fredag 30 juli 2010

Oljan i golfen (del 3) - Oljebekämpning

.
Detta är min tredje text om oljekatastrofen i den Mexikanska golfen. Kopplingen mellan olyckan och bloggen är på sätt och vis uppenbar, men det jag personligen tycker är mest intressant är att olyckan sätter strålkastaren på vårt förhållande till olja både på ett individuellt och ett samhälleligt plan. Det faktum att det i månader runnit ut hiskliga mängder olja rakt ut i havet borde ha givit oss många tillfällen att fundera över oljans verkliga pris. Att även du och jag - som stinna rikemanskonsumenter av olja - i slutänden också är medskyldiga till den allt mer desperata jakten på olja, är en vinkel jag inte har sett i någon svensk tidning. Oljeolyckan är liksom något som händer där borta, hos dom och det har inget med oss att göra. Jag kommer så småningom att beröra mer ”filosofiska” aspekter av oljeolyckan, men i denna text handlar det fortfarande mest om att undersöka vad det är som har hänt.


I min förra text förmedlade jag en bild av varje oljeutsläpp som unikt. Landar oljan på en strand kan man gå in med tung utrustning och ”skopa upp skiten”. Men om den istället tar sig in i träskmarkerna i Mississippi-deltat (”a sea of grass”, ”delicate coastal wetlands”) kan det hända att man gör mer skada än nytta om man försöker ta bort oljan manuellt eller på mekanisk väg (till exempel genom att spola av med högtryck eller sätta eld på olja – det senare eufemiskt omnämnt som att man genomför en begränsad ”in-situ burn”). Alltså får oljan ligga kvar. De långsiktiga effekterna av detta på flora och fauna är till stor del okända, men en del kortsiktiga effekter är illa nog:

Oil that has rolled into shoreline wetlands now coats the stalks and leaves of plants such as roseau cane — the fabric that holds together an ecosystem that is essential to the region's fishing industry and a much-needed buffer against Gulf hurricanes. Soon, oil will smother those plants and choke off their supply of air and nutrients.”

Av de olika sätten att bekämpa oljan har spridandet av stora mängder av det kemiska lösningsmedlet Corexit varit det mest uppmärksammade och ifrågasatta. Eftersom man aldrig tidigare har spridit så stora mängder lösningsmedel (”dispersants”), och inte heller spridit dem djupt under vattnet så är effekterna oklara och omdebatterade.

The chemicals use the Gulf waves as a giant washtub to scrub the oil from the water, eventually dropping it to the seafloor where deep-sea microbes will feast on it for centuries

Att man på kemisk väg bryter ner oljan betyder dock inte att den försvinner, och beslutet att använda lösningsmedel var en avvägning. Vad man ville uppnå var dels att hindra så mycket olja som möjligt att nå land (”where it would have a more deadly effect on wildlife and fisheries”). Målet var att därigenom minst halvera tiden för stränder, växt- och djurliv att återhämta sig efter olyckan. Det sades också att dessa medel inte var så giftiga. Nackdel med dessa lösningsmedel är att man istället sprider ut oljan mer och att detta kan ha större effekter på växter och djur som lever i havet. Man kan säga att man krasst stod inför en avvägning om vad som var värt mest; ”Is it worth taking this unprecedented step to protect the region's sensitive and ecologically valuable wetlands, even at the potential expense of its marine life?”.

Man kan också ana en mer cynisk avvägning i tiden och rummet; olja upp på stränderna som gör skada här-och-nu (och nerkletade fåglar som är mycket dålig PR) eller kanske-skada senare någonstans ”långt borta” (till exempel på havsbotten, långt bort från USAs kuster eller långt ner i matkedjan). Även för politiker är frestelsen att göra något - vad som helst - för att synas vara handlingskraftig svår att stå emot:

Previous experience suggests that containing the oil out at sea but otherwise leaving it alone to disperse and evaporate naturally is better in the long run but is regarded as politically unacceptable […] politicians cannot be seen to be doing nothing, even though doing nothing is sometimes the best option.”

BP genomförde två experiment i början av maj och efter att två gånger ha spridit 10 000 liter lösningsmedel under vattnet kunde man konstatera attmindre olja steg till ytan efter att man applicerat lösningsmedel”. Inte en särskilt revolutionerande slutsats kan tyckas, men i vilket fall hade man tio dagar efter olyckan (5 maj) kvickt spridit mer än 600 000 liter lösningsmedel i havet. Kunskapen om effekterna är minst sagt bristfälliga, det finns många ”known unknowns” och slutsatserna från en studie som genomfördes för fem år sedan (US National Research Council, 2005) menade att det fanns flera kritiska kunskapsluckor och manade därför till försiktighet; “the current understanding of key processes and mechanisms is inadequate to confidently support a decision to apply dispersants.”

Två veckor senare (19 maj) hade man spridit mer än 2 miljoner liter Corexit på havsytan och ytterligare 200 000 liter under vattnet men helt plötsligt är lösningsmedlet (kanske) inte lika ofarligt längre. Corexit är förbjudet i Storbritannien sedan mer än ett decennium tillbaka och Environmental Protection Agency (EPA) kungjorde att BP hade 24 timmar på sig att bestämma sig för ett mindre giftigt bekämpningsmedel, och därefter ytterligare 72 timmar för att sluta använda Corexit. BP vägrade och menade att man inte hittade något lämpligt substitut (utomstående forskare har dock vittnat inför kongressen om att det finns andra medel som är både mer effektiva och mindre giftiga).

