Livet efter oljan – boken?

.

Bloggrannen Cornucopia kom nyligen ut med en roman och Ylven har tidigare mumlat något om att hon har lekt med tanken och filat på ett utkast till en roman. Cornucopias roman har visserligen mycket lite med oljetoppen att göra, men man kanske kan hoppas på nästa bok?

Även jag har lekt med tanken på en roman (jag har en skiss på ett synopsis), men jag har lagt det åt sidan tillsvidare. Även om jag är van skribent har jag aldrig skrivit skönlitteratur och det är mycket man behöver lära sig för att få en dialog att flyta på ett naturligt sätt och för att skapa fylliga, intressanta karaktärsporträtt. Sådant lär man sig inte när man skriver akademiska texter vill jag lova. Jag skulle i och för sig kunna tänka mig att skriva en roman, men i nuläget endast om jag kunde samarbeta med någon som var duktigare än jag på själva hantverket (romanförfattande).

Men, jag tänkte istället berätta lite om mina egna tankar kring en icke-skönlitterär bok, för en sådan bok är ändå kanske lite mer ”min grej”. Att blogga funkar till en viss gräns och efter 2.5 år har jag nu nått runt 1000 unika besökare i veckan (plus de som prenumererar på inläggen med RSS). Men om man vill få fler människor att tänka till så kan man nå en ny publik om man skriver en bok. Då uppenbarar sig dessutom också möjligheten att kunna prata inför publik - för när man har skrivit en bok så är man ”någon” men om man ”bara” bloggar så är man (fortfarande) ingen speciell. I alla fall inte om man bara har 1000 läsare.

Nå, min grej skulle alltså vara att skriva en bok om oljetoppen på svenska. Titeln är förstås redan given, dem måste självklart vara ”Livet efter oljan”. Innehållet får anpassas efter titeln...! Undertiteln är mer öppen, men skulle kanske kunna vara något i stil med ”Baksmällan efter en 100 år lång fest”.

På sätt och vis har jag redan skrivit en bok. Alla texter som är publicerade här på bloggen utgör tillsammans redan en mastig ”bok” på många hundra sidor. Bloggrannen Ljungberg har nyligen givit ut en bok som består av ett urval av texter (137 av ca 1000) som han publicerat på sin blogg mellan 2006-2010. Men att rakt upp och ner klippa och klistra ihop texter från denna blogg skulle nog resultera i en faktafylld, osammanhängande och ack så träig och tråkig bok.

Detta till trots gissar jag att utgångspunkten ändå kan vara lite bättre för min del än för till exempel bloggrannarna Cornucopia eller Flute. I en del av mina texter, som ju vardera ändå är ett par sidor långa, skulle man ju ganska lätt kunna hitta urskiljbara ”kärnor” till kapitel eller till delar av kapitel. Sådana "kärnor" borde kunna utgöra en ”flygande start” jämfört med att gå från många men kortare bloggtexter till en bok. Men i slutänden torde ändå de överlägset viktigaste faktorerna ändå vara tid, eget driv (ambition) och uthållighet (någon slags pliktanda) - oberoende av startpunkt. Ska det man skriver dessutom bli bra krävs det förstås också en massa annat därutöver också (talang etc.)

Men hur skulle man kunna lösa det specifika problemet (litterär träsmak) som skulle uppstå ifall man staplade mina faktafyllda texter på varandra? Jag har funderat på det och kommit fram till två olika sätt att ta sig runt detta hinder.

Det första sättet är att parallellt med arbetet att planera och framställa boken också identifiera personer man vill intervjua för att fördjupa resonemangen och levandegöra texterna. En road trip runt Sverige och ett dussin (väl utvalda och väl planerade) intervjuer senare så skulle man ha ett batteri med spännande citat och intressanta synvinklar som kunde ”luckra upp” en i övrigt säkert ganska faktafylld och kompakt text. Ju tidigare i bokprojektet som intervjuerna genomförs, desto mer inarbetade skulle de bli i den löpande texten, men man kan också tänka sig att man skriver ett kapitel om ämne X och sedan avslutar kapitlet med en konversation (intervju) med någon som kan mycket om X.

Det andra sättet är att faktabaserade kapitel mjukas upp och brytas mot en personlig berättelse som självreflekterande handlar om olika ”kapitel” i min egen färd mot oljetopps-insikter, och om hur mitt eget liv har förändrats på vägen. Inspirationen till ett sådant upplägg kommer främst från Gunnar Lindkvists ”Olja” (som var den första boken jag skrev om på min blogg).


