söndag 27 februari 2011

Egypten och brödet

.
Jag börjar bli en aning trött på att skriva om Egypten. Det här är tredje veckan i rad och det känns lite som att jag som en repig skiva vill upprepa ungefär samma poäng igen och igen (även andra har gjort den). I min första text skrev jag om Egyptens snabbt krympande oljeexport och den förra och denna text handlar om Egyptens matsituation mot bakgrunden av stigande världsmarknadspriserna. I den föregående texten utgick jag från tillgången till - eller snarare bristen på kött som en lins genom vilken jag betraktade (upptakten till) det folkliga missnöje som kulminerade med Mubaraks avgång för några veckor sedan. I denna text går jag vidare med priserna på annan mat och speciellt då spannmål (= vete = bröd).

Just för tillfället ligger allt fokus på Libyen – Egypten ligger redan i medieskugga och det verkar som dagspressen bara kan skriva om ett land i taget. Man jag biter mig fast i Egypten och min analys av det landet kan gott fungera som bakgrund till att förstå underliggande problem som drabbar även andra länder i regionen. Vem vet, kanske kommer det att smälla till i ytterligare ett annat arabland i mars månad och ytterligare en enväldig diktator tvings packa sina väskor och fly hals över huvud? Blir det månne i Jemen, Algeriet eller i Bahrain? Det finns även andra kandidater…


Om kött är en lyxvara så är bröd ett måste i Egypten. För att baka bröd behöver man vete, men i Egypten bor det fler människor än det finns bördig jordbruksmark. Alltså måste man importera (en hel del av sin) mat. Egyptens (före detta?) jordbruksminister sa förra sommaren att Egypten importerar 40% av all sin mat och 60% av allt vete. Dessvärre sa han också att stora mängder av Egyptens nationella reserver av vete hade blivit förstörda av insekter förra året (jag får bibliska vibbar här) och att man var tvungen att göra sig av med hälften. Ytterligare ett allvarligt slag mot Egypten inträffade när Ryssland drabbades av den värsta torkan på 130 år och okontrollerade bränder förstörde delar av skörden. I slutet av sommaren stoppade Ryssland - världens tredje största veteexportör - all export av vete.

Egypten importerar mellan 6 och 7 miljoner ton vete varje år och landet är därmed världens största importör. Ungefär hälften har tidigare kommit från Ryssland. Rysslands exportstopp i augusti fick direkt konsekvenser; 500 000 ton vete blev inte levererat i början av september som det tidigare var avtalat. I ett land där 15 av de 80 miljoner invånarna hankar sig fram på mindre än en dollar per dag och ytterligare 15 miljoner klarar sig på mindre än två dollar om dagen är priset på vete och subventionerat bröd bokstavligen livsviktigt. Till saken hör också att Egyptens konsumtion av vete ligger på 180 kilo per capita, eller ungefär dubbelt så mycket som det internationella genomsnittet.

Vinterns gry i Sverige angående elpriserna är jämförelsevis bara en lätt bris. Under fem heta sommarveckor förra året (som kulminerade med Rysslands exportstopp) gick världsmarknadspriset på vete upp med två tredjedelar. I samband med de ökande vetepriserna mer än fördubblades (eller tredubblades – jag har sett olika källor) Egyptens kostnaderna för att subventionera bröd. Om jag förstår det hela rätt använder man sig av ransoneringskort för mat:

In an effort to help low-income citizens, the minister explained that the government had recently increased the number of ration-card beneficiaries, added more strategic goods to them--such as sugar and rice--and reduced customs duties on food needed for domestic consumption.”

Förra gången när världsmarknadspriserna på vete sköt i höjden tredubblades priserna 2007-2008 och det blev brist på subventionerat bröd i Egypten. Fattiga egyptier steg upp i gryningen och köade i timtal för sin brödranson. Frustration i köerna ledde till bråk och flera dödsfall. En 100-kilossäck med subventionerat vete kostade lite mer än 3 dollar men på den svarta marknaden såldes samma säck för närmare 400 dollar. Armén kallades in både för att kontrollera missnöjet och för att baka bröd.

Oroligheterna i Egypten bröt på allvar ut för en månade sedan, den 25 januari. Dagen innan gjorde den egyptiska regeringen ett utspel och lovade att bära alla förhöjda kostnader av eventuella globala matprishöjningar under 2011. Så här på bekvämt avstånd ser det alltså ut som man i diktaturen Egypten ändå (och förstås av ren självbevarelsedrift) har gjort vad man kunnat för att öka sina lager av vete och skydda sin befolkning mot de höjda världsmarknadspriserna.