EPA menade vidare att man inte testat Corexit tillräckligt och att den federala regeringen inte rakt av kan tro på BPs uppgifter om medlets eventuella effektivitet och ofarlighet. Problemet är som sagt att ingen riktigt vet. Vid tidigare utsläpp har man bara spridit mindre mängder lösningsmedel under en kortare period och medlens giftighet har därför inte varit en speciellt viktig faktor. I slutet av juni menar dock EPAs labb efter några experiment att Corexit är ”practically nontoxic”, men med en del aber om att det finns en hel del man inte vet, speciellt vad beträffar effekter på lång sikt. Andra menar att man borde göra så lite som möjligt och låta naturen ha sin gilla gång; ”A rather gung-ho attitude to the cleanup could end up doing more damage than if it had simply been left alone”.

Så här i efterhand kan man konstatera att forskningen och förberedelserna kring att förebygga, bekämpa och förstå effekterna av oljeutsläpp har varit gravt eftersatta. Det finns många likheter mellan Deepwater Horizon och Ixtoc-olyckan 1979. Dessvärre skar man kvickt ner pengarna för att studera effekterna av den olyckan och försatte därmed chansen att förvärva kunskaper som kunde ha varit till stor nytta nu. Den huvudsakliga lektionen från Ixtoc-olyckan är att:

sandy beaches and rocky shores can recover relatively quickly, but that more productive ecosystems such as mangrove swamps or salt marshes […] retain oil indefinitely. They may take decades to regain their health.”

Framöver kommer det förstås att skjutas till forskningsmedel, men det är så dags nu (istället för fem eller tio år sedan). En månad efter olyckan var 22 000 människor sysselsatta med att bekämpa oljan - på ungefär samma sätt som man gjorde för 20 år sedan, när Exxon Valdez förliste i Alaska.

Statliga medel till denna typ av forskning halverades i USA under just de femton år (1993-2008) som oljeindustrin doppade stortån i vattnet och sedan började borra på större och större djup. Det paradoxala är förstås att ju längre tid det går utan att det händer några stora, omvälvande olyckor, desto mindre pengar får denna typ av forskning. När det sedan väl händer en stor olycka står man alltså lika oförberedd varje gång. ”Vem hade kunna ana att…?” Oljebolagen själva har lagt någonstans mellan ”lite och inga pengar” på tekniker för att hantera oljeutsläpp. I USA avsattes det 7.7 miljoner dollar i statliga medel till denna typ av forskning år 2008. Det låter mycket, men BP har fram tills nu använt 4 miljarder dollar (nästan 500 gånger mer pengar) för att hantera oljeutsläppet i Mexikanska golfen - och kostnaderna stiger hela tiden.

I hela den Mexikanska golfen finns det ett tusental helt naturliga oljeutsläpp från havsbotten som tillsammans läcker ut 1000 till 2000 fat olja per dag, och det finns också många sorter av helt naturliga oljeätande mikrober på plats. Helt klart är dessa (tillsammans med vindar och vågor) våra bästa vänner, och på sikt (månader, år, kanske decennier eller till och med århundraden eller årtusenden) är det dessa som i slutänden gör jobbet med att bryta ner (äta upp) all olja. Även om mikroberna är våra bästa vänner är dessvärre inte olja deras favoritmat. En professor (vid Geochemical and Environmental Research Group, Texas A&M University) liknade detta med att ”It’s like going into the super-market and instead of buying a steak or a potato, eating the floor tiles”.

Vilka effekterna är tills dess att mikroberna är färdiga med sitt jobb - och om de hinner göra det färdigt innan det sker en ny olycka - är en heelt annan fråga. Som jag även nämnde i den förra text jobbar mikroberna bäst om det är varmt i vattnet och de får äta lätt olja (fotogen, diesel). Ju djupare ner, desto kallare är vatten och då går oljeätar-mikrobernas metabolism långsammare Klumpar av asfaltsliknande tung olja är också en hårdare nöt för dessa mikrober att knäcka.

Olika förslag på hur man kan ”uppmuntra” mikroberna har lagts fram, till exempel att ”mata” dem med gödningsmedel för att de ska föröka sin snabbare (dock har övergödning från mellanvästern redan tidigare skapat döda zoner nära Mississippis utlopp i golfen). Ett annat förslag är att odla fram mikrober i labb och sedan släppa ut dem (”rapidly evolve a population of superefficient oil-eating bacteria”). Tyvärr har motsvarande försök tidigare prövats i Alaska och effekterna var marginella.


