"Rädda Sverige" eller "sköt dig själv och skit i andra" - del 2

.
I min föregående text skrev jag om konflikten mellan vår drift att hjälpa alla och driften att se till sina egna behov först. I den förra texten handlade det om konflikten mellan att ”rädda världen” respektive att se till våra egna behov i Sverige först. Här återkommer jag till samma frågeställning men på en annan nivå; om man tror att utvecklingen inte går åt rätt håll, ska man då försöka förändra Sverige eller ska man se till sina egna (och sina närmastes) behov först? Jag kommer att belysa fyra olika positioner och börjar i vardera ända på en skala av möjliga lösningar.

Är man övertygad om att det barkar åt skogen ifall vi inte ändrar vårt sätt att leva ligger det för många nära till hands att försöka verka inom ramen för några av de politiska eller icke-parlamentariska rörelser som finns i Sverige. Man kan aktivera sig i ett politiskt parti och ha siktet inställt på att försöka påverka på det nationella eller det lokala (kommunala) planet, eller så kan man gå med i en organisation som försöker få till stånd förändring genom aktioner eller annan opinionsbildning, till exempel ASPO Sverige, Klimataktion eller Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen.

Det är på det sättet man tänker sig att förändring går till i ett demokratiskt samhälle. Gräsrotsorganisationer växer organiskt och i takt med att frågorna ”fastnar” på den politiska agendan plockas de så småningom upp av de politiska partierna. Men det tar tid att ändra saker på politisk väg och vägen är lång och kantas av många kompromisser som kräver att man ödmjukar sig och låter strategiska mål trumfa den personliga övertygelsen.

Om vi tar vårt nyaste riksdagsparti som exempel så bildades Miljöpartiet 1981 och kom in i riksdagen 1988. Efter en period i kylan har partiet varit representerat i riksdagen sedan 1994. Man kan säga att det tog drygt ett decennium för Miljöpartiet att hitta till riksdagen. Vilket praktiskt genomslag Mp har haft på det stora hela - vilken skillnad de har gjort på riktigt/i praktiken - kan jag inte riktigt värdera, men man kan i vilket fall konstatera att det är stort steg mellan att komma in i riksdagen respektive att få genomslag på riktigt, i politiken och i samhället för sina åsikter.

För vårt näst nyaste riksdagsparti, Kristdemokraterna, var vägen längre, partiet bildades redan 1964 och kom in i riksdagen först 1991. Man måste inte nödvändigtvis bilda nya politiska partier för att föra upp en fråga på den politiska agendan, men en gissning är att det tar ungefär lika lång tid att istället förändra befintliga partier ”inifrån” samt genom tryck utifrån i form av folkopinion och gräsrotsrörelser.

Vad beträffar oljetoppen finns det dock många hinder mot politisk representation och bred opinionsbildning kring frågan, inte minst det faktum att det skulle tvinga oss att ompröva antaganden som är mycket mer djupgående än de som skiljer tillväxtfundamentalistiska partier på såväl höger- som vänsterkanten. För många skulle blotta tanken att rösta på ett parti som predikade besinning, begränsningar och ett uppbyggande av samhällelig resiliens (förberedelser inför ”dåliga tider” för informations-, industri- och välfärdssamhället) vara ekvivalent med att försöka värva invandrare att rösta på Sverigedemokraterna i höst. Detta trots att det i mångt och mycket rör sig om ungefär samma typer av åtgärder som Sverige ändå måste vidta ifall vi menar allvar med att minska våra CO2-utsläpp med 80% fram tills 2050.

Många av de som tror att oljetoppen och resursproblematiken kan bli en kritisk fråga att förhålla sig till under det 21:a århundradet tror att redan detta, eller på sin höjd nästa decennium kan bli vändpunkten - det decennium som vänder upp och ner på våra invanda föreställningar om i det närmaste ödesbestämd tillväxt, förbättrad materiell levnadsstandard, teknisk utveckling och så vidare. Om så är fallet finns det inte mycket tid att påbörja en samhällelig omställning och alternativet är istället att bli tagna på sängen och försöka bygga om skutan när den redan är till havs - istället för när den ligger i torrdocka.

Om man är oroad för oljetoppen är det i dagsläget svårt att se hur tiden skulle räcka till att först (långsamt) bygga upp den bas som krävs för föra upp dessa frågor på den politiska agendan och sedan (långsamt) vidta konkreta åtgärder för att ställa om samhället. Alltså är många oljetoppsförespråkare mer eller mindre tveksamma, eller resignerade inför möjligheterna till förändring på politisk väg (kanske jämförbart med att försöka använda en dator trots att endast detta tangentbord står till buds). Trots detta försöker en del och det ska de ha all cred för!


Kan man inte ändra på världen så kan man istället förända sig själv och sin närmaste omgivning. I den andra änden av skalan finner vi de som inte gitter lägga en minut på att försöka förändra samhället, men som lägger desto mer tid på att förbereda sig själva och sin närmaste familj inför hotet av en (alltid nära förestående) samhällelig kollaps. Jag pratar alltså om survivalisterna.

Jag är egentligen inte så bekant med den svenska grenen av rörelsen man jag läser i alla fall en survivalistblogg regelbundet, Att leva efter 2012, och den är ju ganska beskedlig och nästan alltid vettig (vi har för övrigt överlappande läsekretsar). Många av råden är förnuftiga utifrån ett personligt resiliens-perspektiv och det finns stora överlappningar mellan vad en survivalist gör och vad Krisberedskapsmyndigheten tycker att varje svenska borde göra för att vara förberedd på en olycka eller en kris (en storm, översvämning, elavbrott eller dylikt).

Några andra oljetoppsmedvetna bloggare som ylven, Cornucopia och Flute förbereder också sig och sina familjer på förestående hårdare tider, men för dessa är hotet inte riktigt lika nära och inte riktigt lika stort utan ser mer ut som något som kommer att drabba oss i form av vågor som gradvis men oundvikligen innebär tuffare tider framöver.

Den amerikanske författarinnan Sharon Astyk är en annan förnuftig, handfast och praktiskt inriktad person vars blogg jag följer (jag har också en ännu oläst bok av henne i bokhyllan). Hon är mycket produktiv och har bland annat skrivit om varför oljetoppen är en kvinnofråga - trots att de flesta (+90%) som hörs och syns är män. Personer som Astyk, ylven, Cornucopia och Flute tycker det är viktigt att odla, konservera och laga mat, att lära känna och ha goda relationer till sina grannar, att konsumera mindre men köpa saker av hög kvalitet som håller länge (inte sällan handredskap) - att helt enkelt lära sig färdigheter som för de flesta kan tyckas arkaiska och onödiga i ett samhälle där svaret på så många problem (hål i byxorna?) alltid är att slänga och köpa nytt.

Suvivalisten går dock några steg längre och förbereder sig inte bara fysiskt och mentalt för tillfälliga olyckor eller för ”dåliga tider”, utan också inför olika grader av samhällelig kollaps. Denna kollaps kan utlösas mer eller mindre omedelbart och den kan bli mer eller mindre långvarig. En logisk slutpunkt är att även förbereda sig inför TEOTWAWKI - The End Of The World As We Know It (se bilden ovan). Förutom de praktiska kunskaperna ovan kan det för en survivalist också handla om att att bo i tält och laga sin mat med spritkök, om att lära sig hantera vapen och kunna jaga, men också om vilken mat man kan förvara i åratal utan att det förlorar i näringsvärde.

Något mer esoteriskt blir det för ”vanligt folk” när man börjar prata om den alltid färdigpackade BOBen, en ”bug out bag” som innehåller det nödvändigaste ifall man kvickt måste bege sig hemifrån. En survivalist har också förberett en BOL, en ”bug out location” (tillflyksort) dit man tar sig när livet i staden blir ohållbart. Bug out = "Att lämna stan och civilisationen vid en SHTF/extraordinär händelse och ta sig till ett säkrare ställe."

Över huvud taget kan survivalismen bli en livsstil som kan forma inte bara världssyn utan också ha implikationer för hur och vilken mat man köper och lagar (och lagrar), vad man tänker och vad man lägger sin tid på till vardags, vilka hobbies man skaffar sig, vilka färdigheter man tränar på, hur man spenderar sin semester och så vidare. Själv kan jag inte tillräckligt mycket om rörelsen och de (typer av) personer som aktiverar sig i den och jag vet ibland inte vilket ben jag ska stå på. Vid vissa tillfällen känns det som att det slår över och blir konspiratoriskt (och sekteristiskt med alla kryptiska termer och akronymer), men vid andra tillfällen känns råden bara eminent praktiska och förnuftiga - precis som reskilling/omskolning:

"Återerövra de vanor som gav resiliens. Plocka bär för att sylta och safta. Plocka svamp. Fiska. Jaga. Odla egen mat för att salta, torka och konservera. Föd upp djur. Väva, sticka och sy. Köp gamla bilar och lär dig att fixa dem. [...] Lär dig att rida. Låt vedspisen vara kvar och istället lär dig att använda den med handhuggen ved. Laga all mat själv."

Självklart ska en survivalist ha funderat över alternativa sätt att ta sig till sin BOL. Att bara fundera på sådant är förstås inte tillräckligt, man bör också agera - träna på att faktiskt företa sig denna resa för att kunna känna den rätta tryggheten i vardagen - tryggheten som kommer utifrån att man vet att man alltid är redo och att allt är förberett och repeterat inför den dag det är på allvar och kaos och panik (kanske) råder bland ”allmänheten”. Här befinner vi oss som sagt längre från samhällets mittfåra och det är inte en slump att de survivalister som figurerar i bloggar och på forum nästan undantagslöst (?) uppträder under pseudonymer. Bloggen Att leva efter 2012 drivs för övrigt av signaturen "Överlevare".

