fredag 27 augusti 2010

Oljan i golfen (del 5) - Blame game

.
Olyckan i Mexikanska golfen är en dyrköpt läxa för BP. Men vems fel var egentligen olyckan? Alla involverade parter har sedan olyckan inträffade försökt positioner sig på ett sådant sätt att de själva framstår som (relativt) oskyldiga emedan andra ska framstå som mer klandervärda. De huvudsakliga aktörerna i detta drama är BP som drev arbetet, Anadarko som var delägare (25%) av oljekällan, Transocean som byggt och ägde själva oljeriggen och statliga Minerals Management Services som skulle överse verksamheten. Andra lite mer perifera aktörer är Haliburton som blivit inhyrda för att göra en del cementarbete på havsbotten, Mitsui Oil Exploration Company som också var delägare (10%) av oljekällan, Cameron International som levererat den 450 ton tunga ”avstängningsknappen” (blowout preventer”), Obama och ”regeringen” och kanske också den amerikanska allmänheten som förväntar sig obegränsad tillgång på billig bensin utan att behöva betala det fulla priset för den (vi i Sverige kommer förstås inte heller undan en del av ansvaret).

Den aktör som har fått stå med hundhuvudet och utstå mest skäll är dock BP, inklusive dess numera sparkade VD Tony Hayward och styrelseordförande Carl-Henrik Svanberg. Det är lätt att gå på BP för det är svårt att hålla ett bolag man aldrig tidigare hört talas om ansvarigt! I denna text tänkte jag först gå igenom turerna och spelet kring skuld- och betalningsfrågan innan jag i nästa text går vidare och skriver om BPs PR-härdsmälta.

Spelet om skuldfrågan började någon vecka efter att Deepwater Horizon sjönk. BPs VD Tony Hayward försökte tidigt skjuta åtminstone en del av skulden på Transocean när han sa ”It wasn't our accident, but we are absolutely responsible for the oil, for cleaning it up, and that's what we intend to do”. Vid denna tidpunkt hade man fortfarande mycket oklara uppfattningar om vad det över huvud taget var som hade gått fel, så alla uttalanden om skuldfrågan rörde sig om spekulationer och strategiska utspel.

När olyckan skedde var lagarna sådana att BP egentligen endast var ansvariga att betala upp till 75 miljoner USD för ekonomiska skador av utsläppet. Vad jag förstår är de fortfarande inte skyldiga (enligt lag) att betala mer, men det har redan betalats ut tusentals miljoner dollar för uppstädningsarbetet och BP har lovat att pynta 20 000 miljoner dollar till en fond som ska kompensera de som drabbas av oljeolyckan. Det är inte småpotatis. Ett förslag som lagts fram, The Oil Spill Response and Assistance Act, föreslår att ett bolag som bär skulden för en oljeolycka ska betala ut ett belopp som motsvarar de senaste fyra kvartalens vinst – vilket i BPs fall motsvarar just 20 000 miljoner dollar.

Man kan fråga sig om inte jakten på skyldiga i USA i praktiken blev en jakt på BP delvis för att BP inte är ett amerikanskt bolag och för att deras VD pratade engelska med brittisk accent?

At the congressional hearings, BP CEO Tony Hayward’s English accent jangled uncomfortably against the animated Southern drawls emanating from the House Energy Committee. His precise use of language, measured tone, and refusal to get too emotional marked the CEO of BP as indisputably British.”

Så här kategoriskt anti-brittiskt uttalade sig en amerikansk kongressledamot i skuldfrågan:

Here's a viewer's guide to BP media briefings. Whenever you hear someone with a British accent talking about this on behalf of British Petroleum they are not telling you the truth.”

I verkligheten gick dock BP ihop med amerikanska Amoco 1998 och idag finns 35% av BPs 80 000 anställda i USA. Av aktierna finns nästan exakt 40% i England och nästan exakt 40% i USA. BP är ett internationellt företag som bedriver sin verksamhet i 100 länder på sex kontinenter. När Obama pressar BP att hosta upp Stora Pengar, betala stora skadestånd och ställa in sin aktieutdelning slår detta alltså även mot amerikanska pensionärer som har sina pengar placerade i BP (”how do you decide a fisherman has priority over a grandmother who needs a pension to sustain herself?”).

