Oljan i golfen (del 8) - En livsstil går i graven

.
I den förra texten gick jag igenom oljeolyckans effekter på miljön och på villkoren för yrkesfiskare och lokala affärsidkare längs med Mexikanska golfen. Här går jag vidare med "mjukare" effekter - hälsomässiga och psykologiska effekterna på individer som blivit drabbade av oljekatastrofen, och effekter på de samhällen de bor i.

Effekter på den psykiska hälsan. Ni kan gissa om jag har harvat igenom många texter och porträtt av Drabbade Människor. Ett av de bättre är denna text som i tur och ordning kort och kärnfullt porträtterar The restaurant owners, The sandwich maker, The seafood broker, The activist, The tourism mogul, The local official och The priest. Den person vars identitet (och psykiska hälsa) jag bedömer som mest hotad är kvinnan vars familj jobbat i skaldjursindustrin i 80 år. Efter att ha följt i pappas och farfars fotspår säger hon nu desperat, och kanske också med ett spår av uppgivenhet, att ”There's nothing around me […]. My culture is gone, my livelihood is gone. What my grandfather and father have worked so hard to accomplish is in jeopardy”.

Just effekterna på den psykiska hälsan är en intressant (och tragiska) aspekt av oljeolyckan i den Mexikanska golfen. För många människor utgör (effekterna av) olyckan en direkt attack mot den personliga identiteten. Har du bott i obygden och fiskat räkor hela ditt liv (se nedan), kan det hända att monetär ersättning för utebliven inkomst bara fyller en mycket liten del av det hål som öppnats i din själ av tanken på att du kanske aldrig kommer att fiska mer och att din inkomst och din livsstil (och kanske ditt liv?) är slut. Snart nog inser du även att dina barn, antingen de vill eller inte, inte längre ens har möjligheten att gå i dina spår.

Från att havet har varit något som definierat livet för de som bor längs kusten, blev det till något som de fruktade i olyckans spår. ”Many say the disaster feels like a betrayal — one that has altered their lives forever”. En annan intressant psykosocial effekt uppstår när:

“thousands of men and women used to solitary, autonomous days on the water have become, in effect, low-level employees of an oil company. […] for some it comes at a psychological cost: They have given up control of their lives in exchange for hot days, bewildering bureaucracy and a nagging sense that the oil is still winning.”

Kanske innebär arbetet för BP ett lite för närgånget kikande på olja under lite för många av dygnets timmar - och på fiskevatten som du beror på, men som nu långsamt kontamineras utan att du kan göra något åt det? Åtminstone en båtägare som hjälpte till i uppstädningsarbetet har begått självmord (hittills). Vänner och familj uppgav att han både var upprörd och mycket stressad över tillståndet i den Mexikanska golfen och över de påvra effekterna av upprensningsarbetet. Efter hans självmord har BP erbjudit rådgivning och upprättat rådgivningscentraler på olika platser längs kusten.

När människor som är vana att styra och att sköta sina egna liv inte längre kan göra det, kan detta framkalla psykologiska och känslomässiga kriser. Symptomen hos drabbade längs kusten är desamma som efter Katrina; initial förnekelse, sedan misstro, vrede, vemod, ångest, sorg, sömnsvårigheter, supande, depression och självmordstankar. För de som fortfarande inte återhämtat sig (ekonomiskt eller psykologiskt) från Katrinas framfart i Mexikanska golfen för fem år sedan (och orkanen Ike tre år senare), kan situationen kännas tröstlös. I en enkät som gick ut till 1 200 personer som bodde längs den drabbade kusten, hade mer än en tredjedel av barnen som besvarade enkäten fysiska eller psykiska problem (till exempel andningsproblem eller depressiva besvär), och nästan var fjärde person vill flytta.

Tidigare forskning visar entydigt att det är lättare för människor att hantera och gå vidare efter att de har drabbats av naturolyckor (en orkan), än när de drabbas av olyckor som orsakas av mänskliga handlingar (en oljeolycka). Vid den förra typen av olycka kan man inte klandra någon enskild eller någon grupp av personer, och det är också lättare att enas och hjälpa varandra vidare. När människor drabbas av återkommande olyckor kan de flera år senare drabbas av allvarlig depression, posttraumatiskt stressyndrom eller till och med självmordstankar.

