"The end of oil" av Roberts (2004)

.
Paul Roberts bok ”The end of oil: The decline of the petroleum economy and the rise of a new energy order” (2004) har fått beröm. Bill McKibben skrev i the New York Review of Books att detta var ”perhaps the best single book ever produced about our energy economy and its environmental implications”. Paul som till vardags är journalist kom förra året ut med sin andra bok, ”The end of food” (som också fått beröm).

"The end of oil" faller i samma fåra som andra böcker som i huvudsak syftar till att berätta vad oljetoppen (peak oil) är, belägga att vi är nära den, basunera ut vilka konsekvenserna är och beskriva de enorma utmaningar vi står inför. Jag har tidigare skrivit om några böcker som gör ungefär samma sak så som Heinbergs ”The party’s over”, Lindstedts ”Olja” och Deffeyes ”Beyond oil”. Allra närmast ligger dock Davaid Strahans ”The last oil shock”, och, om de möts i en duell tycker jag att ”The last oil shock” avgår med segern. Men kanske beror det lika mycket på att jag börjar bli mättad med böcker som har oljetoppen som sitt huvudsakliga ämne? De böcker som väntar på att läsas framöver utgår istället från att oljetoppen (inom en snar framtid) är en realitet och använder detta endast som utgångspunkt och som något som är belagt och avklarat efter några inledande kapitel.

Böcker om olja snabbt åldras när händelseutvecklingen är så dramatisk som den varit de senaste åren. Att ”The last oil shock” är två istället för fem år gammal gör alltså en viss skillnad. Fast på motsvarande sätt är fördelen med ”The end of oil” är att man har möjlighet att reflektera över hur mycket som har förändrats bara sedan 2004. Det som då var otänkbart ligger redan bakom oss idag. I Pauls bok kan man mellan raderna läsa att ett oljepris på över 20 dollar/fat (världen före 9/11) är ”högt” och att priser som pressades upp mot 40 dollar/fat (i samband med oro över att USA skulle inleda ett krig i Irak 2003) utgör ett hot mot den globala konjunkturen. Idag är alla istället glada över de senaste månadernas ”låga” oljepriser på under 50 dollar/fat efter förra sommarens chockerande höga pristopp på nästan 150 dollar/fat…

Jag kommer här enbart koncentrera mig på två teman som hänger ihop och som Paul skriver förtjänstfullt om; vår energiinfrastruktur och marknadsmisslyckanden – när marknaden ur snäva och kortsiktiga perspektiv beter sig rationellt samtidigt som beteendet är irrationellt ur ett större samhälleligt perspektiv. Dessa frågor speglar bara en liten del av bokens innehåll och de behandlas inte i något enskilt kapitel utan dyker upp lite varstans i boken. För denna typ av frågor spelar det inte heller någon roll att boken inte är pinfärsk.

Vi kan börja med lite hårda fakta som borde få alla med överdrivet stor tilltro till att ny teknik kan lösa alla tänkbara problem att stämma till eftertanke. I runda slängar 80-85% av den globala energianvändningen kommer från fossila bränslen (olja, naturgas, kol). Den nuvarande energi-infrastrukturen uppskattas vara värd 10.000.000.000.000 dollar (10 biljoner dollar). I denna siffra ingår till exempel all utrustning för att få upp oljan ur marken, raffinaderier, oljetankers, pipelines, kraftverk, ledningar, oljepannan i villakällaren och bilen i garaget. Individuella delar av denna infrastruktur måste vara i drift i 10-50 år för att betala av sina kapitalkostnader (”asset inertia”). ”Because asset inertia operates most powerfully in those sectors with the greatest capital outlays, it is a hallmark of the energy business. […] The more a company has invested in a particular system, the more reluctant it will be to put those assets at risk”.

Om delar av infrastrukturen kan drivas vidare även efter alla kostnaderna är avskrivna (t.ex. gamla nedsmutsande amerikanska kolkraftverk) blir de kassakor. Motsatsen, en förtida pensionering, kan istället bli en dyr förlustaffär – kanske av konkursframkallande storlek. Inget företag eller ens nation kan skrota infrastrukturen kring fossila energikällor, avskriva kostnaderna och snabbt bygga upp en ny, mer ”miljövänlig” infrastruktur. Energibolag har alltså alla skäl i världen till att försöka krama ur sista kronan ur den befintliga infrastruktur och varje alternativ energiekonomi skulle kosta tusentals miljarder dollar och ta decennier att bygga upp. På detta följer också att ju snabbare en omställning måste ske, desto större blir kostnaderna.

Ett exempel är naturgas som miljömässigt är ”bäst i klassen” av de fossila bränslena. Men att bygga pipelines för gas kostar 1 miljon dollar/mile (1.6 kilometer) och det var fram till 1970-talet olönsamt att bygga gasledningar som var längre än några hundra kilometer långa. Det gick helt enkelt inte att ta ut ett pris för gasen som kunde uppväga för kostnaderna att bygga långa pipelines och de största resurserna (Sibirien, Iran) var ”strandade” – för avlägsna från de marknader som behövde energin (Europa, Japan, USA). I kombinerade gas- och oljefält var det inte ovanligt att man helt enkelt bara tände på och brände upp gasen.