En sak jag funderat lite över är vart man tar all oljeindränkt skit man skopar upp till havs och från stränder? Vad gör man av all ihopsamlad olja? Svaret är att den transporteras till de soptippar (”landfills”) som accepterar skräp från oljeindustrin. Bara från en enda strand i Louisiana har man samlat upp 35 000 sopsäckar med 250 000 kilo oljigt skräp. Enligt BPs ”environmental unit leader” har man gjort tester som visar att dessa oljeskräps-restprodukter inte är farliga. De som bor i närheten av soptipparna är inte lika övertygade. De noterar diskrepansen mellan bilder av astronautdräkt-klädda olje-rengöringsarbetare som samlar upp oljan på stränderna och BPs försäkran om att oljeskräpet inte behöver någon särskild behandling innan det deponeras i närheten av deras hem (och deras grundvatten). Vad man gör med de 80 miljoner liter oljigt vatten som man redan för en månad sedan hade samlat ihop ute till havs utgör fortfarande ett mysterium för mig.

I nästa text i serien (del 4) kommer jag att skriva om de förberedelser och den beredskap som fanns för att hantera en olycka av denna typ (eller kanske snarare brist på sådan).


PS. Jag har tidigare använt termen ”oljespill” (oil spill), men har bestämt mig för att undvika det eftersom det låter så småttigt. Det får bli ”oljeutsläpp” i fortsättningen.


Källor

Machines and microbes will clean up oil”, CNN (2010-05-01)

BP cleanup uses detergent-like chemical to attack oil slick”, Bloomberg (2010-05-05)

Deep-sea chemical dispersants weighted for cleanup of Gulf of Mexico oil spill”, Washington Post (2010-05-10)

How long will the Gulf of Mexico oil spill last?”, Scientific American (2010-05-14)

EPA tells BP to use less toxic chemicals to break up oil spill”, Washington Post (2010-05-20)

Cleaning oil-soaked wetlands may be impossible”, USA Today (2010-05-22)

Gulf oil spill: BP ordered to dramatically scale back use of dispersants”, Los Angeles Times (2010-05-24)

Despite previous spills, oil cleanup research falls short”, USA Today (2010-05-24)

Gulf oil spill: White house orders BP to cut use of dispersants by half”, Guardian (2010-05-25)

Slick solution: How microbes will clean up the Deepwater Horizon oil spill”, Scientific American (2010-05-25)

Could oil-eating microbes save the Gulf?”, MSNBC, (2010-06-14) http

A mess i sent to landfills, officials worry about safety”, New York Times (2010-06-14)

BP’s next challenge: Disposal of tainted sludge”, USA Today (2010-06-17)

Advances in oil spill cleanup lag since Exxon Valdez”, New York Times (2010-06-24)

Analysis: Doing nothing might have been best for oil spill”, Reuters (2010-06-28)

The E.P.A. on dispersants: Cure is not worse than the disease”, New York Times (2010-06-30)

"Louisiana and scientists spar over how to stop oil", New York Times (2010-07-06)

The long legacy of the last great oil spill”, Nature (2010-07-14)

"BP's oil spill costs near $4 billion mark", CBS News (2010-07-19)
.

fredag 16 juli 2010

Oljan i golfen (del 2) - Föregångarna

.
I min förra text om oljan i golfen skrev jag för nästan en månad sedan om den initialt lama reaktionen veckan efter att Deepwater Horizon exploderade och sjönk i den Mexikanska golfen (i slutet av april). Jag tänkte då att jag skulle skriva om händelseutvecklingen i kronologisk ordning, men det kändes inte så spännande när det var dags att gå från ord till handling (det vill säga till att skriva ord), så i mina texter kommer jag hädanefter istället belysa olika vinklar på denna katastrof (oljebekämpningen, effekter av att oljan når land, effekter för BP, effekter på djupvattenborrning etc.). Trots detta börjar jag med en liten rekapitulation av situationen en vecka efter explosionen – strax innan månadsskiftet april/maj.

Redan en vecka efter explosionen på Deepwater Horizon (som inträffade den 20 april) började det dyka upp signaler om att det i värsta fall skulle kunna ta månader att stoppa oljan som vällde upp under Mexikanska golfen, och att oljan därför hotade att bli till en miljökatastrof. På den tiden hade man precis började prata om att det kanske var 5 000 fat olja som läckte ut varje dagen snarare än de tidigare angivna 1 000 faten (siffran har därefter reviderats uppåt rejält - jag återkommer till detta).

Vid sidan av detta perspektiv fördes det fram komplicerade tekniska beskrivningar av hur man försökte aktivera oljekällans 450 ton tunga ”avstängningsknapp” (”blowout preventer”) med hjälp av undervattensrobotar. Man började också redan då sprida (de senare omdebatterade) kemiska substanserna (”dispersants”) som bryter ner oljan, men som i sig själva kan utgöra ett stort problem för växter och djur.

Andra tekniska lösningar som började nämnas vid denna tidpunkt var att sätta eld på oljan som fanns på vattenytan, att konstruera en ”tratt” som fångar in och leder upp oljan till ytan där den kan samlas upp, att försegla källan genom att under högt tryck pumpa ner tung lera och senare cement för att täppa till flödet (”top kill”, inleddes i slutet av maj) och att i största allmänhet avlasta och minska på trycket genom att borra nya hål i närheten (tar månader att fixa). Allt låter så lätt när man i efterhand läser om de föreslagna lösningarna, även om man också i texterna trycker på att allt detta är nytt, ”state of the art” och aldrig prövat tidigare.