Jag har redan ett utkast till disposition och lite text om vad varje kapitel skulle handla om, men jag skulle egentligen behöva ta ledigt några dagar för att fixa till, strama upp och göra om en ganska lös disposition till en ”road map” som kan bistå med styrfart hela vägen genom ett bokprojekt. Tanken är också att om jag tar fram en tight disposition/road map skulle jag dessutom kunna identifiera ”luckor” i bokens övergripande ”berättelse” och sedan välja att fördjupa mig i dessa ämnen genom att helt enkelt löpande läsa in mig på, och skriva om dem här på bloggen. Det skulle betyda att bloggen delvis skulle kunna tjäna som ett verktyg för att hjälpa till att fokusera på ”nästa sak” (nästa fråga, nästa kapitel) som behöver komma på plats i ett bokmanuskript.

Mitt stora problem är förstås tiden. Jag har inte jobbat något alls med min disposition sedan i somras. Jag hade inte ens tid att regelbundet skriva texter till bloggen under rejäla delar av hösten, och hur ska jag då som forskare, bloggare och småbarnsförälder kunna hitta tid för att jobba med ett bokmanuskript?

En annan faktor som inte är att leka med är osäkerheten. Det tar många långa timmar att få ihop en bok (speciellt när man är ganska metodisk (pedantisk?) som jag är). Det kan vara en glädje att skriva, men att ta sig tid till att skriva är också en uppoffring där man avstår från annat - men har man någon för det? Vad vill jag egentligen uppnå (bevisa?) med att skriva en bok? Går det förresten att hitta någon som vill förlägga den? Det går självklart att trycka upp den själv (på samma sätt som Cornucopia tryckte sin roman och Stellan Tengroth tryckte sin tillväxtkritiska faktabok).

Det skulle säkert gå att få ihop det ekonomiskt också (det kostar inte så mycket att trycka en bok), men om man gör det själv så finns man fortfarande inte på kartan (det finns inget förlag som pushar för boken och den uppmärksammas av få eller inga dagstidningar etc.). Så vad är poängen? Utlopp för mitt skrivande får jag ju redan här på bloggen… Ja, som ni hör finns det mycket att fundera över och som vanligt hamnar man ofelbart en lång kedja av ”å ena sidan… å andra sidan”. Åtminstone för tillfället får alltså mitt synopsis ligga i byrålådan och stå tillbaka för andra åtaganden (t.ex. denna blogg och denna text!).

Men om jag nu skulle tillåta mig att drömma lite så skulle jag i idealfallet vilja gå ner i arbetstid och jobba mindre – säg 70%. Resten av tiden skulle jag använda till att regelbundet (lite oftare än idag) och mer målinriktat skriva texter till min blogg samt parallellt jobba på att skriva en bok. Fast att jobba (nästan) lika mycket som idag och samtidigt gå ner i inkomst med 30% är förstås inte speciellt attraktivt. Det allra bästa skulle vara att hitta någon som, säg, betalar 20% av min nuvarande månadslön för att få ta del av frukterna av mitt skrivarbete. De sista 10 procenten bjussar jag på! Vem vill betala för min tid? Kanske en tidning av något slag som publicerar mina texter som kolumner (i förkortade versioner), eller som reportage (i förlängd form)? Eller kanske en filantrop eller mecenat av något slag (finns det sådana nuförtiden)? Några andra förslag?

Att mina kära läsare skulle bekosta min tid på något sätt hyser jag inga större förhoppningar till. Jag orkar inte ens bry mig om att reklamisera bloggen – och tror inte heller att det är värt det utifrån fler aspekter än bara de ekonomiska. Men om vi pratar om alternativa sätt att finansiera sin verksamhet bland de som hankar sig fram i cyberrymden så är en av mina absoluta favoriter nerdcore-rapparen MC Frontalot’s ”Valued sucker program”:

How To Give Away Money Like A Sucker
Many people struggle with the moral and emotional burden of excess funds. Finally, there is an easy solution that works perfectly for everyone!

Join the Frontalot.com Valued Sucker Program
1) Get an account :: 2) Donate some money :: 3) Ha ha! Sucker!
What incredible incentives are guaranteed yours when you become a Valued Sucker? […]
Of course, the most important thing is that you don't have the money any more. This help you not to get:
- Mugged
- Swindled
- Invited To Terrible Weekends In Aspen Listening To Some Asshole Talk About Time Shares

Det finns också en schysst disclaimer:

"Frontalot promises to stop begging for money on the internets as soon as he gets totally wealthy from that whole being-a-rapper thing he's been working on."

