Bloggens funktion 2012 och framöver

.
För bloggens del var 2012 ett minst sagt mediokert år eftersom jag bara skrev ynkliga 4 blogginlägg under året (jag ber om ursäkt för de blogginlägg som tydligen var schemalagda sedan lång tid tillbaka och som råkade publiceras automatiskt).

I nuläget har jag svårt att se att bloggen kommer att bli mer aktiv igen. Jag får utlopp för mitt skrivande på andra bloggar och i andra fora (utanför Internet). Och det är svårt att få tiden att räcka till. Det är också svårt att se under vilka omständigheter bloggen skulle kunna bli mer aktiv igen (åtminstone inom en överskådlig framtid).

Jag är tacksam för de som fortfarande prenumererar på bloggen och tänkte att jag skulle erbjuda er en väldigt försenad julklapp (?) som kanske uppskattas av åtminstone några av er.

Som jag har nämnt tidigare är jag numera mer aktiv på min akademiska blogg. Där skriver jag minst ett och max två blogginlägg varje vecka. Texterna är kortare än de som publicerats här, men vanligtvis ändå längre än det som skrivs på en genomsnittlig blogg. Problemet är att endast en del av dessa texter (dock nästa uppåt hälften) handlar om energi- och hållbarhetsrelaterade ämnen. Resten handlar om böcker jag har läst, om kurser och undervisning jag har, om saker jag irriterar mig över i universitetsvärlden, om föredrag eller andra aktiviteter jag varit med på etc. Men, jag tänkte nu att jag då och då (en gång i kvartalet? två gånger per år?) kunde sammanfatta och länka till de blogginlägg (vanligtvis några stycken varje månad) som överlappar med inriktningen på denna blogg och som jag alltså tror kan vara av intresse för (en del av) er som läser detta!

Jag börjar med att något sent & överambitiöst sammanfatta och länka till de hållbarhetsrelaterade aktiviteter som jag har varit insyltad i under förra året (2012).

Om du väljer att följa någon eller några av länkarna nedan (eller de som kommer att dyka upp framöver) vill jag be dig om en enda sak. Ta gärna för vana att då och då kommentera något blogginlägg! Jag har stenkoll på trafiken på den andra bloggen men noterar att människor som läser den bara undantagsvis lämnar kommentarer där. Det vore trevligt att få lite fler kommentarer och kanske någon gång till och med få igång en diskussion! Eftersom jag prenumererar på kommentarerna ser jag även kommentar på texter som skrevs för flera månader sedan....

Här är förra året i ett (hållbarhetsrelaterat) nötskal!

Konferenser och workshops:
- CESC workshop (jan). Avrapportering från KTH Center for Sustainable Communications årliga workshop.
- EIT ICT Labs (mars). (Mycket kritisk) avrapportering från ett halvdagsmöte om European Institute of Technologys IT-satsning.
- Green ICT for growth and sustainability? (juni). Avrapportering från en (mycket bra) workshop jag deltog på i Wien, Österrike.
- Degrowth (sept). Avrapportering från den tredje internationella konferensen för "degrowth, ecological sustainability and ecological justice" (Venedig, Italien).
- Hur går vi då? (nov). Avrapportering från Naturskyddsföreningens höstkonferens.

Konferensbidrag:
- Beyond web 2.0: Post-collapse computing (mars). Ett utkast/sammanfattning ("abstract") av en artikel som jag skickade till konferensen Internet Research 13.0
- Articulating alternatives (mars). Om mina två bidrag (utkast/sammanfattningar) till workshopen "Articulating alternatives: Agents, spaces and communication in/of a time of crisis".

Ansökningar om forskningsmedel
- Cities of sharing (feb). Om ansökan "Att dela på resurser - framväxten av urbana postkonsumeristiska kulturer". Karin Bradley och jag skrev och lämnade in den till Riksbankens Jubileumsfond.
- Networking through crisis (feb). Om ansökan "Nätverka för att möte kriser: Att bygga resiliens genom digital nätverk". Jag och Jörgen Skågeby skrev och lämnade in den till Riksbankens Jubileumsfond.
- VR application (mars). Om en utökad version av ansökan ovan ("Cities of sharing") som lämnades in till Vetenskapsrådet (VR).
- Yet another research grant application (mars). Om en mindre ansökan som jag lämnade in till en mindre stiftelse. Ansökan var en variant/vidareutveckling av ansökan ovan ("Networking through crisis"). Hela ansökan, "Bortom ekologisk moderninsering: Krissäkrade livsstilar för ett hållbart samhälle", finns publicerad i form av ett blogginlägg på denna blogg (juli).
- No research grant from RJ (april). Om att Riksbankens Jubileumsfond nobbade båda mina ansökningar ovan.
- Writing research grant applications = wasted time? (sept). Tillsammans med texten nedan är det en översättning till engelska av (delar av) de texter jag skrivit här på bloggen tidigare i år.
- My price tag (sept). Tillsammans med texten ovan är det en översättning till engelska av (delar av) de texter jag skrivit här på bloggen tidigare i år
- Establishing a Sino-Nordic research network on ICT and Sustainability (nov). Om en ansökan om medel för att bygga upp ett nordiskt nätverk och orda en serie med mini-konfereser/workshops mellan 2012-2015. 

Livet efter oljan-relaterade böcker och artiklar jag läst:
- Books I've read recently (mars). Om den amerikanska depressionen och om hur dåliga tider och fattigdom påverkar samhällen.
- Articles I've read recently (maj). En sammanfattning av företrädesvis vetenskapliga artiklar jag läste i april (en del är relaterade till hållbarhet etc.).
- Articles I've read recently (juni). En sammanfattning av företrädesvis vetenskapliga artiklar jag läste i maj (en del är relaterade till hållbarhet etc.).
- Books I've read recently (juni). Om tre redigerade böcker jag läst som är mycket relevanta för denna blogg (bland annat Heinberg & Lerchs "Post-Carbon Reader".
- Books I've read on my vacation (juli). I högsta grad relevanta för denna blogg (bland annat Jonstad och Forsbergs böcker).
- Books I've read on my vacation (aug). I högsta grad relevanta för denna blogg (bland annat Tomlinsons "Greening through IT" och Hiltys "Information technology and sustainability".
- Books I've read recently (sept). Om bland annat Greers bok "The echotechnic future".
- Books I've read recently (nov). Om bland annat Carlssons "Nowtopia" och Boltanski & Chiapellos "The new spirit of capitalism".

Exjobb:
- My spring'12 crops of bachelor's theses (mars). Om vårens kandidatexjobb som jag handledde (några med hållbarhetsvinkel).
- "My" bachelor's thesis this spring (maj). En uppföljning utifrån att exjobben hade blivit färdiga.

Forskningsgruppen om IT och hållbarhet på min avdelning (mediteknik och interaktionsdesign):
- ICT in a sustainable future (feb). Om att det verkar finnas tillräckligt många personer för att starta upp ett "team" (forskningsgrupp, nätverk) på min avdelning kring ämnet IT + hållbarhet.
- Research Assessment Exercise (RAE) (juni). Om den utvärdering av forskningen på min institution som skedde i våras. Är på sätt och vis en uppföljning av texten ovan (jag pratade lite om vårt hållbarhetsteam).
- Socio-technical practices & social sustainability (aug). Om kopplingarna mellan hållbarhet, social hållbarhet och socio-tekniska praktiker (intressantare än det låter).
- Sustainability team kick-off (dec). Om vårt teams kick-off och lite om resultaten som kom ur detta. 

Kursen "Sustainability and Media Technology":
- Our new course on Sustainability and Media (mars). Om den nya kurs vi planerade under våren (och som gavs efter sommaren).
- New term, new courses (aug). Om du kurser jag undervisade efter sommaren.
- Sustainability and Media Technology 2012 line-up (okt). En sammanfattning av föreläsare och föreläsningar i kursen
- ASPO Sweden talk (okt). Om ett föredrag jag höll om kursen ovan, "Peak oil på högskolan?".

Övrigt
- Follow-up (juni). En uppföljning av vårens aktiviteter (inklusive en del av det som står ovan).
- I'm the conference blogger... (nov). Om Naturskyddsföreningens kampanj att utse "officiella konferensbloggare" inför deras höstkonferens (se ovan - jag var en av bloggarna).
- Step 3 research network (dec). Om det tillväxtkritiska nätverket Steg 3.
.

Ansökningscirkusens kostnader

.

I det förra blogginlägget publicerade jag en peak oil/omställningsrelaterad forskningsansökan som jag skrev ihop och lämnade in under våren. Dessvärre blev det inga pengar. Av fem påbörjade ansökningar blev fyra färdiga och inskickade under våren och jag har hittills fått besked om tre av dem. Alla har fått avslag. Detta blogginlägg kommer mest att handla om forskningens villkor och jag tänker mig att detta egentligen endast är av intresse för bloggens läsare just för att det knyts till resonemang om (de bristfälliga) möjligheterna att bedriva ”politiskt impopulär” oljetoppsrelevant systemkritisk forskning av det slag som det förra blogginlägget var ett exempel på.

Två avslag kom från Riksbankens Jubileumsfond (RJ) och dessa ansökningar var i gott sällskap. Av 899 inlämnade ansökningar togs 107 (knappt 12%) ut för ”vidare beredning”. Det betyder att de som skrev dessa ansökningar blev inbjudna att jobba mer med ansökningarna och inkomma med längre och mer fullständiga och genomarbetade ansökningar. Av dessa 107 utvalda ansökningar beräknade RJ att de kommer att bevilja medel till hälften, dvs något över 50 ansökningar, eller ca 6% - eller endast var 17:e inlämnad ansökning.

I ett tidigare blogginlägg beräknade jag att jag hade lagt ner någonstans mellan 80-160 timmar på den RJ-ansökan jag var huvudansvarig för. Till detta tillkommer dessutom den tid som min medsökande lade ner. Det är svårt att veta hur mycket tid forskare ”vanligtvis” lägger på att skriva en ansökan. Jag tror att det kan vara mycket mindre än jag/vi lade på just denna ansökan, främst beroende på att många ansökningar säkert är uppdaterade version av andra ansökningar som skrivits tidigare (de där andra 16 som fick avslag förra året bortom den där 17:e som fick napp). Men om vi ponerar att det i snitt läggs ”endast” 100 timmar på att få ihop en ansökan så betyder det att 900 inlämnade ansökningar motsvarar 90 000 timmars arbete, eller över 50 årsarbetstider (!). Även om snittet ”bara” var hälften (vilket låter osannolikt lite för mig) så betyder i vilket fall 50 timmar per ansökan fortfarande att ansenliga mängder (kvalificerad) tid ”kastas i sjön”. Fast en del ansökningar får ju loss pengar för att kunna forska på arbetstid. Kanske kan man se ansökningsprocessen som en omfördelning av tid från mindre begåvade/tursamma/trendriktiga/framgångsrika forskare till mer dito? Jo, så kanske det är. Det finns förstås andra sätt att se på det också, kanske finns det helt enkelt för många forskare som konkurrerar om samma begränsade pengar. Om hälften av forskarna ”försvann” (t.ex. genom att sluta definiera sig som forskare och slutade att envist söka forskningsmedel) så skulle ju det onekligen ”lätta på trycket”.

Själv sökte vi i båda dessa RJ-projekt pengar för att köpa loss runt 2.7-2.8 årsarbetstider (ca 4750 timmar per projekt!). Detta till skillnad från den ”pytteprojekt-ansökan” (344 timmmar) som jag publicerade i det föregående blogginlägget. Om de ansökningar som i slutänden får pengar från RJ har ansökt om ungefär lika mycket tid/pengar som jag gjorde i mina två ansökningar så kommer alla de beviljade ansökningarna att tillsammans få medel för att köpa loss ca 250 000 timmar arbetstid. Det finns självklart en stor osäkerhet i dessa beräkningar, men man kan i vilket fall konstatera att ansenliga mängder tid läggs på att skriva ansökningar i förhållande till den tid som de beviljade ansökningarna sökt och fått sig tilldelade. Siffrorna mellan tummen och pekfingret och enligt de beräkningar jag gör ovan ligger på 40%, men säg 20-60% för att ha lite marginal. Det är trevligt att konstatera att forskarkollektivet i högre utsträckning faktiskt forskar än de sitter i stugorna och skriver ansökningar som får avslag. Fast den överväldigande majoriteten (16 av 17 wanna-be-forskare) drog ändå en nitlott denna gång. Kanske är det inte helt fel att åtminstone till viss del se hela ansökningscirkusen som ett enda stort lotteri?

