Oljetoppen, "big education" och "big science"

.
Bild: Big education; promoveringscermoni.

Bild: Big science; Linear Accelerator interior, Lawrence Radiation Laboratory, 1957


Min föregående text handlade om den uppsättning argument jag använder mig av för att försöka förklara vad varje samhällsmedborgare borde känna till, reflektera över (eller oroa sig för) och agera på innan oljetoppen slår till med full kraft. I denna text utvecklar jag en del tankar som inte fick plats i den förra texten, med resultatet att denna text inte handlar om en enda fråga utan istället om både det ena och det andra. Lite uppstramat stream-of-consciousness-tänkande alltså. Sist jag skrev en liknande text var sista texten år 2009 som handlade om begränsningar.

Tyvärr är oljetoppen en nyhet för de allra flesta, och den naturliga reaktionen för någon som aldrig hört ett knyst om detta är att bara skjuta ifrån sig allt detta nya och fortsätta leva livet precis som vanligt.

Tyvärr försvinner inte oljetoppen bara för att vi väljer att inte tänka på den. Vi har fortfarande en date med oljetoppen i framtiden, och tidpunkten för denna date närmar sig obevekligen och utan att ta hänsyn till vad vi råkar tycka eller känna. (Tänk på Titanic som hade en date med ett isberg.) Fast i detta fall är det inte så mycket en date som ett ”shotgun marriage” som kommer att vara för evigt - efter att vi (det vill säga det moderna samhället samt oljetoppen) har blivit ihopvigda och förenade med varandra i en kanske inte allt för munter dans.

Min slutsats är att bortom att oljetoppen utgör ett stort problem kommer även denna stora okunskap-om-oljetoppen att i sig själv utgöra ett stort problem. Förståelsen hos allt för många av våra icke-PO-upplysta vänner är och kommer att vara bristande när vi rör oss mot denna kaotiska tidsålder. OBS! För att inte bli beskylld för att vara överdrivet pessimistisk/negativ (se kommentarerna till föregående blogginlägg) vill jag påpeka att en del sakert säkert blir bättre och annat säkert blir sämre efter att vi tagit oss igenom denna turbulenta period.

I klartext: vi har inte en aning om hur livet kommer att te sig på andra sidan oljetoppen och hur lång tid det kommer att ta att ta sig dit. Men att själva övergången kommer att bli smärtsam råder det för mig inte någon tvekan om. Omfattande samhälleliga förändringar är alltid smärtsamma. Enskilda människor kommer att hamna i kläm när (till exempel) hela branscher går i putten och många förlorar sina jobb och när det vi (materiellt) har tagit för givet förvägras oss inte bara tillfälligt, utan för all framtid (semesterresor till Thailand, eller att kunna köpa precis vad som faller oss in en lördagseftermiddag i köpcentret).

Men åter till ämnet – samhällelig okunskap och oförståelse vad beträffar oljetoppen. Att inte förstå vad det är som händer och varför detta händer, minskar förstås chanserna att vi kommer att ta rätt beslut och göra rätt saker i rättan tid både på individuell och samhällelig basis. Ända in i det sista kommer individer att skuldsätta sig för att köpa nya fina bilar för hundratusentals kronor, och ända in i det sista kommer vi att bygga nya flygplatser och förbifarter. Som killen som satt mitt emot mig på en fest förra året som berättade att han precis köpt ett hus i Thailand som han hoppades kunna besöka några veckor om året och hyra ut till turister resten av tiden.

Om vi som tänker på olja och energi som kritiska faktorer har rätt - och om detta visar sig vara en bra lins för att förstå vår värld idag och imorgon - kan frånvaron av denna lins och denna förståelse göra att man inte ser sambanden, blir förvirrad, tar fel beslut, slänga pengar i sjön, anklaga fel parter och så vidare när effekterna av ens (livs-)val krockar med en icke samarbetsvillig verklighet. Att ha en sådan ”lins” för att tolka och förstå data och skeenden är det man i forskarvärlden brukar benämna en ”teori”. Och utan en sådan leder som sagt tankarna fel. Richard Heinberg har uttryckt det på följande sätt:

''...yet people won't be talking about the oil peak. They'll be talking about the unemployment figures. They'll be talking about the high price of food. They'll be talking about the fact that you can't get on an airliner and travel anymore because the airline industry has collapsed, there are only a few carriers still in business and tickets are astronomically expensive. They'll be talking about the latest war or terrorist incidents. They will have completely lost sight of the one event that caused all of those effects.''


