tisdag 24 februari 2009

BRF Bybo Ekoenhet

.Bild: Så här fint är det att bo i en ekoby. Alltid. Så varför flyttar inte fler dit?


För några månader sedan skrev jag om idén att skydda sig mot det värsta tänkbara genom att söka sig till en ekoby. Då (oktober) gick jag och min fru på ett infomationsmöte. Mötet ordnades av en bostadsrättsförening som vill starta en ekoby i närheten av Stockholm (BRF Bybo Ekoenhet) och idéerna var tillräckligt intressanta för att vi skulle anmäla vårt intresse.

Om vi snabbt hoppar fram knappt fem månader till dagens dato har en hel del hänt på två olika fronter; dels för bostadsrättsföreningens del och dels för min och min frus del.

Gruppen bakom BRF Bybo Ekoenhet har funnits i två år och har under denna tid jobbat med att förbereda sig för att starta en ekoby. Det är många saker som man behöver få ihop – en gemensam vision, en mängd praktiska kunskaper (om etablering, teknik, ekonomi, juridik mm.), att hitta en gård, få ihop pengar och inte minst få ihop ett bra och sammansvetsat gäng att driva denna process tillsammans med.

Som jag skrev sist hade jag svårt att se hur en kommitté skulle kunna ”komma till skott” när ett tillräckligt bra objekt (”good enough”) - gård eller bara mark - dök upp på marknaden. Att hålla utkik efter, att bedöma och besöka gårdar som skulle kunna passa är en energikrävande process, och, oberoende vad som dyker upp kommer det alltid att finnas en del personer som inte är intresserade av just exakt denna gård (eller som inte kan gå på visningen eftersom de jobbar den dagen). Så var också fallet när en gård öster om Flen dök upp i början av december. En del som såg gården invände mot att den låg för långt ifrån Stockholm och andra störde sig på tågen som passerade då och då eller på att man (från vissa platser på ägorna) kunde höra bruset från bilar som körde förbi på stora vägen.

I detta läge bröt sig en mindre grupp ut och samlade ihop tillräckligt många personer och pengar för att kunna lägga ett bud på gården. Efter en budgivningsprocess har nu en ägargrupp på 6 personer förvärvat en gård och 22 hektar mark (mest land, en del skog) med tillträde från 1 maj. Om man glider över till det personliga planet är jag (tillsammans med min fru) en av dessa 6 ägare.

Eftersom jag och min fru kommit med ganska hastigt (jämfört med de andra) har hon och jag förstås diskuterat detta fram och tillbaka en hel del sedan i höstas. Att hoppa på ett projekt som detta är inte bara en radda yttre händelser och beslut, utan också en inre resa där man måste ställa om sitt eget sätt att tänka på sig själv, på hur man tror att samhället, ekonomin och världen kommer att utvecklas, och, på vår egen och våra barns framtid. I vårt fall har vi laborerat och växlat mellan att se detta projekt ur fyra olika perspektiv:

1) Sommarstuga. Att köpa en del av en gård (som ska bebyggas och så småningom bli hem för uppemot några dussin personer) kan jämföras med att köpa en sommarstuga. Att komma ifrån staden, att vara närmare djur och natur och att kunna ge sina barn möjligheter till andra typer av upplevelser. Redan i somras efter att vi hade bott på en lantgård flörtade vi lite med tanken på att köpa en sommarstuga. Som delägare har vi rätt att disponera gården så ofta och så mycket vi vill. Rent praktiskt kommer det nuvarande boningshuset att skyndsamt göras om så att så många personer som möjligt kan bo där samtidigt. Snarare än en sommarstuga har vi kommit fram till att vi tills vidare kan se det som att vi äger en del av ett vandrarhem där vi och de andra ägarna är stamgäster. Vi tänker oss att vi kommer att vara på gården varannan helg framöver och mer i sommar och vid andra ledigheter.