Nu kan man ju invända att jag sitter här och surar – ”surt sa räven”. Kanske skulle jag inte klaga så mycket om just jag hade fått pengar? Så kan det ju förstås vara. Jag överlämnar åt var och en att läsa ansökan som publicerades i det förra blogginlägget och själva bedöma det. En sak som dock är surt är att avslagen inte blir motiverade på något som helst sätt. Bortom den binära informationen om att ansökan blivit avslagen får man ingen vidare återkoppling alls som går att knyta till just den här ansökan. Det gör det svårt att veta om man var nära eller långt ifrån att få ansökan beviljad. Det är också svårt att veta av vilka skäl ansökan fick avslag (eller för den delen blev beviljad). Det blir alltså svårt att lägga in punktinsatser för att förbättra ansökan annat än genom att förbättra den ”i största allmänhet” och på ställen man gissar att den behöver stärkas upp. Det är väldigt frustrerande. Som lärare kan jag inte ålägga mina studenter att utföra uppgifter som tar tiotals eller uppåt 100 timmar (eller mer) utan att ge dem någon som helst återkoppling på det utförda arbetet. Men för anslagsgivare går det tydligen bra. Det är surt. Det känns arrogant – som att det ”inbyggt i systemet” finns en total avsaknad av respekt för min arbetsinsats och för min tid.

Många inlämnade ansökningar är säkert inte så bra och borde inte få pengar. Kanske är de ofullständiga, oklara eller dåligt skriva, har dålig koll på vad som redan gjorts inom området eller så kanske själva idén redan från början inte var någon höjdare. Men även om, säg, bara var fjärde inlämnad ansökan är tip-top, så får fortfarande mindre än en fjärdedel av dessa forskningsmedel. Det krävs alltså en stor portion tur för att få medel även om man lämnar in en excellent ansökan. Då kan man ju funder över vilka ansökningar, eller rättare sagt vill säga vilken typ av ansökan som får medel.

Många har varit inne på att när man sida upp och sida ner måste specificera både det ena och det andra om ett projekt man "pitchar"/"säljer in" (inklusive effekterna som forskningen kommer att ha - hur man nu kan veta det på förhand) så sorteras de mest spännande (osäkra, vilda, nytänkande) förslagen bort och både de som skriver och de som bedömer ansökningarna tenderar istället att satsa på ”säkra kort” – de som tar nästa (lilla) logiska steg vidare utifrån något som gjorts av någon annan (Viktig & Erkänd) forskare under de allra senaste åren.

Som jag varit inne på tidigare så gör man det ju inte lätt för sig om man i sin ansökan har som utgångspunkt att vi går hårda tider till mötes. Allra bäst går det istället om man har en ny idé som (kanske) kan effektivisera eller förbättra något som redan finns litegrann. Gärna en ny produkt (ett löfte om en exportsuccé i förlängningen = grisen i säcken). Eller kanske något som med högstämda motiveringar spelar på värderingar som kan anknytas till jämställdhet, det öppna samhället och demokratiska ideal. I vilket fall är det nog bäst (mest strategiskt) att utgå från att vi har det himla bra idag, men att det ändå kan bli lite bättre (ifall ni ger mig pengar till min forskning). Och bättre betyder ju ”som vi alla vet” tillväxt och ökad materiellt välstånd (obs ironi). Att vilja forska om hur vi hanterar en nedgång som inte är tillfällig är helt enkelt en idé som inte är så poppis och som därför blir svår att sälja in.

Alltså måste jag lägga mycket tid och kraft på att fundera över hur man kan ”paketera” och argumentera för att det jag vill göra låter som om det ligger i linje med sådant som ”vi” (alla i samhället) är överens om är viktigt. Där ligger en av de största utmaningarna för mig när jag skriver ansökningar. Det är säkert inte omöjligt att få till det, men jag har tyvärr inte lyckats ännu. Det är inte helt lätt att veta vilka knappar man ska trycka på. Kanske kommer sådan forskning kännas mer relevant för de som håller i pengapåsarna i takt med att fattigdom och misär breder ut sig i Grekland och i minst ett till land i södra Europa (eftersom Grekland redan är ”avskrivet” – vi vet ju alla ”de har sig själva att skylla” och att sådant inte kan hända i trygga Sverige!)?

Hittills har jag bara ägnat texten ovan till att ”slicka mina sår” och ge en känga till hur ansökningscirkusen funkar. Det har många andra gjort tidigare, men vanligtvis förs debatten i facktidskrifter för universitetslärare och ibland på någon debattsida i DN eller SvD som ingen utom de närmaste sörjande tar någon notis om. Men vad kan man göra då? Vad kan jag göra här och nu? Nedan följer ett resonemang om pengar och tid som utifrån ett mer personligt perspektiv landar i en relativt radikal slutsats.

Jag har ingen lust att berätta exakt vad jag tjänar, men enligt mitt fackförbund låg medianlönen för en universitetslektor (dvs. någon som har doktorerat och som sedan i hård konkurrens och vanligtvis i 30-årsåldern fått ett jobb som lärare/forskare på ett universitet/högskola) med teknisk och naturvetenskaplig inriktning på strax över 40 000 kr/månad. För samhällsvetare är lönen några tusenlappar lägre och för humanister lägre ändå. Ingångslönerna är förstås lägre och löneutvecklingen är rent generellt ganska kass. Men 40 000 är en jämn och fin siffra att sifferexercera med. Man kan säga att det motsvarar 10 000 per vecka = ca 250 kronor i lön/timme. Många som är anställda på ett universitet brinner för sina arbetsuppgifter (generellt ej den administrativa personalen). Många jobbar (betydligt) mer än 40 timmar per vecka (till exempel med att läsa akademisk litteratur eller med att skriva ansökningar) men sådant bokförs i mina beräkningar som (åtminstone till viss del frivilligt) ”obetalt övertidsarbete”.

När jag söker forskningsmedel så måste man lägga på lönekostnadspålägg (arbetsgivaravgifter etc.) på över 50%. Ovanpå detta vill mitt och alla andra universitet lägga på alla andra omkostnader som de har på min ”taxa”. Anslagsgivare har av förståeliga skäl egentligen inte har så stor lust att betala en del av internhyran för mitt arbetsrum, för den elektricitet jag (och resten av KTH) använder, för städning av våra lokaler, för att finansiera administratörers lön och för alla andra omkostnader som en högskola har. Men betala får de i vilket fall göra. Alla dessa omkostnader ligger för mig (KTH) på över 60%. Jag har inte fördjupat mig i exakt vad alla dessa omkostnader består av, och av skäl som jag inte förstår (och inte har lust att försöka ta reda på) ligger min ”timpenning” högre ändå. Det finns säkert ännu fler omkostnader som läggs på för när jag söker pengar landar jag på en ”timpenning” på över 700 kronor som jag måste debitera en anslagsgivare för att kunna ”köpa loss” min tid och styra över den från undervisning till forskning. Notera att jag beräknar att jag sammanlagt har lagt mellan 200 och 300 timmar på att jobba med mina 4-5 ansökningar under våren.

Fast egentligen borde man jämföra min ”externa timpenning” (700+ kr) med de skattade pengar som jag får i löning varje månad. För att hålla igång forskar-mig i en vecka (40 timmar) måste jag enligt ovan debitera/be om över 28 000+ kronor. Av dessa pengar får dock jag (inte jag, men en genomsnittlig lektor i ett tekniskt ämne) ”bara” 10 000 kronor i lönekuvertet – och efter att dessa pengar har blivit skattade återstår 6 500 kronor. Av pengarna jag måste be om för att bekosta min forskning går alltså mindre än 25% till mig och resten försvinner in i ett stort svart hål av skatter, pålägg, "skattekilar" och omkostnader. Om jag lyckas dra in forskningsmedel för att köpa loss min egen tid så kan man säga att jag samtidigt bekostar tre andra personers löner. Notera dock att pengarna egentligen cirkulerar eftersom forskningsmedel vanligtvis kommer från skattemedel. Min vän Mats påpekade hjälpsamt att jag ”bär tre andra personer på ryggen” ifall jag drar in forskningsmedel och att ”det är en tung ryggsäck att bära”. Våra skatter är höga och vårt samhälle är komplext och det kostar alltså en hel del att hålla denna komplexitet igång. Att minska komplexitet går inte. Minskad komplexitet är ju bara ett annat ord för "kollaps" (enligt Tainter, Greer och Jonstad) och det är just det vi ser utspela sig i slow-motion framför våra ögon i Grekland idag.

För mig personligen och för många andra wanna-be-forskare känns det som att vara fångad i ett ”rat race”. Det är mycket snack, mycket spring, mycket skrivande av ansökningar – men liten verkstad (lite forskning som blir utförd). Tanken jag har börjat leka med på sistone är att ”downshifta” för att ”få tid” att forska på exakt just det jag vill. Att skifta ner skulle helt enkelt bli ett sätt att själv ”bekosta” min forskning genom att gå ner i min ordinarie arbetstid och också gå ner i lön. Om jag vill ”köpa loss” 10 timmar i veckan behöver jag inte debitera anslagsgivare 28 000 i månaden. För att få göra ”min grej” behöver jag ”bara” avstå från 6 500 i lönekuvertet varje månad.

Kostnaderna får man ställa mot allt obetalt arbete jag i vilket fall gjorde under våren med att skriva ansökningar som jag inte har haft något för. Istället för att lägga 200-300 timmar på att skriva ansökningar kan man lägga den tiden på att genomföra ett projekt och det känns ju inte direkt som någon större förlust (stor underdrift).

Jag har gått och funderat en del på vilka ”stakeholders” det finns (jag själv, min familj, min arbetsgivare, samhället i stort) och vad var och en har att vinna respektive förlora på en sådan lösning. Om det finns intresse kan jag återkomma med en del funderingar angående detta i ett efterföljande blogginlägg.


En avslutande fundering. Antalet unika besökare på bloggen sedan jag lade upp det föregående inlägget börjar närma sig 1000. Även om ansökan jag publicerade i det förra blogginlägget inte blev beviljad undrar jag hur många andra ansökningar det egentligen finns som har blivit lästa av hundratals personer? Forskningsansökningar är inte direkt en genre som producerar bäst-säljare… Faktum är att även om jag genomförde projektet i ansökan och skrev aldrig så fina vetenskapliga artiklar så är det svårt att tänka sig att hundratals personer skulle läsa dessa artiklar. Många fler personer kommer att läsa denna text än antalet personer som har läst någon av de akademiska texter som jag har skrivit hittills. Det är kul att ha många läsare, men det tar tid och är inte meriterande för en forskare att skriva en blogg. Genomslag för forskning (”impact”) mäts i termer av hur många andra forskare som refererar till det du har skrivit. Med dagens trubbiga mått är framgångsrik forskning sådan forskning som 1) blir publicerad i akademiska tidskrifter och som 2) andra forskare refererar till i andra akademiska tidskrifter. Antalet personer som läser en vetenskaplig artikel (men som inte refererar till den) går inte all mäta. Antalet personer som läser den här bloggen finns inte på kartan. Med denna fundering visar jag alltså hur isolerad och samhällsfrånvänd forskningen har blivit. Kanske borde inte den där 17:e forskaren heller få några pengar? Eller så kanske hela ansökningscirkusen borde avskaffas och alla wanna-be forskare får lite pengar för att göra det de vill (hur uppföljningen ska fungera är en annan fråga)? Besparingarna i tid och pengarna av ansökningscirkusens avskaffande skulle utgöra en bra grundplåt.
.

Krissäkrade livsstilar

.

I mitt förra blogginlägg skrev jag om vad jag sysslat med under våren (istället för att skriva texter här på bloggen). Jag noterade efter jag publicerat texten att det tyvärr fanns en del direkta överlappningar med den dessförinnan senast skrivna texten. Men ni hade väl alla i vilket fall glömt vad jag skrev om för nästan ett halvår sedan (i februari)?

Nå, som jag skrev i förra blogginlägget så har tiden som skulle kunna ha ägnats åt att skriva blogginlägg under våren istället ägnats åt att skriva och lämna in ansökningar om forskningsmedel. Ansökan nedan skickades till en mindre stiftelse i mitten av våren och den är (naturligtvis) också anpassad till utlysningstexten för att maximera chansen att behaga anslagsgivarna och falla dem i smaken (”vår stiftelse ger pengar till forskning om bla bla bla”).