En energiexpert (forskare) gjorde gällande attoffshore drilling was considerably safer for the environment than the tankers used for importing oil”. Det stämmer och det var väl tänkt att vara betryggande, men väcker i efterhand frågor vad beträffar säkerheten i hanteringen av olja som skeppas med oljetankers… Sanningen är den att djuphavsborrning på en och samma gång bryter ny mark och samtidigt både bokstavligt och metaforiskt tvingar oss ut på djupt vatten (där vi går på tunn is :-).


Efter denna korta tillbakablick tänkte jag gå över till en annan slags tillbakablick, nämligen en jämförelse med några tidigare oljeutsläpp. Trots att utsläppet från Exxon Valdez i Alaska 1989 (250 000 fat olja) är mer känt, tänkte jag ändå börja med med ett annat oljeutsläpp i Mexikanska golfen – Ixtoc. Olyckan vid Ixtoc 1979 är det största utsläppet av olja i fredstid på flera decennier (ännu så länge – kan ändras framåt slutet av sommaren...). Man använde ungefär samma metoder som idag för att försöka stoppa läckan, men det tog 10 månader innan man lyckades. Vid det laget hade 3 300 000 fat olja läckt ut i vattnet. Ett fat olja är 159 liter.

Hur försvinner då oljan från vattnet över tiden? Ja, förutom mänskliga insatser som går ut på att samla in eller elda upp oljan, så bryts den ner och avdunstar naturligt av vind, vågor, solljus och av oljeätande bakterier (med större aptit ju varmare vattnet är). Trots detta finns det fortfarande kvar olja från Ixtoc 30 år efter olyckan. Några skillnader som trots detta var till fördel för Ixtoc i jämförelse med Deepwater Horizon var att man där:

- Borrade på mindre än 50 meters vattendjup, emedan Deepwater Horizon borrade på över 1500 meters vattendjup (och vidare, ytterligare 4 kilometer (!) under vattenytan). Det är svårt att agera på djup som ingen människa kan nå.

- Att oljan lättare bryts ner när den når vattenytan, men inte nere i havsdjupen. Alltså kan det ur detta perspektiv vara en nackdel att man nu spridit ut stora mängder kemikalier som bryter ner oljan på djupt vatten och också hindrar den från att nå ytan. Men den syns mindre – ”out of sight, out of mind”.

- Borrade längre från land och längre från känsliga områden som kan ta stor skada av oljan (Ixtoc låg 80 kilometer från kusten). Olja som hamnar på en strand skrubbas så småningom bort av vågor och stormar, men den som nu hamnar i kärr och träskmarker (”marshes”) kan ligga kvar i decennier. Faktum är att olja från ett utsläpp kan dunsta bort på några dagar vid optimala förhållanden (tropiska vatten och starka vindar), men att samma utsläpp kan ligga kvar i ett århundrade om det istället sker i Arktis. Starka vindar som sprider oljan är alltså bra för avdunstningen, men resulterar i trista foton och dåligt pr för BP.

Varje oljeutsläpp är unikt - liksom dess effekter. Det som forskare lärt sig från tidigare utsläpp går alltså bara delvis att tillämpa på ett nytt utsläpp. Det som (hittills) skiljer Deepwater Horizon från andra utsläpp är att det sker på ett oöverträffat djup, samt att man har spridit ut oöverträffade mängder kemiska medel vid vattenytan och på havens djup. Sanningen att säga känner vi inte till vilka långsiktiga effekter oljespillet kommer att ha. Kanske blir de värre än många befarar, men andra menar att effekterna kan bli mildare än vi fruktar.

Hittills har jag skrivit om de biologiska effekterna, men vilka var då de mänskliga effekterna av Ixtoc? Fiskare i närheten menar att fångsterna gick ner uppemot 70% och att ekonomin i området kördes i botten. En del fiskare var tvungna att skaffa sig okvalificerade jobb på land och andra lämnade helt området och flyttade vidare. I Alaska försvann all sill efter oljeolyckan 1989. Inkomsten för fiskare gick ner med 30%, men för de som var specialiserade på att fånga sill sjönk inkomsten med 100%. Av yrkesfiskarna drabbades 40% av svår depression (”severe depression”) och 20% av svår ångest (”severe anexiety”). De psykologiska och emotionella effekterna av att plötsligt få sitt liv och leverne bryskt rubbat är förstås stora.

Jag har inga siffror på kostnaderna kring Ixtoc (Mexikanska staten vägrade att betala något alls till USA dit en del av oljan så småningom också nådde), men väl lite siffror på vad räkningen blev för Exxons äventyr i Alaska:

- 2 500 miljoner dollar för att städa upp oljan (vilket inkluderade kostnader för att göra fåglar och stenar rena med tandborstar).

- 300 miljoner dollar omgående till 11 000 fiskare och andra som direkt påverkades av oljespillet.

- 5 000 miljoner dollar som straff (”punitive damages”) till de som påverkades oljeolyckan. Denna summa fastslogs fem år efter olyckan, men efter att Exxon bestred och överklagade bidde det i slutänden bara en tiondel av denna summa; 500 miljoner dollar. För Exxon motsvarar 500 miljoner dollar en veckas (!) vinst under ett bra år.

- Till detta tillkom efter ett domstolsbeslut år 2009 ytterligare 500 miljoner dollar för ränta på pengarna ovan.

