"Rädda världen" eller "sköt dig själv och skit i andra" - del 1

.

Vilken är din ryggmärgsreaktion när du ställs inför energi- eller klimat-utmaningar som verkar svåra eller nästan omöjliga att lösa? I denna text tänkte jag ta upp en kontroversiell fråga, kanske den mest kontroveriella hittills? Om nivån på diskussionen blir för låg kan det hända att jag rensar en del bland kommentarerna. Alltså, kommentara gärna men försök att inte gå i de vanliga fällorna som drar ner en diskussion i dyn. Min blogg = mina regler.

Frågan jag tar upp utgör ett moraliskt dilemma och målsättningen är inte nödvändigtvis att komma fram till något ”svar” (om det enkelt gick att hitta ett svar skulle det ju inte vara ett dilemma). Som varje vettig människa som ställs inför en svår fråga som inte är färdigdiskuterad (eller ens påbörjad) är jag själv kluven. Utgångspunkten i resonemanget är dock att vi står inför flera svåra dilemman och predikament framöver och att de kommer att framträda tydligare i takt med att fler och fler inser att vi lever i en värld med begränsade resurser (olja, vissa metaller, vatten, matjord, fosfor etc.). Eftersom oljetoppen knappt diskuteras i det offentliga utgår jag i resonemanget nedan istället från ett mat- respektive ett klimat-scenario, men de underliggande tankesätten är precis lika tillämpliga för ett oljetoppsbaserat energi-scenario.


Jag har ofta slagits av att många, ja defintivt de flesta ”officiella”, politiskt korrekta lösningar som föreslås som svar på de monumentala (klimat-, miljö-, resurs- eller finansiella) utmaningar vi står inför, utgår från att vi måste lösa problemen så att de tillfredsställer alla, nord som syd, fattiga som rika i världen. Denna observation är giltig för säkert 49 av 50 texter jag läser och för en ännu högre andel av de politiska utspel som görs.

Ett exempel är de resonemang som gör gällande att Europa och andra delar av världen måste sätta sitt hopp och sin tilltro till ett mer effektivt industrijordbruk och genetiskt modifierade (GM) grödor. Sådan argumentation tar inte sällan avstamp i hur många personer på jorden som svälter idag. Tanken är att om bara mer effektiva metoder för att bruka jorden spred sig skulle inte lika många behöva svälta, och eftersom jordens befolkning förväntas öka med 2+ miljarder de närmaste 40 åren har vi helt enkelt inget val annat än att slänga oss i famnen hos de multinationella storföretag som idag uppfinner "framtidens lösningar" för jordbruket.

Denna typ av resonemang karaktäriserar jag här alltså som inkluderande – som förslag på en solidarisk och heltäckande lösning på en av de utmaningar som mänskligheten står inför. Den bakomliggande tankefiguren i just detta fall är att med en större global matproduktion kommer vi att en gång för alla kunna ”utrota” svält i världen - eller åtminstone skjuta upp den en generation. Att problemet är lite svårare än så och att jordbruket faktiskt redan har ökat sin avkastning enormt under 1900-talet - samtidigt som fler personer än någonsin idag svälter - blir ofta genast för komplicerat att resonera om. Det jag tar till fasta på när jag pratar om en inkluderande lösning är inte i första hand hur realistisk eller bra lösningen är, utan att intentionen är att solidariskt lösa problemet för alla, på en global nivå.

Om jag ändå tillåter mig att raljera lite över detta lösningsförslag så har jag personligen aldrig förstått varför så många kan tro att de enorma agroindustriella företag ("Big Ag") som vill driva på GM- och industrijordbrukets utveckling och som redan idag kontrollerar en betydande del av den globala matproduktionen skulle ha något intresse av att producera mat till människor som inte har råd att betala för den? Företag som Cargill och Monsanto sysslar inte med välgörenhet och deras första och viktigaste uppgift är förstås inte att lösa samhälleliga eller globala problem, utan att på kort och på lång sikt maximera vinsten till sina aktieägare.

