måndag 31 oktober 2011

Perspektivskiften

.Bild: Denna Necker-kub är en fixeringsbild eller "puzzle picture".


Jag är väldigt förtjust i paradoxer och motsägelser. Jag har två pärlor i min mail-signaturfil: ”At least the leak isn’t at our end of the boat” och ”There are two sorts of people – those who divide people into two sorts and the others”. Jag är också förtjust i fixeringsbilder – två bilder i samma, och där ögonen pendlar mellan att se först den ena och sedan den andra, men aldrig båda samtidigt. Också tautologier och plattityder är trevliga och alltid lika tacksamma att använda: ”bollen är rund och allt kan hända”, "om gud vill och skorna håller" och ”vi vill ha Europas bästa skola” (vilket politiskt parti går man i polemik mot, vilket parti vill inte ha Europas bästa skola?).

Därför finner jag ett extra stort nöje i överraskande och kontraintuitiva tolkningar som går emot det allmänna förnuftet (”common sense”). Nästan oberoende av om jag personligen håller med eller inte så är det ett rent nöje att ta del av en intelligent och väl underbyggd (världs-)bild som går helt på tvären mot det som är allmänt accepterat som vedertagen sanning(TM) av såväl mannen på gatan som TPTB (ungefär ”de som har makten”).

Min förra text handlade om Alf Hornborgs bok ”Myten om maskinen” och det är just en sådan där motvalls-bok som inget annat gör än att ifrågasätta vedertagna sanningar. Alf ifrågasätter idén om att tekniska framsteg verkligen utgör framsteg som vi alltid bör sträva efter, och som så småningom kommer alla tillgodo. Han fråga är istället ”om maskinen till själva sitt väsen primärt är ett medel inte för att bespara men för att förskjuta uttaget av tids- och rumsresurser till svagare samhällsgrupper?” Tanken bokstavligen svindlar – tänk om han har rätt? För att citera (Martin Saar som i en kommentar till den förra texten hänvisade till) Sverker Lenas recension av boken i DN förra året: ”Från och med Alf Hornborg blir man aldrig riktigt densamma”.

Jag får själv lite ”sense of wonder” av Alfs bok, något som jag i min ungdom kunde uppleva titt och tätt när jag läste spektakulära science fiction-romaner. Jag läser fortfarande science fiction-romaner, men det är sällan som jag numera läser något som ger motsvarande upplevelser av att ha fjärilar i magen och av att vara tyngdlös högst upp i åkattraktionen precis innan man vänder tillbaka mot jorden. Det är snarare från ”non-fiction” som jag nuförtiden ibland (sällan) kan få sådana kickar.

En bok som gav många sådana upplevelser var Dmitry Orlovs bok ”Reinventing collapse” som jag skrev om för nästan två år sedan. Till skillnad från Hornborg (seriös akademiker) lät Orlov (rysk-amerikansk ingenjör med utpräglat svartsynt sinnelag) sin underfundiga svarta humor lysa igenom på var och varannan sida så att man ibland inte kunde känna sig helt säker på om det han skrev var på skämt eller på allvar (men skämtsamt (?)). Ett exempel som lurifaxen Orlov gav handlade om önskvärdheten av fler ”boondoggles” (”a project that is considered to waste time and money”). Så här skrev jag i min text:

-----

“En återkommande tes som Dmitry driver är att en kollaps tenderar att göra (ekonomiska) svagheter till styrkor och vice versa (matproduktion, konsumentprodukter ovan). Han driver denna linje till dess logiska slutpunkt där den blir helt absurt – eller inte. Det är inte så lätt att avgöra om man ska ta hans förslag på allvar, för perspektivet är så ovant och kontraintuitivt:



"It is not necessary for the United States to embrace the tenets of command economy and central planning […] We have our own methods that are working almost as well. I call them ”boondoggles.” They are solutions to problems that result in more severe problems than those they attempt to solve. […] The combined weight of all these boondoggles is slowly but surely pushing us all down. If it pushes us down far enough, then economic collapse, when it arrives, will be like falling out of a ground-floor window."



Om jag tolkar Dmitry rätt borde han tycka att den ekonomiska krisen och dess effekter i USA på det stora hela är av godo. Utifrån att Dmitry menar att en ekonomisk kollaps är oundviklig tolkar jag det som att han borde föredra att ”några i taget” (krisens alla förlorare) får ”möjligheten” att hantera en sönderfallande tillvaro och ”förmånen” att som föregångare (på den väg som många fler kommer att vandra) uppfinna kreativa sätt att klara sig med mindre resurser. För det är i vilket fall mycket bättre än att precis alla samtidigt måste göra detta och då med total anarki och kaos lurandes bakom hörnet.”

-----

I resten av denna text ska jag ge exempel på två andra perspektivskiften som man lätt kan bli yr av.

