Oljan i golfen (del 2) - Föregångarna

.
I min förra text om oljan i golfen skrev jag för nästan en månad sedan om den initialt lama reaktionen veckan efter att Deepwater Horizon exploderade och sjönk i den Mexikanska golfen (i slutet av april). Jag tänkte då att jag skulle skriva om händelseutvecklingen i kronologisk ordning, men det kändes inte så spännande när det var dags att gå från ord till handling (det vill säga till att skriva ord), så i mina texter kommer jag hädanefter istället belysa olika vinklar på denna katastrof (oljebekämpningen, effekter av att oljan når land, effekter för BP, effekter på djupvattenborrning etc.). Trots detta börjar jag med en liten rekapitulation av situationen en vecka efter explosionen – strax innan månadsskiftet april/maj.

Redan en vecka efter explosionen på Deepwater Horizon (som inträffade den 20 april) började det dyka upp signaler om att det i värsta fall skulle kunna ta månader att stoppa oljan som vällde upp under Mexikanska golfen, och att oljan därför hotade att bli till en miljökatastrof. På den tiden hade man precis började prata om att det kanske var 5 000 fat olja som läckte ut varje dagen snarare än de tidigare angivna 1 000 faten (siffran har därefter reviderats uppåt rejält - jag återkommer till detta).

Vid sidan av detta perspektiv fördes det fram komplicerade tekniska beskrivningar av hur man försökte aktivera oljekällans 450 ton tunga ”avstängningsknapp” (”blowout preventer”) med hjälp av undervattensrobotar. Man började också redan då sprida (de senare omdebatterade) kemiska substanserna (”dispersants”) som bryter ner oljan, men som i sig själva kan utgöra ett stort problem för växter och djur.

Andra tekniska lösningar som började nämnas vid denna tidpunkt var att sätta eld på oljan som fanns på vattenytan, att konstruera en ”tratt” som fångar in och leder upp oljan till ytan där den kan samlas upp, att försegla källan genom att under högt tryck pumpa ner tung lera och senare cement för att täppa till flödet (”top kill”, inleddes i slutet av maj) och att i största allmänhet avlasta och minska på trycket genom att borra nya hål i närheten (tar månader att fixa). Allt låter så lätt när man i efterhand läser om de föreslagna lösningarna, även om man också i texterna trycker på att allt detta är nytt, ”state of the art” och aldrig prövat tidigare.

En energiexpert (forskare) gjorde gällande att ”offshore drilling was considerably safer for the environment than the tankers used for importing oil”. Det stämmer och det var väl tänkt att vara betryggande, men väcker i efterhand frågor vad beträffar säkerheten i hanteringen av olja som skeppas med oljetankers… Sanningen är den att djuphavsborrning på en och samma gång bryter ny mark och samtidigt både bokstavligt och metaforiskt tvingar oss ut på djupt vatten (där vi går på tunn is :-).


Efter denna korta tillbakablick tänkte jag gå över till en annan slags tillbakablick, nämligen en jämförelse med några tidigare oljeutsläpp. Trots att utsläppet från Exxon Valdez i Alaska 1989 (250 000 fat olja) är mer känt, tänkte jag ändå börja med med ett annat oljeutsläpp i Mexikanska golfen – Ixtoc. Olyckan vid Ixtoc 1979 är det största utsläppet av olja i fredstid på flera decennier (ännu så länge – kan ändras framåt slutet av sommaren...). Man använde ungefär samma metoder som idag för att försöka stoppa läckan, men det tog 10 månader innan man lyckades. Vid det laget hade 3 300 000 fat olja läckt ut i vattnet. Ett fat olja är 159 liter.

Hur försvinner då oljan från vattnet över tiden? Ja, förutom mänskliga insatser som går ut på att samla in eller elda upp oljan, så bryts den ner och avdunstar naturligt av vind, vågor, solljus och av oljeätande bakterier (med större aptit ju varmare vattnet är). Trots detta finns det fortfarande kvar olja från Ixtoc 30 år efter olyckan. Några skillnader som trots detta var till fördel för Ixtoc i jämförelse med Deepwater Horizon var att man där:

- Borrade på mindre än 50 meters vattendjup, emedan Deepwater Horizon borrade på över 1500 meters vattendjup (och vidare, ytterligare 4 kilometer (!) under vattenytan). Det är svårt att agera på djup som ingen människa kan nå.