De flesta har säkert hört det kinesiska ordspråket (ibland attribuerat till Lao Tzu) "Give a man a fish and you have fed him for today. Teach a man to fish and you have fed him for a lifetime"? Men visste ni att Karl Marx sa "Sell a man a fish and he can eat for a day. Teach a man to fish and you lose a great business opportunity". Big Ag har självklart siktet inställt på "great business opportunities" och ingenting annat. Andra aktörer på marknaden försöker förstås tjäna pengar på andra sätt ("Give a man a fish and you have fed him for today. Teach a man to fish and you can sell him fishing equipment") - men det ligger i sakens natur att det ligger mer pengar i att sälja fisk varje dag än att sälja fiskespön!

Redan här är det på sin plats att gå händelserna i förväg och hänvisa till texten av Garett Hardin (nedan) i vilken han hänvisar till skapadet av FNs världslivsmedelsprogram (”World Food Programme”). När det begav sig, på 60- och 70-talet, var rubriken i affärstidningen Forbes inte ”äntligen kan vi utrota världssvälten”, utan ”Feeding the World's Hungry Millions: How It Will Mean Billions for U.S. Business”.

Man kan förstås förkasta mina misstänkliggöranden av Big Ag och deras intentioner, men sammanfattningsvis kan vi några decennier senare egentligen bara vara säkra på två saker: världslivsmedelsprogrammen har inte utrotat svälten i världen - men de gödde de amerikanska agroindustriella företagen och dessa företags räckvidd och makt är idag större än någonsin. På samma sätt som de som investerar i land kan rättfärdiga sin investering utifrån Mark Twains råd ("Buy land, they're not making it any more!") är mat nog också en ganska bra produkt att ringa in marknaden för ("Food. You just gotta have it!").

Om man verkligen ville minska svälten tror jag att en bättre inkluderande lösning skulle vara arbeta för att jämna ut köpkraften och minska de globala inkomstklyftorna och sedan släppa marknadskrafterna fria att matcha tillgången till efterfrågan. När inte-längre-lika-fattiga människor har köpkraft nog att konkurrera med biobränsleslukande motorfordon skulle svälten i världen minska radikalt. Nästa steg är att de inte-längre-lika-fattiga börjar konkurrera med oss rika om huruvida man ska använda jordbruksmarken till att odla grödor som mättar tio fattiga människor eller för att producera mat till en kossa som sedan mättar en enda rik människa? Är du själv beredd att avstå från bilen och biffen för att utrota världssvälten? Om vi verkligen letade efter inkluderande lösningar på global nivå är det svårt att hoppa över det grundläggande faktum att de ekonomiska resurserna är extremt ojämnt fördelade.

Ett annat slagfält uppenbarar sig när länder som ligger pyrt till vid klimatförändringar (till exempel Maldiverna, Bangladesh och delar av Afrika) nu ställer krav på ”klimat-kompensation” – att rika, industrialiserade länder ska ta ansvar för och betala för de åtgärder som behövs för att kompensera för mer än hundra år av växthusgas-utsläpp som de (vi) fyllt atmosfären till bredden med.

Även detta resonemang utgår från att vi borde hitta lösningar utifrån ett inkluderande ”vi” som omfattar alla människor på jorden, det vill säga att vi kan och att vi vill ”rädda världen” tillsammans. Det var utifrån sådana premisser som världens ledare möttes i Köpenhamn i december. Men vi vet ju alla hur det slutade och man kan också fråga sig om alla aktörer verkligen hade ”ärliga intentioner” inför mötet (och här bortser jag från Saudi-Arabien som definitivt inte hade ärliga intentioner att ”komma till rätta” med CO2- och klimatproblematiken).