I början av september var jag på en tvådagars konferens i Norrköping på temat ”Green futures: From utopian grand schemes to micro-practices”. På väg mot hotellet för att sova efter konferensens första dag lyssnade jag på ett avsnitt av radioprogrammet ”This American life” som handlade om ”patent-troll” (jag rekommenderar denna podcast, "When patents attack!"). Jag utesluter inte möjligheten att även Marcus Jarräng på IDG/Computer Sweden lyssnade på samma radioprogram/podcast eftersom han skrev ett helt uppslag om just patenttroll (och även fick framsidan) i Computer Sweden den 18 oktober:

De kallas för patenttroll. De beskylls för att kosta it-företagen hundratal miljarder kronor. De anklagas för att hämma innovationen. Själva hävdar de att de är uppfinnarnas bästa vänner.”

Det handlar alltså om lömska företag som köper upp, och sedan sitter tysta och håller på luddiga-men-potentiellt-vidsträckta-och-långtgående patent. Dessa troll gömmer sig (om än inte under broar) och dyker upp när du minst anar det för att hävda patentintrång och hota att stämma skiten ur dig ifall du inte hostar upp mången kosing. Inte sällar precis så mycket pengar att det lovande företaget där de driftiga ingenjörerna och entreprenörerna har lagt några år av sina liv med nöd och näppe överlever. Eller så begär de fantasibelopp av Stora Företaget som ersättning för intrång i deras intellektuella rättigheter.

Trollen fungerar med sina krav som en våt filt på små innovativa företag, eller som en straffskatt på innovationer som görs av Stora Företaget. Om, säg, Apple måste betala ut en massa licenspengar för att få använda ”banbrytande” (not very!) patent, så kan du vara helt säker på att det i slutändan är du som konsument som får betala för dessa ökade omkostnader.

Riktigt retsamt är dessutom det faktum att de företag som äger patenten kan vara rena rama ”luftföretag” som inte forskar eller tillverkar något själva, utan vars verksamhet endast består av att köpa upp och ”förvalta” (sitta på) en portfölj av patent – i väntan på att någon ska göra intrång (eller ”intrång”) på deras så kallade intellektuella rättigheter. Den tekniska termen för denna typ av företag är Non-Practicing Entity (NPE) och själva gillar de förstås inte termen "patenttroll". De är i vilket fall lite som spindeln som sitter och väntar på att en liten men smaskig fluga ska fastna i deras fint spunna (osynliga) nät.

Håll med om att det låter fullkomligt vanvettigt! Men, det är på riktigt och det är stora pengar i rullning. För bara några månader sedan bjöd jättarna över varandra innan Google – för att stärka sin patentportfölj – köpte Motorola Mobility för 12.5 miljarder dollar!

On August 15, 2011, Google announced that it would acquire Motorola Mobility for $12.5 billion subject to approval from regulators in the United States and Europe. In a post on Google's blog, Google Chief Executive and co-founder Larry Page revealed that Google's acquisition of Motorola Mobility is a strategic move to strengthen Google's patent portfolio. […] This purchase was made in part to help Google gain Motorola's considerable patent portfolio on mobile phones and wireless technologies to help protect it in its ongoing patent disputes with other companies, mainly Apple and Microsoft and to allow it to continue to freely offer Android.”

Nå, åter till den där kvällen när jag lyssnade på "When patents attack!" och blodet långsamt började koka av återhållen vreden över det totalt idiotiska i att låta patentlagstiftning och advokater få löpa amok bland unga innovativa teknikföretag (våra hjältar!). De större företagen klarar sig alltid (de kan ju slanta upp och föra kostnaderna vidare), men att krossa människors drömmar just när deras företag är på väg att slå igenom (fint porträtterat i radioprogrammet) kändes oerhört grymt, onödigt och kontraproduktivt.

Jag behövde dock inte vänta längre än till dagen efter innan perspektivskiftet inträdde. Under konferensens andra dag presenterade (ingen mindre än) Alf Hornborg sitt bidrag ”Why solar panels don't grow on trees: The Cartesian roots of technological utopianism”. Hans presentation följdes av en animerad diskussion om önskvärdheten av att sakta ner den teknologiska innovationstakten för att (bland annat) bättre utnyttja och hushålla med ändliga resurser. Nya datorer, nya mobiltelefoner, ny programvara (som inte funkar på hårdvara som är äldre än två år) och ett nytt 4G-nät som ska täcka hela Sverige (igen) gör att vi konsumerar prylar och resurser i en allt snabbare takt. Vilket slöseri med resurser, och vad kan man göra åt det?