2) Kollektivt projekt. Att köpa en sommarstuga gör man oftast själv (som familj). I detta fall rör det sig istället om ett kollektivt projekt – på gott och på ont. En förutsättning är förstås att vi tycker att de andra i ägargruppen är bra människor och det gör vi som tur är. Man ska samsas, till att börja med bo trångt och nära varandra och man måste jämka när olika viljor drar åt olika håll - men man är inte ensam om att driva och genomföra detta stora projekt och förhoppningsvis vägleds man av en stark gemensam vision (som dock säkert kommer att sättas på prov ibland). Att driva projektet gemensamt är en stor fördel för mig och min fru eftersom vi har en lång uppstartssträcka innan vi kompetent kan pyssla och fixa med praktiska saker på en gård/sommarställe/ekoby.

3) Livbåt. Ett sätt att förbereda sig på det värsta. Om allt (samhället) brakar och det går åt h-e är det bra att äga en gård och mark på landet och bra att vara en del av en grupp människor med relevanta intressen och kunskaper (kontakter blir viktigare än kontanter!). Att vi alla redan idag delar en vision av ett hållbart boende och en vilja att sänka våra omkostnader och göra oss så självförsörjande som möjligt vad beträffar mat, energi, vatten etc. är ytterligare en fördel. Ifall man tycker att hela idén kring ”livbåt” låter för drastisk kan man istället kalla det ”försäkring”. Dmitri Orlov skriver "Suppose you have a retirement account, or some mutual funds. And suppose you feel reasonably certain that by the time you are scheduled to retire it won't be enough to buy a cup of coffee." Man vill ju gärna ha både hängslen (möjligheten till boende i en ekoby) och livrem (pensionsförsäkring) ifall de snåla vindarna börjar blåsa.

4) Investering. Eftersom vi går in med pengar är det sista perspektivet att fundera över detta projekt i termer av ekonomiska möjligheter eller risker. Å ena sidan tror jag att det inte är fel att äga mark när banker, börsen och bostadspriserna tar stryk. Jag har svårt att se att mark och en gård kan bli värdelöst på samma sätt som ett företag eller en (hedge-)fond kan bli det. Ett företag kan gå i konkurs men produktiv mark kan alltid ge avkastning så länge solen går upp och potatisarna växer i backen. Å andra sidan lånar och binder vi pengar och ökar därmed vår risk och sårbarhet om den blir sämre tider. Men det finns också en "uppsida". Om vi lyckas upparbeta värden genom att förbättra gården och finansiera och bygga bostäder kan ägargruppen planenligt sälja gården till bostadsrättsföreningen om, säg, två år. Det är då rimligt att man som ägare får en viss avkastning/kompensation för den risk man tagit. Kanske kan pengarna som då frigärs återinvesteras i andra lokala projekt, till exempel köpa mer mark, skog eller ett litet vindkraftverk?

Olika personer i ett sådant här projekt kan ha delvis olika drivkrafter till att gå med - allt från en vilja att odla sin egen mat, att minska sitt ekologiska fotavtryck, en önskan om att bo "närmare naturen" - eller kanske bara att bo billigare, en vilja att bo nära/tillsammans med andra människor (i en tid när samhället blir mer individualistiskt), eller kanske en drift att få utlopp för skaparlusta, att få snickra på olika finurliga hållbara "low-tech" lösningar. Till och med i ägargruppen som består av bara sex personer finns det ett knippe av olika skäl som motiverar oss (även om mycket av det som räknas upp ovan också sammanfaller och så att säga "drar åt samma håll").

I slutänden drivs jag om min fru framför allt av en oro inför en framtid som kanske inte alls blir så ljus som de flesta andra svenskar förutsätter och tar för givet (”snart vänder det och vi tar oss ur krisen!”). Hon har växt upp i ett land där kriser avlöst varandra redan i de bästa av tider (när den globala världsekonomin under decennier har växt) och har därför en annan krismedvetenhet än de flesta svenskar. Vi utgår från devisen "planera för det värsta men hoppas på det bästa". Förhoppningsvis inträffar aldrig "det värsta" och vi behöver inte vår "livbåt" - men då har vi i alla fall åtminstone tillgång till ett sommarställe och hälsosam egenproducerad mat istället för industriellt producerad näringsfattig bukfylla.

