torsdag 30 april 2009

Pengar med negativ ränta

.

Detta är den tredje delen i en serie om vårt behov av ett nytt ekonomiskt system. Efter att ha beskrivit problem med vårt nuvarande ekonomiska system här och här går jag nu över till att utveckla tankarna kring en föreslagen möjlig lösning.

Återigen utgår jag från Bernard Lietaers text ”Community Currencies: A new tool for the 21st century”. I mitt förra blogg-inlägg skrev jag att det stora bidraget med Bernards text är att den på ett enkelt och tydligt sätt beskriver hur man kan designa eller konstruera en alternativ valuta som kan uppmuntra till mer långsiktigt hållbara mänskliga beteenden. Jag hann dock aldrig komma tillbaka till den frågan i förra texten och gör det här istället.

Efter att Bernard beskrivit pengars funktion(er) och strukturella problem med räntan kommer hans radikala förslag (sätt dig gärna ner). Tänk dig en valuta som är ett effektivt sätt att handla varor och en effektiv standard för jämföra priser, men som är designad på ett sådant sätt att den motverkar spekulation och inte fungerar för att bevara värden.

Det kan vara svårt att greppa men idén är mycket enkel i praktiken. Tänk att du för varje 100-lapp du tjänar får en 10-procentig bonus men med ett stort aber. Imorgon är din ”100-lapp” bara värd 109 kronor och om 20 dagar är den bara värd 90 kronor. Helt plötsligt finns det skäl till att inte sätta in pengarna på banken utan istället använda dem så snabbt som möjligt. Om jag fick pengar i min hand idag finns det alltså starka skäl till att gå och klippa mig, hyra in hantverkare och köpa ett par nya byxor redan denna vecka och också att betala in min skatt i förväg. Och frisören, hantverkaren och ägaren av klädaffären skulle ha starka skäl att använda pengarna redan nästa vecka.

Om pengarna förlorar så snabbt i värde kommer de att bränna i fickan - men det kan hända att man når nästan samma resultat även om pengarna istället "bara" förlorar en procent av sitt värde per månad. Troligtvis är det faktum att pengarna förlorar i värde minst lika viktigt som exakt hur mycket de förlorar i värde... Exemplet ovan gör att alla aktörer får eld i baken och att poängen blir tydligare men en långsammare värdeminskning kan vara mer realistisk. Den tekniska termen för denna typ av negativ ränta är ”demurrage” och den härmar det faktum att alla fysiska varor tappar i värde över tiden (eller kostar att underhålla) - så varför skulle inte pengar också göra det?

Eftersom det inte går att bevara värde genom att spara på dessa pengar skulle människor vara tvungna att hitta något annat sätt att försäkra sig om att deras tillgångar var värda något även i framtiden. Helt plötsligt blir något som växer i värde långsamt (ett träd) eller inte alls (en oljekälla eller en metallfyndighet) ett intressant investeringsobjekt, ett bra sätt att ”spara pengar” (bevara värde). Om du inte behöver köpa något dyrt idag blir framtida inkomst mer värdefull än dagens eftersom dagens inkomst har förlorat (lite) av sitt värde redan nästa månad. Om du inte kan göra något riktigt bra av varken trä eller pengarna som du får när du hugger ner ett träd så lönar det sig att istället låta trädet stå kvar där det är. Helt plötsligt blir det mycket mer intressant att hushålla med naturresurserna. Per automatik upprioriteras då de långsiktiga konsekvenserna av våra handlingar:

”Once the basic necessities of life are covered, the logical uses of money in this new context would include investing in ways that will reduce expenses in the future (pay back mortgages, improve home insulation, improve energy efficiencies, start one's own food gardens) and investing in anything that will keep, or increase in value (land improvements, trees and forests, and anything else that grows over time). To prepare a nest egg for your grandchildren's college, one logical step is to plant a small forest or have a "savings account" that invests in such activities.”

Med ett sådant system finns det också en stark drift att köpa saker som ”håller för evigt” istället för saker som går sönder nästa månad eller blir omoderna om ett år. Det kluriga är att systemet av sig själv konfigurerar egenintresset till att ligga i linje med det som också är miljömässigt vettigt:

Consumption patterns would evolve toward products with longer lifetimes. Assume that one has $100,000 available and two types of cars are offered for sale: the usual car of today, which costs $20,000 and lasts four years, and one costing $100,000 that lasts twenty years. In today's currency environment it is logical to buy the short-lived car because one can put the $80,000 balance in a savings account and get more value in the long run. With the proposed alternative currency it is logical to buy the long-lived car. Today nobody builds such a car because there is no demand for it. But in the future, it could spontaneously become the type of car in greatest demand. Note that the total income of the car manufacturer is the same over twenty years (assuming no inflation), but that the burden on the environment is much lower. According to the same logic, people would tend to build houses intended to last forever--and spontaneously invest in further insulation and other improvements whenever they have extra cash.

Om detta förslag nu är så fantastiskt, varför använder vi det då inte redan idag? För det första utgör det ett radikalt avsteg från hur det nuvarande ekonomiska systemet fungerar och detta i sig är ett problem. Tankarna är mycket främmande, ingen vet hur en omläggning skulle gå till och vilka effekter det skulle ha rent konkret. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Även de personer som rimligtvis skulle vinna på ett nytt ekonomiskt system har svårt att förstå konsekvenserna och svårt att ta steget.

För det andra är steget ännu större för alla de personer som intimt och symbiotiskt samverkar, får sin försörjning från och blir rikligt belönade av det nuvarande ekonomiska systemet (alla personer med mycket hög inkomst och hela bank- och finansmarknaden till att börja med). Man kan även vänta sig ett stort motstånd från de företag som optimerat sin verksamhet utifrån vårt nuvarande ekonomiska system (det vill säga de flesta företag och speciellt de största företagen). Negativ ränta skulle - allt annat lika - rent generellt gynna småskalig lokal verksamhet på bekostnad av all storskalig verksamhet. Vad är poängen med, och hur ska ett storföretag som genererar stora vinster agera ifall företagets pengar tappar 1% i värde per månad? (Den positiva tolkningen är att företaget skulle investera pengarna idag för att sänka sina kostnader i framtiden - men vad skulle dagens ofta kortsiktiga ägarintressen tycka om det?)

Om detta förslag nu är så fantastiskt, varför har det inte använts tidigare? Faktum är att pengasystem/valutor med negativ ränta har använts tidigare, t.ex. i Tyskland och Österrike på 1930-talet. I båda fallen var försöken framgångsrika, men i båda fallen blev dessa lokala valutor stoppade av respektive centralbank. I Österrike lyckades man i staden Wörgl (se bilden ovan) på ett år nedbringa arbetslösheten från 30% till noll samtidigt som en rad privata och publika projekt genomfördes. Bernard skriver att ”On the average, the velocity of circulation of the Worgl money was about fourteen times higher than the normal Austrian shillings.” En ökad cirkulation av pengarna leder till ökad ekonomisk aktivitet - fler uppgifter bli utförda - och fler personer sätts i arbete. När 200 andra samhällen i Österrike ville följa efter och ge ut sina egen lokala valutor slog centralbanken bakut och satte stopp för ”experimentet”. Det ligger förstås i sakens natur att lokala valutor per automatik förflyttar makt från centrum till periferin och att de därför kan upplevas som ett hot av en centralbank. Så här skriver Douglas Rushkoff om detta:

Centralized currency - invented during the Renaissance, really - favors the kinds of business practices and centralization of power that actually works against good, honest, local commerce. In short, it favors Wal-Mart over, say, Community Supported Agriculture. There are other kinds of money – and they were in existence until they were outlawed by kings and queens looking to centralize authority.