Just slog det mig att ur detta perspektiv är patenttrollen en välsignelse. De gör exakt samma sak som Ludditerna gjorde i början av 1800-talet. De sätter käppar i hjulen och saktar ner farten (eller höjer priset) på teknologisk utveckling och på spjutspetsteknologier. Till skillnad från Ludditerna försöker patenttroll inte förstöra maskinerna rent fysiskt (ordet sabotage kommer eventuellt från ordet "sabot" - träskon som användes för att förstöra Maskinen). Men patenttrollen slänger likväl grus i det kapitalistiska maskineriet och denna gång är drivkraften mer fokuserad - det rör sig inte om något luddigt ofokuserat motstånd mot teknologisk utveckling, utan om en ren och skär profithunger som verkar med stöd av, och inom ramen för det kapitalistiska systemet. Kanske kan man se patenttrollen som en slags femtekolonnare som med systemets egna vapen (främst kapitalstarka profithungriga lagvrängare) bekämpar systemet inifrån?

Till skillnad från Ludditerna (som numera utgör en parentes i historieböckerna) är dagens patentrollen mycket framgångsrika (som sagt, 12.5 miljarder dollar för Motorolas mobiltelefontillverkning). Bäst av allt är dock att patenttrollen är mycket miljövänliga då deras hantlangare (horderna av advokater) för sitt värv inte gör anspråk på några större mängder ändliga fysiska resurser. De utkämpar sina strider i långa rader av rättegångssalar, och de enda resurser som går åt är advokaternas tid och stora mängder pengar som skyfflas in i dessa års- eller decennielånga svarta-hål-processer. Se där, ytterligare en boondoggle!

Den något överraskande slutsatsen är alltså att ur ett Orlovskt/”grönt” perspektiv kan det hända att man borde älska patenttroll och de ”tjänster” de utför!? Vad patentrollen gör är att omfördela pengar och att sätta käppar i hjulen i det innovationsdrivna globala kapitalistiska ekonomiska systemet. Hurra!?


Mitt andra exempel är ständigt aktuellt och handlar om den rad av finans-, bank- och förtroendekriser (eller –farser) som vid det här laget har utspelat sig framför våra ögon under en längre tid. Gudars skymning vad ineffektivt och idiotiskt det är att gång på gång få se dessa (kanske ”olösliga”) problem bli ”lösta” igen och igen av Borg, Merkel, Sarkozy, EU, ECB och IMF – bara för att de efter en förvånansvärt kort tid återkommer från andra sidan graven (igen och igen). ”Vad är det som går och går och aldrig kommer fram till dörren? Vad kan man döda igen och igen utan att den går i graven? En zombie? Nej, den europeiska skuldkrisen”! Senast i torsdags (27/10) skrev Patricia Hedelius i SvD (finns ej på nätet) att det var dags för börsen att ”sluta tro på tomten”:

Hur gärna världens politiker och börsens investerare önskar sig en mirakelkur eller uttrycker hot, böner eller ånger så kvarstår faktum. Det finns inga snabba enkla lösningar på den europeiska skuldkrisen […]

Bakom tre veckors kursuppgångar ligger ökat förtroende för att politikerna ska lösa de statsfinansiella problemen i Grekland och andra skuldsatta euroländer. Marknadens tilltro eller vilja att tro att världens statsöverhuvuden har kontroll över situationen är förvånande. De politiska hot och uppläxningar som föregått toppmötet har snarare signalerat en stämning av att befinna sig i en sandlåda med ett gäng trotsiga treåringar. EU-politikerna visar med all tydlighet att de är långt ifrån enande och att de tillsammans är redo att metodiskt bocka av impopulära åtgärder för att få ordning på skuldkrisen.”

Snart sagt varje (icke-)beslut som våra europeiska ”topp”-politiker tar verkar handla om att fördröja, men samtidigt försäkra oss om en än större framtida kris som i slow-motion är i antågande. Kartan tappade vi för länge sedan (om det ens funnits någon).

Det är ju nästan som om makthavarna vill att det ska skita sig, eller hur? Om deras agenda hade varit att framkalla en global kris (kollaps?) för det nuvarande politiska och ekonomiska systemet så har de gjort allt rätt! Våra systemförvaltande politiker kan helt enkelt vara samhällsomstörtarnas bästa vänner! De som tror att systemet är ohållbart, och som av det ena eller det andra skälet önskar dess undergång (eller tillbakagång) kunde inte önska sig ”bättre” politiker än de vi har just nu. Alla deras krampaktiga och senfärdiga försök att bevara systemet utgör i själva verket systemets dödskyss! För att citera Alf Hornborg från min föregående text:

Samhälleliga sammanbrott är kanske trots allt inte så skräckinjagande som vi har inbillat oss. De handlar ju egentligen om att avveckla onödigt komplex och dyrbar infrastruktur: byråkrati och teknik som kostar mer än vad de ger.”


För att sluta där jag började väljer jag ytterligare till citat från min text om Orlovs bok ”Reinvening collapse” (som för övrigt kom ut i en ny reviderad upplaga i våras):

“För Dmitry är de fattiga och de som lyckas leva på marginalerna (”conscientious economic underachievers and various categories of the creatively underemployed”) våra osjungna hjältar. Vi behöver hämta inspiration från dem och från 'Those parts of the population that have recent or continuing experience with circumstances that have forced them to provide for their mutual welfare – recent immigrant groups, minorities and the poor'“.