Jag får det till 3 800 miljoner dollar, men kanske tillkom det pengar någon annanstans för enligt Exxon har de totalt haft kostnader på 4 300 miljoner dollar:

We took immediate responsibility for the spill and have spent over $4.3 billion as a result of the accident, including compensatory payments, cleanup payments, settlements and fines.”

Man kan utifrån oljespillet i Alaska fundera över exakt när en oljeläcka ”är över”? En expert menar att tre kriterier måste vara uppfyllda: 1) all olja måste vara borta, 2) det finns inte längre några negativa effekter på miljön och 3) alla juridiska tvister är lösta. Ännu 21 år efter Exxon Valdez förliste i Alaska är inget av dessa kriterier uppfyllda. Det är inte en vågad gissning att vi kommer att få leva med konsekvenserna av BPs oljespill ännu under många år eller kanske i flera decennier.

Ytterligare en läxa vi har lärt oss är hur lite vi lär oss från tidigare olyckor. Minnet är kort hos politiker, teknokrater, tillsynsmyndigheter och finansiärer (”det kan inte hända igen, för nuförtiden har vi…”). Vad beträffar mer specifika läxor från Ixtoc var det dock både minnet som svek, men framför allt fantasin (”det kan inte hända här för här i USA har vi…”, ”this would never happen if an American company was operating”).

En olycka som gjorde större intryck på Amerikanarna än Ixtoc är ett i sammanhanget mindre oljespill (100 000 fat olja) utanför Santa Barbara i Kalifornien 1969. Själva läckan tog bara 10 dagar att plugga igen, men när tidningar för första gången någonsin visade bilder av tjock olja som befläckade 65 kilometer av södra Kaliforniens kust och vita sandstränder chockade dessa bilder Amerikanarna. Olyckan utgjorde en vändpunkt för oljeindustrin som snabbt blev portförbjudna från att borra efter olja längst stora delar av den Amerikanska kusten.

Oljespillet utanför Santa Barbara var också ett viktigt bakomliggande skäl till att National Environmental Policy Act, Environmental Protection Agency och Clean Air Act skapades 1969-1970. Även om siffrorna har reviderats och skrivits upp ett flertal gånger verkar det som om Deepwater Horizon nu släpper ut uppåt ett helt Santa Barbara varje, eller möjligtvis varannan dag - samtidigt som vi snart går in på tredje månaden av utsläpp. Exakt vilka politiska och miljömässiga konsekvenser oljan i Mexikanska golfen kommer att ha denna gång återstår att se. En del vet vi redan (och jag kommer att återkomma till detta i senare texter), men det mesta är förstås ännu okänt.

I denna text har jag jämfört Deepwater Horizon med tre andra oljespill; Santa Barbara 1969 (100 000 fat), Ixtoc 1979 (3 300 000 fat) och Exxon Valdez 1989 (250 000 fat). Det finns två stora oljespill till som bör nämnas i sammanhanget och det ena är när Saddam Hussein under Gulfkriget 1991 medvetet släppte ut någonstans mellan 2 000 000 och 6 000 000 fat olja i Persiska viken. Det andra är ett ”legendariskt” oljespill (världens största) i Kalifornien på 9 000 000 fat olja för exakt 100 år sedan, år 1910.

Mer metaforiska jämförelser har gjorts mellan oljespillet i golfen och 9/11, Katrina, Three Mile Island, Bhopal, Dust Bowl och valindustrin. Jag återkommer kanske till dessa jämförelser i en senare text. I nästa text i serien (del 3) kommer jag skriva om bekämpningen av den utspillda oljan.


Källor

BP oil well leak in Gulf may take months to close”, Bloomberg (2010-04-26)

Robots work to stop leak of oil in Gulf”, New York Times (2010-04-26)

A little context for the BP oil spill: It isn’t the Apocalypse”, Nieman Watchdog (2010-05-05)

Groundhog day for oil”, New York Times (2010-05-05)

Oil shocks”, The New Yorker (2010-05-31)

Alaska fishermen still struggling 21 years after Exxon spill”, CNN (2010-06-07)

’79 Gulf oil spill leaves sobering lessons for BP, ABC news (2010-06-04)

In gulf oil spill’s long reach, ecological damage could last decades”, The Washington Post (2010-06-06)

Mexicans still haunted by 1979 Ixtoc spill”, BBC News (2010-06-14)

Deepwater spills and short attention spans”, Reuters (2010-06-14)

Along the Texas coast, they've lived this before”, Houston Chronicle (2010-06-20)

How to think about oil spills”, American Enterprise Institute for Public Policy Research (2010-06-21)
.

tisdag 6 juli 2010

Oljetoppen, "big education" och "big science"

.
Bild: Big education; promoveringscermoni.

Bild: Big science; Linear Accelerator interior, Lawrence Radiation Laboratory, 1957


Min föregående text handlade om den uppsättning argument jag använder mig av för att försöka förklara vad varje samhällsmedborgare borde känna till, reflektera över (eller oroa sig för) och agera på innan oljetoppen slår till med full kraft. I denna text utvecklar jag en del tankar som inte fick plats i den förra texten, med resultatet att denna text inte handlar om en enda fråga utan istället om både det ena och det andra. Lite uppstramat stream-of-consciousness-tänkande alltså. Sist jag skrev en liknande text var sista texten år 2009 som handlade om begränsningar.