Ur vårt perspektiv är det inte fel att ha lite bråttom att komma till skott snarare än att gå och vänta på ”den perfekta gården” (som kanske aldrig dyker upp). Det är också mindre viktigt för oss att denna gård ligger lite långt från Stockholm (sett ur dagspendlingsperspektiv). Att gå med redan i denna fas känns alltså helt rätt för oss. Det finns förstås mycket arbete att utföra och mycket att lära sig så i korthet kommer detta projekt att bli vår ”hobby” för en lång tid framöver.

På det praktiska planet handlar det nu om att sätta igång en massa projekt på gården - inte minst att skaffa bygglov och andra tillstånd till förändringar. Det finns redan bygglov för en avstyckad tomt så första byggprojektet kan ta vid omgående (ett större hus med individuellt ägda rum och gemensamt kök och vardagsrum).

För några år framöver kommer gården att för vår del att fungera som fritidsnöje, hobby, utflyktsmål och sommarstuga/vandrarhem. När 10 radhus står färdiga (om två år?) får vi ta ställning till om vi vill ta steget och flytta in "på riktigt". Bortom ägargruppen kommer det att vara möjligt för andra att omgående gå in med en insats (som ger rätt till vistelse på gården och förstås en bra plats i bostadskön). Allt sådant är dock inte fastställt ännu men jag kommer att återkomma till det i en senare text – det kan ju hända att det råkar finns någon läsare här som skulle vara intresserad av att vara med… kommentera i så fall gärna!
.

onsdag 18 februari 2009

"The last oil shock" av David Strahan (2007)

.
"The last oil shock: A survival guide to the imminent extinction of petroleum man" (2007) är skriven av den brittiske journalisten och dokumentärfilmaren David Strahan. Han har jobbat i över ett decennium med att popularisera och förklara Svåra Saker för allmänheten och gör överlag ett bra jobb med denna bok (se en 2 minuter lång promotion-video för boken på YouTube).

Bokens titel kräver viss förklaring. Strahan menar att den mer konventionella termen Peak Oil (oljetoppen) är ganska blodfattig. Den förmedlar inga insikter eller känslor av de katastrofala implikationer som minskad tillgång på olja skulle innebära för det moderna samhället. Därför väljer Strahan att medvetet kalla oljetoppen för ”den sista oljechocken”, ett mycket mer suggestivt uttryck som också kan fungera som en väckarklocka.

Som många andra är han besviken på de officiella reaktionerna kring frågor om oljeproduktion, oljeberoende och möjligheterna att planera för och i möjligaste mån undvika (nå, mildra effekterna av) en kommande kris. Den officiella reaktionen kännetecknas av “ignorance, denial and duplicity” och mediabevakningen är “wretched”. Han menar att våra politiker antingen är ovetande eller så är de upplysta men skräckslagna. Konsekvenserna av sinande tillgång till energi är enorma och politikernas svårigheter att möta dessa likaså - oberoende av politisk tillhörighet.

Till skilland från många andra som skrivit böcker om olja och oljetoppen är Strahan engelsman och han skriver alltså utifrån ett Europeiskt perspektiv - även om hans utgångspunkt väldigt tydligt är just Storbritannien. Det är naturligt för Strahan att förankra boken i händelser som ligger honom nära, till exempel:
- Det faktum att produktionen av Brittisk olja nådde sin topp 1999 och har sjunkit stadigt sedan dess (till närapå halva toppnivån idag - bara 10 år senare).
- Brittiska oljeintressen, energisäkerhet och kopplingarna till invasionen av Irak.
- Sårbarheten i störningar av oljetillförseln.

