Ransonering

.
När tiderna bli dåliga måste man få det man har att räcka längre. Ingen förkroppsligar detta bättre i modern tid än den brittiska hemmafrun under andra världskriget. I verkligheten var dock tiden direkt efter kriget ännu mer bister och till att börja med ransonerade man till och med bröd och potatis. Förutom mat ransonerade man också skor, kläder, bensin, kol och till och med leksaker. En hemmafru klagade på att det svaga ljuset i offentliga miljöer (så som på tåg och i väntrum) ledde till att man måste anstränga ögonen och blev deprimerad. Ransoneringen i England slutade inte förrän 1954 och bland de sista varorna att ransoneras var socker, kött och bacon. Något att ta i beaktning är att trots en 10-15 år lång period av trist och enahanda mat gav den uträknat nyttiga dieten stora positiva hälsoeffekter inklusive de friskaste och mest hälsosamma barnen någonsin i Brittisk historia.

I dagens åter bistra tider har försäljningen av mat som tidigare av många snarast betraktats som avfall (lever, hjärta, njurar, inälvor och till och med hjärna) ökat i England. Främst beror det på ekonomiska skäl men många kockar har länge prisat sådan mat och en engelsk matkritiker skriver gillande "All around me, people are doing something you don't see them do much these days: they're chewing. This is... muscular, workaday food that rewards you with plenty of flavour. Tough times call for tough food."

Men vad kan vi lära av Englands svåra tid under och efter andra världskriget som kan vara till nytta i en värld där de dåliga tiderna verkar vara på väg tillbaka igen? Enligt David Kynaston, författare till ”Austerity Britain, 1945-1951” finns det framförallt två läxor som vi bör komma ihåg från denna period:

"Two fundamental, timeless lessons emerge from the whole experience. First, that most people will broadly accept straitened times if they are genuinely convinced of their necessity and that there is no alternative. Second, that social cohesiveness during such an unwelcome turn of events will rest to a large degree on the extent to which the pain is administered on an equitable, transparent basis."

Även om dessa två kriterier uppfylls skulle ransonering utgöra en enorm utmaning för vårt demokratiska system och för alla människor som aldrig levt under knappa förhållanden (det vill säga nästan alla i Sverige). I Svergie har vi i modern tid haft ransonering under första världskriget (socker, mjölk, bröd), andra världskriget (kaffe, te, kakao) och oljekrisen 1973 (bensin).

Trots att det är svårt att tänka sig har människor vid många tillfällen upplevt ransonering som positivt. Skälet är att om det inte finns tillräckligt av en vara så måste man hålla igen och i detta fall kan ransonering upplevas som det minst dåliga alternativet av de som står till buds. Ingen föredrar ransonering framför att inte ransonera, men det är att föredra framför oro, långa köer och tomma butikshyllor och speciellt är det att föredra framför hungriga barn hemmavid.

På sätt och vis kan man betrakta höjda priser som en slags ransonering. Tyvärr slår detta sätt att ”hushålla med knappa resurser” hårdast mot de sämst ställda (fattiga, gamla, barn, handikappade) - det vill säga mot de som redan sedan tidigare använde minst resurser. Dessutom är sådan ”ransonering” ett mindre effektivt sätta att hushålla med en knapp vara då rika kan köpa sig förbi de ekonomiska hindren och fortsätta att konsumera precis så mycket som de vill (har råd att betala för). Utöver detta ökar förstås också risken för social oro och konflikter när svåra tider råder och vissa ändå njuter av ett (relativt) överflöd emedan andra får gå utan.

Att ransonera kan alltså upplevas som ett rättvist, vettigt och tryggt system som förenar ett samhälle - men bara om undantagen minimeras. Ju fler som delar bördan, desto mer kan pålagan förena istället för att splittra. Ojämlik behandling leder istället till bitterhet och motstånd. Det faktum att ransonering får större konsekvenser för rikare personer (högre fall) kan göra det lättare för den stora massan att acceptera sänkt standard och minskad tillgång på nödvändiga varor. Det är också lättare att acceptera allmän ransonering om man kan rättfärdiga den i patriotiska, krigiska, solidariska eller etiska termer (av att övervinna allvarliga hot som vi alla står inför tillsammans). Människor är beredda att uthärda mycket om de samtidigt känner sig bekräftade och viktiga och att ransonera är lättare om du känner att du därigenom bidrar till någonting av oerhört stor vikt.

Enligt en recension i DN (090320) av den nyutkomna boken "The spirit level: Why more equal societies almost always do better" har minskade social klyftor positiva effekter för alla samhällsklasser bland annat vad beträffar fysisk och psykisk ohälsa, narkotikamissbruk, kriminalitet, tonårsgraviditeter, ångest, övervikt, lycka, livslängd och tilliten mellan medborgare. Boken är skriven av en sociolog och en socialmedicinare och utgår från "enorma mängder sociologisk statistik" från hela världen. Utifrån rönen som presenteras i boken skulle alltså minskade resurser i kombination med ransoneringar (= jämlikare samhälle) till och med kunna göra människor lyckligare (jag anstränger mig här för att hitta en positiv vinkel på ransoneringen).