För Orlov visar de marginaliserade och de fattiga - som biter ihop och hankar sig fram en dag i taget - vägen in i framtiden. För honom har vi mer att lära av dem än av samhällets toppar. Av samma skät tycker jag att det är oerhört intressant att läsa ett reportage om högutbildade greker som ger sig iväg från Aten, bor i stenhuset som farfar byggde, och som försöker skapa sig ett liv på landsbygden som bygger på småskalig biodling.

Har du skänkt det perspektivet någon tanke? Har du kanske någon annan spännande paradox eller ett saftigt perspektivskifte att bjuda på?
.

söndag 23 oktober 2011

"Myten om maskinen" av Hornborg (2010)

.

Varför utvecklas inte utvecklingsländerna och varför tenderar istället de globala inkomstskillnaderna att öka? Varför kan inte andra länder skydda sin miljö lika bra som vi i Sverige, och varför tilltar istället skogsskövlingen, utfiskningen, utsläppen och miljöförstöringen för vart år som går? Dessa frågor besvarar Alf Hornborg, professor i humanekologi i Lund, i form av ett komplext, ambitiöst och långtgående teoretiskt ramverk som han utvecklat i texter som är skrivna under de senaste 15 åren och som nu är samlade i hans bok ”Myten om maskinen: Essäer om makt, modernitet och miljö” (2010).

Jag trodde först att boken var en översättning av hans engelskspråkiga bok från 2001, ”The power of the machine: Global inequalities of economy, technology, and environment”, men flera av de 15 essäerna i den svenska boken skrivna efter 2001. Av de essäer som är skrivna tidigare kan jag också tänka mig att flera inte har blivit översatta till engelska. Hur det nu förhåller sig angående likheterna och skillnaderna böckerna emellan så har jag ändå förstått att det i grunden är en och samma tes som Hornborg framför i de båda böckerna.

Han tes är att teknologisk utveckling är om inte chimär, så i vilket fall till viss (eller till stor) del i första hand en fråga om en omfördelning av resurser från den ekonomiska kartans periferi till dess centrum. Svaret på frågorna ovan står att finna i själva (det osynliga) regelverket för hur ekonomi, handel och teknisk utveckling samverkar och knyter ihop världen till en enda stor produktionsapparat. I periferin finns fattiga länder som exporterar värden till centrum – metaller, olja, skog, jordbruksmark, arbetstid. I värsta fall "levererar" de också utfiskade vatten, skövlade skogar och förödda landskap – som dock kommer oss tillgodo genom att vi tack vare vår (relativa) rikedom kan spara på våra egna vatten, skogar och landskap.

I grunden handlar det alltså om vårt utnyttjade av dem till fördel för våra redan välbeställda privata och nationella ekonomier och till nackdel för deras. I ena riktningen exporteras resurser till centrum, och i andra riktningen går färdiga produkter som säljs till periferin med god förtjänst. Det orättvisa utbytet döljs bakom ett skynke av metafysiska begrepp som vi kallar ”handel” och ”teknikutveckling”.

Vi har lärt oss att teknikutveckling och handel gynnar alla, men för Alf utgör det istället ett finurligt sätt att dölja ett ojämnt och orättvist utbyte. Mervärdena stannar kvar i centrum och används till att ytterligare öka takten på den globala produktionen och konsumtionen av varor, samtidigt som denna ackumulation av kapital i centrum gör att klyftan till periferin ökar ytterligare. Förutom att denna världsordning är orättvis är den också ohållbar. När vi i allt snabbare takt förbrukar ändliga resurser exproprierar vi också framtida generationers handlingsfrihet att använda dessa resurser på sätt som skulle passa dem bättre (till exempel för att hantera effekterna av de problem - miljöförstöring, klimatförändring etc. - som vi skapar).

Tankarna är ovana och strider mot det mesta som vi har lärt oss i skolan, mycket av det vi ser på reklamaffischerna på stan och allt som vi kan se med våra egna ögon när vi blickar ner på våra smartphone-förlängda armar. Men den tidsvinst vi gör när vi skickar ett mail eller åker tåg måste enligt Alf ställas mot de kostnader som har gått åt för att gräva fram kolet, smälta fram stålet och bygga järnvägen, loken och vagnarna. Kanske sparar vi i slutändan in tid på att bygga järnväg (Alf säger inget definitivt i frågan), men samtidigt får man inte glömma bort att när de första järnvägarna byggdes i England så var det vissa människor (fattiga arbetare) som fick ”betala” kostnaderna med sin (underbetalda) tid och andra (rikare) människor som fick åtnjuta fördelarna.

