torsdag 20 november 2008

"The party's over" av Heinberg (2003)

.
My father rode a camel. I drive a car. My son flies a jet airplane. His son will ride a camel.
- Saudi saying


Richard Heinberg är så nära man kan komma en oljetopps-kändis. Till skillnad från många andra som skrivit om oljetoppen har han inte en oljerelaterad yrkes- eller akademisk karriär bakom sig och jag tror att man med fog kan säga att i den mån man hört talas om honom så är det just för att han har skrivit flera böcker om olja och oljetoppen. Hans skrev sin första bok om oljetoppen, “The party’s over: Oil, war and the fate of industrial societies” år 2003 och han har därefter varit mycket produktiv och skrivit böckerna ”Powerdown: Options and actions for a post-carbon world” (2004), ”The oil depletion protocol: A plan to avert oil wars, terrorism and economic collapse” (2006) samt den nyligen utkomna ”Peak everything: Waking up to the century of declines” (2007). När Richard skrev “The party’s over” för fem år sedan var han lärare på New College of California, nuförtiden är han “Senior Fellow” på Post Carbon Institute. Det är en organisation/institut som ”conducts research, develops technical tools, educates the public, and organizes leaders to help communities around the world understand and respond to the challenges of fossil fuel depletion and climate change”. Förutom journalist, lärare och författare är han enligt Wikipedia också en duktig violinist, illustratör och bok-designer.

När jag läste "The party’s over" för några månader sedan tyckte jag att den var jättebra. Men när jag satte mig ner för att skriva denna text visar det sig vara betydligt svårare att få grepp om boken. Richards bok är en utmärkt sammanfattning, en syntes av många olika saker. Problemet är att boken täcker så många olika ämnen och områden att det är svårt att hitta en röd tråd bortom ”en dag kommer oljan att börja sina och konsekvenserna går inte att överskatta”. I sin exposé täcker Richards av biologi, ekologi, lite kemi, geologi, historia, ekonomi, och samhällskunskap i bred bemärkelse. Dessutom berör han en mängd olika sakfrågor, t.ex. Hubberts ”upptäckt” av oljetoppen, frihandel, transporter, kreditväsendets uppkomst, jordbruk, alternativ till oljan och ett realpolitiskt perspektiv på USAs moderna (olje-)historia och krig – för att bar nämna några få. Boken är en mycket bra ”första bok” inom området (eller present att ge bort) men kanske inte lika intressant ifall man redan har ett halvdussin andra oljeböcker under bältet. Boken handlar om så många olika saker att den är omöjlig att kort sammanfatta och jag väljer istället att belysa ett ”spår” som Richard utvecklar i (en del av) boken – det om festen. The party’s over – vad är det för fest Richard pratar om? Var jag bjuden? Och varför måste festen ta slut?

Festen som Richard hänvisar till började för 150 år sedan när vi hittade en gömd skatt under källargolvet – oljan. Sedan dess har vi med stor entusiasm och uppfinningsrikedom festat upp denna skatt i samma takt som vi har grävt upp den. Innan vi snubblade över vår skatt var vi tvungna att hålla oss innanför ramarna och hushålla med den energi som solen i en eller annan form löpande gav oss. De senaste 150 åren har vi istället festat loss tack vare ett stort arv bestående av subventionerad energi som ”legat och väntat på oss” (?) i många miljoner år. En gallon bensin (3.8 liter) innehåller lika mycket energi som en människa utvecklar på en månad genom hårt kroppsarbete. Ändå har det gått att köpa bensinen för de pengar du med en amerikansk minimilön tjänar på 20 minuter. Till och med för en arbetare med ett låglönejobb har energi alltså varit så billig att den nästan kan betraktas som gratis. Jag kommer att skriva mer om "gratis" energi i en senare text här på bloggen.