Argumentet som då (korrekt) framförts är att som investerare i ett företag (gäller även pensionärer) kan det alltid dyka upp otrevliga och oväntade överraskningar, men fiskare som inte satsat några pengar i BP har alls ingen del av skulden och därför större rätt att kompenseras. Att investera pengar på aktiemarknaden är att ta risker. Om företaget man investerat i går i konkurs förlorar man allt. De normala är förstås att det inte finns någon inbyggd "försäkring" mot dumdristiga investeringsbeslut och placerar man sina pengar på ett sätt som i efterhand visar sig vara korkat finns det ingen "konsumentombudsman" att vända sig till.

Ärligt talat tycker jag att det är lite magstarkt att institutionella investerare som har till yrke att placera pengar och värdera risker i efterhand beklagar sig (”BP misled investors about its safety procedures and its ability to respond to events like the ongoing oil spill and we're going to hold it accountable”). Har man sina pengar i bolag som bokstavligt talat bryter ny mark (till exempel borrar efter olja ute på djupa havet) borde man inte vara omedveten om att det rör sig om en riskfylld investering och att det kan skita sig. Journalisten och författaren George Monbiot observerar inte utan en viss skadeglädje (”BP’s dumb investors”) att de institutionella investerare som nu ojar sig och hotar med att stämma BP tidigare regelmässigt blockerade och röstade ner förslag om att BP bättre borde informera om de miljömässiga och social risker de tar:

"Far from viewing BP and the other oil companies as risky options, the institutional investors have treated them as foundation stocks: boring, dependable investments. [...] part of the reason is that they expected governments to step up and defend any oil company that got itself into trouble: even, if necessary, to go to war on its behalf. They were seldom disappointed - until now."

Som jag nämnde ovan har BP plockat upp räkningen för att bekosta en fond på 20 000 miljoner dollar och de har utöver detta också betalat de löpande räkningarna för att städa upp i Mexikanska golfen - men ännu är inte sista ordet sagt (”the legal endgame of sorting out the final tab”). BP meddelade snabbt sina olycksaliga delägare av oljekällan att de kan förvänta sig att få räkningar tillskickade sig. Faktiskt skickade BP i början av juni iväg räkningar för uppstädningsarbetet i maj på närapå 400 miljoner dollar till Anadarko (272 miljoner) och Mitsui (111 miljoner). I början av juli skickade man nya räkningar på nästan 1300 miljoner dollar, men både Anadarko och Mitsui meddelade att man inte hade för avsikt att betala och i alla fall inte just nu.

Alla företag som på något sätt har något att göra med Deepwater Horizon kämpar inte överraskande emot och försöker nu distansera sig själva från BP och deflektera (avleda) skulden. När Tony Hayward (18 juni) säger att ”andra också kan vara ansvariga för kostnader som uppstått på grund av oljespillet” och Anadarkos VD (samma dag!) kontrar med ett ”Frankly, we are shocked” och pekar tillbaka mot BP i skuldfrågan, så kan man konstatera att käbblet och ordkriget är i full rullning. Den som blir sittande med Svarte Petter riskerar i värsta fall att gå i konkurs (med undantag för BP som dock måste navigera andra faror) och situationen är en våt dröm för alla advokater:

Everybody’s going to be pointing fingers at each other […] Anadarko is going to be arguing with BP over the well design, BP is going to be pointing fingers at the service companies for the well drilling and evaluation process, and the service companies are going to be pointing fingers back at BP, claiming it’s BP’s oversight and indemnification.”

Det råder ingen tvekan om att det främst är BP som hamnar i skottlinjen och i nästa text (del 6) kommer jag att skriva om effekterna av olyckan på BPs varumärke.

Ytterligare en strid kan också komma att utspelas mellan vilket som helst eller alla bolagen ovan och deras försäkringsbolag (utom BP som är så stort att det inte har något försäkringsbolag bortom sig själva). Olyckan och de ekonomiska ramifikationerna (förgreningarna) är så stora att hela oljebranschen och dess sätt hantera ansvar och risker kommer att förändras för alltid. USA är som alla vet advokaternas förlovade land och en sista ironisk tvist är att BP kan förvänta sig stämningsansökningar från andra oljebolag som visserligen inte var involverade i olyckan, men som just därför anser sig ha lidit ekonomisk skada av det sex månader långa moratorium mot djuphavsborrning som följde på olyckan.