Vad skulle "valued sucker program" bli om man översatte det till svenska? ”Nyttig idiot-klubben” är lite för hårt och tankarna går dessutom åt fel håll. Men man kanske kan locka med medlemskap i Livet efter oljans VIP-klubb för dig som är ”lättlurad men uppskattad”? Intresserad?


Till sist några ord om två olika frågor som varit uppe till diskussion; vilka ämnen jag ska skriva om framöver samt texternas längd. Jag uppskattar den feedback (och de lovord) jag fick efter mitt förra blogginlägg. Jag har noggrant bokfört era önskemål. Men… det var bara knappt 25 personer som gav återkoppling. Utifrån att jag ändå har över 1000 unika besökare varje vecka så antar jag att jag måste dra slutsatsen att majoriteten (98%) inte bryr sig så mycket om vad jag skriver om, eller är nöjda oberoende av vad jag skriver om. Eller något.

Det var inspirerande att få ta del av era önskemål och jag är övertygad om att jag kommer att bli påverkad av dem (undermedvetet om inte annat), men jag vet inte hur mycket hänsyn jag egentligen ska ta att ta till att sex personer ville läsa om ett visst ämne, emedan ”endast två” ville läsa om ett annat… Nå, vi får se hur det blir och ni har i vilket fall fått en liten glimt av en bredsida av olika ämnen som det kan komma texter om framöver. Angående mina texters längd så tycker vissa att det är för långa:

”Du skriver för långa inlägg! Som detta t.ex. Jag orkade med att läsa [ungefär hälften av texten], sedan skummade jag bara igenom resten. Försök att korta ner texterna lite och sprid ut budskapet i fler inlägg istället så blir det mera lättsmält. Du har intressanta åsikter och skriver om vettiga saker men det är många bloggar och sidor som man "måste" hinna med att läsa igenom varje dag och då får inte varje inlägg vara för långt.”

Mitt eget, ironiska svar förblev tyvärr obesvarat av denne läsare:

” Så, […] om jag delade denna text i två eller tre eller flera delar och publicerade varje del men några (få) dagars mellanrum så skulle du känna att det inte var lika "betungande" att läsa texten och att du fick "mer tid" till alla de bloggar som du "måste" hinna läsa varje dag?
 Men har du inte tänkt tanken att det kanske inte är mina inlägg som är för långa, utan alla andra bloggare som publicerar för ofta?”

Nå, detta ämne har varit uppe till diskussion en gång tidigare (hösten 2009):

"Du skulle vinna på att klippa ner dina inlägg till ungefär hälften. Då skulle de bli läsliga istället för uttråkande."

Istället för att vidare försvara texternas längd tar jag en genväg och citerar två läsare som gjorde det å mina vägnar:

"Längden på inläggen är perfekt tycker jag. Visserligen brukar jag dra mig för att läsa dina inlägg om jag inte har gott om tid men jag blir desto mer tillfredsställd när tiden sen finns"

Och så min favorit:

"alltså. jag tycker att du skriver skitbra inlägg, hur långa/korta dom än är.
men sedan kan det vara svårt att upprätthålla fokus hos en virrig cockerspaniel som multitaskar med sms, facebook, osv, samtidigt som denna läser din text. långa inlägg är på så sätt bara bra psykologisk krigsföring/omprogrammering för en fragmenterad, stressad cockerspaniel-hjärna."

Min egen ståndpunkt angående texternas längd är denna. I brist på yttre motivation (”extrinsic motivation” så som pengar (se ovan), betyg, tvång, hurra-rop), så är bloggens enskilt viktigaste resurs min egen inre motivation att skriva nya texter och att driva den vidare (”intrinsic motivation” så som eget intresse, nöje, skrivglädje, tillfredsställelsen av att känna att man gör ett bra jobb). Alltså får den inre motivationen styra, och det jag själv känner för går i slutänden alltid före aldrig så många läsares önskemål.

Japp, så är det, för den dagen jag inte längre känner för att skriva mer här så blir det ju inga fler texter. Om ni under tiden och fram tills dess uppskattar det jag skriver är det bra - och i annat fall finns det ju över 196 000 andra svenska bloggar som skriver kortare och mer lättsmälta texter om ämnen som man inte riskerar att få ont i magen av. Varför hänger ni förresten egentligen här istället för där?

.