Det finns även exempel från förmodern tid på valutor med negativ ränta, till exempel Egypten som använde sådan valuta under 1000 år innan romarna tog över och Europa på medeltiden (1150 till 1300). Bernard menar att det inte är en slump att dessa perioder kännetecknades av långsiktiga beslut och att de sammanfaller med byggandet av enorma monument (Egypten) och katedraler (Europa) som står sig än idag.

Även om vi lever i en tid som karaktäriseras av kortsiktighet och ett frenetiskt tempo finns det (några få) krafter som verkar för att vi ska anamma ett långsammare (Slow movement) och mer långsiktigt perspektiv. Ett exempel på detta är The Long Now Foundation vars målsättning är ”to creatively foster long-term thinking and responsibility in the framework of the next 10,000 years”. Ett av deras projekt är Long Bets, vadslagning som löper på allt från några få år till över 100 år. Ett annat projekt är The Clock of the Long Now, en mekanisk klocka som tickar en gång per år, har en visare som går runt ett varv vart hundrade år och en gök som kommer ut en gång varje millenium (klockan är tänkt att fungera i 10 000 år).

Men det som i mina ögon gör Bernards valuta så attraktiv i jämförelse med Long Now är att man inte behöver lägga sin tid på att upplysa eller övertyga enskilda människor om att de ska ändra på sina beteenden. Istället har man lagt krutet på att designa en valuta som per automatik ger incitament till långsiktiga (ekonomiska) beteenden. "Allt" man behöver göra därefter är att få människor att använda valutan. Att valutan förutom att minska uttaget av naturresurser dessutom ökar den ekonomiska aktiviteten (och därmed minskar arbetslösheten) kan betraktas som en positiv "bieffekt".

Eftersom steget till en alternativ valuta med negativ ränta är stort kan man införa sådana valutor på lokal nivå parallellt med den vanliga nationella valutan. En sådan lokal valuta skulle ha den positiva effekten att den skulle stödja den lokala ekonomin i den stad eller kommun som införde/utfärdade den. Ytterligare en fördel är att i takt med att pengarna tappar i värde motsvarar detta intäkter till staden (att jämföras med skatter). Tio utgivna hundralappar som vardera förlorat mer än en tiondel av sitt värde efter ett år innebär att staden ifråga kan utfärda en ny hundralapp och formligen trolla fram både jobb och pengar ur luften åt sina invånare. Det låter nästan för bra för att vara sant. Som icke-ekonom och lekman inom området kan jag inte tillräckligt för att se vilka eventuella svagheter det finns i resonemangen ovan. Därför uppmuntrar jag er läsare att framföra synpunkter och invändningar.

De idéer som presenterats i denna text kan spåra sin rötter tillbaka till handelsmannen, teoretiske ekonomen och aktivisten Silvio Gesell som i slutet av 1800-talet funderade över strukturella problem hos monetära system. I sin bok "The Natural Economic Order" (tillgänglig online) skriver han tänkvärt:

"Only money that goes out of date like a newspaper, rots like potatoes, rusts like iron, evaporates like ether, is capable of standing the test as an instrument for the exchange of potatoes, newspapers, iron and ether."


PS. En ekonomi-professor från Harvard publicerade nyligen ett förslag i New York Times om att införa negativ ränta. Hans förslag var att ta 10% av sedlarna ur cikulation vid nyår (utifrån sista siffran i sedlarnas serienumer). Plötsligt blir det en bra idé för en bank att låna ut pengar till -3% ränta (låna 100 idag, betala tillbaka 97 nästa år). Det som gör detta förslag intressant är att det inte kräver att man inför en alternativ valuta vid sidan av den nuvarande utan istället verkar inom ramarna för det nuvarande ekonomiska systemet.
.

lördag 25 april 2009

Problemet med ränta

.
Denna text är andra delen om vårt behov av ett nytt ekonomiskt system när det nuvarande systemet som bygger på (evig, exponentiell) tillväxt måste pensioneras. I del ett skrev jag om varför det nuvarande ekonomiska systemet kommer att få problem när vi (efter oljetoppen) går in i en tid utan tillväxt (eller "frånväxt" - negativ tillväxt). Här går jag vidare och beskriver varför det finns problem i gränssnittet mellan å ena sidan vårt ekonomiska system och de funktioner pengar har idag, och å andra sidan behovet av att hushålla och använda våra naturresurser klokt. Tredje delen i denna serie med texter finns här.


I höstas snubblade jag över en inspirerande text, "Community Currencies: A new tool for the 21st century", av Bernard Lietaer. Bernard är en spännande person som jobbat med valutor i Belgiens nationalbank, i multinationella företag, i utvecklingländer och inom den akademiska världen. Han har skrivit boken "The Future of Money: Beyond Greed and Scarcity" (2001) som tyvärr inte längre finns i tryck. Bernard har också skapat den komplementära inflations-resistenta valutan Terra, vars värde är kopplat till en varukorg bestående av de viktigaste handelsvarorna ("commodities") i världen så som järnmalm, olja, kol, naturgas, guld, silver, ris, vete, majs etc.

Det som direkt fångade mitt intresse var hur Bernard i sin text knyter ihop den funktion pengar har idag med de mänskliga/ekonomiska beteenden som därigenom uppmuntras, och hur han också lyckas knyta ihop det med frågor som handlar om humankapital, resursexploatering och miljöförstöring. Textens stora bidrag är att den på ett enkelt sätt beskriver hur man kan designa eller konstruera en valuta som kan uppmuntra till helt andra, mer långsiktigt hållbara mänskliga beteenden. Som Bernard säger i en intervju:

"We're treating money as if it is God-given, like rain or the number of planets in the solar system. But it isn't. If you don't like the quality of rain, there's not much you can do about it. If you don't like your money system, maybe you can do something about it."

Till att börja med beskriver Bernard hur pengar så som de fungerar idag har flera parallella funktioner. Pengar idag är bland annat:
- ett sätt att bevara värde (pengar i ett kassaskåp, på ett bankkonto eller till och med under madrassen är mer praktiskt att hantera än boskap eller mark)
- ett verktyg för spekulation (största delen – Bernard anger siffran 95% - av alla pengar i världen används idag till spekulation och inte till att tillverka, köpa och sälja saker eller tjänster).

Men dessa funktioner är inte essentiella. Det går att skapa alternativa (eller komplementära) valutor som inte uppmuntrar till, utan istället till och med motverkar dessa funktioner och detta är också ämnet för nästa text i denna serie. De enda funktioner som alla typer av pengar måste klara är att:
- vara en effektiv standard för att mäta värde och jämföra priser (priset på både äpplen, TV-apparater, bilar och hus uttrycks i kronor och kan därför lätt jämföras).
- vara ett effektivt sätt att handla/byta varor (bättre än byteshandel där man förutom att klura ut hur många ägg en gris är värd måste hitta en grisägare som går med på att få betalt i ägg och vice versa).

Nästa fenomen Bernard skjuter in sig på är räntan (som hänger ihop med funktionen att bevara värde ovan). Räntan är problematisk. Om räntan är 7% fördubblas pengarna på ett bankkonto på 10 år. Det betyder att det är rationellt att samla på sig så mycket pengar som möjligt på sitt bankkonto idag. På bankkontot behåller inte bara pengarna sitt värde, de växer alldeles av sig själva i värde över tiden. Det finns ingen resurs i naturen som på ett hållbart sätt kan fördubblas sitt värde på 10 år och som sedan på nytt fördubblar sitt värde igen och igen och igen. Alltså blir det “rationellt” att hugga ner ett träd idag och sätta pengarna på ett bankkonto istället för att låta trädet växa i ytterligare 10 eller i 100 år.