Efter att läckan nu verkar vara under kontroll är det dags att börja bärga delar som ligger på havsbotten – inte minst för att kunna avgöra exakt vad det är som hänt (och avgöra skuldfrågan). Dessvärre har inte USAs regering den tekniska expertis som behövs för att samla in ledtrådar och bevis på 1500 meters djup. Något ironiskt ser det därför ut som att Transocean, som själva är insyltade i olyckan, kommer att leda bärgningsarbetet. Många är oroliga över att bärgningen kommer att bli ett hafsjobb och att viktiga bevis ”olyckligtvis” kan komma att förstöras, men en sak är helt säkert och det är att alla involverade företag kommer att övervaka varandra med hökögon under bärgningsarbetet (här kan vi slänga in USAs kustbevakning också).


PS. Cornucopia översatte nyligen den engelska neologismen ”sheeple” till ”fårket” och i denna text gör jag mitt till och försöker introducera några ord (”deflektera”, ”ramifikationer”) som jag tycker fattas i svenska språket.


Källor


MSNBC, "As Gulf spill spreads, blame game begins" (2010-05-03)

Ecologist, "We're all responsible for BP's oil spill disaster" (2010-05-10)

CNNMoney.com, "Proposed spill penalty: A year of profits" (2010-05-13)

Huffington Post, "Anthony Weiner: BP defenders with British accents are lying" (2010-06-08)

The Guardian, "Has US bloodlust for BP gone too far?" (2010-06-10)

Bloomberg, "Scolding BP dividends, Obama favors fishermen over retirees" (2010-06-10)

Newsweek, "Death on our shores" (2010-06-19)

Monbiot.com, "BP's dumb investors" (2010-06-21)

Reuters, "New York pension fund to sue BP for investment losses" (2010-06-23)

The New York Times, "Liability questions loom for BP and ex-partners" (2010-06-24)

The New York Times, "BP wants partners to help shoulder spill costs" (2010-07-04)

The New York Times, "BP sparring with partners on well costs (2010-07-21)

The New York Times, "BP's partners in well try to distance themselves" (2010-07-22)

Energy Daily "Key evidence in BP oil spill to be collected by suspects" (2010-08-11)

Irish Times, "BP rejects data withholding claim" (2010-08-20)
.

lördag 21 augusti 2010

"The world without us" av Weisman (2007)

.
Alan Weismans bok ”The world without us” (2007) är kanske den bok som minst direkt handlar om oljetoppen som jag hittills har valt att skriva om här på bloggen. Dock kan man sätta på sina oljetoppsglasögon och hitta en olje- och energivinkel som är så intressant att jag har valt att utveckla den här.

Själva boken bygger på ett tankeexperiment – vad skulle hända om alla människor försvann från jordens yta från ena dagen till nästa? ”picture a world from which we all suddenly vanished. Tomorrow”. Vad skulle hända med allt vi har uppfört? Vad skulle hända med de artefakter som vi lämnar efter oss?

Weisman beskriver vad som skulle hända med våra husdjur och med djuren i djurparkerna, med våra skyskrapor och vägar, broar och hus. I fascinerande kapitel beskriver han vad som hänt med stadsdelen Varosha som efter ett hastigt övergivande 1974 ligger i ett orört ingenmansland på Cypern. Likaledes beskriver han vad som hänt i takt med att naturen steg för steg återtagit staden Pripyat med omgivningar efter att den blev övergiven i samband med Chernobyl-olyckan 1986 (ännu ett exempel på en ”normal olycka”).

Weisman betraktar lakoniskt människans hybris och dårskap – det finns så många exempel på båda i boken att man snabbt tappar räkningen. Vad sägs till exempel om en sjö (bredvid en fabrik för kemiska stidsmedel i Denver) som är så giftig att ankor dör bara något ögonblick efter att de landar i vattnet, och, en aluminiumbottnad båt ruttnar bort på mindre än en månad? Personligen misstänker jag att Weisman räknar med att människan (eller åtminstone all mänsklig civilisation) kommer att försvinna från jordens yta någonstans mellan imorgon och hundra år från nu. Han behåller dock sitt pokeransikte rakt igenom boken och det blir i slutänden omöjligt att avgöra hans inställning till människans frånfälle.

Boken är spännande och den sålde mycket bra när den kom ut i USA, men det jag kort tänkte koncentrera mig på i denna text är de delar av boken som mer specifikt har med energi att göra. Jag kommer också att följa upp denna text med ytterligare ett blogginlägg där jag kommer att använda bokkapitlet om plast som språngbräda till vidare funderingar om denna fantastiskt flexibla oljeprodukt. För den som inte vill plöja "The world without us" kan jag istället tipsa den audiovisuellt orienterade läsaren om filmen Aftermath: Population zero samt den 20 avsnitt långa spekulativa science-fiction-post-apokalyptiska dokumentär-TV-serien Life after people.


