sedan halverades kostnaden igen under de nästföljande 10 åren (15 minuter i mitten på 1920-talet). Och sedan halverades kostnaden igen under de nästföljande 10 åren (8 minuter i mitten på 1930-talet). Och sedan halverades kostnaden igen under de nästföljande 10 åren (4 minuter i mitten på 1940-talet). Och sedan halverades kostnaden igen under de nästföljande 10 åren (2 minuter i mitten på 1950-talet). Och sedan halverades kostnaden igen under de nästföljande 10 åren (mindre än 1 minut i mitten på 1960-talet).

Från att en kilowattimme elektricitet kostade 120 minuters arbete på 1890-talet har samma mängd el under de senaste 45 åren kostat mindre än en minuts arbete - en skillnad på mer än en faktor 100! I en bild som visar samma utveckling på en logaritmisk skala ser man bättre hur det hastiga fallet har avstannat och befunnit sig på en jämn och mycket låg nivå under de senaste decennierna.


Hur mycket är då en kilowattimme energi? Om en människa i hårt arbete kan generera 75 Watt (Pimentel och Pimentel, ”Food, energy and society”, 1979) så krävs det 13 timmar av hårt fysiskt arbete för att generera en kilowattimme energi medelst muskelkraft. Att växla mindre än en minuts arbete mot en kilowattimme energi har alltså varit en mycket god affär (tack oljan!). Att säga att energi har varit gratis i ett halvt århundrade är bara en marginell överdrift. I en tidigare text hänvisar jag till studier som visar att en timmes arbete med en traktor motsvarade 19 dagsverken i jordbruket (150 – 225 timmar?) för 200 år sedan.

De senaste femtio åren har alltså kostnaden (i arbetstid) för energi (bensin och elektricitet) varit både stabil och extremt låg - men efter oljetoppen kommer detta inte längre att vara fallet. Man kan nog med fog säga att ”allt” kommer att förändras efter oljetoppen. De energikrävande nav som jag beskrev ovan kommer inte att gå att upprätthålla om energin blir för dyr. Istället kommer de att krympa i storlek och återigen ersättas av många små lokala verksamheter som kräver mindre energi och färre transporter att upprätthålla. Det bästa vore förstås att stödja en sådan omställning redan idag:

"[we should give] support to small, local organic farms where the labor is largely provided by humans and animals, products are marketed to nearby communities, the plants and animals are raised in diverse polycultures that deter pests and prevent diseases, the animals feed the soil with their composted wastes, the soil feeds the plants, and the plants in turn feed the animals in a tight recycling of wastes and nutrients."

Om energi och transporter skulle bli 2, 5 eller 10 gånger dyrare i förhållande till kostnaderna för arbete kommer man förstås att av utifrån rent ekonomiska bevekelsgrunder välja att göra mycket mer lokalt och på precis det sätt som beskrivs i citatet ovan. (Ett tips: förutom lokal matproduktion kommer lokal småskalig matförädling bli en framtidsbransch!)

På samma sätt som rationalisering har mekaniserat jordbruket och avfolkat landsbygden, kommer en mer arbetsintensiv (mat-)produktion att utöva ett tryck åt andra hållet – bort från (speciellt de största) storstäderna och mot en mer jämnt utspridd befolkning som bor i småstäder och på landsbygden. Befolkningen kommer alltså inte att vara så koncentrerad till ett fåtal storstäder (potenslagarna), utan kommer att vara mer jämnt utspridd över landet (normalfördelad). Om till exempel bara en del av de arbetsuppgifter som idag görs med hjälp av maskiner återigen kommer att utföras av människor så kommer det att behövas många fler som bor på landsbygden för att producera den mat vi behöver.

Fram tills nu har man steg för steg ersatt mänsklig arbetskraft med högeffektiva maskiner, storskaliga anläggningar och långväga transporter. En underliggande drivkraft har varit att människor/arbetskraft är dyrt emedan energi (och därmed produktion och maskiner och kapital) har varit billigt. I varje läge där det har gått att spara pengar genom att skära ner i personalstyrkan har man ersatt människor med (ytterligare) en (energislukande och kapitalbindande) maskin. Det handlar förstås inte bara om stora maskiner i industrin och jordbruket, utan också om motsvarande förändringar i tjänstesektorn. I takt med att varenda kotte har blivit en ”kunskapsarbetare” och utrustats med en egen dator har man också i högre utsträckning fått sköta sin egen adminstration och samtidigt passat på att avskeda alla sekreterare.

Där rationalisering i decennier har har varit ekvivalent med arbetsrationalisering kommer vi att framöver vara tvungna att rationalisera utifrån helt andra faktorer. Arbetsrationalisering kommer att ersättas av energirationalisering i alla verksamheter och på alla nivåer. När jag kallar denna text ”rationaliseringens död” så syftar detta egentligen bara till en specifik typ av rationalisering – arbetsrationalisering. Där man tidigare har rationaliserat bort arbetskraft och istället lagt sig till med energislösande vanor kommer pendeln att svänga åt andra hållet när kostnaderna för energi stiger.

När konsekvenserna av oljetoppen gör sig gällande kommer det att vara billigare att anställa en extra person ifall man därigenom kan sänka sin energiförbrukning eller det kapital man har bundet i maskiner. Om inte förr, så kommer det till slut inte längre att vara lönsamt att ersätta en maskin som går sönder med en likadan ny maskin istället för med en extra människa. Om jag försöker tänka på några bensindrivna ”lyxmaskiner” som lätt kan ersättas av arm- och benkraft tänker jag till exempel på gräsklippare. På Husqvarnas hemsida kostar en handdriven gräsklippare 1 000 kr, en motorgräsklippare mellan 3 000-6 000 kronor och en gräsklippare som man sitter i och kör 25 000-65 000 kronor.

En måhända ännu mer onödig pryl är dock de lövblåsare (”leaf blowers”) som man har en viss förkärlek för i USA. Det rör sig alltså om en (högljudd) bensindriven ”ryggsäck” som fungerar som en inverterad dammsugare och som blåser undan löv och skräp från trottoaren. Vid en viss tidpunkt kommer det att vara vettigare att anställa en extra (flexibel, läraktig, mångsidig) människa och ”investera” i en extra kratta eller kvast istället för att köpa en ny lövblåsare (som regelbundet behöver tankas, underhållas och repareras). Dessutom kan man redan idag ifrågasätta lövblåsarnas existensberättigande - se gärna texten ”Grandmother proves rake and broom as fast as leaf blowers”

En del arbetsuppgifter på marginalen kommer inte längre vara vettiga att utföra över huvud taget. Vid vilken punkt kommer man inte längre ha råd att omedelbart dirigera ut en armada av fordon för att ploga bort nyfallen snö från alla promenad- och bilvägar?

Å andra sidan kommer andra arbetsuppgifter att tillkomma. Jag tror att man kan få se en glimt av framtiden även här i Sverige om man spejar efter alla de arbetsuppgifter som fortfarande utförs av människor i mindre välbärgade länder (hisspojke, dörrvakt, portvakt, stationär - ej bilburen - parkeringsvakt) - men som i Sverige idag utförs av maskiner (diskmaskin, tvättmaskin, dammsugare, biltvätt) eller av dig själv (putsa skorna, sy upp ett par byxor, städa, laga mat).

Författaren Agatha Christie har sammanfattat både min text ovan och utvecklingen under hela 1900-talet när hon i sin självbiografi skrev “when I was young I never expected to be so poor that I couldn't afford a servant, or so rich that I could afford a motor car”.

På en blogg ställdes frågan om vad som kommer motsvara Christies bil och tjänare om 100 år. Vissa utgick från business-as-usual och att energi och produktion kommer att bli ännu billigare i förhållande till arbetskraft:

"I never thought I would be wealthy enough to own a holo-deck [alternativt “a private jet”], nor so poor I could not pay someone to cut my hair [alternativt “to go to a restaurant”]."

Andra (färre) drar samma slutsatser som jag gör ovan – att riktningen kommer att ändras, att arbete (tjänster) kommer att bli billigare i förhållande till prylar, och att vi kommer att få se fler tjänare och färre bilar i framtiden. Fast på bloggen finns det också de som tror att alla kommer att äga egna robot-tjänare i framtiden… Jag tror inte att vi kommer ha några robot-tjänare alls eftersom det kommer att finnas så gott om mänskliga tjänare i framtiden – precis som när Agatha Christie var ung. Men eftersom alla sådana resonemang (inklusive mitt eget ovan) bygger på mer eller mindre intelligenta gissningar och förutsägelser om framtiden är dock min favorit-förutsägelse denna:

"I won’t be rich enough to own a varnox. But I won’t be so poor that I can’t afford a glip-thorp."

Doctor Seuss kunde inte ha sagt det bättre! Denna text tillägnas Oscar Kjellberg som har tänkt på frågor som handlar om energi, ekonomi och arbete länge.


PS. Jag kommer att ha mer att göra i åtminstone en månad, troligtvis året ut och kanske även i början av nästa år, så utgivningstakten kommer att framöver att vara en ny text var 8:e dag.
.

Krisens effekter - del 5

.
Det här del fem i en serie med texter om den ekonomiska krisens förlorare I USA. Den första delen beskriver bakgrunden till dessa texter (inklusive kopplingen till oljetoppen). I den föregående texten skrev jag om de som blivit arbetslösa och avhysta från sina villor i suburbia. I denna text går jag vidare till de som desperat letar efter nya jobb på en allt tuffare amerikansk arbetsmarknad.

Arbetsmarknaden i USA är idag inget mindre än en katastrof. De officiella siffrorna ligger på nästan 10% (15 miljoner arbetslösa), men då har man inte räknat med de som vill jobba mer men som är undersysselsatta och de som gett upp hoppet och inte ens besvärar sig med att söka jobb längre (till exempel de som pensionerat sig i förtid eller förlikat sig med att bli motvilliga hemmafruar eller -män). Räknar man med dessa grupper stiger istället siffran upp mot 17%.

Det är föga överraskande de yngsta på arbetsmarknaden har det tuffast av alla eftersom de har minst erfarenhet, blir först avskedade och sist återanställda. Siffrorna på antal tonåringar som vill ha ett jobb men inte lyckas hitta något är de högsta på 60 år... och innan 1948 samlade man inte in den statistiken alls. Arbetslösheten bland tonåringar är hela tre gånger högre än hos övriga grupper på arbetsmarknaden och hälften av alla unga under 25 år som nyligen avslutat en universitets- eller högskoleutbildning har jobb som egentligen inte kräver någon högre utbildning (till exempel i en klädaffär eller på Starbucks). Dessa jobb bemannades tidigare av mindre kvalificerade ungdomar och av alla unga mellan 16 och 24 som inte läser på universitet eller gör militärtjänst har mindre än 50% jobb. (Ungdomsarbetslösheten är också rekordhög i en rad europeiska länder och Spanien har den tvivelaktiga äran att ligga först med en ungdomsarbetslöshet på 39%.) Konsekvenserna kan bli långvariga speciellt för individen, men på sikt också för den amerikanska ekonomin:

"the damage to a new career by a recession can last 15 years. And if young Americans are not working and becoming productive members of society, they are less likely to make major purchases -- from cars to homes -- thus putting the US economy further behind"

Som jag skrivit tidigare är många äldre amerikaner med rätta oroliga för sin pension och håller därför fast vid sina jobb längre. Till följd av detta minskar möjligheterna att ta sig fram i företagen och det öppnas upp färre platser längst ner i hirearkin.

I takt med att arbetslösheten stiger blir nu den amerikanska militären en mer attraktiv arbetsgivare för unga amerikaner. Militären nådde 2008 upp till sina rekryteringsmål för första gången sedan 2004 när våldet i Irak intensifierades. En 22-årig man som skrivit på för tjänstgöring i åtta år sägar “Hopefully, when I get out, I’ll have all my fingers and toes and arms, and the economy will have turned around”.

Andra arbetslösa försöker fräscha upp och vässa sin förmåga att skriva jobbansökningar, nätverka och få stöd och tips om jobb i de ”jobbklubbar” som möts upp i kyrkor, bibliotek, restauranger och hotell. Men faktum kvarstår, jobbmarknaden är mycket svår i USA. Kanske är det värst i de amerikanska biltillverkarnas hemstad Detroit, en stad som toppar statistiken vad beträffar antal arbetssökande på varje utlyst jobb.