Idag föreligger det inte något behov, men i bästa fall skulle man alltså kunna välja att se ransonering lika mycket som ett löfte istället för enbart som ett hot. Ett löfte om en ny eller en återupprättad (lokal, regional, nationell) samhällelig solidaritet som förenar oss alla när vi (till exempel) mobiliserar inför att utkämpa ett "krig mot klimatförändringarna". Samtidigt är första offret i ett sådant krig konsumtionssamhället och de företag som frodas i ett sådant samhälle. Jag vet att många kommer att sörja detta offer men jag kan inte ser hur man kan komma ifrån det på något lätt sätt. Det är inte svårt att förstå att varje gång du stoppar en strumpa eller lagar en byxa istället för att köpa nytt (eller lämna bort till lagning), ifall du odlar din egen mat eller väntar ett extra år med att köpa en ny mobiltelefon så utgör detta ett hot mot den ekonomiska tillväxten, mot företagen som producerar alla prylarna och mot jobben. Många nya uppgifter och jobb kan för all del uppstå (småskalig "stadsbonde"?), men det är svårt att se att man skulle kunna tjäna tillräckligt för att upprätthålla vår nuvarande höga ekonomiska standard.

De varor som är mest aktuella att ransonera är de som (förstås) är knappa men som också alla och envar har ett grundläggande behov av – mat, vatten, energi, kläder, skor. En framtid med någon form av stora personliga begränsningar av vår konsumtion, vår energiförbrukning och vårt ekologiska fotavtryck (personliga utsläppsrätter?) välkomnas knappast av någon men kan i bästa fall accepteras om vissa villkor (ovan) uppfylls och om vi alla känner att vi drar vårt strå till stacken för att undvika en nationell eller global (ekologisk, ekonomisk) kris eller kollaps.

Att tidningarna under mars har fyllts av (bort-)förklaringar, ursäkter och pudlar från SEB och AMF Pension skapar tyvärr inte den bästa grogrunden för allmän acceptans av eventuella gemensamma framtida utmaningar och umbäranden. Den nödvändiga solidariteten - "vi sitter alla i samma båt" - undergrävs och ersätts istället av en gnagande tro av att andra (de rika, eliten) skor sig på min bekostnad. Som motvikt till löneökningar på 30% av redan höga miljonlöner följer här istället ett hastigt utkast till ett radikalt förslag på första steget till ett solidariskt samhälleligt kontrakt:

Personer i ledande positioner som "tjänar mycket" inser stundens allvar och behovet av samhällelig solidaritet och går "frivilligt" med på att sänka sin lön med X% per år (t.ex. 5% eller lika många procent som BNP minskade föregående år) antingen tills lönen sjunkit till en viss nivå eller tills dess att krisen är över (om 2, 5, 10, 25 år?). "Tjänar mycket" skulle kunna vara att man tjänar en viss mängd pengar per år (t.ex. 1, 2, 5 miljoner kronor) eller att man tjänar X gånger mer pengar (t.ex. 10 gånger mer) än genomsnittslönen hos de anställda i den organisation man leder/företräder (e.g. genomsnittslön = 200.000 betyder ett löneutrymme för VD och andra beslutsfattare på maximalt 2.000.000).

Jag tror att gemene man skulle känna betydligt större bredvillighet att uthärda försämrade materiella villkor om våra ledare gick före och visade vägen genom denna typ av symboliska handlingar. Självklart kan man resa många invändningar mot resonemanget ovan men jag utgår här ifrån att en fördjupad och långvarig global ekonomisk kris leder till ökad protektionism och minskad handel. Vi ser tidiga tecknen på detta redan nu (Financial Times: "tensions flared up in earnest last week in a dispute between Prague and Paris over protectionism"; Roubini: "Protectionist pressure will become more severe if the global economic slump is more protracted and deep"). Detta skulle leda till att krafter som tidigare verkat för en globalisering avstannar eller "går baklänges". Argumentet att lönerna hos näringslivets toppar ska ligga i paritet med motsvarande löner i andra länder minskar då i tyngd i takt med att avstånden till främmande länder ökar.

Ovan har jag framför allt utgått från en ekonomisk kris men resonemanget fungerar lika bra ifall det istället handlar om frivilliga begränsningar för att minska vår klimatpåverkan (t.ex. som effekt av klimatförhandlingarna i Köpenhamn i slutet av året) eller ofrivilliga begränsningar ifall den globala mängden energi som står till vårt förfogande (och Sveriges andel av denna) minskar framöver. Troligtvis går det i vilket fall inte att isolera dessa faktorer från varandra och exakt vilket scenario som inträffar är mindre intressant i detta sammanhang, det intressanta är att det kan uppstå en situation som kräver "austerity", det vill säga åtstramningar, standardsänkningar och i värsta fall allmän torftighet. Just det faktum att torftigheten är allmän gör den dock lättare att acceptera och uthärda. Det finns alltså relativt goda möjligheter att fördela knappa resurser och hålla människor på (relativt) gott humör om man på politisk nivå tacklar dessa utmaningar med rätt metoder och på rätt sätt.

Avslutningsvis och med hänvisning till bilden ovan undrar jag hur ofta du stoppar dina strumpor istället för att slänga dem och köpa nya? Själv gör jag det tyvärr aldrig. Men kanske kan frivillig "austerity" bli en ny trend? Den svenska termen att hålla reda på är frivillig enkelhet.
.