Tyvärr är oljetoppen en nyhet för de allra flesta, och den naturliga reaktionen för någon som aldrig hört ett knyst om detta är att bara skjuta ifrån sig allt detta nya och fortsätta leva livet precis som vanligt.

Tyvärr försvinner inte oljetoppen bara för att vi väljer att inte tänka på den. Vi har fortfarande en date med oljetoppen i framtiden, och tidpunkten för denna date närmar sig obevekligen och utan att ta hänsyn till vad vi råkar tycka eller känna. (Tänk på Titanic som hade en date med ett isberg.) Fast i detta fall är det inte så mycket en date som ett ”shotgun marriage” som kommer att vara för evigt - efter att vi (det vill säga det moderna samhället samt oljetoppen) har blivit ihopvigda och förenade med varandra i en kanske inte allt för munter dans.

Min slutsats är att bortom att oljetoppen utgör ett stort problem kommer även denna stora okunskap-om-oljetoppen att i sig själv utgöra ett stort problem. Förståelsen hos allt för många av våra icke-PO-upplysta vänner är och kommer att vara bristande när vi rör oss mot denna kaotiska tidsålder. OBS! För att inte bli beskylld för att vara överdrivet pessimistisk/negativ (se kommentarerna till föregående blogginlägg) vill jag påpeka att en del sakert säkert blir bättre och annat säkert blir sämre efter att vi tagit oss igenom denna turbulenta period.

I klartext: vi har inte en aning om hur livet kommer att te sig på andra sidan oljetoppen och hur lång tid det kommer att ta att ta sig dit. Men att själva övergången kommer att bli smärtsam råder det för mig inte någon tvekan om. Omfattande samhälleliga förändringar är alltid smärtsamma. Enskilda människor kommer att hamna i kläm när (till exempel) hela branscher går i putten och många förlorar sina jobb och när det vi (materiellt) har tagit för givet förvägras oss inte bara tillfälligt, utan för all framtid (semesterresor till Thailand, eller att kunna köpa precis vad som faller oss in en lördagseftermiddag i köpcentret).

Men åter till ämnet – samhällelig okunskap och oförståelse vad beträffar oljetoppen. Att inte förstå vad det är som händer och varför detta händer, minskar förstås chanserna att vi kommer att ta rätt beslut och göra rätt saker i rättan tid både på individuell och samhällelig basis. Ända in i det sista kommer individer att skuldsätta sig för att köpa nya fina bilar för hundratusentals kronor, och ända in i det sista kommer vi att bygga nya flygplatser och förbifarter. Som killen som satt mitt emot mig på en fest förra året som berättade att han precis köpt ett hus i Thailand som han hoppades kunna besöka några veckor om året och hyra ut till turister resten av tiden.

Om vi som tänker på olja och energi som kritiska faktorer har rätt - och om detta visar sig vara en bra lins för att förstå vår värld idag och imorgon - kan frånvaron av denna lins och denna förståelse göra att man inte ser sambanden, blir förvirrad, tar fel beslut, slänga pengar i sjön, anklaga fel parter och så vidare när effekterna av ens (livs-)val krockar med en icke samarbetsvillig verklighet. Att ha en sådan ”lins” för att tolka och förstå data och skeenden är det man i forskarvärlden brukar benämna en ”teori”. Och utan en sådan leder som sagt tankarna fel. Richard Heinberg har uttryckt det på följande sätt:

''...yet people won't be talking about the oil peak. They'll be talking about the unemployment figures. They'll be talking about the high price of food. They'll be talking about the fact that you can't get on an airliner and travel anymore because the airline industry has collapsed, there are only a few carriers still in business and tickets are astronomically expensive. They'll be talking about the latest war or terrorist incidents. They will have completely lost sight of the one event that caused all of those effects.''


Om jag går över till "mitt" område, högre utbildning, tar jag för självklart att den i bästa fall starkt kommer att krympa i storlek och omfattning. Jag har för mig att ca 3% av befolkningen gick vidare till högre utbildning/universitetsstudier i England för lite mer än 100 år sedan (enligt Alison Wolfs i hennes bok "Does education matter?: Myths about education and economic growth"). Idag i Sverige går väl varenda kotte som överhuvud taget har kapacitet (och en del som inte har det) vidare till gymnasiet (98-99% av en årskull?). Jag har likaledes för mig att ca 40% av en årskull numera påbörjar högre studier innan de nått 25 års ålder. Det har (åtminstone tidigare) varit ett politiskt (socialdemokratiskt) mål att 50% ska gå vidare, fast exakt varför vet jag inte. De allmänna argument som jag har sett haltar betänkligt i sin logik, något vagt om "demokrati" och att "konkurrera med omvärlden" typ. Jag utgår från att det hela är till hälften dogm och till hälften en förtäckt (och dyr) arbetsmarknadspolitisk åtgärd.