Vad skulle vi människor lämna bakom oss på jorden om vi plötsligt försvann? Ja inte skulle det vara våra upplysta städer i alla fall, för utan människor skulle flödet av elektricitet ta slut omgående. Upparbetad uran däremot har vi en del som ligger och skräpar. Av det naturligt förekommande uranet i jordskorpan består 0.7 procent av U-235 (halveringstid 700 miljoner år). Vi människor berikar (koncentrerar) denna uran-isotop och enbart i USA finns det 500 000 ton förbrukad U-238 (halveringstid 4.5 miljarder år). Förbrukad U-238 är en tung och tuff metall med flera kommersiella användningsomåden, till exempel pansargranater. Bortskjutna pansargranater kommer att avge stålning under hela jordens kvarvarande livslängd.

Nästan allt radioaktivt avfall (såväl bränslestavar som skyddshandskar) förvaras idag ”tillfälligt” på olika platser ovan jord – i USA finns det bara en enda plats för slutförvaring under jorden och där tar man inte emot de riktigt giftiga prylarna utan bara ”low- and midlevel waste”. Utan människor kommer det förr eller senare att brinna någonstans och radioaktiv aska kommer då att spridas ut över haven och kontinenterna (fast redan idag har vi inte alltid den bästa kollen – det har hänt många olyckor där avfall läckt ut).

I Sellafield i England blandas flytande radioaktivt avfall med smält glas och stora glasblock förvaras sedan i luftkonditionerade lagerlokaler. Där behövs ingen brand, utan det räcker med att strömmen bryts permanent för att temperaturen ska börja stiga och olyckan är ett faktum. Samma sak gäller alla de bassänger med kylvatten där man sedan flera decennier ”tillfälligt” har förvarat använda bränslestavar. När vattnet dunstar kommer temperaturen att stiga i både bokstavlig och metaforisk bemärkelse. Det finns nästan 450 kärnkraftverk på jorden. Kanske kan all denna radioaktivitet (som alltså kommer att ståla i miljarder år) ge upphov till nya spännande mutationer som kompenserar för alla växt- och djurarter vi människor har utrotat? Eller blir det bara sista gången vi ger fingret till resten av planeten från andra sidan graven?

Två andra långvariga gåvor som vi lämnar efter oss är resultaten av kolbrytning, ”mountaintop removal”, som disfigurerar landskapen, och en ”omdesignad” atmosfär. Mänskligheten är i sammanhanget ett tilltagande vulkanutbrott som pågått utan avbrott sedan 1700-talet. Till slut kommer den geologiska cykeln att återföra CO2-nivåerna till de nivåer som fanns innan människan började påverka klimatet, men det kommer att ta ungefär 100 000 år. Eller längre.

På ett småttigare plan kommer vi också att lämna en massa (bil-)däck bakom oss. Genom att vulkanisera naturgummi (värma och blanda den med finfördelat svavel) blir slutprodukten en ena stor molekyl. Sedan andra världskriget kan vi istället för naturgummi och med hjälp av de oljeextraherade kolvätena styren/polystyren och butadien tillverka syntetiskt gummi (idag finns det många olika sorters syntetiskt gummi men just denna kombination utgör fortfarande 50% av den totala produktionen). Världens största gummifabrik (Goodyear) ligger i Texas, behändigt ihopkopplad med några av världen största oljeraffinaderierna och det industriella megaplex som sträcker sig från Houston och 80 kilometer längsmed kusten mot Mexikanska Golfen.

Processen att vulkanisera gummi är dessvärre irreversibel – det går inte att i efterhand smälta ner ett bildäck och göra något annat av det. Bildäcken är här för att stanna och tills dess att evolutionen frambringar någon mikrob som gillar att äta sina kolväten (hydrocarbons) spetsade med svavel, så är det bara ozon och ultravioletta strålar som kan bryta ner gummi-svavelatomernas sammanhållande kraft. Man kan i och för sig elda upp däcken, men det är ingen höjdare:

With all that carbon in tires, they can also be burned, releasing considerable energy, which makes them hard to extinguish, along with surprising amounts of oily soot that contains some noxious components we invented in a hurry during World War II.”

I USA slängs i genomsnitt en tredjedels miljard bilddäck varje år (ett däck per person). Därefter tillkommer resten av världen. Vi kanske inte kommer att lämna så mycket som tusen miljarder bildäck efter oss på jorden, men vi har vid det här laget troligtvis berikat naturen med hundratals miljarder svårnerbrytbara bildäck.

