söndag 27 februari 2011

Egypten och brödet

.
Jag börjar bli en aning trött på att skriva om Egypten. Det här är tredje veckan i rad och det känns lite som att jag som en repig skiva vill upprepa ungefär samma poäng igen och igen (även andra har gjort den). I min första text skrev jag om Egyptens snabbt krympande oljeexport och den förra och denna text handlar om Egyptens matsituation mot bakgrunden av stigande världsmarknadspriserna. I den föregående texten utgick jag från tillgången till - eller snarare bristen på kött som en lins genom vilken jag betraktade (upptakten till) det folkliga missnöje som kulminerade med Mubaraks avgång för några veckor sedan. I denna text går jag vidare med priserna på annan mat och speciellt då spannmål (= vete = bröd).

Just för tillfället ligger allt fokus på Libyen – Egypten ligger redan i medieskugga och det verkar som dagspressen bara kan skriva om ett land i taget. Man jag biter mig fast i Egypten och min analys av det landet kan gott fungera som bakgrund till att förstå underliggande problem som drabbar även andra länder i regionen. Vem vet, kanske kommer det att smälla till i ytterligare ett annat arabland i mars månad och ytterligare en enväldig diktator tvings packa sina väskor och fly hals över huvud? Blir det månne i Jemen, Algeriet eller i Bahrain? Det finns även andra kandidater…


Om kött är en lyxvara så är bröd ett måste i Egypten. För att baka bröd behöver man vete, men i Egypten bor det fler människor än det finns bördig jordbruksmark. Alltså måste man importera (en hel del av sin) mat. Egyptens (före detta?) jordbruksminister sa förra sommaren att Egypten importerar 40% av all sin mat och 60% av allt vete. Dessvärre sa han också att stora mängder av Egyptens nationella reserver av vete hade blivit förstörda av insekter förra året (jag får bibliska vibbar här) och att man var tvungen att göra sig av med hälften. Ytterligare ett allvarligt slag mot Egypten inträffade när Ryssland drabbades av den värsta torkan på 130 år och okontrollerade bränder förstörde delar av skörden. I slutet av sommaren stoppade Ryssland - världens tredje största veteexportör - all export av vete.

Egypten importerar mellan 6 och 7 miljoner ton vete varje år och landet är därmed världens största importör. Ungefär hälften har tidigare kommit från Ryssland. Rysslands exportstopp i augusti fick direkt konsekvenser; 500 000 ton vete blev inte levererat i början av september som det tidigare var avtalat. I ett land där 15 av de 80 miljoner invånarna hankar sig fram på mindre än en dollar per dag och ytterligare 15 miljoner klarar sig på mindre än två dollar om dagen är priset på vete och subventionerat bröd bokstavligen livsviktigt. Till saken hör också att Egyptens konsumtion av vete ligger på 180 kilo per capita, eller ungefär dubbelt så mycket som det internationella genomsnittet.

Vinterns gry i Sverige angående elpriserna är jämförelsevis bara en lätt bris. Under fem heta sommarveckor förra året (som kulminerade med Rysslands exportstopp) gick världsmarknadspriset på vete upp med två tredjedelar. I samband med de ökande vetepriserna mer än fördubblades (eller tredubblades – jag har sett olika källor) Egyptens kostnaderna för att subventionera bröd. Om jag förstår det hela rätt använder man sig av ransoneringskort för mat:

In an effort to help low-income citizens, the minister explained that the government had recently increased the number of ration-card beneficiaries, added more strategic goods to them--such as sugar and rice--and reduced customs duties on food needed for domestic consumption.”

Förra gången när världsmarknadspriserna på vete sköt i höjden tredubblades priserna 2007-2008 och det blev brist på subventionerat bröd i Egypten. Fattiga egyptier steg upp i gryningen och köade i timtal för sin brödranson. Frustration i köerna ledde till bråk och flera dödsfall. En 100-kilossäck med subventionerat vete kostade lite mer än 3 dollar men på den svarta marknaden såldes samma säck för närmare 400 dollar. Armén kallades in både för att kontrollera missnöjet och för att baka bröd.

Oroligheterna i Egypten bröt på allvar ut för en månade sedan, den 25 januari. Dagen innan gjorde den egyptiska regeringen ett utspel och lovade att bära alla förhöjda kostnader av eventuella globala matprishöjningar under 2011. Så här på bekvämt avstånd ser det alltså ut som man i diktaturen Egypten ändå (och förstås av ren självbevarelsedrift) har gjort vad man kunnat för att öka sina lager av vete och skydda sin befolkning mot de höjda världsmarknadspriserna.

Att det bor många människor i Egypten, att en stor del av dessa är fattiga och att de förlitar sig på subventionerat bröd för att överleva dagen är förstås svårare att göra något åt. Det har fått bli fortsatta plåster på såren och det har ju fungerat förut... Bombastiska uttalande som att Egypten ska öka sin självförsörjningsgrad av vete från 56% till 75% på tre år (2009-2012) är förstås rena skämtet. Kopplingen mellan mat och missnöje är stark:

Soaring food prices aren't the only reason that Egyptians took to the streets to try to topple their long-serving president. But they're a significant factor

Även om fokus i denna text ligger på spannmål är detta inte den enda mat som sköt i höjden förra året – överhuvudtaget verkar 2010 ha varit ett riktigt kasst år för matproduktion i Egypten. Den lokala frukt- och grönsaksproduktionen sjönk med 70% på grund av ”adverse climatic changes” (mer specifikt värmeböljor) och priserna ökade med 300%. För de i kosten viktiga tomaterna sjönk produktionen ännu mer (80%) vilket enligt uppgift skulle bero på ett virus.

Den poäng som jag (repig skiva) upprepar är att bara för att man lyckats kasta ut diktatorn Mubarak och skrivit om den politiska kartan så betyder det inte att man på något vis har löst Egyptens underliggande och mer grundläggande problem. Här är ett passande citat ut den bok jag håller på att läsa för tillfället (jag återkommer till den vid ett senare tillfälle):

Opinion leaders would generally continue seeking political explanations for the erosion of freedom, and would continue neglecting the ecological pressure causing it

I artikeln ”Egyptians face food hardship after protests” (Almasry Alyoum, 16 februari) hoppas elektrikern och trebarnsfadern Hassan Ibrahim att:

Egypt's revolution will speed the day he no longer lives in fear that his family will go hungry. [...] For now, Ibrahim finds life even harder than before. Days of rejoicing followed Mubarak's resignation last week but now Egyptians replenishing their food supplies are finding empty shelves or hugely inflated prices. […] This is an extra headache for authorities eager to restore confidence in an economy hit by strikes and bank closures.”

Om de globala priserna på mat inte sjunker väsentligt i år (vilket inte mycket tyder på) ser det alltså fortsatt tufft ut för de 30+ miljoner egyptier som lever på mindre än 2 dollar per dag. Detta problem är inte unikt för Egypten utan delas av många andra fattiga länder med växande befolkningar i en värld där vi samtidigt slår huvudet i taket (till exempel vad beträffar hur mycket vete som kan odlas).


Om vi lyfter blicken från Egypten och anammar ett global perspektiv på de stigande matpriser kan man först konstatera att vi som bor i rika länder inte alls drabbas speciellt hårt av stigande råvarupriser på mat. För det första lägger vi bara en mindre del av vår inkomst på mat (ca 13% i USA) så för de flesta märks det inte så hemskt mycket om matpriserna går upp med 10% eller 20% eller 30%. För det andra har matproducenter ofta långa kontrakt som låser priserna långt i förväg. Stigande priser på råvaror får förstås genomslag så småningom, men inte just nu. För det tredje är bara en liten del av priset på, säg corn flakes, beroende av priser på majs (corn). Det vi betalar för är i stor utsträckning för paketet, för marknadsföringen och för den rena och väl upplysta affären som vi knallar till när vi vill köpa ett paket corn flakes.