Om jag går över till "mitt" område, högre utbildning, tar jag för självklart att den i bästa fall starkt kommer att krympa i storlek och omfattning. Jag har för mig att ca 3% av befolkningen gick vidare till högre utbildning/universitetsstudier i England för lite mer än 100 år sedan (enligt Alison Wolfs i hennes bok "Does education matter?: Myths about education and economic growth"). Idag i Sverige går väl varenda kotte som överhuvud taget har kapacitet (och en del som inte har det) vidare till gymnasiet (98-99% av en årskull?). Jag har likaledes för mig att ca 40% av en årskull numera påbörjar högre studier innan de nått 25 års ålder. Det har (åtminstone tidigare) varit ett politiskt (socialdemokratiskt) mål att 50% ska gå vidare, fast exakt varför vet jag inte. De allmänna argument som jag har sett haltar betänkligt i sin logik, något vagt om "demokrati" och att "konkurrera med omvärlden" typ. Jag utgår från att det hela är till hälften dogm och till hälften en förtäckt (och dyr) arbetsmarknadspolitisk åtgärd.

Sista siffran jag drar upp ur min magiska hatt är att uppemot 3% av en årskull i Sverige nuförtiden doktorerar (kommer inte ihåg om detta syftar till att man påbörjar, eller också avslutar sina doktorandstudier. Många doktorander blir det i vilket fall - cirka 3000 nya varje år! Alla dessa långa år på avbytarbänken skolbänken kostar förstås multum och det utbildningsindustriella komplexet är alltså ytterligare en "bransch" som oljetoppen kommer att skjuta i sank och reducera storleken på.

I den utsträckning vi alls kommer att ha råd att ha kvar högre utbildning och forskning (som förstås också måste krympa i storlek och omfattning) kan jag tro att vi kommer att se rejäla omprioriteringar inom och mellan olika forskningsområden och akademiska discipliner. Att det kommer att avsättas mindre medel till ”big science”; "large-scale projects usually funded by national governments or groups of governments" och med "big budgets", "big staffs", "big laboratories" och "big machines" känns inte som en speciellt vågad gissning. Mindre medel till forskare som är intresserade av stora partikelacceleratorer och universums ursprung alltså. Krävs det många forskare och svindyr utrustning för att nå inkrementella (och marginella) resultat av tveksam praktisk nytta så är det bara att glömma och börja drömma om fornstora dagar.

Alldeles nyligen (22 juni) läste jag på framsidan av tidningen Computer Sweden att ”KTH investerar 133 miljoner” för att köpa en ny superdator och att man därmed (tillfälligtvis så klart) klättrar till toppositionerna på listan över Europas snabbaste datorer. Jag har svårt att se varför en satsning på 133 miljoner för att köpa en snabb dator benämns som en ”investering” istället för det mer neutrala ”KTH betalar 133 miljoner”, eller det mer negativt värdeladdade ”KTH slösar bort 133 miljoner” (eller "bränner" 133 miljoner). I vilket fall har jag svårt att se hur man om 10-20 år kan få anslag på 133 miljoner till att köpa en pryl, annat än möjligtvis inom energiområdet.