Tekniken blir i detta perspektiv en institution för omfördelning av tid och rum. Den enes tidsvinst förutsätter den andres tidsåtgång. […] En grundläggande, teknikfilosofisk fråga som vi bör ställa oss är om maskinen till själva sitt väsen primärt är ett medel inte för att bespara men för att förskjuta uttaget av tids- och rumsresurser till svagare samhällsgrupper? […] Är det rentav så att industrialisering på en plats förutsätter dess frånvaro på en annan?

När vi ser fördelarna med att läsa och skicka mail från vår smartphone (givetvis den senaste modellen), ser vi inte kostnaderna som andra betalar när de plockar ihop den vid ett löpande band i Kina, skadas i en gruvolycka eller får sitt grundvatten förgiftat av tillverkningsindustriella kemikalier. När vi köper en vara ”tänker vi sällan på att det vi byter är timmar ur våra egna liv mot timmar ur andra människors liv, och mot resurser ur andra människors landskap. Vi ser inte hur andra människors arbete och landskap förkroppsligas i varorna på snabbköpshyllorna.

Konsumtionen är högst där det finns mest pengar [och] miljöbelastningen är störst där det finns minst.” Smutsig verksamhet tenderar att söka sig till ställen där människors miljö och hälsa inte har samma höga prislapp som i Sverige. I det ojämna utbytet ingår förstås det självklara faktum att den som plockar ihop en iPad eller en Nike-sko har svårt att föreställa produktens slutgiltiga prislapp, och i vilket fall aldrig kan spara ihop till pengarna för att köpa en själv.

Vi funderar i regel inte så mycket över om utbytet är rättvist”, och för att detta ska vara möjligt måste produktionen av varorna ske utom synhåll för konsumenterna. När vi då och då konfronteras med barnarbetare som knyter våra mattor för hand eller omänskliga arbetsförhållanden i en sweatshop kan vi plötsligt skönja kopplingen till produktionen av de varor vi konsumerar. Då blir vi stört förbannade på någon annan – vanligtvis det svenska företag som importerar eller säljer varorna till oss. Därpå följer en ritual där företaget måste påvisa att de inget visste och/eller genast ska vidta åtgärder samt strama upp sina rutiner. Eftersom dessa samband dessvärre är systematiska, ja till och med systemiska, låter de sig inte en gång för alla åtgärdas inom ramen för vårt nuvarande (globala) ekonomiska system.


Men, håller inte kineserna på att bli så rika att de alla kan köpa egna iPads nu? Jo, en del är förstås så rika. Ganska många faktiskt, men Kina är som världen i miniatyr; en liten andel är ofattbart rika, en stigande andel tillhör en växande medelklass (företrädesvis boende längs kusten i öst), men många är tredje-världen-fattiga och bor i Kinas inland och på landsbygden. De som jobbar vid de löpande banden är inte välutbildade urbana ungdomar från Peking eller Shanghai, utan fattiga söner och döttrar till hundratals miljoner ännu fattigare bönder ute på landsbygden.

Men håller inte Kina på att röra sig in från periferin mot centrum i det globala ekonomiska systemet? Jo, en sådan rörelse har vi sett och den kan komma att fortgå (även om det knakar både här och var i tillväxtmaskinen Kina). Men till spelets regler hör att inte alla kan få plats i centrum. i den nuvarande världsordningen behöver ett rikt centrum alltid en fattig periferi som levererar råvaror till den globala produktionsmaskinen (till underpriser).

Om Kina rör sig mot centrum (eller mot semiperiferin) så lämnar också Kina andra länder bakom sig och ”pressar ut” de länder som man ”passerar”. Andra länder kan också röra sig ”utåt” helt av egen kraft när saker och ting helt enkelt funkar sämre än tidigare. Ett exempel är de fem centralasiatiska ”-stans” som med sina 60 miljoner invånare har rört sig ”bakåt” sedan Sovjetunionen gick i graven för 20 år sedan. I takt med att Kina spänner sina ekonomiska muskler och rör sig ”inåt” flyttas den mest okvalificerade och priskänsliga produktionen till länder som är fattigare är Kina; till Vietnam idag och kanske till Kirgizistan imorgon?

Ur Alfs perspektiv är det alltså inte möjligt att sprida teknikens gåvor till alla i hela världen – det ojämna utbytet är en effekt av, och finns inbyggt i systemets konstruktion. Vår rikedom bygger på deras fattigdom (känn på den) och för att vi ska kunna vara rika måste någon annan vara fattig. Ett exempel: ju mer jämlika och ju mer jämnrika alla i världen är, desto större skulle problemen vara för den företeelse som kallas för ”massturism” – men som förstås alltid varit en minoritet av jordens befolkning förunnad. I Alfs värld blir det globala ekonomiska systemet till ett nollsummespel där olika länder manövrerar för att förbättra sina positioner i förhållande till alla andra länder. Det kan bara finnas åtta länder som är ”rikast i världen” (G8-gruppen står för över än 50% av den globala bruttonationalprodukten).