I andra länder ljöd larmet i början av januari efter att matpriserna hade klättrat sex månader i rad till nivåer som var högre än matkravallernas juni 2008. FNs Food and Agriculture Organization (FAO) har ett matindex som stod i 90 år 2000, passerade 100 år 2004, nådde toppnoteringen 213.5 i juni 2008. Nu har detta index nått de nya toppnoteringarna 215 i december och 222 i januari 2011.

Om någon diktator (eller folkstyrd regering) skulle ha missat just denna varningssigna så gick läxan i vilket fall hem direkt när president Ben Ali packade sina väskor och skyndsamt lämnade Tunisien i januari. Puffen till denna månaden gamla artikel sammanfattar och säger precis allt:

Authoritarian governments across the world are aggressively stockpiling food as a buffer against soaring food costs which they fear may stoke popular discontent.“

Här får jag dock hänvisa till en otroligt klargörande text av bloggrannen Flute (jag beslår honom med den högsta formen av smicker genom att sno hans bilder nedan). Även om FAOs matindex nu slår nya rekord så har FAO bara mätt matpriserna sedan 1990:


Tittar man istället på vetepriset de senaste 100 åren så har priset under de senaste 30 åren varit ”anomaliskt” lågt. Under denna period har jordens befolkning närapå fördubblats från 4 till 7 miljarder människor. Trots att vetepriserna nu är ”rekordhöga” har de alltså dessförinnan (innan 1980) bara två gånger i världshistorien (nå, de senaste 100 åren) varit så låga som de är i just denna stund av regerings-störtande "rekordnivåer".


Som vanligt är kopplingen mellan mat och energi (olja) stark. Högre oljepriser betyder dyrare insatsvaror till jordbruket (gödningsmedel, pesticider, drivmedel, konstbevattning, torkning) och därmed dyrare matproduktionen. Dessutom ökar kostnaderna för att transportera maten kors och tvärs. Till sist betyder dyrare oljepriser att mer spannmål (till exempel majs och soja) används till att producera biobränslen.

Huruvida det egentligen råder brist på mat i världen kan förstås diskuteras utifrån att en tredjedel av allt spannmål används som djurfoder samtidigt som en ökande andel av matproduktionen blir till biobränslen. I praktiken konkurrerar alltså människor, djur och bilar om samma mat, och eftersom våra ”miljövänliga” bilar har större köpkraft än en global fattiglapp är det inte svårt att räkna ut vem som blir utan. Samtidigt går det inte att bestrida att utmaningen att mätta alla hungriga magar blir större och större eftersom jordens befolkning för närvarande ökar med 80 miljoner människor varje år (mer är 200 000 per dag). I verkligheten finns det ännu fler faktorer som alla pekar åt fel håll. Lester Brown skräder inte orden när han i en extremt faktafylld text bistert sammanfattar situationen och framtidsutsikterna:

whereas in years past, it's been weather that has caused a spike in commodities prices, now it's trends on both sides of the food supply/demand equation that are driving up prices. On the demand side, the culprits are population growth, rising affluence, and the use of grain to fuel cars. On the supply side: soil erosion, aquifer depletion, the loss of cropland to nonfarm uses, the diversion of irrigation water to cities, the plateauing of crop yields in agriculturally advanced countries, and -- due to climate change -- crop-withering heat waves and melting mountain glaciers and ice sheets. These climate-related trends seem destined to take a far greater toll in the future.”

Lester Brown senaste bok, ”World on the edge: How to prevent environmental and economic collapse” kom ut förra månaden och han menar att mat är den svaga länken i vår civilisation och att vi nu bara är ”one poor harvest away from chaos”. Med dåliga skördar i en rad viktiga exportländer under det senaste året och utifrån de senaste två månadernas oroligheter i arabvärlden kanske det redan nu är på sin plats att konstatera att kaos redan har anlänt?

Avslutningsvis kan man konstatera att mat visserligen är viktigt, men att vatten är ännu viktigare. Utan vatten kan man över huvud taget inte odla någon mat. Vatten är alltså ett uppseglande orosmoment och till skillnad från spannmål är det dyrt att transportera.

Past water shortages have been temporary or small-scaled; future groundwater depletion will be massive and effectively permanent. […] Current patterns of water use accurately reflect the fact that water is free or nearly so, and its supplies are unlimited […] Without some sort of water tariff […] it is hard to imagine that patterns of use will change much.”

Just mellanöstern ”råkar” vara den region som är mest vatten-utmanad av alla. Jordbruket står för mellan 65-90% av vattenförbrukningen i regionen och en stor del av vattnet kommer från underjordiska reservoarer som inte fylls på i tillnärmelsevis samma takt som de töms. Detta utgör alltså ytterligare en tidsinställd bomb som tickar men som bara ett fåtal verkar höra.


PS. En ”rolig” detalj. Två dagar innan uppropet började sa Egyptens ambassadör i USA att ”Arab countries are witnessing a new phase of challenges but Egypt will remain stable”.

PS II. Sportlov. Skidåkning. Det kan hända att nästa text kommer att dröja lite längre än vanligt.
.

fredag 18 februari 2011

Egypten och köttet

.
Jag kommer ihåg en rolig historia från min ungdom (innan Sovjetunionen gick i graven). En undersökning skulle utföras utifrån en till synes enkel fråga som skulle ställas i flera olika länder; ”Excuse me, what is your opinion about the meat shortage?

I USA fick man inga vettiga svar då ingen förstod vad brist (”shortage”) betydde. I Sovjet fick man inga svar då ingen visste vad ”åsikt” betydde. I Polen fick man inga vettiga svar då ingen förstod vad ”kött” var. Slutgiltligen svarade Israelen (känd för sitt hänsynslösa beteende bakom bilratten) ”vad betyder ’excuse me’?”.


Texten nedan är en fristående fortsättning på min förra text om Egypten och den bygger till mycket stor del på texter från Almasry Alyoums engelska nätupplaga. Tidningen betraktas trots sin ringa ålder (den startade 2004) numera som den mest inflytelserika tidningen i Egypten.


Alla gillar kött. Jag misstänker i vilket fall att det inte finns så många (frivilliga) vegetarianer i Egypten. Men antalet personer som har råd att äta kött har minskat väsentligt det senaste året. Under förra årets första kvartal ökade priserna stegvis och händelseutvecklingen kulminerade (utifrån antalet tidningsartiklar i frågan) i april förra året. Under denna period sjönk köttkonsumtionen med över 20% till följd av stigande priser på kött och annan mat ("skyrocketing food prices"):

"I haven't been buying meat for a while because I can't afford it," said Mohamed Fathi, a resident in Beheira. "The price of beef has climbed from LE32 a kilo to LE50." Esam Habiba, an agricultural engineer, also a resident in Beheira, said he hasn't bought meat since prices went up because he considers his children's private tutoring and health care to be a priority."

[I en artikel som skrevs nio månader senare, den 20 januari i år och fem dagar innan upproret i Egypten startade uppgavs marknadspriset för kött ligga på LE70 per kilo.]

I april vidtogs därför konsument-bojkotter (spridda bland annat genom Facebook) för att ”tvinga ner” kött-priserna, och även en dagslång strejk där 3000 restauranger bojkottade och lät bli att servera rött kött i protest mot de höga priserna. Jag utgår från att sådana (tillfälliga) aktioner mest bara skadar slaktare och restaurangägare (som säljer kött till slutkonsumenterna) och att effekterna för hela branschen på struktur, incitament och värdekedjor är negligerbara.