Vad det än var som människor inte gillade med sina jobb tidigare; lönen, chefen, eller kanske arbetsbelastningen, så bleknar det nu i jämförelse med möjligheten att förlora jobbet. Där människor tidigare räknade med att regelmässigt höja sin lön med 10-15% när de bytte jobb, är lönesänkningar på 20% eller mer nu normen. I en undersökning var 65% av de arbetslösa beredda att acceptera lönesänkningar på upp till 30% och 7% var beredda att gå ner med 40-50% i sina löneanspråk.

Ju längre man varit arbetslös, desto lägre är man beredd att gå i sina löneanspråk, men ”those who do accept lower salaries in order to ride out the recession might find that they've permanently damaged their value in the workplace”. Det kan alltså hända att alla kräsna Colt Phipps därute (som jag skrev om i min förra text om krisens effekter) gör rätt i att inte ta första bästa jobb. Å andra sidan är det svårare att få jobb ifall man har varit arbetslös i ett halvår eller mer, och i slutet av september befann sig nästan 5 av 15 miljoner (officiellt) arbetslösa amerikaner i den situationer.

För de som accepterar lägre lön, till exempel piloten och fembarnspappan Bryan Lawlor (bra reportage) som halverade sin lön när antalet flygningar minskade och han blev "degraderad" till försteofficer, är det en kamp både att anpassa sig till att ha mindre pengar och till att tvingas acceptera en ny självbild. För andra är det en kamp att ens få ihop till det nödvändigste; hyra, bensin och mat på bordet. Marginalerna kan vara mycket små, som till exempel för Rainie Uselton som lyckades få ett nytt jobb efter att hon blev arbetslös, men som förlorade jobbet när hennes bil gick sönder och hon inte hade råd att laga den (eftersom det rör sig om USA är det underförstått att det inte fanns något annat sätt att ta sig till jobbet). Dessutom hårdnar kampen om de jobb som utlyses och det gäller även för de sämst betalda jobben. Förutom att ta ett jobb med betydligt längre lön är många också beredda att dags- eller veckopendla dit det krävs och lämna kvar resten av familjen hemma:

“people are starting to move in a makeshift and impermanent fashion. […] There are costs to this strategy. Spouses left at home must do the work of both parents. Children miss out on things. Loneliness is a steady companion for the parent on the road. Researchers have long documented strains on families that are separated.”

Situationen är förstås speciellt tuff för de med (små) barn. Samtidigt som antalet arbetslösa amerikaner som har rätt till arbetslöshetsersättning har ökat från 2.5 till 9.5 miljoner på två år, har åratal av eftersatt underhåll gjort att de administrativa systemen för att hantera och dela ut pengarna inte är uppgiften mogen. De flesta stater har 30 år gamla datorsystem som använder så uråldriga datorspråk att man har varit tvungen att söka upp pensionerade programmerare för att få hjälp med att göra förändringar i sina datorprogram.

Hundratusentals personer har därför fått vänta i flera månader på de pengar de har rätt till. För någon utan marginaler är en enda veckas försening tillräckligt för att inte kunna betala hyran eller ha råd att köpa mat. För Kenneth Kottowitz betydde tre månaders väntan på arbetslöshetsersättning att hans besparingar tog slut, att han förlorade sin lägenhet och var tvungen att flytta till ett härbärge för hemlösa som var så överfullt att han tvingades sova på golvet de första nätterna. En före detta hotellvaktmästare, Luis Coronel, fick vänta i sex månader på sina pengar. Han och hans gravida fru flyttade hem till hans mamma, men trots detta fanns det perioder när de inte ens hade råd att köpa mat. Den värsta dagen i hans liv var dagen när hans dotter föddes och han inte hade haft råd att köpa några kläder till sin nyfödda bebis.

Bortom problemen för vissa att få ut sin arbetslöshetsersättning, är det stora orosmomentet för desto fler att det finns en borte gräns där arbetslöshetsersättningen tar slut. Sedan recessionen började i december 2007 har miljontals amerikaner förlorat jobbet och i slutet av sommaren fick inte mindre än 9 miljoner amerikaner arbetslöshetsersättning. USAs kongress förlängde den period under vilken man kan få ersättning två gånger förra året.

”States typically provide 26 weeks of unemployment benefits, an average of about $350 [knappt 2500 kronor] a week. Last year, Congress tacked on 20 extra weeks of benefits, and later it added 13 additional weeks for people in states hit hardest by unemployment.”

Dessa (i slutet av 2008) maximalt 59 veckor har blivit utökade ytterligare två gånger i år. Till att börja med kunde man i stater med arbetslöshetssiffor på över 8% (närapå hälften av alla stater) först få arbetslöshetsersättning i upp till 79 veckor (18 månader). I september beslutades det om ytterligare 13 veckors understöd i hårt drabbade stater.

Utan den sista utökningen av systemet förväntades stora grupper från och med september och framåt trilla ur systemet efter mer än ett år av arbetslöshet. Många har ingen plan för hur de ska kunna hantera en sådan situation även om de formellt kan vara kvalificerade att få matkuponger ("food stamps") och socialbidrag. Det är svårt att avgöra exakt hur många personer det rör sig om, jag har vid olika tillfällen sett uppskattningar på mellan 750 000 och 1 500 000 utförsäkrade personer bara för innevarande år, men dessa siffror minskar alltså (åtminstone tillfälligt) i takt med att man nu beslutat att skjuta till mer pengar.

"increasing numbers of people fall off the far end, beyond the duration of unemployment benefits. The worst hit states […] will have to pony up the most in additional benefits, as an estimated 1.5 million people will have exhausted all resources by Christmas. For some states, this must cause nightmares already. Especially since it won't stop in 2009; not even the most rose colored forecasters see a significant improvement in jobless numbers any time soon. […] we could see millions of long-time, structurally unemployed soon. A true underclass."

Min gissning är att problemet med utförsäkrade människor kommer att bli värre framöver trots att man kan gissa att arbetslöshetsersättningen kommer att utökas ytterligare nästa år (det senaste tillägget på 13 veckor räcker året ut - men tillämpas inte i alla stater).

Ett problem är att att arbetsgivare vanligtvis är försiktiga med att anställa även efter att en recession officiellt har tagit slut. Efter recessionerna i början på 1990-talet respektive början på 2000-talet började antalet arbetslösa minska först ett år efter att den ekonomiska återhämtningen hade börjat. Förutom att någon återhämtning idag ännu inte är i sikte, menar många att den återhämtning som så småningom kommer blir en ”jobless recovery”, det vill säga att ekonomin visserligen återhämtar sig, men att antalet jobb inte kommer att göra det. För de som förlorat sina jobb är detta alltså inte någon återhämtning alls. Som vanligt lägger jag snabbt till att vi inte med säkerhet ens kan inteckna en eventuell återhämtning ännu:

"I’m starting to wonder how many people there are left who actually believe all the talk about the economic recovery we're supposed to have entered. You know, the one proclaimed by governments, central bankers, institutions such as the IMF and the entire flock of parrots and parakeets that call themselves media [...] Surely many must have realized by now that perhaps that talk about a recovery is just that, talk."

Till sist vill jag fästa uppmärksamheten på de som blivit arbetslösa men som inte bor i de hårdast drabbade staterna och alltså inte får sitt understöd förlängt. Av de uppskattningsvis 400 000 som var på väg att trillar ur arbetslöshetsunderstödssystemet bara i september kommer 300 000 att omfattas av de senaste utökningarna men 100 000 gör det inte. Skänk också en tanke till de som hade oturen att bli av med sina jobb precis innan avskedningsvågen slog till under våren 2007 och som alltså för länge sedan blivit utförsäkrade. Var finns de idag…? Vi kommer till dem härnäst, i nästa text om krisens effekter.

Trots att ämnet är tungt går det inte att komma förbi det faktum att antalet självmord lär stiga framöver. Baby boom-generation (som är mellan 45 och 65 år idag) har den högsta självmordsfrekvensen av alla ålderskohorter. Förutom att människor är mer benägna att begå självmord när de åldras har denna grupp också tidigare haft högre depressions- och självmordsfrekvens än föregående generationer - något man förklarat med högre stress i form av ökad skilsmässofrekvens, en mer mobil livsstil och flera flyttar i livet, samt en större användning av droger. Ekonomin är självklart ytterligare en stor stressfaktor och det är säkerligen värst för de som är fattiga, ensamma, gamla och vid dålig hälsa. I en sammanfattning om sambandet mellan ekonomi, arbetslöshet och självmord från Suicide Prevention Resource Center fastslås det att:

“Unemployment causes financial strain and can lead to depression and other problems as individuals perceive a loss of personal control. […] We can expect a sharp downturn in the economy to increase suicide risk, especially among working-age adults and older adults whose retirement security is threatened.”

Emedan kvinnor försöker begå självmord oftare än män, är män mer “framgångsrika” i sina försök och år 2006, året innan den ekonomiska krisen slog till, begick över 33 000 amerikaner självmord (varav över 75% var män).

Denna text har handlat om de som med näbbar och klor försöker klösa sig (tillbaka) in på den amerikanska arbetsmarknaden och som är beredda att ta vilket jobb och till vilken lön som helst. I del sex av denna serie kommer jag att skriva om de som har det värre och som behöver hjälp med det allra mest elementära, inklusive mat.
.

"Plan B 3.0" av Brown (2007)

.

Lester Brown är en tungviktare med en lång karriär som miljökämpe bakom sig. Efter att ha grundat forskningsinstitutet Worldwatch Institute 1974 har han på sistone gått vidare och grundat Earth Policy Institute år 2001.

Lester har skrivit 50 böcker och första upplagan av Plan B kom ut 2003, andra upplagan (Plan B 2.0) 2005 och den tredje upplagan (Plan B 3.0) 2007 (den översattes till svenska förra året). Lagom till att jag läst ”Plan B 3.0: Mobilizing to save civilization” har precis Plan B 4.0 kommit ut. En av Lesters ”fans” är Ted Turner (grundaren av TV-kanalen CNN) som köpte 3569 exemplar av boken och skickade ett exemplar vardera till alla världens beslutsfattare (statschefer, senatorer och kongressledamöter, VD på världens 500 största företag etc.).

Plan B är en bok fylld av (väl underbyggda) fakta och den är en enda lång uppmaning till handling. Efter att Lester i första delen av boken (”A civilization in trouble”) i detalj lägger fram fakta om hur illa ute vi är på område efter område (energiförsörjning och oljetoppen, matförsörjning, vattenförsörjning, befolkningstillväxt, klimatförändringar, förstörda ekosystem, sönderfallande länder med svaga regeringar) använder han andra delen av boken (”The response – Plan B”) för att beskriva hur vi kan lösa dessa problem om vi agerar kraftfullt och omedelbart. Tidsplanen för Lesters interventioner är de tolv åren mellan 2009 och 2020. Lester sätter upp fyra övergripande mål som vi måste agera för att lösa parallellt:

- Klimatförändringar. Vi måste stabilisera klimatet genom att minska våra CO2-utsläpp med 80% till år 2020 - bland annat genom att fasa ut alla kolkraftverk och minska vår användning av olja.
- Miljö. Vi måste återställa ekosystem som är på väg mot, är på gränsen till eller som redan har kollapsat (utfiskade vatten, krympande skogar, eroderade jordar, slätter som omvandlas till öknar etc.).
- Överbefolkning. Vi måste stabilisera jordens befolkning på 8 miljarder människor år 2040.
- Fattigdom. Vi måste utrota fattigdomen i världen.

Lester ser en sammankopplad värld där de problem vi står inför hänger ihop. Det går inte att lösa världens miljöproblem med mindre än att man samtidigt stabiliserar jordens befolkning, och det går inte att göra detta med mindre än att man samtidigt höjer levnads- och utbildningsnivån för de 1-2 miljarder fattigaste på jorden. Det är naivt att tro att stater och samhällen kan kollapsa ”där borta” (på andra sidan jorden) och att vi i väst i så fall kommer att kommer undan med blotta förskräckelsen. Allt hänger samman och det skräckscenario Lester målar upp är av en oroligare och mer instabil värld där fler och fler stater rör sig mot kollaps, mot att bli ”failed states”.