I samma område, vid delstaten Texas kust mot Mexikanska Golfen, finns också några av de av människan skapade artefakter som kommer att finns kvar allra längst. Hundratals meter under marken finns det ungefär 500 underjordiska saltkupoler vars innehåll lösts upp av inpumpat vatten och vars väggar består av ogenomträngliga saltkristaller. Kupolerna används numera som förvaringsplatser för fossila gaser, inklusive de farligaste och mest brandfarliga som till exempel Etylen/Eten. Det bästa en eventuell framtida upptäckare kan göra är att lämnad dessa farliga substanser (som är lagrade under extremt tryck) ifred, men hur ska de veta det? Weisman återkommer flera gånger till utmaningen i att märka eller på annat sätt få framtida utforskare att förstå att de ska lämna vissa platser ifred (t.ex. där man förvarar uttjänt uran).

Vad skulle då hända med allt det som finns ovan jord i detta enorma industriområde? Weisman hänvisar till alla de produkter som är resultatet av raffineringsprocessen med det nästan poetiska uttrycket ”the geometry of petrochemistry: circles, spheres, and cylinders – some tall and thin, some short and flat, some wide and round”.

Om någon hinner trycka på avstängningsknappen finns det ingen omedelbar risk, men de petrokemiska produkterna skulle så småningom läcka ut eller lösas upp i luften i takt med att behållarna rostade sönder. Om hela maskineriet istället är igång men utan övervakning förblir trycket och temperaturerna höga och resultatet kommer att bli explosioner och eldsvådor. Kanske en stor kedjereaktion som bränner upp hela rasket - eventuellt under en period på flera veckor, eller kanske en lång rad av mer isolerade olyckor som är utspridda över tiden.

Men om det skulle ske en kedjereaktion där flera petrokemiska fabriker brann upp samtidigt finns det många väldigt giftiga ämnen som skulle släppas ut i luften samtidigt (till exempel vätecyanid/cyanväte, den aktiva komponenten i koncentrationslägrenas Zyklon B). Det går inte att utesluta möjligheten allt detta i värsta fall skulle kunna skapa en kemisk mini-atomvinter med minst sagt ödesdigra konsekvenser:

They would also release chlorinated compunds like dioxins and furans from burning plastics. And you’d get lead, chromium, and mercury attached to the soot. Europe and North America, with the biggest concentrations of refineries and chemical plants, would be the most contaminated. But the clouds would disperse through the world. The next generation of plants and animals, the ones that didn’t die, might need to mutate

På den mindre muntra tonen avslutar jag denna text som alltså har handlat om det vi människor skulle lämna efter oss ifall vi försvann från jordens yta från ena dagen till nästa. Eftersom skälet till vårt försvinnande är ett mysterium i boken är det svårt att veta om Weismans utflykter i okänt land representerar lyckliga eller olyckliga slut. Som kontrast till alla gifter och allt elände som vi skulle lämna efter oss, skulle vårt mystiska försvinnande också innebära att de flesta växter och djur på jorden skulle gå en ny vår till mötes. Där det inte finns några människor frodas nämligen växter och djur. Ett intressant exempel som Weisman hänvisar till (bortom Chernobyl som nämndes ovan) är den demilitäriserade zonen mellan Nord- och Sydkorea och andra liknande konfliktområden och krigszoner i världen som är för farliga för att människor ska vilja uppehålla sig i dem. De fungerar idag i praktiken som naturreservat där det kryllar av biodiversitet.


"The world without us" innehåller också ett mycket intressant kapitel om plast som jag inte berört här. Istället tänkte jag, med det kapitlet som utgångspunkt, skriva en till text inom kort och jag avslutar med att ställa en fråga som ni kan grunna på under tiden. Det finns oändligt många saker som är gjorda av plast i dagens samhälle. Men vad händer med all den plasten efter att vi slänger bort den?


PS. Idag rapporterar DN att det är "Earth overshoot day". Idag, lördagen den 21 augusti, har vi kollektivt och globalt förbrukat alla de resurser som jorden producerar i år.
.

fredag 13 augusti 2010

Oljan i golfen (del 4) - Riskhantering och olycksbredskap

.Bild: BPs tusen-miljoner-dollar 15-våningar-höga oljeplattform Thunder Horse 2005. Plattformen sjönk nästan på grund av kombinationen förbidragande orkan och felinstallerad ventil. Flera andra fel upptäcktes under de efterföljande inspektionerna. Oljeproduktionen blev tre år försenad.


