Egypten och militären

.
I min föregående text förklarade och rättfärdigade jag min hårdbevakning av Egypten ur ett oljetoppsperspektiv mot bakgrund av att den här blogger ju heter ”Livet efter oljan”. Detta till trots så kommer jag i just den här texten, kanske för första gången i bloggens historia att gå bortom ett olje- och energi-perspektiv. Här tar jag istället min utgångspunkt i den förundran och nyfikenhet som har väckts av vissa ”anomalier” när jag satt mig in i ”fallet Egypten”. Den direkta kopplingen till olja är alltså minimal, men kopplingen till mina föregående (oljerelaterade) texter om Egypten är stark. Syftet med denna text är att göra de senaste månadernas omvälvande händelser i arabvärlden - samt mina egna tidigare texter om Egypten - mer begripliga.

En av de saker som utifrån ett svenskt perspektiv gör Egypten till ett underligt land är den egyptiska militärens roll i samhället. Jag fick upp ögonen för detta när jag lyssnade på två podcasts från BBC från sommaren 2009 (”Mubarak’s Egypt” del 1 och del 2). Jag tog tillfället i akt att lyssna på dessa igen för att skriva denna text. Förutom det har jag också lyssnat på en podcast från NPR Planet Money som kompletterar BBC-programmen på ett bra sätt; ”Egypt’s Military, Inc” (från 5 feb i år).

Rent generellt tycker jag för övrigt att NPR Planet Money är ett sanslöst bra och underhållande radioprogram som jag inte kan berömma nog. De New York-baserade killarna (och några tjejer) som gör programmet är snabbtänkta, slängda i käften, nyfikna på allt och inte rädda för att ställa till synes naiva frågor som ger oväntade svar. De lyckas demystifiera och göra svåra samband inte bara enkla, utan också underhållande. Planet Money är helt enkelt ”Freakonomics” fast på radio – och bäst av allt är att det kommer två nya program varje vecka! Planet Money är radio/podcast när den är som bäst och jag var direkt fångad när jag upptäckte programmet tidigare i år.

Vinkeln på BBCs två radioprogram var ”Mubarak är mer än 80 år gammal och han har styrt Egypten i nästan 30 år. Vad kommer han att lämna efter sig? Om vi snabbspolar bandet framåt kan man idag till exempel fråga sig om alla skolor, sjukhus och bibliotek som är uppkallade efter honom kommer att få behålla sina namn framöver? Litteraturpriset? ”Mubarak police academy”? Tunnelbanestationen i Kairo (en av de största)?

Sedan Egypten genomförde en militärkupp i början av 50-talet och ”pensionerade” kung Farouk och Egyptens monarki har landet haft tre presidenter av rang som styrt landet under längre perioder; Nasser i ett dussin år, Sadat i ett dussin år och Mubarak i 30 år efter att Sadat blev nedskjuten i ett islamistiskt terrordåd. Alla kommer från militären.

För att förstå Egypten av idag (eller av igår) är det inte fel att veta lite mer om Mubarak som person. Sprungen ur militären han egentligen aldrig tagit steget till att bli en politiker som förhandlar och jämkar ihop lösningar. Mubarak har styrt landet som en fältmarskalk - tillsammans en klick nära medarbetare och pekandes med hela handen (”så här ska vi göra”). Han har inte direkt varit öppen för diskussioner med allmänheten (”demokrati”) - för pappa vet bäst. Mubarak är en militär och han är en förvaltare; han gillar inte häftiga förändringar eller politiska reformer, är försiktig, långsam och mycket konservativ. Han har levt disciplinerat och strävat efter att minimera alla risker. Stabilitet har varit det återkommande nyckelordet.

Mubarak gjorde gällande att han stod för ”stabilitet” och han sålde också in ”stabilitet” till Israel och USA. Samtidigt går det inte att frigöra sig från känslan av att både Mubarak och Egypten har rört sig i en riktning mot tilltagande åderförkalkning under de senaste decennierna. Ett slags tillstånd där all förändring representerar ett hot mot stabiliteten och därför har fördröjts eller begravts under en våt filt.

En ökande grad av frustration, desperation och hopplöshet har infunnit sig både hos rika, men speciellt hos fattiga egyptier. I Mubaraks Egypten liberaliserades visserligen ekonomin (speciellt på 2000-talet) och tillväxten var stark, men välståndet var samtidigt mycket ojämnt fördelat. När en del bosatte sig i nybyggda lyxförorter och shoppade i nyöppnade gallerior, bor samtidigt miljoner Kairo-bor i stinkande slumområden utan avloppssystem och där alla tecken på att det ens existerar en stat skiner med sin frånvaro.