- Att oljan lättare bryts ner när den når vattenytan, men inte nere i havsdjupen. Alltså kan det ur detta perspektiv vara en nackdel att man nu spridit ut stora mängder kemikalier som bryter ner oljan på djupt vatten och också hindrar den från att nå ytan. Men den syns mindre – ”out of sight, out of mind”.

- Borrade längre från land och längre från känsliga områden som kan ta stor skada av oljan (Ixtoc låg 80 kilometer från kusten). Olja som hamnar på en strand skrubbas så småningom bort av vågor och stormar, men den som nu hamnar i kärr och träskmarker (”marshes”) kan ligga kvar i decennier. Faktum är att olja från ett utsläpp kan dunsta bort på några dagar vid optimala förhållanden (tropiska vatten och starka vindar), men att samma utsläpp kan ligga kvar i ett århundrade om det istället sker i Arktis. Starka vindar som sprider oljan är alltså bra för avdunstningen, men resulterar i trista foton och dåligt pr för BP.

Varje oljeutsläpp är unikt - liksom dess effekter. Det som forskare lärt sig från tidigare utsläpp går alltså bara delvis att tillämpa på ett nytt utsläpp. Det som (hittills) skiljer Deepwater Horizon från andra utsläpp är att det sker på ett oöverträffat djup, samt att man har spridit ut oöverträffade mängder kemiska medel vid vattenytan och på havens djup. Sanningen att säga känner vi inte till vilka långsiktiga effekter oljespillet kommer att ha. Kanske blir de värre än många befarar, men andra menar att effekterna kan bli mildare än vi fruktar.

Hittills har jag skrivit om de biologiska effekterna, men vilka var då de mänskliga effekterna av Ixtoc? Fiskare i närheten menar att fångsterna gick ner uppemot 70% och att ekonomin i området kördes i botten. En del fiskare var tvungna att skaffa sig okvalificerade jobb på land och andra lämnade helt området och flyttade vidare. I Alaska försvann all sill efter oljeolyckan 1989. Inkomsten för fiskare gick ner med 30%, men för de som var specialiserade på att fånga sill sjönk inkomsten med 100%. Av yrkesfiskarna drabbades 40% av svår depression (”severe depression”) och 20% av svår ångest (”severe anexiety”). De psykologiska och emotionella effekterna av att plötsligt få sitt liv och leverne bryskt rubbat är förstås stora.

Jag har inga siffror på kostnaderna kring Ixtoc (Mexikanska staten vägrade att betala något alls till USA dit en del av oljan så småningom också nådde), men väl lite siffror på vad räkningen blev för Exxons äventyr i Alaska:

- 2 500 miljoner dollar för att städa upp oljan (vilket inkluderade kostnader för att göra fåglar och stenar rena med tandborstar).

- 300 miljoner dollar omgående till 11 000 fiskare och andra som direkt påverkades av oljespillet.

- 5 000 miljoner dollar som straff (”punitive damages”) till de som påverkades oljeolyckan. Denna summa fastslogs fem år efter olyckan, men efter att Exxon bestred och överklagade bidde det i slutänden bara en tiondel av denna summa; 500 miljoner dollar. För Exxon motsvarar 500 miljoner dollar en veckas (!) vinst under ett bra år.

- Till detta tillkom efter ett domstolsbeslut år 2009 ytterligare 500 miljoner dollar för ränta på pengarna ovan.

Jag får det till 3 800 miljoner dollar, men kanske tillkom det pengar någon annanstans för enligt Exxon har de totalt haft kostnader på 4 300 miljoner dollar:

”We took immediate responsibility for the spill and have spent over $4.3 billion as a result of the accident, including compensatory payments, cleanup payments, settlements and fines.”