I den föregående texten om oljekatastrofen i den Mexikanska golfen nämnde jag det paradoxala i att beredskapen för att hantera en olycka är som lägst just när och för att man har lyckats undvika olyckor under en längre period. Samtidigt är olyckor en ständigt närvarande risk när vi bygger komplexa elektriska och mekaniska system som interagerar med andra komplexa system, till exempel gas och kokhet olja som finns tusen meter under vattenytan och ännu längre under havsbotten och som ska pumpas upp under extremt tryck. Ju mer komplexa system, ju större chans att det inträffar en oväntad och överraskande olycka. Om de komplexa systemen sedan kompletteras med (komplexa) säkerhetssystem blir slutresultatet ett ännu mer komplext och oöverskådligt system som är sårbart på för oss operatörer nya, ”spännande”, okända sätt.

I praktiken är olyckor i komplexa system omöjliga att förebygga och därför (förr eller senare) i princip oundvikliga. Ungefär så resonerar systemexperten och organisationsteoretikern Charles Perrow i sin 25 år gamla bok ”Normal accidents: Living with high-risk technologies”. Boken är ett måste för personal i ansvarig ställning på BP att ha läst för fem år sedan.

En annan person som borde läsa Perrows bok är BPs före detta forskningschef Steve Koonin. Som teknokrat och vetenskaplig rådgivare till USAs energiministern står han bakom en massa ”roliga” (riskfyllda) idéer och projekt. Det är tur att energiminister Steven Chu själv är en Nobelprisbelönad fysiker som verkar har fötterna på jorden och som förstår både nödvändigheten och problemen med att röra sig bort ifrån en fossilenergiberoende ekonomi. Synd bara att han är bakbunden av vad som är politiskt möjligt och av rådande tabun vad beträffar lämpliga samtalsämnen i vår kultur.

En tidig utredning av olyckan (maj) av the House Energy and Commerce Committee gav att “This catastrophe appears to have been caused by a calamitous series of equipment and operational failures”. Detta är alltså helt i linje med vad Perrow skriver, och ur detta perspektiv är oljeriggen Deepwater Horizons öde alltså ett exempel på en ”normal olycka” som förr eller senare händer när man tar sig an nya svåra komplicerade utmaningar (rymdfärder är ett annat exempel).

Nu verkar det istället som precis motsatsen har gällt på BP, att det där har grott en slags hybris, en tro på sig själva som osårbara. Insiders på BP målar upp en bild av en arrogant och risktagande företagskultur som sträcker sig decennier tillbaka i tiden. De i leden som velat göra något åt detta har blivit avskräckta, bortskrämda eller avskedade. Ett spår av papper visar att BP i officiella dokument tidigare tonade ner möjligheten att det skulle kunna ske en olycka. En sådan olycka som just inträffat framställdes som osannolik, i det närmaste omöjlig. Det är inte utan att man drar sig till minnes Tage Danielssons ”monolog om sannolikheten” där han sågade argumentet att eftersom kärnkraftsolyckan i Harrisburg 1979 var så fantastiskt osannolik var ju chansen att det skulle hända igen någon annanstans i princip obefintlig. Ett märkligt sammanträffande ger att tidigare på dagen - just samma dag som explosionen skedde – hade potentater från BP och Transocean varit ombord på Deepwater Horizon för att fira sju olycksfria år.

Trots den tidigare så bombastiska retoriken om säkerhet och olycksfrihet så bar BP på en historia av problem och olyckor. Också Transocean, som ägde oljeriggen, har uppvisat en stigande frekvens av problem efter efter ett övertagande/sammangående med ett annat företag 2007, och de är också kända för att testa gränserna när det gäller lokala lagar och regleringar. Även den myndighet som skulle övervaka hela verksamheten, Minerals Management Service (MMS) verkar ha suttit i knät på oljeindustrin och tagit lätt på riskerna, trots att deras huvudsakliga jobb rimligtvis borde vara att insistera på (olönsamma) säkerhetsåtgärder.

När MMS nu säger att deare in the process of implementing new safety requirements to ensure this doesn't happen again” är det ytterligare ett exempel på hybris och en totalt felaktig bild av hur saker och ting fungerar. Det går inte förebygga eller försäkra sig om (“ensure”) att det inte ska hända några nya olyckor. Det bästa man kan göra är att minska risken för en olycka, men det paradoxala är som sagt (se ovan) att ju mer framgångsrik man är på den fronten, desto mer kommer man att med tiden slappna av, och därmed ökar risken för nya olyckor igen.