En för oss svenskar lite bisarr grej är hur olika myndigheter, samfund och organisationer i Egypten hanterade denna kött-kris. Jag har alltså läst om hur en enskild guvernör ”beordrar” fram 25 ton kött från Brasilien (hur?) och också fastställer ett (rabatterat) pris som köttet ska säljas för (vem betalar mellanskillnaden?). Vidare har jag också läst om hur kristna koptiska kloster och hur ”military meat outlets” säljer kött till rabatterade priser (och med stor trängsel som följd) för att ”göra folket glada”. Eller i vilket fall mindre missnöjda. Jag har för övrigt svårt att hålla reda på alla departement och ministerier som har ett finger med i spelet kring köttet (t.ex. ”the Ministry of Social Solidarity’s "Department of Meat"”, “the General Authority for Fish Resources Development” och så vidare).

Jag skrev ovan att händelseutveckling kulminerade i april. Fast så var det inte, det bara verkade vara så vid den tidpunkten. I efterhand var april bara ett ”lokalt maxima”, för även därefter fortsatte priserna att öka. Enbart under juli månad, när man började närma sig den religiösa högtiden ramadan - med sin traditionellt högre köttkonsumtion - steg priserna på kött med (ytterligare) 20%. Detta föranledde ”[the] head of the General Authority for Fish Resources Development [to urge] Egyptians to replace red meat with fish to help control the increase in prices”.

Vad är det då som har hänt på sistone och vad beror de stigande köttpriserna på? Ett skäl är rädsla, ändrade preferenser och minskad efterfråga på fjäderfä (fågelinfluensa) och fläsk hos den kristna minoriteten som äter gris (svininfluensa). Ett annat skäl är helt enkelt minskad tillgång på kött, men bortom detta enkla konstaterande är relationen mellan de bakomliggande faktorerna mycket komplicerad.

Jag kan helt enkelt inte ge något entydigt svar, men å andra sidan verkar det inte finns någon i Egypten som kan göra det heller. En sak är dock säker och det är att anklagelserna flyger åt alla håll och kanter. Speciellt utpekade är slaktare, boskapsuppfödare, importörer, korruption samt myndigheternas byråkrati och allmänna oförmåga. Cirka fem år tillbaka i tiden spökar också ett utbrott av mul- och klövsjuka som kom med sjuka kalvar från andra delar av Afrika (eventuellt Sudan) och som tvingade Egyptierna att döda hälften av all sin boskap på ett bräde. När Argentina som dessutom är ett av de länder som Egypten har importerat kött från stoppade sin export i våras passade Brasilien på att höja sina priser med 15%.

Slaktare och ägare till små restauranger menar att de höga köttpriserna skadar dem och pekade ut bönderna (boskapsuppfödarna): ”Essentially, our fate lies with the farmers […] They control the prices”. Mot slutet av året (november) var situationen ännu värre och en slaktare menade att botten helt hade fallit ur marknaden och att all handel med kött hade avstannat.

Nobody’s buying and nobody’s selling,” said [the butcher]. “Butchers' sales are down 80 percent across the country. The customers just aren’t coming; or those who bought five kilos of meat last year are now just buying one or two.”

Om problemen skulle bero på spekulation och manipulationer av marknaden kan man nog i vilket fall konstatera att det inte är småbönder som står bakom. Tvärtom har bönder nu inte råd att hålla sina djur med mat efter abrupta prisökningar på (importerad och beskattad) kreatursfoder som måste köpas in till stigande världsmarkandspriser: ”it costs breeders roughly LE100 per month to feed a single young calf. ‘This is unaffordable for most farmers,’ “

Vissa kritiker menar att dessa prisökningar borde ha motverkats av ökade statliga subventioner till boskapsuppfödare. I frånvaron av sådant direktstöd låter många fattiga bönder unga kor (kvigor) och kalvar gå till slakt. Detta påverkar i sin tur ytterligare tillgången på mejeriprodukter (idag) och kött (i framtiden). Åtminstone i just detta fall verkar en hel del egyptier tydligen inte tro att den osynliga handen kan lösa alla problem eftersom ett förslag till lösning är att ”The government should support farmers by subsidizing animal fodder or facilitating bank loans to help them continue breeding livestock”.

Som det är nu befinner man sig istället i en nedåtgående spiral. Alla vill ha kött men det går helt enkelt inte att producera inhemskt kött till ett pris som den lokala marknaden kan acceptera. Ekonomiskt trängda boskapsuppfödare tvingas skicka iväg djur till slakt trots att de ”borde” behållas flera år till och växa till sig.

De problem jag räknat upp ovan kan inte lösas på ett enkelt sätt. Det är till exempel svårt att se hur ett regimskifte kan stoppa denna negativa spiral. Personligen tolkar jag istället händelseutvecklingen som resultatet av en (långsam) process som startade förra året och där många egyptier från arbetar- och från medelklassen håller på att bli "utprisade" från marknadssegmentet "köttätare". Eftersom man måste köpa in foder till sina lokala kossor från utlandet är man beroende av världsmarknaden och de priser som råder där, och när dessa stiger går det inte längre att "hitta någon affär" (tjäna pengar på) att föda upp boskap i Egypten. För övrigt skrev Kvantitativt bara igår om en parallell utveckling i Sverige där den svenska kronan är så stark att det är billigare att importera kött från kontinenten än att föda upp kor och grisar i Sverige (till skada för de som sysslar med det).

Jag kan framöver se en värld där det inte går att "hitta en affär" i att över huvud taget exportera jordbruksprodukter till ett importberoende land som Egypten, för i takt med att Egyptens kapaciteten att exportera olja (eller nu senast landets kapaciteten att locka till sig turister) förtvinar blir det förstås svårare och svårare att betala marknadsmässiga priser för det vete man vill importera (i konkurrens med alla andra vete-importerande länder). Det rör sig alltså om vete som Egypten måste importera om de över huvud taget ska kunna föda sina talrika medborgare.

Notera även båtlasterna av unga män som nu flyr Tunisien för Italien (Europa) efter maktskiftet där. De ser revolutionen till trots (fortfarande) inte någon framtid i ett Tunisien med grasserande arbetslöshet och fattigdom. Sedan förra veckan har jag för övrigt snubblat över två bra analyser av läget i Tunisien och i resten av arabvärlden som ligger nära min.

Jag kan trots dessa dystra framtidsutsikter samtidigt se en framtid där omvärlden kan "hitta en affär" i att exportera jordbruksprodukter från fattiga till rikare länder - även ifall det råkar finnas människor som svälter lokalt. De lokala fattiglapparna (som numera inte sällan bor i storstädernas slum och som därmed inte har möjlighet att odla sin egen mat) har helt enkelt inte tillräcklig köpkraft för att konkurrera med rikare utlänningar (oss) om den lokalt producerade maten.

Ibland blir lokala fattiglappars behov av mat till och med utkonkurrerad av rika européers behov av att symboliskt ge utlopp för sin kärlek. Vår kärlek till oss själv alltså, inte till fattiga människor i Afrika som vi uppenbarligen inte bryr oss så mycket om utifrån att 90 000 ton snittblommor numera flygs (bra för klimatet?) in till Europa från Kenya varje år. Eller så hyr man helt enkelt bara ut jordbruksmarken på flera decennier långa kontrakt till utländska rikingar (även kallat "land grabbing"). Den typ av uttalanden jag gör med dessa utsagor är dock mycket osäkra - som vi vet finns det också en gräns och när missnöjet (eller hungern) hos en tillräckligt stor andel av befolkningen bubblar över är konsekvenserna oförutsägbara. Även de "bästa" planerna (USAs i flera decennier långa stöd till Mubaraks regim, "land grabbing") kan då gå i stöpet.


Huruvida det är myndigheternas uppgift att se till att medborgarna har tillgång till (billigt) kött kan man förstås diskutera. Dessutom sitter inte de Egyptiska myndigheterna (varken de föregående eller vilka det nu är för tillfället) i någon avundsvärd sits, för om importrestriktionerna hålls höga (och är krångliga att följa) blir det brist på kött, men om de istället är låga så slår (relativt) billigt importerat kött ut de inhemska egyptiska uppfödarna. Utan inhemsk köttproduktion blir landet dessutom i ännu högre grad beroende av och utlämnade till nyckfulla och ibland rusande priser på den globala marknaden för råvaror och mat. Damned if you do and damned if you don’t!