Kanske kan man säga att survivalisten är raka motsatsen till den som väljer att aktivera sig politiskt. Om jag återanvänder språkbruket från den förra texten kan man säga att den politiskt aktive förespråkar inkluderande lösningar på problem vi står inför emedan en survivalist konkret och praktiskt (och exkluderande) förbereder sig för att ta hand om sig själv och sin närmaste familj. Här är det inte läge att lägga en massa tid på att i nuläget lära känna och umgås med sina nuvarande (icke upplysta/oupplysbara) grannar. Det som gäller är istället att hålla en låg profil - dels för att undvika att bli stämplad som en knasboll och dels för hålla sina planer och sina lager dolda så att ingen frestas att komma och försöka ta allt det du nogsamt har förberett (eller knacka på dörren och ömkansvärt be om att få bli insläppt - och hjälpa till att tära på alla de godsaker du mödosamt har samlat på dig i ditt förråd). Hur ska man uppfostra och vad ska man säga till sina barn som survivalist? Vad händer om de "pratar bredvid munnen"?

Tar man ett steg tillbaka är det förstås stor skillnad på vilka hotbilder olika personer har i sina tankar. Om man engagerar sig politiskt är man knappast stressad av idéer om att samhället vilken dag som helst kan komma att skakas i sina grundvalar. På samma sätt är det säkert få seriösa suvivalister som satsar särdeles mycket tid och energi på att göra karriär i sina lönearbeten. Jag vet inte exakt hur de betraktar sina jobb, men för vissa (många?) är det säkert inte mer än en födkrok. En del ser säkert ner på, och till och med betraktar sina omedvetna och oupplysbara arbetskamrater som levande döda – som ”boskap” eller som ”sheeple” (sheep + people) som inte vet att deras dagar är räknade. Sheeple (urban dictionary): ”People unable to think for themselves. Followers. Lemmings.” I sådana attityder och tankegångar kan man känna mer än bara en viss odör av övermänniskoattityd.


Mellan dessa två positioner vill jag här kort placera ytterligare två alternativ som jag tycker är värda att nämna. Det första alternativet är småskaligt, men till skillnad från survivalistens planer inte riktigt lika individualistiskt eller apokalyptiskt. Här tänker jag till exempel på den ekoby-i-tillblivelse jag själv har valt att engagera mig i och som jag skrivit om tidigare några gånger, samt andra projekt av motsvarande, småskalig typ. Det kan även röra sig om att bara några stycken familjer med gemensamma värderingar har valt att flytta ut på landet tillsammans och försöka göra sig så oberoende och självförsörjande som möjligt, samtidigt som de mer pragmatiskt behåller några lönearbeten i staden för att dra in nödvändiga pengar. En slags ny gröna vågen-rörelse av delvis samma och delvis andra bevekelsegrunder jämfört med när det begav sig sist, för 40 år sedan.

Jag har läst en del historier om sådana utflyttare i tidningen Åter vid de tillfällen jag har bläddrat i den. Min egen ekoby-i-tillblivelse är organiserad i form av en bostadsrättsförening som har till uppgift att tillgodose sina medlemmars behov av boende. Tanken är att sikta på en lite större grupp av människor, kanske 10 eller uppåt 20 hushåll som mest (utifrån storleken på det nuvarande landförvärvet). Det borde egentligen vara ett perfekt upplägg för en kollektivistiskt lagd survivalist om man bara lägger upp tillräckligt stora lager med konserver, taggtråd och vapen på förhand ;-) Jag är osäker på i vilken utsträckning det finns kollektivistiska survivalister i verkligheten, det känns lite grann som en paradox.

Det fjärde och sista alternativet är den gräsrotsrörelse som under de senaste åren börjat organiserar sig för att praktiskt och konkret ställa om en viss plats (en småstad eller kanske stadsdel) inför ett liv efter oljan. Jag pratar alltså om Transition Town-rörelsen (eller Ställ Om-rörelsen som den också heter på svenska). Här handlar det om att gräva där man står och försöka övertyga sin grannar om det vettiga (eller roliga, eller trevliga) i att börja odla mat tillsammans och att på andra sätt verka för att frigöra sig från sitt oljeberoende, minska sitt ekologiska fotavtryck och gynna det lokala och småskaliga vad beträffar mat-, vatten- och energiförsörjning. Lyckas man mobilisera sin småstad kan man då gå vidare och påverka eller ”möta” det lokala politiska etablissemanget (i till exempel kommunen).


De är lätt att inse att gränserna mellan termerna inkluderande och exkluderande inte en gång för alla är helt självklara. Flera av kommentarerna på det förra inlägget blottlägger den suddiga gränsen mellan olika typer av resonemang. I den förra texten var det till exempel exkluderande att i första hand tänka mest på Sverige (istället för att sträva mot att lösa hela världens problem). I den här texten är det istället inkluderande att tänka på hela Sverige (istället för att sträva mot att enbart lösa sina egna/sin familjs problem).

Slår man ihop dessa två texterna får man en skala; internationella arena – nationell/regional/lokal politisk arena – transition town – ekoby – survivalist. Alla positioner bortom de på kanterna kan ses som delvis inkluderande och delvis exkluderande på en och samma gång. Alla mellanlägen på skalan kan på en och samma gång kritiseras för att vara tok för naiva och skrämmande cyniska (de på kanterna kan bara vara det ena eller det andra). De moraliskt svåra frågor som belystes i den förra texten – hur sätter man gränserna och vilka får vara med – återkommer här igen. Vilka får vara med när, som survivalisten säger, The Shit Hits The Fan (TSHTF).

Vid en långsam, men speciellt vid en plötslig nedgång eller kris kan det snabbt bli mycket attraktivt att hålla sig väl med sin händige och förberedde granne, att vara med i en framgångsrik ekoby, i en transition town eller en oljetoppsförberedd kommun (mer om kommunen Knivsta i senaste numret av klimatmagasinet Effekt). Men hur många får plats och vilka får vara med? När är ”livbåten” full och hur gör man med alla de som då ändå (desperat) försöker klättra ombord? Det är svåra frågor utan något givet svar.


PS. Jag har precis läst färdigt boken "Piraterna: Framgångssagan om Piratpartiet, Pirate Bay och Piratbyrån". Jag är lite fascinerad av hur Piratbyrån på ett bananskal har blivit Piratpartiets inofficiella tankesmedja. Jag ska själv bli en oljetopps-tankesmedja när jag blir stor - "Will save the world for food" :-)
.

"Rädda världen" eller "sköt dig själv och skit i andra" - del 1

.

Vilken är din ryggmärgsreaktion när du ställs inför energi- eller klimat-utmaningar som verkar svåra eller nästan omöjliga att lösa? I denna text tänkte jag ta upp en kontroversiell fråga, kanske den mest kontroveriella hittills? Om nivån på diskussionen blir för låg kan det hända att jag rensar en del bland kommentarerna. Alltså, kommentara gärna men försök att inte gå i de vanliga fällorna som drar ner en diskussion i dyn. Min blogg = mina regler.

Frågan jag tar upp utgör ett moraliskt dilemma och målsättningen är inte nödvändigtvis att komma fram till något ”svar” (om det enkelt gick att hitta ett svar skulle det ju inte vara ett dilemma). Som varje vettig människa som ställs inför en svår fråga som inte är färdigdiskuterad (eller ens påbörjad) är jag själv kluven. Utgångspunkten i resonemanget är dock att vi står inför flera svåra dilemman och predikament framöver och att de kommer att framträda tydligare i takt med att fler och fler inser att vi lever i en värld med begränsade resurser (olja, vissa metaller, vatten, matjord, fosfor etc.). Eftersom oljetoppen knappt diskuteras i det offentliga utgår jag i resonemanget nedan istället från ett mat- respektive ett klimat-scenario, men de underliggande tankesätten är precis lika tillämpliga för ett oljetoppsbaserat energi-scenario.


Jag har ofta slagits av att många, ja defintivt de flesta ”officiella”, politiskt korrekta lösningar som föreslås som svar på de monumentala (klimat-, miljö-, resurs- eller finansiella) utmaningar vi står inför, utgår från att vi måste lösa problemen så att de tillfredsställer alla, nord som syd, fattiga som rika i världen. Denna observation är giltig för säkert 49 av 50 texter jag läser och för en ännu högre andel av de politiska utspel som görs.

Ett exempel är de resonemang som gör gällande att Europa och andra delar av världen måste sätta sitt hopp och sin tilltro till ett mer effektivt industrijordbruk och genetiskt modifierade (GM) grödor. Sådan argumentation tar inte sällan avstamp i hur många personer på jorden som svälter idag. Tanken är att om bara mer effektiva metoder för att bruka jorden spred sig skulle inte lika många behöva svälta, och eftersom jordens befolkning förväntas öka med 2+ miljarder de närmaste 40 åren har vi helt enkelt inget val annat än att slänga oss i famnen hos de multinationella storföretag som idag uppfinner "framtidens lösningar" för jordbruket.

Denna typ av resonemang karaktäriserar jag här alltså som inkluderande – som förslag på en solidarisk och heltäckande lösning på en av de utmaningar som mänskligheten står inför. Den bakomliggande tankefiguren i just detta fall är att med en större global matproduktion kommer vi att en gång för alla kunna ”utrota” svält i världen - eller åtminstone skjuta upp den en generation. Att problemet är lite svårare än så och att jordbruket faktiskt redan har ökat sin avkastning enormt under 1900-talet - samtidigt som fler personer än någonsin idag svälter - blir ofta genast för komplicerat att resonera om. Det jag tar till fasta på när jag pratar om en inkluderande lösning är inte i första hand hur realistisk eller bra lösningen är, utan att intentionen är att solidariskt lösa problemet för alla, på en global nivå.

Om jag ändå tillåter mig att raljera lite över detta lösningsförslag så har jag personligen aldrig förstått varför så många kan tro att de enorma agroindustriella företag ("Big Ag") som vill driva på GM- och industrijordbrukets utveckling och som redan idag kontrollerar en betydande del av den globala matproduktionen skulle ha något intresse av att producera mat till människor som inte har råd att betala för den? Företag som Cargill och Monsanto sysslar inte med välgörenhet och deras första och viktigaste uppgift är förstås inte att lösa samhälleliga eller globala problem, utan att på kort och på lång sikt maximera vinsten till sina aktieägare.