Ur detta perspektiv är allting som inte växer tillräckligt snabbt i naturen värt att exploateras och omvandlas till pengar på ett bankkonto idag. Att ett träd kontinuerligt kan producera vissa värden (t.ex. frukt och ekosystemtjänster) i decennier eller till och med århundraden tenderar att bli insignifikant här-och-nu ifall mitt mål är att maximera den monetära avkastningen på värden som är “bundna” i trädet.

Alltså finns incitament till att inte bry sig om långsiktiga effekter av våra handlingar “inbyggda” i det nuvarande ekonomiska systemet. Räntan bidrar till att förkorta vår tidshorisont när vi tar (ekonomiska) beslut. Ju högre ränta och ju mer hetsig jakten på räntan är, desto större tryck på att ta beslut som är lönsamma på kort sikt (men inte på lång). Ett fruktträd som ger många kilo frukt år efter år bidrar till din matsäkerhet emedan varken pengarna på banken eller det utskrivna kontoutdraget går att äta... Jag var frestad att kalla denna text "ränta leder till temporal närsynthet" men det skulle inte ha lockat lika många att läsa texten.

Här kan du gärna skänka en tanke till vilka beslut som styr hur dina och mina pensionspengar placeras och förvaltas. Investeras pengarna för att tillförsäkra oss om stabil avkastning, hållbar miljö och trygghet på lång sikt eller jagar våra pensionsfonder bästa möjliga avkastning i år, denna månad, idag?

Att plantera ek är aldrig en bra idé ur ett kommersiellt perspektiv eftersom ek växer så långsamt (ekens tillväxt kommer inte i närheten av att konkurrera med räntan). Eken är mogen att avverkas först efter 150 år (en ek kan bli mer än 1000 år gammal). Efter 150 år har dina pengar mer än fyrdubblats med en ränta på 1% och nästan 20-dubblats med en ränta på 2%. Bara de mest snabbväxande träden är intressanta ur ett krasst ekonomiskt perspektiv. Resurser som finns i marken (mineraler, fossila bränslen) växer inte alls och det har alltså varit mycket svårt att se några som helst skäl till att inte exploatera dessa så snabbt som möjligt och omvandla dem till pengar på banken.

När jag i somras fick en broschyr i mina händer från Kraftsamling skog (ett samarbete mellan LRF och skogsrörelsen) häpnade jag över perspektiven. Målet med satsningen var visserligen ökad lönsamhet i skogsbruket och detta framgick tydligt i formuleringen av det första och “viktigaste” skälet till att bry sig om och att tänka mer ekonomiskt kring sin skog:

Skogen är dina pengar. Precis som alla andra pengar måste skogen arbeta för att ge dig något tillbaka. Principen är densamma som i vilket företag som helst. Sköter du skogen väl, kan du öka utdelningen och höja värdet på din förmögenhet.”

Men vid sidan av sådan ekonomisk jargong var ett annat uppgivet skäl till att bry sig om sin skog att den är “ett lån av dina barn och barnbarn” och att de förstås helst ska få tillbaka med råge. De fem skogsägare som kommer till tals i broschyren ger uttryck för tankar och ett tidsperspektiv som det är ovant att höra och som ibland frontalkrockar med kvartalskapitalismens etos - snabba cash nu! Trots detta motiveras förstås även skogsägarna av ekonomiska drivkrafter, men utifrån en helt annan tidshorisont än den gängse. Här är några smakprov på det långa (ekonomiska) perspektivet:

Det tar lång tid häruppe [i norra Jämtland]. Från planta till slutavverkning får man väl räkna med så där 100 – 110 år. Då är inte jag med längre…” (uttalat av Magnus, en nyss fylld 20-åring (!) skogsbonde som precis tagit över 700 hektar mark från sina föräldrar).

Svarte: “Mycket av det man gör har bäring på så oerhört lång sikt […]. Kanske är det inte ens mina barn utan barnbarnen som får skörda frukterna av fastighetens ökande värde. Andra åtgärder, till exempel röjning, är mer “direkt” lönsamma, vilket med Svartes synsätt betyder att han tar kostnaderna idag och räknar hem investeringen på 10-15 års sikt, då han får både ökade intäkter och längre kostnader.”

Paul minns de planteringar hans pappa gjorde för drygt fyrtio år sen. “Nu – eller i all fall inom en tioårsperiod – är det dags att ta den skogen. Det är inpirerande. Även om perspektivet är långt, kan vi se hur de satsningar vi gör bär frukt under en livstid”.”

Det är tur att åtminstone dessa skogsägare inte hugger ner allt som står upp och investerar pengarna i aktiefonder eller sköna nya hi-tech-företag. En av skogsägarna nämner till och med sitt ansvar inte bara mot sin egen familj utan också mot samhället:

Mia: ”Jag måste skapa så god tillväxt att våra barn kan tjäna pengar på gården, samtidigt som jag stöder de ambitioner landet har i ett vidare, samhälleligt perspektiv”.

När hörde man sist en storföretagare, bankdirektör eller kapitalförvaltare ge uttryck för sådana tankar? Om en sådan person skulle försvara sig med att deras uppgift endast är att maximera avkastningen till aktieägarna kanske uppgiften de har fått är fel formulerad?
.

söndag 19 april 2009

"Är eko reko?", Formas Fokuserar (2003)

.
Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande (Formas) ger ut Formas Fokuserar - en serie med pocketböcker där svenska forskare kommer till tals och skriver korta lättillgängliga texter om aktuella frågor. Boken ”Är eko reko? Om ekologiskt lantbruk i Sverige” (2003) var först ut och vid det här laget har Formas gett ut ett 15-tal böcker i serien. Böckerna är vanligtvis några hundra sidor långa men just denna bok är väldigt liten (mindre till formatet än en pocketbok) och tunn (115 sidor). Trots detta har man lyckats få med inte mindre än 13 texter av sammanlagt 18 olika författare. De flesta av författarna är knutna till (olika avdelningar på) Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).

Trots att boken riktar sig mot en intresserad allmänhet händer det att det dyker upp begrepp som jag är lite osäker på och ibland lär man sig helt nya saker: ”Stallgödsel består av träck, urin, strömedel, foderrester och vatten. Beroende på gödselns konsistens delas den in i flyt-, klet-, fast eller djupströgödsel

Jag har skrivit om andra böcker som behandlar jordbrukets oljeberoende tidigare. I denna bok spelar dock energi och olja en underordnad roll och man får själv göra den kopplingen eftersom ingen författare utgår från (eller knappt ens nämner) ett sådant perspektiv. I inledningen formuleras istället bokens utgångspunkt utifrån att ”Forskarna [inte är] överens om vilken odlingsform som är bäst för hälsa och miljö – konventionell eller ekologisk odling. Vad vet de egentligen om skillnaderna? Den frågan vill den här boken ge svar på”.

Trots att boken är sex år gammal ligger den helt rätt i tiden just nu - tidigare i månaden blossade upp en diskussion kring just dessa frågor. Först ut var Marit Paulsson som i sin nya bok menar att vårt hopp står till det konventionella jordbruket om vi ska klara av att odla mat som ska räcka till hela jordens befolkning. ”Skördarna blir mindre i ekologiska odlingar. Jordens yta räcker inte till att odla ekologiskt för alla, därför är det inte en hållbar global lösning. Det är viktigare att hitta bekämpningsmedel som är bättre än dagens.