Att det bor många människor i Egypten, att en stor del av dessa är fattiga och att de förlitar sig på subventionerat bröd för att överleva dagen är förstås svårare att göra något åt. Det har fått bli fortsatta plåster på såren och det har ju fungerat förut... Bombastiska uttalande som att Egypten ska öka sin självförsörjningsgrad av vete från 56% till 75% på tre år (2009-2012) är förstås rena skämtet. Kopplingen mellan mat och missnöje är stark:

Soaring food prices aren't the only reason that Egyptians took to the streets to try to topple their long-serving president. But they're a significant factor

Även om fokus i denna text ligger på spannmål är detta inte den enda mat som sköt i höjden förra året – överhuvudtaget verkar 2010 ha varit ett riktigt kasst år för matproduktion i Egypten. Den lokala frukt- och grönsaksproduktionen sjönk med 70% på grund av ”adverse climatic changes” (mer specifikt värmeböljor) och priserna ökade med 300%. För de i kosten viktiga tomaterna sjönk produktionen ännu mer (80%) vilket enligt uppgift skulle bero på ett virus.

Den poäng som jag (repig skiva) upprepar är att bara för att man lyckats kasta ut diktatorn Mubarak och skrivit om den politiska kartan så betyder det inte att man på något vis har löst Egyptens underliggande och mer grundläggande problem. Här är ett passande citat ut den bok jag håller på att läsa för tillfället (jag återkommer till den vid ett senare tillfälle):

Opinion leaders would generally continue seeking political explanations for the erosion of freedom, and would continue neglecting the ecological pressure causing it

I artikeln ”Egyptians face food hardship after protests” (Almasry Alyoum, 16 februari) hoppas elektrikern och trebarnsfadern Hassan Ibrahim att:

Egypt's revolution will speed the day he no longer lives in fear that his family will go hungry. [...] For now, Ibrahim finds life even harder than before. Days of rejoicing followed Mubarak's resignation last week but now Egyptians replenishing their food supplies are finding empty shelves or hugely inflated prices. […] This is an extra headache for authorities eager to restore confidence in an economy hit by strikes and bank closures.”

Om de globala priserna på mat inte sjunker väsentligt i år (vilket inte mycket tyder på) ser det alltså fortsatt tufft ut för de 30+ miljoner egyptier som lever på mindre än 2 dollar per dag. Detta problem är inte unikt för Egypten utan delas av många andra fattiga länder med växande befolkningar i en värld där vi samtidigt slår huvudet i taket (till exempel vad beträffar hur mycket vete som kan odlas).


Om vi lyfter blicken från Egypten och anammar ett global perspektiv på de stigande matpriser kan man först konstatera att vi som bor i rika länder inte alls drabbas speciellt hårt av stigande råvarupriser på mat. För det första lägger vi bara en mindre del av vår inkomst på mat (ca 13% i USA) så för de flesta märks det inte så hemskt mycket om matpriserna går upp med 10% eller 20% eller 30%. För det andra har matproducenter ofta långa kontrakt som låser priserna långt i förväg. Stigande priser på råvaror får förstås genomslag så småningom, men inte just nu. För det tredje är bara en liten del av priset på, säg corn flakes, beroende av priser på majs (corn). Det vi betalar för är i stor utsträckning för paketet, för marknadsföringen och för den rena och väl upplysta affären som vi knallar till när vi vill köpa ett paket corn flakes.

I andra länder ljöd larmet i början av januari efter att matpriserna hade klättrat sex månader i rad till nivåer som var högre än matkravallernas juni 2008. FNs Food and Agriculture Organization (FAO) har ett matindex som stod i 90 år 2000, passerade 100 år 2004, nådde toppnoteringen 213.5 i juni 2008. Nu har detta index nått de nya toppnoteringarna 215 i december och 222 i januari 2011.

Om någon diktator (eller folkstyrd regering) skulle ha missat just denna varningssigna så gick läxan i vilket fall hem direkt när president Ben Ali packade sina väskor och skyndsamt lämnade Tunisien i januari. Puffen till denna månaden gamla artikel sammanfattar och säger precis allt:

Authoritarian governments across the world are aggressively stockpiling food as a buffer against soaring food costs which they fear may stoke popular discontent.“

Här får jag dock hänvisa till en otroligt klargörande text av bloggrannen Flute (jag beslår honom med den högsta formen av smicker genom att sno hans bilder nedan). Även om FAOs matindex nu slår nya rekord så har FAO bara mätt matpriserna sedan 1990:


Tittar man istället på vetepriset de senaste 100 åren så har priset under de senaste 30 åren varit ”anomaliskt” lågt. Under denna period har jordens befolkning närapå fördubblats från 4 till 7 miljarder människor. Trots att vetepriserna nu är ”rekordhöga” har de alltså dessförinnan (innan 1980) bara två gånger i världshistorien (nå, de senaste 100 åren) varit så låga som de är i just denna stund av regerings-störtande "rekordnivåer".