Det fanns helt enkelt två Egypten – och båda utmärktes av en stigande frustration, ångest, aggression, depression, apati och likgiltighet. Mest accentuerad är förstås frustrationen hos de fattiga. I Kairo bor det 18 miljoner människor, varav hälften är under 30 år. I Sverige har vi sett revolten vävas in i en berättelse om törst efter frihet och demokrati, men jag har flera gånger tidigare påpekat att det finns mer grundläggande drivkrafter bakom revolterna i Egypten och i resten av arabvärlden:

"The regimes and the leaders are the ones under fire, but it's really about despair over the future [...] The faces of this include the young man with a university degree who cannot find work or the mother who has trouble feeding her family."

"The nonviolent revolutions in both [Tunisia and Egypt] may have been motivated less by abstract commitment to democratic freedom than by widespread experience of a declining standard of living and increased economic insecurity, even in the face of rising GDP."

En narrativ kring ekonomiska orättvisor har kännetecknat protesterna från dag ett. Kairos gator vimlade av oräkneliga gatuförsäljare som försörjde sig i den ”informella” grå ekonomin – och inte sällan hade de fina universitetsexamina. Eftersom jobben inte stod att finna i Egypten var en del egyptier till och med beredda att illegalt försöka ta sig till ett Europa som inte direkt välkomnar dem men öppna armar. En del ”försvann” på vägen i jakten efter ett jobb, en inkomst och ett liv. Även välbärgade och högutbildade människor ville lämna landet. En kvinnlig universitetslärare som intervjuades var på väg att emigrera till Kanada med sina två söner i sin jakt på ”ökad livskvalitet”:

”People are constatly stressed. […] Crime exists in all cities, but I was always proud to say that I can drive at any time in Cairo and wander around the streets feeling safe, but people have become very aggressive because they can not handle a city that is about to explode”.

I denna kaotiska underström av besvikelse och hopplöshet framstod militären som en av de få, eller kanske den enda institutionen som faktiskt fungerade. Jag har i mina tidigare texter om Egypten som hastigast nämnt att Egyptens militär både bakade billigt bröd och hade egna köttbutiker som av politiska skäl ryckte in och sålde subventionerat kött när det behövs. Men Egyptens militär gör så mycket mer. Militären (det vill säga officerarna) utgör i mångt och mycket ett separat samhälle som samtidigt lever i ett slags symbiotiskt, eller kanske parasitärt förhållande till "det vanliga" samhället. Titeln på ett av radioprogrammen ovan, ”Egypt’s Military, Inc” samt titeln på artikeln ”Egypt’s army marches, fights, sells chickens” ger vissa indikationer om hur mycket det är som skiljer sig mellan Egyptens och de flesta andra länders försvarsmakter.

Vad gör då Egyptens militärer annorlunda? Vad gör de som andra inte gör? Listan kan göras lång och innefattar ett omfattande och vidsträckt affärsimperium. Militärens egna fabriker spottar bland annat ur sig buteljerat mineralvatten, olivolja, honung, kläder, möbler, träningsutrustning, kökstillbehör, fläktar, tv-apparater, hushållsredskap, kylskåp, ugnar och mikrovågsugnar, datorer, telekomutrustning, dieselmotorer, bilar, bilverkstäder, cementtillverkning, vägar, broar, kemikalier, gödningsmedel, insektsbekämpningsmedel, linser och optisk utrustning, medicinsk utrustning, jordbruksutrustning och till och med tåglokomotiv, brandbilar och catering- och barnvaktstjänster. Och så de driver hotell också.

Skälen bakom detta underliga arrangemang har sitt ursprung i president Sadats fredsvtal med Israel i slutet av 1970-talet. Under 1960- och 1970-talet hade Egypten väldigt många värnpliktiga och officerare. Efter fredsavtalet minskade behovet av en stor armé på krigsfot, men man ville inte heller släppa ut en flod av unga män i arbetslöshet och missnöje. Militären omformade då sig själv och började bedriva affärsverksamhet. Trupper som var stationerade vid kusten gjorde till exempel överenskommelser med privata aktörer och blev delägare i turisthotell:

”in other words, the military got out of the hostility industry and it got into the hospitality industry. And a whole lot of other industries as well.”

Även om det är svårt att vet helt säkert så kan så mycket som 30 eller till och med 40% av all ekonomisk aktivitet i Egypten hänföras till militärens affärsimperium. Enligt uppgift (från ”inside accounts”) så lägger Egyptens överbefälhavare, Mohamed Hussein Tantawi, en större del av sin arbetsdag på att sköta militärens kommersiella affärerna än vad han lägger på att hantera rent militära spörsmål.

Just här finns, enligt Planet Money, en av förklaringarna till att regimskiftet i Egypten blev så oblodigt. När Egyptens militär förhindrade blodsutgjutelse på Kairos gator så berodde det delvis på att de ”helhjärtat stödde egyptiska folket törst efter frihet” (bla bla bla?), men det berodde också på att det Egyptiska folket utgör deras kundbas.