På motsvarande sätt blir alla mer vaksamma direkt efter en olycka, till exempel vad beträffar tillstånd att borra i arktiska vatten eller när säsongens stormar drar in över Mexikanska golfen (“It is not surprising that companies should wish to go the extra mile in the wake of Deepwater Horizon [and] BP itself cannot afford another disaster”). En sak som är helt klar är dock att det inte går att varken snacka eller reglera bort olyckor.

Det finns mycket skrivet om tidigare olyckor på BP och Transocean, men ärligt talat är det ganska tråkigt att harva igenom långa listor om när, var och vad som hänt, så låt oss istället gå över till de på förhand upprättade planer som fanns för att hantera ett eventuellt oljespill. I efterhand har dessa planer visat sig vara undermåliga och ännu ett exempel på oljeindustri-hybris. I en 582-sidig åtgärdsplan (tillgänglig som pdf för den masochistiskt lagde läsaren) som BP lämnade in till MMS 2008 räknade man på ett ”worst-case scenario” och trodde sig ha resurser för att klara av ett oljeutsläpp på 250 000 fat olja per dag – alltså volymer som vida överträffar det vi nu varit med om.

Man kan dessutom ställa sig frågan vilken praktiskt nytta man egentligen har av en 582-sidig åtgärdsplan? Men om du som förnuftig läsare ställer dig denna fråga har du helt missförstått syftet med en sådan plan, för angående motsvarande värdelösa plan som var på plats i Alaska för 20 år sedan (Exxon Valdez-olyckan) säger en ”whistleblower” som blev avskedad när han försökte uppmärksamma säkerhetsproblem att:

The attitude was that you don’t have to worry about spills, because they will probably never happen. The only important thing was the number of pages in the plan. The more pages the better. It was huge, but cut-and-pasted and padded with a lot of images of the shoreline”.

Vad beträffar BPs 582-sidiga åtgärdsplan så var den full av svada men relativt tom på konkreta åtgärder. Delar av planen hade återanvänts från tidigare projekt. Någon annan förklaring är annars svår att hitta för sektionen som handlade om hur man skulle rädda de i den Mexikanska golfen icke-existerande sälarna, valrossarna, havsuttrarna och sjölejonen! Möjligheten att olja från en olycka vid Deepwater Horizon över huvud taget skulle nå land (75 km bort) betraktades som osannolik - utifrån BPs datormodeller.

Den nakna sanningen är att teknikerna för att borra på djupt vatten har sprungit ifrån metoderna för att städa upp efter en eventuell olycka, och bortom svadan har det visat sig att åtgärdsplanens verkliga kvalitet faktiskt var undermålig när den nu prövats på riktigt. Ett exempel är BPs påstående att man hade kapacitet att ta hand om närapå 500 000 fat utspilld olja per dag, men mer än två månader efter olyckan visade sig skillnaden mellan påstående och verklighet skilja mer än femhundrafaldigt (man lyckades ta hand om mindre än 1 000 fat olja per dag – hoppsan!).

BP's plans do not anticipate even the most obvious issues, and use mountains of words to dismiss problems that have proven overwhelming.”

En annan fråga är hur åtgärdsplanen kunde bli godkänd av översynsmyndigheten MMS…? Det är industrins ansvar att ha en realistisk plan på hur man ska hantera en olycka, men MMS ansvarar för att kontrollera att så faktiskt är fallet.

Det grundläggande problemet är förstås att det är billigt att snacka men dyrt att handla. Oberoende av Tony Haywards upplyftande tal om att sätta säkerheten främst när han tillträdde som VD för BP 2007 så är det till syvende och sist produktionsmål, vinst och utdelning till aktieägare som styr den dagliga verksamheten. På BP har man fått bonus ifall man hållit tidsscheman, överträffat produktionsmål och genomfört kostnadsbesparingar. Säkerhet däremot är en kostnad. Punkt. Så här skriver en insatt kommentator om detta på The Oil Drum:

Unfortunately, I know way too much about how this plays out in practice. The CEO makes many impassioned speeches about safety coming first. Many internal documents and all-hands emails back this up.

But, when bonus and promotion time come, the goodies go to the people who met or exceeded budget, as measured by various KPIs. (Key Performance Indicators.)