Eftersom kostnaden för att vidta ”nödvändiga” åtgärder är substansiell vill inget land ta första steget. Jag avför här förstås orealistiska tankar om en ekonomisk ”win-win-situation” som uppstår genom att vi ”växlar upp” till ett grönt samhälle. Om det skulle vara så enkelt skulle inga nationer släpa fötterna efter sig. Varje stort steg i en avveckling av fossil-samhället är dyrt och varje steg för att uppfylla ett "framgångsrikt" Köpenhamnsavtal skulle avspegla sig i minskat utrymme för konsumtion och ovälkomna och påtvingade förändringar av våra livsstilar. Istället utgår jag ifrån att vi i den rika delen av världen (eller åtminstone våra politiska ledare) antar – eller åtminstone hoppas - att det ännu finns gott om tid, eller att problemen i vilket fall inte kommer att drabba just oss så hårt eller så tidigt. (Detta resonemang fungerar lika braför en matproduktions-, klimat- och oljetopps- och energi-problematik.)

Även om en folkvald politiker i Sverige aldrig skulle tala om det öppet utgår jag från att de implicit resonerar utifrån en övertygelse om att ett svenskt liv är värt X (många fler) människors liv i Syd. Att inte åsamka en svensk obehag, till exempel genom att personen ifråga förvägras löneförhöjning, en platt-TV eller en semesterresa per flyg – ja, att man helt enkelt kallsinnigt här-och-nu förvägrar en svensk möjligheten till en stigande levnadsstandard, är även det – implicit – mer värt på den nationella politiska markanden än en fattig människas liv i ett klimat-utsatt land.

En förmildrande omständighet är måhända att våra svenska politiker är just svenska politiker, framröstade för att sörja för det svenska folkets väl och ve, och därmed tillsatta just för att sätta våra intressen före de intressen som befolkningarna i alla andra länder har. I korthet: det svenska folket har inte röstat fram Reinfelt för att lösa jordens problem på bästa sätt, utan för att lösa Sveriges problem på bästa sätt.

Vad jag så här långt vill säga är alltså att den officiella retoriken på alla nivåer alltid är inkluderande och utgår från att vi-på-jorden tillsammans strävar mot att lösa de problem vi gemensamt står inför, men, att vi i våra handlingar istället i praktiken agerar exkluderande och utgår från att Sveriges, eller åtminstone EUs välbefinnande är viktigare än mycket annat. Detta är samma typ av motsägelse som när Björn Forsberg i sin bok "Tillväxtens sist dagar" påpekar att vi i högtidliga politiska tal framhåller miljöns viktighet, men att miljön regelmässigt får stå tillbaka så fort den kommer i konflikt med ekonomiska mål om ökad tillväxt.

"Sverige först" (eller "Europa först") är ett exempel på det jag här vill kalla ett exluderande resonemang. Sådana "själviska" mål kan i en officiell retorik aldrig klara en konfrontation mot inkluderande argument, men när politik omsätts från ord till handling är det ingen tvekan om vilket sätt att resonera som får ge vika och vilket som vinner på knock-out.

Om man drar ett exkluderande sätt att resonera till sin spets finner man en betydligt mer kallsinnig (men kanske mer explicit och intellektuellt hederlig?) variant av detta tänkande i Garett Hardins ”Lifeboat ethics” från mitten av 1970-talet (kärnfullt formulerad i texten ”Living on a lifeboat” från 1974). Hardin är annars mest känd för att ha formulerat idén om allmänningens dilemma (”Tragedy of the commons”) som går ut på att den individuella frestelsen att överutnyttja gemensamma resurser leder till att dessa resurser utarmas. Allmänningens dilemma är också en problematik som årets ekonomipristagare Elinor Ostrom studerat i sitt arbete - även om hon i sitt mer praktiskt orienterade arbete rört sig mot helt andra, mer samarbetsinriktade och praktiska svar än Hardin gjorde när han mer matematiskt-teoretiskt-filosofiskt identifierade problemet några decennier tidigare och (återigen mer teoretiskt) beskrev - eller spekulerade kring - dilemmat och dess ofta olyckliga utgång.