Som vanligt är kopplingen mellan mat och energi (olja) stark. Högre oljepriser betyder dyrare insatsvaror till jordbruket (gödningsmedel, pesticider, drivmedel, konstbevattning, torkning) och därmed dyrare matproduktionen. Dessutom ökar kostnaderna för att transportera maten kors och tvärs. Till sist betyder dyrare oljepriser att mer spannmål (till exempel majs och soja) används till att producera biobränslen.

Huruvida det egentligen råder brist på mat i världen kan förstås diskuteras utifrån att en tredjedel av allt spannmål används som djurfoder samtidigt som en ökande andel av matproduktionen blir till biobränslen. I praktiken konkurrerar alltså människor, djur och bilar om samma mat, och eftersom våra ”miljövänliga” bilar har större köpkraft än en global fattiglapp är det inte svårt att räkna ut vem som blir utan. Samtidigt går det inte att bestrida att utmaningen att mätta alla hungriga magar blir större och större eftersom jordens befolkning för närvarande ökar med 80 miljoner människor varje år (mer är 200 000 per dag). I verkligheten finns det ännu fler faktorer som alla pekar åt fel håll. Lester Brown skräder inte orden när han i en extremt faktafylld text bistert sammanfattar situationen och framtidsutsikterna:

whereas in years past, it's been weather that has caused a spike in commodities prices, now it's trends on both sides of the food supply/demand equation that are driving up prices. On the demand side, the culprits are population growth, rising affluence, and the use of grain to fuel cars. On the supply side: soil erosion, aquifer depletion, the loss of cropland to nonfarm uses, the diversion of irrigation water to cities, the plateauing of crop yields in agriculturally advanced countries, and -- due to climate change -- crop-withering heat waves and melting mountain glaciers and ice sheets. These climate-related trends seem destined to take a far greater toll in the future.”

Lester Brown senaste bok, ”World on the edge: How to prevent environmental and economic collapse” kom ut förra månaden och han menar att mat är den svaga länken i vår civilisation och att vi nu bara är ”one poor harvest away from chaos”. Med dåliga skördar i en rad viktiga exportländer under det senaste året och utifrån de senaste två månadernas oroligheter i arabvärlden kanske det redan nu är på sin plats att konstatera att kaos redan har anlänt?

Avslutningsvis kan man konstatera att mat visserligen är viktigt, men att vatten är ännu viktigare. Utan vatten kan man över huvud taget inte odla någon mat. Vatten är alltså ett uppseglande orosmoment och till skillnad från spannmål är det dyrt att transportera.

Past water shortages have been temporary or small-scaled; future groundwater depletion will be massive and effectively permanent. […] Current patterns of water use accurately reflect the fact that water is free or nearly so, and its supplies are unlimited […] Without some sort of water tariff […] it is hard to imagine that patterns of use will change much.”

Just mellanöstern ”råkar” vara den region som är mest vatten-utmanad av alla. Jordbruket står för mellan 65-90% av vattenförbrukningen i regionen och en stor del av vattnet kommer från underjordiska reservoarer som inte fylls på i tillnärmelsevis samma takt som de töms. Detta utgör alltså ytterligare en tidsinställd bomb som tickar men som bara ett fåtal verkar höra.


PS. En ”rolig” detalj. Två dagar innan uppropet började sa Egyptens ambassadör i USA att ”Arab countries are witnessing a new phase of challenges but Egypt will remain stable”.

PS II. Sportlov. Skidåkning. Det kan hända att nästa text kommer att dröja lite längre än vanligt.
.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Tack för en väl "researchad" artikel ( och blogg ) med många intressanta länkar till dina källor. Sedan må man förfäras över de problem som tydligen är på ingång. Vad kan en fattig civilist göra för att se om sitt hus? Skall man börja gräva upp gräsmattan och odla egen mat? Hur kommer politikerna att reagera / agera tror du?

Daniel sa...

Att börja odla är säkert en av de smartaste (och billigaste) saker man kan göra själv.

Fattig kan du knappast vara om du skriver på svenska. Jag utgår från att du använder egen dator och internetuppkoppling snarare än att du sitter på ett bibliotek och surfar. Fattig är man om man tillhör de 30 miljoner egyptier som hankar sig fram på mindre än 15 kronor per dag...

Politiker är mest som andra. Jag tror att de kommer att reagera. För lite och för sent. Dessförinnan kommer de att utifrån fel analyser vidta fel åtgärder. Stödja banker, bil- och flygbolag och så. Låna mer pengar. Bygga nya motorvägar.