Alfs världsbild bygger på den neomarxistiska ”världssystemteori” som den amerikanske sociologen Immanuel Wallerstein med flera utvecklade i slutet av 1970-talet. Kritiken mot det globala kapitalistiska systemet är massiv:

Marknaden har […] visat sig vara en mera framgångsrik institution än kolonialism därför att den kräver färre soldater och har gjort det exploaterande draget i råvaruutvinningen mindre tydligt.”

Jag är inte så bekant med dessa teorier, men Alfs försök att använda dem för att koppla ett helhetsgrepp på ekonomi, teknologi och miljö (istället för att som brukligt studera någon av dessa separat) är ovanligt och spännande. Alf är självklart medveten om oljetoppen och nämner redan i bokens inledning att:

Vi inser att oljepriset kommer att stiga framöver och göra vår nuvarande livsstil all mer ohållbar. En tvåhundraårig bubbla närmar sig bristningsgränsen. I två hundra år har vi kunnat glömma att jordens markyta är den resurs som begränsar oss. Vi har vant oss vid att hämta vår energi från borrhål i jordskorpan i stället för från våra landskap

Han knyter också elegant ihop energifrågan med (den förfelade) tanken på en självklar och nästa ödesdriven teknisk och ekonomisk utveckling:

Fossil energi har upplevts som ”billig” endast inom världssamhällets kärnstater. I Peru eller Mozambique har oljan aldrig varit ”billig” – folkflertalet har helt enkelt inte haft råd med den. Våra föreställningar om framsteg och utveckling framställer de globala ojämlikheterna […] som om de vore olika stadier i tiden. […] Vi omger oss med tekniska apparater […] och betraktar teknikens framsteg som framsprungna ur det ymnighetshorn som är vår egen påhittighet

I en enda mening dömer han också industrijordbruket till döden:

Dess beroende av fossila bränslen, fosfat och anda ändliga lagerresurser betyder att det förr eller senare kommer att drabbas av drastiska prishöjningar på de sinande resurserna, varefter det inte ens företagsekonomisk kommer att kunna betraktas so en lyckad strategi”.

”Jaha” kan man tycka efter att ha läst så här långt. Det var ju en ovanligt dyster bok, för att förändra på det globala ekonomiska systemet låter sig ju inte direkt göras i en klackspark. Alf skissar visserligen löst på några lösningsförslag i boken, men påpekar att det knappast går att göra honom skyldig till att ha svar på alla frågor bara för att han är duktigt på att identifiera problemen. De förslag till lösningar som han i vilket fall lägger fram ligger ganska väl i linje med vad Transition Towns-rörelsen (”Omställningsrörelsen” i Sverige) och andra rörelser som är ”grönare än Miljöpartiet” förespråkar. Alternativet som antyds är ett (inte totalt men partiellt) samhälleligt sammanbrott:

Samhälleliga sammanbrott är kanske trots allt inte så skräckinjagande som vi har inbillat oss. De handlar ju egentligen om att avveckla onödigt komplex och dyrbar infrastruktur: byråkrati och teknik som kostar mer än vad de ger.”


Myten om maskinen är inte den lättaste boken att läsa. Språket är varken mer eller mindre komplicerat än det behöver vara, men idéerna är ovana och kräver en stor öppenhet av läsaren. Mycket går emot det många har lärt sig att ta för självklart. Egentligen har jag bara skrivit om den viktigaste linjen i Alfs argumentation här och boken knyter också an till tankar om moderniteten, individen och kulturer.

För den som vill veta kan jag tipsa om en intervju med Alf Hornborg i det senaste numret av tidskriften Effekt (nr 3 2011). Läs även Sverker Lenas recension i DN för ett år sedan.
.

måndag 10 oktober 2011

Peak oil computing och hur fattiga använder internet idag

.
Den här texten bryter ny mark för här ber jag ber er läsare om hjälp med att resonera och tänka. Men innan jag tar två steg framåt måste jag börja med att ta ett steg tillbaka.

I början av året kom jag ut ur garderoben. Efter att ha bloggat anonymt i två och ett halvt år berättade jag (en del) om vem jag egentligen var. Jag skrev också lite om en paradox: Jag var produktiv och skrev fler texter till bloggen under de år jag inte kunde få utlopp för dessa intressen inom ramen för mitt jobb. Men i takt med att möjligheter att kombinera jobb och blogg-intressen börjat öppna upp sig under det senare året så har bloggen kommit lite i skymundan och det har blivit svårare att få, eller ta sig tid att skriva texter här:

det paradoxala är att ju mer spännande mitt jobb har blivit, och ju mer det ser ut som att jag kan börja ägna mig åt Livet efter oljan-relaterade arbetsuppgifter, desto mindre tid har jag haft att ägna åt bloggen…

I blogg-inlägget från början av året funderade jag över om det skulle komma texter som vävde samman Livet efter oljan och mitt jobb. Visserligen publicerade jag därefter en serie texter om Peak oil computing (del 1, del 2, del 3, del 4, del 5) som var en översättning och bearbetning av en text jag presenterade på en konferens för ett år sedan, men bortom det har det inte hänt så mycket på den fronten. Tills nu.