Att länder som ligger högt på listan över ”failed states” (till exempel Somalia, Sudan, Zimbabwe och Kongo) också kännetecknas av ekosystem som försämras, hög befolkningstillväxt, stor fattigdom, våld och oroligheter är alltså inte överraskande. I värsta fall leder ett lands kollaps till att grannstater dras med ner i en malström av vapen, terrorister, flyktingar och droger och att effekten blir som när dominobrickor välter varandra. Det allvarligaste hotet (av många allvarliga hot) som Lester målar upp är alltså ”[an increasing] number of failing states to a point where civilization would begin to unravel.”

Något som boken är mycket klar med är den intima kopplingen mellan mat, vatten och energi och den dystra situtation vi befinner oss i på detta område. Även om den globala spannmålsproduktionen (av vilken vete, majs och ris står för 85%) hela tiden har ökat, har jordens befolkning ökat ännu snabbare sedan 1984. Det betyder alltså att den globala matproduktionen per capita passerade sin topp redan för 25 år sedan (mängden jordbruksmark per capita är idag mindre än hälften av vad den var 1950). Av allt vatten vi människor använder går 70% åt till konstbevattning i jordbruket, 20% till industrin och 10% till hushållen. Vi dricker bara 4 liter vatten per dag, men det går åt 1000 liter för att producera ett ton spannmål. När vi dessutom använder en rejäl del av detta spannmål till att ”odla” djur som vi i den rika delen av världen äter blir ”vattenfotavtrycket” i vår mat mycket högt, enligt Lester minst 2000 liter per dag!

Bevattning kräver dessutom mycket energi, speciellt om vi överutnyttjar grundvattnet och nivån löpande sjunker. I Indien har miljontals brunnar sinat och i vissa Indiska delstater används mer än hälften av alla elektricitet som genereras (från kolkraftverk) till att pumpa upp vatten hundratals meter och ända upp till en kilometer! Eftersom konventionella uträkningar utgår från att Indiens befolkning kommer att öka med 500 miljoner personer fram till år 2050 är det svårt att få ihop ekvationen. Att använda mer vatten än vad som är långsiktigt hållbart garanterar framtida minskningar av skördarna och skapar en matbubble-ekonomi. Andra länder som befinner sig i samma problematiska situation vad beträffar vatten är Kina, Pakistan, Mexiko och nästan alla länder i Nordafrika och Mellanöstern. Största delen av den förväntade befolkningsökningen fram till 2050 beräknas ske i länder som redan nu håller på att uttömma sina vattenresurser. Hur går det ihop?

Lester använder den underjordiska vattenreservoaren Hai som exempel. Förutom jordbruk förser den bland annat Peking med vatten. Idag överutnyttjas den och den minskar med 40 000 miljoner ton vatten per år. Den dagen reservoaren sinar kommer alltså Kinas spannmålsskörd att minska med 40 miljoner ton. Det motsvarar mat för 120 miljoner kineser. Kinas veteskörd har redan nu (2007) minskat med 15% sedan toppåret tio år tidigare - från 123 till 105 miljoner ton.

Eftersom industrin använder förhållandevis lite vatten för att skapa större ekonomiska värden prioriteras denna (samt hushållens behov av vatten) framför jordbruket. Men detta kan bli ett problem för länder som är förblindade av att få sin ekonomi att växa på bekostnad av sin inhemska matproduktionen. Om flera länder kör slut på sina vattenresurser ungefär samtidigt blir resultatet en global matbrist. Idag kompenserar länder inhemsk vattenbrist inte genom att importera vatten, men genom att importera mat (det går som sagt åt 1000 kilo vatten för varje kilo spannmål).

Frågan som ingen vågar ställa är vad som händer den dag det inte finns tillräckligt och de starkaste ekonomiska intressena vinner kampen om mat och vatten på världens spannmålsmarknader? Vad händer med fattiga länder som har en stor befolkning och ett stort vattenunderskott, till exempel Egypten (75 miljoner invångare) som importerar 40% av sitt spannmål eller Algeriet (34 miljoner invånare) som importerar mer än 50%?

Ytterligare en koppling mellan mat och energi går vägen över biobränslen. När priset på olja stiger över 60 dollar/fat så är det mer lönsamt att byta från mat- till energiproduktion och då stiger priset på maten. Idag råder det alltså en konkurrenssituation mellan 860 miljoner bilar och de 2 miljarder fattigaste människorna på jorden:

”Suddenly the world is facing a moral and political issue that has no precedent: Should we use grain to fuel cars or to feed people? The average income of the world’s automobile owners is roughly $30,000 a year; the 2 billion poorest people earn on average less than $3,000 a year. The maket says, Let’s fuel the cars.”

Problemet är som synes stort men Lester har flera olika förslag på lösnignar. Ät samma kost som indier och maten vi producerar idag räcker till 10 miljarder människor, ät som amerikaner – 800 kilo spannmål/person/år i och med stor konsumtion av kött och mjölkprodukter – och maten räcker bara till 2.5 miljarder människor. Andra förslag är att satsa på vattensnåla grödor (undvik ris), tekniker för att spara vatten och att gå från att försöka maximera matproduktionen i termer av ton spannmål/hektar till att istället maximera avkastningen i ton spannmål/ton använt vatten.

Något som utmärker Lesters bok är att han inte bara föreskriver vilka konkreta åtgärder som behöver vidtas för att förhindra ett sådant scenario, utan att han också relativt detaljerat beskriver och beräknar prislappen för att ”rädda världen”. För att på en och samma gång utrota fattigdomen i världen och stabilisera jordens befolkning behöver man till exempel genomföra följande åtgärder och till följande pris (i miljoner dollar per år under de närmaste 12 åren):

Utbildning
------------
- 10 000 Universell grundskola för alla barn (det finns ett starkt samband mellan fattigdom, brist på utbildning och befolkningstillväxt – ”befolkningsfällan”).
- 4 000 Utrota analfabetismen hos 800 miljoner vuxna.

Hälsa
-------
- 6 000 Skollunch-program i de 44 fattigaste länderna på jorden (garanterar att barn i hungriga familjer kommer till skolan och förbättrar resultaten i skolan).
- 4 000 Motsvarande hjälp med mat till spädbarn, förskolebarn och gravida kvinnor i de 44 fattigaste länderna.
- 33 000 Universell grundläggande sjukvård.
- 17 000 Familjeplanering och tillgång till preventivmedel (”poor […] women live in fear of their next pregnancy. They just do not want to get pregnant”).
- 3 000 Kondomer till alla (i kampen mot AIDS).

Den totala räkningen för dessa åtgärder uppgår till 77 000 miljoner dollar per år. Förutom dessa pengar tillkommer ytterligare 113 000 miljoner dollar per år för att rädda miljön och klimatet. Dessa sammanlagt 190 000 miljoner dollar per år – Plan B – motsvarar bara en tredjedel av USAs, och en sjättedel av världens årliga militärutgifter. Om många rika länder verkligen ville och därefter bidrog med sin andel, skulle det alltså inte vara alltför svårt att lösa de problem vi står inför. Metaforen Lester använder är massiv global mobilisering i krigshastighet.

Lester gör en poäng av att Plan B utgår från vad som behöver göras för att ”rädda världen” och inte från vad som idag betraktas som politiskt genomförbart. Hans ordination är alltså mer genomgripande (och mer kostsam) än de förändringar som till exempel mötet i Köpenhamn i slutet av året kan väntas leda till. Hans kunskaper om allt mellan himmel och jord är mycket breda och väldigt imponerande. Det finns ingen sten som inte blir vänd, inget område han inte undersöker. Lester tar ett helhetsgrepp och betar metodiskt av område efter område; stadsjordbruk, torrdass, cyklar, bilar och vindkraft, och han sprutar ur sig exempel, idéer och förslag:

"The United States might also benefit from the creation of a U.S. youth service corps, which would provide for one year of compulsory public service for its young people. Young people could serve at home or abroad, depedning on their interest and on national needs. […] This program would involve young people in helping the world while developing a sense of civic pride and social responsibility."


Det finns mycket som är bra med boken men jag har också allvarlig kritik av två olika slag. Efter att ha läst första delen av boken är det lätt att slänga upp händerna i luften och skrika ”jag ger upp!”. Problemen är så många, så omfattande och så svåra, att bilden av nutiden blir mycket mörk och framtiden ännu mörkare. Det kan te sig obegripligt att tro att det över huvud taget kan gå att lösa alla de problem Lester har radat upp:

”We are crossing natural thresholds that we cannot see and viotating deadlines that we do not recognize. Nature is the time keeper, but we cannot see the clock. Among the other environmental trends undermining our future are shrinking forests, expaning deserts, falling water tables, collapsing fisheries, disappearing species, and rising temperatures.”

Även om Lester kommer med ”stora” idéer och räknar på hur mycket det skulle kosta att finansiera dem, så infinner sig ändå känslan av att hans lösningar är för småttiga och timida för att åtgärda de gigantiska problem han i detalj målat upp i första delen av boken. Andra har kommentarat att hans uppskattningar av kostnaderna är grovt underskattade, kanske med en faktor 10, 100 eller mer (speciellt utifrån att åtgärderna ska genomföras på bara drygt ett decennium).

När jag läser boken får jag uppfattningen att han utgår från att vi i den rika delen av världen på det stora hela kan leva mer eller mindre som idag och lösa alla problem vi står inför om vi ”bara” kastar tillräckligt med resurser (pengar) på dem. Det skulle vara intressant att se vilka förändringar som gjorts i Plan B 4.0 utifrån att 3.0 kom precis innan den ekonomiska krisen slog till. Han indikerar var problemen finns, men jag uppfattar det som att han ändå på sätt och vis trippar omkring dem för att göra rekommendationerna mindre svårsmälta för oss rika.

I huvudsak argumenterar han för olika tekniska lösningar för att ”bygga bort” dagens problem, men färre sociala förändringar (bo på mindre yta, använda mindre energi etc.). Jag erkänner att jag rycker det ur sitt sammanhang, men att ens nämna att bättre standarder för energieffektivitet har blivit föreslagna för 15 typer av prylar, inklusive pool-värmare verkar snurrigt i detta sammanhang. Kanske är vårt problem inte energieffektivitet hos pool-värmare, utan privata swimmingpooler som innehåller många tusentals liter vatten? Speciellt utifrån resonemanget om mat och vatten ovan…?

Min andra typ av kritik är att Lesters bok visserligen är fylld av fakta som man kan få många aha-upplevelser av, men boken bjuder tyvärr på få läsupplevelser. Det är en nyttig bok att läsa, det är en viktig bok att läsa, men det är också en tråkig bok att läsa. Lester är i sitt essä när han staplar fakta och drar slutsatser av dem. Här är ett ganska milt exempel:

”improving urban transit means that one 12-ton bus can replace 60 cars weighing 1.5 tons each, or a total of 90 tons, reducing material use by 87 percent. Every time someone decides to replace a car with a bike, material use is reduced by 99 percent.”

När han sedan omedelbar hoppar till att beskriva hur en stad med 2000 invåndare tog betalt för att ta hand om varje påse hushållssopor och hur bra de blev på att källsortera (”The quantity of recycled material […] jumped from 89 tons in 2005 to 334 tons in 2006, included corrugated cardboard, which sells for $90 a ton; mixed paper, $45 a ton; and aluminum, $1500 per ton”) står all sifferexercis mig upp i halsen. Det är för många detaljer och för detaljerade exempel - till slut bara blir allt bara till ett väldigt plottrigt lapptäcke. Min rekommendation är att läsa ett kapitel i taget och sedan ta en paus på några dagar innan man går tillbaka och läser ytterligare ett kapitel.

Precis som det anstår en bok som gör anspråk på att rädda världen finns hela boken tillgänglig på nätet.
.

Krisens effekter - del 4

.
Det här är del fyra i en serie med texter om den ekonomiska krisens förlorare i USA. Den första delen beskriver bakgrunden till dessa texter (inklusive kopplingen till oljetoppen). I den föregående texten skrev jag om de som tidigare hade välbetalda jobb, men som i och med den ekonomiska krisen har fallit snabbt och långt. I denna text går jag vidare till de som blivit arbetslösa och om ”kreativa” sätt att lösa sina boendeproblemen.