Effekter på den fysiska hälsan. Förutom psykiska problem kan de som gått i närkamp med oljan ha kommit i kontakt med giftiga ämnen och drabbats av fysiska problem så som hosta och irritation på slemhinnorna. En del arbetare har klagat över hudirritation, hosta, illamående, kräkningar, yrsel, näsblod, allvarlig huvudvärk och andfåddhet. De flesta av dessa effekter brukar oftast gå över med tiden, när man inte längre är i kontakt med oljan. Vad beträffar långsiktiga effekter så som neurologiska men, skador på lungor, njurar och lever eller cancer så kan det ta veckor, månader eller år innan de uppträder. Den utdelade skyddsutrustning hjälper, men det uppstår problem när en del arbetare tar av sig plagg på grund av den fuktiga luften och den tryckande hettan som under sommarmånaderna ibland har klättrat en bit över 40 grader. Bland de som inte tagit av sig plagg har istället värmeslag varit ett reellt hot.

Kanske är bilden ovan lite för positiv trots allt? Vittnesmål från de som städade upp efter Exxon Valdez i Alaska för 21 år sedan pekar då som nu på brist på omsorg om de människor som bokstavligt talat klampar omkring i skiten, och om hur en del av de ”relativt milda symptomen” som räknades upp ovan hängt kvar sedan dess:

“Then, like now, workers were assured by the oil company and the government that tests had been performed to check for harmful chemicals, and that the levels found were permissible by federal standards and were no cause for concern. […] Then, like now, volatile organic compounds such as benzene were among the toxic chemical compounds found in air samples, but levels were low, and such chemicals are generally believed to evaporate quickly. And then, like now, there were questions of whether appropriate safety equipment was provided.”

Trots att det har skett över 400 oljespill under de senaste 50 åren, så har man bara följt upp och studerat hälsoeffekterna vid sju tillfällen. Därför finns det fortfarande mycket vi inte känner till angående oljespillens hälsoeffekter på människor. Kanske blir det skillnad denna gång, för av de 35 000 arbetare som varit involverade i upprensningsarbetet har inte mindre än 40% anmält sig till National Institute for Occupational Safety and Health som ska göra uppföljningar av olyckans långsiktiga hälsoeffekter.

Effekter på lokala kulturer. Ovan var jag inne på att en livsstil i graven för vissa personer, men bortom individer hotas också hela samhällen och kulturer av oljeutsläppet. Ett exempel är houmaindianerna, en ”franskspråkig folkspillra” som uppmärksammandes i reportage i DN i somras. Ett annat deprimerande men läsvärt reportage visar att oljekatastrofen bara är den sista i en lång rad av händelser som hotar indianerna i området och som bokstavligt talat hotar marken de står på (den försvinner i en takt av en fotbollsplan var 45:e minut - på grund av uppdämningen av Mississippi-floden):

“You couldn't put me in no city. There ain't no way," he says. "This is the only life I know. This is the only life I want to know.”

Ytterligare ett exempel är Isleños, ättlingar till bosättare från Kanarieöarna som kom till Louisiana i slutet av 1700-talet. En del av dem bosatte sig i St. Barnard Parish (sydöst om New Orleans), och där har traditionen att fiska räkor, krabbor och ostron förts vidare genom generationerna. Området var ett av de hårdast drabbade av Katrina år 2005 - av 27 000 hus blev alla utom sex förstörda. Även båtar, bryggor och anläggningar av olika slag förstördes och många av de 67 000 invånarna spreds för vinden. Efter Katrina, i takt med att man fått ordning på sina liv, har människor flyttat tillbaka, men den ekonomiska katastrof som hotar att följa på oljekatastrofen, kan nu vara än värre än Katrina. Utan yrkes- och fritidsfisket hotas området bli till en övergiven spökstad.

Den lokala sheriffen är oroad över ”increasing rates of suicide, domestic violence and alcoholism, along with health problems caused by exposure to oil and dispersant”. Efter oljekatastrofen ökar nu trycket starkt på den lokala ”mental health clinic” som öppnades för fem år sedan för att hjälpa invånarna att hantera Katrina-inducerade stressbesvär och –depressioner.