Även om det av flera olika skäl blivit lönsamt att bygga längre pipelines de senaste decennierna är det - till skillnad från för olja – inte så lätt att transportera gas till andra sidan jordklotet. Men det går. Om man fryser gasen får man Liquefied Natural Gas (LNG) som kan transporteras på specialbyggda kylda ”gastankers” (dyrare än oljetankers) mellan specialbyggda (dyrare) terminaler. Den oljeinfrastruktur som idag är på plats har tagit 100 år att bygga upp och inkluderar allt från tankerdesign och finansiering (anpassat till oljans unika egenskaper och projektens storlek) till att utbilda nya generationer av oljeingenjörer. Vissa delar av infrastrukturen kan återanvändas till LNG men andra måste anpassas eller uppfinnas på nytt. Tyvärr är summorna för att bygga upp en LNG-infrastruktur förskräckande stora. Många LNG-avtal är värda tiotals miljarder dollar och kan låsa parterna (företag och stater) till varandra i decennier. Trots att många energibolag tror på gas och väte (hydrogen) har de stora problem med att ta första steget. Att gå in för tidigt kan vara lika dumt som att gå in för sent när ingen vet vad rätt timing är:

”How much should a company invest, and where and how soon? In theory […] a farsighted oil company could easily invest today in a mix of new technologies, assets, and expertise that would give it a clear advantage when the hydrogen economy finally emerges. In the meantime, however, […] it would be sacrificing some of its ability to compete in the oil economy today. In fact, such a right-thinking company would in all likelihood never live to see the hydrogen future, but would instead be driven into bankruptcy by its more conservative competitors.”

På motsvarande sätt är alla aktörer - från individuella konsumenter till oljebolag och hela nationer - så insnärjda i den rådande ordningen att varje grundläggande förändring innebär enorma politiska och ekonomiska risker. Ingen part vill eller vågar ändra på något om det inte är absolut nödvändigt och även då kommer vissa att motsätta sig. Kolindustrin är ett bra exempel. Amerikanska kolkraftverk bidrar idag med ungefär hälften av USAs och en åttondel av hela världens CO2-utsläpp. Varje meningsfull klimatpolicy måste per definition vara en anti-kol-policy.

”This is why, worldwide, the utility industry, the coal-mining industry, and essentially any industry or state with a stake in coal […] have been willing to spend hundreds of millions of dollars to defeat, delay, or weaken climate legislation, as well as to discredit climate science and persuade the public that climate change is mere conjecture.”

De som tjänar pengar på det rådande systemet har mycket makt. Av världens 10 största företag är 6 (!) oljebolag. Om systemet förändrades skulle detta kunna gynna nya företag och industrier men i den utsträckning dessa industrier finns på kartan redan idag har de små möjligheter att göra sig hörda och fungera som motvikt till etablerade intressen. Det finns till exempel ingen industri som tjänar pengar på energieffektivisering. Istället för att planera, spara och hushålla finns det tvärtom starka incitament för energiproducenter att sälja så mycket som möjligt idag, låta industrier och individer vänja sig vid att använda mycket energi och sedan dra åt tumskrivarna och tjäna en extra hacka när tillgången periodvis blir knapp och priserna kan höjas (Enron tjänade stora pengar på detta). Andra paradoxer är att det i dagsläget inte kostar något att förorena och släppa ut ett ton koldioxid, men att rening kräver investeringar och ny teknik.

Även som slutkonsumenter finns det många paradoxer och rekyleffekter, till exempel vad beträffar bilar. I takt med att bilmotorer blivit bättre och mer effektiva har vi byggt större och mer kraftfulla motorer och använt dem till att göra fler och längre bilresor. I USA använder bara en av tio ägare av en pick-up truck någonsin flaket och bara en av tjugo använder sin Sports Utility Vehicle (stadsjeep) för att åka off-road. Och när vi nuförtiden kan bygga bättre isolerade och mer energieffektiva hus tar vi ut vinsten i form av större hus som är fyllda med mer saker. Kortsiktigheten går från triumf till triumf.

Det kanske ”värsta” exemplet från Pauls bok handlar om elkablar. När man bygger hus är tunnare elkablar av koppar mindre effektiva än tjockare elkablar. Men de är billigare. ”contractors rarely use thicker wires, because electrical work is usually done by the low bidder, whose goal, not surprisingly, is to minimize up-front materials costs, and who doesn’t care about the ”life cycle,” or the operating costs of the building. The thinnest wire allowed by law is invariably installed”. De extra kostnaderna för att installera tjockare kabel tjänar man in på elräkningen på mindre än ett halvår, men vem bryr sig? Paul konstaterar dystert att de allra flesta amerikaner och européer tänker lika lite på energin de använder som på luften de andas. Och, skriver Paul, vi kan inte förvänta oss att vare sig individer, organisationer eller nationer frivilligt kommer att använda mindre energi ifall detta innebär sänkt standard. Det enda återstående alternativet är i så fall av vi i framtiden ofrivilligt kommer att få vänja oss vid sänkt standard och att använda mindre energi...
.