söndag 23 oktober 2011

"Myten om maskinen" av Hornborg (2010)

.

Varför utvecklas inte utvecklingsländerna och varför tenderar istället de globala inkomstskillnaderna att öka? Varför kan inte andra länder skydda sin miljö lika bra som vi i Sverige, och varför tilltar istället skogsskövlingen, utfiskningen, utsläppen och miljöförstöringen för vart år som går? Dessa frågor besvarar Alf Hornborg, professor i humanekologi i Lund, i form av ett komplext, ambitiöst och långtgående teoretiskt ramverk som han utvecklat i texter som är skrivna under de senaste 15 åren och som nu är samlade i hans bok ”Myten om maskinen: Essäer om makt, modernitet och miljö” (2010).

Jag trodde först att boken var en översättning av hans engelskspråkiga bok från 2001, ”The power of the machine: Global inequalities of economy, technology, and environment”, men flera av de 15 essäerna i den svenska boken skrivna efter 2001. Av de essäer som är skrivna tidigare kan jag också tänka mig att flera inte har blivit översatta till engelska. Hur det nu förhåller sig angående likheterna och skillnaderna böckerna emellan så har jag ändå förstått att det i grunden är en och samma tes som Hornborg framför i de båda böckerna.

Han tes är att teknologisk utveckling är om inte chimär, så i vilket fall till viss (eller till stor) del i första hand en fråga om en omfördelning av resurser från den ekonomiska kartans periferi till dess centrum. Svaret på frågorna ovan står att finna i själva (det osynliga) regelverket för hur ekonomi, handel och teknisk utveckling samverkar och knyter ihop världen till en enda stor produktionsapparat. I periferin finns fattiga länder som exporterar värden till centrum – metaller, olja, skog, jordbruksmark, arbetstid. I värsta fall "levererar" de också utfiskade vatten, skövlade skogar och förödda landskap – som dock kommer oss tillgodo genom att vi tack vare vår (relativa) rikedom kan spara på våra egna vatten, skogar och landskap.

I grunden handlar det alltså om vårt utnyttjade av dem till fördel för våra redan välbeställda privata och nationella ekonomier och till nackdel för deras. I ena riktningen exporteras resurser till centrum, och i andra riktningen går färdiga produkter som säljs till periferin med god förtjänst. Det orättvisa utbytet döljs bakom ett skynke av metafysiska begrepp som vi kallar ”handel” och ”teknikutveckling”.

Vi har lärt oss att teknikutveckling och handel gynnar alla, men för Alf utgör det istället ett finurligt sätt att dölja ett ojämnt och orättvist utbyte. Mervärdena stannar kvar i centrum och används till att ytterligare öka takten på den globala produktionen och konsumtionen av varor, samtidigt som denna ackumulation av kapital i centrum gör att klyftan till periferin ökar ytterligare. Förutom att denna världsordning är orättvis är den också ohållbar. När vi i allt snabbare takt förbrukar ändliga resurser exproprierar vi också framtida generationers handlingsfrihet att använda dessa resurser på sätt som skulle passa dem bättre (till exempel för att hantera effekterna av de problem - miljöförstöring, klimatförändring etc. - som vi skapar).

Tankarna är ovana och strider mot det mesta som vi har lärt oss i skolan, mycket av det vi ser på reklamaffischerna på stan och allt som vi kan se med våra egna ögon när vi blickar ner på våra smartphone-förlängda armar. Men den tidsvinst vi gör när vi skickar ett mail eller åker tåg måste enligt Alf ställas mot de kostnader som har gått åt för att gräva fram kolet, smälta fram stålet och bygga järnvägen, loken och vagnarna. Kanske sparar vi i slutändan in tid på att bygga järnväg (Alf säger inget definitivt i frågan), men samtidigt får man inte glömma bort att när de första järnvägarna byggdes i England så var det vissa människor (fattiga arbetare) som fick ”betala” kostnaderna med sin (underbetalda) tid och andra (rikare) människor som fick åtnjuta fördelarna.

Tekniken blir i detta perspektiv en institution för omfördelning av tid och rum. Den enes tidsvinst förutsätter den andres tidsåtgång. […] En grundläggande, teknikfilosofisk fråga som vi bör ställa oss är om maskinen till själva sitt väsen primärt är ett medel inte för att bespara men för att förskjuta uttaget av tids- och rumsresurser till svagare samhällsgrupper? […] Är det rentav så att industrialisering på en plats förutsätter dess frånvaro på en annan?

När vi ser fördelarna med att läsa och skicka mail från vår smartphone (givetvis den senaste modellen), ser vi inte kostnaderna som andra betalar när de plockar ihop den vid ett löpande band i Kina, skadas i en gruvolycka eller får sitt grundvatten förgiftat av tillverkningsindustriella kemikalier. När vi köper en vara ”tänker vi sällan på att det vi byter är timmar ur våra egna liv mot timmar ur andra människors liv, och mot resurser ur andra människors landskap. Vi ser inte hur andra människors arbete och landskap förkroppsligas i varorna på snabbköpshyllorna.