Notera särskilt hur jag försöker sälja in just det jag själv vill göra utan att jag själv för den ska bli misstänkliggjord betraktad som ”dysterkvist”, ”domedagsprofet” etc. Jag har vidare förkortat texten nedan en del; tagit bort litteraturlistan (4 sidor lång) och alla akademiska referenser i texten för att göra den lite mer lättläst. Trots att jag även kortat ner texten lite på en del andra sätt är detta ett rejält långt blogginlägg. I nästa blogginlägg följer en analys och lite om planerna för framtiden.

Titel: Bortom ekologisk modernisering: krissäkrade livsstilar för ett hållbart samhälle

INLEDNING

Idag ligger målet att ställa om till ett ”hållbart samhälle” högt upp på den politiska agendan. Sverige har antagit det officiella målet att utsläppen av växthusgaser ska minska med 40% till år 2020 jämfört med 1990. Hur detta ska gå till i praktiken är oklart och det råder också delade meningar om vad ett ”hållbart samhälle” – bortom minskningar av växthusgasutsläpp – innebär i praktiken.

Den politiskt mest etablerade idén utgår idag från att det går att kombinera ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling (så kallad ”ekologisk modernisering” eller ”ekomodernism”). Mot detta står idén om att ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling inte låter sig kombineras och att en omställning mot ett ”hållbart samhälle” måste innefatta mer omfattande förändringar; att vi måste minska vår energianvändning, vår resursförbrukning och vårt ”ekologiska fotavtryck”.

Idag organiserar sig engagerade individer, lokala initiativ och nätverk på Internet för att ideologiskt, praktiskt och konkret utforska alternativa livsstilar som innefattar ett mindre ekologiskt fotavtryck. Drivkrafterna för dessa individer och grupper kan vara både positiva och negativa:

• Negativa drivkrafter i form av oro och att man befarar en framtid fylld av utmaningar och vedermödor (till exempel som en effekt av klimatförändringar). Ett sätt att redan idag förbereda sig för framtiden är att leva som om det man fruktar redan har inträffat.

• Positiva drivkrafter i form av att livsstilsförändringar – till skillnad från ändlösa samtal och diskussioner om hur en hållbar livsstil eller ett hållbart samhälle kan tänkas se ut – ger tillfredsställelsen av att agera och konkret utforska vad det betyder att ställa om till ett hållbart samhälle.

Mer specifikt vill jag studera den så kallande ”Omställningsrörelsen” (Transition Town movement) och närliggande rörelsen (se vidare nedan). Omställningsrörelsen verkar för aktiva förberedelser inför (enligt deras uppfattning) två kriser som vi kommer att möta under de närmaste decennierna; en energikris (”peak oil”) samt klimatförändringar.

SYFTE OCH FORSKNINGSPROBLEM

I detta projekt är jag intresserad av personer som 1) lever sina liv utifrån en övertygelse om att vårt samhälle går en eller flera allvarliga och samverkande kriser till mötes (ekonomi, ekologi och energi) och 2) praktiskt förbereder sig för den framtid de fruktar genom att konkret förändra sin livsstil. Denna omställning kan vara lätt eller svår och den kan inbegripa att man både mentalt och en fysiskt avlägsnar sig och till viss del ställer sig “vid sidan om” konventionella värderingar och det vanliga samhället.

Syftet med detta projekt är att inventera, kartlägga och beskriva ”hållbara”, “krissäkrade” och/eller “resilienta” livsstilar i Sverige idag. Att utforma en hållbar/krissäkrad livsstil kan inbegripa att man läser på och förkovrar sig (böcker, alternativa informationskanaler på Internet), bygger upp sociala nätverk och hittar nya vänner (genom lokala aktiviteter, diskussionsforum på Internet) och tillägnar sig nya färdigheter (odling, matförädling, hantverk). En hypotes är att informations- och kommunikationsteknologier (IKT) idag spelar åtminstone en viss och troligtvis en stor roll för att hitta och utbyta information och för att hitta nätverk och ”stödgrupper”.

Projektets forskningsfrågor är:

Tankar (föreställningar):

• Vad oroar man sig för och vilka är drivkrafterna bakom planerade eller genomförda livsstilsförändringar?

• Vad föranledde ursprungligen ett ställningstagande inom området?

Handlingar (att skapa och upprätthålla en hållbar/krissäkrad livsstil):

• Vilka praktiska åtgärder vidtogs som första steg mot en hållbar/krissäkrad livsstil?

• Vilka praktiska förberedelser vidtar man idag för att förbereda sig inför framtiden?

Datorer (IKTs roll):

• Vilken roll har IKT spelat för anammandet av en hållbar/krissäkrad livsstil?

• Vilken roll spelar IKT idag för omställningsprocessen mot en hållbar/krissäkrad livsstil?

En fråga som inte är av central betydelse för detta projekt men som ändå är väl värd att ha i åtanke berör informanternas tankar och föreställningar om Informations- och Kommunikationsteknologier (IKT). IKT kan på en och samma gång ses som en central drivkraft i framväxten av en strömlinjeformad kapitalistisk globaliseringsprocess som informanterna vänder sig emot, och, Internet kan samtidigt ses som en förlaga till Sörgårdsidylliska småskaliga, icke-hierarkiska distribuerade nätverkssamhällen.

BAKGRUND

Det råder idag delade meningar om vad som utgör ett ”hållbart samhälle” och hur vi ska nå dit. Den politiskt mest etablerade idén utgår idag från att det går att kombinera ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling (så kallad ”ekomodernism”). I linje med detta perspektiv kan man till exempel peka på hur man i Stockholm idag bygger nya ”hållbara stadsdelar” så som Hammarby Sjöstad och Norra Djurgårdsstaden, hur man strävar mot att ställa om bilflottan mot biobränslen och elbilar, köpa energisnåla vitvaror, bygga mer energisnåla hus, bygga ut kollektivtrafiken etc. Detta perspektiv kombineras inte sällan med idéer om (relativt ytliga) beteendeförändringar så som att byta ut glödlamporna mot energisnåla alternativ, släcka ljuset när man går ut ur rummet, stänga av TV-apparaten (istället för att ställa den i stand-by-läge), köpa närodlad och/eller ekologisk mat, sopsortera etc. Den bärande idén är att vi även i framtiden kommer att kunna fortsätta att leva ungefär som idag och att omställningen till ett hållbart samhälle inte kommer att innebära några större umbäranden, livsstilsförändringar eller sänkningar av vår materiella standard.

Mot detta står idéer om att ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling inte låter sig kombineras och att en omställning mot ett ”hållbart samhälle” måste innefatta mer omfattande förändringar. Att ”konsumera sig ifrån problemen” genom att köpa (resurskrävande nytillverkade) elbilar eller energisnåla vitvaror ses inte som en framkomlig väg, och mot relativt ytliga beteendeförändringar ställer man istället mer omfattande livsstilsförändringar.

Vi kan idag skönja inget mindre än en konflikt mellan två olika världsåskådningar. Den konventionella utgår från att de senaste årens bekymmer utgör “ett hack i kurvan” och att världsekonomin kommer att repa sig inom några år. Den alternativa utgår istället från att vi befinner oss vid en brytpunkt och att vi står inför flera samverkande kriser (klimat, miljö, ekonomi, energi, råvaror, vatten, mat) som kräver helt nya sätt att tänka.

Den så kallade “trippelkrisen” (ekonomi, ekologi och energi) skapar också oro inför framtiden och i efterdyningarna av den globala finanskrisen 2008 tilltar kritiken mot det rådande politiska och ekonomiska systemet. I många fall framförs denna kritik i form av protester mot strandade klimatförhandlingar (Köpenhamn 2009), ojämn inkomstfördelning (Occupy Wall Street), övernationella påtryckningar (Grekland 2011-2012) och sociala nedskärningar (flera europeiska länder). Det finns alltså gott om protester mot både det ena och det andra, men mer sällan ser man någon som är för utforskandet av konstruktiva alternativ.

Inom ramen för samhällets ”normala” förberedelser och dess beredskap inför kriser och katastrofer av olika slag spelar Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) en framträdande roll. I MSBs nyligen utkomna rapport ”Framtida utveckling som kan påverka arbetet med samhällsskydd och beredskap” utgår man från fem hotbilder (”scenarier”) för år 2032. Flera av dessa hotbilder överlappar de framtidsbilder som studiens målgrupp oroar sig över och försöker förbereda sig för.

MSB arbetar med att ”stärka samhällets skydd och beredskap” genom att analysera och bedöma hot mot samhället på kort och på lång sikt. Samtidigt tar MSB ”[inte] ställning för eller emot en viss typ av verksamhet eller ideologiska lösningar på olika samhällsproblem”. MSB kan alltså peka ut ”Accelererande klimatförändringar och ett stigande oljepris” som en av fem hotbilder, men det finns därefter ett stort glapp mellan MSBs skissartade beskrivning av hur samhället på en övergripande nivå kan (inte bör) förbereda sig för ett sådant scenario, respektive råd eller riktlinjer för hur enskilda personer, lokalsamhällen eller för den delen kommuner kan förbereda sig. Detta är inget som MSB kan lastas för då sådana bedömningar och rekommendationer helt enkelt ligger utanför MSBs regleringsbrev.

Ingen vet vad ett hållbart samhälle egentligen innebär. Myndigheter och organisationer kan spekulera över och också utarbeta planer och strategier för att möta tänkbara framtida hot. Bortom att utveckla sådana planer kommer dock väldigt lite att göras rent konkret innan sådana hot upplevs som inte bara ”möjliga” utan även som ”sannolika”, ”troliga” ”angelägna” eller ”överhängande”.

I denna studie ämnar jag dock studera människor som inom ramen för eller i anslutning till Omställningsrörelsen praktiskt och konkret försöker utforska dessa frågor genom att ställa om sina egna liv och därigenom utforska och utveckla hållbara/krissäkrade livsstilar för att möta de problem som de uppfattar som inte bara som möjliga, utan även som sannolika, troliga, angelägna eller överhängande. Man skulle kunna säga att det rör sig om människor vars huvudsakliga intressen omfattar miljövård, energi, samhällsbyggnad och transportteknik, bland annat med avseende på teknisk-ekonomisk analys.

Omställningsrörelsen ser sig själv som en samhällelig “katalysator” och som en föregångare som strävar till att mobilisera lokalsamhället (inklusive andra som bor där men som inte har samma drivkrafter och inte oroar sig för samma saker som de själva) för att genomföra lokala “omställningsprojekt”. Dessa projekt strävar till att öka den lokala resiliensen till exempel genom att odla mat lokalt, skapa relationer och kontakter mellan olika typer människor (samhällsklasser, åldrar etc.) och lära sig olika hantverk (inklusive traditionella hantverk).

Rörelsen startade i England för knappt fem år sedan och har sedan spridits snabbt. För närvarande omfatta den nästan 1000 olika omställnings-initiativ (varav en handfull officiella i Sverige). Ett skäl till rörelsens snabba spridning har varit dess användning av IKT för att koordinera, informera, engagera och värva nya medlemmar. IKTs centrala roll i rörelsen till trots så finns det knappt någon forskning om detta bruk eller hur det samverkar med en praktisk omställning av livsstil. Det närmaste man kan komma en sådan forskningsansats är en kandidatuppsats i geografi från University of Cambridge.

Bortom ekomodernistiska visioner av mål och medel för att nå ett hållbart samhälle kan dessa individer och grupper fungera som exempel och kanske också som föregångare som konkret utforskar alternativa idéer om vad en övergång till ett hållbart samhälle kan innebära i praktiken.

Eftersom framtiden är oviss går det självklart inte att fastställa huruvida dessa personer ”oroar sig i onödan” eller om vi alla borde ta ett visst intryck av deras hållbara/krissäkrade livsstilar. Deras förberedelser kan inkludera en strävan att ta ökat ansvar för sin egen (och till viss del sina grannars) mat-, vatten- och energiförsörjning, samt att i motsvarande utsträckning måhända inte frigöra sig ifrån, men åtminstone minska sitt beroende av det omgivande samhället.