En vecka senare har DN ett stort uppslag där både kritiker och förespråkare för ekologiskt odlad mat kommer till tals. Att ekologiskt odlad mat ger sämre avkastning och därför är ett problem ur ett globalt perspektiv är bara delvis sant. Det största problemet de senaste decennierna är inte att det inte finns tillräckligt med mat på jorden utan att de fattigaste människorna inte har några pengar. För oss i de rika länderna har mat aldrig varit billigare – vi har aldrig tidigare lagt en så liten del av vår inkomst (runt 10%) på att köpa mat som idag. Problemet är att det inte finns några incitament att odla mat till fattiglappar som inte kan betala för sig och att vi i de rikare länderna inte är beredda att lägga några större summor på att köpa upp och ge bort mat till dem. Om de 25% fattigaste människorna på jorden (som lever på 10 kronor/dag eller mindre) var tio gånger rikare skulle vi per automatik odla mer mat och mindre biobränslen till bilar. Dessutom skulle vi odla mer grödor till människor och mindre till djur (köttproduktion är ineffektivt). Och vi skulle slänga mindre mat. Jag ser svält idag i högre utsträckning som en fråga om ojämnt fördelat välstånd än en absolut och ödesbestämd brist på mat. Se även Naturskyddsföreningens svar till Marit och andra industrijordbrukskramare.

Om vi återgår till argumenten och skillnaderna mellan ekologiskt och konventionellt jordbruk är de varierande och mångdimensionella. Detta leder till att det finns osäkerhet kring resultaten av olika studier och att det finns utrymme för olika aktörer (som har olika ideologiska och ekonomiska intressen att bevaka) att tolka slutsatserna på olika sätt. För att göra frågan mer komplicerad kan det dessutom finnas större skillnader inom än mellan de två olika driftssystemen beroende på t.ex. jordbrukets intensitet, landskapets utseende och odlarens attityd till biologisk mångfald. Men låt oss ta det från början och gå igenom skiljelinjerna.

Konventionellt lantbruk använder konstsgödsel och kemiska bekämpningsmedel. Ekologiskt lantbruk använder istället alternativa metoder och framhåller vikten av att ta tillvara naturens egna processer och samspel. Ekologisk odling i Sverige är idag i stor utsträckning samma sak som att maten är KRAV-märkt. KRAV står för Kontrollföreningen för alternativ odling och den bildades 1985. KRAV fastslår minimiregler som måste vara uppfyllda för certifiering och de besöker (kontrollerar) produktionen på alla KRAV-gårdar minst en gång om året. Vissa bönder kan följa KRAV-reglerna av personlig övertygelse och andra av ekonomiska skäl.

Vad beträffar gödsel (som tillför näringsämnen till jorden) använder man alltså konstgödsel i den konventionella jordbruket och stallgödsel (djurbajs :-) i det ekologiska jordbruket. Ingetdera är bra ifall man använder för mycket och eftersom stallgödsel är en ”levande” produkt är den svårare att dosera.

Tidigare var växtodling och djur integrerade på gården och näringsämnen cirkulerade naturligt mellan dem. Nu försvinner djuren från de Mellansvenska gårdarna och vallen (bete/hö) ersätts med (foder)spannmål som exporteras till södra Sverige där djuren finns. För att kompensera för frånvaron av djur måste man därför tillföra konstgödsel. I södra Sverige minskar antalet gårdar samtidigt som antalet djur på de kvarvarande gårdarna ökar. Där tenderar stora mängder gödsel att bli en avfallsprodukt istället för en tillgång. I konventionellt jordbruk finns det helt enkelt inte något incitament att ta hand om stallgödsel eftersom man istället köper konstsgödsel. En svaghet är att riklig användning av konstgödsel bygger på det minst sagt tveksamma antagandet att det alltid kommer att finnas billig fosfor och billig naturgas för att tillverka den.

Den andra skillnaden mellan konventionellt och ekologiskt lantbruk är användningen av bekämpningsmedel. Tidigare höll man efter ogräs och skadegörare genom att låta olika växter följa på varandra (växtföljdsjordbruk). Dessa metoder har dock ersatts av ett mer ensidigt, högavkastande och lönsamt jordbruk. Nu kan man odla samma gröda många år i rad och lösa problemet med ogräs och skadedjur med hjälp av kemiska bekämpningsmedel. Under första halvan av 1900-talet rensade man ogräs för hand. Med stora jordbruksmaskiner kan man istället bekämpa ogräs och skadegörare i 10 kilometer per timme och på 12 meters bredd.

Men kemiska bekämpningsmedel i jordbruket innehåller 140 verksamma substanser. De sprutas direkt på grödor som används som livsmedel och foder till djur och bekämpningsmedel är i praktiken gift som har till uppgift att skada levande organismer. Rester av bekämpningsmedel finns i maten vi äter och i vattnet vi dricker men i små mängder som ligger under gränsvärdena. Däremot är kunskapen liten om eventuella långsiktiga effekter och om samverkan mellan olika ämnen. Det finns inga bevis för att de medel vi använder idag ger långsiktiga hälsoeffekter på människor, men vissa bekämpningsmedel är långlivade och dessa kan leda till långsiktiga problem där det i värsta fall tar en livstid innan effekterna ger sig tillkänna. Något vi däremot kan vara helt säkra på är att bekämpningsmedel har indirekta effekter som är ofördelaktiga:

bekämpningsmedel har medfört förändringar av odlingslandskapets flora och fauna och är en av orsakerna till att den biologiska mångfalden minskar. […] Födotillgången i form av insekter, spindlar och ogräsfrön minskar. Det har gjort att fågellivet har reducerats kraftigt sedan 1970-talet. En viktig växtskyddsaspekt är att naturliga fiender till växtskadegörare missgynnas av den kemiska bekämpningen, och det kan i sin tur leda till ökat behov av bekämpningsmedel.”

Biologisk mångfald kan i detta sammanhang ses som en försäkring. Om miljö- och klimatförhållandena förändras kan arter som inte verkar vara så viktiga idag visa sig vara det imorgon. Historiskt sett har jordbruk lett till att den biologiska mångfalden har ökat. Under de senaste 60 åren när jordbruket istället gått mot att bli mer storskaligt och specialiserat har utvecklingen dock gått åt motsatt håll. Biologisk mångfald gynnas av just det som kännetecknat ekologiskt respektive traditionellt jordbruk; frånvaro av bekämpningsmedel, betesdjur som tillför organisk gödsel till marken, varierad växtföljd, småbiotoper i landskapet etc.

Storskaligt jordbrukande har även minskat den genetiska mångfalden inom odlade grödor och djur under de senaste decennierna. Globaliserad avel och förädling av grödor accelererar denna process ytterligare och hotar att ersätta mer lokala varianter med högproducerande djur och genmanipulerade grödor (GMO). Genom att optimera på en enskild faktor - till exempel ekonomisk effektivitet - måste man dock alltid försaka andra faktorer – till exempel biologisk effektivitet. Minskad genetisk variation och större produktionsenheter gör systemet mer sårbart bland annat genom att öka risken för att sjukdomar eller en handfull glasbitar kan få mycket stora effekter. Se gärna miljödoktorandernas utmärkta text där de ställer småskaligt mot storskaligt jordbrukande.

Motsvarigheten till bekämpningsmedel för djur är den rutinmässiga avmaskningen med hjälp av kemiska preparat inom det konventionella lantbruket. Det ekologiska lantbruket har inte lyckats utveckla alternativa metoder som kan nå upp till samma resultat även om äldre tiders bönder visste både det ena och det andra om att begränsa parasiternas effekter.

Förutom ledorden miljö och hälsa (både djurens och konsumenternas) verkar frågor som kretsar kring mat och jordbruk handla mindre om fakta i enskilda delfrågor och mer om föreställningar kring helheten. Tankeväckande är till exempel att konsumenternas föreställningar inte alltid stämmer med vad som faktiskt är bäst för djuren. Vi navigerar bland ett helt spektrum av drivkrafter som omfattar ideologi, etik, livsstil, miljö och lönsamhet och där bedömningar görs utifrån både ideologiska, utopiska, vetenskapliga och pragmatiska skäl.