There are two ways to exceed budget reliably after you have fixed the obvious problems. In other words, after three or four years, when it gets hard to meet the budget goals, you stretch to get the next round of goodies. The plumpest targets are safety and quality. [Going] after quality […] isn't always possible. The customers are either paying attention and have a choice, or you have no control anyway (as in BP's case with crude oil.)

So leaves us at cutting safety. Now 90% of the time you can cut corners and get away with it. And since you have redundant layers, even if one corner cutting does get you, another layer will keep it from getting out of control. If you cut enough corners and something goes wrong, then you are screwed, but the odds of that are very low. So the promotion-hungry manager will take the risk, hoping with some justification that things will go right long enough so he can make the jump [to] C-level where the big-bucks are, and let some other poor sap deal with the possible wreckage in the future.”

Har du ett problem med dessa prioriteringar så har du också ett problem med det kvartalskapitaliska systemet under vilket vi alla lever, som dikterar mål och medel i stort och i smått och där vissa handlingar kortsiktigt belönas och andra bestraffas i ett vinstdrivande företag. Dock är det eventuellt så att just BP, enligt före detta anställda, konkurrenter och analytiker har varit sämst i klassen (Exxon är bäst). Det är förstås inte överraskande i sammanhanget att alla oljebolag tidigare tillsammans har kämpat mot striktare säkerhetskrav kring deras verksamhet i Golfen med näbbar och klor.

Tar man ett steg tillbaka kan man med lite god vilja konstruera en bild av BP som ett offer för sin egen framgångsformel och den företagskultur som följt på detta. BP har växt till ett stort och framgångsrikt företag genom att borra efter olja. De personer som har anställts, har anställts för att de är duktiga på att borra efter olja. De avdelningar, stödfunktioner, styrelseledamöter, resurser och megadyra IT-system som finns under BPs tak är där för att utvärdera och stödja projekt som handlar om att borra efter olja. Det interna trycket att försvara de praktiker som historiskt lett till framgång och lönsamhet och fortsätta in i framtiden i exakt samma riktning måste ha varit högt.

I en sådan intern företagskultur flyter förslag på djupare djuphavsborrning och mer tekniskt avancerade projekt enkelt igenom en strömlinjeformad process. Att däremot på något sätt ifrågasätta sin framgångsformel (”hur är det med säkerheten på 1500 meters djup?” eller att försöka ändra på den (till exempel utforska alternativa energikällor) stöter snabbt på patrull. Multipla patruller.

I nästa text i serien (del 5) kommer jag att skriva om det "spel" som vidtagits efter olyckan och där olika aktörer nu pekar finger mot varandra för att slippa att stå där med skammen (och kanske framför allt - med kostnaderna).


Källor

The Seattle Times, ”BP plan deemed major spill from Gulf well unlikely” (2010-05-01)

The Wall Street Journal, ”Drilling down: A troubled legacy in oil” (2010-05-01)

The Washington Post, ”U.S. exempted BP’s Gulf of Mexico drilling from environmental impact study” (2010-05-05)

The Wall Street Journal, ”Rig owner had rising tally of accidents” (2010-05-10)

Yale Environment 360, ”The Gulf of Mexico oil spill: An accident waiting to happen” (2010-05-10)

USA Today, ”Oil companies fought stricter regulation” (2010-05-10)

Reuters, ”On doomed rig, lapses sparked catastrophe” (2010-05-13)

Businessweek, ”The paradox of deep water: lots of oil, lots of danger” (2010-05-13)

Newsweek, ”Why wasn’t there a better plan?” (2010-05-28) http

Chron, ”BP ready for spill bigger than Gulf disaster, plan says" (2010-05-31)

ABC News, ”BP spill response plans severely flawed” (2010-06-09)

The Economist, ”Facing a freeze: Governments are reviewing plans to open Arctic waters to oilmen” (2010-06-10)

New York Times, ”BP ignored the omens of disaster” (2010-06-18)

Newsweek, ”Time to tap T.R.” (2010-06-19)

Forbes, ”BP’s only hope for its future” (2010-06-24)

Ecologist, ”The link between BP, geoengineering and GM” (2010-06-28)

New York Times, ”Owner of exploded rig is known for testing rules” (2010-07-07)

MSNBC, ”The BP stat that will shock you” (2010-07-09)

New York Times, ”In BP’s record, a history of boldness and costly blunders” (2010-07-12)

Newsweek, ”The road to Deepwater Horizon” (2010-07-13)

Reuters, "Oil companies more cautious on storms after oil spill" (2010-07-28)
.