MATERIAL OCH METOD

I denna studie ämnar jag undersöka Omställningsrörelsen (Transition Town-rörelsen). Omställningsrörelsen är en kollektivt orienterad rörelse som verkar för att förbereda individer, grupper och (lokal-)samhället inför två kommande kriser; en energikris (”peak oil”) och klimatförändringar.

En framträdande mötesplats för den svenska delen av Omställningsrörelsen (”Omställning Sverige”) är deras hemsida. Där finns forum, medlemsregister, kalendarium, länksamlingar etc. Det finns även flera andra organisationer vars verksamhet mer eller mindre överlappar med Omställningsrörelsens, till exempel Riksorganisationen Hela Sverige ska leva, Föreningen Kärngårdar, Föreningen Permakultur i Sverige, nätverket för praktisk kunskap om självhushållning etc.

Materialinsamling kommer främst att utgå från etnografiskt inspirerade metoder; intervjuer, dokumentanalyser och i förekommande fall deltagande observationer. I och med att Internet är ett centralt verktyg för Omställningsrörelsen kommer jag även att använda mig av digital etnografi, vilket innefattar forum- och blogganalyser och även kan omfatta medierade intervjuer och deltagande observationer i onlinemiljöer.

Själva materialinsamlingen kommer att ske genom 1) Internet (se ovan) samt 2) genom att genomföra tre veckolånga ”Sverige-resor” (i olika riktningar från Stockholm). De tilltänkta informanterna tenderar att inte sälla bo i mindre städer eller på landet.

TID OCH KOSTNADER

En preliminär tidsplan ser ut enligt följande:

- Ansökta medel i termer av tid (20% av en årsarbetstid) 344 timmar enligt följande:

60 timmar - Insamling av material från Internet

30 timmar - Förberedelser, koordination inför resor

105 timmar - ”Sverige-resor” (3 veckolånga resor)

15 timmar - Workshop med personal från MSB (se ”resultat” nedan)

90 timmar - Analys av insamlat material

44 timmar - Skriva vetenskaplig artikel

∑ 344 timmar

Arbetet kommer främst att förläggas till vinterhalvåret 2012/2013 på grund av andra åtaganden dessförinnan (främst undervisning under första halvan av höstterminen). Intentionen är att jobba ca 50% i projektet under en period som sträcker sig från mitten av oktober till mitten av mars.

TEORETISKA PERSPEKTIV OCH FORSKNINGSFRONT

I detta projekt är mina teoretiska utgångspunkter:

1) Teoribildningen kring socialt kapital och gemenskaper (communities) på och utanför Internet. Putnam gör skillnad mellan inkluderande (“bridging”) och exkluderande (“bonding”) socialt kapital, där det förra bygger broar till det omgivande samhället och icke-medlemmar och det senare stärker gruppens identitet inåt (ibland i antagonism till det omgivande samhället). Uppfattar informanterna sig som delar av att nätverk, en grupp, en gemenskap eller en större rörelse, och vilka är attityderna och förhållandet till det omgivande samhället?

2) Inom Social movement theory har industrisamhällets fokus på ekonomisk rättvisa (e.g. arbetarrörelsen) senare vidgats till att inom New social movements också omfatta “post-materialistiska” värderingar och rättigheter (e.g. kvinnorörelser, homosexuellas rättigheter, miljöfrågor). För 2000-talets sociala rörelser spelar IKT en allt större roll. Hur kan nätgemenskaper kring hållbara/krissäkrade livsstilar förstås i termer av sociala rörelser? Hur balanseras motstridiga krav på organisatorisk identitet mot öppenhet gentemot omvärlden, information mot mobilisering, transparens mot skyddade sektioner för medlemmar?

3) Det område som Lievrouw kallar “alternative computing” och som innefattar användningen av en teknologisk infrastruktur för att åstadkomma social förändring. Den ideologiska grunden till alternative computing finns i den s.k. hacker-rörelsen där samspelet mellan kreativt arbete och kreativ fritid särskilt lyfts fram. På en praktisk nivå finns en speciellt intressant yttring i form av open source-rörelsen, där en mer transparent och demokratisk innovationsprocess är central. De medieteoretiska begrepp som kan härledas ur detta perspektiv är främst mediering, remediering och rekonfiguration. I vilken utsträckning är dessa begrepp tillämpbara i gränslandet mellan sociotekniska nätverk och de materiella praktiker som ska undersökas?

FÖRVÄNTADE RESULTAT OCH NYTTOR

Projektet syftar till att inventera, kartlägga och beskriva ”hållbara”, “krissäkrade” och/eller “resilienta” livsstilar i Sverige idag och därigenom bidra med kunskaper om, och exempel på konkreta förslag på hur ett framtida hållbart samhälle skulle kunna se ut.

Vi kan per definition bara spekulera om hur morgondagens ”hållbara samhälle” ser ut. Men det vore samtidigt bra att ha tillgång till en mängd förslag och exempel på hur framtiden skulle kunna se ut. De informanter, vars praktiker kommer att undersökas i detta projekt, kan till viss del redan idag sägas ”leva i framtiden” (den framtid de förutspår och arbetar med att förbereda sig för).

Projektens preliminära resultat kommer att avslutningsvis presenteras och stämmas av i form av en workshop med personal från MSB (och ev. andra myndigheter).

Resultat från projektet kommer också att presenteras vid minst en internationell konferens och i form av minst en artikel till en vetenskaplig tidskrift.

Dokumentation och spridning av projektresultat (universitetens lagstadgade ”tredje uppgift”) kommer att löpande presenteras i form av en webbsida/blogg. Den sökandes akademiska websida/blogg är ett exempel på hur detta skulle kunna ske.

.

Vårens aktiviteter

.


Jaha. Det blev inte mycket skrivet här på bloggen under våren. Inget alls faktiskt. Jag har ungefär en hyllmeter med lästa böcker som jag hade tänkt skriva om (ca 25 vid det här laget) och jag vägrar fortfarande envist att sortera in dem i bokhyllan i sektionen med de böcker jag både har läst och dessutom skrivit om här på bloggen tidigare. Problemet är att det tar ett antal timmar att bläddra igenom en bok man läst, fundera över vad man tyckte och vad man vill skriva om, eventuellt hitta och plocka fram lämpliga citat och sedan skriva en genomarbetad längre text. I bästa fall 4-5 timmar, i sämsta fall uppåt det dubbla. I vilket fall blir det en icke oansenlig del av den tid det till att börja med tog att läsa boken.

Vad har jag då gjort under våren istället för att skriva här? Tja, jag har förstås läst nya böcker. Jag har också mer metodiskt börjat läsa (vetenskapliga) artiklar för att biffa upp de akademiska texter som jag nu har börjat skriva kring oljetoppen. Under april och maj genomförde jag små mini-nyårslöften; att i snitt läsa 10 sidor ur akademiska artiklar varje (var-)dag - 220 sidor på en månad. I min akademiska blogg skrev jag ett blogginlägg vardera om april- och maj-artiklarna och jag länkar till dem här eftersom jag tror att en del av artiklarna eventuellt kan vara av intresse även för de som läser denna blogg. På min andra blogg skriver jag också löpande (kortare) blogginlägg om de böcker jag läst "på sistone", nu senast till exempel David Jonstads och Björn Forsbergs nyutgivna böcker och tidigare även om Post Carbon Reader och Dark Mountain (vol 1) och i början av året om ett gäng böcker som handlade om om den amerikanska depressionen (på 30-talet) etc.

Men det som har tagit mest tid under våren har ändå varit att skriva ansökningar. Vad är det jag ansöker om? Pengar för att bedriva oljetoppsrelevant forskning förstås! Dessvärre är det många andra som vill ha (samma) pengar och konkurrensen är därför knivskarp. Konkurrensen är faktiskt så skarp att även excellenta ansökningar ofta inte får några pengar - eftersom de kämpar mot andra lika excellenta ansökningar. Vilket leder till att ansökningsskrivandet blir till en egen genre som man måste behärska och helst excellera i innan man kan börja med själva forskningen. Det finns en intressant spänning här som man kan fundera över. Ska en forskare satsa på att förkovra sig inom gebitet att skriva bra ansökningar eller på att faktiskt genomföra bra forskning? Och är egentligen bra ansökningar en vattentät garant för bra forskning?

Nå, jag återkommer till detta i ett senare blogginlägg, för det här är det första i en serie. Idag blir det en allmän uppdatering och en utläggning kring hur jag har gått tillväga för att göra forskning av sånt jag har skrivit om här på bloggen i några år. I nästa inlägg tänkte jag publicera en av mina ansökningar (vars innehåll är mycket relevant för bloggen och de som (fortfarande) läser den). Det sista inlägget blir en uppföljning och analys av ansökningscirkusen och mina slutsatser av att delta i den och hoppa genom ringarna ("jump through the hoops").

Varför tar det då så mycket tid att skriva ansökningar? Ett viktigt skäl är förstås den nämnda konkurrensen. Det går inte att lämna in en halvdan ansökan, eller en skiss på ett projekt och tro att man ska få några pengar. Det är dessutom helt klart "köparens marknad". Det är lätt för en anslagsgivare att tänka sig att det behövs "lite mer" information för att kunna göra ett informerat val om vem som ska få pengar och vem som inte ska få. Vilket betyder att kraven och ribban höjs för alla som vill lämna in ansökningar - utan att det för den delen finns mer pengar att dela ut... Resultatet är alltså att det sitter forskare i stugor och vrår och utför ett obetalt gratisarbete varje kväll och varje helg, för bara undantagsvis har man betalt för att kunna skriva ansökningar (det vill säga att man kan utföra detta arbete på ordinarie arbetstid).

På många sätt fungerar forskare som konsulter som måste dra in pengar och belägga sig själva. Med indragna forskningsmedel kan man "köpa loss" sin egen tid och få ägna sig åt forskning under 20-30-50-80% av sin arbetstid (beroende på hur mycket pengar och hur många projekt man är med i). Om man inte kan dra in forskningsmedel blir det istället mest till att ta itu med undervisning och adminstration. Till skillnad från konsulten, som kan ägna sig åt "införsäljning" av uppdrag på arbetstid, måste dock forskaren alltså till stor del göra detta på sin fritid i form av obetalt extraarbete. Till skillnad från konsulten finns det dock alternativa arbetsuppgifter om man inte har fixat en tillräckligt hög "beläggning". Forskaren löper inte risken att avskedas, utan kan då istället "degraderas" till att bli mer av lärare och administratör. Att vara lärare på ett universitet eller en högskolan är inte nödvändigtvis dåligt och det finns många som tycker om det, men på ett universitet finns det en rangordning och det är i vilket fall "finare" och mer karriärbefrämjande att forska.

Jag har under våren skrivit på fem ansökningar men bara fyra av dessa slutfördes och blev inlämnade. En av ansökningarna var till ganska stor den en kopia av en tidigare ansökan, men för en helt ny fräsch ansökan som man själv driver (är huvudansvarig för) är det lätt att tänka sig att den tar, säg, 2-4 arbetsveckor (80-160 timmar) att få ihop. Det ligger alltså väldigt många timmar bakom en välskriven ansökan (att jämföra med ett välskrivet blogginlägg). Utifrån utfallet så här långt (återkommer till det senare) skulle denna tid kanske ha varit bättre investerad ifall jag hade ägnat den åt "folkbildning" här på bloggen istället...?


Mina oljetopps-relevanta intressen finns dokumenterade här på bloggen, men det mesta av det jag skrivit här har jag ingen speciell nytta av när jag ger mig in i en ny genre och ska skriva ansökningar. För det första är jag anställd på en data-institution ("medieteknik och interaktionsdesign") och det måste alltså finns någon slags IT-vinkel i ett föreslaget forskningsprojekt för att det över huvud taget ska passa ihop med min bakgrund och mitt arbete. Jag kan inte t.ex. skriva ihop en ansökan som handlar om hur människor reagerar vid ransoneringar eftersom jag inte skulle ha någon trovärdighet i detta - ett sådant projekt måste föreslås av en socialpsykolog (eller kanske en nutritionist eller en ekonom).

Länge (i flera år) såg jag över huvud taget inte hur jag skulle kunna hitta överlappningar mellan bloggen och arbetet, men det har över tiden långsamt förändrats. Innan man ser lämpliga, intressanta överlappningar är det ju heller inte aktuellt att försöka formulera konkreta projekt.