Ett perspektiv som är sparsamt representerat i boken är frågan om hur hållbart jordbruket är utifrån dess oljeberoende. En ny och mycket bra (50 minuter lång) dokumentärfilm från BBC, ”A farm for the future”, handlar uteslutande om detta. På några få ställen i boken nämns det att det går åt mycket fossil energi för att tillverka konstsgödsel och att ekologiskt lantbruk använder mindre energi än konventionellt lantbruk. Dessa fakta läggs det dock ingen vikt vid då kunskapen om att oljetoppen kan vara nära förestående och förståelsen för implikationerna ännu inte existerar i gemene mans (eller forskares) medvetande.

Ur ett olje-perspektiv är det förstås skrämmande uppenbart att konventionellt jordbruk inte kommer att vara konventionellt så väldigt länge till. Till skillnad från Marit Paulsson vill jag hävda att det är det konventionella jordbruket som inte är hållbart på sikt. Ett ekologiskt jordbruk som dessutom är fossilfritt är hållbart - men tyvärr kan det visa sig att 6.7 miljarder människor på jorden inte är hållbart... Att det ekologiska jordbruket inte använder gödnings- och bekämpningsmedel är på sikt nödvändigt men inte tillräckligt. Vi står idag inför utmaningen att hitta alternativ till dagens mekaniserade och oljeslukande jordbruk och samtidigt producera tillräcklig med mat. Maten lär dock bli dyrare framöver och vad betyder det för jordens fattiga som inte har tillgång till egen mark att odla på?
.

måndag 13 april 2009

"Powerdown" av Heinberg (2004)

.
Richard Heinberg
har tänkt på och skrivit om oljetoppen längre än de flesta. Trots att hans bok “Powerdown: Options and actions for a post-carbon world” är skriven för fem år sedan (2004) är det hans andra bok om detta ämne. Hans första bok “The party’s over” skrev han året dessförinnan (och jag skrev om den här för några månader sedan). ”Powerdown” kom alltså ut tätt inpå, och på vissa sätt känns den som ett appendix till ”The Party’s over”, ett sätt att utveckla en del idéer som kanske inte fick plats. Tyvärr känns ”Powerdown” inte lika genomarbetad som ”The party’s over” och om man bara ska läsa en bok så är valet lätt.

Powerdown bygger på ett enkelt koncept. Oljetoppen är snart här och vi kan välja hur vi ska hantera detta. Bokens ryggrad är fyra scenarier (”options”) för hur de industrialiserade samhällena kan välja att tackla utmaningen ”minskande global tillgång till energi”. Från bokens baksida kan man läsa varje scenario sammanfattat i en mening:

1) Last One Standing: the path of competition for remaining resources
2) Powerdown: the path of cooperation, conservation, and sharing
3) Waiting for a Magic Elixir: wishful thinking, false hopes, and denial
4) Building Lifeboats: the path of community solidarity and preservation

Bokens struktur är enkel. Varje scenario behandlas i ett eget kapitel och förutom detta finns det ett inledande och ett avslutande kapitel. Av de fyra scenarierna är ”Last One Standing” och ”Waiting for a Magic Elixir” mer troliga men också mycket oattraktiva. För att något av dessa scenarier ska inträffa behöver vi inte göra något speciellt bortom att vandra vidare på den redan inslagna vägen. Egentligen vet jag inte ens om de utgör två olika scenarier eller snarare två olika aspekter av ett och samma ”business-as-usual” -scenario.

Last One Standing kallas ibland också ”Recource Wars” och beskriver en hårdnande kamp om strategiska men krympande resurser. Bush och Cheneys neokonservativa politik ligger i linje med denna tradition och invasionen av Irak är kronan på verket (boken kom ut året efter invasionen). Waiting for a Magic Elixir handlar om att ställa sina förhoppningar till att andra energikällor (oljesand, metan, vätgas) kommer att väga upp för minskad oljeproduktion just exakt när det behövs. Problemet är att detta synsätt är tätt knutet till en viss världsåskådning och till ett förnekande av sådant som inte passar in i denna bild:

We like to think that every problem has a solution. That humankind has an immense problem that won’t easily be solved is a notion that most people would prefer not to entertain. […] Most of the solutions that I hear really need to be shot down, because they are deeply flawed in one way or another. […] I see large numbers of people happily accept these ”solutions” and proceed to file the oil-depletion problem away in a dark corner of memory reserved for ”Possible but Unlikely Catastrophes,” perhaps in a mental folder adjacent to ”Invasion by Space Aliens”.”

Ur Heinbergs perspektiv är oljetoppen i själva verket inte det grundläggande problemet utan bara ett symptom. De två stora problemet är 1) att det finns många människor och att vi tillsammans använder för mycket av jordens resurser för snabbt och 2) att vi inte vågar se detta problem i vitögat och prata om det.

De två återstående scenarierna är mer konstruktiva och tacklar problemen på två olika nivåer. ”Powerdown” är ett förslag på hur nationer globalt kan samarbeta för att fredligt hushålla med krympande energiresurser. För att detta ska fungera måste man samtidigt arbeta mot att skapa en mer rättvis värld. Exakt hur detta ska gå till är ett stort frågetecken vad denna bok beträffar men huvudämnet för Richards tredje bok om oljetoppen, ”The oil depletion protocol: A plan to avert oil wars, terrorism and economic collapase” (2006).

Det största problemet är att vi står inför en monumental utmaning och att småskaliga individuella förändringar inom ramen för det nuvarande (ekonomiska) systemet (sopsortera, cykla, isolera våra hus, släcka alla lampor under en timme) inte är tillräckliga - och i värsta fall bara utgör dimridåer. Boken ”50 simple things you can do to save the Earth” (1989) får illustrera detta synsätt. Böckerna ”Simple things won’t save the Earth” (1997) och ”50 difficult things you can do to save the Earth” (1995) ligger mer i linje med Richards recept. Huvudingridiensen i detta recept är ”a species-wide effort toward self-limitation”. Om det råkar vara så att vi rent biologiskt är dåligt anpassade till att frivilligt begränsa oss (till skillnad från att konkurrera, expandera) står vi inför en stor utmaning - och ett av de första offren måste enligt Richard bli vårt ekonomiska system som är baserat på och uppmuntrar till tillväxt utan gränser.

“Building Lifeboats” handlar slutgiltigen om småskaliga försök att förbereda sig inför det värsta. Här utgår Richard från att samhället i dess nuvarande form går mot en kollaps och att små grupper (“communities”) har bäst möjligheter att härda ut och bygga upp något nytt. Att verka politiska är i detta scenario inte meningsfullt då vi i slutänden inte kommer att lyckas skapa det stöd som skulle behövas för att ta världs-förändrande men nödvändiga beslut. I dessa dagar av G20-stödpaket för att ”sätta igång” och ”stimulera” ekonomin kan man fundera över om detta verkligen är rätt sak att göra eller om det istället handlar om att stötta ett system som inte går att rädda:

Incompetent leadership often plays a role in the process: the people in charge don’t take the appropriate action, because this would require a dramatic change of policies; instead, they intensify existing efforts, which usually only makes matters worse.”