I min första text om Peak oil computing föreslog jag att man skulle titta på datoranvändningen i ”post-industriella städer” och föreslog Detroit som ett lämpligt studieobjekt (ett ämne som utvecklades i del 2). En läsare (Mossman) föreslog att man också kunde titta på Haiti eller Juarez i Mexiko. Det var inte alls vad jag själv hade tänkt, men jag var så fastlåst i mina egna tankegångar att jag inte direkt kunde komma på varför. Istället var den en annan läsare (Cornucopia) som helt riktigt påpekade att vad jag var intresserad av var ”Hur ser det ut i ett kollapsat I-land, där Detroit får symbolisera detta”.

Redan några månader tidigare, för ganska exakt ett år sedan, publicerade jag ett exjobbsförslag som handlade om just detta och som hette “ICT use in the post-modern city”. Förutom Detroit föreslog jag även studier av andra före detta kol-, stål- och andra tunga-industri-städer på dekis i Europa. Exjobbsförslaget möttes av en del intresse från studenter som hörde av sig, men, eftersom det inte finns något forskningsprojekt (= pengar) som kan betala för resor och andra omkostnader var det ett svårt exjobb att ”sälja in” till en student.

Det närmaste jag har varit att få napp var när en student från Rumänien i början av året uttryckte ett ”huge interest” för att göra detta exjobb antingen i Rumänien eller i Slovakien (tung industri på dekis). Tyvärr föll det på att hennes eget ”huge interest” till trots så låg inte detta exjobbsförslag i linje med vad hennes utbildning förväntade sig att hon skulle göra - så hon var tyvärr tvungen att backa ur.

Innan sommaren dök det dock upp en ny student, E, som var intresserad av detta förslag. Även denna gång hör hon hemma på en annan institution, och för att få ihop det hela måste man alltså hitta överlappningar och jämka ihop något som passar både den institutionen (där hon alltså ska presentera sitt färdiga exjobb) och mig.

Mer specifikt så läser E en magisterutbildning i ”Economics of Innovation and Growth”. Fördelen denna gång var att den gavs av en annan institution på KTH och att det hela verkade görbart efter ett kort samtal med den som var ansvarig för exjobb där. Kanske kunde E lägga in lite mikroekonomiskt teori (”konsumtionsteori” eller ”nyttomaximeringsteori”) och på så sätt anknyta till det hon läst tidigare i sin utbildning? Vi har utgått från det (sånt är inte direkt min kopp te) och nu är exjobbet igång.

Jag och E träffade redan i juni och jag har på vägen fått kompromissa en del. Jag vet inte exakt hur mycket av det ursprungliga förslaget som är kvar och hur många av mina ursprungliga tankar som har blivit avhängda på vägen. Det ”lustiga” i sammanhanget är att studenten som vill göra detta exjobb kommer från Mexiko, så i slutänden är det alltså Mossmans förslag som låg närmast verkligheten och eftersom E nu har köpt flygbiljetter för att åka hem senare i år för att fira jul och då också samla in material till sin uppsats. I vilket fall känns det ganska säkert att det hela kommer att bli av denna gång.

Så här har vi tänkt angående exjobbet. Studenten E kommer från staden Ensenada (Malmö-storlek) som ligger i Baja California (ca 125 km söder om San Diego och knappt 100 km söder om Tijuana). Eftersom detta inte rör sig om en ”post-industriell stad” i den bemärkelse jag hade tänkt så fick vi jobba med att hitta en annan vinkel. I slutänden blev det till en fråga om hur fattiga använder datorer och Internet.

Om vi delar in befolkningen i Ensenada i deciler (tiondelar) så kan man tänka sig att de fattigaste 10% inte använder Internet alls (en del av dem kanske inte ens kan läsa). Låt oss vidare anta att nästa decil är upptagen med att putsa skor och tvätta fönsterrutor på bilar som stannat vid rödljus, och att inte heller de använder sig av Internet. Men kanske använder (en del som befinner sig i) nästa decil Internet? Vi är alltså intresserade av hitta, intervjua och förstå de fattigaste Internetanvändarna. Redan nu när studien knappt har påbörjats laborerar vi med preliminära titlar på den färdiga uppsatsen i stil med ”How do poor people use the Internet?” eller ”The poorest Internet users: A case study of [någonting] in Ensenada, Mexico

Efter vidare diskussioner med E menar hon att fattiga i Ensenada visserligen har råd med mobiltelefoner, men att de nog inte direkt surfar på nätet med smartphones. Det kan också hända att de har datorer hemma (det är nära till USA och det är inte så svårt att köpa en billig begagnad dator), men att det är färre förunnat att också ha en Internetuppkoppling hemma (inte minst på grund av det dyra och ineffektiva kvasi-monopoltelebolaget Telmex). Alltså borde man hitta de fattigaste Internetanvändarna på Internet-caféer i fattiga stadsdelar i Ensenada och det är således där hon ska tråla efter informanter till sin studie.