Mitt problem var detta: jag är övertygad om att vi står på toppen just nu och att vi går tuffare tider till mötes. Jag tror att mina (och dina) barn går en tuffare, hårdare, fattigare framtid till mötes och med färre möjligheter och ett lägre materiellt välstånd än det vi själva har växt upp med. Vi borde alltså förbereda oss för den oundvikliga nedgång som kommer inom kort, ja som med största sannolikhet redan har inletts - istället för att med våra sista krafter spänna bågen ännu högre. Men om jag formulerar en ansökan som utgår från dessa premisser är den dödförklarad i samma sekund som den är inlämnad. Det finns ju ingen koncensus kring en sådan dyster framtidsbild och varför skulle man vilja ge pengar till ett forskningsprojekt som är formulerat av en dysterkvist med "skev verklighetsuppfattning"? Speciellt inom IT och telekom har ju utvecklingen de senaste decennierna varit fenomenal, så det finns inte mycket utrymme för avvikande, kritiska åsikter.

Där stod jag och stampade. Jag kunde inte hitta någon lämplig frågeställning (som dessutom har med IT att göra) som var relevant och intressant för mig utifrån den framtid jag tänker mig vi går till mötes, och som samtidigt skulle kunna vinna gehör hos en anslagsgivare. Det konceptuella genombrottet kom när jag insåg att jag på sätt och vis kunde studera mig själv och den framtid jag tror vi går till mötes. Eller åtminstone andra människor som "tycker som jag". Det vill säga, i mångt och mycket ni som läser denna blogg. När jag nu skriver ansökningar så är det ni (egentligen jag själv också - vi) som är mitt forskningsobjekt (mina "informanter"). Hur tänker vi om framtiden, hur förbereder vi oss, hur använder vi oss av IT (t.ex. sociala medier) för att informera oss, för att knyta kontakter, för att förbereda oss? Där någonstans hamnade jag och det var också utifrån denna utgångspunkt som jag kunde började röra mig framåt (tänka, diskutera, leta efter litteratur, formulera forskningsfrågor).

Ni får ursäkta om jag har blivit lite långrandig i detta blogginlägg. I nästa inlägg ska jag konkret visa hur det har gått. Jag kommer jag att klippa in en ansökan som spinner vidare på detta perspektiv och jag lovar att den texten är mindre pladdrig och istället mer koncis och välformulerad. Nedan finns en "teaser" i form av ansökans titel och sammanfattning:


Bortom ekologisk modernisering: krissäkrade livsstilar för ett hållbart samhälle
-----------------------------------------------------------------------
Det råder idag delade meningar om vad som utgör ett ”hållbart samhälle” och hur vi ska nå dit. Den politiskt mest etablerade idén utgår från att det går att kombinera ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling. Mot detta står idén om att en omställning istället måste innebära mer omfattande förändringar som innefattar en minskad energianvändning och minskad resursförbrukning.

I detta projekt är jag intresserad av personer som 1) lever sina liv utifrån en övertygelse om att vårt samhälle går en eller flera allvarliga och samverkande kriser till mötes (ekonomi, ekologi och energi) och 2) praktiskt förbereder sig genom att konkret förändra sin livsstil. Syftet med projektet är att inventera, kartlägga och beskriva ”hållbara”, “krissäkrade” och/eller “resilienta” livsstilar i Sverige idag.
.

Livet efter oljan - status och framtid

.
Det var månader sedan jag skrev ett inlägg här. Någon frågade nyligen i en kommentar om jag slutat att blogga. Det är en tolkningsfråga och en svår fråga att besvara. Den korta svaret är att jag inte har slutat blogga, även om jag inte heller har skrivit något på flera månader. Alla mina tidigare månadslånga (eller längre) uppehåll har varit mer eller mindre oplanerade och oftast berott på akut hög arbetsbörds och därefter en viss uppstartssträcka, så frånvaron av nya texter är vanligtvis närmast att betrakta som ett uppehåll (ibland ett långt uppehåll) snarare än ett slut. Men – som The Dude (Jeff Bridges) säger i bröderna Coens film ”The Big Lebowski” – ”New shit has come to light”.

När jag startade bloggen sommaren 2007 började jag med att skriva korta texter ofta. Det gick över och bloggen fick snabbt sin nuvarande form (minus uppehållen); längre texter/analyser ungefär en gång i veckan. Under en lång tid fungerade bloggen som en slags, tja, terapi för mig själv, och också ett sätt att hitta ”trådar” och sätt att tänka och behandla de stora volymerna texter jag läste om oljetoppen (peak oil, PO). Jag har nu skrivit texter om oljetoppen och dess implikationer under en över tre år lång period och i form av 140 inlägg (med detta).

Som jag har skrivit tidigare så fick jag här också utlopp för tankar som det inte fanns utrymme för i mitt jobb (som forskare och lärare) på KTH. Det som har hänt det senaste året är dock att det börjar dyka upp fler och fler beröringspunkter mellan mitt jobb och mitt ”fritidsintresse”. I takt med att jag hittar dessa beröringspunkter och får ökade möjligheter att engagera mig i oljetopps-relaterade frågor inom ramen för mitt jobb så blir det svårare och svårare att få tid över och motivation till att fortsätta bloggandet i den takt som jag har hållit de senaste tre åren.

Jag ska ge tre exempel på hur mitt jobb numera tillåter mig att jobba med oljetopps-relaterade frågor, och sedan diskutera bloggens framtid dels ur ett praktiskt (kortsiktigt) och strategiskt (långsiktigt) perspektiv.

1) I år är det hållbarhet som gäller på KTH. ”KTH sustainability” heter det och vad jag förstår drivs det som ett (tidsbegränsat) projekt men med förhoppningen att det ska få långsiktiga konsekvenser för forskning och undervisning. Som en del av den satsningen har det kommit en ”beställning” ovanifrån om att vi (på den civilingenjörsutbildning jag är knuten till) ska ta fram en kurs om hållbarhet som ska ges till alla våra studenter under fjärde året av deras (femåriga) utbildning. Kursen heter ”Hållbarhet och medieteknik”, den kommer att ges för första gången efter sommaren och det är jag som är ansvarig för 1) arbetet med att planera och ta fram kursen under våren och 2) arbetet med att ge kursen under hösten.

Jag är inte ensam i det arbetet och det är inte ens säkert att jag själv kommer att undervisa så himla mycket i kursen, för vi tänkte också ta hjälp av två andra avdelningar (”strategisk miljöanalys” respektive ”industriell ekologi”) som får hålla i de mer grundläggande hållbarhetsdelarna. Planeringen med kursen har bara påbörjats och det är oklart vilken plats oljetoppen och resursfrågor kommer att få, men sedan jag börja blogga har mina intressen å andra sidan vidgats till att omfatta också hållbarhetsfrågor, så för mig är detta inte något större problem.

Man måste också inse att det är på just detta sätt, som en del av en större kurs, som oljetoppen över huvud taget kan få plats på en civilingenjörsutbildning idag (i väntan på civilingenjörsutbildningar i post-fossil-energi-teknik, post-fossil-energi-arkitektur och post-fossil-energi-IT :-). Glädjande nog kommer jag alltså att ha möjlighet att föreläsa för, välja litteratur åt och påverka runt 60 studenter per år – eller åtminstone ge dem en tankeställare (en del lär vara mycket skeptiska mot allt som bromsar "utvecklingen").

2) På min avdelning håller vi på att starta upp runt åtta ”team” där vi samlar människor med liknande intressen. Ett team sysslar t.ex. med sociala medier och ett annat med teknik och lärande. Det finns också tillräckligt stort intresse för att starta upp ett team som handlar om media/IT och hållbarhet. Exakt vad detta team ska syssla med är ännu inte helt klart – det beror delvis på deltagarnas intressen och också på hur vi definierar det område vi vill jobba med. På sikt handlar det om att formera nätverk för att till exempel kunna lobba för och utforma kurser (se ovan), läsa saker tillsammans (böcker och artiklar) och arbeta fram gemensamma utgångspunkter som vi alla tror på och står för, bjuda in gäster för att hålla seminarier och också presentera och lyssna på varandras (pågående) arbete och tankar inom området.

Sist men inte minst handlar det också om att skapa en plattform för att söka forskningsmedel. Pengar är drivmedlet och det är på det sättet man värvar nya medarbetare; forskningsprojekt som bifalls = pengar för att anställa nya medarbetare (doktorander) och behålla gamla. Det är jag som har ansvaret för att starta upp den här gruppen och jag har fått lite tid (= pengar) för att göra detta under våren.

Rent konkret får jag disponera 5% av min arbetstid (2 timmar i veckan) på detta. Det kan hända att det är svårt att ta sig tid till detta när jag är på jobbet (det är så mycket annat som händer då). Det kan hända att jag måste lägga en del tid på detta på kvällarna (efter att barnen har gått och lagt sig). Det är lätt att se hur denna arbetsuppgift direkt konkurrerar med den tid jag tidigare lade på att skriva texter till den här bloggen…

3) Förra veckan lämnade jag in två ansökningar om forskningsmedel till Riksbankens Jubileumsfond. Att skriva ansökningar är en lustig verksamhet. Det är genom att skriva framgångsrika ansökningar som man kan få pengar för att ”köpa loss” sin egen arbetstid och ägna sig åt forskning istället för åt (enbart) undervisning, administration och annat. Att få ihop de där ansökningarna kan ta väldigt lång tid eftersom det i praktiken handlar om att hitta himla bra frågor, utarbeta en plan för hur man ska utforska och jobba med dem under några år (vanligtvis på deltid), formulera detta på ett maximalt övertygande sätt och samtidigt visa att man vet vad man pratar om (helst genom att referera till egna tidigare arbeten som är relaterade till det man nu ber om pengar för).

Att sätta samman en riktigt bra ansökan kan ta en hel del tid och bara undantagsvis är denna tid finansierad. I praktiken innebär det att väldigt många kvalificerade forskare lägger väldigt mycket (fri-)tid på att skriva ansökningar – istället för att lägga motsvarande tid på att istället faktiskt forska på det som de är intresserade av... Nu är det inte enbart av ondo att skriva ansökningar. Att få ihop en ansökan tvingar dig också att fokusera och tänka igenom saker och ting ordentligt, och bifalls inte ansökan kan man alltid arbeta vidare med den och försöka igen någon annanstans eller med en (delvis) ny inriktning.

Riksbankens Jubileumsfond (RJ) har löst detta genom att dela in ansökningsprocessen i två etapper. I första etappen ska man lämna in en väldigt kort text (2/3 av detta blogginlägg och en i sammanhanget begränsad arbetsinsats). Samtidigt ska denna kort text innehålla väldigt mycket information om det föreslagna/tilltänkta forskningsprojektet (vilket tar tid att tänka igenom och formulera).

De ansökningar som faller RJ i smaken får sedan chansen att gå vidare till andra etappen där man ska lämna in en längre och mer utförlig ansökan. Jag vet inte hur många av ansökningarna i etapp två som faktiskt bifalls (får finansiering), men jag hörde att bara drygt 15% av de som lämnas in i etapp ett tar sig vidare till etapp två. De taskiga oddsen till trots så lämnade jag in två ansökningar som båda är mer eller mindre oljetopps-relaterade förra veckan. Här kommer sammanfattningen av den ena och också första delen ("bakgrund") av själva ansökan:


Nätverka för att möta kriser: Att bygga resiliens genom digitala nätverk

Sammanfattning

Den s.k. “trippelkrisen” (ekonomi, ekologi, energi) skapar oro inför framtiden. För vissa är lösningen ett beslut om att förändra och ”krissäkra” sin livsstil. Idag är det naturliga första steget att använda Internet för att leta efter information och söka upp och knyta social band till nätverk på och utanför Internet.

Syftet med detta projekt är att studera samspelet mellan IKT-bruk och den praktiska omställningen till “krissäkrade” eller “resilienta” livsstilar. En sådan omställning kan vara svår då den inbegriper att både mentalt och en fysiskt avlägsna och ställa sig “vid sidan av” konventionella värderingar och det vanliga samhället. Stöd från sociala nätverk på och utanför Internet är en kritisk faktor i denna process.

Vi vill studera två sociala rörelser som på olika sätt arbetar praktiskt med förberedelser inför framtida kriser: 1) den “inkluderande” och kollektivt orienterade "Omställningsrörelsen" (Transition Town-rörelsen) samt 2) det “exkluderande” och mer individuellt orienterande nätverket av “neosurvivalister”.