I Egyptens fall verkar det dock som myndigheterna genom brist på eller genom missriktade handlingar har bidragit till att medborgarna inte har tillgång till kött. En viktig nyckel i min egen förståelse av situationen var en mycket bra artikel (i samma egyptiska dagstidning) om ”The meat market mystery”. Här är ett utdrag ur en bekännelse av en anonym tjänsteman som jobbar vid ”Department of Meat”:

”‘Not that long ago, there were 10 or 12 different importers bringing in the meat. Now there are only two,’ he says. According to him, the majority of importers have given up on their business due to the excessive demands imposed on them by the government. For each shipment of frozen meats, importers must receive permits from the Ministries of Health, Trade, and Agriculture, as well as a series of sub-committees and councils. Until the permits are presented, the imported meat is kept in quarantine, which importers pay for on a daily basis.”

Eftersom inte staten, utan importören själv måste bekosta att (underbetalda) veterinär och läkare inspekterar köttet kan man gissa på att det finns ”ett visst tryck” på att släppa igenom en last, och att inspektionerna är ganska opålitliga. Vilket i sin tur skapar stor oro och ”oräkneliga” skandaler - som vid leveransen av tusentals ton infekterat Indiskt kött ”nyligen” (i en artikel från april 2010). Alltså föredrar egyptiska konsumenter att köpa inhemskt kött – bortsett från den lilla lilla detaljen att man inte längre har råd med det. Man har helt enkelt blivit utprisade från marknaden – drabbad av ekonomisternas eufemiska ”demand destruction”.

En skarpögd slaktare (samma artikel) pekar på en del underliggande faktorer och påpekar att emedan Egyptens befolkning skjuter i höjden förblir mängden boskap densamma. En skarpögd ekonomiprofessor påpekar att det är värre än så eftersom prima jordbruksland bebyggs, och att bebyggelsetakten har ökat under de senaste åren.

”Jaha, men låt dem äta kakor då” kan ju vän av ordning utbrista. Kan de inte klara sig utan kött? Jag skjuter det lätta svaret framför mig och börjar istället med det mer flyktiga och svårfångade som handlar om traditioner, vanor och preferenser. ”Mat som mat” kan man tänka, men vi människor är inte riktigt funtade på det viset. Mat är kultur och mat är identitet. En egyptisk pappa sa i en artikel; ”if things keep going the way they are, our children’s children will never know the taste of meat”. Och den upplevelsen är uppenbarligen viktig åtminstone för honom (och för många andra).

Vi är våra vanor och många svenskar skulle säkert också bli väldigt upprörda om det inte stod att uppbringa skinka och köttbullar till julbordet – för att inte tala om svårigheterna med att genomföra en traditionella kräftskiva om det inte finns några kräftor på bordet. Mat är mer än bara mättnad. Mat är också trygghet, traditioner, lukter och minnen. En ”simpel” (?) sak som att inte längre ha råd att köpa kött till en religiös festmåltid eller ett bröllop kan skapa nog så mycket frustration och ilska i de breda folklagren som "nyss" hade råd med detta. Då vidtar jakten på syndabockar. Speciellt när det sker i kombination med att andra (till exempel samhällstopparna) inte ser ut att drabbas, eller kanske till och med misstänks sko sig på den nuvarande situationen. Det går lätt att se hur det kan jäsa i leden av sådant.

Det lätta svaret på frågan om de inte kan äta annat än kött är att situationen är problematisk av flera skäl ändå eftersom bristen och priset på kött hänger ihop med priset på andra matvaror:

When meat prices increase, so does everything else. Fishmongers and chicken farmers take advantage of the situation and increase their prices too. Nobody wants to get left behind.”

"Spiraling food prices [...] have affected all but the richest echelons of society and extended beyond the butcher’s counter to such basic food staples as tomatoes and cooking oil."

Skenande matpriser har alltså drabbat alla delar av befolkning (utom den lilla minoritet som befinner sig samhällets absoluta topp). Dessutom sträcker sig effekterna bortom slaktarens disk, och bortom fjäderfä och fisk vidare till annan mat:

The past three months [skrivet april 2010] have witnessed a sudden increase in food prices that has forced most Egyptians to make the difficult choice between empty wallets and rumbling stomachs”.

Om jag återknyter till min förra text så kan åtminstone jag tänka mig att mat är en minst lika viktig, eller kanske till och med ännu viktigare faktor bakom revolten i Egypten än ledarskapet. Så länge Mubarak levererar en stigande levnadsstandard, eller åtminstone mätta magar och idén (eller illusionen) av en ljusnande framtid så kunde nog en tillräckligt stor del av befolkningen tänka sig att leva med honom. Men om man inte har råd att köpa kött, eller framför allt bröd – ja då blir det revolution. Speciellt i kombination av att hoppet om en ljusnande framtid ter sig mer och mer avlägset för vart år som går.

"Due to budget cutbacks, the light at the end of the tunnel has been turned off".

Är det bara en slump att Egypten regering, i spåren av händelseutvecklingen i Tunisien och mindre än en vecka innan oroligheterna i Egypten började (den 25 januari) kungjorde att man skulle öppna nya försäljningsställen som "inom några veckor" skulle sälja ”subsidized agricultural commodities, meat, fish, poultry, dates, and dairy products at a discounted price”? Jag skulle inte tro det... En av cheferna på jordbruksministeriet påstod att detta var ett led i en ”integrerad policy” för att bryta ”monopolet på vissa matvaror” och ”förebygga kommersiell girighet” av de som "sökte största möjliga profit utan att tänka på de sociala konsekvenserna". Då ska man dock ha i åtanke att Egypten redan innan sådana utspel" devotes 20 percent of its budget to subsidies for food and fuel".

Känner ni igen den där med monopol, profitörer och girighet från oljediskursen? Att skylla på spekulation och profithunger i ett försök att deflektera skulden är en beprövad strategi. Hade det fortfarande bott judar i Egypten kan man gissa att de skulle ha det hett om öronen vid det här laget, men antalet judar i Egypten minskade från 75-80 000 på 1920-talet till färre än ett hundra personer (!) för fem år sedan. Jag kan inte så mycket om den kristna koptiska minoriteten i landen trots att den utgör inte mindre än 10% av Egyptens befolkning, men det känns inte som en högoddsare att gissa att kopterna ligger risigt till i största allmänhet om temperaturen skruvas upp ytterligare.


PS. Hoppsan. Vissa av er fick en insikt av hur jag jobbar igår kväll när jag råkade trycka på fel knapp på datorn.
.

torsdag 10 februari 2011

Egypten och avgrunden

.Bild: Ett snapshot av ett Egypten på väg mot avgrunden (om än i slow motion). Den gråa oljeproduktionen (nedåtgående) korsar den inhemska konsumtionen (uppåtgående svart linje) och utraderar därmed den gröna oljeexporten. Det betyder i klartext förlorade exportinkomster i ett redan fattigt, överbefolkat och importberoende land.


Nyordning: Länkar i rött går till äldre texter på Livet efter oljan Jag ska i mån av relevans försöka lägga in några sådana i varje text framöver eftersom det tillkommit en hel del nya läsare det senaste året. Bloggen har för övrigt precis passerat 200 Google Reader RSS-prenumeranter.