Vad gör de som förstår att de är finansiellt sårbara och vill göra något åt det genom att sänka sin finansiella risk och sina kostnader? Ett givet alternativ är att flytta till något mindre. Det låter inte märkvärdigt men är man, säg, 50 år gammal och har några tonåriga barn som levt en stor del av sina liv i ett och samma hus, kan det vara nog så emotionellt krävande att ta ett sådant beslut. Dessutom ska man förstås få sitt hus sålt till ett vettigt pris också, men man kan kanske leva med ett lågt försäljningspris om man samtidigt köper något nytt som gått ner i pris... och ifall man kan få sitt hus sålt.

För bara några år sedan utgjorde 4 av 10 hus som såldes investeringar i ett andra boende bortom det man redan bodde i. Allt enligt VDn för “Distressed Property Institute” (härligt namn) som har kurser för mäklare om hur de ska hantera hus där ägarna är på väg att bli vräkta. Kalifornien hade flest vräkningar förra året, runt 500 000, och Florida kom tvåa med knappt 400 000 vräkningar. Även Las Vegas har haft många vräkningar och var 13:e hus där ägs nu av en bank (efter att de tidigare ägarna har blivit vräkta). Tredje kvartalet 2009 slog nytt vräkningsrekord och över 900 000 blev vräkta från sina hem (40 000 fler än under andra kvartalet). Dessutom är sju miljoner hem är "in the foreclosure process or likely to be seized". Nu blir även fler som bor i dyrare hus vräkta, i juni stod den dyraste tredjedelen av alla hus för 30% av alla vräkningar. Så igen, vad gör man om man ser skriften på väggen och inser att man inte har råd att bo kvar i sitt hus? Med en svagare ekonomi, sjunkande huspriser och hög arbetslöshet måste fler hitta lösningar som var svåra att tänka sig för bara några år sedan:

“Siblings are moving in with one another to help pay the mortgage. Adult children who've lost homes to foreclosure are moving back home with Mom and Dad. Even spouses in the throes of divorce are putting off separating, living together in awkward cold wars because they can't sell their houses.”

Som jag skrev i förra texten sitter inte ens de som tidigare tjänat bra med pengar säkra i sitsen – speciellt ifall de har levt över sina tillgångar. Eller som Titus Maccius Plautus sa för över 2000 år sedan; “jag är rik, så länge jag inte betalar mina skulder”! Ta Chris Henning som tjänade sexsiffriga belopp i dollar på 1990-talet (gissningsvis mellan 70 000 och 150 000 kronor/månad) och investerade sina pengar i prylar och i ett andra hem i Florida - som hon ökade belåning på tre gånger bara sedan 2002 för att kunna shoppa, handla, köpa, förvärva och konsumera mer.

“During the boom, Henning subscribed to the conventional wisdom that housing prices couldn't slide. "Looking back, I thought, 'How naive could I have been?' “

Svaret är att hon var tillräckligt naiv för att i sitt 66-åriga liv inte ha tänkt tanken att ekonomin, börsen och huspriserna någon gång kan gå ner istället för bara uppåt och uppåt. Samma otrevliga överraskning har också drabbat andra, till exempel 40-åriga Colt Phipps som efter 15 år i mäklarbranschen var tvungen att flytta hem till sina föräldrar. Efter att ha blivit vräkta från sitt 460 (!) m2 stora hus (som kostande nästan en miljon dollar) flyttade Colt, hans fästmö och deras två hundar in i föräldrarnas 130 m2 stora hus. Nu letar Colt efter ett nytt jobb (han hoppas fortfarande på mäklarbranschen) och hans fästmö som tidigare behandlade låneansökningar jobbar numera på ett byggvaruhus.

Förutom att Colt finns porträtterad i en artikel i USA Today (ovan) har han också fått möjlighet att själv skriva en artikel om sin situation i prestigetidningen New York Times (där föräldrarnas hus plötsligt krympt (?) till 100 m2 och känns trångt). Där får man ta del av historien ur hans eget perspektiv. Jag har svårt att göra mig fri från känslan av att han inte lärt sig någonting alls ännu. Han har bott hos sina föräldrar i ett och ett halvt år och han beklagar sig över att han har för dåligt med pengar för att spela golf eller “vara social” (gå ut på krogen och festa antar jag). Han känner sig isolerad, “som en munk”. Men mest orealistiskt är i mina ögon hans förhoppningar inför framtiden.

Det han mest har sysslat med som mäklare var att fixa FHA-lån och han har kontakt med några mäklarföretag och hoppas att han kan jobba med det igen; “FHA loans have historically allowed lower income Americans to borrow money for the purchase of a home that they would not otherwise be able to afford”.

Andra orealistiska saker han tror på är:
- "I’m still hoping that the mortgage business will take off again."
- "Our elected officials are trying to fix this mess, and Congress may come through with some helpful programs"

Han säger vidare att han kan tänka sig att ta ett jobb med en lön på $10 per timme, men inte ännu. Ett sånt jobb skulle ta för mycket av hans tid, han skulle inte ha tillräckligt med tid kvar för att leta efter något bättre jobb och han föredrar att koncentera sig på att jaga ett jobb med en tillräckligt bra lön för att han och hans fästmö ska kunna flytta till ett eget hus igen – “även om vi inte äger, utan bara hyr det”. Samtidigt säger han att han saknar att ha ett jobb, att det ger en mening till vardagen och att han saknar möjligheten att interagera med andra människor. I ett försök att visa att han har mognat och lärt sig något säger han:

"I never saw this recession coming. I made great money when times were good, but I spent a lot. […] When the economy comes back, I’m going to be a smarter investor."

Trots att han redan är halvt överkörd har han ännu inte förstått att framtiden inte nödvändigtvis ser ut som det han har upplevt hittills. Hur arg kommer han inte bli om (eller när) han måste bita i det sura äpplet och sänka sina förväntningar? Det sägs att "hoppet är det sista som överger människan". Ofta är det bra att hoppas. Men det finns också andra tillfällen när det inte är funktionellt eller vettigt att hoppas - till exempel om det man hoppas på är orealistiskt eller gränsar till rena fantasier eller vanföreställningar. Det svåra är förstås att avgöra vad som är möjligt att uppnå och vad som är orealistiskt.

Personligen tror jag att Colt har sina förhoppningar på tok för högt ställda när han tror att han kommer att få möjlighet att 1) jobba med att fixa lån så att människor som inte har råd att köpa hus har råd att köpa hus, och 2) investera sina pengar bättre "nästa gång". Men vem vet, han kanske kanske kan få ett jobb ändå. Även om det är helt absurt så finns FHA-lånen fortfarande kvar (ännu så länge) - och det finns fler (låntagare) som ingenting lärt sig.

Andra som flyttat hem till sina föräldrar ser fler fördelar än nackdelar. När Kanessa Tixes pappa precis byggt färdigt sitt stora hus och sedan förlorade jobbet flyttade hon, styvbror och styvsyster plus make in i huset för att dela på kostnaderna. De äter måltiderna tillsammans, känner att de kommit närmare varandra och tycker att det är viktigt att hålla ihop när tiderna blir tuffare.

Även Jeffrey Root, som tillsammans med sin unga fru flyttat hem till sina föräldrar, ser många fler fördelar än nackdelar. Flytten verkar ha gjort ett stort intryck på honom och förändrat hans prioriteringar i grunden:

“Root says people should look for unexpected joy in the struggle. “Reading all these negative stories and stuff, I [...] realized people don't know what it's like to live without an iPod," […] "I'd say we're really spoiled ... We really do need to look at what's important. […] Staying close to your family in times of need, that's the most important thing in the economic crisis," he said.”

Dessa vittnesmål till trots varnar vissa “experter” i överdrivet negativa ordalag för att flytta ihop, och får det att låta skämmigt – som om människor som gör det har väldigt många alternativ att välja mellan…

“challenges include lifestyle differences, generational differences, depression, money squabbles and other issues when relatives huddle together for economic relief. […] Moving in with relatives can be ‘demoralizing, humbling, dehumanizing […] You lose that sense of independence, privacy and self-esteem, […] You lose somewhat of your identity’.”

Där kommer vi tillbaka till “identitet” som jag har skrivit om tidigare i denna serie texter om krisens effekter. Jag är fascinerad av, och har på sätt och vis stor förståelse för vilket stort hinder detta kan utgöra för en del människor. “Vi är inte sådana personer som…” får säkert en del att göra irrationella saker och välja att in i det längsta inte se situationen som den är. Trots att paret Jensen gick i personlig konkurs var det svårt att sälja vissa prylar som har stort symbolvärde för dem:

“The couple agonized over the decision to sell their grill and riding mower, two signature representations of homeownership for many people. "It was like some big symbol of our failure," says Jensen.”

Att falla i status är både en yttre och en inre resa. Det går att falla snabbt (förlora jobbet, bli vräkt från huset) utan att man hinner fatta och utan att man hinner ifatt mentalt. Hur länge kan man känna sig som en bostadsmäklare fast det börjar närma sig två år sedan man mäklade en bostad? Hur länge - hur många månader eller år - ska man hålla fast vid drömmen om att återkomma till sitt gamla yrke, med sin gamla lön, sina gamla köpvanor och till sin gamla ställning i samhället? När uppåt en halv miljon amerikaner har blivit arbetslösa per månad i år och vissa branscher (till exempel bygg- och mäklarbranschen) rasar ihop som korthus når man till slut en punkt där det inte längre är rationellt att tro att man kan få tillbaka sitt gamla jobb och sitt gamla liv. När och hur ska man bygga upp en ny identitet som inte bygger på irrationella drömmar om något som med stor sannolikehet inte kommer att hända?

Denna text har handlat om de som har varit tvungna att ge upp den amerikanska drömmen om ett eget stort och fint hus i förorten. I del fem av denna serie kommer jag att skriva om de som har det värre och som är beredda att ta precis vilket jobb som helst.
.

Google-sökningars elförbrukning

.
Jag tycker om Google. Jag har långsamt, steg för steg gått över till att använda fler och fler tjänster från Google. Det började med sökningar, gick över Gmail och Google Earth och vidare till ett antal andra applikationer och tjänster (inklusive Blogger som köptes upp av Google 2003 och som driver denna blogg).

Nästan alla tjänster jag prövat har jag gillat eller sett nyttan med (åtminstone för någon annan), men nu är det dags att sätta på sig oljetoppsglasögonen och syna Google lite närmare i sömmarna. Även om jag framför allt skriver om Google nedan, kan "Google" även vara en metafor för vilket företag som helst som konkurrerar med Google eller till och med, med en nypa salt, för hela Internet och de tjänster som nätet bistår oss med i vår vardag.

I början av året gick en ung amerikansk fysiker ut och menade att Google-sökningar starkt bidrar till CO2-utsläppen. Vinkeln var att två Google-sökningar producerade samma mängd CO2 som genereras av att koka vatten till en kopp te och att sökningar därför är "skadliga för miljön". Mer specifikt menade Alex Wissner-Gross från Harvard University att en sökning genererade 7 gram CO2-utsläpp. Koldioxiden kommer från den ström som behövs för att driva din dator och för att driva Googles datacenter. Några gram hit eller dit spelar kanske ingen större roll om det inte var för att det görs mer än två hundra miljoner Google-sökningar varje dag (andra uppskattar att det görs uppåt en miljard Google-sökningar per dag).

Vidare menade Alex att Google är "sämst i klassen" och att detta har att göra med den arkitektur man har valt. Varje Google-sökning distribueras till flera datacenter i världen som tävlar mot varandra för att leverera det snabbaste svaret på din sökning. Vinsten i snabbhet görs då på bekostnad av ökad energikonsumtion hos all den extra kapacitet av (oanvänd eller missutnyttjad och redundant) datorkraft som finns i systemet.

Allt tillbakavisades förstås av Google som istället menade att man är bäst i klassen för att man har världen mest energieffektiva datacenter. Google menar vidare att siffran 7 gram CO2 per sökning är "många gånger för hög" och att de verkliga siffrorna är 0.0003 kWh energiförbrukning och 0.2 gram CO2-utsläpp per sökning. Denna energiförbrukning ligger i paritet med den energi din kropp förbränner på 10 sekunder och är tusentals gånger lägre än de CO2-utsläpp en genomsnittlig bil släpper ut när den kör bara några kilometer. Ytterligare en kraftfull formulering från Googles sida är att "In the time it takes to do a Google search, your personal computer will likely use more energy than we will use to answer your query".