I "Living on a lifeboat" tecknar Hardin en situation där det finns 50 personer i en livbåt, men 100 personer som ramlat ur andra överbefolkade livbåtar i närheten och som nu simmar mot och vill bli upplockade i den mindre fulla livbåten. Hur många (och vilka) ska man då plocka upp? Hardins livbåt är förstås en metafor för ett rikt land i Nord. Kanske finns det plats för tio personer till i livbåten (10 miljoner fler personer i landet) – men vem vet hur många som säkert får plats i båten utan att man komprometterar dess sjövärdighet och säkerhetsmarginalerna? Hardin fastslår att om båten hyser 50 personer, rymmer 60 personer, men vi beslutar oss för att ta ombord alla 100 personer som simmar i vattnet så kommer livbåten obevekligen att sjunka och vi kommer alla att dö (”Complete justice, complete catastrophe”). Att situationen är totalt orättvis är Hardin den förste att erkänna, men detta faktum gör honom ändå inte benägen att ändra på sitt principiella resonemang.

Livbåten kan också vara en metafor för 50 rika nationer på jorden och de 100 i vattnet är jordens fattiga nationer. Utifrån sin livbåts-metafor resonerar därefter Hardin för en begränsad befolkningstillväxt i såväl rika som fattiga länder och mot immigration (speciellt när befolkningstillväxten skiljer sig mycket mellan rika och fattiga länder som inte "tar ansvar" för sin befolkningstillväxt).

Hardins livbåt är en reaktion mot, och ett bistrare alternativ till en annan 1970-talsmetafor - det inkluderande ”Spaceship Earth” där vi alla inkluderande och gemensamt måste lära oss att leva med de begränsningar som gäller för oss alla tillsammans. Hardin påpekar att ett rymdskepp har en kapten som tar bindande beslut som gäller alla – det fungerar inte att framföra ett rymdskepp om besluten ska tas av en kommitté med varierande och motstridiga intressen. Även om många – kanske de flesta - personer (och politiker) instinktivt skyggar och vill ta avstånd från livbåtstänkandet vill jag hävda att det ändå är detta tänkande som just nu/fortfarande (fast implicit, genom vår ovilja att ta itu med svåra globala utmaningar) formar dagens realpolitiska överväganden – till exempel i samband med det strandade Köpenhamnsavtalet i julas.

Hardins resonemang leder honom till slutsatsen ”var man för sig själv”, eller snarare ”varje nation för sig själv”. Det betyder också att han kallt argumenterar mot katastrofhjälp i samband med misslyckade skördar och andra naturolyckor. ”A world food bank coupled with sovereign state irresponsibility in reproduction is an example of a [continually worsening] system”.

Hardin ser överbefolkning som det överskuggande problemet och menar att varje land måste pricka sin nivå av hållbart resursutnyttjande (en funktion av befolkningsstorleken) och sedan hålla sig på denna nivå antingen med hjälp av kloka ledare - som också lägger undan resurser under goda år - eller genom att genomlida återkommande (svält-) och andra katstrofer som "korrigerar" befolkningsstorleken.

För att förtydliga så är min poäng här inte att hålla med eller att ta avstånd från Hardin, utan att påpeka att vi genom underlåtenhet att tackla globala utmaningar tyst väljer att anamma en (måhända mildare, låt-gå variant av en) Hardinskt exkluderande ”lösning” på de problem vi står inför. Jag kan dock 35 år i efterhand reflektera över en del aspkter som Hardin inte tänkte så mycket på men som är mer uppenbara idag:

- Hardin tänkte inte på att befolkningsökningen i fattiga länder kan matchas eller till och med överskuggas av en formidabel konsumtionsökning i de rika länderna - även utan att befolkningen nämnvärt ökar i dessa länder. Eftersom människor i rika länder förbrukar många gånger fler resurser under sin livstid än fattiga människor kanske det ur ett resursförbrukningsperspektiv i första hand är vi som ska hålla efter och begränsa vårt barnafödande?