Det har av naturliga skäl varit populärt att skriva om Egypten på sistone. Protesterna där startade för två veckor sedan och etern har därefter fyllts av en ström av artiklar och inslag där tyngdpunkten oftast har legat på att återge och beskriva det allra senaste. Det finns gott om tyckare (jag ställer mig själv sist i den kön nu) och en massa nyhetsreportrar är på plats (i princip dock endast i Kairo). På plats i Egypten intervjuar de ibland vem som helst som de råkar få tag på (till exempel taxi-chaufförer och personal på turisthotellen!). Jag som läser DNs döda träd-upplaga har dock en viss svaghet främst för Nathan Shachars analyser.

Portätten på Mubarak och bilder på egyptiska folksamlingar är rikligt förekommande liksom andfådda reportage om vad som hänt sedan igår. Ja, varje dag har vi översköljs av en mini-tsunami av nyheter om vad som hänt sedan igår. Men surret om ”det allra senaste” är såå uttröttande och såå igår. Låt oss hoppas att ”det allra senaste” tillhör gårdagen och att framtiden tillhör de kunniga journalister som går på djupet och analyserna de bakomliggande orsakerna till skeenden och händelseförlopp.

Den bästa information hittar jag personligen inte sällan på nätet. Vilken tjomme (journalist) som helst kan ”spåra” demonstrationerna i Egypten till det egyptiska folkets längtan efter frihet och demokrati (eller ”i värsta fall” demokrati som resulterar i ett religiöst styre). För en normalbegåvad journalist (tack Cornucopia för termen) som fått i sig framstegstänkandet med modersmjölken och som bakom sina rosafärgade glasögon blickar ut mot en värld av möjligheter kan det inte finnas och går det inte att ens i ögonvrån se eventuella bakomliggande orsaker som inte kan lösas av ett regimskifte.

Men ett regimskifte är bara vågens kam, och de verkliga krafterna bakom en tsunami är, som vi alla vet, omöjliga att se med blotta ögat eftersom de finns under havsytan. För att luska fram dem måste man använda hjärnan, men viktigast av allt är att ta av de rosafärgade glasögonen.

Kvantitativt gjorde det. ASPO gjorde det också. Även Effekt gjorde det. Alla använde de Grafen och resonerade kring den. Grafen kommer från en text på The Oil Drum och jag använder också Grafen (se bilden ovan). Kvantitativt följde upp det några dagar senare och Flute och Cornucopia har förstås också skrivit vettigheter om Egypten även om de inte använt sig just av Grafen.

Men varför ser man då aldrig en analys i gammelmedia som utgår från problematiken kring olja, mat och befolkningsmängd? Det finns självklart (en del) intelligenta människor ute på tidningsredaktionerna också - vad finns det för skäl till att de inte ser? Kan det vara så att det även bland de som ser järtecken i skyn finns vissa saker som inte kan och som inte får sägas för att de bakomliggande resonemangen - i frånvaro av lätta svar eller lösningar - blir för oroande och världsomvälvande? Bakomliggande orsaker till olika händelseförlopp är ju för övrigt så himla trista eftersom de aldrig går att förändra på en månad eller ens ett år (till exempel genom ett regimskifte). Är svaret alltså egentligen mycket enkelt? Kan det helt enkelt vara som tidningsmannen William Nelson (1841-1915) sa för 100 år sedan (inget nytt under solen):

Newspapers are read at the breakfast and dinner tables. God's great gift to man is appetite. Put nothing in the paper that will destroy it.”

Om man placerar citatet i en kontext så står följande att läsa i en artikel i den amerikanska tidsskriften LIFE från 1939:

To [Nelson], the story of a cat who got caught in a chimney was as worthy of page one as the report of a local election. Nelson also had an acute distaste for publishing distasteful facts. [The Kansas City] Star stories never mentioned snakes, freaks, names of malignant diseases or anything that might be considered revolting. Nelson summed up his publishing philosophy in these words: ”Newspapers are read at the breakfast and dinner tables. God's great gift to man is appetite. Put nothing in the paper that will destroy it.”
LIFE magazine, 9 Oktober 1939

Idag kan vi faktiskt läsa texter om ormar och sjukdomar eftersom det har visat sig att de driver lösnummer. Kanske har våra frukost- eller tidningsläsarvanor förändrats? Eller så är vi kanske lite mer hårdhudade och kan ta en nyhet om en förrymd orm (som frös ihjäl och hittades i en snödriva i julas) utan att tappa aptiten? Men, vad vi inte kan acceptera att läsa i morgontidningen är texter (som denna) som handlar om mer substantiella hot mot våra förgivettagna övertygelser av hur vi lärt oss att världen och (ekonomisk) utveckling fungerar. Att obstinat insistera på att världen är gränslös kan dock i praktiken tyvärr (?) inte avlägsna icke-förhandlingsbara begränsningar och heller inte förhindra att dessa begränsningar påverka oss och resten av världen (till exempel Egypten - se vidare nedan).

Icke-förhandlingsbara begränsningar, till exempel de fossila bränslenas ändlighet, är dåliga nyheter för en mänsklighet vars antal och materiella begär inte har några gränser. Vi kan inte avlägsna dessa typer av begränsningar - de är "inbyggda" i själva realiteten av att vår värld (och våra resurser) är ändliga. Men, i våra massmedier och i våra dagliga liv gör vi gör vårt bästa för att begrava alla subversiva tankar som kan få oss att ifrågasätta fortsatt tillväxt i en ändlig - och full - värld. Men världen är nu faktiskt full i bemärkelsen att det inte finns något mer tomt utrymme att exploatera efter det att:

- vi har tagit större delen av biosfären i anspråk (vi blir 7 miljarder människor detta år).
- vi har tagit det förflutna i anspråk (användbara mineraler och ändlig fossil energi - olja, kol och gas - som bildades långt innan den första människan vandrade på jorden).
- vi har tagit framtiden i anspråk (redan överdådig förbrukning av ändliga resurser som skulle kunna kommit våra efterkommande till nytta och extravaganta lån som i praktiken är anspråk på framtida resurser).

Vi har alltså koloniserat både tiden och rummet till deras yttersta gränser och vad finns då kvar? Rymden och havsbotten är av praktiska skäl för avlägsna och koloniseringen av tiden verkar också ha nått sina yttersta gränser när vi förutom framtida decennier och gångna årmiljoner till och med har tagit milli- och mikrosekunderna i besittning genom så kallad High-frequency trading (HTF). Det enda jag nu kan se återstår är parallella världar (se till exempel Harry Turtledove ungdomsböcker om "Crosstime traffic"). Det är också därför som tillväxtkramande små glädjespridare som Hans Rosling (tyvärr, tyvärr) har fel, fel och återigen fel. Vi bedrar bara oss själva när vi hoppas att en underlåtenhet att se, och en underlåtenhet att benämna det onämnbara också ska få det att försvinna. Poff, borta. Inte.

Istället projicerar vi hotet mot vår världsbild och hotet mot vår personliga lilla trygghetsbubbla utåt - till exempel mot zombies. Det är otroligt slipat av ABF att anordna en (övertecknad) kurs om "Att överleva en zombiekatastrof". Det är ju omöjligt att anordna en kurs som heter "Efter oss - syndafloden: Hur dina barn kan överleva i en värld på dekis". Min kompis påpekade att världen är knasig när det är mer politiskt korrekt att anordna en kurs om zombiekatastrofer än det är att anordna en kurs där man diskuterar Sveriges och världen verkliga (och delvis olösbara) problem. Zombiekursen börjar för övrigt nästa vecka och jag ska gå den tillsammans med inte mindre än tre bekanta. Jag håller som bäst på att förbereda mig genom att se TV-serien The Walking Dead och genom att läsa World War Z av Max Brooks (Mel Brooks son).