De flesta har säkert hört det kinesiska ordspråket (ibland attribuerat till Lao Tzu) "Give a man a fish and you have fed him for today. Teach a man to fish and you have fed him for a lifetime"? Men visste ni att Karl Marx sa "Sell a man a fish and he can eat for a day. Teach a man to fish and you lose a great business opportunity". Big Ag har självklart siktet inställt på "great business opportunities" och ingenting annat. Andra aktörer på marknaden försöker förstås tjäna pengar på andra sätt ("Give a man a fish and you have fed him for today. Teach a man to fish and you can sell him fishing equipment") - men det ligger i sakens natur att det ligger mer pengar i att sälja fisk varje dag än att sälja fiskespön!

Redan här är det på sin plats att gå händelserna i förväg och hänvisa till texten av Garett Hardin (nedan) i vilken han hänvisar till skapadet av FNs världslivsmedelsprogram (”World Food Programme”). När det begav sig, på 60- och 70-talet, var rubriken i affärstidningen Forbes inte ”äntligen kan vi utrota världssvälten”, utan ”Feeding the World's Hungry Millions: How It Will Mean Billions for U.S. Business”.

Man kan förstås förkasta mina misstänkliggöranden av Big Ag och deras intentioner, men sammanfattningsvis kan vi några decennier senare egentligen bara vara säkra på två saker: världslivsmedelsprogrammen har inte utrotat svälten i världen - men de gödde de amerikanska agroindustriella företagen och dessa företags räckvidd och makt är idag större än någonsin. På samma sätt som de som investerar i land kan rättfärdiga sin investering utifrån Mark Twains råd ("Buy land, they're not making it any more!") är mat nog också en ganska bra produkt att ringa in marknaden för ("Food. You just gotta have it!").

Om man verkligen ville minska svälten tror jag att en bättre inkluderande lösning skulle vara arbeta för att jämna ut köpkraften och minska de globala inkomstklyftorna och sedan släppa marknadskrafterna fria att matcha tillgången till efterfrågan. När inte-längre-lika-fattiga människor har köpkraft nog att konkurrera med biobränsleslukande motorfordon skulle svälten i världen minska radikalt. Nästa steg är att de inte-längre-lika-fattiga börjar konkurrera med oss rika om huruvida man ska använda jordbruksmarken till att odla grödor som mättar tio fattiga människor eller för att producera mat till en kossa som sedan mättar en enda rik människa? Är du själv beredd att avstå från bilen och biffen för att utrota världssvälten? Om vi verkligen letade efter inkluderande lösningar på global nivå är det svårt att hoppa över det grundläggande faktum att de ekonomiska resurserna är extremt ojämnt fördelade.

Ett annat slagfält uppenbarar sig när länder som ligger pyrt till vid klimatförändringar (till exempel Maldiverna, Bangladesh och delar av Afrika) nu ställer krav på ”klimat-kompensation” – att rika, industrialiserade länder ska ta ansvar för och betala för de åtgärder som behövs för att kompensera för mer än hundra år av växthusgas-utsläpp som de (vi) fyllt atmosfären till bredden med.

Även detta resonemang utgår från att vi borde hitta lösningar utifrån ett inkluderande ”vi” som omfattar alla människor på jorden, det vill säga att vi kan och att vi vill ”rädda världen” tillsammans. Det var utifrån sådana premisser som världens ledare möttes i Köpenhamn i december. Men vi vet ju alla hur det slutade och man kan också fråga sig om alla aktörer verkligen hade ”ärliga intentioner” inför mötet (och här bortser jag från Saudi-Arabien som definitivt inte hade ärliga intentioner att ”komma till rätta” med CO2- och klimatproblematiken).

Eftersom kostnaden för att vidta ”nödvändiga” åtgärder är substansiell vill inget land ta första steget. Jag avför här förstås orealistiska tankar om en ekonomisk ”win-win-situation” som uppstår genom att vi ”växlar upp” till ett grönt samhälle. Om det skulle vara så enkelt skulle inga nationer släpa fötterna efter sig. Varje stort steg i en avveckling av fossil-samhället är dyrt och varje steg för att uppfylla ett "framgångsrikt" Köpenhamnsavtal skulle avspegla sig i minskat utrymme för konsumtion och ovälkomna och påtvingade förändringar av våra livsstilar. Istället utgår jag ifrån att vi i den rika delen av världen (eller åtminstone våra politiska ledare) antar – eller åtminstone hoppas - att det ännu finns gott om tid, eller att problemen i vilket fall inte kommer att drabba just oss så hårt eller så tidigt. (Detta resonemang fungerar lika braför en matproduktions-, klimat- och oljetopps- och energi-problematik.)

Även om en folkvald politiker i Sverige aldrig skulle tala om det öppet utgår jag från att de implicit resonerar utifrån en övertygelse om att ett svenskt liv är värt X (många fler) människors liv i Syd. Att inte åsamka en svensk obehag, till exempel genom att personen ifråga förvägras löneförhöjning, en platt-TV eller en semesterresa per flyg – ja, att man helt enkelt kallsinnigt här-och-nu förvägrar en svensk möjligheten till en stigande levnadsstandard, är även det – implicit – mer värt på den nationella politiska markanden än en fattig människas liv i ett klimat-utsatt land.

En förmildrande omständighet är måhända att våra svenska politiker är just svenska politiker, framröstade för att sörja för det svenska folkets väl och ve, och därmed tillsatta just för att sätta våra intressen före de intressen som befolkningarna i alla andra länder har. I korthet: det svenska folket har inte röstat fram Reinfelt för att lösa jordens problem på bästa sätt, utan för att lösa Sveriges problem på bästa sätt.

Vad jag så här långt vill säga är alltså att den officiella retoriken på alla nivåer alltid är inkluderande och utgår från att vi-på-jorden tillsammans strävar mot att lösa de problem vi gemensamt står inför, men, att vi i våra handlingar istället i praktiken agerar exkluderande och utgår från att Sveriges, eller åtminstone EUs välbefinnande är viktigare än mycket annat. Detta är samma typ av motsägelse som när Björn Forsberg i sin bok "Tillväxtens sist dagar" påpekar att vi i högtidliga politiska tal framhåller miljöns viktighet, men att miljön regelmässigt får stå tillbaka så fort den kommer i konflikt med ekonomiska mål om ökad tillväxt.

"Sverige först" (eller "Europa först") är ett exempel på det jag här vill kalla ett exluderande resonemang. Sådana "själviska" mål kan i en officiell retorik aldrig klara en konfrontation mot inkluderande argument, men när politik omsätts från ord till handling är det ingen tvekan om vilket sätt att resonera som får ge vika och vilket som vinner på knock-out.

Om man drar ett exkluderande sätt att resonera till sin spets finner man en betydligt mer kallsinnig (men kanske mer explicit och intellektuellt hederlig?) variant av detta tänkande i Garett Hardins ”Lifeboat ethics” från mitten av 1970-talet (kärnfullt formulerad i texten ”Living on a lifeboat” från 1974). Hardin är annars mest känd för att ha formulerat idén om allmänningens dilemma (”Tragedy of the commons”) som går ut på att den individuella frestelsen att överutnyttja gemensamma resurser leder till att dessa resurser utarmas. Allmänningens dilemma är också en problematik som årets ekonomipristagare Elinor Ostrom studerat i sitt arbete - även om hon i sitt mer praktiskt orienterade arbete rört sig mot helt andra, mer samarbetsinriktade och praktiska svar än Hardin gjorde när han mer matematiskt-teoretiskt-filosofiskt identifierade problemet några decennier tidigare och (återigen mer teoretiskt) beskrev - eller spekulerade kring - dilemmat och dess ofta olyckliga utgång.

I "Living on a lifeboat" tecknar Hardin en situation där det finns 50 personer i en livbåt, men 100 personer som ramlat ur andra överbefolkade livbåtar i närheten och som nu simmar mot och vill bli upplockade i den mindre fulla livbåten. Hur många (och vilka) ska man då plocka upp? Hardins livbåt är förstås en metafor för ett rikt land i Nord. Kanske finns det plats för tio personer till i livbåten (10 miljoner fler personer i landet) – men vem vet hur många som säkert får plats i båten utan att man komprometterar dess sjövärdighet och säkerhetsmarginalerna? Hardin fastslår att om båten hyser 50 personer, rymmer 60 personer, men vi beslutar oss för att ta ombord alla 100 personer som simmar i vattnet så kommer livbåten obevekligen att sjunka och vi kommer alla att dö (”Complete justice, complete catastrophe”). Att situationen är totalt orättvis är Hardin den förste att erkänna, men detta faktum gör honom ändå inte benägen att ändra på sitt principiella resonemang.

Livbåten kan också vara en metafor för 50 rika nationer på jorden och de 100 i vattnet är jordens fattiga nationer. Utifrån sin livbåts-metafor resonerar därefter Hardin för en begränsad befolkningstillväxt i såväl rika som fattiga länder och mot immigration (speciellt när befolkningstillväxten skiljer sig mycket mellan rika och fattiga länder som inte "tar ansvar" för sin befolkningstillväxt).

Hardins livbåt är en reaktion mot, och ett bistrare alternativ till en annan 1970-talsmetafor - det inkluderande ”Spaceship Earth” där vi alla inkluderande och gemensamt måste lära oss att leva med de begränsningar som gäller för oss alla tillsammans. Hardin påpekar att ett rymdskepp har en kapten som tar bindande beslut som gäller alla – det fungerar inte att framföra ett rymdskepp om besluten ska tas av en kommitté med varierande och motstridiga intressen. Även om många – kanske de flesta - personer (och politiker) instinktivt skyggar och vill ta avstånd från livbåtstänkandet vill jag hävda att det ändå är detta tänkande som just nu/fortfarande (fast implicit, genom vår ovilja att ta itu med svåra globala utmaningar) formar dagens realpolitiska överväganden – till exempel i samband med det strandade Köpenhamnsavtalet i julas.

Hardins resonemang leder honom till slutsatsen ”var man för sig själv”, eller snarare ”varje nation för sig själv”. Det betyder också att han kallt argumenterar mot katastrofhjälp i samband med misslyckade skördar och andra naturolyckor. ”A world food bank coupled with sovereign state irresponsibility in reproduction is an example of a [continually worsening] system”.