Sista siffran jag drar upp ur min magiska hatt är att uppemot 3% av en årskull i Sverige nuförtiden doktorerar (kommer inte ihåg om detta syftar till att man påbörjar, eller också avslutar sina doktorandstudier. Många doktorander blir det i vilket fall - cirka 3000 nya varje år! Alla dessa långa år på avbytarbänken skolbänken kostar förstås multum och det utbildningsindustriella komplexet är alltså ytterligare en "bransch" som oljetoppen kommer att skjuta i sank och reducera storleken på.

I den utsträckning vi alls kommer att ha råd att ha kvar högre utbildning och forskning (som förstås också måste krympa i storlek och omfattning) kan jag tro att vi kommer att se rejäla omprioriteringar inom och mellan olika forskningsområden och akademiska discipliner. Att det kommer att avsättas mindre medel till ”big science”; "large-scale projects usually funded by national governments or groups of governments" och med "big budgets", "big staffs", "big laboratories" och "big machines" känns inte som en speciellt vågad gissning. Mindre medel till forskare som är intresserade av stora partikelacceleratorer och universums ursprung alltså. Krävs det många forskare och svindyr utrustning för att nå inkrementella (och marginella) resultat av tveksam praktisk nytta så är det bara att glömma och börja drömma om fornstora dagar.

Alldeles nyligen (22 juni) läste jag på framsidan av tidningen Computer Sweden att ”KTH investerar 133 miljoner” för att köpa en ny superdator och att man därmed (tillfälligtvis så klart) klättrar till toppositionerna på listan över Europas snabbaste datorer. Jag har svårt att se varför en satsning på 133 miljoner för att köpa en snabb dator benämns som en ”investering” istället för det mer neutrala ”KTH betalar 133 miljoner”, eller det mer negativt värdeladdade ”KTH slösar bort 133 miljoner” (eller "bränner" 133 miljoner). I vilket fall har jag svårt att se hur man om 10-20 år kan få anslag på 133 miljoner till att köpa en pryl, annat än möjligtvis inom energiområdet.

Men en dator för 133 miljoner är dock en droppe i havet jämfört med de 73 miljarder kronor som Frankrike och resten av Europa nu ska hosta upp för att år 2012 påbörja byggandet av ett experimentellt fusionskraftverk (ITER-projektet). Det knakar nu i fogarna efter finanskrisen och i takt med att kostnaderna skenar (redan innan konstruktionen påbörjats). Det finns andra partners i projektet (USA, Ryssland, Japan, Sydkorea, Kina, Indien) och de totala kostnaderna uppskattas (just nu) bli 160 miljarder kronor (16 miljarder Euro). Kanske blir de betydligt högre utifrån att kostnaderna har växt med 100 miljarder kronor (!) jämfört med beräkning som gjordes år 2001. Jag slår gärna vad (och ger generöst oddsen 5 mot 1) om att detta fusionskraftverk aldrig kommer att bli färdigbyggt. Vågar någon sätta emot? Bygget ska ta 10 år och jag låter generöst vadet löpa ända till år 2030. Kampen kring köttgrytorna har redan börjat och "researchers in other fields [are] wondering whether their funding will suffer if funds are diverted to ITER".

Överhuvudtaget lär dagens specialisering inom forskarvärlden (där man meriterar sig genom att kunna mycket inom ett litet område) minska i takt med att antalet forskare och mängden forskning minskar. Att veta mer och mer om mindre och mindre blir en återvändsgränd och att istället kunna koppla ihop olika områden borde (återigen) bli mer intressant. Kanske kommer intresset för en del ”mjuka” samhällsvetenskapliga discipliner så som psykologi, sociologi, statskunskap och freds- och konfliktforskning att öka – under förutsättning att de tar till sig och börjar utforska oljetoppsrelevanta frågor:

- Hur kan vi leva tillsammans i en värld av krympande resurser?
- Hur kan vi ge behandling/terapi till människor som är shoppingberoende och inte längre kan få sin "fix"?
- Vad gör vi med kompetenta medelålders strebrar som förlorat sitt jobb, sin bil och sin villa, och därmed också sin identitet, drivkraft och motivation?
- Hur kan man förstå (den framtida) folkrörelsen kring matodling?
- Hur kan vi hantera ungas (berättigade) besvikelse och aggression gentemot sina föräldrars generation?
- Vad gör man med alla oljetoppsflyktingar som knackar på dörren för att komma till Sverige?
- Hur avvecklar man alla de förmåner staten frikostigt har bjudit på utan att allt för många människor hamnar allt för mycket i kläm?
- Hur hanterar samhället fallande värden på börsen (som också påverkar allas våra pensioner)?
- Hur skapar man institutioner på lokal nivå för att minska beroendet av omvärlden?
- Hur startar vi upp strategiska basindustrier som flydde Sverige för 20 eller 50 år sedan?
- Hur omformar vi vårt jordbruk till att bli mindre energiintensivt?
- Vilken sjukvård har vi råd till i framtiden? Hur ska den organiseras? Hur ska man pedagogiskt förklara att man inte längre kan få operation X eller medicin Y?
- Hur skapar vi en grund- och gymnasieskola som förbereder våra ungdomar för det 21:a århundradet på riktigt?
...och så vidare...