Richards scenarier är intressanta som grepp men är tyvärr inte så genomarbetade. Det finns hur mycket som helst som skulle kunna tas upp i varje scenario men Richard skriver om sådant som han ”råkar” fästa sin uppmärksamhet på. I Last One Standing använder han t.ex. 15 sidor för att skriva om Irak-kriget och att dissa Bush. Det kanske Bush är värd men kopplingen till scenariot är ganska svag. På motsvarande sätt finns det utvikningar om processen när civilisationer tidigare har kollapsat, att det kanske ligger i människans natur att konkurrera om begränsade resurser, om oljesand i Kanada etc. och det är svårt att se en röd tråd. Scenarierna känns slumpmässigt istället för systematiskt utforskade och blir i slutändan mycket svåra att sätta bredvid varandra och jämföra.

Ett av Richards mest intressanta resonemang i boken handlar inte om svårigheterna att vidta de åtgärder som behövs, utan om våra svårigheter att ens tala om de verkliga problemen. Att öppet prata om hemska problem och svåra utmaningar är helt enkelt oartigt, något man inte gör i städade sällskap:

Suggesting that any of humanity’s problems may be insoluble is bad form. When engaging in public discourse it is permissible to say, ”If we don’t do thus and so, terrible things will happen.” This is the way in which discussions of global warming, nuclear proliferation, overpopulation, and other worrisome topics are typically framed. But even if the prescribed action is not being taken, and the world is in fact headed at top speed in the opposite direction, it is unacceptable to assume that the foreseen consequences will in fact appear, and to make plans accordingly.”

I slutänden väljer alltså även alla alternativa rörelser (miljö, anti-globalisering, anti-krig, mänskliga rättigheter etc.) att undvika att prata om de verkliga problemen; befolkning och resurser. Att vi helt enkelt är för många och att vi tillsammans konsumerar för mycket (utövar för stort tryck på naturen) är för stort och för hemskt att tänka på. Ingen vågar prata om dessa frågor och ingen orkar lyssna eller tänka på dem. Genom att våga ta upp frågor som dessa slaktar Richard heliga kor och han är inte sen med sin ordination:

If we are to navigate the next decades peaceably, we must both reduce population and reduce per-capita resource usage in both the wealthier countries and the wealthier segments of poor countries. […] the politically acceptable prescription […] tends to be, raise living standards in poor countries. This benign-sounding strategy goes by the name ”development” […]. In practical effect, development has meant turning poor nations into shabby imitations of rich ones, building cities on the industrial model while undermining traditional subsistence agriculture. It has been a tragedy for indigenous, sustainable cultures worldwide, and the resulting teeming urban centers will likely be sites of immense human tragedy in the decades ahead. What is needed is not the further ”development” of poor countries, but the systematic and intelligent de-industrialization of both rich and poor ones.”
.

tisdag 7 april 2009

Hur länge håller vårt ekonomiska system?

.
I denna text utgår jag från två "axiom" (grundsatser):
1) Vårt nuvarande ekonomiska system bygger på och kräver ekonomisk tillväxt för att må bra (inte stagnera, krisa, kollapsa).
2) Ekonomisk tillväxt har fram tills nu byggt på att vårt resursutnyttjande har ökat, och den viktigaste resursen av alla är billig energi/olja.

Om man kan frikoppla ("decouple") ekonomisk tillväxt från ökad energianvändning skulle det rent teoretiskt kunna vara möjligt med fortsatt tillväxt även när energin blir knapp och/eller dyr. I väst (OECD) har vi under de senaste 40 åren blivit nästan dubbelt så duktiga på att klämma ut ökad ekonomisk aktivitet (BNP) ur den energi vi förbrukar. Men att från detta dra slutsatsen att ökad ekonomisk aktivitet är möjlig även med minskande mängder energi är ett stort steg.

Vi har alltså visserligen blivit duktigare på att skapa större ekonomiskt välstånd/få ut mer BNP ur den energi vi använder, men vi har inte utnyttjat detta till att a) producera lika mycket som 1970 fast med bara hälften av energin, eller ens att b) använda lika mycket energi som 1970 och samtidigt producera dubbelt så mycket saker. Istället har vår energiförbrukning hela tiden ökat under de senaste 40 åren. Vi kan alltså fundera över tre olika exempel på förhållandet mellan energi och tillväxt/ekonomisk aktivitet:

1) Att förbättra energieffektiviteten - öka BNP per mängd energi vi använder. Fixat! Nå, kanske inte fixat en gång för alla, men det är ett pågående projekt som har varit framgångsrikt inom OECD-länderna de senaste 40 åren (se ovan).
2) Att frikoppla BNP från den energi vi använder; att öka BNP utan att samtidigt öka vår energianvändning. Kanske möjligt. Vi har haft chansen att pröva detta under de senaste 40 åren men valde istället att både öka vår energianvändning och vår energieffektivitet, e.g. vi är rikare än någonsin men använder samtidigt mer energi än någonsin.
3) Att frikoppla BNP från den energi vi använder; att öka BNP samtidigt som vi minskar vår energianvändning. Har aldrig hänt tidigare. Verkar vara svårt. Bryter med den utveckling (ökad energi, ökad tillväxt) som vi har haft i minst två-tre generationer.

Steget från en ökande energieffektivitet de senaste 40 åren till förhoppningar om att helt frikoppla energianvändning från tillväxt är alltså en stor utmaning. Ytterligare en komplikation är att under de senaste 40 åren har utvecklingsländerna misslyckats med att härma OECD-ländernas trolleritrick och har istället blivit sämre på att klämma ut ekonomisk aktivitet (BNP) ur den energi de förbrukar. I värsta fall har vi i väst alltså inte ens löst våra egna problem utan bara exporterat energislukande verksamheter utomlands, e.g. Kina får tillverka prylarna som vi importerar till Sverige och vi lyckas därmed trolla bort energi- och CO2-kostnaderna för denna tillverkning från de svenska siffrorna. Förutom de två första axiomen ovan läggar jag alltså här till ett tredje axiom:

3) När tillgången till billig energi/olja minskar så kommer den ekonomiska aktiviteten (BNP) också att minska.

I klarhet: efter oljetoppen kommer den globala ekonomin att krympa. Och eftersom oljetoppen är irreversibel är risken stor att den globala ekonomin därefter fortsätter att krympa tills dess att den når en hållbar nivå som bygger på icke-fossila energikällor (e.g. istället för tillväxt får vi frånväxt på några procent varje år under en lång tid framöver).

Om vi då återbesöker det första axiomet, "vårt nuvarande ekonomiska system bygger på och kräver ekonomisk tillväxt för att må bra" kan man fråga sig hur väl vårt nuvarande ekonomiska system kan hantera en sådan utveckling. Min gissning är "inte alls" och jag kommer att följa upp denna text med spännande idéer om vad som skulle kunna ersätta dagens system.

Här är det kanske på sin plats att påpeka att jag inte är ekonom, har mycket liten formell ekonomisk skolning, och så vidare. Dock är det jag skriver ovan inte direkt "rocket science" utan mer ett antal (i mina ögon) realistiska antaganden. Dessutom misstänker jag att för mycket (traditionell national-)ekonomisk skolning ibland kan vara ett hinder för att ifrågasätta grundläggande samband och sanningar och ett hinder för att tänka utanför ramarna - något som det kommer att finnas ett ökat behov av i finanskrisens efterdyningar. Men varför tro på mig när den ekologiska ekonomins fader, Herman Daly, istället är så mycket bättre på att raljera mot traditionella ekonomers mentala skygglappar:

"The first draft of [the World Bank's] 1992 World Development Report, dedicated to sustainable development, contained a diagram labelled "the relation of the economy to the environment". It showed a rectangle labelled "economy", with an arrow entering it labelled "inputs" and an arrow exiting it labelled "outputs". That was it.