En annan jämförelse är med siffrorna från denna rapport (tack Cornucopia) om att varje skräp-mail ("spam") som du får i snitt genererar 0.3 gram CO2-utsläpp (samma mängd som om du kör din bil en meter). Eftersom det skickades 62 000 000 000 000 (62 biljoner) skräpmail 2008 så blir det en del... närmare bestämt motsvarar det CO2-utsläppen för att köra din bil runt jorden 1.6 miljoner varv... Om vi utgår från att det (lågt räknat) finns 800 miljoner bilar på jorden så motsvarar alla skräp-mail 2008 samma mängd CO2-utsläpp som om varje bil på jorden åker 80 kilometer. Jag har svårt att avgöra om det på det stora hela är mycket eller lite, men jag har inga problem med att brännmärka skräp-mail som 100% totalt onödiga, och nu av ytterligare ett skäl. Var finns de tekniska och sociala lösningarna för att stoppa dem?

Tillägg (26 nov). Jag såg en referens från januari 2008 till att ett "bisarrt" rekord slogs en dag i oktober föregående år (2007). På en dag skickades 160 000 miljoner skräp-mail - alltså två dussin skräp-mail per man, kvinna och barn på jorden. Om man jämför detta med siffran över antalet skickade skräp-mail under hela 2008 (ovan) når "rekordet" från 2007 inte ens upp till snittet för 2008...

Andra expterter som uttalat sig om (Google-)sökningars energiförbrukning menar att utsläppen ligger på mellan 1-10 gram (beroende på om du måste slå på datorn först) eller mellan 7-10 gram (om man använder datorn i 15 minuter). The Times of London som publicerade nyheten gjorde ett tillägg några dagar senare och meddelade att man accepterar Googles uppgifter om att en (enkel) sökning (som tar mindre än en sekund) bara producerar 0.2 gram CO2, och att man i artikeln syftade till en ”sökning” som kan ta åtskilliga minuter och där man måste göra flera försök att hitta det man letar efter. I ett förtydligande från Alex (forskarens) sida säger han att han aldrig specifikt har nämnt Google, att exemplet med tekoppen inte kommer från honom och, mellan raderna, att tidningen gjorde en höna av en fjäder utifrån deras intervju med honom.

Den kan hända att siffran 7 gram ursprungligen kommer från denna blog (maj 2007). Troligtvis måste man även ta Googles siffror med en nypa salt eftersom de säkerligen bara räknade på marginalkostnaden för att utföra en extra sökning och inte med att deras servrar ibland drar energi trots att de inte utför något arbete exakt hela tiden, att det behövs support och underhåll som också drar energi och att det (eventuellt, jag vet ej längre säkert om det är medräknat) utförs dubbelarbete med samma sökning i olika datacenter etc. Även idén att dålig, ineffektiv datorkod innebär slöseri med el och bidrar till ett ökat ekologiskt fotavtryck är tankeväckande (även om jag inte menar att detta skulle vara ett problem för just Google).

"Nyheten" plockades blixtsnabbt upp av flera tidningar, men det hela verkar i efterhand ha varit en storm i ett vattenglas, så låt oss ta ett steg tillbaka och fundera över de frågor som belysts ovan. Datoranvändning generellt medför ett miljö-fotavtryck. Det vi läser och tittar på när vi använder våra persondatorer är lagrat på många olika servrar och allting knyts ihop av datornätverk. Alla dessa delar drar ström (persondatorer mest, servrar och datacenter minst och nätverket mittemellan).

Denna ström genereras främst av fossila bränslen som kol och naturgas (85% av jordens totala energiförbrukning består av fossila bränslen). När Google anger 0.2 gram CO2-utsläpp för varje sökning räknar man förstås bara på energikostander för sina egna enorma-men-högeffektiva datacenter, emedan den stora energitjuven sitter mitt framför näsan på dig - din egen hem- eller jobbdator. Bara att använda sin persondator kan generera utsläpp på mellan 40 och 80 gram CO2 per timme och om man räknar in denna energiförbrukning kan man förstås tämligen lätt komma upp i 7 gram CO2-utsläpp för en avancerad sökning i flera led.

Som jag själv skrev ovan är det lätt att låta Google få representera någon mycket större än själva företaget, men det är ändå lite svårt att förstå varför man i detta fall valde att vinkla "nyheten" genom att hoppa på just Google för deras energiförbrukning. Rent generellt får Google många pluspoäng för sin energipolicy och sitt arbete med att lobba i Washington för renare energikällor. Om man leter lite på nätet finns det många exempel på intressanta och bra initiativ från Google, till exempel deras rapport "Clean energy 2030" och deras satsning RE<C (renewable energy less than coal) som går ut på att ta fram förnyelsebara energikällor som är billigare än den el som kommer från kolkraftverk. Enligt Google själva använder deras datacenter bara hälften så mycket energi som ett genomsnittligt datacenter.

Som jag har skrivit tidigare står IT-industrin (enligt analysföretaget Gartner) för 2% av de globala CO2-utsläppen. Det låter inte så mycket men är lika mycket som den globala flygbranschen genererar, och till skillnad från en flygbransch i kris så växer IT-användningen starkt på global basis. Många aktörer betraktar siffror om elförbrukning som affärshemligheter och Google vill till exempel inte berätta hur många datacenter de har, hur stora de är och hur många servrar de äger.

Google själva menar istället att deras sökningar på det stora hela sparar pengar och naturresurser eftersom de ersätter mer energikrävande aktiviter - vi behöver inte längre använda så många bilresor, tid, pappe och bläck för att få våra frågor besvarade. Det är en bra poäng men utgår samtidigt från att vi nöjer oss med att gör samma saker (samma sökningar) som tidigare, men nu mer resurseffektivt. I själva verket gjorde vi förstås inte hundratals miljoner sökningar per dag innan Google och andra sökmotorer fanns. Vidare bränner vi också energi på att göra många nya saker med våra datorer som överhuvudtaget inte kunde göras lätt eller inte göras alls tidigare.

We may be obsessive about turning off the lights when we leave a room, but at the same time we may happily spend hours dicking around online, oblivious of the electricity lighting up our screen, heating our chip, and powering and cooling the data centers we're connected to. (It's true that in some cases Internet use may substitute for other activities, such as travel, that would consume more energy, but let's not kid ourselves: the vast majority of computer and Internet use represents additional energy consumption.) How many Twitterheads think about their electricity use before they tweet? Not many. How many bloggers think about it before they blog? Not this one.

En intressantare fråga än att specifikt granska just Google och sökningar är att fundera över elförbrukningen vid datoranvändning i allmänhet. Alex (igen) har beräknat att varje sekund man tittar på en websida genererar 0.02 gram CO2-utsläpp och om du istället tittar på animeringar eller video blir siffran 10 gånger högre. Den enkla tumregeln är förstås att ju mer du sitter vid en dator, ju mer energi förbrukar du, och att vissa aktiviteter (spela spel, titta på film) är mer energiintensiva än andra (läsa ett dokument, jobba med en ordbehandlare). Angående avatarers strömförbrukning skrev jag för nästan ett år sedan att:

Det är svårt att avgöra nyttan (eller skadan) av att använda virtuella världar. Å ena sidan använder man betydligt mindre energi (och genererar betydligt mindre utsläpp) om man ställer in en resa och istället genomför mötet i en virtuell värld. Å andra sidan använder en dator i arbete en hel del elektricitet ifall alternativet är en strömlös aktivitet (ta en promenad, samtala med en vän, hjälpa barnen med läxan).

Att spela World of Warcraft flera timmar varje dag kan knappast beskrivas som en aktivitet som ”ersätter resor”. Det troliga är istället att långvarigt spelande leder till att du får nya (avlägsna) vänner som du senare vill hälsa på (ibland genom att företa interkontinentala flygresor). Här vandrar jag omkring i ett minfält där det ligger nära tillhands att försöka skilja ”bra” från ”dålig” användning av datorer och Internet. Jag undviker att ge mig djupare in i en sådan diskussion denna gång, men kommer kanske tillbaka till denna fråga senare eftersom galopperande datoranvändning och galopperande elförbrukning i förlängningen kan komma att utgöra ett problem - som all exponentiell utveckling: "If not addressed, unlimited, ever-increasing compute performance will ultimately consume all the energy on the planet"

Jag tycker i vilket fall att det definitivt är legitimt att kritiskt granska energiförbrukningen och CO2-fotavtrycket av att använda till exempel YouTube, Twitter och virtuella världar. Även utan att försöka närma sig problemet normativt (och att uttala sig om ”bra” och ”dålig” användning), kan det ge ledtrådar till vilka aktiviteter som skulle svida rejält ifall el- och energipriserna stiger och fortsätter att stiga framöver. Enligt en vice VD på Sun Microsystems är det i alla fall helt klart att "We need more data centres, we need more servers. Each server burns more watts than the previous generation and each watt costs more".

Ytterligare något att ta i beaktning är proportionerna. En person som använder en dator en timme per dag (40 till 80 gram CO2-utsläpp per dag) genererar alltså utsläpp på mellan 15-30 kilo på ett år. En intensiv datoranvändare som använder en dator tio timmar per dag kommer alltså kanske upp i 150-300 kg CO2-utsläpp per år. Hur mycket är då det? Om man jämför med att köra en vanlig bil så genereras ungefär 200 kilo CO2 när man företar sig en resa på 1000 kilometer (Stockholm till Göteborg tur och retur). Detta absolverar oss inte från att bry oss om datorers elförbrukning, men ger en ledtråd till att potentialen att spara på CO2-utsläpp är begränsad på detta område jämfört med minskad bilåkning.
.

Krisens effekter - del 3

.
Det här är del tre i en serie texter om den ekonomiska krisens förlorare i USA. Den första delen beskriver bakgrunden till dessa texter (inklusive kopplingen till oljetoppen). I den föregående texten skrev jag om de som nu har varit tvungna att dra ner på sina utgifter och sin konsumtion. I denna text går jag vidare till de som har varit tvungna att anpassa sig till minskade inkomster – från att tvingas gå ner i arbetstid och lön, till att förlora sitt välbetalda jobb och vara tvungna att radikalt gå ner i sina löneanspråk.

En är Laura Glick, en 29-årig kvinna som under sitt bästa år som bostadsmäklare tjänade över 100 000 dollar. Men efter att ha varit arbetslös i sju månder sökte hon ett av 150 utlysta jobb på varuhuset Kohl’s - i konkurrens med 1200 andra sökande. Som arbetslös var hon tvungen att klara sig på 1400 dollar (ungefär 10 000 kronor) i månaden och skära bort många dyra vanor (till exempel cigaretter och att ta sina husdjur till veterinären). Jobben på Kohl’s betingar löner på mellan 7 och 12 dollar/timme. Får hon ett jobb med en lön i den lägre delen av intervallet måste hon jobba mer än 40 timmar per vecka bara för att komma upp i de 10 000 kronor hon för närvarande får i arbetslöshetsunderstöd.

Ändå är hennes fall inget mot Carlos Arayas. Som oljehandlare på New York Mercantile Exchange, världens största råvarubörs, tjänade han tidigare 200 000 dollar om året (alltså ledigt över 100 000 kronor i månden). Han började som 23-åring och jobbade sig upp från golvet under de följande 15 åren. Han hade inga problem att beställa hummer, det allra finaste köttet och vinflaskor för 1500 kronor på fashionabla Palm Resturant på Manhattan. Nu jobbar han själv på restaurangen och stöter ibland på före detta kollegor där. Några ger honom stöd, några flinar åt honom och andra är arbetslösa och frågar om restaurangen anställer fler.