Men en dator för 133 miljoner är dock en droppe i havet jämfört med de 73 miljarder kronor som Frankrike och resten av Europa nu ska hosta upp för att år 2012 påbörja byggandet av ett experimentellt fusionskraftverk (ITER-projektet). Det knakar nu i fogarna efter finanskrisen och i takt med att kostnaderna skenar (redan innan konstruktionen påbörjats). Det finns andra partners i projektet (USA, Ryssland, Japan, Sydkorea, Kina, Indien) och de totala kostnaderna uppskattas (just nu) bli 160 miljarder kronor (16 miljarder Euro). Kanske blir de betydligt högre utifrån att kostnaderna har växt med 100 miljarder kronor (!) jämfört med beräkning som gjordes år 2001. Jag slår gärna vad (och ger generöst oddsen 5 mot 1) om att detta fusionskraftverk aldrig kommer att bli färdigbyggt. Vågar någon sätta emot? Bygget ska ta 10 år och jag låter generöst vadet löpa ända till år 2030. Kampen kring köttgrytorna har redan börjat och "researchers in other fields [are] wondering whether their funding will suffer if funds are diverted to ITER".

Överhuvudtaget lär dagens specialisering inom forskarvärlden (där man meriterar sig genom att kunna mycket inom ett litet område) minska i takt med att antalet forskare och mängden forskning minskar. Att veta mer och mer om mindre och mindre blir en återvändsgränd och att istället kunna koppla ihop olika områden borde (återigen) bli mer intressant. Kanske kommer intresset för en del ”mjuka” samhällsvetenskapliga discipliner så som psykologi, sociologi, statskunskap och freds- och konfliktforskning att öka – under förutsättning att de tar till sig och börjar utforska oljetoppsrelevanta frågor:

- Hur kan vi leva tillsammans i en värld av krympande resurser?
- Hur kan vi ge behandling/terapi till människor som är shoppingberoende och inte längre kan få sin "fix"?
- Vad gör vi med kompetenta medelålders strebrar som förlorat sitt jobb, sin bil och sin villa, och därmed också sin identitet, drivkraft och motivation?
- Hur kan man förstå (den framtida) folkrörelsen kring matodling?
- Hur kan vi hantera ungas (berättigade) besvikelse och aggression gentemot sina föräldrars generation?
- Vad gör man med alla oljetoppsflyktingar som knackar på dörren för att komma till Sverige?
- Hur avvecklar man alla de förmåner staten frikostigt har bjudit på utan att allt för många människor hamnar allt för mycket i kläm?
- Hur hanterar samhället fallande värden på börsen (som också påverkar allas våra pensioner)?
- Hur skapar man institutioner på lokal nivå för att minska beroendet av omvärlden?
- Hur startar vi upp strategiska basindustrier som flydde Sverige för 20 eller 50 år sedan?
- Hur omformar vi vårt jordbruk till att bli mindre energiintensivt?
- Vilken sjukvård har vi råd till i framtiden? Hur ska den organiseras? Hur ska man pedagogiskt förklara att man inte längre kan få operation X eller medicin Y?
- Hur skapar vi en grund- och gymnasieskola som förbereder våra ungdomar för det 21:a århundradet på riktigt?
...och så vidare...

Forskningsmässigt kommer förstås energiområdet också att vara högintressant. Kanske finns det också läxor att lära från teknikanvändning i dagens utvecklingsländer (t.ex. kring användningen av mobil teknologi och lågteknologiska off-grid lågenergilösningar)? Tanken på en omvänd kunskapsöverföring från utvecklingsländer till oss är svindlande…

Självklart kommer forskare inte längre kunna flänga kors och tvärs över världen för att gå på konferenser, utan kunskapsöverföringen forskare emellan kommer att bli mer regional. Svenska forskare (liksom befolkningen i allmänhet) kommer att få hålla till godo med att resa inom Europa eller kanske till och med allt oftare bara inom Skandinavien eller Sverige. Självklart kommer kontraktionen att få konsekvenser för vilka språk som våra ungdomar kommer att läsa i grundskolan och på gymnasiet. Det borde leda till en renässans för ånyo relevanta språkområden som ligger oss geografiskt nära (inte minst norska och danska), och ett minskat intresse för ”exotiska” språk som arabiska, japanska och kinesiska.

En sista gissning som inte känns alltför vågad är att nationalekonomi i dess nuvarande form kommer att bli diskrediterat, förpassat ut i kylan och ivägsparkad till historiens soptipp på samma sätt som vetenskaplig kommunism pensionerades under icke hedersamma former för 20 år sedan. Om världen ”går överstyr” gissar jag att speciellt just nationalekonomer kommer att bli utpekade som vår tids Quislingar eller till och med medbrottslingar till haveriet, och att de blir lika poppis som rasbiologer är i dagens universitetsvärld.