It was my job, as senior economist in the
bank's environment department, to review the draft and offer suggestions. I said drawing such a picture was a great idea, but it really had to include the environment. As drawn, the economy was receiving inputs from nowhere and expelling outputs back to nowhere.

I suggested we draw a big circle around the economy and label it "ecosystem". Then it would be clear that the inputs represented resources taken from the ecosystem, and the outputs represented waste returned to it as pollution. This would allow us to raise fundamental questions, such as how big the economy can get before it overwhelms the total system.


When the second draft came back, a large unlabelled rectangle had been drawn around the original figure, like a picture frame. I complained that it changed nothing. In the third draft, the diagram was gone. The idea that economic growth should be constrained by the environment was too much for the World Bank in 1992, and still is today."


Jag rekommenderar helhjärtat hela texten av Daly ("Economics blind spot is a disaster for the planet") som publicerades i New Scientist i höstas.

Överhuvudtaget är de flesta ekonomer snabba på att hävda att "marknaden" är svaret på alla tänkbara och otänkbara problem, men dåliga på att resonera utifrån begränsade naturresurser. Det går emot för mycket av det som de tar för givet (hög efterfrågan & högt pris "skapar" tillgång). Som Ken Deffeyes kärnfullt uttryckt det, "The economists all think that if you show up [...] with enough currency, God will put more oil in the ground". Men ibland kan faktiskt en resurs ta slut och inte ens ett högt pris kan trolla fram några större volymer av en knapp vara (fosfor, olja, litium, grundvatten, matjord, matfisk, fiskmat etc.).

Fallet Nauru förskräcker och belyser kopplingen mellan naturresurser och ekonomi. Det är ganska kört för öriket Naurus del efter att man i hundra år brytit fosfater på ön (för att tillverka konstgödsel). Nu är öns viktigaste (och enda) exportprodukt slut och de 13 000 invånarna har gått från att ha varit rikast i världen i början av 1980-talet till att försörja sig på lite av varje; tvätta svarta pengar på 1990-talet, hålla Australien med ett flytande flyktingläger på 2000-talet, att byta ståndpunkt om Taiwans status som nation (mot bistånd från Kina) och gissningvis på att sälja domänadressen .nr till de som gillar internet och siffror. För att strö salt i såren är ön bara 21 kvadratkilometer stor och "A century of mining has stripped and devastated four-fifths of the land area".

För att sammanfatta: pytteön Nauru har idag en befolkningsmängd som är 10 gånger större än för 130 år sedan, består till största delen av den typ av månlandskap som gruvdrift lämnar efter sig, tillhör sista divisionen i den globala inkomstligan och klarar sig enbart med hjälp av bistånd och småintäkter.

Man kan förstås tillägga att en sådan liten ö redan från början har haft oddsen emot sig men kanske är Nauru ett litet mikrokosmos av varthän det bär för hela jordklotet; överbefolkat och involverat i en frenetisk exploatering av ändliga resurser. I sämsta fall kan detta liknas vid ett krigstillstånd mot den miljö som vi alla i slutänden är beroende av. Ni vet, "jobben först, därefter miljön!". Behöver jag tillägga att jag är misstänksam mot argumentet att vi först behöver rejäl tillväxt för att därefter ha råd att bekosta åtgärder mot miljöförstöring och klimatförändringar... Är inte de tillväxt-skapande aktiviteterna samma aktiviteter som orsakar miljöförstöring och klimatförändringar?

Herman Daly sammanfattar kärnfullt resonemanget ovan med sin retoriska fråga "vilken nytta har man av ett sågverk utan en skog?". Hur mycket är sågverket värt när skogen är borta? Hur mycket är din bil värd när bensinen är dyr, ransonerad eller helt enkelt inte går att få tag på? Och hur mycket är pengarna på ditt kontoutdrag värda om luften och vattnet är nedsmutsat och dina barn blir sjuka?

För att sammanfatta; jag är förvissad om att vissa resurser så som olja, fungerande ekosystem eller ett stabilt klimatsystem är grovt undervärderade i alla nuvarande ekonomiska modeller. Först när en resurs är uttömd inser vi med full kraft dess värde, och att vi borde ha hushållit med den bättre. (Vem tänkte till exempel på att pollinatorer (främst bin) är värda mycket innan de försvann och man i Kina var tvungna att anställa människor för att göra deras jobb för hand?) Att frivilligt hushålla med resurser kommer dock lätt i konflikt med ökad ekonomisk tillväxt. När - inte om - den ekonomiska tillväxten tar slut (se axiom 1-3 ovan) får vi hoppas att vi - till skillnad från Nauru - inte hunnit förstöra för mycket av det som i verkligheten betyder något för mänsklighetens långsiktiga överlevnad - en fungerande miljö.

Detta är första delen i en serie texter som handlar om alternativ när det nuvarande ekonomiska systemet pensioneras (del 2 finns här). Hur kan ett nytt ekonomiska system som istället uppmuntrar till långsiktighet och lokal produktion se ut? Denna text anknyter också till frågor som jag behandlade i en tidigare text, "Inga träd växer till himlen". Frågan om kopplingen mellan tillväxt och energi diskuteras också i ett inlägg på SRs Klotet av Malin Olofsson.
.

onsdag 1 april 2009

"The end of oil" av Roberts (2004)

.
Paul Roberts bok ”The end of oil: The decline of the petroleum economy and the rise of a new energy order” (2004) har fått beröm. Bill McKibben skrev i the New York Review of Books att detta var ”perhaps the best single book ever produced about our energy economy and its environmental implications”. Paul som till vardags är journalist kom förra året ut med sin andra bok, ”The end of food” (som också fått beröm).

"The end of oil" faller i samma fåra som andra böcker som i huvudsak syftar till att berätta vad oljetoppen (peak oil) är, belägga att vi är nära den, basunera ut vilka konsekvenserna är och beskriva de enorma utmaningar vi står inför. Jag har tidigare skrivit om några böcker som gör ungefär samma sak så som Heinbergs ”The party’s over”, Lindstedts ”Olja” och Deffeyes ”Beyond oil”. Allra närmast ligger dock Davaid Strahans ”The last oil shock”, och, om de möts i en duell tycker jag att ”The last oil shock” avgår med segern. Men kanske beror det lika mycket på att jag börjar bli mättad med böcker som har oljetoppen som sitt huvudsakliga ämne? De böcker som väntar på att läsas framöver utgår istället från att oljetoppen (inom en snar framtid) är en realitet och använder detta endast som utgångspunkt och som något som är belagt och avklarat efter några inledande kapitel.

Böcker om olja snabbt åldras när händelseutvecklingen är så dramatisk som den varit de senaste åren. Att ”The last oil shock” är två istället för fem år gammal gör alltså en viss skillnad. Fast på motsvarande sätt är fördelen med ”The end of oil” är att man har möjlighet att reflektera över hur mycket som har förändrats bara sedan 2004. Det som då var otänkbart ligger redan bakom oss idag. I Pauls bok kan man mellan raderna läsa att ett oljepris på över 20 dollar/fat (världen före 9/11) är ”högt” och att priser som pressades upp mot 40 dollar/fat (i samband med oro över att USA skulle inleda ett krig i Irak 2003) utgör ett hot mot den globala konjunkturen. Idag är alla istället glada över de senaste månadernas ”låga” oljepriser på under 50 dollar/fat efter förra sommarens chockerande höga pristopp på nästan 150 dollar/fat…

Jag kommer här enbart koncentrera mig på två teman som hänger ihop och som Paul skriver förtjänstfullt om; vår energiinfrastruktur och marknadsmisslyckanden – när marknaden ur snäva och kortsiktiga perspektiv beter sig rationellt samtidigt som beteendet är irrationellt ur ett större samhälleligt perspektiv. Dessa frågor speglar bara en liten del av bokens innehåll och de behandlas inte i något enskilt kapitel utan dyker upp lite varstans i boken. För denna typ av frågor spelar det inte heller någon roll att boken inte är pinfärsk.