Hardin ser överbefolkning som det överskuggande problemet och menar att varje land måste pricka sin nivå av hållbart resursutnyttjande (en funktion av befolkningsstorleken) och sedan hålla sig på denna nivå antingen med hjälp av kloka ledare - som också lägger undan resurser under goda år - eller genom att genomlida återkommande (svält-) och andra katstrofer som "korrigerar" befolkningsstorleken.

För att förtydliga så är min poäng här inte att hålla med eller att ta avstånd från Hardin, utan att påpeka att vi genom underlåtenhet att tackla globala utmaningar tyst väljer att anamma en (måhända mildare, låt-gå variant av en) Hardinskt exkluderande ”lösning” på de problem vi står inför. Jag kan dock 35 år i efterhand reflektera över en del aspkter som Hardin inte tänkte så mycket på men som är mer uppenbara idag:

- Hardin tänkte inte på att befolkningsökningen i fattiga länder kan matchas eller till och med överskuggas av en formidabel konsumtionsökning i de rika länderna - även utan att befolkningen nämnvärt ökar i dessa länder. Eftersom människor i rika länder förbrukar många gånger fler resurser under sin livstid än fattiga människor kanske det ur ett resursförbrukningsperspektiv i första hand är vi som ska hålla efter och begränsa vårt barnafödande?

- Hardin tänkte inte heller så mycket på att ”deras” problem också lätt kan bli ”våra” i en globaliserad värld. Det är svårt att stänga ute terrorister och än mindre miljoner desperata människor (politiska, humanitära eller ekonomiska flyktingar och snart kanske också klimatflyktingar i ansenliga mängder) när rörligheten hela tiden har ökat och även många av jordens fattiga kan skrapa ihop ekonomiska medel för att företa en resa över halva klotet.

- Till sist så har globaliseringsprocessen i ökande grad också gjort ”oss” beroende av ”dem” för att få (importerad) mat på våra bord, (importerad) bensin i våra bränsletankar, (importerade) kläder i butikshyllorna och (importerade) prylar i vår shoppingbag. Det är svårt att stänga gränserna för vi är beroende av dem och vice versa. Sverige råkar i detta sammanhang dessutom vara ett extremt exportberoende land.

Vi lever idag i en hårt integrerad värld som gör det svårt för ett land att isolera sig och ”stänga dörren” till omvärlden. Inom Europa råder det fri rörlighet för arbetskraft och vi i Sverige kan inte längre bestämma allt själva då det finns överstatliga strukturer som begränsar oss men också knyter oss närmare våra "EU-grannar". Hur bra allt fungerar när systemet prövas på riktigt vet vi inte ännu, även om vi nu får känna av en försmak när Grekland och andra länder prövas ekonomiskt. Vi får se hur långt den inkluderande europeiska solidariteten sträcker sig, men Tyskland verkar ju i dagsläget inte direkt vara nödberedda att komma till Greklands hjälp annat än med ord och fina fraser.

Utifrån ett inkluderande perspektiv resonerar min oljetopps-medvetna och klimat-oroade vän Tomas om hur ett relativt rikt och sparsamt befolkat Sverige snart kan stå inför utmaningar förknippade med en fördubblad befokning (eller mer) när klimatflyktingarna från Syd (vilket även kan inkludera människor i gradvis mindre beboeliga länder i Sydeuropa) anländer. Ett exkluderande perspektiv utgår istället från att EU kommer att bryta samman innan vi når denna punkt och att vi därefter kommer att göra vårt bästa för att hålla klimatflyktingarna borta och mota dem tillbaka över sundet – på samma sätt som länderna i Sydeuropa idag gör sitt bästa för att ”stänga dörren” och mota fattiga afrikaner tillbaka över Medelhavet.

Vad tycker du själv? Är du en naiv inkluderare eller en cynisk exkluderare?


PS. I dagens DN Debatt (14 mars 2010) finns (faktiskt) en text som trevande försöker ta sig an de svåra frågor jag skriver om ovan, kombinationen av konsumtionstillväxt och befolkningstillväxt. I texten står det: "Om vi vill undvika konflikter om krympande naturresurser måste befolkningstillväxten, även i industrivärlden, begränsas. [...] Den stora utmaning [...] är hur vi inom ramen för politisk demokrati kan genomföra institutionella reformer som får människor att på frivillig väg välja att skaffa så få barn att jordens befolkning börjar minska. [...] Ett oangenämt alternativ är att befolkningar minskas genom frivillighetskränkande åtgärder". Jag kan tänka mig andra, mer oangenäma alternativ på väg mot 134 000 miljarder människor (en extrapolering fram till år 2300 med dagens globala födelsetal - 2.6 barn/kvinna). Texten undviker (säkert klokt) att ta sig an de riktigt svåra frågorna men för i alla fall upp frågan på agandan och påpekar att den borde uppmärksammas av politiskt ansvariga.
.

Livet efter oljan - de första 18 månaderna

.
Bild 1. Föga överraskande kommer (jan-feb) nästan alla bloggens läsare från Sverige.

Bild 2. På den engelskspråkiga versionen av bloggen är läsarna istället mer utspridda och den största gruppen kommer (jan-feb) från USA.


Jag har tidigare skrivit några introspektiva texter om bloggen och bloggandet. Den föregående texten handlade om bloggens första år. Sedan september har jag dock fått nya läsare och mer trafik till bloggen och det är dags för ett nytt bokslut och en ny text som inte handlar om oljetoppen, men väl om att blogga om oljetoppen. Av någon för mig okänd anledning brukar extra många människor läsa just dessa texter.

Om vi börjar med volymen av besökare så hände det något efter sommaren. På bara två månader, från juli till september, skedde det (av okända skäl) något slags genombrott och antalet unika besökare fördubblades. Sedan dess har antalet unika besökare konsekvent legat på runt 1000 per vecka och 2600 – 3000 per månad. I november drog jag ner lite på takten och sedan dess publicerar jag en ny text var 8:e dag (istället för var 5:e eller var 6:e dag som tidigare under hösten). Trots detta har det kommit lika många unika besökare - med undantag för februari som (av okända skäl) såg en drygt 20-procentig nedgång.

Som jag påpekat tidigare har texterna haft en tendens att ofta bli (ibland betydligt) längre än de 10 000 tecken som jag tidigare siktat på som en volymmässig övre gräns. Nu har jag kapitulerat och bryr mig inte så mycket längre. Texterna får bli så långa som de blir, men komma lite mer sällan istället. Jag kan tänka mig att några fler stannar kvar/kommer tillbaka för att de uppskattare dessa längre, mer ingående texter, emedan andra blir bortskrämda. Kanske går det på ett ut? Om vi återgår till populariteten är kanske inte unika besökare den mest relevanta indikatorn för att mäta trafik; om jag jämför november med januari kom det nästan exakt lika många unika besökare, men av någon anledning ökade antalet unika sessioner från 4400 till 6100. Kan någon som är mer insatt förklara vad differensen beror på och framför allt, vad den betyder?

Ett annat sätt att mäta bloggens påverkan bortom popularitet är att sia om dess, tja ”inflytande”. Enligt inflytande.se - som använder ganska trubbiga mått för att av avgöra bloggars ”inflytande” - är Livet efter oljan ”en inflytelserik blogg. Endast 14% av svenska bloggar är mer inflytelserika”. Bloggen har då avancerat upp till 14% från 19% för ett år sedan. Allt det här låter ju väldigt trevligt om man bortser från att en lättviktig modeblogg som Mogi (som Cornucopia sågade för några månader sedan) är ”mycket inflytelserik” och att bara 4% av de svenska bloggarna är mer ”inflytelserika”. Så här presenterar sig alltså en blogg som är betydligt mer populär än min (men som ändå är i det närmaste insignifikant i jämförelse med den "extremt inflytelserika" Blondinbella):

"Jag brinner för mode och drömmer om att få jobba med det i framtiden. [...] I min blogg följer man mitt liv när jag shoppar som om det inte fanns en morgondag, festar med mina vänner, äter goda middagar, är med min kärlek eller när jag reser runt i världen."

Nu "råkade" jag peka ut Mogi (ung modeintresserad kvinna), men man kunde lika gärna peka ut någon 20- eller 30-årig kille som shoppar hemelektronik och prylar "som om det inte fanns en morgondag". En sådan "hobby" är med största sannolikhet ännu värre ur ett resursförbruknings- och speciellt förstås elektronikavfalls-perspektiv. En hastig sökning ger ett antal lämpliga (men "ej inflytelserika") kandidater: Prylfeber, Pryl-idioten, Johan som utser "dagens pryl", gänget bakom Min Pryl och den "mycket inflytelserika" Prylkoll.

Apropå Cornucopia så nominerade han Livet efter oljan till Stora Bloggpriset och samma dag som han "kungjorde" sina fem nomineringar (7 januari) slog min blogg rekord med 361 unika besökare. Det sammanföll dessutom med att jag publicerade en ny text (om nya överlevnadsstrategier) och sådana dagar tenderar antalet besökare att toppa. Även ett omnämnande av Flute tenderar att driva trafik hit, men inte riktigt lika mycket. Andra som skriver eller länkar hit brukar vanligtvis bara resultera i en rännil av besökare.

Fast allra flest nya läsare levereras fortfarande genom Google-sökningar och som jag har konstaterat tidigare så gillar Google mig skarpt (sökningar på ganska allmänna termer leder ofta hit, till exempel "oljetoppen", "olja blogg", "olja ekonomi", "tillväxtkritik"). Den senste månaden har antalet unika besökare per dag fluktuerat mellan 95 och 240 (medianvärdet är 130).