Forskningsmässigt kommer förstås energiområdet också att vara högintressant. Kanske finns det också läxor att lära från teknikanvändning i dagens utvecklingsländer (t.ex. kring användningen av mobil teknologi och lågteknologiska off-grid lågenergilösningar)? Tanken på en omvänd kunskapsöverföring från utvecklingsländer till oss är svindlande…

Självklart kommer forskare inte längre kunna flänga kors och tvärs över världen för att gå på konferenser, utan kunskapsöverföringen forskare emellan kommer att bli mer regional. Svenska forskare (liksom befolkningen i allmänhet) kommer att få hålla till godo med att resa inom Europa eller kanske till och med allt oftare bara inom Skandinavien eller Sverige. Självklart kommer kontraktionen att få konsekvenser för vilka språk som våra ungdomar kommer att läsa i grundskolan och på gymnasiet. Det borde leda till en renässans för ånyo relevanta språkområden som ligger oss geografiskt nära (inte minst norska och danska), och ett minskat intresse för ”exotiska” språk som arabiska, japanska och kinesiska.

En sista gissning som inte känns alltför vågad är att nationalekonomi i dess nuvarande form kommer att bli diskrediterat, förpassat ut i kylan och ivägsparkad till historiens soptipp på samma sätt som vetenskaplig kommunism pensionerades under icke hedersamma former för 20 år sedan. Om världen ”går överstyr” gissar jag att speciellt just nationalekonomer kommer att bli utpekade som vår tids Quislingar eller till och med medbrottslingar till haveriet, och att de blir lika poppis som rasbiologer är i dagens universitetsvärld.

Trots det behöver vi någon slags ekonomisk teori och de som ligger bra till tror jag är de idag radikala idéerna inom ekologisk och biofysisk ekonomi. Den icke-förhandlingsbara utgångspunkten för dessa teorier är vad jorden kan bära - hur omfattande våra mänskliga (ekonomiska) aktiviteter kan vara utan att förstöra vår miljö och våra förutsättningar att skapa välstånd även (långt in) i framtiden. När vi rör oss från expansion till kontraktion kommer vi också att röra oss från möjligheternas ekonomi till begränsningarnas – eller varför inte verklighetens – ekonomi.

På 1800-talet jagade vi valar till jordens slut, på resor som sträckte sig över flera år, för att kunna lysa upp våra hem. När valarna började ta slut räddades vi av upptäckten av fotogen, men vad kommer att rädda oss denna gång? Många är de som har förläst sig på sagor eller sett för många filmer och som därför inte kan tänka sig en berättelse utan ett lyckligt slut. Det är dessa människor som just nu är frustrerade över att inte Obama eller BP eller någon annan bara fixar den där oljeläckan i Mexikanska golfen. De misstänker i bästa fall monumental inkompetens och i värsta fall en konspiration. De besitter en skev bild av verkligen, eftersom de är övertygade om att varje utmaning kan lösas av amerikanskt know-how, och att en grupp briljanta-men-missförstådda forskare någonstans sitter inne med Lösningen, men att onda byråkrater eller regeringen hindrar dem från att en gång för alla täppa till hålet (se ”American faith in technological magic exacerbates frustration with Gulf of Mexico oil leak”).

Dessvärre kan jag inte se att det finns någon garanti för lyckliga slut annat än i fiktiva berättelser - produkter skapade för en massmarknad - som syftar till att få oss att känna oss väl till mods. De senaste 250 åren har varit en enda lång framgångssaga, åtminste för oss här i väst. Tyvärr kan de (materiellt) goda tiderna inte vara för evigt, och jag tror personligen att de snart är till ända. Det som irriterar mig är att vi inte använt de goda tiderna till att förbereda oss för de dåliga. I bibeln tyder Josef Faraos drömmar om sju feta och sju magra korna - sju goda år som skulle följas av sju år med dåliga skördar. Farao såg till att egyptierna förberedde sig genom att lägga undan mat och de klarade krisen (hurra!). Men vi har levt med ett oöverträffat överflöd, men har inte skänkt morgondagen mer än en flyktig tanke varje skottår. Istället för att börja bromsa fortsätter vi att trycker vi gasen i botten ända in i hårnålskurvan.

Orlov menar att om vi sätter vår tillit till en intervention "utifrån" så kan den rimligtvis bara komma från vänligt sinnade utomjordlingar som dyker upp just i rättan tid för att rädda mänskligheten (alla sju miljarder) och vårt högkonsumtionssamhälle. Fan tro't.

Jag tror att dina och mina barnbarn kommer att få höra många många sagor och sedeslärande historier om högmod, slöseri, frossande och kortsiktigt tänkande, och att många av dessa sagor kommer att ha olyckliga slut ("så går det om man inte...", "så går det när man..."). De kommer att utgöra lämplig träning inför ett inträde i en tuff och orättvis värld, och också ett bra sätt att bearbeta det vi kommer att se omkring oss både i och utanför Sverige.

För att svara på kritik om pessimism (igen) så är jag mer pessimistisk inför vår (samhällets) oförståelse och oförmåga att hantera oljetoppen är jag är för oljetoppen i sig själv. Alltså, om vi använde våra betydande resurser till att börja ställa om vårt samhälle omedelbart för att förbereda oss inför oljetoppen så skulle jag inte orora mig så mycket alls. Och om grisar dessutom kunde flyga...


Tillägg 24 september 2010. Titeln säger allt: "Fusion funding slammed in the European Parliament".
.