Vi kan börja med lite hårda fakta som borde få alla med överdrivet stor tilltro till att ny teknik kan lösa alla tänkbara problem att stämma till eftertanke. I runda slängar 80-85% av den globala energianvändningen kommer från fossila bränslen (olja, naturgas, kol). Den nuvarande energi-infrastrukturen uppskattas vara värd 10.000.000.000.000 dollar (10 biljoner dollar). I denna siffra ingår till exempel all utrustning för att få upp oljan ur marken, raffinaderier, oljetankers, pipelines, kraftverk, ledningar, oljepannan i villakällaren och bilen i garaget. Individuella delar av denna infrastruktur måste vara i drift i 10-50 år för att betala av sina kapitalkostnader (”asset inertia”). ”Because asset inertia operates most powerfully in those sectors with the greatest capital outlays, it is a hallmark of the energy business. […] The more a company has invested in a particular system, the more reluctant it will be to put those assets at risk”.

Om delar av infrastrukturen kan drivas vidare även efter alla kostnaderna är avskrivna (t.ex. gamla nedsmutsande amerikanska kolkraftverk) blir de kassakor. Motsatsen, en förtida pensionering, kan istället bli en dyr förlustaffär – kanske av konkursframkallande storlek. Inget företag eller ens nation kan skrota infrastrukturen kring fossila energikällor, avskriva kostnaderna och snabbt bygga upp en ny, mer ”miljövänlig” infrastruktur. Energibolag har alltså alla skäl i världen till att försöka krama ur sista kronan ur den befintliga infrastruktur och varje alternativ energiekonomi skulle kosta tusentals miljarder dollar och ta decennier att bygga upp. På detta följer också att ju snabbare en omställning måste ske, desto större blir kostnaderna.

Ett exempel är naturgas som miljömässigt är ”bäst i klassen” av de fossila bränslena. Men att bygga pipelines för gas kostar 1 miljon dollar/mile (1.6 kilometer) och det var fram till 1970-talet olönsamt att bygga gasledningar som var längre än några hundra kilometer långa. Det gick helt enkelt inte att ta ut ett pris för gasen som kunde uppväga för kostnaderna att bygga långa pipelines och de största resurserna (Sibirien, Iran) var ”strandade” – för avlägsna från de marknader som behövde energin (Europa, Japan, USA). I kombinerade gas- och oljefält var det inte ovanligt att man helt enkelt bara tände på och brände upp gasen.

Även om det av flera olika skäl blivit lönsamt att bygga längre pipelines de senaste decennierna är det - till skillnad från för olja – inte så lätt att transportera gas till andra sidan jordklotet. Men det går. Om man fryser gasen får man Liquefied Natural Gas (LNG) som kan transporteras på specialbyggda kylda ”gastankers” (dyrare än oljetankers) mellan specialbyggda (dyrare) terminaler. Den oljeinfrastruktur som idag är på plats har tagit 100 år att bygga upp och inkluderar allt från tankerdesign och finansiering (anpassat till oljans unika egenskaper och projektens storlek) till att utbilda nya generationer av oljeingenjörer. Vissa delar av infrastrukturen kan återanvändas till LNG men andra måste anpassas eller uppfinnas på nytt. Tyvärr är summorna för att bygga upp en LNG-infrastruktur förskräckande stora. Många LNG-avtal är värda tiotals miljarder dollar och kan låsa parterna (företag och stater) till varandra i decennier. Trots att många energibolag tror på gas och väte (hydrogen) har de stora problem med att ta första steget. Att gå in för tidigt kan vara lika dumt som att gå in för sent när ingen vet vad rätt timing är:

How much should a company invest, and where and how soon? In theory […] a farsighted oil company could easily invest today in a mix of new technologies, assets, and expertise that would give it a clear advantage when the hydrogen economy finally emerges. In the meantime, however, […] it would be sacrificing some of its ability to compete in the oil economy today. In fact, such a right-thinking company would in all likelihood never live to see the hydrogen future, but would instead be driven into bankruptcy by its more conservative competitors.”

På motsvarande sätt är alla aktörer - från individuella konsumenter till oljebolag och hela nationer - så insnärjda i den rådande ordningen att varje grundläggande förändring innebär enorma politiska och ekonomiska risker. Ingen part vill eller vågar ändra på något om det inte är absolut nödvändigt och även då kommer vissa att motsätta sig. Kolindustrin är ett bra exempel. Amerikanska kolkraftverk bidrar idag med ungefär hälften av USAs och en åttondel av hela världens CO2-utsläpp. Varje meningsfull klimatpolicy måste per definition vara en anti-kol-policy.

This is why, worldwide, the utility industry, the coal-mining industry, and essentially any industry or state with a stake in coal […] have been willing to spend hundreds of millions of dollars to defeat, delay, or weaken climate legislation, as well as to discredit climate science and persuade the public that climate change is mere conjecture.”

De som tjänar pengar på det rådande systemet har mycket makt. Av världens 10 största företag är 6 (!) oljebolag. Om systemet förändrades skulle detta kunna gynna nya företag och industrier men i den utsträckning dessa industrier finns på kartan redan idag har de små möjligheter att göra sig hörda och fungera som motvikt till etablerade intressen. Det finns till exempel ingen industri som tjänar pengar på energieffektivisering. Istället för att planera, spara och hushålla finns det tvärtom starka incitament för energiproducenter att sälja så mycket som möjligt idag, låta industrier och individer vänja sig vid att använda mycket energi och sedan dra åt tumskrivarna och tjäna en extra hacka när tillgången periodvis blir knapp och priserna kan höjas (Enron tjänade stora pengar på detta). Andra paradoxer är att det i dagsläget inte kostar något att förorena och släppa ut ett ton koldioxid, men att rening kräver investeringar och ny teknik.

Även som slutkonsumenter finns det många paradoxer och rekyleffekter, till exempel vad beträffar bilar. I takt med att bilmotorer blivit bättre och mer effektiva har vi byggt större och mer kraftfulla motorer och använt dem till att göra fler och längre bilresor. I USA använder bara en av tio ägare av en pick-up truck någonsin flaket och bara en av tjugo använder sin Sports Utility Vehicle (stadsjeep) för att åka off-road. Och när vi nuförtiden kan bygga bättre isolerade och mer energieffektiva hus tar vi ut vinsten i form av större hus som är fyllda med mer saker. Kortsiktigheten går från triumf till triumf.

Det kanske ”värsta” exemplet från Pauls bok handlar om elkablar. När man bygger hus är tunnare elkablar av koppar mindre effektiva än tjockare elkablar. Men de är billigare. ”contractors rarely use thicker wires, because electrical work is usually done by the low bidder, whose goal, not surprisingly, is to minimize up-front materials costs, and who doesn’t care about the ”life cycle,” or the operating costs of the building. The thinnest wire allowed by law is invariably installed”. De extra kostnaderna för att installera tjockare kabel tjänar man in på elräkningen på mindre än ett halvår, men vem bryr sig? Paul konstaterar dystert att de allra flesta amerikaner och européer tänker lika lite på energin de använder som på luften de andas. Och, skriver Paul, vi kan inte förvänta oss att vare sig individer, organisationer eller nationer frivilligt kommer att använda mindre energi ifall detta innebär sänkt standard. Det enda återstående alternativet är i så fall av vi i framtiden ofrivilligt kommer att få vänja oss vid sänkt standard och att använda mindre energi...
.