Om mitt mål skulle vara att maximera trafiken hit skulle jag genast börja skriva kortare texter och framför allt skriva betydligt oftare. Men nu försöker jag inte nödvändigtvis maximera antalet besökare. Jag gör det jag själv gillar att göra, bevakar och sätter mig in i saker jag vill veta mer om och skriver om dem. Jag är kanske mer metodisk, men också mycket långsammare än de flesta andra bloggar som bevakar omvärlden. Jag vet att mina luntor på flera sidor aldrig kommer att få lika många besökare som snabba kommentarer om sådant som är dagsaktuellt, men det bekymrar mig inte så värst mycket. Passar det inte finns det ju gott om andra texter, bloggar och dagstidningar att tillgå för de som får myror i baken av att läsa en text som är längre än 250 ord lång (den här texten är tio gånger så lång).


Ett nytt fenomen är att det under det senaste halvåret har dykt upp några mail till mig i egenskap av att jag skulle vara någon slags ”expert” som kan ge råd och tips. Det vet jag inte om jag är, snarare är jag väl framför allt bra på att spara referenser till saker som intresserar mig, organisera dem så att jag hittar dem senare, och kanske också på att läsa in mig på ett området och sedan göra ett nystan av fakta-snörstumpar förståeliga genom att väva ihop dem till en sammanhängande text. Här är i vilket fall ett exempel på en sådan förfrågan:

Hej!



Jag heter [X] och är en 24-årig student som pluggar till läkare [...]. Jag har följt din blogg i knappt ett år nu och instämmer i det mesta du skriver. Har läst en del av de böcker du recenserar och hjälpligt intresserat mig för de konsekvenser som peak oil kommer att föra med sig mha internet och ffa the oil drum. 



Efter att under 2.5 år ha vetat om oljetoppen har mitt sätt att se på framtiden kraftigt förändrats. Från att mest ha oroat mig över vilken specialitet som passar mig bäst har jag gått över till att undra över vilken plats läkare egentligen har när vi går en så "utmanande" framtid till mötes. Efter att ha läst din sågning av Hans Rosling (som jag tycker är mitt i prick) blir frågorna ännu fler. Är det ens lönt att försöka bekämpa epidemier i Afrika när hela den mänskliga civilisationen ser ut att gå åt fanders inom 20 år om vi inte ändrar riktning på vårt ekonomiska system radikalt? 
Jag uppfattar det som att hjälparbetare som Dr Rosling helt enkelt MÅSTE tro att miljön anpassar sig efter människan. Annars blir det alltför många variabler utanför deras expertområde att ta hänsyn till. 



Mitt dilemma är att det känns som jag valt helt fel yrkesbana; att hälsa i framtiden inte kommer vara avhängigt vårdkvalitet utan huruvida civilisationer kollapsar eller inte. Och att det då borde vara vettigare att istället försöka förhindra det senare. 



Jag har haft diskussioner med kursare om vad man borde göra utan att riktigt komma någon vart. Vilken roll tror du läkare kommer ha när oljetoppen helt plötsligt dominerar samhället? Graden av specialisering borde ju sjunka då transportkostnader och prioriteringar tvingar bort de mest resurskrävande ingreppen och behandlingarna. Eller hur? 
Tror du att politikerna kommer att fortsätta satsa på sjukvården när landstingens budget förminskas ännu mer? Och isåfall, är det verkligen vettigt att prioritera extremt dyr och komplicerad vård för terminalt sjuka över mer samhällsstabiliserande insatser som barnomsorg, brottsbekämpning, kollektivtrafik och matproduktion? Det tycker inte jag. Vilket gör att mitt yrkesval känns än mer futilt. 



Om du vet någon bok som tar upp denna motsättning får du gärna rekommendera den.



Med vänliga hälsningar, 



X

Och så här såg mitt svar ut - som jag i detta fall tog mig lite tid på att sätta ihop:

Hej.



Jag tror (nu - kan ändra mig i framtiden :-) att man måste ha ett "dubbelseende" och göra dubbla planer utifrån att det kan bli en kollaps, men också utifrån en långsam mer-eller-mindre kontrollerad nedgång - kanske över många decennier. Vilken roll kommer läkare ha i fall 1 respektiv 2?



Precis som du skriver tror jag att specialiserade specialiseringar inte har framtiden för sig. Om jag läste till läkare skulle jag nog vilja ha så allämnna (breda) kunskaper som möjligt. Kanske kompletterat med kunskaper om medicinska egenskaper hos örter och växter i naturen etc. Däremot tror jag att det kommer att vara mycket hög efterfråga på läkartjänster efter PO och att vi kommer att ha fler problem med hälsan, sjukdomar etc.



Kanske är praktik på någon "primitivare" plats en bra förberedelse inför PO? Vad kan man göra för folks hälsa med små resurser?

[…] Om det är på väg åt fanders kanske det inte går att förhindra i vilket fall. Kanske är det bättre att förbereda sig på att kunna hjälpa människor efter att det gått åt fanders.



[...] Om allt skiter sig vill vi självklart ha en läkare inpå knuten. Så kommer det att vara med alla småstäder och byar. Däremot kanske de som bor på orten inte kan generera det överskott som krävs för att man ska kunna ha en heltids-läkare inpå knuten? Att också lära sig att odla mat är säkert inte fel oberoende av vilket yrke man har...



Jag tog mig friheten att kopiera delar av ditt mail och skicka dem vidare till en tjej som också läser till läkare men som varit tjänstledig för att läsa en halvårslång kurs/utbildning i "självhushållning" på en folkhögskola, respektive en ekonom som jobbar inom landstinget och har funderat på sjukvården efter PO. Förhoppningsvis skriver någon av dem till dig.



Lycka till!

Sedan jag fick förfrågningen ovan har jag också snubblat över bloggen “Health After Oil – The Impacts of Energy Decline on Public Health & Medicin”. Jag läser inte den bloggen själv, men den verkar onekligen vara mycket intressant för de som har ett specialintresse av kopplingarna mellan oljetoppen och hälsa/medicin.

Ett annat sätt på vilket jag har blivit utnämd till ”expert” är att jag har fått en inbjudan om att hålla ett föredrag senare i vår inför en ganska kvalificerad-men-oljetoppsokunnig publik och jag har valt att då prata utifrån titeln ”Oljetoppen och framtidens energiutmaningar”. Kanske får jag till och med en slant för det och det skulle i så fall (nästan) bli mina första inkomster. Man får helt enkelt se sitt tidkrävande bloggande mer som en hobby, en fritidssysselsättning, en insats för folkbildningen, en "gåva" till samhället (på samma sätt som en hobby-politiker skänker av sin tid till samhället), eller kanske rent utav som terapi? :-)


I övrigt är den stora händelsen att jag för ett halvår sedan startade upp en parallell, engelsk-språkig variant av denna blogg, Life after oil. I oktober ”annonserade” jag här och frågade om någon ville hjälpa mig att översätta de svenska texter som publiceras här till engelska. En person, Daniel, dök upp omgående och senare dök även Magnus upp. Med deras hjälp har Life after oil publicerat texter i ungefär samma takt om Livet efter oljan (men inte lika regelbundet och inte alls i samma ordning). Själva översättningen av texter kan ske parallellt, så det finns definitivt plats för någon mer person som skulle vilja hjälpa till att översätta en eller två texter per månad. Så här går själva arbetet till:

- Daniel och Magnus översätter 1-2 texter vardera under en månad (och väljer själva vilka texter de vill översätta). Jag brukar försöka bidra med en översättning per månad, men prioriterar själv att skriva nya texter på svenska framför att översätta gamla texter till engelska. Det är dessutom roligare för mig att skriva nytt än att gå tillbaka till en "avslutad" text och "börja om" och jobba med den igen. Om fler hjälpte till att översätta skulle jag nog stå över översättningen själv.

- Google translate får göra en grovöversättning, men även om resultatet är till stor hjälp i processen är det definitivt inte i närheten av att vara färdigt. Där tar vi mänskliga översättare vid och bearbetar, polerar, länkar upp och fixar till texterna. Daniel och Magnus får själva gärna kommentera nedan hur lång tid det tar att översätta en text.

- Daniel och Magnus lägger upp översatta texter som ”utkast” (drafts) i blogg-verktyget (Blogger). Jag läser dessa utkast och arbetar vidare en del med dem innan de är färdiga att publiceras:

För det första kanske jag ändrar på en del språkliga fel som jag upptäcker eller andra saker jag hittar (mina översättare får gärna ändra tillbaka ifall de har starka känslor och inte gillar någon specifik förändring jag vidtagit).

För det andra finns det saker som nästan bara jag kan fixa. Kanske behöver något bearbetas och förklaras då publiken inte känner till svenska förhållanden? Daniel och Magnus får gärna komma med förslag men har inte gjort det i någon högre utsträckning ännu.

Till skillnad från Daniel och Magnus har jag läst en massa underliggande material och det kan hända att det inte blir helt rätt när man endast utgår från min svenska text och inte de underliggande källorna. Och även om man följer alla länkar och kollar upp alla källor kan det ändå ske missförstånd jämfört med vad jag ville ha sagt när jag skrev den svenska originaltexten.

Låt mig ge ett exempel på ett speciellt problem som uppstod nyligen. Jag hade tidigare skrivit en text om Edwin Blacks bok ”The Plan” på svenska. Magnus översatte den texten till engelska i februari men när han översatte temen ”nyckelpunkter” tillbaka till engelska blev det inte till just den term som Black använder i sin bok, ”choke points”. Själv var jag i just detta fall tvungen att gå och kolla upp termen i mitt exemplar av boken för att det skulle bli helt rätt!


Under de första månaderna, förra året, hände det inte så mycket på Life after oil. Det droppade in några (få) besökare varje dag som vanligtvis kunde räknas på ena handens fingrar och mer var det inte. Men efter att jag i år har börjat ”anmäla” texterna till Energy Bulletin (där de ofta blev uppmärksammade och hamnade på ”förstasidan” i några dagar) har trafiken ökat markant. Av någon anledning har det också kommit många besökare från Nya Zeeland efter att läsare på en internet-baserad nyhets-site, Scoop, länkat till och rekommenderat några av texterna.

"Scoop's new service combines news syndication, social bookmarking, blogging, and a democratic editorial system enabling Scoopit users to collaboratively submit and vote on articles. Scoopit was influenced by popular social news sites, Reddit and Digg."