- Hardin tänkte inte heller så mycket på att ”deras” problem också lätt kan bli ”våra” i en globaliserad värld. Det är svårt att stänga ute terrorister och än mindre miljoner desperata människor (politiska, humanitära eller ekonomiska flyktingar och snart kanske också klimatflyktingar i ansenliga mängder) när rörligheten hela tiden har ökat och även många av jordens fattiga kan skrapa ihop ekonomiska medel för att företa en resa över halva klotet.

- Till sist så har globaliseringsprocessen i ökande grad också gjort ”oss” beroende av ”dem” för att få (importerad) mat på våra bord, (importerad) bensin i våra bränsletankar, (importerade) kläder i butikshyllorna och (importerade) prylar i vår shoppingbag. Det är svårt att stänga gränserna för vi är beroende av dem och vice versa. Sverige råkar i detta sammanhang dessutom vara ett extremt exportberoende land.

Vi lever idag i en hårt integrerad värld som gör det svårt för ett land att isolera sig och ”stänga dörren” till omvärlden. Inom Europa råder det fri rörlighet för arbetskraft och vi i Sverige kan inte längre bestämma allt själva då det finns överstatliga strukturer som begränsar oss men också knyter oss närmare våra "EU-grannar". Hur bra allt fungerar när systemet prövas på riktigt vet vi inte ännu, även om vi nu får känna av en försmak när Grekland och andra länder prövas ekonomiskt. Vi får se hur långt den inkluderande europeiska solidariteten sträcker sig, men Tyskland verkar ju i dagsläget inte direkt vara nödberedda att komma till Greklands hjälp annat än med ord och fina fraser.

Utifrån ett inkluderande perspektiv resonerar min oljetopps-medvetna och klimat-oroade vän Tomas om hur ett relativt rikt och sparsamt befolkat Sverige snart kan stå inför utmaningar förknippade med en fördubblad befokning (eller mer) när klimatflyktingarna från Syd (vilket även kan inkludera människor i gradvis mindre beboeliga länder i Sydeuropa) anländer. Ett exkluderande perspektiv utgår istället från att EU kommer att bryta samman innan vi når denna punkt och att vi därefter kommer att göra vårt bästa för att hålla klimatflyktingarna borta och mota dem tillbaka över sundet – på samma sätt som länderna i Sydeuropa idag gör sitt bästa för att ”stänga dörren” och mota fattiga afrikaner tillbaka över Medelhavet.

Vad tycker du själv? Är du en naiv inkluderare eller en cynisk exkluderare?


PS. I dagens DN Debatt (14 mars 2010) finns (faktiskt) en text som trevande försöker ta sig an de svåra frågor jag skriver om ovan, kombinationen av konsumtionstillväxt och befolkningstillväxt. I texten står det: "Om vi vill undvika konflikter om krympande naturresurser måste befolkningstillväxten, även i industrivärlden, begränsas. [...] Den stora utmaning [...] är hur vi inom ramen för politisk demokrati kan genomföra institutionella reformer som får människor att på frivillig väg välja att skaffa så få barn att jordens befolkning börjar minska. [...] Ett oangenämt alternativ är att befolkningar minskas genom frivillighetskränkande åtgärder". Jag kan tänka mig andra, mer oangenäma alternativ på väg mot 134 000 miljarder människor (en extrapolering fram till år 2300 med dagens globala födelsetal - 2.6 barn/kvinna). Texten undviker (säkert klokt) att ta sig an de riktigt svåra frågorna men för i alla fall upp frågan på agandan och påpekar att den borde uppmärksammas av politiskt ansvariga.
.