Konsumtionen är högst där det finns mest pengar [och] miljöbelastningen är störst där det finns minst.” Smutsig verksamhet tenderar att söka sig till ställen där människors miljö och hälsa inte har samma höga prislapp som i Sverige. I det ojämna utbytet ingår förstås det självklara faktum att den som plockar ihop en iPad eller en Nike-sko har svårt att föreställa produktens slutgiltiga prislapp, och i vilket fall aldrig kan spara ihop till pengarna för att köpa en själv.

Vi funderar i regel inte så mycket över om utbytet är rättvist”, och för att detta ska vara möjligt måste produktionen av varorna ske utom synhåll för konsumenterna. När vi då och då konfronteras med barnarbetare som knyter våra mattor för hand eller omänskliga arbetsförhållanden i en sweatshop kan vi plötsligt skönja kopplingen till produktionen av de varor vi konsumerar. Då blir vi stört förbannade på någon annan – vanligtvis det svenska företag som importerar eller säljer varorna till oss. Därpå följer en ritual där företaget måste påvisa att de inget visste och/eller genast ska vidta åtgärder samt strama upp sina rutiner. Eftersom dessa samband dessvärre är systematiska, ja till och med systemiska, låter de sig inte en gång för alla åtgärdas inom ramen för vårt nuvarande (globala) ekonomiska system.


Men, håller inte kineserna på att bli så rika att de alla kan köpa egna iPads nu? Jo, en del är förstås så rika. Ganska många faktiskt, men Kina är som världen i miniatyr; en liten andel är ofattbart rika, en stigande andel tillhör en växande medelklass (företrädesvis boende längs kusten i öst), men många är tredje-världen-fattiga och bor i Kinas inland och på landsbygden. De som jobbar vid de löpande banden är inte välutbildade urbana ungdomar från Peking eller Shanghai, utan fattiga söner och döttrar till hundratals miljoner ännu fattigare bönder ute på landsbygden.

Men håller inte Kina på att röra sig in från periferin mot centrum i det globala ekonomiska systemet? Jo, en sådan rörelse har vi sett och den kan komma att fortgå (även om det knakar både här och var i tillväxtmaskinen Kina). Men till spelets regler hör att inte alla kan få plats i centrum. i den nuvarande världsordningen behöver ett rikt centrum alltid en fattig periferi som levererar råvaror till den globala produktionsmaskinen (till underpriser).

Om Kina rör sig mot centrum (eller mot semiperiferin) så lämnar också Kina andra länder bakom sig och ”pressar ut” de länder som man ”passerar”. Andra länder kan också röra sig ”utåt” helt av egen kraft när saker och ting helt enkelt funkar sämre än tidigare. Ett exempel är de fem centralasiatiska ”-stans” som med sina 60 miljoner invånare har rört sig ”bakåt” sedan Sovjetunionen gick i graven för 20 år sedan. I takt med att Kina spänner sina ekonomiska muskler och rör sig ”inåt” flyttas den mest okvalificerade och priskänsliga produktionen till länder som är fattigare är Kina; till Vietnam idag och kanske till Kirgizistan imorgon?

Ur Alfs perspektiv är det alltså inte möjligt att sprida teknikens gåvor till alla i hela världen – det ojämna utbytet är en effekt av, och finns inbyggt i systemets konstruktion. Vår rikedom bygger på deras fattigdom (känn på den) och för att vi ska kunna vara rika måste någon annan vara fattig. Ett exempel: ju mer jämlika och ju mer jämnrika alla i världen är, desto större skulle problemen vara för den företeelse som kallas för ”massturism” – men som förstås alltid varit en minoritet av jordens befolkning förunnad. I Alfs värld blir det globala ekonomiska systemet till ett nollsummespel där olika länder manövrerar för att förbättra sina positioner i förhållande till alla andra länder. Det kan bara finnas åtta länder som är ”rikast i världen” (G8-gruppen står för över än 50% av den globala bruttonationalprodukten).

Alfs världsbild bygger på den neomarxistiska ”världssystemteori” som den amerikanske sociologen Immanuel Wallerstein med flera utvecklade i slutet av 1970-talet. Kritiken mot det globala kapitalistiska systemet är massiv:

Marknaden har […] visat sig vara en mera framgångsrik institution än kolonialism därför att den kräver färre soldater och har gjort det exploaterande draget i råvaruutvinningen mindre tydligt.”

Jag är inte så bekant med dessa teorier, men Alfs försök att använda dem för att koppla ett helhetsgrepp på ekonomi, teknologi och miljö (istället för att som brukligt studera någon av dessa separat) är ovanligt och spännande. Alf är självklart medveten om oljetoppen och nämner redan i bokens inledning att:

Vi inser att oljepriset kommer att stiga framöver och göra vår nuvarande livsstil all mer ohållbar. En tvåhundraårig bubbla närmar sig bristningsgränsen. I två hundra år har vi kunnat glömma att jordens markyta är den resurs som begränsar oss. Vi har vant oss vid att hämta vår energi från borrhål i jordskorpan i stället för från våra landskap

Han knyter också elegant ihop energifrågan med (den förfelade) tanken på en självklar och nästa ödesdriven teknisk och ekonomisk utveckling:

Fossil energi har upplevts som ”billig” endast inom världssamhällets kärnstater. I Peru eller Mozambique har oljan aldrig varit ”billig” – folkflertalet har helt enkelt inte haft råd med den. Våra föreställningar om framsteg och utveckling framställer de globala ojämlikheterna […] som om de vore olika stadier i tiden. […] Vi omger oss med tekniska apparater […] och betraktar teknikens framsteg som framsprungna ur det ymnighetshorn som är vår egen påhittighet

I en enda mening dömer han också industrijordbruket till döden:

Dess beroende av fossila bränslen, fosfat och anda ändliga lagerresurser betyder att det förr eller senare kommer att drabbas av drastiska prishöjningar på de sinande resurserna, varefter det inte ens företagsekonomisk kommer att kunna betraktas so en lyckad strategi”.

”Jaha” kan man tycka efter att ha läst så här långt. Det var ju en ovanligt dyster bok, för att förändra på det globala ekonomiska systemet låter sig ju inte direkt göras i en klackspark. Alf skissar visserligen löst på några lösningsförslag i boken, men påpekar att det knappast går att göra honom skyldig till att ha svar på alla frågor bara för att han är duktigt på att identifiera problemen. De förslag till lösningar som han i vilket fall lägger fram ligger ganska väl i linje med vad Transition Towns-rörelsen (”Omställningsrörelsen” i Sverige) och andra rörelser som är ”grönare än Miljöpartiet” förespråkar. Alternativet som antyds är ett (inte totalt men partiellt) samhälleligt sammanbrott:

Samhälleliga sammanbrott är kanske trots allt inte så skräckinjagande som vi har inbillat oss. De handlar ju egentligen om att avveckla onödigt komplex och dyrbar infrastruktur: byråkrati och teknik som kostar mer än vad de ger.”


Myten om maskinen är inte den lättaste boken att läsa. Språket är varken mer eller mindre komplicerat än det behöver vara, men idéerna är ovana och kräver en stor öppenhet av läsaren. Mycket går emot det många har lärt sig att ta för självklart. Egentligen har jag bara skrivit om den viktigaste linjen i Alfs argumentation här och boken knyter också an till tankar om moderniteten, individen och kulturer.

För den som vill veta kan jag tipsa om en intervju med Alf Hornborg i det senaste numret av tidskriften Effekt (nr 3 2011). Läs även Sverker Lenas recension i DN för ett år sedan.
.

6 kommentarer:

istappar sa...

Oerhört radikala tankar han för fram. Men är det inte så att i världsekonomin idag är det framförallt oljan som slavar åt oss och först i andra eller tredje hand fattiga arbetare?

Gunnar Rundgren sa...

Jag håller med om stora delar av resonemanget. Men inte helt om nollsummespelet. Jo det är ett nollsummespel om vi räknar med förbrukningen av energi. Men genom den enorma energiförbrukningen så har även de fattigaste kunnat få det lite bättre - trots att skillnaderna bara ökar

Jag har skrivit en hel del om de här frågorna bla i min bok Trädgården Jorden och på min blogg. se tex
http://tradgardenjorden.blogspot.com/2011/09/varfor-minskad-tillgang-till-energi.html
http://gardenearth.blogspot.com/2011/04/business-plan-of-factory-is-to-produce.html

Martin Saar sa...

Det var en bra rekapitulation av Alfs bok, som jag läste när den kom ut. Och som Sverker Lenas på ett ungefär formulerade sig i DN: Efter Alf Hornborg och inget blir som likt. Tack för påminnaren. Man borde läsa om böcker oftare!

Daniel sa...

istappar:
Jo så är det ju. Tack vare oljan/billig energi slipper vi se så många statare och tjänstehjon. Men det är uppenbarligen också bra att ha några nästan-slavar dolda på andra sidan världen som kan rycka in där maskinerna kommer tillkorta.

Gunnar:
Jo, proportionen människor som lever i absolut fattigdom (1.25 USD/dag) har minskat, men jag har för mig att det absoluta talet samtidigt har stigit (pga ökande befolkning). Sedan kan man också fråga sig hur siffrorna (både relativa och absoluta) kommer att se ut när olja/energi blir ännu dyrare än det är idag...?

Martin:
Jag läste också boken för ett år sedan, men jag har som sagt en lång backlog av lästa böcker från förra och detta år som jag ännu inte skrivit om.

Jag läser i princip aldrig om en bok men kan gå tillbaka och bläddra i och läsa om delar vid behov. Att skriva om en bok här är också ett bra sätt att återbesöka en bok som jag läste nyligen eller för ett tag sedan...

Freddy sa...

Den gamla klassikern när det gäller de illusoriska teknikvinsterna är väl den om att en bils medelhastighet, medräknat all tidsåtgång för att tjäna ihop till den osv, är ungefär samma som för att promenera.
Eftersom man också har utebliven motion och sämre miljö på minussidan borde vårt val vara enkelt.
Vore intressant veta om samma egentligen gäller för cykel ? I enlighet med sin teori borde väl Hornborg anse det.

Classier Corn sa...

Vilket läsvärt inlägg!
Har du slutat blogga?