Tittar man på varifrån besökarna till Life after oil kommer (under januari och februari) så kommer 1/3 från USA och ytterligare 1/3 från Sverige och Nya Zeeland tillsammans. Ytterligare 1/6 kommer från Storbrittanien, Kanada, Australien och Frankrike tillsammans och den återstående 1/6-delen av besökarna kommer från 51 andra länder på alla världsdelar (se bild ovan).

På motsvarande sätt kommer (föga överraskande) 91.5% av besökarna till Livet efter oljan från Sverige (se bild ovan). Men det bor även människor som kan läsa svenska utomlands. Andra relativt välrepresenterade länder är (i fallande ordning) Tyskland (2.5%), Norge (1.5%), Storbrittanien och Finland (1% vardera). Resterande besökare kommer från några dussin länder i olika delar av världen - inte sällan representerade av en enda läsare.

Nu är det egentligen lite tidigt att jämföra besökssatistiken, men om jag dristar mig till att ändå göra det så kan jag avslöja att Livet efter oljan hade 6 gånger mer trafik (unika besökare) i januari, men bara runt 3.5 gånger så många besökare i februari. Med ålderns rätt finns det dock 115 personer som prenumerar på RSS-flödet från Livet efter oljan (bloggen gick över 100-vallen i mitten av januari), men bara 8 prenumeranter på Life after oil. Men vem vet, kanske kommer den engelskspråkiga varianten att gå om Livet efter oljan i termer av antalet besökare – det finns ju som bekant något färre människor i världen som läser svenska jämfört med de som förstår engelska…

Även om så var fallet skulle jag dock fortsätta att skriva mina texter på svenska och hoppas/förlita mig på att det finns några personer som vill hjälpa till att översätta dem till engelska. Skulle både Daniel och Magnus hoppa av översättandet skulle Life after oil troligtvis tvärbromsa tills dess att det dök upp någon ny person som ville hjälpa till. Det finns som sagt plats även för just dig att översätta någon text eller två per månad, så hör av dig om detta är något som du kan bidra med!

Jag återkommer om ett halvår med en ny rapport om bloggens hälsa och dess ”hemliga liv" (det som sker "bakom kulisserna" och som vanligtvis är dolt för er läsare).

Till sist, här är några icke-intuitiva Google-sökfraser som lett människor till Livet efter oljan under senaste halvåret:
- apa gratis jälvar
- Situationen som råder mellan företag som tillverkar kattmat kallas
- motell i spanien hund tillåtet
- vilka länder får man skollunch
- vad betyder ombyggd
.

"Konsumera mera", Formas Fokuserar (2007)

.
Boken ”Konsumera mera – dyrköpt lycka” (2007) är den andra boken som jag skriver om i bokserien Formas Fokuserar. Bokseriens koncept är korta, populärvetenskapliga texter av svenska forskare som alla (antagligen) förenas av att de har uppburit forskningsmedel från Formas (Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande). I denna bok får man som läsare ta del av 21 korta texter av forskare från ett otal olika discipliner; från neurovetenskap och psykologi till humanekologi, samhällsplanering, ekonomisk historia, ”konsumtionsvetenskap” och flera discipliner därtill.

Eftersom ramen för boken är bred är ingångarna vitt skilda från varandra är resultatet en lättläst, men också spretig och vildvuxen bok. Med så många utgångspunkter och perspektiv är det inte helt lätt att hitta en röd tråd – och således en utmaning för mig att skriva något om boken som helhet. Redaktörerna är troligtvis medvetna om detta, på bokens baksida följs några grundläggande och inte okontroversiella frågor om konsumtion av ett käckt ”Hur ser olika forskare på saken? Läs boken så får du veta!”. Om jag spekulerar lite så gissar jag att forskarna kanske fick en allmän uppmaning i stil med ”du får pengar av oss till ett forskningsprojekt och nu vill vi att du skriver något lättläst om konsumtion”.

Jag tycker tyvärr resultatet är en viss bristande koherens; dialogen mellan texterna är svag och jag skulle personligen önskat att det funnits en klarare idé, en tydligare ram och en fastare hand från redaktörens sida. Kanske kunde man ha försökt vaska fram ett gäng hyggligt generella frågeställningar och bett varje författare att förhålla sig till åtminstone några av dem? Då skulle flera texter ha handlat om (delvis) samma saker och de vitt skilda perspektiven kunde kanske ha fördjupat insikterna istället för att som nu ibland istället dra åt helt olika håll. Nu har jag redan köpt på mig fler böcker i denna bokserie, så jag kommer att återkomma till Formas Fokuserar framöver, men det ska nog till ett mycket spännande ämne för att jag skulle köpa ytterligare böcker bortom de jag nu redan äger…

I den utsträckning man kan säga att boken har ett tema så är mitt förslag de återkommande paradoxer som flera av texterna begrundar; hur ökat välstånd och ökad konsumtion inte leder till motsvarande mängd ökade lycka, samt hur det kommer sig att vi individuellt och kollektivt inte gör det vi borde göra för att maximera vår och andras lycka. ”Andras lycka” inkluderar här även olyckbröder och –systrar i fattigare länder och också kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov. (Fet stil = de tre teman jag tänker belysa i den följande texten.)

Bokens koppling till oljetoppen (peak oil) är förstås att oljetoppen också innebär att vi passerar "peak consumption" - konsumtionssamhällets högsta punkt - varefter konsumtion i allmänhet kommer att minska, och konsumtionssamhället i synnerhet kommer att ligga bakom oss. För mer om kopplingen mellan oljetoppen och ekonomisk nergång, se mina tidigare texter om "krisens effekter" i USA.


Om vi ger oss på första paradoxen om lycka så verkar lycka ha betydligt mer att göra med hur mycket vi äger och konsumerar i förhållande till andra, och mindre med hur mycket vi har i absoluta termer. Det finns alltså ett svagt samband mellan inkomst och livstillfredsställeles - utom för de som ligger långt under genomsnittet:

”det är svårt att hävda att den våldsamma ekonomiska tillväxen och den i ett globalt och historiskt perspektiv närmast ofattbart höga konsumtion som kännetecknar den rikare tiondelen av världens befolkning – och till dessa hör nästan alla svenskar – skulle ha medfört någon radikal förbättring av tillvaron i total mening under senare decennier. Det är kanske snarare så att sociala indikatorer på välfärd såsom missbruk, självmord, kriminalitet och psykisk ohälsa minst lika ofta antyder en försämring som en förbättring av tillvaron i stort. En hel del psykologisk forskning tyder på att individer som är starkt orienterade mot materiell välfärd uppvisar sämre psykiskt välbefinnande än andra.”

”Fattigdom” i Sverige är idag samma sak som relativ fattigdom – att ha mindre än andra – snarare än absolut fattigdom – att ha svårt att sätta mat på bordet. Till saken hör då att relativ fattigdom inte lösas genom ökad tillväxt, utan bara fördelningspolitiskt ("det är synd om de fattiga för de har bara råd att åka till Thailand på semester när alla andra åker till månen"). Hur vi än vänder och vrider på problemet kommer alltid hälften av befolkningen att ha mindre pengar att röra sig med än genomsnittet även om vi alla skulle bli dubbelt så rika. Även om det finns många i Sverige med små ekonomiska marginaler är detta inte det typiska. Vi ”lever […] idag i ett ymninghetssamhälle, men i samhällsdebatten resonerar man fortfarande som om knapphet rådde”.

Lägger vi dessutom in en miljöaspekt i konsumtionen – ökad konsumtion leder till ökat tryck på miljön och ökade CO2-utsläpp – utgör detta ytterligare ett skäl till att minska vår konsumtion individuellt och kollektivt. Idag läggs mycket ansvar på individen och hennes val, men forskning visar att medvetna konsumenter som mest kan minska sina utsläpp med 30% innan det tar stopp och strukturella hinder sätter käppar i hjulen för vidare minskningar (”vi har byggt in oss i ett samhälle som gör det nästan omöjligt att leva klimatanpassat”). Ska vi nå upp till långsiktiga och drastiska mål vad beträffar utsläppsminskningar måste alltså samhället träda in och hjälpa till med infrastruktur och nya lösningar. Idag drar infrastruktur och normer istället åt andra hållet, mot ökad konsumtion, ökad resursförbrukning och ökade utsläpp:

”idag krävs mer saker för att leva ett ”normalt” liv. […] Allt oftare behöver varje arbetande familjemedlem bil för att klara vardagen. Vi bygger infrastruktur som kräver mer persontransporter och som gör det praktiskt taget omöjligt att leva utan bil […] En gång i tiden åtnjöt […] bilägare respekt och avund. Men eftersom det har blivit norm att äga bil […] kan det numera anses som ett tecken på fattigdom att inte äga en.”

En del av standardökningen äts alltså upp av alla dessa ”måsten” som ska till för att tillfredsställa våra (ibland nyckfulla) konsumtionsbehov och för att inte utmärka sig negativt i förhållande till andra i omgivningen. Stor, fin bostad (även om man bor själv), nya kläder allt som oftast, utemat istället för lunchlåda, alltid ny hemelektronik, utlandssemester varje år och så vidare. Min son vet redan nu att önska en Nintendo DS handhållen spelkonsoll till födelsedagen om ett halvår. ”Alla andra” pojkar i klassen förutom han själv och en annan pojke har redan en sådan – i sexårsverksamheten.

Att försöka påverka konsumtionsmönstren i en mer hållbar riktning är en kamp i uppförsbacke mot de drygt 50 miljarder kronor som lades på reklam i Sverige redan för fem år sedan, år 2004. Vad utgör då hållbar konsumtion? Om man hårddrar frågan är i princip endast valet att i möjligast mån avstå från konsumtion ”hållbart”:

”Det finns ett starkt samband mellan […] hur mycket varor och tjänster vi köper […] hur mycket naturresurser vi använder och hur mycket miljön påverkas. Kort sagt, vi kan inte handla för en enda krona utan att det på något sätt någonstans i världen har använts fossila bränslen eller andra naturresurser med utsläpp […] som följd”.