Carlos är en av 25 000 personer vars jobb i New Yorks finansiella sektor har försvunnit de senaste två åren och han måste nu hanka sig fram på sin nya lön på 14 000 kronor i månaden (hans lön är inte ens 15% av vad han tjänade tidigare). Han börjar bli tveksam till om han någonsin kommer att kunna komma tillbaka till finansbranschen. För att klara ekonomin har hans fru börjat jobba som sekreterare igen. Hon åker hemifrån klockan sex på morgonen och han själv jobbar till ett-två på natten. De löser av varandra för att ta hand om sina två unga döttrar, men det finns inte mycket tid för hela familjen att umgås tillsammans. Deras lägenhet kostande nästa en miljon dollar när de köpte den fyra år tidigare och månadskostnaderna plus skatter och avgifter är över 50% högre än de knappt 30 000 kronor som Carlos och hans fru tjänar tillsammans varje månad. Deras besparingar är på uppehällningen och de vet inte vad de ska göra.

Dessa liksom andra historier innehåller mycket att reflektera över. Hur synd är det om Carlos och hur mycket beror hans nuvarande situation på olyckliga omständigheter respektive dåliga beslut som han och hans familj har fattat? Hur synd är det, och hur mycket sympati "ska" man ha med någon som tjänat 200 000 dollar om året och i åratal beställt in dyra viner utan att blinka - om man till exempel jämför med hans nuvarande arbetskamrater på restaurangen? Och varför bo kvar i en ohållbart dyr lägenhet istället för att snabbt som attan flytta till något mer överkomligt? Det är inte helt lätt att få sin moraliska kompass att hitta riktningen när man läser om Carlos eller porträtten av några före detta anställda på Lehman Brothers lagom till ettårsdagen av investmentbankens konkurs.

Även om man kan tycka synd (eller inte) om Laura och Carlos ovan, har tidigare-välbetalda, nu-försvunna jobb konsekvenser också bortom de individer som drabbas direkt. För när Carlos (med vänner) inte längre jobbar på Manhattan betyder det att också Jack Yangs lunchställe på 46:e gatan får det tufft och måste avskeda personal.

Siffran 25 000 förlorade finansjobb i New York ovan (som kommer från New York State Department of Labor) kompletteras av Bloomberg som beräknar att tio gånger så många jobb har försvunnit i den finansiella sektorn (i hela USA) mellan början av 2008 och mitten av 2009. Och det betyder minskade inkomster också för många egna företagare och yrkesgrupper så som städerskor och hemhjälp av olika slag, servitörer, frisörer, kemtvättar, skönhetssalonger, hunddagis, trädgårdsmästare, barnflickor och juvelerare. När tiderna var som bäst tjände Jessica Rosa som var servitris på en av de hetaste barerna i New York 50 000 kronor per månad – trots att hon bara jobbade tre dagar i veckan. Enligt vissa beräkningar försvinner mer än tre jobb i andra sektorer för varje jobb i finansbranschen som försvinner, och ju högre inkomst du har, desto fler tjänster använder du som andra yrkesgrupper bistår med:

”But every step they take toward self-reliance — each shrub they prune themselves, each cupcake they bake from scratch — hurts the people and small businesses that have long provided these services professionally.”

Det paradoxala är alltså att när en del drar ner på sina utgifter och börjar göra saker själva så skadar det andra som förtjänar sitt uppehälle på att bistå med dessa tjänster. I takt med att det man tidigare betraktade som nödvändigheter nu blivit omdefinierat till lyx kan de som nu börja fixa saker själva på en och samma gång känna sig stolta över sin egen förmåga och samtidigt ha dåligt samvete för de berövar andra deras uppehälle.

En annan historia som jag är mycket ambivalent till är familjen Ferrells som jag beskriver ganska ingående här. Mamma Sharon är hemmafru och familjen har fyra barn (två tvillingpar på 7 år respektive 20 månader). Pappa Jeff jobbar som arbetsskyddsinspektör och tjänar 45 000 kronor i månaden (med dagens försämrade dollarkurs motsvarar detta närmare 40 000 i månaden - reportaget är fyra månader gammalt). På grund av delstatens Kaliforniens katastrofala finanser har han tvingats gå ner i arbetstid och jobba två dagar mindre i månaden med motsvarande (9%) lönesänkning. När familjen varje månad har betalat sina räkningar, boendekostnader och bilförsäkring återstår 9 000 kronor (1 200 USD) till alla andra utgifter (bensin, blöjor, mat). De 3 500 kronor mindre i handen som familjen nu har att röra sig med varje månad har fått dem att gå på knäna.

På sätt och vis är det absurt att en familj – även med fyra barn – inte kan klara sig på en årsinkomst på närmare en halv miljon kronor (och lägre skatter än i Sverige). Ändå lever de idag helt utan marginaler och kan inte direkt ha lyckats sparat några pengar ens i de bästa av tider. Istället har de uppenbarligen – som så många andra både i USA och Sverige - levt ”ur hand, i mun”.

Tittar man på bildspelet som ackompanjerar reportaget och läser texten lite noggrannare får man en del ledtrådar till deras nuvarande situation. Deras jättestora och jättefina hus ligger ute på landet, i mitten av ingenstans (65 kilometer från staden Sacramento). Självklart behöver de därför ha två bilar och Sharon har en minivan. Utgifterna på 2 000 kronor per månad enbart för bensin är svåra att minska (trots att en liter bensin kostar mindre än 4.50 kronor i USA just nu). Istället för att laga den trasiga luftkonditioneringen försöker Sharon köra sin minivan bara när det är svalt ute, eller om hon vet att hon kan parkera i skuggan.

De åtstramningar familjen istället har vidtagit är att dra in på frisörbesök, planera maten en månad i förväg, inte vaccinera familjens fyra katter och hundar, ta fram bakmaskinen istället för att köpa skivat bröd och ta färre foton för att spara in på kostnaderna för film och framkallning. De överväger också att dra in abonnemanget på sattellit-tv (400 kronor per månad) och på äldsta flickornas balettlektioner (2400 kronor per månad).

Familjen Ferrell har försatt sig i en situation där de har svårt att klara sig på mindre pengar än just så mycket som pappa Ferrell tjänade som mest. En enda månad utan inkomster skulle betyda att avgrunden öppnar sig under deras fötter. Även i de bästa av tider är familjen mycket sårbar och nu är det inte längre de bästa av tider. Till saken hör också att villorna (och priserna och kostnaderna för att bo i dem) har svällt i USA de senaste decennierna. För 60 år sedan var en nybyggd villa i genomsnitt något över 90 m2. För 40 års sedan hade boytan på den nya villan ökat med 50% till 140 m2. För 20 år sedan låg boytan på den nya villan på över 190 m2 och för fem år sedan (2004) var den genomsnittliga nybyggda villa nästan 220 m2 stor. Och smakar det så kostar det.

Man kan klandra familjen Ferrell för deras livsstil byggd på frånvaro av eftertanke och långsiktighet. Men om man höjer blicken är också vi familjen Ferrell – ja, hela vår kultur är en familjen Ferrell-kultur. Kurt Cobb citerar författaren Thomas Homer-Dixon som prickar in våra kulturella ramar (skygglappar):

”Collectively we have been behaving like adolescents – believing we're invulnerable, living for today while ignoring tomorrow, and sneering at anything that smacks of prudence.”

I sammanhanget menar han alltså att ungdomar är beredda att med liv och lust kasta sig in i projekt som skulle mana många äldre till eftertanke. Att inse och förstå både i huvudet och i maggropen att allt inte nödvändigtvis går som man vill, och att alla slut inte nödvändigtvis är lyckliga, är alltså enligt Cobb och Homer-Dixon ett tecken på mogenhet. Motsatsen är ”[to] remain in an adolescent state preferring an optimistic gloss on a simple-minded model of the world”.

Det är utifrån att befinna sig (och förbli) på denna plats som till exempel finansbranschen har verkat, och kanske också alla doktrinära neoklassiska nationalekonomer som alltid ser tillväxt som lösningen på alla problem och som alltid ser ny - evig - tillväxt precis bakom hörnet. Och, det är också där familjen Ferrell har befunnit sig. Och ofta även du och jag - även om vi förhoppningsvis inte är just lika sårbara som familjen Ferrell. Det som gör det så svårt och som gör mig så ambivalent är att alla familjer Ferrell samtidigt har varit både offer och villiga aktörer (förövare?) i detta drama. Att se dem (oss) som bara det ena eller det andra är att göra det lite för lätt för sig. Att se dem (oss) som både offer och villiga aktörer/förövare gör det infernaliskt svårt att döma, och svårt att enkelt avgöra vad som är rätt och vad som är fel.

Denna text har utifrån tre porträtt beskrivit de som direkt har drabbats av den ekonomiska krisen och som har fått det tuffare. I del fyra av denna serie kommer jag att skriva om de som har det värre och som har varit tvungna att flytta hem till mamma och pappa efter att deras boendesituation har kollapsat.


PS. Jag kan rekommendera P3 Dokumentär, "Ett år med finanskris" (nedladdningsbar mp3-fil). Det handlar om samma händelseförlopp som jag skriver om i dessa texter, men utifrån ett mer svenskt perspektiv:

"Den nuvarande finanskrisen kallas den värsta globala finanskrisen sen 30-talsdepressionen. Den slog till hårt och snabbt efter Lehman Brothers konkurs 15 september 2008. Konkursen satte skräck i finansvärlden. Banker och företag kraschade och många förlorade sina jobb och hem. Det här är historien om året som har gått, om de stora händelserna och om några personer som fick sin vardag helt förändrad."
.

"Vår beskärda del" av Jonstad (2009)

.
David Jonstads ”Vår beskärda del: En lösning på klimatkrisen” (2009) kom ut för bara någon månad sedan eller två och är helt klart den "färskaste" bok jag skrivit om hittills. Jag brukar inte hänga på låset och kasta mig över nya böcker eftersom jag redan har en kö på 10-15 olästa böcker (en årsförbrukning?) som pockar på min uppmärksamhet. I detta fall gjorde jag dock ett undantag eftersom jag var på release-festen och köpte ett exemplar där.

Om jag börjar med att kommentera omslaget så har jag funderat lite över att vår beskärda del är så liten att man kan hålla den mellan tummen och pekfingret (se bilden ovan). Det känns inte riktigt bra att min beskärda del inte ens är lika stor som ett äpple, utan bara som en jordgubbe eller en stor vindruva. Hur ska jag klara mig på det? Och hur ska man kunna övertyga människor om att detta är en attraktiv bild av framtiden? Å andra sidan kan jag också inse att ett stort hål i himlen inte skulle se så fint ut på bokens omslag. Nå.

När jag skriver om en bok försöker jag hitta en bra vinkel att skriva ifrån. Ibland kan min tolkning av boken - till exempel hur bokens budskap passar ihop med ett oljetoppsperspektiv - få ganska stort spelrum i förhållande till vad som faktiskt står i boken. Eller så kanske jag utgår från det som skiljer denna bok från andra böcker jag har läst. Att till exempel skriva ett kapitel om problemen med dagens konsumtionssamhälle är inte vad som utmärker Davids bok, även om kapitlet för all del är intressant och bra skrivet. Istället är det just bokens undertitel, ”en lösning på klimatkrisen” som är central, inte minst utifrån att David faktiskt beskriver och propagerar för en viss lösning, nämligen koldioxidransonering och individuella utsläppsrätter.

Jag passar också på att påpeka att David är mycket oljetoppsmedveten och att boken i princip lika gärna kunde ha hetat ”en lösning på energikrisen”. Ibland skriver David att våra CO2-utsläpp måste minska snabbt och vid andra tillfällen skriver han att vår energianvändning måste minska snabbt. För honom går det på ett ut eftersom båda dessa åtgärder hänger ihop.

”Sveriges beredskap för en energikris är i dag ungefär lika god som krigsberedskapen var när andra världskriget bröt ut för 70 år sedan. Då trodde Sverige inte att det skulle bli något krig, i dag tror inte Sverige att det kommer att bli någon energikris.”

Bokens fokus ligger bara till viss del på att övertyga om att klimatkrisen (energikrisen) är verklig och allvarlig, istället lägger David sitt krut på att beskriva hur vi kan gå vidare när vi väl har accepterat att det förhåller sig på detta vis. Han skriver att det är naturligt att gå igenom faserna förnekelse, förtvivlan och handling, och denna bok handlar om att lägga fram en bild av hur en relativt radikal samhällsomvandling skulle kunna te sig, och att mana till handling. Det är inte i första hand problemen som är i fokus i boken utan förslagen på möjliga lösningar.