Det senare illustrerar han med ett händelseförlopp som startade i staden Clywd i Wales i början av september 2000. När oljepriset hade stigit med mer än 20% på två år beslutade sig 150 bönder, lastbils- och taxichaufförer att protesterat mot skatterna på drivmedel (som utgöra ca 75% av priset vid pumpen i England). Protesterna spred sig snabbt och raffinaderier i hela landet blockerades så att leveranserna därifrån stoppades. Bara två dagar efter att protesterna startade var rubrikerna svarta i tidningarna och Blair var tvungen att avbryta en resa i norra delarna av landet för att hantera krisen. Bensinmackar började få brist på bensin och kilometerlånga köer bildades när bilister drabbades av panik och försökte fylla upp bensintanken. Efter mindre än en vecka började fabriker stänga och stapelvaror började ta slut i mataffärerna. En del stora matkedjor var tvungna att ransonera bröd och mjölk och varnade för att de bara hade bränsle för att fortsätta leveranserna av mat i ett till två dygn till. Protesterna tog slut efter exakt en vecka och alla andades då ut. Dock utgör detta en kraftfull läxa som beskriver hur sårbara och beroende vi är av kontinuerliga leveranser av (billig) olja. För Blair och Labour dök stödet från 51% till 36% på en enda månad. Problemen berodde vid detta tillfälle inte på geologiska faktorer utan på protester som lätt kunde avbrytas. Men vad händer när oljan blir mer knapp (och dyr) och detta dessutom inträffar på många ställen i världen samtidigt?

Konsekvenserna av den sista oljechocken handlar framför allt om minskande tillgång på drivmedel (till bilar, lastbilar, bussar, tåg, båtar och flyg). Om vi letar efter ersättare som inte släpper ut koldioxid finns det idag bara två tänkbara alternativ; väte (hydrogen) från förnyelsebara energikäller och biobränsle. Med stöd av intervjuer och uträkningar avför Strahan båda dessa som trovärdiga alternativ till olja.

Som många andra böcker om oljetoppen innehåller även denna bok en mängd fakta och viss matematik som understödjer hypotesen om att oljetoppen är nära förestående. Här är ett axplock av fakta som Strahan presenterar:
- De fyra största oljefälten i världen upptäcktes 1948 (Ghawar), 1938 (Buran), 1951 (Safaniya) och 1961 (Samotlor). Två av fälten ligger i Saudiarabien, ett i Kuwait och ett i Ryssland.
- Sedan 1965 (toppåret) har upptäckten av nya oljefält minskat och idag upptäcker man bara 1/6 så mycket ny olja varje år som på 1960-talet. (Det tar därefter decennier att exploatera nya oljefyndigheter).
- Av 45 000 oljefält producerar de 100 största 50% av all världens olja. Av de 100 största oljefälten upptäcktes alla utom två innan 1970.
- Storleken på nyfunna oljefält har sjunkit från i snitt 1500 miljoner fat i slutet på 1930-talet, till 300 miljoner fat 20 år senare och 45 miljoner fat 2004. Bara för att stanna kvar på samma ställe (ersätta gamla fält som sinar med nya) måste vi springa snabbare och snabbare…
- Samtidigt har den globala konsumtionen av olja ökat för varje decennium; från 10 miljoner fat per dag 1950 till 20 miljoner 1960, 60 miljoner 1980 och runt 85 miljoner fat idag.
- Under samma period har oljepriset stigit från 2 dollar per fat på 1960-talet till att pendla mellan 20 och 30 dollar efter millenieskiftet för att därefter sticka iväg ordentligt. År 2008 pendlade oljepriset mellan 50 – 150 dollar/fat. Även dagens ”låga” priser på 50 dollar/fat eller mindre är alltså historiskt sett mycket höga.