Man kan utifrån oljespillet i Alaska fundera över exakt när en oljeläcka ”är över”? En expert menar att tre kriterier måste vara uppfyllda: 1) all olja måste vara borta, 2) det finns inte längre några negativa effekter på miljön och 3) alla juridiska tvister är lösta. Ännu 21 år efter Exxon Valdez förliste i Alaska är inget av dessa kriterier uppfyllda. Det är inte en vågad gissning att vi kommer att få leva med konsekvenserna av BPs oljespill ännu under många år eller kanske i flera decennier.

Ytterligare en läxa vi har lärt oss är hur lite vi lär oss från tidigare olyckor. Minnet är kort hos politiker, teknokrater, tillsynsmyndigheter och finansiärer (”det kan inte hända igen, för nuförtiden har vi…”). Vad beträffar mer specifika läxor från Ixtoc var det dock både minnet som svek, men framför allt fantasin (”det kan inte hända här för här i USA har vi…”, ”this would never happen if an American company was operating”).

En olycka som gjorde större intryck på Amerikanarna än Ixtoc är ett i sammanhanget mindre oljespill (100 000 fat olja) utanför Santa Barbara i Kalifornien 1969. Själva läckan tog bara 10 dagar att plugga igen, men när tidningar för första gången någonsin visade bilder av tjock olja som befläckade 65 kilometer av södra Kaliforniens kust och vita sandstränder chockade dessa bilder Amerikanarna. Olyckan utgjorde en vändpunkt för oljeindustrin som snabbt blev portförbjudna från att borra efter olja längst stora delar av den Amerikanska kusten.

Oljespillet utanför Santa Barbara var också ett viktigt bakomliggande skäl till att National Environmental Policy Act, Environmental Protection Agency och Clean Air Act skapades 1969-1970. Även om siffrorna har reviderats och skrivits upp ett flertal gånger verkar det som om Deepwater Horizon nu släpper ut uppåt ett helt Santa Barbara varje, eller möjligtvis varannan dag - samtidigt som vi snart går in på tredje månaden av utsläpp. Exakt vilka politiska och miljömässiga konsekvenser oljan i Mexikanska golfen kommer att ha denna gång återstår att se. En del vet vi redan (och jag kommer att återkomma till detta i senare texter), men det mesta är förstås ännu okänt.

I denna text har jag jämfört Deepwater Horizon med tre andra oljespill; Santa Barbara 1969 (100 000 fat), Ixtoc 1979 (3 300 000 fat) och Exxon Valdez 1989 (250 000 fat). Det finns två stora oljespill till som bör nämnas i sammanhanget och det ena är när Saddam Hussein under Gulfkriget 1991 medvetet släppte ut någonstans mellan 2 000 000 och 6 000 000 fat olja i Persiska viken. Det andra är ett ”legendariskt” oljespill (världens största) i Kalifornien på 9 000 000 fat olja för exakt 100 år sedan, år 1910.

Mer metaforiska jämförelser har gjorts mellan oljespillet i golfen och 9/11, Katrina, Three Mile Island, Bhopal, Dust Bowl och valindustrin. Jag återkommer kanske till dessa jämförelser i en senare text. I nästa text i serien (del 3) kommer jag skriva om bekämpningen av den utspillda oljan.


Källor

”BP oil well leak in Gulf may take months to close”, Bloomberg (2010-04-26)

”Robots work to stop leak of oil in Gulf”, New York Times (2010-04-26)

”A little context for the BP oil spill: It isn’t the Apocalypse”, Nieman Watchdog (2010-05-05)

”Groundhog day for oil”, New York Times (2010-05-05)

”Oil shocks”, The New Yorker (2010-05-31)

”Alaska fishermen still struggling 21 years after Exxon spill”, CNN (2010-06-07)

” ’79 Gulf oil spill leaves sobering lessons for BP, ABC news (2010-06-04)

”In gulf oil spill’s long reach, ecological damage could last decades”, The Washington Post (2010-06-06)

”Mexicans still haunted by 1979 Ixtoc spill”, BBC News (2010-06-14)

”Deepwater spills and short attention spans”, Reuters (2010-06-14)

”Along the Texas coast, they've lived this before”, Houston Chronicle (2010-06-20)

”How to think about oil spills”, American Enterprise Institute for Public Policy Research (2010-06-21)
.