Det är med andra ord svårt att vara rik och samtidigt leva miljövänligt. Att konsumera tjänster (restaurang, konsert) är visserligen bättre än att köpa varor, och att laga eller köpa second hand är bättre än att köpa nytt, men det allra bästa för miljön är helt sonika att konsumera mindre. Kanske kan detta sockras lite och ”säljas in” till allmänheten i termer av mindre arbete och mer fritid?

Till saken hör att omsorg (skola, barn- och äldreomsorg) och även kultur inte går att rationalisera på samma sätt som tillverkningsprocesser i industrin. Det går inte att höja produktiviteten i skolan med några procent varje år, och det behövs fortfarande fem musiker för att kunna spela en stråkkvintett av Mozart. När ekonomin som helhet växer med 10% får vi inte 10% mer vård för pengarna, för även sjuksköterskan vill då ha 10% mer i lön och även hantverkaren vill öka sin konsumtion med 10%.

Paradoxalt nog kan det till och med hända att vi går mindre på teater ju rikare vi blir, för vem vill gå på teater då och då när du kan istället kan använda pengarna till att köpa en industriellt producerad och prispressad TV som du kan titta på varje dag? Och en ny platt HD-TV imorgon? Och en påkostad projektor och hemmabio-anläggning i övermorgon? Och en holografisk 3D-projektor dagen efter i övermorgon? Prylarna känns mer prisvärda än dyra personintensiva tjänster och det blir också ”rationellt” att köpa nytt istället för att lämna in en gammal pryl på lagning. Detta resonemang (om den så kallade Baumoleffekten) borde rimligtvis även betyda att vi glädjande nog skulle ha råd med lika många människor inom omsorgssektorn även om välståndet i samhället minskade och vi alla tjänade lite mindre pengar…

Lägger vi dessutom in ett rättviseperspektiv blir vår livsstil i väst ännu knivigare att försvara. Totalt kräver en genomsnittlig svensk livsstil 6 hektar mark i biologiskt produktiva arealer för att upprätthållas (år 2003). Det mesta av denna mark ligger utanför Sveriges gränser, utspridda över i princip hela jordklotet. Om vi fokuserar bara på maten kan man lite tillspetsat säga att genom att det sker en netto-import av mat till Sverige så ”annekterar” vi i praktiken mark utomlands.

Av den jordbruksmark som används för att producera maten vi äter i Sverige ligger så mycket som en tredjedel utomlands. Största delen av denna mark används till att odla djurforder (kraftfoder) som går på export, till exempel sojabönor som odlas på skövlad regnskogsmark i Brasilien. Där Sveriges ekologiska fotavtryck ligger på 6 hektar mark per person är genomsnittet i världen bara något över 2 hektar mark och om jordens befolkning ökar med 25% till 2050 kommer genomsnittet i världen att minska med motsvarande mängd. Att hävda att vi har rätt att upprätthålla (eller öka) vårt ekologiska fotavtryck rimmar illa utifrån det fakutm att vi redan idag använder ”deras” mark för att upprätthålla vår livsstil. Resonemang om ekologiska fotavtryck är intressanta då de flyttar ansvaret för miljöbelastningen från de som producerar varor och tjänster (till exempel ”miljöboven” Kina) till de som konsumerar dem (vi). Man kan hävda att:

”andra människors arbete och landskap förkroppsligas i varorna på snabbköpshyllorna. Vi funderar i regel inte så mycket över om utbytet är rättvist, eller vilka konsekvenser det får för okända människors hälsa eller natur. […] Grovt förenklat kan vi konstatera att konsumtionen är högst där det finns mest pengar, men att miljöbelastningen är störst där det finns minst. […] De rikare delarna av världssamhället har råd […] att avstå från olika typer av särskilt miljöbelastande produtionsformer som därför har en tendens att istället hamna i områden där landskap och människors hälsa inte värderas lika högt.”

Att leja ut produktionen (och miljöbelastningen) till Asien eller Afrika ser bra ut för de svenska siffrorna i snäv bemärkelse, men gör ur detta perspektiv ingen skillnad för svenskens ekologiska fotavtryck eller för jordklotet som helhet. Dessutom utarmar vår konsumtion här deras miljö och hälsa där. Förutom att snuva de fattiga på deras rättmätiga andel genom de finurliga handels-, finansiella och andra system som vi har upprättat, rånar vi också våra barn och barnbarn på deras rättmätiga andel genom att pantsätta och konsumera upp framtiden redan idag.

I en intressant text beskriver en matematiker, Olle Häggström hur en tillväxt och en diskonteringsränta på 3% per år gör framtiden i bästa fall lättviktig och i sämsta fall betydelselös. Med en tillväxt på i snitt ”endast” 3% per år kommer vår ekonomi att 20-dubblas på 100 år (skänk här en tanke på de utfästelser som gjorts om din framtida pension!). Om det finns problem i vår omvärd (till exempel klimatförändringar) vars effekter kommer att ge sig till känna gradvis och bli kritiska först om 100 år (eller senare) så ter det sig för en nationalekonom rimligt att låta bli att åtgärda dessa problem idag – eftersom vi kommer att vara 20 gånger rikare om 100 år och kan ta hand om problemen då! (Och vi kommer att vara 400 gånger rikare om 200 år, och 8000 gånger rikar om 300 år, och 32 000 gånger rikare om 400 år, och…). Denna metafysiska idé om en fri lunch går alltså ut på att det är bättre att investera pengarna i tillväxtfrämjande verksamheter idag för att därigenom tjugodubbla pengarna på 100 års sikt. Don’t worry, be happy.

Av detta skäl hamnar åtgärder för temporalt avlägsna problem alltid längst ner på prioriteringslistan, till exempel i resultaten från kanaljen Bjørn Lomborgs projekt Copenhagen Consensus där ”en rad världsledande nationalekonomer […] har arbetat med att ta ställning till vilka globala problem som vi genast behöver ta itu med och vilka som gott kan vänta”. De förslag som handlade om att begränsa CO2-utsläppen och bromsa den globala uppvärmningen hamnade allra sist på visa herrar nationalekonomers prioriteringslistor. Men alla möjliga satsningar som sträcker sig många decennier in i framtiden kommer alltid att komma sist på en sådan lista jämfört med allt annat vi kan använda pengarna till idag om diskonteringsränta är tillräckligt hög och tidsperspektivet tillräckligt långt. Är man tveksam inför Lomborgs resultat måste man alltså ifrågasätta själva premisserna för dessa uträkningar och sikta in sin kritik på tillväxten och diskonteringsräntan.

Det finns flera problem med att acceptera dessa premisser. Ett är att vi inte kan ta ut segern på förhand och oproblematiskt förutsätta en 3-procentig tillväxt och en framtida tjugodubbling av ekonomin redan idag, för vem kan sia om tillväxten 5, 15 eller 50 år framåt i tiden? Fast helt klart är det enklare att redan idag förutsätta och inteckna framtida tillväxt än alternativet, att helt enkelt säga att vi skiter i framtiden och att våra barnbarn och deras barnbarn får klara sig bäst de kan (”den dagen den sorgen”).

Ett annat problem är att klimatförändringar på sikt kan hota själva grunden för kommande generationers välfärd, den framtida tillväxten och även hela jävla världsekonomin. Att som Lomborg och herrar nationalekonomer ”välja” att skjuta vissa åtgärder på framtiden är att anta att vi kommer att ha tillväxt under en lång tid framöver oberoende av hur vi agerar idag. Att ökande klimatförändringseffekter kan utgöra ett hot mot den framtida tillväxten finns alltså inte med i beräkningarna.

Jag skulle personligen istället vilja hävda att en tjugodubbling av ekonomins storlek inte är en lösning, utan snarare en del av själva problemet. Genom att fördubbla, eller tjugodubbla världsekonomins storlek, ökar trycket på de naturresurser vi använder oss av och de utsläpp vi begår (se ovan). Att tillväxa världsekonomin ger oss i längden alltså inte större resurser för att lösa de problem vi har idag, utan tjänar bara till att påskynda och göra en ekologisk och miljömässig katastrof i det närmaste oundviklig.

På samma sätt som vi skulle behöva vidga vår solidaritet i rummet (till att omfatta även Syd) skulle vi alltså också behöva vidga den i tiden till att i högre utsträckning omfatta kommande generationer. Matematiker Olle erkänner att han inte har något enkelt förslag bortom att förorda betydligt lägre räntesatser än de som är praxis idag. Men han skriver också att ”vi inser lätt att en konsekvent tillämpad nollränta får besvärliga följder”. Varför? Jag vet inte vilka besvärliga följder den får om den paras med en tro på att tillväxten framöver är begränsad eller till och med stagnerande eller fallande, och jag har tidigare också skrivit en text om räntesatser som är längre än noll procent (pengar med negativ ränta).

Avslutningsvis kan man fråga sig hur man kan hitta eller skapa motbilder, andra ideal, alternativa kriterier för status i samhället och nya hjältar? Liksom vad Orlov uttrycker så borde de som lever goda liv trots låga inkomster/lågt ekologiskt fotavtryck lyftas fram som vardagens hjältar istället för att bli stigmatiserade. Kanske borde den äldre generationen som vänder på varje krona och som inte köper en ny mobiltelefon varje år - men som ändå lyckas skapa trevnad och livstillfredsställelse - vara våra hjältar i vardagen?
.

Jemens olösliga problem

.
Bild: Hur länge kommer han att fortsätta att vara glad?


I min föregående text om Jemen skrev jag om hur vi under de senaste åren kunna se hur detta fattiga land i slow-motion håller på att köra slut på sin enda exportprodukt av betydelse - olja. Även om detta är illa nog är det tyvärr inte det enda problem som Jemen har. I denna andra och avslutande text belysera jag den kavalkad av problem som Jemen dras med bortom sinande oljeproduktion.

Om nu oljan håller på att sina, vad annat kan ett fattigt, överbefolkat och resursfattigt land exportera? Bortom olja har den främsta exportprodukten varit jordbruksprodukter, samt att förse rikare grannländer med arbetskraft (som skickar hem pengar, så kallad "remittans"). Eftersom Jemens problem är så många och stora skulle denna text kunna bli mycket lång. Jag försöka hålla igen på längden genom att i punktform stapla upp en del ytterligare utmaningar som Jemen står inför:

- Arbetslösheten ligger på mellan 20-40%. Trots detta anländer det några tusen flyktingar från Somalia varje månad. Dessa flyktingar uppgår nu till åtminstone 150-200 000 och de skärper ytterligare konkurrensen om jobben.