En av de mest intressanta delarna av boken utgörs av Strahans resonemang om oljans ”verkliga” värde – till skillnad från dess pris och det värde som ekonomer traditionellt tilldelat energi:
” I recently sat down in a London restaurant to notice that a 250 ml glass of wine was on ”special offer” for £5. That’s the equivalent of […] almost $6000 a barrel. Yet wine does not drive the global economy, nor is it a finite, depletable resource”

Strahans poäng är att kostnaderna för energi traditionellt utgjort runt 5% av BNP, men att dess betydelser är mycket större än vad dessa 5% indikerar. Robert Ayres som jobbat med att ta fram alternativa sätt att räkna på oljans värde citeras i boken när han säger att ”the economy is utterly dependent on petroleum and I think that it is highly likely that when oil production peaks, so will the world economy. […] I cannot see how growth could really continue with much more expensive energy.

Efter en genomgång av olika altarnativa sätt att räkna ut oljans värde (utifrån det arbete oljan kan utföra istället för vad marknaden ”råkar” prissätta den för tillfället) kommer Strahan fram till att priset borde ligga 10 – 14 gånger högre än traditionella modeller föreskrivit. Om oljepriset i snitt legat på runt 25 dollar/fat de senaste 30 åren implicerar detta alltså att ett pris på 250 dollar/fat eller mer bättre skulle avspegla oljans "verkliga" värde. En stund av eftertanke ger att stora delar av det samhälle och den livsstil vi har idag skulle vara totalt ohållbara ifall priset på olja steg till dessa nivåer. Att skicka äpplen från England till Sydafrika för att vaxa dem och därefter skicka dem tillbaka för att sälja dem (referensen finns i boken) skulle av lätt förstådda skäl inte längre vara möjligt.

På det stora hela är detta en bok som jag tycker om och kan rekommendera. Strahan har koll och är bra på att förklara och argumentera. Jag låter Strahan själv få avsluta med ett citat som är en lite kusligt träffsäker förutsägelse av förra årets händelser:

”If oil ever strays any distance into its ”real” price range [se resonemanget ovan] it cannot stay there long because of the economic havoc it would wreak. […] Soaring costs, bankruptcies and unemployment would lead to economic slump and collapsing demand for petroleum. The oil price would then subside, but given the reason, this would be no consolation. If the economy and oil demand were to recover once more, they would soon hit the oil supply ceiling again, which would be falling all the while. This process could happen many times over, or simply smear into an extended depression.”

Att publicera denna text samma dag som svarta tidningsrubriker meddelar att GM tar sin hand från Saab förläner citatet oven en extra profetisk dimension. Förutom de senaste årens överproduktion och prispress dras nu bilbranschen med vikande försäljningssiffror och Saabs öde känns förseglat. Det är sorgligt att konstatera att ett kapitel svensk industrihistoria är på väg att gå i graven, men vad är alternativet? Hur länge ska man piska en död häst (e.g. ett företag som gått med vinst endast en gång de senaste 20 åren)? Hur länge kan man vägra att se skriften på väggen?

På sätt och vis vore det ännu olyckligare att stödja bilindustrin än det var att gå in med pengar till den svenska varvsindustrin på 70-talet. Varvsindustrin gick (då) på global basis ändå en ljus framtid till mötes. Så är dock inte fallet idag för den globala bilindustrin. Jag har svårt att se något annat än att biltillverkningskakan kommer att krympa framöver (samtidigt som det kan hända att asiatiska tillverkare kommer att öka sina marknadsandelar). Om vi förutsätter att fler (och större) biltillverkare kommer att stänga dörrarna under de närmaste åren är det säkert inte en nackdel att vara "först ut" med att försöka bygga något nytt ur askan från bilsamhällets pyrande bål. Se gärna de texter jag skrev om GMs kris och bilindustrins stålbad för tre månader sedan, i november. Att också Volvo har en amerikansk ägare är tyvärr en olycka som inte bådar gott för framtiden.
.

måndag 2 februari 2009

Uppehåll i februari

.
Jag har tagit för vana att försöka publicera minst en text per vecka här sedan jag startade bloggen för ett halvår sedan. Dock har jag hög arbetsbelastning under janauari-februari så takten kommer att minska under denna period. 

Det kan hända att jag inte kommer att skriva något alls eller bara någon text eller två i februari. Om inte annat så återkommer jag i vilket fall men nya texter här i mars!