Efter detta långa och tendentiösa mellanspel återgår jag till det egentliga ämnet för denna text, Egypten. Min målsättning har förstås aldrig varit att vara snabbast ut med en nyhet. Det är i vilket fall en omöjlighet när min publiceringstakt och toppfart är makliga en text var 8:e dag (och dessutom med flera längre uppehåll förra året). Men, jag skulle heller inte skriva om ett (relativt) aktuellt ämne om jag inte kunde gå lite djupare och tillföra sådant som jag inte sett någon annan skriva om. Således är ämnet för dagen en (selektiv) djupdykning på jakt efter den egyptiska revoltens bakomliggande (och oljetopps-relaterade) orsaker.

I denna text ligger fokus på brister i nyhetsrapporteringen (ovan) och Egyptens verkliga problem (nedan). Egyptens verkliga problem är så mycket större än frågor om dess styrelseskick eller om Mubaraks vara eller inte vara. I de följande två texterna tänkte jag gå vidare och skriva om viktiga underliggande skäl till Egyptisk oro som kan knytas till landets matsituation. Vi får se, kanske blir den en fjärde text också.

Detta blir också ett bidrag till mina analyser av länder som får det tufft efter oljetoppen och där jag tidigare skrivit om Mexiko och om Jemen (del 1 och del 2). Det finns en hel del likheter mellan Egypten och Jemens bekymmer så läs gärna texterna om Jemen och jämför själv. Ekvationen minskad oljeproduktion och ökad inhemsk konsumtion går inte ihop. Särskilt inte när oljeexporten tidigare har bidragit med viktiga exportinkomster – som bland annat använts till att subventioner av till exempel bensin och mat.

Till skillnad från uteblivna satsningar på flickors skolgång, familjeplanering (preventivmedel) och kvinnors rättigheter har tidigare nedplöjda subventioner i nuläget inte bidragit till annat än dåliga transportvanor (många bilar), kass transportinfrastruktur (ingen kollektivtrafik) och en sedan decennier tillbaka mycket snabbt ökande befolkning (minskad självförsörjningsgrad och ökad import av mat). Att subventionera mat och olja kan förstås upplevas som bra (eller nödvändigt) i varje enskild situation och på kort sikt. Inte minst i potemkin-demokratier av Jemens och Egyptens slag. Subventioner av dessa slag har förstås fram tills nu resulterat i minskad social oro, men utifrån minskade exportinkomster och bibehållna eller ökande utgifter (bland annat för ökande subventioner av ökad oljekonsumtion och ökande matpriser) är detta inte direkt är en ”vinnande häst” på lite längre sikt.

Redan för två år sedan, 2009 (sista året som det finns siffror för) översteg Egyptens utgifter stadskassans inkomster med en tredjedel. Under 2010 försämrades handelsbalansen - i oktober månad 2010 hade underskottet stigit med över 40% jämfört med året innan. När de bakomliggande (oljerelaterade) sambanden därefter ser ut enligt ovan (Grafen) tenderar därefter sådana siffror att förändras och försämras snabbt i takt med att inkomsterna från oljeexporten dunstar bort i de inhemska bilarnas avgasmoln och den minskade oljeproduktionen.

Dynamiken mellan en snabbt ökande befolkning som breder ut sig och jordbruksmark som trängs tillbaka i motsvarande takt utgör en annan rävsax. Ju fler invånare desto mindre jordbruksmark. Och ju mindre jordbruksproduktion, desto större behov av att importera mat. Men för vilka pengar då när exportinkomsterna från oljan samtidigt sinar?

Egyptens har den största befolkningen av alla arabiska länder och man har gått från 20 till 80 miljoner invånare sedan 1950. För närvarande ökar befolkningen med mellan 1.5 och 2 miljoner människor per år (i huvudsak i de fattigare segmenten av samhället).

När oljetoppen slår till är det de fattigaste som först blir utprisade från marknaden. Det där lät ju inte så bra, så istället för att säga att de inte längre har råd kan man använda ekonomernas finare och mer städade term ”demand destruction”. Det betyder samma sak, nämligen att de som tidigare köpte vara X ”inte längre vill” köpa den. Vissa väljer alltså ”helt frivilligt” (och med en liten uppmuntrande knuff av marknadens osynliga hand) att inte längre köpa bensin till sin bil eller moped. Vilka väljer detta? De som efter en dos av marknadens magi förlorade budgivningen på det sista oljefatet! (som sätter priset för alla oljefat på marknaden).

Men, om varan ifråga är industrijordbruksproducerad mat (som förstås är mycket beroende av priserna på de oljebaserade insatsvarorna) så beror nog inte den minskade efterfrågan (”demand destruction”) på att en del personer frivilligt har bestämt sig för att fasta på permanent basis. I ett samhälle blir det helt enkelt svårt för regeringen att behålla ett fast grepp om tömmarna om en tillräckligt stor andel av befolkningen inte (längre) har råd att köpa den mat de är vana vid, eller ännu värre, om de över huvud taget inte har råd att köpa mat som mättar alla munnarna i (den talrika) familjen. Och här sträcker jag alltså ut halsen en aning och hävdar att det i en sådan situation inte spelar så stor roll om styrelseskicket är autokratiskt eller demokratiskt.

Om jag summerar resonemanget ovan så är poängen alltså att även om det inte hade blivit en folklig resning just nu, så hade Egypten ändå haft att möta Mycket Stora Problem framöver. Vidare kan man också konstatera att även vid ”bästa möjliga utfall” av de folkliga protesterna (vilket på intet sätt är garanterat) så kommer Egypten fortfarande att dras med Mycket Stora Problem även nästa år. Vid närmare eftertanke och en hastig blick på grafen ovan är det svårt att tro att problemen inte kommer att vara värre år 2012 än 2011 och värre igen år 2013 än 2012 (och så vidare).

Jag förväntar mig alltså att situationen i Egypten blir värre även om diplomaten, juristen och fredspristagaren ElBaradei rattar landet framöver, och även om han hade haft flera sidokarriärer bakom sig som retorikkonsult, spinndoktor, medlare och trollkonstnär. Vilket han inte har. Tvärtom är han av allt att döma en kompetent och pliktmedveten topptjänsteman, men någon politisk erfarenhet har han inte (han har inte ens bott i Egypten på några decennier) och det bådar ju inte så gott i ett land som rör sig mot avgrunden. Vissa saker går helt enkelt inte att snacka sig ur och ”overshoot” är en av dem:

In ecology, overshoot occurs when a population exceeds the long term carrying capacity of its environment.”

Möjligtvis kan en lirare som ElBaradei snacka sig till ökat stöd och bistånd och skjuta Egyptens problem framför sig ett tag. Men att skjuta problemen framför sig något eller några år är inte samma sak som att lösa dem. I just ElBaradeis fall är det inte svårt att dra paralleller till det hopp som sattes till att Obama skulle ”fixa” den ekonomiska krisen efter det att han blev president för lite mer än två år sedan. Men vilken typ av övermänniska måste inte Obama vara för att själv kunna fixa alla problem (se den två minuter långa och väldigt roliga filmen!) som byggts upp under decennier och som de flesta amerikaner ännu inte har förstått eller ens fått syn på! Även Obamas strategi består i huvudsak av att skjuta problemen framför sig. Har han och hans eftermäle "tur" vinner republikanerna valet nästa år och får ta hand skiten efter det att han lyckats skjuta problemen framför sig i ytterligare 20 månader.

Ur mitt perspektiv (och utan att vara någon Egypten-kännare) var det alltså givet att något skulle hända förr eller senare och om det inte skulle ha blivit en folklig resning 2011 så kanske det istället skulle ha varit en tilltagande krigsretorik som vände sig mot grannlandet Israel 2012, människor som på bred front inte hade råd att köra bil till jobbet år 2013 (med stora störningar för ekonomin som följd), trashankar som svälter ihjäl på gatorna år 2014 eller en militärkupp år 2015. Och Egypten är förstås inte ensamt i sin golgatavandring - många andra länder är också på väg mot avgunden med jättekliv, med myrsteg eller något mittemellan.
.

onsdag 2 februari 2011

Peak oil computing (del 4)

.En medlem av den kinesiska "Myrstammen" ("Ant tribe"). Högskoleutbildade undersysselsatta 80-talister som lämnade hembyn bakom sig, tog språnget och plockade upp en högre utbildning på vägen, men som (ännu) inte lyckats få fotfäste på den reguljära arbetsmarknaden.