Bokens kärna handlar om att inför ett system för CO2-ransonering som bygger på engelsmannen David Flemings tankar om Tradable Energy Quotas från mitten av 1990-talet. Själva idén är inte speciellet svår att förstå. Vi binder oss i Sveriges till att uppnå vissa utsläppsmål utifrån vad den bästa forskningen föreskriver och utan att äventyra vår existens på den här planeten (låter som en bra idé, eller hur?).

Vi fördelar därefter utsläppsutrymmet så att varje vuxen medborgare får en lika stor ranson. Idag ligger Sverige på knappt 80 miljoner ton CO2-utsläpp (egentligen CO2-ekvivalenter). Utslaget på alla som bor i Sverige blir det alltså bli knappt 9 ton CO2 per person och år, varav hälften går till transporter. I Davids räkneexempel motsvaras en ranson av ett kilo CO2-utsläpp och dagens utsläppsnivå motsvarar alltså 9000 ransoner per person och år. CO2-ransonerna fungerar i praktiken som en parallell valuta och vissa varor kan vara relativt billiga i kronor men dyra i CO2-ransoner (ex. bensin) och vice versa (ex. arbetskrävande hantverk). Den som fyller bensintanken med 55 liter etanol får alltså förutom dagspriset vid pumpen också ”betala” 44 CO2-ransoner (en liter etanol motsvaras av utsläpp på 0.8 kilo CO2-ekvivalenter).

De som använder mindre än sin beskärda del kan sälja överblivna ransoner till de som behöver mer, och priset sätts på en öppen marknad (och, det finns alltså ett begränsat antal ransoner på marknaden). Vår beskärda del (ransonen) sänks från år till år för att vi ska nå upp till fastslagna utsläppsmål. Om vår beskärda del skulle minska med 6% per år skulle vi halvera våra CO2-utsläpp på bara drygt 11 år.

Det finns därefter många möjliga komplikationer och specialfall och David går igenom en del av dessa i sin bok. I verkligheten måste till exempel privatpersoner ”dela med sig” av sina ransoner till industri och offentlig verksamhet och förslaget är att dessa ransoner auktioneras ut av staten till högstbjudande. Pengarna man får in kan lämpligtvis användas till infrastruktursatsningar och andra riktade omställningsåtgärder.

Kanske måste de som bor på landsbygden och som har få alternativ bortom bilen få fler ransoner? Vad händer om man har slut på ransoner men ändå vill tanka bilen? Hur stor ranson ska förresten barn ha? Hur motverkar man spekulation med ransoner? Hur fungerar systemet rent tekniskt? (Svar: jämför med bonuspoängen på ditt ICA-kort.) Hur ska människor lära sig att förstå systemet? Och så vidare. Det finns också ett gäng invändningar mot ett sådant system (omöjligt, dyrt, krångligt, orättvist, för storebrorsaktigt) som David bemöter. Det märks att han har försvarat idén med individuella utsläppsrätter mer än en gång.

Något jag inte är riktigt klar över är hur omfattande David menar att systemet skulle vara. Jag förstår att man kan implementera systemet i steg, men förstår inte om tanken är att man ska nöja sig med att ransonera drivmedel, el och flygresor, eller om systemet ska omfatta allt, inklusive maten vi köper? Vilken ”granularitet” skulle i så fall systemet ha, man kan ju knappast uppskatta CO2-bagaget för varje enskild morot och tomat i mataffären?

Om CO2-ransonering är utmanaren så står regerande mästaren, koldioxidskatt, i den andra ringhörnan. Här har David en mängd argument för varför skatter på CO2 inte håller måttet. Det är svårt att veta vilka effekter en specifik skattesats har, kanske visar det sig att vi är beredda att betala mycket för att få fortsätta bränna på med miljöovänliga aktiviteter på samma sätt som tidigare? Då måste man ju öka skatten ytterligare för att kunna se några effekter på människors beteenden och nivån på CO2-utsläppen.

Ett exempel är bensinpriset som måste upp i över 25 kronor litern för att nå EU-målet att CO2-utsläppen år 2020 skall uppgå till 80 procent av 1990 års niva (enligt Statens Institut för Kommunikationsanalys (SIKA) i rapporten ”Vilken koldioxidskatt krävs för att nå framtida utsläppsmål?” från 2008). Och om man höjer priset till en sådan nivå kommer inte alla att köra lite mindre, utan vissa kommer att köra precis som idag och andra inte alls (för att de inte har råd – även om de kanske har minst lika stort behov).

Att enbart låta marknaden och plånbokens tjocklek avgöra skulle alltså vara orättvist, speciellt som de med minst pengar redan idag är de som släpper ut minst CO2. I en undersökning från England fann man att de 10% som släppte ut mest CO2 (som använde mest energi) stod för 43% av de totala utsläppen och de 10% som släppte ut minst stod för 1% av utsläppen. Att bara höja priserna sätter inte nödvändigtis någon press på ”utsläppseliten” att ändra på sina vanor så länge som de kan betala för sig, men eftersom de står för 43% av utsläppen är det ändå helt nödvändigt ifall målet är att få ner de totala volymerna.

Här dyker Davids starka rättvisepatos fram (han har tidigare jobbat på tidningen Arbetaren). För att minskningar i vår energianvändning ska acceptaras i de breda leden måste åtgärderna uppfattas som rättvisa. För att något gott ska komma ur en ransonering måste alla, såväl fattiga som rika, känna att de (vi) alla jobbar tillsammans mot ett gemensamt mål, och att alla drar sitt strå till stacken. På sätt och vis kommer låginkomsttagare att bli ”vinnare” eftersom de idag bidrar minst till CO2-utsläppen och har bäst förutsättningar att tjäna pengar på att sälja icke utnyttjade ransoner. Och de som har råd att köpa dessa borde inte heller bli alltför ledsna:

”[Idén] har en blocköverskridande känsla. […] För vänstern är den rättvisa fördelningen av utsläppsrätter viktig – att hela idén präglas av jämlikhet. Samtidigt har modellen ett marknadsinslag i och med utsläppshandeln, vilket är ett affärsspråk som tilltalar den mer kapitalistiska och konservativa delen av det politiska spektrumet.”

Rättvisa handlar dock inte bara om rättvisa inom ett land (Sverige), utan också om rättvisa mellan länder. Klimatkrisen är ett globalt problem och därför måste även lösningen vara global. Om alla ska vara med så måste man hitta en modell som alla kan acceptera - ett minst sagt utmanande problem. Hur ska man kompensera för historiska orättvisor – att en handfull länder i 100 år har släppt ut majoriteten av den CO2 som nu finns i atmosfären? Och hur kan man minska utsläppen och samtidigt sträva mot att utjämna de globala ekonomiska orättvisorna – allt annat vore dödfött om man ska lyckas få med sig alla länder i världen.

Det märks att David brinner för området, men här tappar jag honom i en orgie av olika föreslagna modeller som till slut blir svåra att hållar reda på och att skilja åt; Cap & Share, Cap & Trade, Contraction & Converge, Greenhouse Development Rights, Clean Development Mechanism, Kyoto 2, Kyoto 3, Kyoto 4, Kyoto 234, EU Emission Trading Schemeee och allt vad de heter. När jag läser om dessa börjar tankarna vandra till en bekant som jobbar som arkivarie på Skatteverket och som försäkrar mig om att det är ett ”spännande” jobb. För mig skulle det varit bättre att skriva om bara några stycken modeller och fördjupa diskussionen genom att jämföra dem med varandra snarare än att bredda diskussionen genom att ha med allihopa.

David jämför den nödvändiga globala omställningen med att ställa ett land på krigsfot, och det klarast lysande exemplet är hur USA efter Pearl Harbor från ena dagen till nästa ändrade sina prioriteringar och genast började ställa om sin produktion. Speciellt bilindustrin gjorde en helomvändning; 1000 fabriker konverterades inom bara några månader till att tillverka nya produkter och vid krigets slut stod 85% av kapaciteten till krigsindustrins tjänst och man hade bland annat lyckats bygga 230 000 (!) stridsflygplan på bara några få år.

Mycket av det vi i praktiken vet om hur ransoneringar fungerar och mottas i västerländska demokratiker har givetvis sitt ursprung i andra världskrigt. Vi vet att de inte är populära, men att de accepterades av de allra flesta. Vi vet också att det finns en ovilja att göra frivilliga uppoffringar, men en stor bredvillighet att godta obligatoriska uppoffringar som alla solidariskt delar.

I vissa avseenden är det en bister framtid David tecknar. Den kan vara svår att acceptera för de som inte ser eller förstår att tolka tsunamin som vid horisonten reser sig upp ur havet och till synes långsamt närmar sig land. I ett försöka att framhålla positiva aspekter av en samhällsomvandling som ligger i linje med bokens förslag, och också knyta samman trådarna och ge lite mer kött på benen avslutar David sin bok med att skissa på hur samhället skulle kunna vara organiserat ”halvvägs till det fossilfria Sverige år 2030”. Jag själv tänker stilla att de flesta idéerna är vettiga eller till och med självklara medans andra direkt slår bakut. Det kommer att sitta långt inne att frivilligt enas om ens en bråkdel av Davids "halvvägs-tankar" eftersom ett annorlunda samhälle för de allra flesta ännu inte är möjligt att tänka och än mindre att acceptera och verka för.

Trots att David är beläst finns det irriterande nog inget sätt att gå från bokens text till litteraturlistan. Jag är van vid att påståenden i texten ska knytas till, och backas upp av litteraturlistan. Icke så i denna bok.

Sedan David skrev boken jobbar han med att starta upp den nya "klimatmagasinet" Effekt. Första numret har precis kommit ut och det ser mycket intressant ut.
.

Tjänst utlyses

.
Det vore trevligt att översätta texterna på bloggen till engelska och publicera dem parallellt på en identisk-men-engelskspråkig version av bloggen. Kjell Aleklett gör något liknande på sin blogg och får hjälp med översättningen av en kille i Australien (har jag för mig). Jag skulle själv kunna översätta mina texter men orkar inte riktigt hela vägen - det är en viss arbetsinsats och har jag tid över lägger jag hellre den tiden på att läsa en bok, göra reserach eller skriva en ny text. Kanske är det också något psykologiskt motstånd - när jag publicerar en text så är den "färdig". Att genast gå tillbaka och "börja om" (med att övesätta den) tar då lite emot. Men någon annan kanske skulle vilja göra det jobbet? Läs i så fall vidare.

Självklart är jag mest intresserad av få hjälp av någon med mycket bra känsla för det engelska språket. Om jag själv skulle översätta en text härifrån skulle jag nog börja med att låta Google Translate göra grovjobbet och sedan bearbeta texten för att få en högre "finish".

I förebyggande syfte har jag precis registrerat domänen life-after-oil.blogspot.com. Det visade sig att afteroil.blogspot.com var taget av någon Sydafrikan som publicerat en enda text där för fyra år sedan, och att lifeafteroil.blogspot.com var tagen av någon Nya Zeeländare som publicerat åtta texter där under de senaste fem åren...


Jag har taggat denna text med "pengar". Jag kan erbjuda två olika modeller för att få ersättning; antingen ingen ersättning alls (ideellt arbete) eller också del av vinsten på pengarna jag drar in. Tyvärr blir det för närvarande 0 kronor i båda fallen. ;-)

Om någon händelsevis skulle vara intresserad kan ni skicka mail till mig på 'efteroljan snabel-a gmail.com'.
.

Krisens effekter - del 2

.Bild: Vår identitet som konsumeter är djupt rotad. Culture jamming fäster vår uppmärksamhet på detta genom att dekonstruera, leka med och ifrågasätta det vi vanligtvis tar för givet.


Det här är del två i en serie texter om den ekonomiska krisens förlorare i USA. Kan det som nu händer i USA även hända i Sverige? I den förra delen lade jag grunden till dessa texter och beskrev också kopplingen till olja och oljetoppen. Jag skrev också om förändrade vanor hos amerikaner som inte personligen drabbats av krisen, men som ändå valt att börja hålla igen på sin konsumtion. Här går jag vidare till de som inte har valet att fortsätta konsumera på samma sätt som tidigare, utan som varit tvungna att dra ner på sin konsumtion. Eftersom förra texten var mycket populär fjäskar jag lite för er, kära läsare, genom att skynda färdigt denna text och publicera den lite snabbare än jag hade planerat. Men efter denna text gör "krisens effekter" ett litet uppehåll och en annan text kommer att slinka mellan innan del 3 dyker upp.