Vi tenderar att ta denna energi för given, men det har vi inte råd med längre. Richard pekar på att de resurser vi i snabb och ökande takt har förbrukat är begränsade och att det är mer rättvisande att hänvisa till den 200 år långa perioden vi befinner oss i just nu inte som en ”era” utan som ett begränsat intervall eller till och med en bubbla (”the Industrial bubble”). Billig energi har gjort allt vi tar för givet idag möjligt, inklusive en fantastisk levnadsstandard i den rikare delen av världen och en befolkningsmängd på över sex miljarder på jorden. Men både vår levnadsstandard och antalet människor på jorden är totalt beroende av fortsatt (helst ökande) energitillgång till en låg och stabil kostnad. Vilket alltså inte kan fortgå så länge till (vissa menar att vi redan är där nu).

I ett kapitel som heter ”Can the party continue?” går Richard metodiskt igenom andra energikällor som skulle kunna täcka upp för eller ersätta oljan; naturgas, kol, kärnkraft, vindkraft, solenergi, väte, vattenkraft, geotermisk energi, tidvatten, vågkraft, biomassa, -diesel, -etanol, fusion respektive kall fusion. Dessvärre finns det ingen enskild och ingen kombination av energikällor som lätt eller kanske ens alls kan ersätta oljan fullt ut – och en omställning och uppbyggnad av alternativen kan lätt ta många decennier. Efter att ha gått igenom möjliga konsekvenser av minskad tillgång och dyrare priser på energi - på en uppsjö av olika områden (”A banquet of consequences”) - kommer Richard fram till sina rekommendationer.

Richard hyser inte någon större tilltro till att lösningar kan komma från den politiska arenan – åtminstone inte innan krisen redan är över oss. Dessutom kommer rivaliteter mellan olika samhällsgrupper (t.ex. rika mot fattiga, gamla mot unga, "vi" mot "dem") att hårdna i ett politiskt klimat med minskande totala resurser. ”Because they have no solution, politicians on both sides will probably go to absurd lenghts to obscure or mystify real causes of the changes engulfing society”. Att öppet berätta att vår tid med billig energi är på upphällning är det enda moraliskt försvarbara alternativet, men det kommer att sitta långt inne. Dessutom kommer ”vi”, folket, i vilket fall att så länge som möjligt förneka en sådan osmältbar sanning och istället välja att leva på hoppet så länge vi kan. Paradoxalt nog minskar våra chanser att minimera mänskligt lidande och hantera den plågsamma övergången ifall politiker väntar med att lägga fakta på bordet och medborgare väljer att leva på falska förhoppningar. I förbifarten påpekar Richard också att det i längden kommer att bli svårt att hålla ihop geografiska jätteländer som USA som istället kan falla sönder i mindre regionala block.

Rent generellt tror Richard inte att vi kan undvika en kollaps men han förespråkar en ”managed collapse”. Han påtalar också vikten av att formulera mål som är värda att sträva mot även i en tid där en del av samhällsstrukturen steg för steg kommer att monteras ner. ”Living in smaller communities, people would enjoy having more control over their lives. Traveling less, they would have more of a sense of place and of rootedness”. (Mänsklig) utveckling utan tillväxt och bättre liv även fast standarden sjunker är målen. Detta representerar bästa möjliga utfall men det är på intet sätt garanterat utan måste medvetet tillkämpas. Liksom i Pfeiffers bok avslutas även denna med en hel del sidor med tips och råd för hur man som individ redan idag kan börja förbereda sig inför oljetoppen.
.

3 kommentarer:

Anonym sa...

När man pratar med folk som ännu inte har förstått Peak Oil, så tror dom att festen tillhör normaltillståndet. Jag vågar påstå att det är en ganska omskakande upptäckt när man inser att snart börjar vardagen...

Baksmällan kommer inte att gå av för hackor...

/Ylven

Daniel sa...

Att peak oil är på riktigt kan ingen förneka. Den stora frågan är när. Det gör ju en viss skillnad för en individ om vi pratar om nästa år eller om tio år (kanske).

Fast den svåra frågan är hur förberedda vi är när den väl kommer och hur livet och samhället ser ut på andra sidan oljetoppen...

Anonym sa...

Takk for en interessant blogg