Denna serie texter är - till skillnad från alla andra texter på den här bloggen - bara delvis fristående. Detta är den fjärde och sista delen. Just denna text tar vid precis där tredje delen slutade så jag rekommenderar att du antingen börjar läsa från början (del 1) eller åtminstone börjar med att läsa förra delen (del 3) om du inte redan gjort det.


Datoranvändning i en värld av begränsningar – del 4

Redan idag kan en bärbar dator med trådlöst Internet tillåta en egenföretagande kunskapsarbetare att skära ner sina utgifter genom att avstå från att skaffa sig ett kontor och istället välja att arbeta från caféer och andra offentliga lokaler där det finns gratis Internet. Det underverk som radikalt distribuerad och lössläppt datorkraft utgör gör det ”possible for a homeless person to run an Internet business or a software company, manage an investment portfolio, or contribute to an international scientific collaboration. Any of these things can now be done from an Internet cafe or a public library, or, in fine weather, even a bench in a city park or a tent at a campground. Cell phones make it possible to give radio interviews and participate in teleconferences from just about anywhere” (Orlov, 2010).

Ett väldokumenterat svenskt exempel är entreprenören och webbutvecklaren (och min före detta student) Ted Valentin som har arbetat från (och ställt upp på många intervjuer om hur han arbetat från) olika caféer i ett antal år. Ted driver bland annat ett 20-tal kart-sajter (varav många är väldigt användbara för den permanent undersysselsatte mobila konsumenten), t.ex. www.restaurangkartan.se, www.wifikartan.se, www.cafekartan.se etc.

Användningen av caféer som ”kontor” för affärsmän i divisionen ”småskaligt enmansföretag” är naturligtvis inte en ny uppfinning utan var tvärtom en vanligt förekommande praktik till exempel i 1700-talets London och på många ställen i fattigare länder än idag. Denna och många andra (sociala) funktioner som ett café kan ha, har i detalj blivit kärleksfullt dokumenterade av (den i detta fall inte-speciellt-objektive) sociologen Ray Oldenburg (1997). Hans långa lista på caféers (och andra mötesplatsers) sociala funktioner kan utgöra ytterligare en källa till inspiration för att ta fram produkter och tjänster som riktar sig till den permanent undersysselsatte konsumenten.

Den senaste särskilt användbara utvecklingen för socialt välanpassade individer som känner sig obekväma med att i många timmar uppta en plats på ett café i utbyte mot att endast köpa en enda usel kopp kaffe är konceptet Coffice(25). Mot en blygsam avgift på 700 kronor per månad blir du medlem i en ”arbetsklubb” och får därigenom tillåtelse att ockupera ett skrivbord ”backstage” på ett centralt belägen café i Stockholm. Medlemskapet ger dig också tillgång till skrivare, till konferensrum och till och med till ”medarbetare” (andra medlemmar) utan att du behöver känna ett tvångsmässigt behov av att beställa nya koppar kaffe varannan timme för att rättfärdiga din existens. En trådlös Internetuppkoppling ingår naturligtvis och det finns ingen anledning till att denna typ av produkter och tjänster för den permanent undersysselsatta konsumenten inte skulle kunna utvecklas mycket längre. Varför till exempel inte en tjänst (en ”arbetsklubb”) för permanent undersysselsatta universitetsutbildade kunskapsarbetare där en prisvärd medlemsavgift skulle ge dig tillgång till en marknadsplats där köpare och säljare kan mäkla och matcha kanske tidskritiska småskaliga (eller projekt-stora) behov och färdigheter i realtid? En sådan tjänst är förmodligen en betydligt mer tilltalande lösning för de flesta jämfört med den motsvarande äldre plats-baserade (”location-based”) tjänsten för att matcha ihop okvalificerade arbetstagare med tillfälliga arbetsgivare (se bild 1 nedan)



Bild 1. I väntan på ett tillfälligt jobb i Smalltown, USA, i kölvattnet av den ekonomiska recessionen.



Utvecklingen och distributionen av billiga handhållna små kraftfulla datorer och mobiltelefoner (”computational devices”) har gått rasande snabbt och ökat vår frihet och mobilitet, men “even here there is plenty of room for specific improvements: the umbilical cord of the laptop power supply and the cell phone charger hampers mobility. It would not be difficult to add small solar panels to the backs of cell phones and the lids of laptops, making it possible to recharge them simply by leaving them in the sun for an hour or two. Many people would be willing to trade off certain features, such [as] a high-powered microprocessor or a brilliant display, against reduced power consumption and a reduced need to use the power cord.” Orlov 2010)

Kinas undersysselsatta akademiker

Där denna text tidigare vänt sig mot USA för att få inspiration och insikter om de redan-idag massiva antalet permanent arbetslösa konsumenter, vänder vi oss nu mot den uppåtstigande supermakten Kina, med sina miljontals arbetslösa nyutexaminerade akademiker. Dessa är medlemmar i den så kallade ”Myr-klanen” (”Ant Tribe”) och de flesta är “single twenty-somethings from the provinces, with degrees from minor universities but ambitions in the major leagues” (Ford 2009). Med en sexfaldig ökning av akademiska examina från 1 miljon 1999 till över 6,1 miljoner 2009 finns det numera “3 million jobless or underemployed college graduates in China” (Pierson 2010). Dessa nyutexaminerade akademiker jagar oupphörligen och med stigande desperation och förtvivlan efter jobbet som – inte sällan som den första medlemmen av sin familj – ska förflytta dem till ett förment behagligt liv som tjänstemän (”white-collar professionals”). I väntan på det jobbet accepterar de tillfälliga underbetalda jobb som de är överkvalificerade för, och de lever ofta extremt trångt och under förskräckliga ekonomiska förhållanden (ibland får de ekonomiskt stöd från sina arbetande arbetare-föräldrar:

- En nyutexaminerad ingenjör inom biomedicin “imagined himself […] helping to design state-of-the-art medical equipment”, men “spends a lot of his time in the cramped and chilly room he shares with a friend in the outskirts of Beijing, playing video games or trying to line up a job as a salesman” (Ford 2009).

- En nyutexaminerad radiojournalist “found a couple of short-term gigs, but nothing well-paid or satisfying” (Pierson 2010). I en värld av begränsningar är detta den dystra verklighet som allt fler kommer att behöva vänja sig vid, och göra det bästa av.

Den kinesiska Myrklanen accepterar åtminstone för tillfället de nuvarande förhållandena ödmjukt och svarar på dessa genom att arbeta ännu hårdare i förhoppning om att få en chans till det liv de tänkte sig att de redan skulle ha idag. Den kinesiska regeringen är medveten om situationen och försöker vidta åtgärder för att undvika social oro. Sociologen Lian Si, som forskade på, skrev boken om(26) och myntade begreppet ”Myrklanen”† varnar för att “if their dreams collapse and they cannot find a good explanation for their failure it could be dangerous” (Ford 2009).

[† Se till exempel unga kinesers egna tankar om myrklanen här (lite knackig engelska men kärnfullt sammanfattat på endast 200 ord) och här (ett lite fylligare reportage - kan det måhända vara skrivet av en nyutexaminerad arbetslös journalist?)]