När Tantawi frotterade sig med demonstranter på Kairos gator var han också en affärsman - verkställande direktör för ”AB Egyptens militär” – och han jobbade med att stärka det egna företagets varumärket hos sina kunder! Om militären istället hade skjutit på demonstranterna så hade de förlorat kunder och ”värdet på deras aktier” hade sjunkit drastiskt. Den egyptiska militären vill också ha "stabilitet" - för de fokuserar inte på krig och våld utan på pengar och konsumtion. Militärens försök att vara ”neutral” i konflikten och senare byta från Mubaraks till folkets sida var på en och samma gång en halsbrytande omvärdering och ett exempel på strategiska kundvård - Tantawis personliga vänskap med Mubarak till trots.

Och "folket" som demonstrerade, vilka var de förresten? Vilka var det som först vågade stå emot och konfrontera polisen? I en kort men mycket intressant text (från Sports Illustrated av alla ställen!) står det att organiserade, militanta medlemmar av fotbollslagens fan clubs spelade en mycket viktig roll i revolten. Tanken svindlar - det är som om om AIKs Black Army skulle leda folket i revolten på huvudstadens gator!

Som officerare har du kunnat se fram emot ett om inte förtrollat liv, så åtminstone en stabil karriär och ett tryggt och privilegierat liv. Du riskerade inte att förlora ditt jobb, du fick som färdig officer omgående en bostad och kunde köpa en bil. Du fick medlemskap i exklusiva klubbar (”country clubs”) där du kunde motionera och umgås med andra militärer på fritiden. Du kunde köpa alla varor som militären producerade 10-15% billigare än civilbefolkningen. På alla andra institutioner i samhället finns det lojala före detta (pensionerade) militärer – ifall de inte blev chefer och managers i militärens egna fabriker. Som general var din lycka gjord.

Egyptens militär är med sina 450 000 soldater den 10:e största styrkan i världen. Till detta tillkommer 400 000 personer i paramilitära styrkor (framför allt säkerhetstjänst och gränsbevakning). Tillsammans med Israel har landet den största miltära styrkan av alla länder i mellanöstern och Afrika. Man kan med fog gissa att militären lägger beslag på en ansenlig andel av statens resurser. Förutom detta får de 1 300 miljoner dollar i militärt bistånd från USA varje år och det militära biståndet är en av Egyptens största inkomstkällor - tillsammans med inkomsterna från turismen och avgifterna från Suez-kanalen.

Militärens makt är mycket långtgående i Egypten – till och med inom staten. Egyptens parlament har varken kunna granska militärens överenskommelser med utländska stater, militärens budget eller militärens inköp av (stora mängder) militärt material. Ingen har kunna granska militärens vidsträckta ekonomiska aktiviteter. Affärsmän var tvungna att konkurrera mot militären och samtidigt söka godkännande från militären för ”any major investment”.

Inte heller pressen har granskat militären och militären pratade inte själv med media. BBC hade stora problem med att få till stånd ett besök en militär fabrik. Även de fabriker som tillverkar civila varor behandlas som om de är topphemliga. Bildspråket i den statsägda televisionen talade dock sitt eget språk; landet är i starka, säkra (militära) händer, militären skänker styrka och stolthet till Egypten och därmed är dess position rättfärdigad. Vanliga människor visste helt enkelt inte så mycket om militären och den fanns en utbredd rädsla mot att kritisera den. Enklast var att inte pratade om den alls. Mubarak kom visserligen från militären, men man kan inte likställa dem. Mubarak styrde landet, men behövde militärens hjälp. Från BBC (2009):

”Secretive, authoritarian, and a law unto itself, the Egyptian military is the hard core of a state that distrustrusts private enterprise and individual freedom. And its’ suport remains crucial to president Mubarak – one of its’ own people.”

Att avsätta Mubarak är en lättare uppgift än att det civila samhället skulle ta kontroll över militärens affärsverksamhet. Det är mycket viktigare för militären att försvara sina egna intressen än det var att försvara Mubarak (även om han ursprungligen var en av dem). Men även om militärerna kanske kan acceptera - eller till och med välkomna - en civil president, så vill de inte ha en civil president som har makt över dem och som tvingar dem att öppna upp sina böcker. Demokrati kan i slutänden inte betyda något annat än civil kontroll över militären, men kommer detta att ske? Antingen blir dagens system kvar eller så blir det inte kvar - och om detta kommer kampen att stå under de närmaste åren:

“What's little known outside Egypt is that the army plays a crucial role in the economy as well. That raises the question: Will the military back reformers if they threaten to dismantle its business interests?”

Detta till trots satte många ”vanliga människor” som var ute och protesterade sitt hopp till militären. Mubarak, hans son (kronprins?) och hans korrupta ministrar och ”affärspartners” sågs som ett värre öde för landet än ett militärt övertagande. BBCs porträtt av Egypten slutar på följande motsägelsefulla sätt:

”Despite the destruction wreaked by the military in political life since 1952, Egyptians apparently feel they have no other option. Many feel that the army is the only coherent and powerful organization in their society. Ironic, perhaps, given that the original stated aim of the 1952 military coup was to create a democratic and just society. Sixty years later, modern Egypt is anything but.”

.