I början av året skrev jag (i ”Ut ur garderoben”) att: ”Det kan alltså hända att jag en dag kommer att sträcka ut handen och be om att få ”beforska” just exakt dig.” Jag är inte där ännu, men jag har faktiskt en fråga som jag hoppas att några av er nu kan hjälpa mig med. En del av det som står ovan hamrade jag och E faktiskt ut när vi träffades för ett handledningsmöte i fredags. Eftersom det är olyckligt ifall E måste gå med meddelanden fram och tillbaka mellan mig och sin hemmainstitution har vi därefter bestämt att jag, E och hennes ”extrahandledare” på hemmainstitutionen ska träffas nu kommande fredag och en gång för alla komma överens om studiens inriktning på ett sätt som vi alla kan vara nöjda med. Men det finns en sak jag funderar över och som jag gärna tar emot synpunkter på.

Jag har inte riktigt tänkt på det tidigare, men i fredags insåg jag att man kan tänka sig att detta exjobb tar sig två olika inriktningar. Båda finns representerade i studenten Es exjobbsförslag (”Thesis proposal”) som är lite ofokuserat och som behöver stramas upp.

Den ena inriktningen handlar om vilken roll Internet spelar i (fattiga) mexikaners vardag. Det finns tidigare forskning om vilken roll olika medier spelar i vardagen, se till exempel ”Television and everyday life”, ”TV living: Television, culture and everyday life”, ”The Internet in everyday life”, ”Internet society: Internet in everyday life”. Alltså, hur lätt eller svårt är det, och hur mycket pengar är fattiga mexikaner beredda att lägga på att få tillgång till Internet? Vilken roll spelar, och vilken nytta har de av Internet i sin vardag? Hur många gånger/timmar använder de Internet per vecka? Och så vidare.

Den andra inriktningen handlar om vad (fattiga) mexikaner gör när de väl använder Internet. Läsa mail, Facebook, bloggar, nyheter, lyssna/ladda ner musik, spela spel, chatta, porr-surfa, leta efter information (medicinsk, reseinformation, leta jobb etc.), shoppa online, bankärenden, lära sig använda en viss programvara, ta en distanskurs eller något annat…? Använder man Internet mest för spel, lek och nöje eller för ”nyttiga” instrumentella syften? Använder man främst (eller i vilken kombination använder man) Internet för (med Shirky’s termer) ”personal, communal, public or civic purposes”?

Man kan reducerad dessa frågor till ”what is the role of the Internet in low-income persons’ lives in Ensenada?” respektive ”how do low-income persons in Ensenada use the Internet?”. Troligtvis går det inte går att hårddra på detta sätt, för det går säkert inte att jobba med den ena frågan utan att också komma in på den andra, men frågan är ändå vilken av dessa två frågor som ska upphöjas till att vara överordnad och viktigast? Fokus är allt i en undersökning (exjobb) som ska utföras under en begränsad tidsperiod. Jag kunde i vilket fall inte själv komma på svaret i fredags och jag vet fortfarande inte vilken av dessa två frågor som jag själv är mest intresserad av att få besvarad.

Mitt intresse för hela detta komplex av frågor handlar inte i första hand om fattiga människor i Mexiko, eller om fattiga människor i andra utvecklingsländer, utan om att få ledtrådar till hur vi i väst kommer att använda datorer i en fattigare framtid! Om du tycker att detta låter världsfrånvänt kan jag vara mer konkret: Hur kommer grekerna att använda Internet (datorer, smartphones) efter att landet inom en snar framtid har gått i konkurs och alla där plötsligt kommer att upptäcka att de har blivit mycket fattigare?

Men tillbaka till frågan som jag ber om hjälpa med igen. Det är dags att ta reda på om lite av den sägensomspunna "kolletiva intelligensen" och "massans vishet" finns där ute på Internet! Utifrån mitt (vårt!) intresse av hur vi i väst kommer att använda Internet i en fattigare framtid ber jag dig alltså att fundera, spåna kring, föreslå och argumentera kring vilken av dessa två frågor som är intressantast (och varför?):

• What is the role of the Internet in low-income persons’ lives in [a Mexican city]?
• How do low-income persons in [a Mexican city] use the Internet?

Svara gärna under veckan. Jag behöver all input jag kan få inför mitt möte på fredag!


PS. Angående min dystra syn på Mexikos framtid i största allmänhet, se min tidigare text "Mexiko i riskzonen".
.