En annan etnisk grupp som hamnat i kläm är de uppskattningsvis 20 000 vietnameser fiskare som bosatt sig vid kusten dels för att fiske var deras grej (innan de kom till USA) och dels för likheterna i klimatet. En del är inte läskunniga och många har inte lärt sig engelska trots många år, ibland decennier, i landet. Nu vänds deras liv upp och ner och deras möjligheter att syssla med något annat än fiske är inte direkt överväldigande. Många fick inte ens arbeta åt BP över sommaren på grund av språksvårigheterna.

Effekter på lokalsamhällen. Många – inte bara indianer och andra ”marginella” grupper är nu djupt misstänksamma mot alla reflexmässigt utdelade försäkringar om att allt snart kommer att bli så bra, så bra; ”reports have been met, for the most part, with skepticism if not outright distrust […] many here have grown skeptical after [previous] false assurances”. Jag skrev om effekterna på lokala näringsidkare i min förra text, men tänkte här återkomma och endast beröra en mycket konkret detalj; fastighetspriserna.

Enligt en uppskattning kommer 600 000 fastigheter som ligger upp till 1 000 meter från stranden att förlora 3 000 miljoner dollar eller mer i värde under de närmaste fem åren, och för de som drabbas hårdast (i området Gulfport-Biloxi i Mississippi) beräknas priset på ett genomsnittligt hus sjunka i värde med 400 000 kronor. Fast priserna är byggda på spekulationer eftersom marknaden dog i samma stund som oljan började läcka (i slutet av april). Eftersom de som funderar på att köpa ett andra hem (sommarställe) också räknar med att hyra ut det, så får de a naturliga skäl kalla fötter när turistströmmarna avtar.

Effekter på stater. Förutom alla de effekter som oljeolyckan har på de närmast berörda staterna; Louisiana, Mississippi, Alabama (som förväntar sig flera miljarder dollar i skadestånd av BP) och Florida, så förväntas oljan också nå andra länder; Kuba och senare under året, i december, även Mexiko. Man kan fråga sig vilket stöd arbetslösa yrkesfiskare där kommer att få?


Litteratur:

Pro Publica, ”Former Valdez cleanup worker warns of toxic dangers in the Gulf” (2010-06-04)

Bloomberg, ”Bayou’s 232-year-old isleno culture endangered as BP spill follows Katrina” (2010-06-10)

Reuters, ”Mexico fears BP spill to hit shores by year-end” (2010-06-11)

Dagens Nyheter, ”I Lousiana bor folket som BP glömde” (2010-06-13)

Reuters, ”Cuba says preparing for Gulf oil spill” (2010-06-15)

USA Today, ”In the Gulf: Lives forever in recovery” (2010-06-18)

ABC News, ”BP oil spill trauma may lead to mental health issues” (2010-06-21)

USA Today, ”In Gulf cleanup, toxic risks are uncertain” (2010-06-23)

Fox News, ”Concerns grow over long-term health effects of oil spill” (2010-06-24)

CNN, ”Family: Oil disaster devastated captain who commited suicide” (2010-06-25)

The Washington Post, ”BP oil spill creates low-stress jobs, but some fishermen face emotional crisis” (2010-07-13)

USA Today, ”Along the Gulf coast: Uneasy feelings, uncertain future” (2010-07-23)

CNN, ”How the Gulf of Mexico became the nation’s ’toilet bowl'”, (2010-07-27)

CBS News, ”100 days inte the spill, Gulf life forever changes” (2010-07-28)

Bloomberg, ”BP spill may cost Gulf coast homes $56,000 apiece in value” (2010-08-02)

The New York Times, ”In Gulf, good news is taken with grain of sand” (2010-08-04)

USA Today, ”The Gulf oil spill’s cost somes into focus” (2010-08-05)

Bloomberg, ”BP oil mess leaves Gulf Vietnamese jobless, prey to boat scams” (2010-08-18)

Boston.com, ”Gulf disaster’s psychological effects are quitely taking their toll” (2010-09-29)
.