"Eating fossil fuels" av Dale Pfeiffer (2006)

.

Vad jag vet är Dale Allen Pfeiffers "Eating fossil fuels: Oil, food and the coming crisis in agriculture" (2006) den enda boken hittills som specifikt handlar om kopplingen mellan olja och matproduktion. Åtminstone fram tills nu eftersom Gunnar Lindstedts nya bok, "Svart jord: Klarar jordbruket att leverera vårt dagliga bröd när oljan sinar?" kom ut i veckan. Och kopplingen mellan olja/fossila bränslen och mat manar till eftertanke. Jag skulle aldrig ha kunnat tro att den läskigaste boken jag läst inte skulle vara en roman... Dales bok är en riktig rysare och den är skrämmande framför allt för att det boken förtäljer (på 100 sidor) kan bli verklighet.

Dale är geolog. Och författare och journalist och musiker och aktivist. Och han bor med sin familj i Appalacherna i Kentucky - det vill säga ute på vischan. Flera texter av Dale finns för övrigt tillgängliga på From The Wilderness. Han bok är kort men väldigt bra (nå, uppskakande i alla fall). Dock irriterar jag mig på att Dale överutnyttjar ett fåtal källor, varav många är uppåt 10 år gamla. Jag önskar att det hade funnits fler och modernare källor; två kapitel i boken handlar om händelser i Nordkorea och Kuba på 1990-talet och de bygger tyvärr i huvudsak på källor från just 1990-talet (väldigt nära inpå händelserna som beskrivs).

I Eating fossil fuels driver Dale en tes i form av en trestegsraket:
1) Det sätt som vi globalt bedriver jordbruk på är långt ifrån hållbart.
2) Om vi dessutom snart passerar oljetoppen blir läget mycket sämre ändå.
3) Har vi tur kan vi imitera Kuba, har vi otur blir Nordkorea vår förlaga.
Jag kommer här enbart behandla de två första punkterna ovan. Punkt tre tänker jag återkomma till i en separat text senare.

Efter andra världskriget påbörjades en utveckling inom jordbruket, "den gröna revolutionen", som gick mot storskalighet, mekanisering och ökad avkastning. Redan för 50 år sedan använda vi i princip all mark på planeten som är lämplig för jordbruk - det som inte användes var antingen för vått, torrt, brant eller näringsfattigt. Sedan dess har ökad produktion bara kunnat ske genom ökad produktivitet på befintlig mark. Och produktionen har ökat med flera hundra procent. Men allting har ett pris och i detta fall stavas priset energi. Den gröna revolutionen drivs av fossila bränslen (olja, naturgas, kol) och energianvändningen i jordbruket ökar hela tiden snabbare än avkastningen i form av mat. Till vad går energin åt? Jo, till (i fallande ordning) konstgödsel, drift av jordbruksmaskiner, transporter, bevattning, torkning av grödor och insektsbekämpning. Den gröna revolutionen har gjort mat till en industri.

Dessvärre överutnyttjar det industrialiserade jordbruket tillgängligt vatten och utarmar kvaliteten på matjorden ("soil"). Underjordiska källor med vatten fylls på så långsamt att det i praktiken rör sig om en icke-förnyelsebar resurs. Utarmning av jorden döljs av intensifierad användning av gödningsmedel. Detta ökar avkastningen tillfälligt (så länge man använder mer och mer konstgödsel) men förvärrar problemet på sikt. På global basis överges 10 miljoner hektar land varje år på grund av att det inte längre är tjänligt för jordbruk ("severe degradation"). 10 miljoner hektar motsvarar mer än 20% av hela Sveriges yta och det är fyra gånger så mycket åkermark som vi idag brukar i Sverige. Det tar naturen 3 000 år att skapa så mycket matjord som behövs för att man ska kunna bedriva odling (15 cm) men USAs kornbod, prärien, har förlorat 50% av matjorden efter 100 år av jordbrukande. Den kombinerade kostnaden för jordförsämringen beräknas i USA uppgå till 100 dollar/hektar eller 25% av produktionskostnaderna.

Ett annat exempel på avtagande marginalnytta är användningen av insektsbekämpningsmedel. Trots att användningen (i USA) har ökat med en faktor av 33 under de senaste 20 åren förlorar man idag ändå mer jordbruksprodukter till skadeinsekter - främst beroende på att man odlar samma gröda över stora områden och många år i rad.

För att upprätthålla den nuvarande produktionen och uppväga för utarmning av jorden, ökad insektsbekämpning och ökade energikostnader för konstbevattning måste det moderna jordbruket hela tiden öka inflödet av energi. Användningen av fossila bränslen i USA har ökat med en faktor av 20 under de senaste 40 åren och jordbruket står idag för 17% av energianvändningen i USA.

Vi har nu nått den punkt där det åtgår ungefär 10 gånger mer energi till jordbruket än den energi jordbruket levererar i form av mat till konsumenterna. Och detta inkluderar ändå inte hushållens substansiella energianvändning för att förvara (kyl och frys) och tillaga maten.

Som om detta inte vore illa nog kan det nu hända att vi är nära oljetoppen - den punkt där vi måste vänja oss vid att leva med mindre och mindre (och mindre och mindre) olja. Om mängden fossila bränslen minskar globalt kan vi på sikt inte producera lika mycket mat som idag och här blir Dale närmast apokalyptisk. "Without hydrocarbons [fossila energikällor], much of the world's farmlands would quickly become unproductive. [...] As the cost of hydrocarbon production increases, food could be priced out of the reach of the majority of our population. Hunger could become commonplace in every corner of the world, including your own neighborhood" (p.2). Det är uppenbart att även om Dale hoppas på en kontrollerad minskning av jordens befolkning så gissar han att ett mycket dystrare scenario är det troligaste; "depopulation has never been managed before without a die-off".

Finns det då någon lösning inom synhåll? Jo, möjligtvis, men endast om den startar på gräsrotsnivån och tar sin utgångspunkt från lokala lösningar. Enligt Dale bör vi inte förvänta oss någonting alls från dagens beslutsfattare. "It is naive to think that government and corporate decision makers are genuinely concerned with the common good [...] The job of government is to promote business as usual. Politicians don't want to focus on anything beyond the next election, particularly if the solution might hinder the economy. Likewise, corporations are only interested in their immediate profits" (p.75). Följdaktligen är bokens avslutande 25 sidor proppfulla med råd och tips om vad man kan göra som individ (lokal ekologisk hållbar matproduktion, ekobyar, böcker om odling och självförsörjning etc.).

Det lilla man kan glädja sig åt i sammanhangen är att icke-industriella blandade produktionssystem hållbart kan producera 15-50 kilo mat per kvadratmeter! Det är mycket mer än dagens industriella jordbruk kan producera, men, sådant jordbruk är mer arbetsintensivt och kräver mer mänsklig involvering. Är vi beredda att gå man ur huse för att bruka jorden igen? Har vi något alternativ?