Myrklanen och den permanent undersysselsatta konsumenten pekar båda i riktning mot angelägna frågor om jämlikhet, otillfredsställda förväntningar och social oro. De väcker också intressanta frågor om hur (eller huruvida) det i vårt samhälle går att införliva berättelser om (långvarig) ”olycka” och ouppfyllda förväntningar i den offentliga person du projicerar utåt i din sociala interaktion med andra människor (och som formar andras syn på dig), samt i din personliga identitet som du lever med 24 timmar om dygnet (din egen syn på dig själv). Dessa frågor faller utanför ramarna för denna text, men jag vill ändå peka på dem som intressanta ämnen för vidare forskning. Värt att nämna är också Katherine Newmans banbrytande bok “Falling from grace: The experience of downward mobility in the American middle class”(27) (1988), och särskilt hennes genomträngande insikter om ”mjukare” frågor som handlar om identitet och som säkert kommer att anlända som ett brev på posten när vi träder in i en värld av begränsningar:

Hundreds of thousands of middle-class families plunge down America’s social ladder ever year. They lose their jobs, their income drops drastically, and they confront prolonged economic hardship, often for the first time. […] In the midst of coping with an unexpected reversal in their material fortunes, the downwardly mobile must contend with the meaning of their fall, with the way it reflects on themselves and the larger society within which they live.”
Newman, 1999, pp.ix-x.

Catherine Newman har dokumenterat de ”närapå fattiga” (”near poor”) och de ”arbetande fattiga” (”working poor”) i ett antal böcker och det finns förmodligen också tidigare akademiska arbeten som dök upp i kölvattnet av den stora depressionen under 1930-talet som tar upp samma eller liknande frågor (till exempel Lynd och Lynd 1937 ).

En allestädes närvarande informationsinfrastruktur som snuttefilt

Förutom Myrstammen är en annan inspirationskälla för att föreställa sig "framtidens informationssamhälle i en värld av begränsningar" den värld som bebos av Hiro Protagonist, protagonisten i Neil Stephensons inflytelserika cyberpunk-SF-roman ”Snow Crash” (1992). Hiros blygsamma och anspråkslösa dagjobb (han levererar pizzor) är en mindre viktig del av hans liv än hans förvandling till en hacker- och programmeringsguru i cyberrymden (Internet) varje kväll. Hans status och prestige online matchas endast av eländet där han bor ”In Real Life” (IRL); alldeles bredvid en flygplats som lyckligtvis kan ignoreras på grund av de massivt feta sinnesintryck som levereras av hans imponerande, inneslutande och uppslukande virtual-reality-Internet-gränssnitt.

Skulle det kunna tänkas att riklig tillgång till data- och informationsresurser skulle kunna fungera som en snuttefilt eller en säkerhetsventil när välståndet och kvaliteten på våra liv ”offline” minskar? Många människor väljer redan idag att leva stora delar av sina liv (både vad beträffar tid och känslomässigt engagemang) i och runt olika mötesplatser på Internet; i diskussionsforum, på drift i bloggosfären, inuti virtuella världar eller någonstans i snittet mellan olika Facebook-, Twitter-, Flickr- och YouTube-flöden. Övergången till en lägre nivå av välstånd offline/i verkliga livet och till lägre nivåer av (energi-) konsumtion skulle kanske kunna göras mer uthärdlig – eller kanske inte ens vara en stor grej – för en generation som redan i dagsläget tillbringar flera timmar varje dag nätverkandes och kommunicerandes med vänner, eller upptagna av att konsumera eller producera innehåll på Internet. Kommer det att spela någon roll för dem att de inte har ett representativt hem där de kan underhålla vänner och briljera med sina färdigheter i inredningsdesign? Kommer sådant över huvud taget att spela någon roll när deras Internet-vänner kanske inte ens bor i samma land eller på samma kontinent?

Kan det vidare hända att de nordiska samhällena – även i en värld av begränsningar – kan vara förmögna nog att garantera någon form av minimilön eller statligt stöd ("medborgarlön")? I så fall skulle även människor som levde i relativ misär (jämfört med dagens materiella förhållanden) kunde tillbringa sina dagar i datornätverk, konsumerandes informationsprodukter med marginalkostnader på nära noll (oändligt reproducerbara till en låg eller nästan ingen kostnad alls). De kunde leva sina liv på nätet fullt ut - i diskussionsforum, på online-mötesplatser, inne i virtuella världar som Second Life och World of Warcraft - eller spela datorspel eller titta på TV.

Några kvarvarande viktiga och obesvarade frågor (som eventuellt är omöjliga att besvara i dagsläget) är:

- Har vi råd att upprätthålla vår nuvarande konsumtionsnivå av IT-resurser (hårdvara, datorkraft, infrastruktur, programvaror, innehåll) också i en värld av begränsningar och i en framtid av utebliven eller negativ tillväxt? Vissa ifrågasätter att vi kommer att kunna upprätthålla Internet i dess nuvarande form i takt med att vi går från en värld av möjligheter till en värld av begränsningar (Greer 2009a, Greer 2009b)

- Om vi skulle kunna bibehålla nuvarande nivåer av datoranvändning i framtiden, skulle folk då kunna nöja sig med (”glädja sig åt” är för mycket att hoppas på) att leva i det scenario som beskrivs ovan? Eller kommer diskrepansen mellan förväntningar och verklighet visa sig vara alltför stora och med destruktiva konsekvenser så som aggressiva beteenden som vänds inåt (skuldkänslor, självmord) eller utåt (våld, social oro)?

- Även om ungdomarna kanske skulle nöja sig med det scenario som beskrivs ovan är det svårare att tro att ”äldre” personer som är, säg, över 30 och som har egna barn kommer att nöja sig med att leva i misär och där de materiella förutsättningarna kontinuerligt försämras. Vad de har för möjlighet att göra något åt det är dock en öppen (och obesvarad) fråga.

Slutsats

Dessa fyra texter har förhoppningsvis öppnat upp nya perspektiv och tankar angående framtidens informationssamhälle i en värld av begränsningar. En värld av begränsningar är inte samma sak som slutet för hela världen (”end of the world”), utan kommer istället att ge oss stora möjligheter att tänka ”outside the box” i takt med att vi som samhälle successivt tvingas anpassa oss till lägre nivåer av materiellt välstånd och samtidigt minska vår (energi-)konsumtion. För att avsluta i en positiv anda kan det påpekas att dessa förändringar också kommer att minska vår miljöpåverkan och vårt "miljöfotavtryck" (Warnackel XXXX).

---------------------

Kommentar: Japp, där tog det slut. En minst sagt ovanlig text för att tillhöra den akademiska genren och presenteras på en konferens. Det jag har publicerat här är den svenska översättningen och den skiljer sig väl lite från min presentation på konferensen. Det kan hända att jag återkommer och diskuterar det mottagande min presentation fick (hela vägen från extrem fientlighet och sågning vid fotknölarna (en person) till närapå avgudadyrkan (en annan person) samt besvarar eventuella kommentarer, frågor eller tips som ni kan tänkas ha. Fast det har varit ganska klent med det hittills. Kom igen!


Referenser

Ford, Peter (2009). “China’s Ant Tribe: millions of unemployed college grads”. The Christian Science Monitor, December 21.

Greer, John Michael (2009a). “The end of the information age”. Energy Bulletin, May 13.

Greer, John Michael (2009b). “The economics of decline”. Energy Bulletin, May 20.

Lynd, Robert and Lynd, Helen (1937). “Middletown in transition: A study in cultural conflicts”. New York: Houghton Mifflin Harcourt.

Newman, Catherine (1988). “Falling from grace: The experience of downward mobility in the American middle class”. Free Press.

Oldenburg, R. (1997). “The great good place: Cafés, coffee shops, community centers, beauty parlors, general stores, bars, hangouts and how they get you through the day” (2nd edition). New York: Marlowe & Company.

Orlov, Dmitry (2010). “Products and services for the permanently unemployed consumer”. Cluborlov, February 12.

Pierson, David (2010). “Young, educated and jobless in China”. Los Angeles Times, February 18.

Stephenson, Neil (1992). Snow crash. Bantam Books.

Warnackel XXXX

.