Den finns ett växande akademiskt intresse för hur sociala rörelser använder sig av IKT, men fokus ligger vanligtvis på politisk aktivism inom ramen för det rådande ekonomiska och politiska systemet. Vi vill studera den mer radikala agendan kring att upprätta och utveckla alternativa livsstilar. Projektet kommer använda etnografiska och digitaletnografiska metoder (intervjuer, deltagande observation i Sverige och England samt dokumentanalyser).

----------

Bakgrund

Den så kallade “trippelkrisen” (ekonomi, ekologi och energi) skapar oro inför framtiden och i efterdyningarna av den globala finanskrisen 2008 tilltar kritiken mot det rådande politiska och ekonomiska systemet. I många fall framförs denna kritik endast i form av protester mot strandade klimatförhandlingar, övernationella påtryckningar, sociala nedskärningar och ojämn inkomstfördelning, och mera sällan för något konstruktivt alternativ.

Det existerar dock frön till ideologiskt, praktiskt och konkret utforskande av alternativ i form av engagerade individer, lokala initiativ och nätverk på Internet. Många av dessa förutspår en framtid som är fylld av utmaningar och vedermödor. Ett sätt att förbereda sig är att försöka leva som om det man fruktar redan har inträffat. Att odla sin resiliens för att kunna möta tänkta framtida kriser kallar vi här att man utformar en “krissäkrad livsstil”. Detta kan inbegripa att man läser på och förkovrar sig (böcker, alternativa informationskanaler på Internet), bygger upp sociala nätverk och hittar nya vänner (genom lokala aktiviteter, diskussionsforum på Internet) och tillägnar sig nya färdigheter (odling, matförädling, hantverk).

Vi kan idag skönja en konflikt mellan två olika världsåskådningar. Den konventionella utgår från att de senaste årens bekymmer utgör “ett hack i kurvan” och att världsekonomin kommer att repa sig inom några år. Den alternativa utgår istället från att vi befinner oss vid en brytpunkt, att vi står inför flera samverkande kriser (klimat, miljö, ekonomi, energi, råvaror, vatten, mat), och att detta kräver helt nya sätt att tänka (Meadows, Randers and Meadows 2004, Jackson 2009, Rubin 2009, Heinberg & Lerch 2010, Fallon & Douthwaite 2011).

I detta projekt är vi intresserade av 1) de personer som praktiskt förbereder sig för och som lever sina liv utifrån en övertygelse om att vi går samverkande kriser till mötes samt 2) den roll som informations- och kommunikationsteknologier (IKT) spelar för att utforma och upprätthålla krissäkrade livsstilar.

----------

Projektet ovan är jag huvudansvarig för, i den andra ansökan är jag istället medsökande (en annan person drev ansökningsprocessen). Den andra ansökan heter ”Att dela på resurser – framväxten av urbana postkonsumeristiska kulturer” och för den som är intresserad går det att läsa lite mer om den här.

Bakom den korta texten ovan ligger en hel del tankearbete. Notera att vårt projekt är ett sätt att studera oljetoppen lite ”från sidan” och genom andra människors oljetopps-relaterade föreställningar och handlingar. Ansökan anknyter dels till samhällsvetenskap (sociologi, socialpsykologi, statsvetenskap) och dels till IT och IT-användning. Det senare är ett måste för att jag ska kunna syssla med det inom ramen för mitt jobb. Att hitta sådana överlappningar och utveckla dem är inte helt trivialt. Om förslaget ovan låter enkelt eller kanske helgjutet så betyder det att vi har lyckats bra i vårt bakomliggande arbete, men ingenting var uppenbart från början. Förslaget ovan är resultatet av en lång tid av diskussioner och funderingar fram och tillbaka, och det finns flera förslag (föregångare till texten ovan) som har lagts åt sidan eller kastats i papperskorgen...

Arbetet med att skriva ansökningar kan som sagt ta väldigt mycket tid – det går att läsa igenom och fippla och förändra en ansökan precis hur många gånger som helst. Under våren har jag dessutom siktet inställt på att lämna in en eller två ansökningar till i slutet av mars och sedan en eller två igen i slutet av april. Denna febrila verksamhet under våren (till skillnad från förra året och året dessförinnan) är ytterligare något som krockar med att driva och skriva denna blogg. Även om jag inte sitter och skriver ansökningstexter varje ledig stund så kanske jag väljer att läsa en bok eller någon artikel som är ”nyttig” för denna verksamhet hellre än att läsa något som jag skulle kunna skriva om på bloggen… Så har det varit under det senaste halvåret när jag inte har kunnat hålla takten i att läsa de utländska bloggar och nyhetsflöden som jag dessförinnan bevakat nitiskt i över tre år.


Japp, så är det. När jobbet kändes meningslöst fanns det mycket tid och energi för att förkovra sig och skriva på den här bloggen, men i takt med att jag hittar överlappningar mellan "blogg" och "jobb" så tenderar denna tid och energi att kanaliseras till jobbet. Vad betyder då det för bloggen framöver?

På kort sikt betyder det tyvärr att risken är överhängande för att jag inte kommer att skriva så mycket på bloggen framöver (till exempel under våren). Jag har dock bestämt mig för att göra en utfästelse och det är att (åtminstone) skriva texter om alla oljetopps-relaterade böcker som jag läser. Jag läser nästan en bok i månaden, men jag har också en backlog som sträcker sig ett år bak i tiden så jag har en del att ta av just nu… Vad jag mäktar med utöver detta vet jag inte, och jag vågar inte lova något mer än det just nu. Att skriva om böcker jag läser är i sammanhanget ganska lätt att göra. Jag läser ju böckerna i vilket fall, och när jag väl är färdig med en bok behöver jag inte göra något extra arbete (efterforskningar) till bloggen förutom att skriva ihop själva texten.

På sikt då, vad ska det bli av bloggen? Det vet jag inte just nu. Antingen 1) fortsätter jag att skriva på samma sätt som jag har gjort hittills (men kanske med en lägre frekvens). Eller så 2) blir det mest texter om böcker som jag har läst och kanske någon annan text då och då. Att återkommande skriva om de ansökningar jag lämnar in, eller hur det går med mitt arbete tänkte jag inte göra regelbundet här, för det gör jag redan på min privata akademiska blogg. Jag kommer säkert att skriva om allt det jag nämner ovan (kursen, teamet, ansökningarna) på den bloggen, men jag tror inte att den bloggen är så himla intressant att följa om man inte är student (på KTH) eller lärare eller forskare på en högskola. Inbitna läsare är förstås välkomna att testa om ni har brist på annat att läsa :-)

Chansen finns förstås att ansökan ovan går igenom. I så fall skulle jag ha möjlighet att lägga 50% av min tid under tre år (2013-2015) på att professionellt (som forskare/inom ramen för mitt jobb) studera hur omställningen går till i praktiken. Det är ett ämne som det vore värt att blogga om, men jag är tveksam till om bästa stället är på den här bloggen. Troligtvis skulle det då istället vara läge att starta upp en ny blogg vars innehåll till viss del överlappar med denna, men som skulle ha en lite annan profil, syfte, frekvens, längd på texterna etc. Jag lovar dock att i så fall återkomma och skriva om det här, så att de som vill följa med kan hitta den nya bloggen!

Notera att vissa andra bloggare (Cornucopia och Flute) som också skriver om oljetoppen utifrån sitt bloggande håller på att skapa sig en plattform för att skriva, prata, föreläsa etc. Deras bloggar blir alltså ett verktyg för att skapa sig ett namn och kanske också tjäna en hacka. Jag har inte sett det som en väg framåt för mig. Det skulle tidsmässigt konkurrera för mycket med mitt engagerande och krävande jobb och för egen del skulle det vara mycket bättre att försöka hitta ett sätt att kunna ägna mig åt mitt intresse för oljetoppen inom ramen för mitt nuvarande jobb. Jag ser alltså mitt nuvarande jobb som lärare och forskare på KTH som en potentiell framtida "plattform" för att prata (uttala mig om) oljetoppen och dess konsekvenser.

Att forska betyder att det alltid finns hur mycket som helst som man vill och som man ”borde” läsa. Om jobb och fritid drar åt olika håll finns risken att man inte lyckas så bra med någotdera. Det optimala för mig vore att ”göra karriär” på att forska och skriva om sådant som anknyter till det jag är intresserad av och har skrivit om här på bloggen sedan sommaren 2007. Om så blir fallet får framtiden utvisa.

Det är svårt att sia om huruvida ansökan ovan ”går hem” hos de enskilda personer som ska läsa och bedöma den (framgångsrika forskare i övre medelåldern och övre medelklassen förmodar jag, men jag har inte kolla upp individerna).

Något cyniskt kanske jag ska hoppas på att det går åt helvete för Grekland, att bostadsbubblan pyser under våren och att allas svenskars framtidsoptimism får sig en rejäl knäck? Då kanske mina chanser att få bifall för ansökningen ökar? Frågan är om det finns något som kan hindra situationen i Grekland (och resten av Europa?) från att försämras? Men kommer det att hända tillräckligt snabbt för att det ska kunna påverka bedömningen av min ansökan…? Självklart är dessa funderingar absurda i jämförelse med det lidande som existerar på olika håll i Europa redan nu och som vi kommer att få se mer av framöver... Det vore spännande att få medel för att ta tjuren i hornen och studera de som gör något åt det och som proaktivt förändrar sina liv för att förbereda sig inför en bistrare framtid.
.

Perspektivskiften

.Bild: Denna Necker-kub är en fixeringsbild eller "puzzle picture".

Jag är väldigt förtjust i paradoxer och motsägelser. Jag har två pärlor i min mail-signaturfil: ”At least the leak isn’t at our end of the boat” och ”There are two sorts of people – those who divide people into two sorts and the others”. Jag är också förtjust i fixeringsbilder – två bilder i samma, och där ögonen pendlar mellan att se först den ena och sedan den andra, men aldrig båda samtidigt. Också tautologier och plattityder är trevliga och alltid lika tacksamma att använda: ”bollen är rund och allt kan hända”, "om gud vill och skorna håller" och ”vi vill ha Europas bästa skola” (vilket politiskt parti går man i polemik mot, vilket parti vill inte ha Europas bästa skola?).

Därför finner jag ett extra stort nöje i överraskande och kontraintuitiva tolkningar som går emot det allmänna förnuftet (”common sense”). Nästan oberoende av om jag personligen håller med eller inte så är det ett rent nöje att ta del av en intelligent och väl underbyggd (världs-)bild som går helt på tvären mot det som är allmänt accepterat som vedertagen sanning(TM) av såväl mannen på gatan som TPTB (ungefär ”de som har makten”).

Min förra text handlade om Alf Hornborgs bok ”Myten om maskinen” och det är just en sådan där motvalls-bok som inget annat gör än att ifrågasätta vedertagna sanningar. Alf ifrågasätter idén om att tekniska framsteg verkligen utgör framsteg som vi alltid bör sträva efter, och som så småningom kommer alla tillgodo. Han fråga är istället ”om maskinen till själva sitt väsen primärt är ett medel inte för att bespara men för att förskjuta uttaget av tids- och rumsresurser till svagare samhällsgrupper?” Tanken bokstavligen svindlar – tänk om han har rätt? För att citera (Martin Saar som i en kommentar till den förra texten hänvisade till) Sverker Lenas recension av boken i DN förra året: ”Från och med Alf Hornborg blir man aldrig riktigt densamma”.

Jag får själv lite ”sense of wonder” av Alfs bok, något som jag i min ungdom kunde uppleva titt och tätt när jag läste spektakulära science fiction-romaner. Jag läser fortfarande science fiction-romaner, men det är sällan som jag numera läser något som ger motsvarande upplevelser av att ha fjärilar i magen och av att vara tyngdlös högst upp i åkattraktionen precis innan man vänder tillbaka mot jorden. Det är snarare från ”non-fiction” som jag nuförtiden ibland (sällan) kan få sådana kickar.