Helt plötsligt märker de att vanan att köpa precis det man vill ha för tillfället - och som man tidigare knappt ens reflekterat över - inte längre är möjlig. För att kunna ge sin dotter alla de presenter hon önskade sig i julas (och det var inte få eller små), så insåg den unga mamman Kristen att hon inte kunde köpa de designade jeans hon ville ha. Jag har personligen lite svårt att se detta som den uppoffring (”sacrifice”) som handlingen beskrevs som i artikeln ifråga. Men man får flera ledtrådar till prylarnas upplevda viktighet när mamma Kristen säger “I want her to be able to look back, and say, ‘Even though they were tough times, my mom was still able to give me stuff.’ ” Det är lätt att få känslan av att Kristen blandar ihop "stuff" med kärlek. Nå, vad skälen än är till minskat shoppande kan det översättas till problem för köpcenter/shopping malls och för detaljhandeln i USA.

Tendensen att man inte längre kan få exakt vad man vill ha när man vill ha det exemplifieras i det lilla av att kaffe-kedjan Starbucks på sistone presenterat knackiga resultat och har börja stänga caféer. Där människor tidigare inte blinkade när de köpte en fyra-dollars "Grande Mint Chocolaty Chip Frappuccino® blended creme with Chocolate Whipped Cream" håller många nu igen eller köper sin kaffe där det är billigare. Förra sommaren tillkännagav man att man skulle stänga 600 av de drygt 12 000 caféer man hade i USA (dock öppnade man samtidigt en del nya caféer på andra platser). I början av detta år var det dags att stänga 300 caféer till (bara på Manhattan har det funnits 200 caféer). I en lätt humoristisk och läsvärd artikel i Newsweek föreslås till och med ett närmare samband mellan just Starbucks och den globala ekonomiska krisen:

"I propose the Starbucks Theory of International Economics. The higher the concentration of expensive, nautical-themed faux-Italian branded frappuccino joints in a country's financial capital, the more likely the country is to have suffered catastrophic financial losses. [...] My tentative theory: having a significant Starbucks' presence is a pretty significant indicator of the degree of connectedness to the form of highly caffeinated, free-spending capitalism that got us into this mess. [...] The fact that the company [...] felt there was room for dozens of outlets where consumers would pony up lots of euros, liras and rials for expensive drinks, is also a pretty good indicator that excessive financial optimism had entered the bloodstream."

Om vi rör oss närmare den bistra vardagens lunk läste jag redan förra hösten om hur ekonomiskt utmanade familjer drog ner på daghemsvistelsen för sina barn. Blir man arbetslös får barnen helt enkelt stanna hemma tills mamma eller pappa hittar ett nytt jobb, och måste man gå ner i arbetstid kan barnen vara på dagis bara några dagar i veckan. Till saken hör att det kan vara väldigt dyrt att ha barn på daghem i USA. Enligt National Association of Child Care Resource and Referral Agency ligger de genomsnittliga kostnaderna för att ha ett barn på dagis på mellan 3 400 och 10 800 USD per år (22 000 – 72 000 kronor).

Har man två eller fler barn börjar det till och med bli tveksamt om (vanligtvis) mammans mindre välbetalda jobb ens drar in tillräckligt med pengar för att täcka dessa och andra merkostnader (finare jobbkläder, extra bensin, kanske en extra bil). ”in every state in the country, the monthly child care bill for two children is higher than median rent payments and as high or higher than a mortgage.” Dyra och pedagogiskt excellenta daghem som tidigare hade långa väntelistor kan nu se hur både kön och en del av de inskrivna barnen smälter bort. En del fruktar nu att fler barn i högre utsträckning kommer att få gå till daghem som knappt är mer är parkeringsplatser för barn. Även (dyra) privatskolor har fått känna av motsvarande problem.

Nu finns också den motsatta trenden, att (välutbildade) amerikanska kvinnor som valt att vara hemmafruar i många år känner sig tvingade att söka sig tillbaka till arbetsmarknaden när deras män blivit arbetslösa, är rädda att bli arbetslösa eller har fått sin lön sänkt. Eller så kanske familjens investeringar och/eller hus nu sjunkit i värde till en nivå som de inte är bekväma med. Eller så har inget av detta ännu hänt, men man känner sig helt enkelt sårbar med bara en inkomst. Till viss del är detta ett lyxproblem för de som tidigare har haft valet att låta bli att jobba:

"Several studies have found that two different groups of women are likely not to return to work after giving birth: affluent ones and poor ones unable to afford child care."

Nu börjar också amerikaner i övre medelåldern (baby boom-generationen) att oroa sig för att de inte har tillräckligt med pengar för att leva “bekvämt” i 20 år efter sin pensionering. Enligt Center for Retirement Reserach behöver man som pensionär ha ungefär 75% av sin tidigare inkomst för att kunna fortsätta leva med samma standard:

"while lower-income workers face a worrisome retirement reality all their own, middle- and upper-middle class workers likely face the biggest living-standard shock. That's because lower-income people can replace a good chunk of their preretirement income with Social Security, and high-income people generally have enough personal savings. But middle-class workers may see their relatively comfortable life change drastically come retirement."

Inga av de “traditionella” sätten att spara till sin pension – alla olika varianter av att investera sina pengar i en tillväxtekonomi - har lyckats motstå krisen. I snitt har medelklassens investeringar tappat 40% av sitt värde och de som sett uppåt hälften av sitt sparkapital smälta bort känner sig dessutom förledda av mäklare, banker, aktiefonder, aktieanalytiker, revisorer, finansinspektionen, riksbanken och företagsledare.

De senaste två åren har den ålder vid vilken amerikanare förväntar att de ska kunna gå i pension ökat med två år, och vid den ålder där man borde vara skuldfri och planera för minskade inkomster är många idag istället skuldsatta. Det välstånd som de äldre ändå har är inte sällan knutet till det hus man bor i - ett hus som har minskat i värde och som idag är svårt att sälja. Nu måste även äldre, som redan hade pensionerat sig, börja jobba igen. "here they are, many in their 60s, 70s and beyond, desperate to find work so they can keep a roof over their heads and food on the table."

'Men har inte börsen gått upp en massa i år?' kanske vän av ordning frågar sig. Borde det inte kompensera för den tidigare nedgången? Tyvärr är svaret nej, speciellt för gamla som lever på sina besparingar nu:

"Sure, the [börsindex] S&P 500's almost 35% rebound since March is good news, but it's not enough to make savers whole. From its peak in Oct. 2007 through this March, the S&P 500 lost almost 49%. Shave 49% off a $100,000 investment and you'll need a 96% gain just to get back to even. Younger savers can overcome that hit with time, but it's a lot tougher for people close to retirement, and nigh impossible for retirees forced to pull money out to live on".

Jag berörde den nya sparsamheten och den förändrade inställningen till att spendera pengar i den föregående texten och återkommer till det här. Många människor har länge låtit sakerna de köper kommunicera smak, intressen och värderingar. Carolyn Baker diskuterar detta i en text om shopping, konsumerism och identitet:

”buying and consuming have become part of the national culture and offer people an identity - the identity of a consumer, which many will now be forced to abandon. Additionally […] people have come to believe that they are what they buy, and the more expensive and coveted brand or product makes a statement about who one is. […] for some, the inability to consume may be creating a fundamental existential crisis in terms of losing one's identity. "

Den ekonomiska krisen underminerar en livsstil som är byggd på att spendera pengar. Att vara tvungen att lägga ifrån sig dyra vanor och köpa mindre, är för vissa smärtsamt och har ibland till och med jämförts med drogavvänjning (“withdrawal”). Samtidigt kan människor som lägger om sina vanor, tar kontroll over sin ekonomi och steg för steg märker att de står på en stadigare grund, känna en ny tillförsikt inför framtiden även om de befinner sig på en lägre materiell nivå än tidigare. Det är också troligt att ju djupare och mer långvarig den ekonomiska krisen är, desto djupare och mer långvariga blir också (de psykologiska) effekterna under åratal eller decennier framöver.

Psykologer har tidigare noterat att trauman leder till beteendeförändringar, och ju djupare trauma desto större förändringar. En nära-dödenupplevelse leder ofta till att människor i grunden förändrar sitt förhållningssätt till betydelsen av materiell framgång jämfört med personlig utveckling och relationer. Om man förlorar sitt jobb under en kortvarig ekonomisk nedgång ser man lätt detta som en isolerad, tillfällig händelse utan någon koppling till vanor, attityder och värderingar. Men i den utsträckning många nu går igenom en ”ekonomisk nära-dödenupplevelse”, så kan detta leda till permanenta attitydförändringar hos många människor. Hälften av alla amerikaner känner nu att de skulle hamna i ekonomiskt obestånd på en månad om de förlorade sina jobb, och det är känsla som är obehaglig och svår att glömma när den väl har sjunkit in. Speciellt i kombination med att detta redan kan ha hänt vänner, grannar eller släktingar.

Vissa går längre och blir “ekonomiska överlevare" ("economic survivalists”). Här gör jag ett visst avsteg och återgår till förra veckans tema; personer som frivilligt drar ner på sina utgifter och sin ekonomiska standard istället för att (mot sin vilja) tvingas till det. Jag tycker ändå att exemplen nedan är intressanta eftersom en del av de vidtagna åtgärderna ännu är otänkbara för de flesta, men trots detta kan bli nödvändiga för allt fler framöver.

Familjen Wojtowicz i Michigan “disconnected the satellite TV and radio, ditched their dishwasher and a big truck and started buying clothes at resale shops. ’As long as we can keep decreasing our bills, we can keep making less money’ ” säjer pappa Wojtowicz. Hans jobb som lastbilschaufför tvingade honom tidigare hemifrån i flera veckor i rad, och när lönen dessutom började krympa förra året bestämde sig familjen för att förändra sitt liv. De har sedan dess skaffat grisar och kycklingar och de planerar att börja odla mat och köpa en vedspis. De har mindre pengar idag och lever mer sparsamt, men har i gengäld mer tid tillsammans, känner sig tryggare och sover bättre på nätterna.

Trots deras frugala livsstil ligger de i lä jämfört med Jim Merkel, författare till boken Radical simplicity och webplatsen radicalsimplicity.org. Eftersom Jim medvetet ser till att tjäna mindre än 5000 USD per år slipper han betala inkomstskatt. Trots att 3000 kronor per månad inte låter som mycket pengar, lever över hälften av jordens befolkning på mindre än en tiondel, 300 kronor per månad…

Merkel bor i en stuga på 20 m2 i Vermont och äter mestadels organisk mat som han odlar själv. Han är inte direkt någon knäppskalle, utan en samvetsgrann person som ”i ett tidigare liv” arbetade som ingenjör och sålde vapensystem, men som steg för steg och över en längre period har valt att leva konsekvernserna av sin övertygelse. Artikeln om honom är läsvärd och rekommenderas. Merkel är rationell men extrem och den ekonomiska krisen har helt gått honom förbi (eftersom han frivilligt är nästan bortkopplad från vårt ekonomiska system). Merkel är en överlevare som säkert skulle klara sig på att gnaga bark från träden, men trots att han gått längre än 99.99% av alla som lever i de rika länderna, finns det flera intressanta tankar att ta del av vad beträffar hans livsfilosofi och leverne.

Denna text har handlat om de som har varit tvungna att lägga om sina vanor och dra ner på sin standard och sina utgifter. I del tre av denna serie kommer jag att skriva om de som har det värre och som mer direkt har drabbats av den ekonomiska krisen.


PS. Ahh, jag glömde att nämna drottningen av enklare leverne, Sharon Astyk. Ett porträtt av henne i New York Times är en bra introduktion innan man ger sig på hennes blogg (som jag prenumererar på). Från NY Times:

"Others may see [her and her family] as colorful eccentrics, people with admirable intentions who have arrived at a way of life close to zealotry [...] Ms. Astyk has heard such talk but says her neighbors’ attitudes have softened as energy prices have risen. “People have moved gradually from ‘Sharon is a fruitcake’ to ‘Sharon is a fruitcake who might make some sense,’ " :-)
.