- För 20 år sedan kom det relativt många turister till Jemen. Antalet har sjunkit och sjönk ytterligare när Al-Qaida år 2007 började attackera turister. Idag har turismen minskat med åtminstone 90% jämfört med toppåren. Många av de som nu reser till landet är jemeniter som är bosatta utomlands och som reser hem för att träffa sina familjer.

- Jemen har stora militära utgifter och slåss både mot Al-Qaida i landets östra delar, mot separatister i söder, och speciellt mot (eventuellt Iran-stödda) rebellklaner i norr. Rebellerna i norr hotar att dra in Saudi-Arabien i en väpnad konflikt. För Al-Qaida har Jemen blivit ett viktigt land (de trivs i kollapsande stater). Då det finns starka strategiska och geopolitiska skäl är även USA är på väg att dras in i Jemen, som kan bli “nästa Afghanistan”. "An impoverished country that is strategically located on one of the world's busiest shipping lanes, Yemen has declared war on Al-Qaeda under pressure from Washington and Saudi Arabia." Så sent som förra månaden sa Obama “So as president, I’ve made it a priority to strengthen our partnership with the Yemeni government”.

- Om Jemen avancerar från "failing state" till att bli en fullfjädrad “failed state” (de ligger just nu på 18:e plats på "failed state index") kommer stabiliteten i regionen att försämras ytterligare. Med ökad rebell-, pirat- och terroristverksamhet kan det bli svårt för varu- och oljetransporter att passera genom en av världen viktigaste farleder (med Jemen i norr och "failed state-vinnaren" Somalia i söder) på väg till Suezkanalen. Att vara tvungen att åka runt Afrika är en lång och dyr omväg.

- Landet har mycket hög frekvens av undernäring – över en tredjedel av befolkningen är undernärd (vilket är jämförbart med de fattigaste länderna i Afrika). Nästan hälften av barnen mellan två och fem år är undernärda och visar tecken på hämmad fysisk utveckling ("stunted growth"):

“[The boy] is 18 months old and severely undernourished. In an effort to save his life, his parents traveled a long way to the therapeutic feeding centre here in Taez Town, leaving behind another seven children, all under the age of 15. […] The baby […] had hardly eaten in days. He looked miserable, with sunken eyes and a dry mouth. When [he] did not show signs of improvement, his desperate family – facing a huge hospital expense – took him home. “We decided to take him back to where he belongs and trust God for his salvation,” said the boy’s mother.”

- Vid sidan av olja har jordbruket varit en viktig del av Jemens ekonomi. Men avskogning, jorderosion och expanderande öknar gör det svårt att upprätthålla produktionen. Det allra största problemet är dock det torra klimatet och vattenbristen som “åtgärdats” genom att man (illegalt) har borrat nya brunnar för att pumpa upp grundvatten. Traditionella grödor som klarat att växa endast med hjälp av det sparsamma regnet har över tiden ersattas av frukt och grönsaker som kräver konstbevattning.

- För 50 sedan bodde uppskattningsvis 50 000 människor i huvudstaden Sana. Att förse dagens två miljoner invånare med vatten är en enorm utmaning inte minst för att staden ligger 2000 meter över havet. Sanas eget grundvatten är på uppehällningen och beräknas vara helt slut om bara några år. Det har pratats om flytta huvudstaden i takt med att situationen är på väg att gå från kritisk mot att bli ohållbar.

- Nämnde jag den endemiska korruptionen? Den övertunga adminstrationen? Att sittande presidenten Ali Abdullah Saleh har suttit som president i över 30 år (först i Nord-Jemen och de senaste 20 åren i det förenade Jemen)? Näha. Jag kanske återkommer till det vid tillfälle... om jag får någon liten present "under bordet".

Skrapar man på ytan finns det många fler problem som skulle kunna belysas. Ett historiskt exempel är hur landet bara två månader efter unifieringen 1990 satsade på fel häst och valde att stödja Irak i Kuwaitkriget - trots att Kuwait och Saudi-Arabien (fram tills dess) bidrog med viktigt ekonomiskt bistånd. Saudi-Arabien passade i samband med detta på att slänga ut nästan en miljon jemenitiska gästarbetare ur landet.

Ett kontemporärt exempel visar hur flera av faktorerna ovan samverkar. I ett flyktingläger bor 10 000 flyktingar från oroligheterna i norr. De är fattiga och barnen är undernärda. “Few of the displaced are used to washing regularly because water is scarce in Yemen and few use toilets, preferring to leave waste in the open.” Detta utgör ett problem när 10 000 person bor tätt inpå varandra och nu fruktar man för utbrott av kolera i flyktinglägret.

Förutom alla geopolitiska och humanitära problem som följer på minskad oljeexport, stor och ökande befolkningsmängd, djup fattigdom, inre stridigheter och politiska instabilitet tänkte jag avslutningsvis belysa ytterligare ett stort bekymmer – kanske det största av dem alla - nämligen mat och vatten.

"Yemen's water share per capita is under 100 cubic meters a year, compared to the water poverty line of 1,000 cubic meters". Världsgenomsnittet är 2500 m3 vatten per person och år.

Det är ont om vatten i stora delar av mellanöstern, men fattigdom och lagslöshet gör problemet svårare att adressera i Jemen än på de flesta andra ställen. Till skillnad från rikare grannländer har Jemen inte råd att bygga avsaltningsanläggningar och uppblossande stamkonflikter och oroligheter gör det farligt för ingenjörer och hydrologer att bege sig till många delar av landet. Till och med vattenrening är svårt i Jemen. Befintliga anläggningarna är dåligt skötta och vissa präster “have declared the reuse of wastewater to be a violation of Islamic principles”.

Brunnarna sinar och priset på vatten har fyrdubblats på mindre än ett halvt decennium. Regeringen föröker hindra bönder från att borra brunnar som leder ner till de (snabbt sinande) underjordiska grundvattenreservoarerna, men har lite att säga till om ju längre man kommer från huvudstaden. Det är lätt att se en nedåtgående spiral med vattenbrist och ökande våld som två av de viktigaste komponenterna.

Ett speciellt problem för just Jemen är den starka ställning som den milt narkotiska växten kat (qat, khat, chat) har i kulturen. De flesta jemenitiska män (och en del kvinnor och till och med barn) tuggar dagligen kat (vissa män kan tugga kat i 5-10 timmar eller mer per dag - se bilden ovan). "By 4 in the afternoon, most men walking the streets of Sana'a are high, or about to get high". Eftersom kat är aptithämmande bidrar det till undernäringen. Världsbanken konstaterade 2007 att:

"Qat […] drains the family budget; has adverse health effects; negatively affects work performance and thus contributes to poverty. Weaning consumers from the qat habit will be difficult, because its production accounts for some 6 percent of GDP and 14 percent of total employment. Qat consumption requires around 10 percent of the household budget of all income groups, which comes at the expense of basic food, education and health."

Jag har sett andra (officiella) uppgifter om att uppemot hälften (!) av pengarna i vissa hushåll kan gå till att köpa kat. Och kat är dessutom en mycket törstig växt som ger bättre avkastning om den får mer vatten. Olika uppgifter ger att mellan en fjärdedel och hälften (!) av allt vatten i detta torra och törstiga land används för att odla kat. Produktionen av kat har växt varje år, inte minst för att det är en lätt växt att odla och för att bönderna tjänar mycket mer på att odla kat än på att odla mat. Enligt vissa uppgifter har kat-odlingarnas storlek mer än 10-dubblats mellan 1970 och 2000 och de har även fortsatt att växa explosivt därefter. Som så mycket annat är kat-odlingen och -användningen ihopkopplat med andra problem i ett till synes olösligt kluster:

"Despite the danger, Yemen isn't about to go cold turkey anytime soon. Not only are most of the country's leaders landowners deeply involved in khat production, the leaf may be one of the few things still holding Yemen together. [...] "Khat plays a big role in keeping people calm, and keeping them off the streets. But it's also delaying change. It's hard to convince people to act now."

Det är svårt att avsluta mina två texter om Jemen med ett "happy chapter" om hur allt i slutänden ändå kommer att ordna sig för de 25 miljoner människor som bor där idag (eller de 60 miljoner som "beräknas" bo där år 2050 - hur nu det ska gå till). Det bästa jag kan komma på är att jag inte kan dra mig till minnes att jag läst något om att Jemen skulle ha drabbats av AIDS - till skillanad från många fattiga länder i Afrika...

Men även utan AIDS är Jemen ett torrt, överbefolkat, fattigt och våldsamt land som lever på lånad tid. Det är svårt att se hur till och med mycket generösa lån och bistånd skulle kunna hålla ett tilltagande samhälleligt sönderfall i schack ens under de närmaste åren. Troliga effekter av ett samhälleligt sönderfall kommer istället att omfatta migration, svält, tilltagande laglöshet och mer därtill. Vi kan förvänta oss att läsa mer om Jemen i tidningarna framöver (på samma sätt som det idag står en hel del om bekymmer i och kring Somalia). En försmak fick vi på juldagen när "kalsongbombaren" Umar Farouk Abdulmutallabs misslyckade försök att spränga ett amerikansk passagerarflygplan satte förövarens jemenitiska Al-Qaida-träning i strålkastarljuset.


Tillägg (20 februari). Här är en rykande färsk artikel som egentligen inte tillför så mycket bortom mina två texter om Jemen, men som ända stödjer dem genom att skriva om samma problem jag har belyst, det vill säga vatten, våld, kat, al-Qaida och om att Jemens huvudstad, Sana, kan bli en spökstad om något decennium eller två. "Yemeni water trader Mohammed al-Tawwa runs his diesel pumps day and night, but gets less and less from his well in Sanaa, which experts say could become the world's first capital city to run dry".
.