Trots det behöver vi någon slags ekonomisk teori och de som ligger bra till tror jag är de idag radikala idéerna inom ekologisk och biofysisk ekonomi. Den icke-förhandlingsbara utgångspunkten för dessa teorier är vad jorden kan bära - hur omfattande våra mänskliga (ekonomiska) aktiviteter kan vara utan att förstöra vår miljö och våra förutsättningar att skapa välstånd även (långt in) i framtiden. När vi rör oss från expansion till kontraktion kommer vi också att röra oss från möjligheternas ekonomi till begränsningarnas – eller varför inte verklighetens – ekonomi.

På 1800-talet jagade vi valar till jordens slut, på resor som sträckte sig över flera år, för att kunna lysa upp våra hem. När valarna började ta slut räddades vi av upptäckten av fotogen, men vad kommer att rädda oss denna gång? Många är de som har förläst sig på sagor eller sett för många filmer och som därför inte kan tänka sig en berättelse utan ett lyckligt slut. Det är dessa människor som just nu är frustrerade över att inte Obama eller BP eller någon annan bara fixar den där oljeläckan i Mexikanska golfen. De misstänker i bästa fall monumental inkompetens och i värsta fall en konspiration. De besitter en skev bild av verkligen, eftersom de är övertygade om att varje utmaning kan lösas av amerikanskt know-how, och att en grupp briljanta-men-missförstådda forskare någonstans sitter inne med Lösningen, men att onda byråkrater eller regeringen hindrar dem från att en gång för alla täppa till hålet (se ”American faith in technological magic exacerbates frustration with Gulf of Mexico oil leak”).

Dessvärre kan jag inte se att det finns någon garanti för lyckliga slut annat än i fiktiva berättelser - produkter skapade för en massmarknad - som syftar till att få oss att känna oss väl till mods. De senaste 250 åren har varit en enda lång framgångssaga, åtminste för oss här i väst. Tyvärr kan de (materiellt) goda tiderna inte vara för evigt, och jag tror personligen att de snart är till ända. Det som irriterar mig är att vi inte använt de goda tiderna till att förbereda oss för de dåliga. I bibeln tyder Josef Faraos drömmar om sju feta och sju magra korna - sju goda år som skulle följas av sju år med dåliga skördar. Farao såg till att egyptierna förberedde sig genom att lägga undan mat och de klarade krisen (hurra!). Men vi har levt med ett oöverträffat överflöd, men har inte skänkt morgondagen mer än en flyktig tanke varje skottår. Istället för att börja bromsa fortsätter vi att trycker vi gasen i botten ända in i hårnålskurvan.

Orlov menar att om vi sätter vår tillit till en intervention "utifrån" så kan den rimligtvis bara komma från vänligt sinnade utomjordlingar som dyker upp just i rättan tid för att rädda mänskligheten (alla sju miljarder) och vårt högkonsumtionssamhälle. Fan tro't.

Jag tror att dina och mina barnbarn kommer att få höra många många sagor och sedeslärande historier om högmod, slöseri, frossande och kortsiktigt tänkande, och att många av dessa sagor kommer att ha olyckliga slut ("så går det om man inte...", "så går det när man..."). De kommer att utgöra lämplig träning inför ett inträde i en tuff och orättvis värld, och också ett bra sätt att bearbeta det vi kommer att se omkring oss både i och utanför Sverige.

För att svara på kritik om pessimism (igen) så är jag mer pessimistisk inför vår (samhällets) oförståelse och oförmåga att hantera oljetoppen är jag är för oljetoppen i sig själv. Alltså, om vi använde våra betydande resurser till att börja ställa om vårt samhälle omedelbart för att förbereda oss inför oljetoppen så skulle jag inte orora mig så mycket alls. Och om grisar dessutom kunde flyga...


Tillägg 24 september 2010. Titeln säger allt: "Fusion funding slammed in the European Parliament".
.