En bok som gav många sådana upplevelser var Dmitry Orlovs bok ”Reinventing collapse” som jag skrev om för nästan två år sedan. Till skillnad från Hornborg (seriös akademiker) lät Orlov (rysk-amerikansk ingenjör med utpräglat svartsynt sinnelag) sin underfundiga svarta humor lysa igenom på var och varannan sida så att man ibland inte kunde känna sig helt säker på om det han skrev var på skämt eller på allvar (men skämtsamt (?)). Ett exempel som lurifaxen Orlov gav handlade om önskvärdheten av fler ”boondoggles” (”a project that is considered to waste time and money”). Så här skrev jag i min text:

-----

“En återkommande tes som Dmitry driver är att en kollaps tenderar att göra (ekonomiska) svagheter till styrkor och vice versa (matproduktion, konsumentprodukter ovan). Han driver denna linje till dess logiska slutpunkt där den blir helt absurt – eller inte. Det är inte så lätt att avgöra om man ska ta hans förslag på allvar, för perspektivet är så ovant och kontraintuitivt:



"It is not necessary for the United States to embrace the tenets of command economy and central planning […] We have our own methods that are working almost as well. I call them ”boondoggles.” They are solutions to problems that result in more severe problems than those they attempt to solve. […] The combined weight of all these boondoggles is slowly but surely pushing us all down. If it pushes us down far enough, then economic collapse, when it arrives, will be like falling out of a ground-floor window."



Om jag tolkar Dmitry rätt borde han tycka att den ekonomiska krisen och dess effekter i USA på det stora hela är av godo. Utifrån att Dmitry menar att en ekonomisk kollaps är oundviklig tolkar jag det som att han borde föredra att ”några i taget” (krisens alla förlorare) får ”möjligheten” att hantera en sönderfallande tillvaro och ”förmånen” att som föregångare (på den väg som många fler kommer att vandra) uppfinna kreativa sätt att klara sig med mindre resurser. För det är i vilket fall mycket bättre än att precis alla samtidigt måste göra detta och då med total anarki och kaos lurandes bakom hörnet.”

-----

I resten av denna text ska jag ge exempel på två andra perspektivskiften som man lätt kan bli yr av.

I början av september var jag på en tvådagars konferens i Norrköping på temat ”Green futures: From utopian grand schemes to micro-practices”. På väg mot hotellet för att sova efter konferensens första dag lyssnade jag på ett avsnitt av radioprogrammet ”This American life” som handlade om ”patent-troll” (jag rekommenderar denna podcast, "When patents attack!"). Jag utesluter inte möjligheten att även Marcus Jarräng på IDG/Computer Sweden lyssnade på samma radioprogram/podcast eftersom han skrev ett helt uppslag om just patenttroll (och även fick framsidan) i Computer Sweden den 18 oktober:

”De kallas för patenttroll. De beskylls för att kosta it-företagen hundratal miljarder kronor. De anklagas för att hämma innovationen. Själva hävdar de att de är uppfinnarnas bästa vänner.”

Det handlar alltså om lömska företag som köper upp, och sedan sitter tysta och håller på luddiga-men-potentiellt-vidsträckta-och-långtgående patent. Dessa troll gömmer sig (om än inte under broar) och dyker upp när du minst anar det för att hävda patentintrång och hota att stämma skiten ur dig ifall du inte hostar upp mången kosing. Inte sällar precis så mycket pengar att det lovande företaget där de driftiga ingenjörerna och entreprenörerna har lagt några år av sina liv med nöd och näppe överlever. Eller så begär de fantasibelopp av Stora Företaget som ersättning för intrång i deras intellektuella rättigheter.

Trollen fungerar med sina krav som en våt filt på små innovativa företag, eller som en straffskatt på innovationer som görs av Stora Företaget. Om, säg, Apple måste betala ut en massa licenspengar för att få använda ”banbrytande” (not very!) patent, så kan du vara helt säker på att det i slutändan är du som konsument som får betala för dessa ökade omkostnader.

Riktigt retsamt är dessutom det faktum att de företag som äger patenten kan vara rena rama ”luftföretag” som inte forskar eller tillverkar något själva, utan vars verksamhet endast består av att köpa upp och ”förvalta” (sitta på) en portfölj av patent – i väntan på att någon ska göra intrång (eller ”intrång”) på deras så kallade intellektuella rättigheter. Den tekniska termen för denna typ av företag är Non-Practicing Entity (NPE) och själva gillar de förstås inte termen "patenttroll". De är i vilket fall lite som spindeln som sitter och väntar på att en liten men smaskig fluga ska fastna i deras fint spunna (osynliga) nät.

Håll med om att det låter fullkomligt vanvettigt! Men, det är på riktigt och det är stora pengar i rullning. För bara några månader sedan bjöd jättarna över varandra innan Google – för att stärka sin patentportfölj – köpte Motorola Mobility för 12.5 miljarder dollar!

“On August 15, 2011, Google announced that it would acquire Motorola Mobility for $12.5 billion subject to approval from regulators in the United States and Europe. In a post on Google's blog, Google Chief Executive and co-founder Larry Page revealed that Google's acquisition of Motorola Mobility is a strategic move to strengthen Google's patent portfolio. […] This purchase was made in part to help Google gain Motorola's considerable patent portfolio on mobile phones and wireless technologies to help protect it in its ongoing patent disputes with other companies, mainly Apple and Microsoft and to allow it to continue to freely offer Android.”

Nå, åter till den där kvällen när jag lyssnade på "When patents attack!" och blodet långsamt började koka av återhållen vreden över det totalt idiotiska i att låta patentlagstiftning och advokater få löpa amok bland unga innovativa teknikföretag (våra hjältar!). De större företagen klarar sig alltid (de kan ju slanta upp och föra kostnaderna vidare), men att krossa människors drömmar just när deras företag är på väg att slå igenom (fint porträtterat i radioprogrammet) kändes oerhört grymt, onödigt och kontraproduktivt.

Jag behövde dock inte vänta längre än till dagen efter innan perspektivskiftet inträdde. Under konferensens andra dag presenterade (ingen mindre än) Alf Hornborg sitt bidrag ”Why solar panels don't grow on trees: The Cartesian roots of technological utopianism”. Hans presentation följdes av en animerad diskussion om önskvärdheten av att sakta ner den teknologiska innovationstakten för att (bland annat) bättre utnyttja och hushålla med ändliga resurser. Nya datorer, nya mobiltelefoner, ny programvara (som inte funkar på hårdvara som är äldre än två år) och ett nytt 4G-nät som ska täcka hela Sverige (igen) gör att vi konsumerar prylar och resurser i en allt snabbare takt. Vilket slöseri med resurser, och vad kan man göra åt det?

Just då slog det mig att ur detta perspektiv är patenttrollen en välsignelse. De gör exakt samma sak som Ludditerna gjorde i början av 1800-talet. De sätter käppar i hjulen och saktar ner farten (eller höjer priset) på teknologisk utveckling och på spjutspetsteknologier. Till skillnad från Ludditerna försöker patenttroll inte förstöra maskinerna rent fysiskt (ordet sabotage kommer eventuellt från ordet "sabot" - träskon som användes för att förstöra Maskinen). Men patenttrollen slänger likväl grus i det kapitalistiska maskineriet och denna gång är drivkraften mer fokuserad - det rör sig inte om något luddigt ofokuserat motstånd mot teknologisk utveckling, utan om en ren och skär profithunger som verkar med stöd av, och inom ramen för det kapitalistiska systemet. Kanske kan man se patenttrollen som en slags femtekolonnare som med systemets egna vapen (främst kapitalstarka profithungriga lagvrängare) bekämpar systemet inifrån?

Till skillnad från Ludditerna (som numera utgör en parentes i historieböckerna) är dagens patentrollen mycket framgångsrika (som sagt, 12.5 miljarder dollar för Motorolas mobiltelefontillverkning). Bäst av allt är dock att patenttrollen är mycket miljövänliga då deras hantlangare (horderna av advokater) för sitt värv inte gör anspråk på några större mängder ändliga fysiska resurser. De utkämpar sina strider i långa rader av rättegångssalar, och de enda resurser som går åt är advokaternas tid och stora mängder pengar som skyfflas in i dessa års- eller decennielånga svarta-hål-processer. Se där, ytterligare en boondoggle!

Den något överraskande slutsatsen är alltså att ur ett Orlovskt/”grönt” perspektiv kan det hända att man borde älska patenttroll och de ”tjänster” de utför!? Vad patentrollen gör är att omfördela pengar och att sätta käppar i hjulen i det innovationsdrivna globala kapitalistiska ekonomiska systemet. Hurra!?


Mitt andra exempel är ständigt aktuellt och handlar om den rad av finans-, bank- och förtroendekriser (eller –farser) som vid det här laget har utspelat sig framför våra ögon under en längre tid. Gudars skymning vad ineffektivt och idiotiskt det är att gång på gång få se dessa (kanske ”olösliga”) problem bli ”lösta” igen och igen av Borg, Merkel, Sarkozy, EU, ECB och IMF – bara för att de efter en förvånansvärt kort tid återkommer från andra sidan graven (igen och igen). ”Vad är det som går och går och aldrig kommer fram till dörren? Vad kan man döda igen och igen utan att den går i graven? En zombie? Nej, den europeiska skuldkrisen”! Senast i torsdags (27/10) skrev Patricia Hedelius i SvD (finns ej på nätet) att det var dags för börsen att ”sluta tro på tomten”:

”Hur gärna världens politiker och börsens investerare önskar sig en mirakelkur eller uttrycker hot, böner eller ånger så kvarstår faktum. Det finns inga snabba enkla lösningar på den europeiska skuldkrisen […]

Bakom tre veckors kursuppgångar ligger ökat förtroende för att politikerna ska lösa de statsfinansiella problemen i Grekland och andra skuldsatta euroländer. Marknadens tilltro eller vilja att tro att världens statsöverhuvuden har kontroll över situationen är förvånande. De politiska hot och uppläxningar som föregått toppmötet har snarare signalerat en stämning av att befinna sig i en sandlåda med ett gäng trotsiga treåringar. EU-politikerna visar med all tydlighet att de är långt ifrån enande och att de tillsammans är redo att metodiskt bocka av impopulära åtgärder för att få ordning på skuldkrisen.”

Snart sagt varje (icke-)beslut som våra europeiska ”topp”-politiker tar verkar handla om att fördröja, men samtidigt försäkra oss om en än större framtida kris som i slow-motion är i antågande. Kartan tappade vi för länge sedan (om det ens funnits någon).

Det är ju nästan som om makthavarna vill att det ska skita sig, eller hur? Om deras agenda hade varit att framkalla en global kris (kollaps?) för det nuvarande politiska och ekonomiska systemet så har de gjort allt rätt! Våra systemförvaltande politiker kan helt enkelt vara samhällsomstörtarnas bästa vänner! De som tror att systemet är ohållbart, och som av det ena eller det andra skälet önskar dess undergång (eller tillbakagång) kunde inte önska sig ”bättre” politiker än de vi har just nu. Alla deras krampaktiga och senfärdiga försök att bevara systemet utgör i själva verket systemets dödskyss! För att citera Alf Hornborg från min föregående text:

”Samhälleliga sammanbrott är kanske trots allt inte så skräckinjagande som vi har inbillat oss. De handlar ju egentligen om att avveckla onödigt komplex och dyrbar infrastruktur: byråkrati och teknik som kostar mer än vad de ger.”


För att sluta där jag började väljer jag ytterligare till citat från min text om Orlovs bok ”Reinvening collapse” (som för övrigt kom ut i en ny reviderad upplaga i våras):

“För Dmitry är de fattiga och de som lyckas leva på marginalerna (”conscientious economic underachievers and various categories of the creatively underemployed”) våra osjungna hjältar. Vi behöver hämta inspiration från dem och från 'Those parts of the population that have recent or continuing experience with circumstances that have forced them to provide for their mutual welfare – recent immigrant groups, minorities and the poor'“.

För Orlov visar de marginaliserade och de fattiga - som biter ihop och hankar sig fram en dag i taget - vägen in i framtiden. För honom har vi mer att lära av dem än av samhällets toppar. Av samma skät tycker jag att det är oerhört intressant att läsa ett reportage om högutbildade greker som ger sig iväg från Aten, bor i stenhuset som farfar byggde, och som försöker skapa sig ett liv på landsbygden som bygger på småskalig biodling.

Har du skänkt det perspektivet någon tanke? Har du kanske någon annan spännande paradox eller ett saftigt perspektivskifte att bjuda på?
.

"Myten om maskinen" av Hornborg (2010)

.

Varför utvecklas inte utvecklingsländerna och varför tenderar istället de globala inkomstskillnaderna att öka? Varför kan inte andra länder skydda sin miljö lika bra som vi i Sverige, och varför tilltar istället skogsskövlingen, utfiskningen, utsläppen och miljöförstöringen för vart år som går? Dessa frågor besvarar Alf Hornborg, professor i humanekologi i Lund, i form av ett komplext, ambitiöst och långtgående teoretiskt ramverk som han utvecklat i texter som är skrivna under de senaste 15 åren och som nu är samlade i hans bok ”Myten om maskinen: Essäer om makt, modernitet och miljö” (2010).

Jag trodde först att boken var en översättning av hans engelskspråkiga bok från 2001, ”The power of the machine: Global inequalities of economy, technology, and environment”, men flera av de 15 essäerna i den svenska boken skrivna efter 2001. Av de essäer som är skrivna tidigare kan jag också tänka mig att flera inte har blivit översatta till engelska. Hur det nu förhåller sig angående likheterna och skillnaderna böckerna emellan så har jag ändå förstått att det i grunden är en och samma tes som Hornborg framför i de båda böckerna.

Han tes är att teknologisk utveckling är om inte chimär, så i vilket fall till viss (eller till stor) del i första hand en fråga om en omfördelning av resurser från den ekonomiska kartans periferi till dess centrum. Svaret på frågorna ovan står att finna i själva (det osynliga) regelverket för hur ekonomi, handel och teknisk utveckling samverkar och knyter ihop världen till en enda stor produktionsapparat. I periferin finns fattiga länder som exporterar värden till centrum – metaller, olja, skog, jordbruksmark, arbetstid. I värsta fall "levererar" de också utfiskade vatten, skövlade skogar och förödda landskap – som dock kommer oss tillgodo genom att vi tack vare vår (relativa) rikedom kan spara på våra egna vatten, skogar och landskap.

I grunden handlar det alltså om vårt utnyttjade av dem till fördel för våra redan välbeställda privata och nationella ekonomier och till nackdel för deras. I ena riktningen exporteras resurser till centrum, och i andra riktningen går färdiga produkter som säljs till periferin med god förtjänst. Det orättvisa utbytet döljs bakom ett skynke av metafysiska begrepp som vi kallar ”handel” och ”teknikutveckling”.

Vi har lärt oss att teknikutveckling och handel gynnar alla, men för Alf utgör det istället ett finurligt sätt att dölja ett ojämnt och orättvist utbyte. Mervärdena stannar kvar i centrum och används till att ytterligare öka takten på den globala produktionen och konsumtionen av varor, samtidigt som denna ackumulation av kapital i centrum gör att klyftan till periferin ökar ytterligare. Förutom att denna världsordning är orättvis är den också ohållbar. När vi i allt snabbare takt förbrukar ändliga resurser exproprierar vi också framtida generationers handlingsfrihet att använda dessa resurser på sätt som skulle passa dem bättre (till exempel för att hantera effekterna av de problem - miljöförstöring, klimatförändring etc. - som vi skapar).

Tankarna är ovana och strider mot det mesta som vi har lärt oss i skolan, mycket av det vi ser på reklamaffischerna på stan och allt som vi kan se med våra egna ögon när vi blickar ner på våra smartphone-förlängda armar. Men den tidsvinst vi gör när vi skickar ett mail eller åker tåg måste enligt Alf ställas mot de kostnader som har gått åt för att gräva fram kolet, smälta fram stålet och bygga järnvägen, loken och vagnarna. Kanske sparar vi i slutändan in tid på att bygga järnväg (Alf säger inget definitivt i frågan), men samtidigt får man inte glömma bort att när de första järnvägarna byggdes i England så var det vissa människor (fattiga arbetare) som fick ”betala” kostnaderna med sin (underbetalda) tid och andra (rikare) människor som fick åtnjuta fördelarna.

”Tekniken blir i detta perspektiv en institution för omfördelning av tid och rum. Den enes tidsvinst förutsätter den andres tidsåtgång. […] En grundläggande, teknikfilosofisk fråga som vi bör ställa oss är om maskinen till själva sitt väsen primärt är ett medel inte för att bespara men för att förskjuta uttaget av tids- och rumsresurser till svagare samhällsgrupper? […] Är det rentav så att industrialisering på en plats förutsätter dess frånvaro på en annan?”

När vi ser fördelarna med att läsa och skicka mail från vår smartphone (givetvis den senaste modellen), ser vi inte kostnaderna som andra betalar när de plockar ihop den vid ett löpande band i Kina, skadas i en gruvolycka eller får sitt grundvatten förgiftat av tillverkningsindustriella kemikalier. När vi köper en vara ”tänker vi sällan på att det vi byter är timmar ur våra egna liv mot timmar ur andra människors liv, och mot resurser ur andra människors landskap. Vi ser inte hur andra människors arbete och landskap förkroppsligas i varorna på snabbköpshyllorna.

”Konsumtionen är högst där det finns mest pengar [och] miljöbelastningen är störst där det finns minst.” Smutsig verksamhet tenderar att söka sig till ställen där människors miljö och hälsa inte har samma höga prislapp som i Sverige. I det ojämna utbytet ingår förstås det självklara faktum att den som plockar ihop en iPad eller en Nike-sko har svårt att föreställa produktens slutgiltiga prislapp, och i vilket fall aldrig kan spara ihop till pengarna för att köpa en själv.

”Vi funderar i regel inte så mycket över om utbytet är rättvist”, och för att detta ska vara möjligt måste produktionen av varorna ske utom synhåll för konsumenterna. När vi då och då konfronteras med barnarbetare som knyter våra mattor för hand eller omänskliga arbetsförhållanden i en sweatshop kan vi plötsligt skönja kopplingen till produktionen av de varor vi konsumerar. Då blir vi stört förbannade på någon annan – vanligtvis det svenska företag som importerar eller säljer varorna till oss. Därpå följer en ritual där företaget måste påvisa att de inget visste och/eller genast ska vidta åtgärder samt strama upp sina rutiner. Eftersom dessa samband dessvärre är systematiska, ja till och med systemiska, låter de sig inte en gång för alla åtgärdas inom ramen för vårt nuvarande (globala) ekonomiska system.


Men, håller inte kineserna på att bli så rika att de alla kan köpa egna iPads nu? Jo, en del är förstås så rika. Ganska många faktiskt, men Kina är som världen i miniatyr; en liten andel är ofattbart rika, en stigande andel tillhör en växande medelklass (företrädesvis boende längs kusten i öst), men många är tredje-världen-fattiga och bor i Kinas inland och på landsbygden. De som jobbar vid de löpande banden är inte välutbildade urbana ungdomar från Peking eller Shanghai, utan fattiga söner och döttrar till hundratals miljoner ännu fattigare bönder ute på landsbygden.

Men håller inte Kina på att röra sig in från periferin mot centrum i det globala ekonomiska systemet? Jo, en sådan rörelse har vi sett och den kan komma att fortgå (även om det knakar både här och var i tillväxtmaskinen Kina). Men till spelets regler hör att inte alla kan få plats i centrum. i den nuvarande världsordningen behöver ett rikt centrum alltid en fattig periferi som levererar råvaror till den globala produktionsmaskinen (till underpriser).

Om Kina rör sig mot centrum (eller mot semiperiferin) så lämnar också Kina andra länder bakom sig och ”pressar ut” de länder som man ”passerar”. Andra länder kan också röra sig ”utåt” helt av egen kraft när saker och ting helt enkelt funkar sämre än tidigare. Ett exempel är de fem centralasiatiska ”-stans” som med sina 60 miljoner invånare har rört sig ”bakåt” sedan Sovjetunionen gick i graven för 20 år sedan. I takt med att Kina spänner sina ekonomiska muskler och rör sig ”inåt” flyttas den mest okvalificerade och priskänsliga produktionen till länder som är fattigare är Kina; till Vietnam idag och kanske till Kirgizistan imorgon?

Ur Alfs perspektiv är det alltså inte möjligt att sprida teknikens gåvor till alla i hela världen – det ojämna utbytet är en effekt av, och finns inbyggt i systemets konstruktion. Vår rikedom bygger på deras fattigdom (känn på den) och för att vi ska kunna vara rika måste någon annan vara fattig. Ett exempel: ju mer jämlika och ju mer jämnrika alla i världen är, desto större skulle problemen vara för den företeelse som kallas för ”massturism” – men som förstås alltid varit en minoritet av jordens befolkning förunnad. I Alfs värld blir det globala ekonomiska systemet till ett nollsummespel där olika länder manövrerar för att förbättra sina positioner i förhållande till alla andra länder. Det kan bara finnas åtta länder som är ”rikast i världen” (G8-gruppen står för över än 50% av den globala bruttonationalprodukten).

Alfs världsbild bygger på den neomarxistiska ”världssystemteori” som den amerikanske sociologen Immanuel Wallerstein med flera utvecklade i slutet av 1970-talet. Kritiken mot det globala kapitalistiska systemet är massiv:

”Marknaden har […] visat sig vara en mera framgångsrik institution än kolonialism därför att den kräver färre soldater och har gjort det exploaterande draget i råvaruutvinningen mindre tydligt.”

Jag är inte så bekant med dessa teorier, men Alfs försök att använda dem för att koppla ett helhetsgrepp på ekonomi, teknologi och miljö (istället för att som brukligt studera någon av dessa separat) är ovanligt och spännande. Alf är självklart medveten om oljetoppen och nämner redan i bokens inledning att:

”Vi inser att oljepriset kommer att stiga framöver och göra vår nuvarande livsstil all mer ohållbar. En tvåhundraårig bubbla närmar sig bristningsgränsen. I två hundra år har vi kunnat glömma att jordens markyta är den resurs som begränsar oss. Vi har vant oss vid att hämta vår energi från borrhål i jordskorpan i stället för från våra landskap”

Han knyter också elegant ihop energifrågan med (den förfelade) tanken på en självklar och nästa ödesdriven teknisk och ekonomisk utveckling:

”Fossil energi har upplevts som ”billig” endast inom världssamhällets kärnstater. I Peru eller Mozambique har oljan aldrig varit ”billig” – folkflertalet har helt enkelt inte haft råd med den. Våra föreställningar om framsteg och utveckling framställer de globala ojämlikheterna […] som om de vore olika stadier i tiden. […] Vi omger oss med tekniska apparater […] och betraktar teknikens framsteg som framsprungna ur det ymnighetshorn som är vår egen påhittighet”

I en enda mening dömer han också industrijordbruket till döden:

”Dess beroende av fossila bränslen, fosfat och anda ändliga lagerresurser betyder att det förr eller senare kommer att drabbas av drastiska prishöjningar på de sinande resurserna, varefter det inte ens företagsekonomisk kommer att kunna betraktas so en lyckad strategi”.

”Jaha” kan man tycka efter att ha läst så här långt. Det var ju en ovanligt dyster bok, för att förändra på det globala ekonomiska systemet låter sig ju inte direkt göras i en klackspark. Alf skissar visserligen löst på några lösningsförslag i boken, men påpekar att det knappast går att göra honom skyldig till att ha svar på alla frågor bara för att han är duktigt på att identifiera problemen. De förslag till lösningar som han i vilket fall lägger fram ligger ganska väl i linje med vad Transition Towns-rörelsen (”Omställningsrörelsen” i Sverige) och andra rörelser som är ”grönare än Miljöpartiet” förespråkar. Alternativet som antyds är ett (inte totalt men partiellt) samhälleligt sammanbrott:

”Samhälleliga sammanbrott är kanske trots allt inte så skräckinjagande som vi har inbillat oss. De handlar ju egentligen om att avveckla onödigt komplex och dyrbar infrastruktur: byråkrati och teknik som kostar mer än vad de ger.”


Myten om maskinen är inte den lättaste boken att läsa. Språket är varken mer eller mindre komplicerat än det behöver vara, men idéerna är ovana och kräver en stor öppenhet av läsaren. Mycket går emot det många har lärt sig att ta för självklart. Egentligen har jag bara skrivit om den viktigaste linjen i Alfs argumentation här och boken knyter också an till tankar om moderniteten, individen och kulturer.

För den som vill veta kan jag tipsa om en intervju med Alf Hornborg i det senaste numret av tidskriften Effekt (nr 3 2011). Läs även Sverker Lenas recension i DN för ett år sedan.
.